Det var extremt plågsamt för Eragon att rida. Hans brutna revben hindrade dem från att rida snabbare än skritt, och han kunde inte ta djupa andetag utan en explosion av smärta. Ändå vägrade han att stanna. Saphira flög nära intill, förenad med honom i sinnet för att ge honom tröst och styrka.
Murtagh red självsäkert bredvid Cadoc, följsam inför hästens rörelser. Eragon såg en stund på det gråa djuret. ”Du har en vacker häst. Vad heter han?”
”Tornac, efter mannen som lärde mig fäkta.” Murtagh klappade hästen på manken. ”Jag fick honom när han bara var ett föl. Det vore svårt att hitta ett modigare eller intelligentare djur i hela Alagaësia, med undantag för Saphira, naturligtvis.”
”Han är magnifik”, sade Eragon med beundran.
Murtagh skrattade. ”Jo, men Snöbrand är nästan hans like.”
Den dagen tillryggalade de bara en kort sträcka, men Eragon gladde sig åt att vara på väg igen. Det hindrade honom från att tänka på andra, dystrare saker. De red genom obebodda trakter. Vägen till Dras-Leona låg flera dagsresor till vänster om dem. De kom aldrig ens i närheten av staden på vägen till Gil’ead, som låg nästan lika långt norrut som Carvahall.
De sålde Cadoc i en liten by. Medan hästen leddes bort av sin nye ägare, stoppade Eragon bedrövad på sig de få mynten han tjänat på försäljningen. Det var svårt att skiljas från Cadoc, efter att ha korsat halva Alagaësia och ridit ifrån urgaler på hans rygg.
Dagarna passerade omärkligt medan deras lilla sällskap färdades i ensamhet. Eragon blev glad när han upptäckte att han och Murtagh i hög grad hade samma intressen: de ägnade timmar åt att diskutera finesserna med bågskytte och jakt.
Det fanns emellertid ett samtalsämne som de undvek genom en outtalad överenskommelse: det förflutna. Eragon förklarade inte hur han hade hittat Saphira, mött Brom eller ens var han kom ifrån. Murtagh i sin tur var lika förtegen om varför Imperiet jagade honom. Det var en enkel överenskommelse, men den fungerade.
Närheten gjorde det ändå oundvikligt att de lärde sig ett och annat om varandra. Eragon förbryllades av Murtaghs kännedom om alla maktkamper och intriger inom Imperiet. Han tycktes känna till vad varenda ädling och hovman höll på med och hur det påverkade alla andra. Eragon hörde noga på, samtidigt som misstankarna virvlade runt inuti honom.
En vecka gick utan minsta skymt av ra’zacerna, vilket stillade Eragons farhågor en smula. Trots det fortsatte de med sin vakthållning om nätterna. Eragon hade väntat sig att stöta på urgaler på vägen till Gil’ead, men de såg inget spår av dem. Jag trodde att det skulle vimla av monster i de här ödsliga trakterna, funderade han. Fast jag tänker då inte klaga om de gett sig av på annat håll.
Han drömde inte mer om kvinnan. När han försökte kristallskåda henne, fick han bara syn på en tom cell. Varje gång de passerade en större eller mindre stad, tog han reda på om de hade ett fängelse. Om så var fallet, besökte han det förklädd, men hon stod inte att finna. Hans förklädnader blev mer och mer utstuderade efter att han i skilda städer sett efterlysningar dyka upp som bar hans namn och signalement och som erbjöd en ansenlig summa för hans infångande.
Resan norrut tvingade dem mot Urû’baen, huvudstaden. Området var tättbefolkat, vilket gjorde det svårare att inte dra uppmärksamheten till sig. Soldater patrullerade vägarna och vaktade broarna. Det tog dem flera dagar att spända och irriterade ta sig runt huvudstaden.
När de väl var säkert förbi Urû’baen, befann de sig i utkanten av en stor slätt. Det var densamma som Eragon korsat på väg från Palancardalen, fast nu befann han sig på andra sidan av den. De höll sig till utkanterna och fortsatte norrut längs floden Ramr.
Eragons sextonde födelsedag kom och gick under denna tid. I Carvahall skulle man ha firat hans inträde i mannaåldern med en fest, men här ute i ödemarken nämnde han det inte ens för Murtagh.
Saphira var betydligt större vid knappt ett halvårs ålder. Hennes vingar var massiva: varenda centimeter av dem var nödvändig för att kunna bära hennes muskulösa kropp och kraftiga benstomme. Huggtänderna som stack ut ur hennes käft var lika tjocka som Eragons knytnäve och lika vassa som Zar’roc.
Till slut kom den dag då Eragon tog bort bandaget från sidan för sista gången. Revbenen var helt läkta, han hade bara kvar ett litet ärr där ra’zacens stövel hade skurit upp honom i sidan. Saphira såg på medan han sträckte på sig, till en början sakta men sedan allt mer energiskt när han inte fick ont. Han spände belåtet sina muskler. Det fanns en tid när han skulle ha lett, men efter Broms bortgång var han sparsam med den sortens uttryck.
Han drog på sig jackan och gick bort till deras lilla lägereld. Murtagh satt vid den och täljde på en träbit. Eragon drog Zar’roc. Murtagh behöll sitt lugna ansiktsuttryck, fast han blev på sin vakt. ”Har du lust att fäkta lite, nu när jag är stark nog?” frågade Eragon.
Murtagh slängde träbiten åt sidan. ”Med skarpslipade svärd? Vi kan ta livet av varandra.”
”Här, ge mig ditt svärd”, sade Eragon. Murtagh tvekade, men så räckte han över sitt långa slagsvärd. Eragon skyddade eggen med trollkraft, som Brom hade lärt honom. Medan Murtagh granskade klingan, sade Eragon: ”Jag kan ta bort det igen när vi är klara.”
Murtagh kontrollerade balansen på svärdet. Han lät sig nöja och sade: ”Det får duga.” Eragon säkrade Zar’roc, kurade ihop sig och svingade svärdet mot Murtaghs axel. Deras svärd möttes på halva vägen. Eragon svingade sig loss, stötte till och riposterade. Murtagh parerade och dansade undan.
Han är snabb! tänkte Eragon.
Striden böljade fram och tillbaka medan de försökte kämpa ner varandra. Efter en särskilt intensiv slagväxling brast Murtagh i skratt. Inte nog med att det var omöjligt för någon av dem att vinna fördel, de var dessutom så jämna att de tröttnade i precis samma takt. De log brett i erkänsla för varandras skicklighet och kämpade vidare tills armarna kändes som bly och svetten dröp längs deras sidor.
Till slut ropade Eragon: ”Stopp, nu räcker det!” Murtagh hejdade sig mitt i slaget och satte sig flämtande. Eragon stapplade omkull med pumpande bröstkorg. Ingen av hans strider med Brom hade varit lika häftig.
Murtagh utbrast flåsande: ”Du är sensationell! Jag har fäktat hela mitt liv, men jag har aldrig mött någon som du. Om du vill kan du bli kunglig vapenmästare.”
”Du är precis lika bra”, anmärkte Eragon, som fortfarande flämtade. ”Mannen som lärde upp dig, Tornac, kunde göra sig en förmögenhet på en fäktskola. Folk skulle komma från vartenda hörn av Alagaësia för att bli undervisade av honom.”
”Han är död”, sade Murtagh kort.
”Förlåt.”
Så gjorde de till en vana att fäktas på kvällen, vilket höll dem smala och vältränade som ett par välavvägda klingor. Eragon återupptog sina trolldomsövningar när han blivit frisk. Murtagh visade stor nyfikenhet och röjde snart en förvånande stor kunskap om hur trolldom fungerade, även om han var okunnig om de exakta detaljer och inte själv kunde utöva den konsten. Murtagh brukade lyssna uppmärksamt närhelst Eragon övade på att tala det gamla språket, och frågade då och då om ett ords betydelse.
De höll in sina hästar sida vid sida i utkanten av Gil’ead. Det hade tagit dem nästan en månad att komma fram, och under tiden hade våren äntligen skjutit undan vinterns sista rester. Eragon kände hur han förändrats och blivit lugnare och starkare under resans gång. Han tänkte fortfarande på Brom och pratade om honom med Saphira, men för det mesta försökte han undvika att väcka liv i smärtsamma minnen.
De såg på håll att staden var ett rått och barbariskt ställe, full av timmerhus och skällande hundar. I dess centrum låg en utspridd stenfästning. Luften var disig av blå rök. Det såg mer ut som en tillfällig handelsstation än en permanent stad. Bortom staden syntes Izenstarsjöns disiga konturer.
De beslöt att slå läger en bit utanför staden, för säkerhets skull. Medan middagen puttrade sade Murtagh: ”Jag är inte säker på att det är du som ska bege dig in i Gil’ead.”
”Varför inte? Jag kan förklä mig riktigt bra”, sade Eragon. ”Och Dormnad kommer att vilja se gedwëy ignasia som bevis på att jag verkligen är en Ryttare.”
”Kanske det”, sade Murtagh, ”men Imperiet vill mycket hellre få tag i dig än i mig. Om jag blir tillfångatagen, kan jag fly förr eller senare. Men om du blir tagen, så släpar de dig inför kungen, där en långsam död genom tortyr väntar dig – om du inte ansluter dig till honom. Dessutom är Gil’ead en av arméns viktigaste uppsamlingsplatser. Det vi ser är inte hus: det är baracker. Att ge dig in där är liktydigt med att överlämna dig själv till kungen på ett guldfat.”
Eragon frågade Saphira vad hon tyckte. Hon virade svansen om hans ben och lade sig intill honom. Du behöver inte fråga mig, det han säger är förnuftigt. Det finns vissa ord som jag kan ge honom som kommer att övertyga Dormnad att han talar sanning. Och Murtagh har rätt: om det är någon som ska riskera fångenskap så är det han, eftersom han kan tänkas överleva den.
Han gjorde en grimas. Jag tycker inte om att låta honom sätta sig i fara för vår skull. ”Vi säger väl det, ge dig av då”, sade han motvilligt. ”Men om något går fel, så kommer jag och hämtar dig.”
Murtagh skrattade. ”Det vore något för legenderna: hur en ensam Ryttare tog sig an kungens armé på egen hand.” Han skrockade åter och ställde sig upp. ”Är det något jag behöver veta innan jag ger mig av?”
”Borde vi inte vila och vänta tills i morgon?” frågade Eragon försiktigt.
”Varför det? Ju längre vi stannar här, desto större risk att vi blir upptäckta. Om den här Dormnad kan föra dig till Varden, då behöver vi leta rätt på honom så snart som möjligt. Ingen av oss borde vara i närheten av Gil’ead mer än ett par dagar.”
Åter strömmar visdomen ur hans mun, anmärkte Saphira torrt. Hon berättade för Eragon vad som skulle sägas till Dormnad, och han i sin tur talade om det för Murtagh.
”Utmärkt”, sade Murtagh och rättade till svärdet. ”Jag är tillbaka inom ett par timmar om det inte uppstår problem. Se till att spara lite mat åt mig.” Han vinkade åt dem, hoppade upp på Tornac och red bort. Eragon satt kvar vid elden och trummade oroligt på Zar’rocs svärdknapp.
Timmarna gick utan att Murtagh återvände. Eragon stegade runt brasan med Zar’roc i handen, medan Saphira höll blicken stadigt fäst på Gil’ead. Ögonen var allt som rörde sig på henne. Ingen av dem gav luft åt sina farhågor, även om Eragon diskret gjorde sig redo för uppbrott – ifall en truppavdelning skulle lämna staden på väg mot deras läger.
Titta, utbrast Saphira.
Eragon svängde runt mot Gil’ead, beredd på allt. Han såg en avlägsen ryttare lämna staden och rida mot deras läger i ursinnigt tempo. Jag tycker inte om det här, sade han medan han klättrade upp på Saphira. Håll dig redo att flyga härifrån.
Jag är redo för mer än så.
När ryttaren kom närmare, kände Eragon igen Murtagh som låg framåtlutad över Tornac. Ingen tycktes förfölja honom, men han saktade inte ner på vansinnesfarten. Han galopperade in i lägret och hoppade till marken, samtidigt som han drog sitt svärd. ”Vad står på?” frågade Eragon.
Murtagh blängde bistert. ”Följde någon efter mig från Gil’ead?”
”Vi såg ingen.”
”Bra. Låt mig få äta innan jag förklarar. Jag är utsvulten.” Han grep en skål och började äta med stor aptit. Efter några slafsiga tuggor sade han, med munnen full av mat: ”Dormnad går med på att träffa oss utanför Gil’ead vid soluppgången i morgon. Om han övertygar sig om att du verkligen är en Ryttare och att det inte är en fälla, så för han dig till Varden.”
”Var ska vi möta honom?” frågade Eragon.
Murtagh pekade västerut. ”En liten kulle på andra sidan vägen.”
”Så vad hände egentligen?”
Murtagh slevade upp mer mat i skålen. ”Det är ganska banalt, men inte desto mindre livsfarligt. Jag mötte en bekant på gatan. Jag gjorde det enda möjliga och sprang därifrån. Det var ändå för sent. Han kände igen mig.”
Det var oturligt, men Eragon var osäker på hur illa det var. ”Jag måste fråga, eftersom jag inte känner din vän. Kommer han att berätta det för någon?”
Murtagh skrattade ansträngt. ”Om du hade träffat honom, skulle du inte behöva fråga. Gångjärnen till hans mun är inget vidare, den hänger på vid gavel och spyr ut sig allt som han råkar ha på hjärtat. Frågan är inte om han berättar det, utan vem han berättar det för. Når det här fram till fel öron, så är vi illa ute.”
”De skickar knappast ut soldater för att leta efter dig i mörkret”, påpekade Eragon. ”Vi kan åtminstone räkna med att vara säkra tills i morgon bitti, och vid det laget är vi redan på väg med Dormnad, om allt går väl.”
Murtagh skakade på huvudet. ”Nej, han får nöja sig med ditt sällskap. Som jag redan har sagt, följer jag inte med till Varden.”
Eragon stirrade olyckligt på honom. Han ville att Murtagh skulle stanna. De hade blivit vänner under resan, och han var ovillig att skiljas. Han började invända, men Saphira hyssjade på honom och sade milt: Vänta tills i morgon. Det är fel tillfälle nu.
Två timmar före gryningen vaknade Eragon med stickande handflata. Allt var fortfarande lugnt och stilla, men något sökte hans uppmärksamhet, som en klåda i sinnet. Han spände på sig Zar’roc och ställde sig upp, noga med att inte göra ett ljud. Saphira såg nyfiket på honom med stora klara ögon. Vad är det? frågade hon.
Jag vet inte, sade Eragon. Han märkte inget konstigt.
Saphira vädrade nyfiket i luften. Hon väste lite och höjde huvudet. Jag känner lukten av hästar i grannskapet, men de rör sig inte. De stinker av något obekant.
Eragon kröp bort till Murtagh och skakade honom i axeln. Murtagh vaknade med ett ryck, drog fram en dolk ur filten och såg sedan frågande på Eragon. Eragon tecknade åt honom att vara tyst och viskade: ”Det finns hästar i närheten.”
Murtagh drog svärdet utan ett ord. De posterade sig tyst på varsin sida om Saphira och gjorde sig redo för angreppet. Gryningsstjärnan steg i öster medan de väntade. En ekorre tjattrade.
Så hördes en ilsken grymtning bakom Eragon som fick honom att snurra runt med höjt svärd. I lägrets utkant stod en kraftig urgal med en otäckt spetsig bredhacka. Hur dök han upp? Jag har inte sett några som helst spår av dem! tänkte Eragon. Urgalen svängde vrålande med vapnet, men gick inte till anfall.
”Brisingr!” skällde Eragon och stötte till med trollkraften. Urgalens ansikte förvreds av skräck när han exploderade i ett blått ljussken. Eragon stänktes ner av blod och en brunaktig massa flög genom luften. Bakom honom trumpetade Saphira förskräckt och backade undan. Eragon snodde runt. En hel grupp urgaler kom springande från flanken. Han hade bara haft ögon för den förste urgalen. Av alla dumma trick man kan gå på!
Stål slogs mot stål med ett ljudligt skrällande när Murtagh angrep urgalerna. Eragon försökte komma till hans sida men fyra av monstren spärrade hans väg. Den främste svingade sitt svärd mot hans axel. Han duckade och dräpte urgalen med trollkraft. Näste träffade han i strupen med Zar’roc, virvlade runt och högg en tredje genom hjärtat. I samma ögonblick rusade den fjärde urgalen på honom med sin tunga klubba i högsta hugg.
Eragon såg honom komma och försökte parera klubban med svärdet, men en sekund för sent. När klubban träffade honom i huvudet skrek han: ”Flyg iväg, Saphira!” Synen fylldes av blixtrande ljus och han förlorade medvetandet.