Saphira gled ner mot en glänta, landade på krönet av en kulle och vilade sina utbredda vingar på marken. Eragon kunde känna hur hon skakade under honom. De var bara en fjärdingsväg från Gil’ead.
Saphiras ankomst fick Snöbrand och Tornac, som var bundna i gläntan, att frusta nervöst. Eragon gled till marken och började genast undersöka Saphiras skador, medan Murtagh lugnade hästarna.
Eragon kunde inte se i mörkret och förde händerna i blindo över Saphiras vingar. Han hittade tre ställen där pilar hade punkterat den tunna hinnan och lämnat efter sig tumstora blödande hål. Dessutom hade ett litet stycke slitits loss från bakre kanten av hennes vänstra vinge. Hon skälvde när hans fingrar snuddade vid skadorna. Trots sin trötthet helade han såren med ord från det gamla språket. Sedan granskade han pilen som satt inbäddad i en av Saphiras stora flygmuskler. Pilspetsen stack ut på undersidan. Det sipprade varmt blod från den.
Eragon ropade till sig Murtagh och instruerade honom: ”Håll ner vingen. Jag måste dra loss pilen.” Han visade var Murtagh skulle hålla i. Det här gör ont, varnade han Saphira, men det är snabbt över. Försök att håll dig stilla – annars skadar du oss.
Saphira sträckte på halsen och grep ett högt ungträd mellan sina böjda tänder. Hon knyckte till med huvudet så trädet drogs upp med rötterna och bet till ordentligt om stammen. Jag är redo.
Då så, sade Eragon. ”Håll i”, viskade han till Murtagh och så bröt han av pilspetsen. Han försökte att inte förvärra skadan och drog snabbt ut skaftet ur Saphira. Hon kastade med huvudet och gnydde med trädet i munnen när skaftet åkte ur muskeln. Vingen ryckte ofrivilligt till och gav Murtagh en smäll på hakan som slog honom till marken.
Saphira skakade morrande trädet så jorden yrde över dem innan hon slängde bort det. Sedan Eragon förslutit såret hjälpte han Murtagh på fötter igen. ”Hon överraskade mig”, medgav Murtagh och kände på sin tilltygade käke.
Förlåt.
”Hon menade inte att slå till dig”, försäkrade Eragon. Han undersökte den medvetslösa alven. Du måste nog bära henne en bit till, meddelade han Saphira. Vi kan inte rida tillräckligt fort om vi bär henne på hästarna. Det borde vara lättare för dig att flyga nu när pilen är ute.
Saphira sänkte huvudet. Jag gör det.
Tack, sade Eragon. Han omfamnade henne häftigt. Du gjorde något helt otroligt; jag glömmer det aldrig.
Nu ger jag mig av. Luften virvlade omkring henne när hon steg till väders. Han backade undan och såg hur alvens hår böljade bakåt. Några sekunder senare var de borta. Eragon skyndade bort till Snöbrand, hävde sig upp i sadeln och galopperade iväg tillsammans med Murtagh.
Medan de red försökte Eragon dra sig till minnes vad han visste om alver. Det sades ofta att de levde länge, även om han inte visste hur länge. De talade det gamla språket och många av dem var trollkunniga. Efter Ryttarnas fall hade alverna dragit sig undan i avskildhet. Sedan dess hade ingen enda alv synts till i Imperiet. Så varför har vi en här nu? Och hur lyckades Imperiet fånga henne? Om hon är trollkunnig, är hon förmodligen bedövad precis som jag var.
De färdades natten igenom utan att stanna ens när deras vikande krafter fick dem att tappa farten. De fortsatte vidare trots sina svidande ögon och klumpiga rörelser. Bakom dem sökte rader av ryttare med facklor igenom Gil’eads omgivningar efter deras spår.
Efter flera timmar i skumrasket tände solen sina första strålar. Eragon och Murtagh höll in sina hästar genom en outtalad överenskommelse. ”Vi måste slå läger”, sade Eragon trött. ”Antingen de tillfångatar oss eller inte, måste jag få sova.”
”Överenskommet”, sade Murtagh och gned sig i ögonen. ”Se till att Saphira landar. Vi möter henne.”
De följde Saphiras vägledning och hittade henne i färd med att dricka från en bäck vid foten av en liten klippa. Alven låg fortfarande hopsjunken på hennes rygg. Saphira hälsade dem med en dämpad trumpetstöt när Eragon klev ur sadeln.
Murtagh hjälpte honom att flytta alven ur Saphiras sadel och sänka ner henne på marken. Därefter sjönk de utmattade ner mot klippan. Saphira betraktade nyfiket alven. Jag undrar varför hon inte har vaknat? Det är flera timmar sedan vi lämnade Gil’ead.
Vem vet vad de gjort med henne? sade Eragon bistert.
Murtagh följde deras blickar. ”Så vitt jag vet är hon den första alven som fallit i kungens händer. Han har sökt efter dem ända sedan de gick under jorden, fram till nu utan framgång. Så antingen har han hittat deras fristad eller var det en slump att hon blev infångad. Jag tror på slumpen. Galbatorix skulle ha förklarat krig och skickat sin armé mot alverna om han hittat deras tillflyktsort. Frågan är bara, eftersom det inte har hänt än, om hans män lyckades tvinga ur henne var de håller sig gömda innan vi befriade henne?”
”Det får vi inte veta förrän hon återfår medvetandet. Berätta vad som hände efter det att jag blev tillfångatagen. Hur hamnade jag i Gil’ead?”
”Urgalerna tjänar Imperiet”, sade Murtagh kort och strök tillbaka håret. ”Liksom Skuggan, tycks det. Saphira och jag såg urgalerna överlämna dig till honom i spetsen för en soldattrupp, även om jag inte visste vem det var då. De tog dig till Gil’ead.”
Det är sant, sade Saphira och rullade ihop sig intill dem.
Eragon mindes plötsligt urgalerna som han pratat med i Teirm och ”herren” som de hade nämnt. Det var kungen de menade! Jag förolämpade den mäktigaste mannen i Alagaësia! insåg han till sin förfäran. Så mindes han den fasansfulla synen av de slaktade byborna i Yazuac. Illamåendet och vreden vällde upp inombords. Urgalerna löd Galbatorix order! Varför skulle han göra något så gräsligt mot sina egna undersåtar?
För att han är ond, slog Saphira fast utan omsvep.
”Det här betyder krig! Så fort folket får höra talas om detta, kommer de att göra uppror och stödja Varden.”
Murtagh vilade hakan i handen. ”Få skulle ta sig ända till Varden, ens om de fick höra talas om detta illdåd. Om kungen har urgalerna under sitt befäl, har han tillräckligt många krigare för att stänga Imperiets gränser och behålla kontrollen, hur upproriskt folket än blir. Med ett sådant terrorvälde kan han forma Imperiet efter behag. Dessutom kan folket sporras till att följa honom, hur hatad han än är, om det finns en gemensam fiende.”
”Vem skulle det vara?” frågade Eragon förvirrat.
”Alverna och Varden. Med rätt slags rykten går det att framställa dem som Alagaësias mest föraktliga monster, som djävlar som bara väntar på att stjäla vårt land och välstånd. Imperiet kan till och med påstå att urgalerna har blivit missförstådda i alla år och att de egentligen är vänner och allierade i kampen mot sådana fruktansvärda fiender. Jag bara undrar vad kungen har lovat dem i utbyte för sina tjänster.”
”Det skulle aldrig fungera”, sade Eragon med en huvudskakning. ”Ingen är så lättlurad när det gäller Galbatorix och urgalerna. Dessutom, varför skulle han vilja göra något sådant? Han har ju redan makten.”
”Fast hans myndighet ifrågasätts av Varden, som folket sympatiserar med. Dessutom finns Surda, som trotsat honom ända sedan det bröt sig ur Imperiet. Galbatorix är stark inom Imperiets gränser, men utanför dem är han maktlös. Men att folk skulle se igenom hans lister, det undrar jag: de tror vad han vill att de ska tro. Det har hänt förut.” Murtagh tystnade och fäste dyster blicken i fjärran.
Eragon stördes av hans ord. Saphira vidrörde honom i sinnet. Vart skickar Galbatorix urgalerna?
Vad?
Både i Carvahall och Teirm hörde du talas om att urgalerna var på väg därifrån och höll på att flytta i sydostlig riktning, som om de tänkte korsa Hadaracöknen. Om kungen verkligen kontrollerar dem, varför skickar han dem åt det hållet? Samlar han kanske en urgalarmé för eget bruk? Håller de på att bygga en urgalstad?
Eragon rös vid blotta tanken. Jag är för trött för att räkna ut det. Vilka Galbatorix planer än är så kommer de att ställa till problem för oss. Jag önskar bara att vi visste var Varden finns. Det är dit vi borde bege oss, men vi hittar det aldrig utan Dormnad. Det spelar ingen roll vad vi gör. Imperiet kommer att hitta oss.
Ge inte upp, sade hon uppmuntrande, men tillade torrt: fast du har förmodligen rätt.
Tack. Han såg på Murtagh. ”Du riskerade livet för att rädda mig: jag står i skuld till dig. Jag kunde aldrig ha rymt på egen hand.” Fast det var mer än så. Det hade uppstått ett band mellan dem, smitt i stridens brödraskap och härdat av den lojalitet som Murtagh hade visat.
”Det var bara roligt att kunna hjälpa till. Det …” Murtagh tvekade och gned sig i ansiktet. ”Det som oroar mig mest just nu är hur vi ska kunna färdas med så många män efter oss. I morgon kommer soldaterna från Gil’ead att börja jaga oss. De förstår att du inte flög iväg på Saphira så fort de får syn på hästspåren.”
Eragon höll dystert med. ”Hur lyckades du ta dig in i borgen?”
Murtagh skrattade tyst. ”Genom att betala skyhöga mutor och krypa genom ett smutsigt diskschakt. Men planen hade inte fungerat utan Saphira. Hon” – han hejdade sig och vände sig direkt till henne – ”det vill säga du, är enda orsaken till att vi kom levande undan.”
Eragon lade högtidligt handen på hennes fjälliga nacke. Medan hon brummade förnöjt betraktade han fängslat alvens ansikte. Han tog sig motvilligt upp på fötter. ”Vi borde bädda åt henne.”
Murtagh reste sig och bredde ut en filt åt alven. När de lade ner henne på den, revs hennes skjortärm upp av en trädgren. Eragon började knipa ihop lädret. Så flämtade han till.
Alvens arm var fläckig av ett lager med skärsår och blåmärken, några av dem halvläkta och andra så nya att de fortfarande vätskade. Eragon skakade huvudet av vrede och drog upp ärmen en bit till. Skadorna fortsatte ända upp till axeln. Med skälvande fingrar knöt han upp hennes skjorta bakifrån och fasade för vad han skulle få se.
Murtagh svor till när skinnskjortan åkte av. Alvens rygg var kraftig och muskulös, men den var så täckt av ärr att huden såg ut som torr och sprucken lera. Hon hade blivit piskad utan förbarmande och brännmärkt med kloformade järn. Där huden fortfarande var hel, hade den färgats lila och svart av upprepade slag. På vänstra skuldran fanns en indigoblå tatuering. Det var samma symbol som på Broms safirring. Eragon svor i tysthet en ed att döda vem som än bar ansvaret för alvens tortyr.
”Kan du hela detta?” frågade Murtagh.
”Jag – jag vet inte”, stammade Eragon. Han svalde en lätt känsla av illamående. ”Det är så mycket.”
Eragon! sade Saphira bestämt. Detta är en alv. Hon får inte dö. Du måste rädda henne, oavsett hur trött och hungrig du är. Jag förenar gärna min styrka med din, men det är du som måste utöva trollkraften.
Ja … du har rätt, mumlade han utan att kunna slita ögonen från alven. Han drog beslutsamt av sig handskarna och sade till Murtagh: ”Det här kommer att ta lite tid. Kan du laga mat åt mig? Och dessutom koka trasor till bandage, för jag kan inte hela alla hennes sår.”
”Vi blir upptäckta om vi gör upp eld”, protesterade Murtagh. ”Du får klara dig med smutsiga trasor och kall mat.” Eragon fann sig i det med en grimas. Han lade försiktigt handen på alvens rygg, samtidigt som Saphira slog sig tillrätta vid hans sida och fixerade henne med glittrande ögon. Han tog ett djupt andetag och så sträckte han sig efter trollkraften och började arbeta.
Han uttalade de gamla orden: ”Waíse heill!” Under handflatan glimmade en brännskada till och färsk, oskadd hud strömmade över den och slöt till den utan något ärr. Han hoppade över blåmärken och andra skador som inte var livshotande: att hela dem alla skulle göra slut på all kraft han behövde för allvarligare skador. Under arbetets gång förundrades han över att alven fortfarande var vid liv. Hon hade upprepade gånger blivit torterad till dödens gräns med en precision som gjorde honom alldeles kall.
Även om han försökte bevara alvens anständighet, kunde han inte låta bli att lägga märke till den enastående vackra kropp som dolde sig under de vanställande märkena. Han var utmattad och uppehöll sig inte vid det – fast öronen blev röda ibland, och han hoppades intensivt att Saphira inte läste hans tankar.
Han arbetade sig genom gryningen. Under korta pauser för att äta och dricka fick han försöka återhämta sig från den långa fastan, flykten och nu helandet av alven. Hela tiden fanns Saphira vid hans sida och lånade honom sin styrka när hon kunde. Solen stod högt på himlen när han äntligen reste sig upp och stönande sträckte på sina stela muskler. Händerna var grå och ögonen kändes torra och grusiga. Han stapplade bort till sadelväskorna och drack djupt ur vinsäcken. ”Är det klart?” frågade Murtagh.
Eragon nickade med en skälvning. Han litade inte på att rösten bar. Lägret snurrade runt inför hans ögon och han var nära att svimma. Du skötte dig bra, sade Saphira tröstande.
”Överlever hon?”
”Jag – jag vet inte”, sade han med brusten stämma. ”Alver är starka, men inte ens de klarar av en sådan misshandel utan men. Om jag visste mer om läkekonst, kunde jag kanske återställa henne, men …” Han gjorde en hjälplös gest. Handen skakade så häftigt att han spillde ut det mesta av vinet. En ny klunk gav honom lite stadga. ”Vi borde rida vidare nu.”
”Nej! Du måste sova”, invände Murtagh.
”Jag får … sova i sadeln. Men här kan vi inte stanna, inte när soldaterna knappar in på oss.”
Murtagh gav motvilligt med sig. ”I så fall leder jag Snöbrand medan du vilar dig.” De sadlade hästarna igen, band fast alven på Saphira och bröt upp från lägret. Eragon åt på hästryggen och försökte få tillbaka sina förspillda krafter innan han lutade sig över Snöbrand och slöt ögonen.