När morgonen kom var Eragons haka öm efter att ha legat och skavt mot Snöbrands nacke, och han var mörbultad efter slagsmålet med Murtagh. De hade turats om att sova i sadeln under natten, och hade därför lyckats öka försprånget till urgaltrupperna, men ingen av dem visste om det gick att behålla. Hästarna var trötta intill bristningsgränsen, men höll ändå samma skoningslösa takt. Var det tillräckligt för att komma undan? Det berodde på hur utvilade monstren var … och om Eragons och Murtaghs hästar skulle klara det.
Beorerna stal solens värme och lade landskapet i djup skugga. I norr syntes Hadaracöknen som en tunn strimma, lika bländvit som middagssnö.
Jag måste äta, sade Saphira. Jag har inte jagat på flera dagar. Magen sönderslits av hunger. Om jag sätter igång nu, kanske jag kan fånga tillräckligt många skuttande hjortar för en munsbit.
Eragon log åt överdriften. Iväg med dig om du måste, men lämna Arya här.
Jag skyndar mig. Han lösgjorde alven från Saphiras buk och flyttade henne till Snöbrands sadel. Saphira seglade bort i riktning mot bergen. Eragon sprang bredvid hästarna, tillräckligt nära Snöbrand för att hindra Arya från att falla. Varken han eller Murtagh bröt tystnaden. Tack vare urgalerna tycktes gårdagens slagsmål oviktigt, men blåmärkena var kvar.
Inom en timme hade Saphira nedlagt sitt byte och meddelade Eragon framgången. Eragon var nöjd att hon var på väg tillbaka. Han blev nervös när hon inte var där.
De stannade vid en tjärn för att låta hästarna dricka. Eragon plockade tankspritt ett grässtrå som han snodde medan han iakttog alven. Han väcktes bryskt ur sina drömmerier av ljudet av klingande stål och ett svärd som drogs ur skidan. Han grep instinktivt Zar’roc och svängde runt på jakt efter fienden. Den enda som fanns var Murtagh, beredd med sitt långa svärd. Han pekade på en kulle framför dem, där en lång brunklädd man med spikklubba satt på en fux. Bakom mannen fanns en grupp med tjugo ryttare. De rörde sig inte. ”Kan det vara Varden?” frågade Murtagh.
Eragon strängade tyst bågen. ”Enligt Arya är de fortfarande många dagsetapper bort. Det skulle kunna vara en av deras spaningspatruller eller plundringståg.”
”Förutsatt att de inte är banditer.” Murtagh svingade sig upp på Tornac och gjorde sin egen båge skjutklar.
”Ska vi försöka rida ifrån dem?” frågade Eragon och bredde en filt över Arya. Ryttarna måste ha sett henne, men han hoppades kunna dölja att hon var en alv.
”Det hjälper inte”, sade Murtagh med en huvudskakning. ”Tornac och Snöbrand är fina stridshästar, men de är trötta och de är inte gjorda för kapplöpningar. Titta på de där männens hästar: de kan springa fort. De är ikapp oss på några hundra meter. Dessutom kanske de har något viktigt att säga. Bäst att du säger till Saphira att skynda sig tillbaka.”
Eragon var redan i färd med det. Han förklarade läget och varnade sedan: Visa dig inte om du inte måste. Vi är inte i Imperiet längre, men jag vill ändå inte att andra ska känna till dig.
Strunta i det, svarade hon. Kom ihåg att trolldomen kan skydda dig när turen och farten sviker. Han kände hur hon lyfte och skyndade fram strax över marken på sin väg mot honom.
Männen betraktade dem från kullen.
Eragon grep nervöst tag i Zar’roc. Det virade fästet kändes tryggt under handsken. Han sade lågt: ”Jag kanske kan skrämma iväg dem med trolldom om de blir hotfulla. Fungerar inte det så har vi alltid Saphira. Jag undrar hur de reagerar på en Ryttare? Det går så många historier om deras makt … Det kanske räcker för att undvika strid.”
”Räkna inte med det”, sade Murtagh tonlöst. ”Blir det strid, får vi helt enkelt döda tillräckligt många för att övertyga dem om att vi inte är värda besväret.”
Efter ett tecken med spikklubban från mannen på fuxen galopperade ryttarna mot dem. Männen skakade kastspjut över sina huvuden och närmade sig under högljudda tjut. Medfarna svärdsskidor hängde vid deras sidor. Deras vapen var rostiga och fläckade. Fyra av dem riktade pilar mot Eragon och Murtagh.
Ledaren svingade spikklubban i luften och hans män tjöt vilt till svar medan de omringade Eragon och Murtagh. Det ryckte i munnen på Eragon. Han höll på att avlossa en salva trollkraft mitt bland dem, men lade band på sig själv. Vi vet inte vad de vill än, påminde han sig och höll tillbaka sin växande oro.
I samma ögonblick som Eragon och Murtagh var helt omringade tyglade ledaren sin häst, lade armarna i kors och granskade dem prövande. Han höjde ögonbrynen. ”Jamen, det här var ju bättre än det vanliga drägget vi hittar! Den här gången fick vi åtminstone tag i några som var friska. Och vi behövde inte ens skjuta dem först. Grieg kommer att bli nöjd.” Männen skrockade.
Hans ord gav Eragon en otäck känsla i magen. En misstanke vaknade inom honom. Saphira …
”Beträffande er två”, sade ledaren till Eragon och Murtagh, ”så kunde ni vara så vänliga att släppa vapnen, så slipper ni förvandlas till levande måltavlor åt mina män.” Bågskyttarna log menande och männen skrattade åter.
Murtagh stod alldeles stilla, bortsett från en åtbörd med svärdet. ”Vilka är ni och vad vill ni? Vi är fria män på genomresa. Ni har ingen rätt att stoppa oss.”
”Åjo, jag har all rätt”, sade mannen föraktfullt. ”Beträffande mitt namn, så passar det sig inte för slavar att tilltala sin herre på det sättet, om de inte vill ha stryk.”
Eragon svor för sig själv. Slavhandlare! Han hade starka minnen av människorna han sett på auktionen i Dras-Leona. Ursinnet sjöd inom honom. Han blängde på männen runt honom med nytt hat.
Dragen hårdnade i ledarens ansikte. ”Släng ifrån er svärden och ge upp!” Slavhandlarna rätade på sig och stirrade på dem med kalla blickar när varken Eragon eller Murtagh sänkte vapnen. Det stack i handflatan på Eragon. Bakom honom hördes ett prasslande, åtföljt av en högljudd svordom. Han snodde sig överraskat om.
En av slavhandlarna hade dragit av Arya filten och blottat hennes ansikte. Han gapade häpet och ropade: ”Den här är en alv, Torkenbrand!” Männen ryckte förvånat till och ledaren sporrade hästen bort till Snöbrand. Han såg ner på Arya och visslade till.
”Nå, men hur mycke får vi för’na?” frågade någon.
Efter ett ögonblicks tystnad slog Torkenbrand ut med händerna och sade: ”Allra minst? Rikedomars rikedom. Imperiet kommer att betala ett berg av guld för henne!”
Slavhandlarna tjöt av upphetsning och dunkade varandra i ryggen. Saphira gjorde en tvär gir högt ovanför dem, och Eragons sinne fylldes av ett vrål. Anfall nu! skrek han. Men låt dem komma undan om de flyr. Hon fällde genast ihop vingarna och dök neråt. Eragon fångade Murtaghs uppmärksamhet med en gäll signal. Murtagh fattade vinken. Han satte armbågen i ansiktet på en slavhandlare så att mannen slogs ur sadeln, sedan satte han hälarna i Tornac.
Stridshästen kastade med manen och tog ett språng framåt, snodde runt och stegrade sig. Murtagh svingade svärdet när Tornac landade och körde framhovarna i den avsatte slavhandlarens rygg. Mannen skrek.
Innan slavhandlarna hunnit hämta sig smet Eragon ut ur röran och höjde händerna i en besvärjelse på det gamla språket. Mitt i tumultet landade ett djupblått eldklot och exploderade i en fontän av smältande droppar som löstes upp som dagg i solsken. Sekunden efteråt kom Saphira ner från skyn och landade bredvid honom. Hon spärrade upp käftarna och blottade sina kraftiga huggtänder i ett vrål. ”Skåden!” ropade Eragon genom larmet: ”Jag är en Ryttare!” Han höjde Zar’roc över sitt huvud så dess röda klinga lyste bländande i solskenet, sedan riktade han svärdet mot slavhandlarna: ”Fly om livet är er kärt!”
Männen skrek osammanhängande och trängdes i sin iver att komma undan. I förvirringen träffades Torkenbrand i tinningen av ett kastspjut. Omtöcknad föll han till marken. Männen brydde sig inte om sin fallne ledare utan störtade iväg som en hop trashankar, med räddhågsna blickar mot Saphira.
Torkenbrand kämpade sig upp på knä. Blodet rann från tinningen och förgrenade sig i små röda rännilar över kinden. Murtagh gick av hästen och klev bort till honom med svärdet i hand. Torkenbrand höjde matt armen som för att avvärja ett hugg. Murtagh såg kyligt på honom och svingade sedan klingan mot Torkenbrands nacke. ”Nej!” ropade Eragon, men det var för sent.
Torkenbrands huvudlösa kropp sjönk ihop på marken i ett moln av damm. Huvudet landade med en hård duns. Eragon rusade bort till Murtagh, alldeles utom sig. ”Är du sjuk i huvudet?” vrålade han upprört. ”Varför dödade du honom?”
Murtagh torkade av svärdet på baksidan av Torkenbrands jacka. Stålet lämnade mörka fläckar. ”Jag förstår inte varför du är så upprörd – ”
”Upprörd!” exploderade Eragon. ”Jag är betydligt mer än så! Föll det dig inte in att vi bara kunde ha lämnat honom här och fortsatt på vår väg? Nä! Utan du ska uppträda som bödel i stället och hugga huvudet av honom. Han var försvarslös!”
Eragons vrede tycktes förbrylla Murtagh. ”Nå, men vi kunde inte ha honom i närheten – han var farlig. De andra flydde … han hade inte klarat sig långt utan häst. Jag ville inte att urgalerna skulle hitta honom och få höra talas om Arya. Så jag tänkte att det vore – ”
”Men döda honom?” avbröt Eragon. Saphira luktade nyfiket på Torkenbrands huvud. Hon öppnade lite på munnen, som om hon tänkte plocka upp det, men så tycktes hon komma på bättre tankar och fortsatte fram till Eragon.
”Jag försöker bara överleva”, fastslog Murtagh. ”Ingen främlings liv är viktigare än mitt.”
”Men du kan inte hänge dig åt meningslöst våld. Har du ingen medkänsla?” morrade Eragon och pekade på huvudet.
”Medkänsla? Medkänsla? Vad kan jag visa mina fiender för medkänsla? Ska jag tveka inför att försvara mig för att jag kan skada någon? I sådana fall skulle jag ha dött för länge sedan! Man måste vara beredd att försvara sig själv och det man värdesätter, till vilket pris som helst.”
Eragon körde Zar’roc i skidan och ruskade vredgat på huvudet. ”Så kan man försvara vilka gräsligheter som helst.”
”Tror du jag trivs med det här?” skrek Murtagh. ”Mitt liv har varit hotat från den dagen jag föddes. Jag har ägnat varenda vaken timme åt att undvika fara på det ena eller andra sättet. Och jag har alltid svårt att somna av oro för att jag inte ska leva till nästa gryning. Om jag någonsin har varit trygg, så var det kanske i min moders sköte, fast inte ens där var jag säker! Du förstår inte – hade du levt med samma fruktan som jag, skulle du också ha lärt dig läxan: Ta inga risker.” Han gjorde en gest mot Torkenbrands kropp. ”Det där var en risk som jag undanröjde. Jag vägrar att ångra mig, och jag tänker inte plågas över vad som redan är gjort och inte kan ändras.”
Eragon ställde sig ansikte mot ansikte med Murtagh. ”Det du gjorde var ändå fel.” Han band fast Arya vid Saphira och klev därpå upp på Snöbrand. ”Nu ger vi oss av.” Murtagh styrde Tornac förbi Torkenbrands stympade kropp på den blodstänkta marken.
De red med en fart som Eragon ansett omöjlig bara en vecka tidigare. Vägen rann undan som om de haft vingar på fötterna. De vände söderut mellan två utlöpare av Beorerna. Tillsammans bildade utlöparna en griptång, med en dagsresa mellan tängerna. Ändå fick storleken på bergen avståndet att verka mycket mindre. Det var som om de befann sig i en dalgång för jättar.
Sedan de gjort halt för dagen åt Eragon och Murtagh middag under tystnad, envist undvikande varandras blickar. ”Jag tar första vakten”, sade Eragon spänt efter maten. Murtagh nickade och lade sig på filten med ryggen åt Eragon.
Vill du prata om det? frågade Saphira.
Inte just nu, mumlade Eragon. Ge mig lite tid att tänka, jag är … förvirrad.
Hon drog sig undan från hans sinne med en lätt beröring och en viskning. Jag älskar dig, småtting.
Och jag dig, sade han. Hon rullade ihop sig till en boll bredvid honom och delade med sig av sin värme. Han satt orörlig i mörkret och brottades med sin oro.