Det hade blivit mörkt i cellen när Eragon satte sig upp med ett ryck. Rynkan hade rört på sig! I timmar hade han känt trollkraften i utkanten av medvetandet, men varje försök att använda den hade visat sig resultatlöst. Nu knöt han händerna med ögon som blossade av nervös energi och sade: ”Nagz reisa!” Sängfilten flaxade till, flög upp i luften och knycklade ihop sig till en knytnävsstor boll. Med en mjuk duns föll den ner på golvet.
Eragon reste sig upplivad. Den påtvingade fastan gjorde honom svag, men upprymdheten fick honom att glömma hungern. Dags för det verkliga provet. Han sträckte ut sinnet och kände på dörrlåset. I stället för att försöka bryta upp eller hugga av det, pressade han helt enkelt upp låsmekanismen. Med ett klick gnisslade dörren inåt och öppnade sig.
När han hade använt trollkraften första gången, för att döda urgalerna i Yazuac, hade det slukat nästan all kraft han hade, men han hade blivit starkare sedan dess. Nu blev han bara en smula trött av något som tidigare skulle ha sugit musten ur honom fullständigt.
Han steg försiktigt ut i korridoren. Jag måste hitta Zar’roc och alven. Hon finns i någon av alla dessa celler, men jag hinner inte leta igenom alla. Och Skuggan kanske har behållit Zar’roc. Han insåg att han ännu inte tänkte helt klart. Vad gör jag här ute? Jag kan fly redan nu, bara jag går tillbaka in i cellen och trollar upp fönstret. Men då kan jag inte rädda alven … Saphira, var är du? Jag behöver din hjälp. Han bannade sig själv i tysthet för att han inte kontaktat henne tidigare. Det borde ha varit det första han gjorde när krafterna återvände.
Hennes svar nådde honom förvånansvärt snabbt. Eragon! Jag flyger över Gil’ead. Gör inget. Murtagh är på väg.
Vad har– Han avbröts av fotsteg. Han svängde runt och hukade sig när en trupp om sex soldater marscherade in i korridoren. De tvärstannade och for med ögonen mellan Eragon och den vidöppna celldörren. De blev vita i ansiktet. Utmärkt, de vet vem jag är. Jag kanske kan skrämma bort dem så vi slipper slåss.
”Till attack!” ropade en av soldaterna och stormade fram. Resten av männen drog sina svärd och dundrade fram längs korridoren.
Att obeväpnad och försvagad ta sig an sex man var vansinne, men tanken på alven höll honom kvar. Han kunde inte förmå sig att överge henne. Han visste inte om han fortfarande skulle kunna stå upprätt efter ansträngningen, men drog till sig kraften och höjde en hand som skimrade av gedwëy ignasia. Rädslan syntes i soldaternas ögon, men de var härdade krigare och lät sig inte hejdas. Just som Eragon öppnade munnen för att uttala de ödesdigra orden, hördes ett lågt surr och något skymtade till. En av männen föll till golvet med en pil i ryggen. Innan någon hann förstå vad som hände fälldes ytterligare två.
I slutet av korridoren, där soldaterna dykt upp, stod en skäggig trashank med pilbåge. Vid hans fötter låg en bevisligen överflödig krycka, eftersom mannen stod rakryggad och stolt.
De tre återstående soldaterna gjorde helt om mot sin nya motståndare. Eragon drog fördel av uppståndelsen. ”Thrysta!” ropade han. En av männen tog sig för bröstet och föll. Eragon vacklade till när trollkraften krävde sin tribut. Ytterligare en soldat föll med en pil genom nacken. ”Döda honom inte!” skrek Eragon, när han såg sin räddare sikta på den siste soldaten. Den skäggige mannen sänkte bågen.
Eragon såg stint på soldaten framför sig. Mannen andades häftigt och hans ögonvitor syntes. Han verkade förstå att de skonade hans liv.
”Du har sett vad jag är mäktig”, sade Eragon strängt. ”Om du inte svarar på mina frågor, får du leva resten av ditt liv i yttersta elände och plåga. Så var finns mitt svärd – både klingan och skidan är röda – och i vilken cell sitter alven?”
Mannen knep ihop munnen.
Eragons handflata glödde illavarslande när han sträckte sig efter kraften. ”Fel svar”, fräste han. ”Har du en aning om hur mycket smärta ett sandkorn kan åsamka, om det är glödhett och begravt i din mage? Särskilt om det inte svalnar på de närmaste tjugo åren och sakta fräter sig ner till tårna! Du är redan en gammal man när det kommer ut till slut.” Han gav eftertryck åt sina ord med en kort paus. ”Om du inte berättar för mig vad jag vill veta.”
Soldatens ögon trängde ut ur sina hålor, men han förblev tyst. Eragon skrapade upp lite smuts från stengolvet och anmärkte likgiltigt: ”Det här är lite större än ett sandkorn, men oroa dig inte för det: det fräter igenom dig snabbare. Å andra sidan blir hålet större.” På hans befallning började smutsen glöda med ett ljusrött sken, utan att bränna handen på honom.
”Som du vill, bara du inte stoppar det där i mig!” tjöt soldaten. ”Alven finns i sista cellen till vänster! Ditt svärd vet jag inget om, men det är säkert i vaktrummet en trappa upp. Vi har alla vapen däruppe.”
Eragon nickade och mumlade: ”Slytha.” Soldatens ögon vände sig inåt och han föll ihop som en trasa.
”Dödade du honom?”
Eragon såg på främlingen, som nu bara var ett par steg ifrån honom. Han kisade för att se förbi skägget. ”Murtagh? Är det du?” utbrast han.
”Ja”, sade Murtagh och lyfte lite på skägget för att visa de renrakade kinderna därunder. ”Jag vill inte bli igenkänd. Dödade du honom?”
”Nej, han sover bara. Hur tog du dig in?”
”Hinner inte förklara. Vi måste upp till nästa våning innan någon hittar oss. Om några minuter finns det en flyktväg. Vi får inte missa den.”
”Hörde du inte vad jag sade?” frågade Eragon med en åtbörd mot den medvetslöse soldaten. ”Det finns en alv i fängelset. Jag har sett henne! Vi måste rädda henne. Jag behöver din hjälp.”
”En alv!” morrade Murtagh och skyndade bort längs korridoren. ”Det här är ett misstag. Vi borde fly medan vi har chansen.” Han stannade framför cellen som soldaten angett och tog fram en nyckelknippa under den trasiga kappan. ”Jag tog den från en av vakterna”, förklarade han.
Eragon gjorde en åtbörd efter nycklarna. Murtagh gav honom dem med en axelryckning. Eragon hittade den rätta och slängde upp dörren. En ensam månstråle sluttade ner genom fönstret och kastade ett kyligt silverljus över alvens ansikte.
Hon vände ansiktet mot honom, spänd, hopkurad och beredd på vad som än kunde ske. Hon hade högburet huvud och drottninglik hållning. Hon såg på Eragon med mörkgröna, nästan svarta och sneda kattögon. Han genomfors av rysningar.
En kort stund betraktade de varandra, sedan skälvde alven till och föll ihop utan ett ljud. Eragon hann precis fånga upp henne innan hon slog i golvet. Hon vägde förvånansvärt lite. En doft av nymalda tallbarr svävade omkring henne.
Murtagh kom in i cellen. ”Hon är vacker!”
”Vi kan ta hand om henne sedan. Orkar du bära henne?” Eragon skakade på huvudet. ”Då gör jag det”, sade Murtagh och slängde alven över axeln. ”Till övervåningen nu!” Han räckte Eragon en dolk och skyndade tillbaka ut i korridoren, där soldaternas lik låg huller om buller.
Murtagh ledde Eragon med tunga steg bort till en uthuggen stentrappa längst bort i korridoren. På vägen upp frågade Eragon: ”Hur ska vi komma ut härifrån utan att bli upptäckta?”
”Det ska vi inte”, stönade Murtagh.
Det stillade inte Eragons farhågor. Han lyssnade ängsligt efter soldater eller andra i närheten, och fasade för vad som skulle hända om de stötte på Skuggan. Vid toppen av trappan fanns en bankettsal full med breda träbord. Långa rader av sköldar täckte väggarna och trätaket hade snidade takstolar i bågform. Murtagh lade ner alven på ett bord och såg oroligt upp i taket. ”Kan du säga till Saphira en sak?”
”Ja.”
”Säg till henne att vänta i fem minuter till.”
Det hördes rop i fjärran. Soldater marscherade förbi bankettsalens ingång. Eragon knep ihop läpparna. ”Jag tror inte vi har så gott om tid, vad du än tänker göra.”
”Säg bara till henne och håll dig ur synhåll”, svarade Murtagh kort och rusade iväg.
Medan Eragon gav Saphira budskapet hörde han till sin förskräckelse att det kom folk uppför trappan. Han trotsade hungern och utmattningen, släpade ner alven från bordet och gömde henne under det. Han kurade ihop sig intill henne, höll andan och tog ett stadigt tag om dolken.
Tio soldater kom in i rummet. De sökte hastigt igenom det, nöjde sig med att titta under ett par av borden och fortsatte vidare. Eragon lutade sig mot ett bordsben och drog en suck av lättnad. Fristen fick honom plötsligt att minnas sin gnagande tomma mage och uttorkade strupe. Ett stop och en halvfull tallrik i andra änden av rummet drog till sig hans uppmärksamhet.
Eragon rusade ur gömstället, slet åt sig maten och kilade tillbaka under bordet. Stopet innehöll bärnstensgult öl, som han tömde i två klunkar. Han fylldes av lättnad när den kalla vätskan rann nerför strupen och bringade svalka. Han höll tillbaka en rapning innan han glupskt satte i sig en brödbit.
Murtagh återvände med Zar’roc, en besynnerlig båge och ett elegant svärd utan skida. Murtagh räckte Zar’roc till Eragon. ”Jag hittade bågen och det andra svärdet i vaktrummet. Jag har aldrig sett några liknande vapen förut, så jag antog att de var alvens.”
”Vi tar reda på det”, sade Eragon med munnen full av bröd. Det tunna, lätta svärdet hade en böjd parerstång som slutade i två vassa spetsar. Det passade perfekt i alvens skida. Det fanns inget sätt att ta reda på om bågen var hennes, men den var så elegant utformad att han tvivlade på att den kunde tillhöra någon annan. ”Och nu då?” frågade han samtidigt som han proppade munnen full med en ny tugga mat. ”Vi kan inte stanna här för evigt. Förr eller senare upptäcker soldaterna oss.”
”Nu väntar vi”, sade Murtagh samtidigt som han tog fram sin egen båge och lade en pil på strängen. ”Som jag sade, så är det redan ordnat med vår flykt.”
”Du förstår inte: det finns en Skugga här! Vi är dödsdömda om han hittar oss.”
”En Skugga!” utbrast Murtagh. ”Säg till Saphira att komma genast i så fall. Vi hade tänkt vänta till vaktavlösningen, men det är för farligt att vänta ens så länge.” Eragon förde kvickt vidare meddelandet, och avstod från att störa Saphira med några frågor. ”Du skapade oreda i mina planer genom att rymma på egen hand”, klagade Murtagh medan han spanade efter soldater i dörröppningen.
Eragon log. ”I så fall kanske jag skulle ha väntat. Du däremot kunde inte ha kommit mer lägligt. Jag skulle inte ens ha orkat krypa om jag hade varit tvungen att använda trollkraft mot alla de där soldaterna.”
”Glad att kunna vara till nytta”, anmärkte Murtagh. Han stelnade till när de hörde män springa förbi i närheten. ”Vi får bara hoppas att Skuggan inte får tag i oss.”
En kylig skrockning ekade i bankettsalen. ”Alldeles för sent, är jag rädd.”
Murtagh och Eragon gjorde helt om. Skuggan stod ensam längst bort i rummet. I handen höll han ett matt svärd med repad klinga. Han knäppte upp broschen som höll ihop manteln och lät plagget falla till golvet. Han var smal och smidig som en löpare, men Eragon lät sig inte luras av utseendet. Med Broms varningsord i minnet insåg han att Skuggan var många gånger starkare än en vanlig människa.
”Så, min unge Ryttare, du vill mäta dina krafter mot mig? hånade Skuggan. ”Jag skulle inte ha litat på kaptenens försäkran att du hade ätit upp maten. Det misstaget gör jag inte om.”
”Jag tar hand om honom”, sade Murtagh lågt, lade ifrån sig bågen och drog svärdet.
”Nej”, sade Eragon nästan ljudlöst. ”Han vill fånga mig levande, men inte dig. Jag kan uppehålla honom en kort stund, men sedan är det bäst att du hittar ett sätt för oss att komma härifrån.”
”Bra, sätt igång”, sade Murtagh. ”Du behöver inte hålla honom stången särskilt länge.”
”Det hoppas jag verkligen”, sade Eragon bistert. Han drog Zar’roc och gick sakta framåt. Den röda klingan glimmade i skenet från facklorna på väggarna.
Skuggans rödbruna ögon glödde som kol. Han skrattade tyst. ”Tror du verkligen att du kan besegra mig, Du Súndavar Freohr? Vilket ömkligt namn. Jag hade väntat mig något lite mer raffinerat av dig, men det vore väl över din förmåga, antar jag.”
Eragon vägrade att låta sig provoceras. Han höll ögonen på Skuggans ansikte i väntan på en ögonrörelse, läppryckning eller vad som helst som kunde röja hans nästa drag. Jag kan inte använda trollkraft utan att riskera att han svarar med samma medel. Han måste tro att han kan vinna utan att tillgripa det – vilket han säkert kan också.
Innan någon av dem hunnit röra sig hördes en duns och taket skakade till. Luften färgades grå av dammet som yrde omkring, och stora trästycken föll mot golvet. Uppifrån taket hördes skrik och metallklang. Eragon kastade en hastig glimt uppåt, rädd att få skallen inslagen av fallande stockar. Skuggan utnyttjade hans bristande uppmärksamhet och gick till angrepp.
Eragon hann nätt och jämnt höja Zar’roc för att parera ett hugg mot revbenen. Deras klingor möttes med en skräll som fick tänderna att gnissla och armen att tappa känseln. Vid alla djävlar! Han är stark! Han grep Zar’roc med bägge händer och svingade allt han orkade mot Skuggans huvud. Skuggan parerade utan problem, hans svärd ven genom luften snabbare än Eragon trodde var möjligt.
Ovanför hördes ett förfärligt gnissel, som om järnspikar drogs över sten. Taket klövs i tre långa sprickor. Stora bitar från skiffertaket föll ner genom springorna. Eragon brydde sig inte om dem, inte ens när en av dem slog i golvet alldeles intill honom. Fast han hade tränat med en svärdsmästare, Brom, och med Murtagh, som också var en livsfarlig svärdsman, hade han aldrig blivit så här utklassad. Skuggan lekte bara med honom.
Eragon retirerade mot Murtagh med armar som skakade när han växlade slag med Skuggan. Varje hugg tycktes kraftigare än det förra. Eragon hade inte längre krafter nog att tillkalla magisk hjälp, ens om han hade velat. Så slog Skuggan Zar’roc ur handen på Eragon med en föraktfull snärt med handen. Hugget var så kraftigt att Eragon föll ner på knä, där han flämtande blev kvar. Det gnisslade värre än någonsin. Vad det än var som hände, så kom det närmare.
Skuggan såg högdraget ner på honom. ”Måhända är du en viktig pjäs i spelet som pågår, men jag är besviken om det här är det bästa du förmår. Om alla Ryttare var så här svaga, så måste de ha behärskat Imperiet uteslutande tack vare sitt överlägsna antal.”
Eragon höjde blicken och skakade på huvudet. Nu hade han förstått Murtaghs plan. Det skulle passa bra nu, Saphira. ”Nej, du glömmer något.”
”Och vad skulle det vara?” frågade Skuggan hånfullt.
Det hördes ett åskliknande dån när en bit av taket slets bort och blottade natthimlen ovanför. ”Drakarna!” vrålade Eragon genom oljudet och kastade sig utom Skuggans räckhåll. Skuggan morrade av vrede och högg ursinnigt med svärdet. Han missade och stötte till på nytt. Häpen upptäckte han att en av Murtaghs pilar stack ut från axeln.
Skuggan skrattade och knäckte pilen med två fingrar. ”Du måste göra ifrån dig bättre än så om du vill stoppa mig.” Nästa pil träffade honom mellan ögonen. Skuggan ylade av smärta och vred sig med händerna för ansiktet. Huden blev grå. Runt honom fylldes luften av dimma som skymde hans gestalt. Det hördes ett skärande skri och så försvann dimmolnet.
Ingenting fanns kvar där Skuggan varit, förutom hans mantel och en hög med kläder. ”Du dödade honom!” utbrast Eragon. Han kände bara till två sagohjältar som dräpt en Skugga och överlevt.
”Jag är inte så säker”, sade Murtagh.
Någon ropade: ”Nu räcker det. Han misslyckades. Gå in och ta dem!” Från båda sidor strömmade soldater med nät och spjut in i bankettsalen. Eragon och Murtagh backade mot väggen och släpade alven med sig. Runt dem bildade männen en hotfull halvcirkel. Då stack Saphira ner huvudet genom hålet i taket och röt. Hon grep tag i öppningens kant med sina kraftiga klor och slet loss ytterligare en stor bit av taket.
Tre soldater vände om och flydde, men resten höll ställningarna. Mittbalken i taket brast med en ekande smäll och det regnade ner tunga skifferplattor. Kaos uppstod när soldaterna försökte klara sig undan den dödliga spärrelden. Eragon och Murtagh tryckte sig mot väggen för att undvika de fallande spillrorna. Saphira gav ifrån sig ett nytt rytande och de soldater som inte krossades flydde för livet.
Med en sista gigantisk ansträngning slet Saphira bort resten av taket innan hon hoppade ner i bankettsalen med infällda vingar. Ett bord splittrades med ett ljudligt kras under hennes tyngd. Eragon skrek av lättnad och slog armarna om henne. Hon brummade förnöjt. Jag har saknat dig, småtting.
Samma här. Vi har någon med oss. Kan du bära tre?
Naturligtvis, sade hon och sparkade undan flisor och bord så att hon kunde lyfta. Murtagh och Eragon drog fram alven ur gömstället. Saphira väste av förvåning när hon fick se henne. En alv?
Ja, och kvinnan jag har sett i mina drömmar, sade Eragon samtidigt som han tog upp Zar’roc. Han hjälpte Murtagh att göra fast alven i sadeln, och sedan klättrade de båda upp på Saphira. Jag hörde hur ni stred på taket. Finns det några däruppe?
Inte nu längre. Är ni redo?
Ja.
Saphira tog ett språng från bankettsalen upp på fästningens tak, där vaktmanskapets kroppar låg huller om buller. ”Titta!” sade Murtagh och pekade. I ett torn på andra sidan om bankettsalen ställde en rad bågskyttar upp sig.
”Du måste lyfta, Saphira. Nu!” varnade Eragon.
Hon slog upp vingarna, sprang mot huskanten och lyfte dem alla över den på sina starka ben. Den extra tyngden på hennes rygg fick henne att tappa höjd oroväckande. Medan hon kämpade för att stiga till väders hörde Eragon det musikaliska ljudet från sjungande bågsträngar.
Pilarna visslade mot dem i mörkret. Saphira röt av smärta när hon träffades och hon gjorde en snabb rullning åt vänster för att undvika nästa salva. Himlen översållades av fler pilar men nattmörkret skyddade dem från spetsarnas dödliga udd. Eragon lutade sig oroad över Saphiras axel. Var blev du skadad?
Vingarna är fulla av hål … en av pilarna gick inte igenom hela vägen. Den sitter fortfarande kvar. Hon andades mödosamt och tungt.
Hur långt kan du ta oss?
Tillräckligt långt. Eragon höll hårt om alven medan de strök över Gil’ead, lämnade staden bakom sig och svängde västerut, seglande uppåt genom natten.