Som krusningar på havsytan bredde dynernas enorma vidder ut sig bort mot horisonten. Vindilar snodde runt med den gyllenröda sanden i luften. Knotiga träd växte på utspridda jordlappar som ingen bonde hade ansett värd att bruka. I fjärran stack en rad lila klippor upp. Förutom en fågel som gled på vindarna syntes inget djurliv i den imponerande ödemarken.
”Är du säker på att vi hittar föda åt hästarna därute?” undrade Eragon sluddrigt. Den varma torra luften stack honom i strupen.
”Ser du därborta?” frågade Murtagh och visade på klipporna. ”Det växer gräs kring dem. Det är kort och strävt, men det räcker för hästarna.”
”Jag hoppas du har rätt”, sade Eragon och kisade mot solen. ”Låt oss vila innan vi fortsätter. Jag är trög som en snigel och benen rör sig knappt.”
De gjorde loss alven från Saphira, åt och lade sig sedan i skuggan av dynerna för en tupplur. När Eragon lade sig tillrätta i sanden, rullade Saphira ihop sig intill honom och bredde vingarna över dem. Detta är en förunderlig plats, sade hon. Här kunde jag tillbringa flera år utan att märka att det gått någon tid.
Eragon blundade. Ett trevligt ställe att flyga på, instämde han dåsigt.
Mer än så. Det känns som om jag är gjord för öknen. Här finns utrymmet jag behöver, berg där jag kan vila och byte som jag kan ägna dagar åt att jaga. Och värmen! Kylan bekommer mig inte, men denna hetta gör mig levande och full av kraft. Hon höjde huvudet mot skyn och sträckte lyckligt på sig.
Trivs du så bra? mumlade Eragon.
Ja.
Då kanske vi kan komma tillbaka, när allt det här är över … Han föll i sömn medan han fortfarande pratade. Saphira var nöjd och brummade stilla medan han och Murtagh vilade.
Det var på morgonen fyra dagar sedan de lämnat Gil’ead och de hade redan tillryggalagt sexton mil.
De sov inte längre än att hästarna fick vila och de själva blev lite mer klartänkta. Inga förföljande soldater syntes till, men de vågade inte sakta farten fördenskull. De visste att Imperiet skulle fortsätta sökandet tills de var långt utom räckhåll för kungen. Eragon sade: ”Galbatorix måste ha nåtts av kurirer med budet om min flykt. Ra’zacerna är säkert larmade och är oss nog redan på spåren. Det tar ett tag för dem att hitta oss även om de flyger, men vi måste hålla utkik dag som natt.
Och den här gången ska de bli varse att jag inte är så lättkedjad, sade Saphira.
Murtagh kliade sig på hakan. ”Jag hoppas att de tappar bort oss efter Oxåsen. Ramr var ett bra sätt att tappa bort förföljare på. Det finns gott hopp om att de inte hittar våra spår igen.”
”Det kan man verkligen hoppas”, sade Eragon. Han tittade till alven, men hennes tillstånd var oförändrat och som vanligt verkade hon inte lägga märke till hans omsorger. ”Fast jag litar inte på turen just nu. Ra’zacerna kan vara oss på spåren i detta nu.”
Vid solnedgången nådde de klipporna som de sett i fjärran samma morgon. De imponerande klippbranterna kastade bleka skuggor där de tornade upp sig över dem. I deras närmaste omgivning fanns inga sanddyner. Hettan träffade Eragon som ett klubbslag när han steg ner från Snöbrand på den torra spruckna marken. Nacken och ansiktet var solbrända, huden varm och febrig.
Murtagh gjorde upp en liten eld när han bundit fast hästarna där de kunde gnaga i sig det knappa betet. ”Hur långt tror du vi red?” frågade Eragon och lösgjorde alven från Saphira.
”Jag vet inte!” klippte Murtagh av. Huden var röd och ögonen blodsprängda. Han plockade upp en gryta och muttrade en svordom. ”Vattnet räcker inte. Och hästarna måste få dricka.”
Eragon var precis lika irriterad av hettan och torkan, men han lade band på sitt humör. ”Hämta hästarna.” Saphira grävde ett hål med klorna, och så blundade han och släppte loss besvärjelsen. Även om marken var förbränd, fanns det tillräckligt med fukt för att växter skulle kunna leva där och tillräckligt för honom att fylla hålet flera gånger om.
Murtagh fyllde på vattensäckarna medan vattnet strömmade upp i hålet, därefter gick han undan och lät hästarna dricka. De törstiga djuren bälgade i sig flera tunnor. Eragon tvingades att dra vätskan från ännu större djup för att stilla deras begär. Det ansträngde hans krafter till det yttersta. När hästarna äntligen var otörstiga, sade han till Saphira: Behöver du dricka så gör det nu. Hennes huvud slingrade runt honom och hon tog två djupa klunkar, det var allt.
Innan Eragon lät vattnet rinna tillbaka ner i marken, bälgade han i sig så mycket han kunde och såg sedan hur de sista dropparna sögs upp av jorden. Det var svårare än han trott att hålla kvar vattnet på ytan. Men det står åtminstone i min makt, funderade han och mindes ganska roat hur han hade fått kämpa för att lyfta en ynka småsten en gång i tiden.
Nästa dag när de gick upp var det iskallt. Morgonsolen gav sanden en rosa nyans och den disiga himlen skymde horisonten. Murtaghs humör hade inte blivit bättre under natten, och Eragon upptäckte att hans eget försämrades i rask takt. Under frukosten frågade han: ”Tror du att vi kommer ut ur öknen snart?”
Murtagh blängde surt. ”Vi korsar bara en liten del av den, så jag kan inte föreställa mig att det ska ta mer än två eller tre dagar.”
”Men tänk på hur långt vi redan har rest.”
”Visst, det kanske går fortare då! Det enda jag bryr mig om är att slippa Hadarac så snart som möjligt. Det vi håller på med är tillräckligt svårt utan att man ska behöva plocka sand ur ögonen hela tiden.”
De åt upp, sedan gick Eragon bort till alven. Hon låg som död – ett lik om det inte varit för de jämna andetagen. ”Var bor din skada?” viskade Eragon och borstade bort en hårslinga från hennes ansikte. ”Hur kan du sova så här och ändå vara vid liv?” Bilden av henne, vaken och upprätt i fängelsecellen, stod fortfarande levande för hans sinne. Han gjorde brydd i ordning alven för resan, därpå sadlade han och besteg Snöbrand.
När de lämnade lägret blev en rad mörka fläckar synliga vid horisonten, otydliga i diset. Murtagh trodde att det var avlägsna kullar. Eragon var inte övertygad, men han kunde inte urskilja några detaljer.
Alvens tillstånd sysselsatte hans tankar. Om inget gjordes för att hjälpa henne skulle hon dö, det var han övertygad om; han visste bara inte vad som behövde göras. Saphira var precis lika oroad som han. De talade om det i timmar, men ingen av dem visste tillräckligt mycket om helande för att kunna lösa problemet de stod inför.
Mitt på dagen stannade de för en kort rast. När de återupptog resan märkte Eragon att diset hade lättat något sedan morgonen, och att fläckarna i fjärran hade blivit tydligare.
De var inte längre otydliga blålila klumpar, utan snarare breda, skogstäckta kullar med tydliga konturer. Ovanför dem var luften blekvit och färglös – all färg tycktes ha blekts ur en horisontell strimma himmel som låg ovanför kullarna och sträckte sig till slutet av synranden.
Han stirrade förbryllad, men ju mer han försökte begripa sig på det, desto mindre förstod han. Han blinkade och skakade på huvudet i tron att det var någon slags hägring i ökenluften. Men när han öppnade ögonen var den irriterande orimligheten kvar. Det vita täckte faktiskt halva himlen framför dem. Han var säker på att något måste vara fruktansvärt fel, och skulle just till att påpeka detta för Murtagh, när han plötsligt förstod vad det var han såg.
Vad de hade tagit för kullar var i själva verket foten av enorma bergsmassiv, miltals breda. Bergen var helt och hållet täckta av snö och is, med undantag för den täta skogen närmare marken. Det var det som hade lurat Eragon att tro att himlen var vit. Han vred på nacken och försökte se topparna, men de låg utom synhåll. Bergen sträckte sig upp i himlen tills de försvann ur sikte. Trånga taggiga raviner med åsar som nästan vidrörde varandra splittrade bergen som djupa klyftor. Det var som en trasig, taggig vägg som förband Alagaësia med himlarna.
De tar aldrig slut! tänkte han fylld av vördnad. När sagorna nämnde Beorerna, påpekades det alltid hur stora de var, men han hade avskrivit det som fantasifulla överdrifter. Nu var han dock tvungen att erkänna att det var riktigt.
Saphira kände hur han förundrades och följde hans blick. Inom några sekunder förstod hon vad bergen var. Jag känner mig som en nykläckt dununge igen. Jämfört med dem känner även jag mig liten!
Vi måste vara nära kanten av öknen, sade Eragon. Det har bara tagit två dagar och vi ser redan andra sidan och längre ändå!
Saphira kretsade över dynerna. Jo, fast de där bergstopparna skulle fortfarande kunna vara tjugofem mil härifrån, om man betänker hur stora de är. Det är svårt att beräkna avstånd med hjälp av något så väldigt. Vore de inte det perfekta gömstället för Varden?
Man kan gömma mer än alverna och Varden där, slog han fast. Hela nationer skulle kunna leva där i hemlighet, undangömda för Imperiet. Tänk dig att leva med de där vidundren hängande över sig! Han styrde Snöbrand bort till Murtagh och pekade med ett brett flin.
”Vad?” muttrade Murtagh och svepte med blicken över landskapet.
”Titta noga”, envisades Eragon.
Murtagh kikade noga på horisonten. Han ryckte på axlarna. ”Vad, jag tror inte – ” Han tystnade och stirrade klentroget framför sig. Murtagh skakade på huvudet och muttrade. ”Det är omöjligt!” Han kisade så hårt att han fick rynkor i ögonvrårna. Än en gång skakade han på huvudet. ”Jag visste att Beorerna var stora, men inte att de var sådana monster!”
”Vi får hoppas att djuren där inte är i samma skala som bergen”, sade Eragon i lätt ton.
Murtagh log. ”Det ska bli skönt att få lite skugga och ta det lugnt i några veckor. Jag har fått nog av att hetsa fram så här.”
”Jag är också trött”, medgav Eragon, ”men jag vill inte stanna förrän alven är botad … eller död.”
”Jag förstår inte varför hon skulle bli hjälpt av att resa”, sade Murtagh allvarsamt. ”Det vore bättre för henne att ligga till sängs än att hänga under Saphira dagen lång.”
Eragon ryckte på axlarna. ”Kanske det … När vi kommer till bergen kan jag ta henne till Surda – det är inte så långt. Där måste det finnas en helare som kan hjälpa henne, för vi kan då inte göra det.”
Murtagh skuggade ögonen med handen och såg bort mot bergen. ”Vi får tala om det senare. Just nu är vårt mål att nå fram till Beorerna. Där får åtminstone ra’zacerna svårt att hitta oss, och vi är säkra för Imperiet.”
Beorerna tycktes inte komma närmare medan dagen framskred, hur dramatiskt landskapet än förändrades. Sanden förvandlades gradvis från lösa rödaktiga korn till hårdpackad, mörkaktig lössjord. Vindpinade bevuxna jordlappar trädde i dynernas ställe och djupa fåror visade var marken hade översvämmats. En sval bris fläktade i luften och bringade efterlängtad svalka. Hästarna kände av klimatförändringen och skyndade ivriga framåt.
När kvällningen dämpade solskenet var foten av bergen bara någon halvmil bort. Gasellhjordar skuttade genom frodiga fält med vajande gräs. Eragon kom på Saphira med att syna dem hungrigt. De slog läger vid en bäck, lättade över att ha lämnat den påfrestande Hadaracöknen.