De satt runt elden och gratulerade varandra, trötta och slitna men med triumfatoriska leenden. Saphira stämde upp ett jubelskri som skrämde hästarna. Eragon stirrade i lågorna. Han var stolt över att de hade rest runt trettio mil på fem dagar. Det var en imponerande bedrift, även för ryttare som kunde byta springare regelbundet.
Jag har lämnat Imperiet bakom mig. Det var en underlig tanke. Han var född i Imperiet, hade levat hela sitt liv under Galbatorix styre, berövats sina närmaste vänner och familj av kungens tjänare. Flera gånger hade han varit nära att dö i kungens rike. Nu var Eragon fri. Aldrig mer behövde han och Saphira gömma sig för soldater, undvika städer eller dölja vilka de var. Det var en bitterljuv insikt, eftersom priset han fick betala var förlusten av hela hans värld.
Han betraktade stjärnorna på skymningshimlen. Visst frestades han av tanken på att isolera sig och bygga ett hem i trygghet. Men han hade sett för många orättvisor begås i Galbatorix namn, från mord till slavhandel, för att kunna vända Imperiet ryggen. Det var inte längre hämnd för morden på Brom och Garrow som drev honom. Det var hans plikt som Ryttare att hjälpa de maktlösa att stå emot Galbatorix förtryck.
Med en djup suck övergav han sina funderingar och iakttog alven som låg utsträckt bredvid Saphira. Eldens orangefärgade ljus gav hennes ansikte en varm infattning. Mjuka skuggor fladdrade under kindbenen. Medan han såg på henne fick han sakta en idé.
Han kunde uppfatta människors och djurs tankar, och själv välja hur han ville samtala med dem, men han hade sällan gjort det med någon annan än Saphira. Han hade alltid Broms förmaning i minnet, att inte våldföra sig på någon annans sinne om det inte var absolut nödvändigt. Och han hade avstått från det, förutom den gången när han försökt tränga in i Murtaghs medvetande.
Men nu undrade han om han kunde kontakta alven i hennes medvetslösa tillstånd. Hennes minnen kanske kan upplysa mig om varför hon fortfarande är i detta tillstånd. Men kommer hon att förlåta mig intrånget, om hon vaknar? Jag måste i vilket fall som helst försöka. Hon har varit så här en hel vecka. Utan att berätta för Murtagh eller Saphira vad han tänkte göra föll han på knä framför alven och lade handflatan på hennes panna.
Eragon blundade och sträckte sin trevande tanke som ett petande finger mot alvens sinne. Han hittade det utan ansträngning. Det var inte dimmigt och plågat som han trott, utan klart och genomskinligt som klangen av kristall. Plötsligt genomborrades hans inre av en isdolk. Smärtan bakom ögonen exploderade i en kaskad av färger. Han ryggade undan angreppet, men upptäckte att han satt fast som i ett skruvstäd, oförmögen att komma undan.
Eragon kämpade allt vad han orkade och försvarade sig på alla sätt han kunde. Dolken högg åter hans sinne. Han höjde förtvivlat sina egna murar för att mildra anfallet. Smärtan var mindre outhärdlig än förra gången, men den skar sönder hans koncentration. Alven utnyttjade tillfället och krossade obarmhärtigt hans försvar.
En kvävande filt trycktes över Eragon och utplånade hans tankar. Den övermäktiga kraften drogs långsamt ihop och pressade sakta livet ur honom, fast han höll emot och vägrade ge upp.
Alvens omedgörliga grepp hårdnade ännu mer, som ville hon utplåna honom som man släcker ett ljus. Han skrek desperat ut på det gamla språket: ”Eka aí fricai un Shur’tugal!” Jag är en Ryttare och vän! Den dödliga omfamningen lossade inte, men den drogs inte heller åt mer och han kände hur förvånad hon var.
Ögonblicket därpå väcktes hennes misstänksamhet, men han visste att hon måste tro honom; han kunde ju inte ljuga på det gamla språket. Fast han kunde ju vilja skada henne, även om han hade sagt att han var en vän. Eragon trodde sig vara hennes vän, så vitt han visste, vilket gjorde uttalandet sant för honom. Fast hon kunde ju se annorlunda på saken. Det har sina begränsningar, det gamla språket, tänkte Eragon och hoppades att alven blev så nyfiken att hon tog risken att släppa honom fri.
Det blev hon. Trycket släppte och murarna kring hennes sinne sänktes tvekande. Ytterst försiktigt lät alven deras tankar vidröra varandra, som när två vilda djur träffas för första gången. Eragon genomfors av en iskall rysning. Hennes sinne var främmande. Det kändes vidsträckt och mäktigt, tyngt av minnen från otaliga år. Utom räckhåll för hans syn och känsel tornade mörka tankar upp sig, förfärdigade av hennes släkte: han krökte sig av skräck när de strök mot hans medvetande. Samma vilda och efterhängset vackra melodi färgade ändå alla dessa intryck, som ett förkroppsligande av hennes väsen.
Vad heter du? frågade hon på det gamla språket. Hennes röst var utmattad och fylld av tyst förtvivlan.
Eragon. Och du? Hennes medvetande snärjde honom, inbjöd honom att drunkna i den högstämda sången som svallade i hennes blod. Trots att hjärtat värkte av längtan att underkasta sig, motstod han lockropet. För första gången insåg han alvernas dödliga dragningskraft. De var magiska väsen, obundna av landets dödliga lagar – lika olika människorna som drakarna var från djuren.
… Arya. Varför har du kontaktat mig på detta sätt? Är jag alltjämt Imperiets fånge?
Nej, du är fri! sade Eragon. Fast han bara kunde brottstycken av det gamla språket lyckades han få fram: Precis som du var jag inspärrad i Gil’ead, men jag rymde och befriade dig. På de fem dygn som gått, har vi korsat utkanten av Hadaracöknen och slagit läger vid Beorerna. Du har inte rört dig eller sagt ett ord på hela den tiden.
Aha … så det var Gil’ead. Hon gjorde en paus. Jag vet att mina sår är helade. Jag förstod inte varför, men utgick från att man förberedde en ny sorts tortyr. Nu inser jag att det var du. Hon tillade milt: Ändå har jag inte stigit upp, och du förbryllas.
Ja.
Under min fångenskap fick jag ett sällsynt gift, Skilna Bragh, tillsammans med en drog som dövade min kraft. Varje morgon gavs jag motgiftet för föregående dags gift, med våld om jag vägrade ta det. Utan det dör jag inom några timmar. Därför ligger jag i trans – det bromsar Skilna Bragh, tyvärr utan att stoppa det … Jag övervägde att vakna för att göra slut på mitt liv och trotsa Galbatorix, men jag avstod i hopp om att du kunde vara en bundsförvant … Hennes röst dog matt bort.
Hur länge kan du förbli så här? frågade Eragon.
I veckor, men jag är rädd att jag inte har så mycket tid. Denna sömn kan inte hålla undan döden hur länge som helst … Jag känner den redan i ådrorna. Om jag inte får motgift, dukar jag under för giftet inom två, tre dagar.
Var kan vi hitta motgiftet?
Det finns bara på två platser utanför Imperiet: hos mitt folk och hos Varden. Mitt hem är dock omöjligt att ta sig till på ryggen av en drake.
Men Varden? Vi skulle ha rest direkt dit med dig, men vi vet inte var de finns.
Det ska jag berätta, om du ger ditt ord på att aldrig avslöja platsen för Galbatorix eller någon som tjänar honom. Dessutom måste du svära på att du inte har bedragit mig på något sätt och att du inte tänker skada alverna, dvärgarna, Varden eller drakarnas släkte.
Det Arya begärde var inte särskilt svårt – om de inte hade samtalat på det gamla språket. Eragon förstod att hon ville ha löften mer bindande än själva livet. När de väl var avgivna, skulle de aldrig gå att bryta. Tanken tyngde honom när han allvarsamt lovade att hålla avtalet.
Det är avgjort … En serie av svindlande bilder blixtrade plötsligt genom hans huvud. Han såg sig själv rida längs Beorernas bergskedja, på väg österut. Eragon gjorde sitt bästa för att lägga vägen på minnet medan de klippiga bergen och höjderna susade förbi. Nu var han på väg söderut, fortfarande längs bergen. Så vred sig allt med ens, och han kom in i en smal och vindlande dalgång. Den slingrade sig genom bergen fram till foten av ett skummande vattenfall som störtade ner i en djup sjö.
Bilderna upphörde. Det är långt, sade Arya, men låt inte avståndet skrämma dig. När du kommer till sjön Kóstha-mérna, där Björntandsfloden mynnar ut, ska du ta en sten, slå den mot klippan bredvid vattenfallet och ropa: Aí varden abr du Shur’tugals gata vanta. De släpper in dig. De kommer att pröva dig, men tveka inte, hur farofyllt det än kan verka.
Vad ska de ge dig mot giftet? frågade han.
Hennes röst skälvde till, men så återvann hon styrkan. Säg till dem – att ge mig Túnivors nektar. Nu måste du lämna mig … jag har redan förbrukat för mycket kraft. Du får inte tala mer med mig, bara om vi förlorar allt hopp att nå Varden. I så fall måste jag ge dig den kunskap som behövs för att Varden ska överleva. Farväl, Eragon Drakryttaren … mitt liv ligger i dina händer.
Arya bröt kontakten. De överjordiska toner som ekat mellan dem var borta. Eragon tog ett skälvande andetag och tvingade upp ögonen. På varsin sida om honom stod Murtagh och Saphira och såg oroliga ut. ”Är allt väl?” frågade Murtagh. ”Du har legat på knä här i nästan en kvart.”
”Har jag?” frågade Eragon och blinkade.
Visst, och grimaserat som en best i plågor, anmärkte Saphira torrt.
Eragon ställde sig upp och ryckte till när han rätade ut sina stela knän. ”Jag talade med Arya!” Murtagh rynkade förbryllat pannan, som om han undrade ifall han hade blivit tokig. Eragon förklarade: ”Alven – hon heter så.”
Och vad fattas henne? frågade Saphira otåligt.
Eragon redogjorde snabbt för hela samtalet. ”Hur långt bort finns Varden?” frågade Murtagh.
”Jag är inte riktigt säker”, erkände Eragon. ”Efter vad hon visade mig, gissar jag att det är ännu längre bort än Gil’ead.”
”Och det ska vi klara på tre eller fyra dagar?” undrade Murtagh ilsket. ”Det tog oss fem långa dagar att komma hit! Vad är du ute efter, ta livet av hästarna? De är redan tillräckligt utmattade.”
”Men hon dör om vi inte gör något! Om det är för mycket för hästarna, kan Saphira flyga i förväg med Arya och mig. Då kommer vi åtminstone fram till Varden i tid. Du hinner ikapp oss på ett par dagar.”
Murtagh lade armarna i kors med en grymtning. ”Naturligtvis. Packåsnan Murtagh. Hästskötaren Murtagh. Jag borde ha kommit ihåg att det är allt jag duger till nuförtiden. Å, och glöm inte att varenda soldat i Imperiet letar efter mig bara för att du inte kunde försvara dig själv, och jag blev tvungen att rädda dig. Visst, jag gör väl som du säger och kommer efter med hästarna som en god tjänare.”
Eragon blev helt överrumplad av Murtaghs plötsliga giftighet. ”Vad är det med dig? Jag är tacksam för vad du gjorde. Du har inget skäl att vara arg på mig! Jag bad dig inte att följa med mig eller rädda mig ur Gil’ead. Du valde själv. Jag har inte tvingat dig att göra något.”
”Inte öppet, nej. Hur kunde jag låta bli att hjälpa dig mot ra’zacerna? Och senare, i Gil’ead, hur kunde jag lämna dig kvar där med gott samvete? Problemet med dig”, sade Murtagh och körde pekfingret i bröstet på Eragon, ”är att du är så totalt hjälplös att du tvingar alla andra att ta hand om dig!”
Orden sårade Eragons fåfänga: han visste att de innehöll ett korn av sanning. ”Rör mig inte”, morrade han.
Murtagh skrattade. En hård klang hördes i hans röst. ”Vad händer annars, får jag en smäll? Du kan inte träffa en tegelvägg.” Han försökte ge Eragon en ny knuff, men Eragon grep tag i armen och slog honom i magen.
”Rör mig inte, sade jag!”
Murtagh vek sig dubbel under svordomar. Så vrålade han till och kastade sig över Eragon. De pucklade på varandra i en enda röra av armar och ben. Eragon sparkade mot Murtaghs högra höft, missade och träffade i stället brasan så gnistor och glödande kol flög genom luften. De kravlade över marken och kämpade om övertaget. Eragon lyckades få fötterna under Murtaghs bröstkorg och sparkade till ordentligt. Murtagh flög upp och ner över Eragons huvud och landade på rygg med en rejäl duns.
Luften pös ur Murtagh. Han reste sig stelt och snodde flämtande runt mot Eragon. De anföll varandra på nytt. Saphira snärtade svansen mellan dem med ett öronbedövande vrål. Eragon struntade i henne och försökte hoppa över svansen, men en kloförsedd tass fångade honom mitt i språnget och slängde ner honom på marken igen.
Han gjorde ett fåfängt försök att knuffa undan Saphiras muskulösa ben från bröstkorgen och upptäckte att Murtagh var fastklämd på samma sätt. Saphira röt igen och klippte med käkarna. Hon svängde huvudet över Eragon och gav honom en barsk blick. Du av alla människor borde veta bättre! Gnabbas som utsvultna hundar om en köttslamsa. Vad skulle Brom säga?
Det hettade i Eragons kinder och han vek undan blicken. Han visste vad Brom skulle ha sagt. Saphira höll kvar dem på marken, lät dem brusa en stund och sade sedan skarpt till Eragon: Nu är du så god och artigt frågar Murtagh vad som är fel, såvida du inte vill tillbringa natten under min fot. Hon slingrade huvudet bort till Murtagh och betraktade honom uppifrån med ett orörligt blått öga. Och säg till honom att jag inte tolererar några förolämpningar från någon av er.
Tänker du inte släppa oss? klagade Eragon.
Nej.
Eragon kände blodsmak i munnen när han motvilligt vred huvudet mot Murtagh, som undvek hans blick och såg rätt upp i himlen. ”Nå, tänker hon inte släppa oss?”
”Inte om vi inte pratar med varandra … Hon vill att jag ska fråga dig vad det handlar om egentligen”, sade Eragon generat.
Som bekräftelse morrade Saphira och fortsatte stirra på Murtagh. Han hade ingen chans att undfly hennes genomträngande blick. Till slut ryckte han på axlarna och muttrade något ohörbart. Saphiras klor tog ett hårdare grepp om hans bröst och svansen ven genom luften. Murtagh sneglade ilsket på henne, sedan sade han motvilligt med högre röst: ”Jag har ju redan sagt att jag inte vill till Varden.”
Eragon rynkade pannan. Var det hela saken? ”Vill inte … eller kan inte?”
Murtagh försökte knuffa bort Saphiras ben, men gav upp med en svordom. ”Vill inte! De förväntar sig saker av mig som jag aldrig kan ge dem.”
”Har du bestulit dem på något?”
”Jag önskar att det var så enkelt.”
Eragon himlade utmattat med ögonen. ”Jamen, vad är det då? Har du dödat någon betydelsefull eller gått till sängs med fel kvinna?”
”Nej, jag föddes”, sade Murtagh gåtfullt. Han knuffade på Saphira igen. Den här gången släppte hon dem båda. Under hennes vakande öga klev de upp och borstade av sig.
”Du undviker frågan”, sade Eragon och baddade sin spruckna läpp.
”Än sen?” spottade Murtagh fram och klampade bort till utkanten av lägret. Efter en stund suckade han. ”Det spelar ingen roll varför jag har hamnat i den här besvärliga situationen. Men ni ska veta att Varden inte blir glada åt att se mig, ens om jag har med mig kungens huvud. Å, de kanske hälsar så artigt de kan och låter mig sitta med i deras rådslag, men lita på mig? Aldrig. Och om jag kommer i mindre lyckosamma omständigheter, till exempel just nu, så slår de mig säkert i bojor.”
”Kan du inte berätta vad det handlar om?” frågade Eragon. ”Jag har gjort en del som jag inte är så stolt över, så jag tänker då inte sitta till doms över dig.”
Murtagh skakade långsamt på huvudet med blanka ögon. ”Det är inte på det viset. Jag har inte gjort något för att förtjäna den behandlingen, det skulle till och med vara lättare att ha något att sona. Nej … min enda synd består i att jag överhuvudtaget finns till.” Han hejdade sig för ett osäkert andetag. ”Du förstår, min far – ”
Han avbröts tvärt av en skarp väsning från Saphira. Titta!
De följde hennes blick västerut. Murtagh bleknade. ”Himlens och jordens alla demoner!”
Ungefär två fjärdingsväg bort, sträckte sig ett led av figurer som marscherade österut längs bergskedjan. Den månghundrahövdade truppkolonnen sträckte sig nästan en fjärdingsväg. Vapnen glimmade i det döende ljuset. Dammet yrde kring deras fötter. I täten red en fanbärare med ett blodrött baner i en svart stridsvagn.
”Det är Imperiet”, sade Eragon trött. ”De har hittat oss … på något sätt.” Saphira stack fram huvudet över hans axel och kikade mot kolonnen.
”Jo … men det där är urgaler och inte människor”, sade Murtagh.
”Hur ser du det?”
Murtagh pekade på standaret. ”Den där flaggan bär en urgalhövdings personliga tecken. Det är en hänsynslös best, fallen för vansinne och våldsamma utbrott.”
”Har ni träffats?”
Murtaghs ögon smalnade. ”Helt kort, en gång. Jag har kvar ärren från det mötet. Kanske är urgalerna inte utskickade efter oss, men vid det här laget har de säkert fått syn på oss och då lär de förfölja oss. Deras hövding är inte typen som låter en drake slinka undan, särskilt inte om han hört vad som hände i Gil’ead.”
Eragon skyndade till elden och sparkade jord över den. ”Vi måste fly! Du vill inte till Varden, men jag måste ta dit Arya innan hon dör. Jag föreslår en kompromiss: följ med mig till sjön Kósthamérna, så skiljs vi åt där.” Murtagh tvekade. Eragon tillade snabbt: ”Urgalerna förföljer dig om du sticker nu, inför ögonen på hela kolonnen. Och hur ska du klara dig på egen hand mot dem?”
”Låt gå”, sade Murtagh och slängde sina sadelväskor över Tornacs rygg. ”Men jag ger mig verkligen av när vi närmar oss Varden.”
Eragon brann av längtan att fråga ut Murtagh mer, men urgalerna var för nära. Han samlade ihop sina ägodelar och sadlade Snöbrand. Saphira fläktade med vingarna, lyfte skyndsamt och kretsade över dem. Hon höll vakt över Murtagh och Eragon när de bröt upp från lägret.
Åt vilket håll ska jag flyga? frågade hon.
Österut, längs Beorerna.
Med orörliga vingar steg Saphira på en uppåtström och gungade på den varma luftpelaren, svävade i skyn ovanför hästarna. Jag undrar vad urgalerna gör här. Kanske är de utsända för att angripa Varden.
Då måste vi försöka varna dem, sade han och styrde Snöbrand förbi halvt osynliga hinder. Bakom dem smälte urgalerna in i den allt djupare natten.