På morgonen lyfte Saphira med både Eragon och Arya. Eragon ville komma bort från Murtagh ett tag. Han huttrade och drog kläderna tätare om kroppen. Det såg ut som om det kunde bli snö. Saphira steg lättjefullt på en uppåtström och frågade: Vad tänker du på?
Eragon beskådade Beorerna, som tornade upp sig över dem trots att Saphira flög högt över marken. Det som hände igår var mord. Det finns inget annat ord för det.
Saphira girade åt vänster. Det var ett obetänkt dåd i hastigt mod, men Murtagh försökte göra det rätta. De män som köper och säljer andra människor förtjänar allt ont som händer dem. Jag skulle jaga och sönderslita varenda slavhandlare om det inte vore vår plikt att hjälpa Arya!
Jo, men Torkenbrand var hjälplös, sade Eragon olyckligt. Ett ögonblick senare hade han säkert gett sig. Murtagh gav honom inte den chansen. Det hade inte varit så hemskt om Torkenbrand åtminstone kunnat försvara sig.
Eragon, resultatet hade blivit detsamma om Torkenbrand hade kämpat. Du vet lika bra som jag att det är få som kan mäta sig med dig eller Murtagh med en klinga. Torkenbrand hade dött i alla fall, men du tycks anse det rättfärdigare eller ädlare med en ojämlik duell.
Jag vet inte vad som är rätt! medgav Eragon besvärat. Inga svar verkar förnuftiga.
Ibland finns det inga svar, sade Saphira milt. Försök att lära dig något om Murtagh genom det här. Sedan förlåter du honom. Kan du inte förlåta får du åtminstone glömma, för han menade inte att göra dig illa, även om han handlade obetänkt. Ditt huvud sitter fortfarande där det ska, eller hur?
Med rynkad panna bytte Eragon ställning i sadeln. Han ruskade på sig, likt en häst som försöker få bort en fluga, och kontrollerade över skuldran var Murtagh befann. Hans uppmärksamhet drogs till en färgfläck längre bort längs vägen.
Vid en strömfåra som de passerat sent kvällen innan hade urgalerna slagit läger. Eragons hjärta ökade takten. Hur kunde urgalerna vinna på dem till fots? Saphira fick också syn på dem och tippade vingarna, drog in dem mot kroppen och klöv luften i en brant dykning. Jag tror inte de upptäckte oss, sade hon.
Eragon hoppades att hon hade rätt. Han kisade mot luftströmmen när hon dök ännu brantare. Deras hövding måste driva på dem i ett halsbrytande tempo, sade han.
Ja – kanske de dör av utmattning allesammans.
”Vad nu?” frågade Murtagh kort när de tog mark.
”Urgalerna knappar in på oss”, sade Eragon. Han pekade tillbaka mot kolonnens läger.
”Hur långt har vi kvar?” frågade Murtagh och satte upp händerna mot himlen för att räkna hur många timmar det var kvar till solnedgången.
”I normala fall? … Jag skulle säga fem dagar till. Tre med vår fart. Men urgalerna fångar oss förmodligen, och Arya dör helt säkert, om vi inte är framme i morgon.”
”Hon kan klara sig en dag till.”
”Det kan vi inte räkna med”, invände Eragon. ”Enda sättet att hinna till Varden i tid är att inte stanna för något, minst av allt för att sova. Det är vår enda chans.”
Murtagh skrattade bittert. ”Hur kan du tro att vi klarar det? Vi har inte sovit ordentligt på flera dygn. Du måste vara lika trött som jag, om inte Ryttare är gjorda av något annat än oss vanliga dödliga. Vi har tillryggalagt en häpnadsväckande sträcka och hästarna är utmattade, ifall du inte har märkt det. Ännu en dag i den här takten så faller vi nog döda ner allihop.”
Eragon ryckte på axlarna. ”Må så vara. Vi har inget val.”
Murtagh såg eftertänksamt mot bergen. ”Jag kan förstås lämna er och låta dig flyga i förväg med Saphira … Det skulle tvinga urgalerna att dela på sig, och då ökar chansen att ni kommer fram till Varden.”
”Det vore självmord”, sade Eragon och lade armarna i kors. ”Av någon anledning är de där urgalerna snabbare till fots än vi är till häst. De skulle hetsa dig till döds som en hjort. Enda sättet att komma undan är att söka fristad hos Varden.” Trots sina ord var Eragon osäker på om han ville att Murtagh skulle stanna. Jag tycker om honom, erkände han för sig själv, men jag är inte lika säker på om det är bra eller dåligt längre.
”Jag flyr sedan”, sade Murtagh tvärt. ”Jag försvinner i någon avsides dalgång när vi kommer till Varden. Sedan tar jag mig till Surda, där jag kan gömma mig utan att väcka alltför mycket uppmärksamhet.”
”Du stannar alltså?”
”Jag tar er till Varden, sömn eller inte”, lovade Murtagh.
Med nyvunnen beslutsamhet ansträngde de sig för att komma längre bort från urgalerna, och ändå tycktes förföljarna sakta närma sig. Vid nattens inbrott hade monstren tagit in en tredjedel av morgonens avstånd. Kraftlösa av utmattning turades Eragon och Murtagh om att sova på hästarna, medan den som var vaken ledde djuren åt rätt håll.
Eragon litade helt på vägledningen från Aryas minnen. Hennes sinne var så främmande att han tog miste på vägen ibland, vilket kostade dem dyrbar tid. Gradvis tog de sig mot foten av bergskedjans östra utlöpare, och började leta efter dalen som skulle föra dem till Varden. Midnatt passerade utan minsta skymt av den.
Vid solens återkomst upptäckte de belåtet att urgalerna var långt efter. ”Det här är sista dagen”, sade Eragon med en bred gäspning. ”Är vi inte hyggligt nära Varden vid middagstiden så flyger jag i förväg med Arya. Då kan du bege dig vart du vill, men du måste nog ta med dig Snöbrand. Jag kan knappast komma tillbaka och hämta honom.”
”Det kanske inte blir nödvändigt, vi kan fortfarande hinna i tid”, sade Murtagh och gned sitt svärdsfäste.
”Kanske”, sade Eragon med en axelryckning. Han gick bort till Arya och lade handen på hennes panna. Den var fuktig och oroväckande varm. Ögonen rörde sig oroligt under ögonlocken, som om hon led av en mardröm. Eragon lade en fuktad trasa över hennes panna och önskade att han kunnat göra något mer.
När de sent på morgonen tagit sig runt ett särskilt brett berg, upptäckte Eragon en smal dalgång som dolde sig vid bergets bortre sida. Dalen var så avgränsad att det var lätt att missa den. I enlighet med Aryas uppgifter rann Björntandsfloden ut ur den och krökte sig obekymrat genom landskapet. Han log lättat: det var dit de skulle ta sig.
Eragon vände sig om och upptäckte till sin förskräckelse att avståndet mellan dem och urgalerna hade krympt till knappt två fjärdingsväg. Han pekade ut dalen för Murtagh. ”Vi kanske kan förvirra dem om vi lyckas slinka in där osedda.”
Murtagh såg tvivlande ut. ”Det är värt ett försök. Men hittills har de inte haft några svårigheter att följa oss.”
På väg mot dalen passerade de under de kvistiga grenverken i Beorernas skog. De höga trädens bark var svartnad och sprucken. Barren var glanslösa och likaledes svartaktiga, och de knotiga rötterna stack upp ur marken likt bara knän. Överallt låg kottar lika stora som hästhuvuden. Brunekorrar tjattrade i trädtopparna och ögon glimmade ur de ihåliga stammarna. De förvridna grenarna hade gröna skägg av tovig stormhatt.
Skogen gjorde Eragon osäker. Hans nackhår reste sig. Det låg fientlighet i luften, som om träden ogillade deras intrång. De är mycket gamla, sade Saphira och rörde vid en stam med nosen.
Jo, sade Eragon, men inte vänliga. Ju längre in de kom, desto tätare blev skogen och Saphira tvingades att lyfta med Arya. Det fanns ingen tydlig stig att följa, och Eragon och Murtagh sinkades av den täta undervegetationen. Björntandsfloden ringlade fram bredvid dem och fyllde luften med ljudet av porlande vatten. En näraliggande bergstopp skymde solen och det mörknade tidigare än vanligt.
Vid dalens mynning insåg Eragon att den egentligen var lika bred som dalarna i Ryggraden, även om den såg ut som en ynklig spricka mellan bergstopparna. Det var bara de åsiga och skuggtäckta bergens enorma storlek som fick den att verka så begränsad. Överallt strömmade vattenfall utför dess branta sidor. Himlen syntes bara som en smal strimma högt däruppe, mestadels täckt av grå moln. En klibbig dimma steg från den fuktiga marken och kylde ner luften så pass att deras andedräkt syntes som rök. På mossans mjuka matta kämpade smultron och ormbunkar om det glesa solljuset. Flugsvampar växte ur murkna trädstammar.
Allt var dämpat och tyst, ljuden kvävdes i den tunga luften. Till och med Saphiras vingslag var besynnerligt stumma när hon landade i ett närbeläget kärr. Med en huvudvridning tog hon in omgivningarna. Jag flög just förbi en flock med fåglar som var svarta och gröna med röda fläckar på vingarna. Jag har aldrig sett sådana fåglar förut.
Allting verkar ovanligt i de här bergen, replikerade Eragon. Får jag rida på dig ett tag? Jag håller gärna ett öga på urgalerna.
Självklart.
Han vände sig till Murtagh. ”I slutet av dalen gömmer sig Varden. Vi kan hinna dit innan natten, om vi skyndar oss.”
Murtagh stönade med händerna i sidan. ”Hur kommer jag ut härifrån? Jag ser inga angränsande dalar, och urgalerna har snart omringat oss. Jag måste ha en flyktväg.”
”Oroa dig inte för det”, sade Eragon otåligt. ”Dalen är lång, och det finns säkert en utgång längre fram.” Han gjorde loss Arya från Saphira och lyfte upp alven på Snöbrand. ”Håll ett öga på Arya – jag flyger med Saphira. Vi ses längre fram.” Han kravlade sig upp på Saphira och gjorde fast sig i sadeln.
”Var försiktig”, varnade Murtagh med pannan i djupa veck. Så smackade han på hästarna och skyndade vidare in i skogen.
När Saphira slungade sig upp i luften sade Eragon: Tror du att du kan flyga upp till någon av topparna? Vi kanske får syn på vårt mål, och dessutom en utväg för Murtagh. Jag vill inte höra på hans gnäll genom hela dalen.
Vi kan försöka, instämde Saphira, men det blir avsevärt kallare.
Jag är varmt klädd.
Håll i dig då! Saphira steg rätt upp så plötsligt att han kastades bakåt i sadeln. Hon slog häftigt med vingarna och tvingade sig uppåt. Under dem krympte dalen ihop till en grön linje. Björntandsfloden glimmade som flätat silver i dagsljuset.
De steg upp till molnen och luften dröp av iskall fukt. De slukades av en formlös grå filt som inskränkte deras synfält till en armslängd. Eragon hoppades att de inte skulle stöta ihop med något i skumrasket. På prov sträckte han ut en hand och viftade i luften. Kondensvattnet rann längs armen och blötte ner tröjärmen.
En suddig grå klump flaxade förbi hans huvud och han fick en skymt av en duva som flaxade för glatta livet. Den hade ett vitt band om benet. Saphira högg efter fågeln, hennes tunga for ut och käftarna gapade. Duvan skrek gällt när Saphiras vassa tänder slog ihop en hårsmån från dess stjärtfjädrar. Så pilade den bort och försvann i diset.
När de bröt igenom molntäcket var Saphiras fjäll täckta av tusentals vattendroppar där små regnbågar bröts och skimrade i fjällens blåa färg. Eragon skakade huttrande av sig vattnet från kläderna. Han såg inte längre marken, bara molnkullar som slingrade sig mellan bergen.
Ovanför trädgränsen lyste tjocka glaciärer blåvita i solen. Snöns bländande återsken tvingade Eragon att blunda. Efter någon minut försökte han öppna ögonen, men blev omtumlad av ljuset. Han lade irriterat armen över ögonen. Hur står du ut? frågade han Saphira.
Mina ögon är starkare än dina, löd hennes svar.
Kylan var bister. Eragons blöta hår frös till en glänsande hjälm. Skjortan och byxorna förvandlades till ett hårt skal över kroppen.
Isen gjorde Saphiras fjäll glatta och rimfrosten tecknade spetsmönster över hennes vingar. Så här högt hade de aldrig flugit förut: ändå hade de fortfarande långt kvar till bergstopparna.
Saphiras vingslag blev långsammare och långsammare, och hon andades med möda. Eragon flåsade och flämtade, luften tycktes inte räcka. Han höll sig krampaktigt fast i Saphiras nacktaggar för att kämpa mot paniken.
Vi … måste komma härifrån, sade han. Röda fläckar dansade framför ögonen. Jag kan inte … andas. Saphira tycktes inte höra, så han sade det en gång till och högre. Inget svar nu heller. Hon hör mig inte, insåg han. Han vacklade till och upptäckte att han hade svårt att koncentrera sig, så bultade han på hennes sida och skrek: ”Ta ner oss!”
Han blev yr i huvudet av ansträngningen. Blicken dog bort i ett virvlande mörker.
Han återfick medvetandet när de kom ut ur molnen igen. Huvudet bultade. Vad hände? frågade han, samtidigt som han satte sig upp och förvirrat såg sig om.
Du tuppade av, svarade Saphira.
Han försökte dra fingrarna genom håret, men slutade när han kände istapparna. Det vet jag väl, men varför svarade du mig inte?
Jag greps av förvirring. Det gick inte att förstå vad du sade. När du förlorade medvetandet, insåg jag att något var fel och flög ner. Jag behövde inte tappa särskilt mycket höjd för att inse vad som var fel.
Vilken tur att inte du också svimmade, sade Eragon med ett nervöst skratt. Saphira svepte bara med svansen. Han såg längtansfullt mot bergstopparna som låg dolda bakom molnen. Synd att vi inte kunde stå på en av spetsarna … Nå, nu vet vi i alla fall att enda vägen härifrån är den som vi kom in. Varför fick vi ingen luft? Hur kan den finnas här nere, men inte däruppe?
Jag vet inte, men jag vågar aldrig mera flyga så nära solen. Vi måste lägga denna erfarenhet på minnet. Det kan vara användbar kunskap om du någonsin måste slåss mot en annan Ryttare.
Det hoppas jag aldrig behöver ske, sade Eragon. Vi stannar här nere så länge. Jag har haft nog med äventyr för en dag.
De svävade på de blida uppåtströmmarna och drev från det ena berget till de andra, ända tills Eragon såg att urgalkolonnen hade nått dalens mynning. Vad hetsar dem till det där tempot, och hur orkar de hålla det uppe?
Nu när vi är närmare, ser jag att de är större än urgalerna vi stött på tidigare, sade Saphira. En lång karl räcker dem bara till bröstet. Jag vet inte var de kommer från, men det måste vara en våldsam trakt som föder fram sådana bestar.
Eragon stirrade på marken nedanför – han kunde inte urskilja alla detaljer som hon såg. De fångar Murtagh innan vi hittar Varden, om de håller den här takten.
Håll hoppet uppe. Skogen kanske sinkar dem … Går de att hejda med trolldom?
Eragon skakade på huvudet. Stoppa dem … knappast. De är för många. Han kom att tänka på den tunna dimman på marken och flinade till. Men jag kanske kan få dem att tappa farten. Han slöt ögonen, valde ut de ord han behövde och befallde med blicken mot dimman: ”Gath un reisa du rakr!”
Under dem rubbades något. Uppifrån såg det ut som om marken flöt samman likt en bred trög flod. Ett blygrått dimstråk samlades framför urgalerna och tätnade till en avskräckande vägg, mörk som ett åskmoln. Urgalerna tvekade inför hindret, men fortsatte sedan som en ohejdbar murbräcka. Dimbanken virvlade kring dem och dolde de främre leden för de bakre.
Eragon tömdes på energi så plötsligt och häftigt att hjärtat fladdrade som en döende fågel. Han kippade efter andan och rullade med ögonen samtidigt som han kämpade för att bryta trolldomens grepp om honom; för att täta läckan som hans livskraft rann ut genom. Vilt morrande ryckte han sig loss från trollkraften och bröt kontakten. Likt huvudlösa ormar knyckte slingor av trollkraften genom hans sinne och snappade i det längsta efter hans sista krafter medan de motvilligt lämnade hans medvetande. Dimbanken löstes upp och ångorna föll trögt samman över marken som ett störtande torn av lera. Urgalerna hade inte låtit sig hejdas det minsta.
Eragon låg matt och flämtade på Saphira. Först nu kom han ihåg vad Brom hade sagt: ”Trolldom påverkas av avståndet, precis som en pil eller ett spjut. Det kräver mer kraft att lyfta eller flytta någonting långt bort än på nära håll.” Det glömmer jag aldrig mer, tänkte han bistert.
Du borde inte ha glömt det överhuvudtaget, infogade Saphira spetsigt. Först jorden vid Gil’ead och nu detta. Lyssnade du inte alls på vad Brom berättade för dig? Du tar livet av dig om du fortsätter på det här viset.
Jag lyssnade, vidhöll han och gned sig på hakan. Fast det är ett tag sedan, och jag har inte haft tillfälle att tänka tillbaka på det. Jag har aldrig använt trollkraft på håll, så hur skulle jag kunna veta att det var så svårt?
Hon morrade. Nästa gång försöker du väl väcka liv i de döda. Glöm inte bort vad Brom sade om det, heller.
Jag ska inte, sade han otåligt. Saphira dök mot marken och letade efter Murtagh och hästarna. Eragon hade gärna hjälpt till, men han orkade knappt sitta upp.
Med en duns tog Saphira mark på ett litet fält. Det förbryllade Eragon att hästarna hade stannat och Murtagh låg på knä och undersökte marken. När Eragon inte klev ur sadeln, skyndade Murtagh fram och förhörde sig: ”Vad står på?” Han lät arg, oroad och trött på en och samma gång.
”… Jag gjorde ett misstag”, sade Eragon uppriktigt. ”Urgalerna är inne i dalen. Jag försökte förvirra dem, men jag glömde en av reglerna för trolleri och det stod mig dyrt.”
Med bister uppsyn gjorde Murtagh en tumrörelse bakom axeln. ”Jag hittade just några vargspår, men avtrycken är dubbelt så breda som min hand och två centimeter djupa. Det finns djur här i närheten som kan vara farliga till och med för dig, Saphira.” Han vände sig mot henne. ”Jag vet att du inte kan ta dig in i skogen, men tror du att du kan kretsa över mig och hästarna? Det skulle hålla de här odjuren på avstånd. Annars blir det nog inte mer kvar av mig än man kan grilla i en fingerborg.”
”Lite humor, Murtagh?” frågade Eragon med ett kvickt leende. Muskelskälvningen gjorde det svårt för honom att koncentrera sig.
”Bara galghumor.” Murtagh gned sig i ögonen. ”Jag kan knappt tro att det är samma urgaler som har förföljt oss hela tiden. Hur kan andra än fåglar hinna ikapp oss?”
”Saphira sade att de är större än några andra urgaler vi sett”, påpekade Eragon.
Murtagh svor till och grep tag i svärdsfästet. ”Det förklarar saken! Om du har rätt, Saphira, så är det där kuller, urgalernas elitstyrkor. Jag borde ha gissat att hövdingen sattes i spetsen för dem. De rider inte eftersom inga hästar kan bära deras vikt – ingen av dem är kortare än två och en halv meter. De kan springa utan sömn i dagar och ändå vara redo för strid. För att döda en av dem kan det krävas fem man. Kuller lämnar bara sina grottor för att gå i krig, så de måste förvänta sig storslakt för att vara ute i så stort antal.”
”Kan vi behålla vårt försprång?”
”Vem vet?” sade Murtagh. ”De är starka, beslutsamma och många. Det är möjligt att vi måste möta dem. Om det händer, kan vi bara hoppas att Varden har män utposterade som kommer till vår hjälp. Vi kan inte hålla kuller stången, trots Saphira och vår egen skicklighet.”
Eragon svajade till. ”Kan du ge mig lite bröd? Jag måste äta.” Murtagh skyndade sig att hämta en limpbit. Den var gammal och hård, men Eragon tuggade tacksamt i sig den. Murtaghs blick for oroligt över dalens sidor. Eragon visste att han letade efter en utväg. ”Det måste finnas en längre in.”
”Naturligtvis”, sade Murtagh med tillkämpad optimism. Så slog han sig på låret. ”Vi måste fortsätta.”
”Hur mår Arya?” frågade Eragon.
Murtagh ryckte på axlarna. ”Febern har gått upp. Hon vrider sig av och an. Vad trodde du? Hennes krafter flyr. Du borde flyga med henne till Varden innan giftet gör mer skada.”
”Jag lämnar dig inte”, framhärdade Eragon, som återfick sina krafter för varje tugga han tog. ”Inte med urgalerna så nära.”
Murtagh ryckte åter på axlarna. ”Som du vill. Men jag varnar dig, hon överlever inte om du stannar här.”
”Säg inte så”, envisades Eragon och tog sig upp i Saphiras sadel. ”Hjälp mig att rädda henne. Vi klarar det fortfarande. Se det som ett liv i stället för ett annat – som ett sätt att sona Torkenbrands död.”
Murtagh mörknade genast. ”Den skulden erkänner jag inte. Du – ” Han hejdade sig när en hornstöt genljöd i den mörka skogen. ”Du får höra mer senare”, sade han kort och klampade bort till hästarna. Han tog deras tyglar och travade bort med en ilsken blick mot Eragon.
Eragon slöt ögonen när Saphira steg till väders. Han önskade att han fick ligga i en mjuk säng och glömma alla deras bekymmer. Saphira, sade han till slut och kupade händerna om öronen för att värma dem, vad sägs om att ta Arya till Varden? Vi kan flyga tillbaka till Murtagh och hjälpa honom härifrån, när hon väl är i säkerhet.
Varden skulle inte släppa dig, sade Saphira. För allt vad de vet, kan du vilja återvända för att avslöja deras gömställe för urgalerna. Vi anländer inte under bästa tänkbara omständigheter för att vinna deras förtroende. De vill nog veta varför vi har med oss en hel trupp kuller till deras portar.
Vi får helt enkelt berätta sanningen och hoppas att de tror oss, sade Eragon.
Och vad gör vi om kullerna angriper Murtagh?
Slåss mot dem, så klart! Jag tänker varken låta honom eller Arya bli tillfångatagna eller dödade, sade Eragon upprört.
Så ädelt, sade hon med en anstrykning av sarkasm. Å, vi skulle fälla mången urgal – du med din klinga och din trolldom, jag med tänder och klor – men i längden tjänar det inget till. Vi kan inte besegra dem, bara besegras.
Än sen? undrade han. Jag lämnar inte Arya eller Murtagh i deras våld.
Saphira snärtade till med svansen så det visslade från svanstippen. Det begär jag inte heller. Men vi kanske vinner en fördel om vi anfaller först.
Är du tokig? De skulle … Eragons stämma dog bort medan han tänkte efter. De skulle inte kunna göra något alls, löd hans förvånade slutsats.
Precis, sade Saphira. Vi kan orsaka åtskillig skada från en säker höjd.
Vi släpper ner stenar på dem! föreslog Eragon. Det borde skingra dem.
Om inte de är alltför tjockskalliga för att skadas. Saphira girade åt höger och flög snabbt ner till Björntandsfloden. Hon grep ett mellanstort klippblock i sina kraftiga klor medan Eragon skyfflade åt sig flera knytnävsstora stenar. Fullastad med stenar gled Saphira på tysta vingar tills de var ovanför urgalstyrkan. Nu! utbrast hon och släppte klippblocket. Projektilerna föll genom trädtopparna och knäckte knakande de grenar som var i vägen. En sekund senare ekade tjuten genom dalen.
Eragon log stramt när han hörde urgalerna söka skydd. Nu hämtar vi mer ammunition, föreslog han och hukade sig över Saphira. Hon morrade instämmande och återvände till flodstranden.
Det var hårt arbete, men de lyckades hejda urgalernas framfart – fast det visade sig omöjligt att stoppa dem helt och hållet. Varje gång Saphira flög iväg efter stenar tog sig urgalerna fram en bit. Ändå var det tack vare deras slit som Murtagh höll sig före den framryckande kolonnen.
Allt eftersom timmarna rann bort blev det mörkare i dalen. Den bitande frosten kom snabbt smygande i luften, så fort solen inte längre spred någon värme. Markdimman frös fast på träden och strök sin vita beläggning över dem. Nattdjuren kröp ut ur sina hålor för att kika fram bakom skuggade gömställen på främlingarna som gjorde intrång på deras marker.
Hela tiden granskade Eragon bergsväggarna på sin jakt efter vattenfallet som skulle visa att de var framme. Han var plågsamt medveten om att Arya kom närmare döden för varje minut som gick. ”Fortare, fortare” muttrade han för sig själv och såg ner mot Murtagh. Innan Saphira hunnit skyffla åt sig fler stenar sade han: Vi gör ett uppehåll och tar en titt på Arya. Dagen är nästan slut, och jag fruktar att hennes liv går att räkna i timmar, om inte minuter.
Nu ligger Aryas liv i Ödets händer. Du valde att stanna hos Murtagh: det är för sent att ändra på, så låt inte det plåga dig … Du får det att klia i fjällen på mig. Det bästa vi kan göra just nu är att fortsätta bombardera urgalerna. Eragon visste att hon hade rätt, men hennes ord gjorde honom inte lugnare. Han fortsatte leta efter vattenfallet, men en bred bergås dolde vad som än fanns framför dem.
Det verkliga mörkret sänkte sig över dalen, bredde ut sitt bläcksvarta moln över träden och bergen. Inte ens Saphiras skarpa hörsel och fina luktsinne räckte längre för att uppfatta urgalerna i den täta skogen. Det skulle dröja timmar innan månen steg över bergen och kunde vägleda dem.
Saphira gjorde en lång mjuk vänstersväng och gled runt bergåsen. Eragon uppfattade vagt hur den drog förbi dem, sedan kisade han mot en svag vit linje framför dem. Kan det där vara vattenfallet? undrade han.
Han såg mot himlen, där solnedgångens efterglöd ännu syntes. Bergens mörka silhuetter böjde sig samman i en grov skålform som förslöt dalgången. Vi är nära dalens slut! utbrast han och pekade mot bergen. Tror du Varden vet om att vi är på väg? De kanske skickar ut män för att hjälpa oss.
Jag tvivlar på att de hjälper oss förrän de vet om vi är vänner eller fiender, sade Saphira och dök i detsamma tvärt mot marken. Jag återvänder till Murtagh – det är bäst att vi stannar hos honom. Eftersom jag inte hittar urgalerna, kanske de smyger sig på honom utan att vi märker det.
Eragon lossade Zar’roc i skidan och undrade om hans krafter räckte till att slåss. Saphira landade till vänster om Björntandsfloden och hukade sig förväntansfullt. Vattenfallet dånade i fjärran. Han är på väg, sade hon. Eragon spetsade öronen och uppfångade ljudet av hovtramp. Drivande hästarna framför sig kom Murtagh utspringande ur skogen. Han saktade inte in när han fick se dem.
Eragon hoppade av Saphira och snubblade till när han föll in i Murtaghs takt. Bakom dem tog sig Saphira ner till floden för att kunna följa dem utan att hindras av träden. Innan Eragon hunnit förmedla sina nyheter sade Murtagh: ”Jag såg hur du och Saphira kastade sten. Lovvärt försök. Har kullerna stannat eller vänt om?”
”De är fortfarande efter oss, men vi är nästan vid dalens ände. Hur mår Arya?”
”Hon lever”, sade Murtagh strävt. Han andades kort och häftigt. Hans nästa yttrande hade det bedrägliga lugnet hos någon som döljer en ohygglig lidelse. ”Finns det en dalgång eller ravin längre fram som jag kan fly genom?”
Eragon hade inte ägnat en tanke åt Murtaghs problem på sistone. Orolig försökte han minnas om de sett några avbrott mellan bergen runt dem. ”Det är mörkt”, började han undvikande, samtidigt som han duckade för en lågt hängande gren, ”så jag kan ha missat något, men svaret är … nej.”
Murtagh brast ut i svordomar och stannade tvärt. Han drog in hästarnas tyglar tills de också gjorde halt. ”Påstår du att jag inte kan bege mig någon annanstans än till Varden?”
”Ja, men fortsätt bara att springa. Urgalerna är nästan ikapp oss!”
”Nej!”, sade Murtagh vredgat. Han stötte pekfingret mot Eragon. ”Jag varnade dig att jag inte kunde följa med till Varden, men du gick rakt på och fångade mig mellan hammaren och städet! Det var du som hade alvens minnen. Varför berättade du inte att det var en återvändsgränd?”
Eragon ilsknade till inför angreppet och gav tillbaka: ”Jag visste bara vart vi skulle, inte vad som fanns däremellan. Skyll inte på mig att du valde att följa med.”
Murtagh andades väsande mellan tänderna, snodde ursinnigt runt på klacken och gick bort. Eragon såg bara hans böjda, orörliga gestalt. Hans egna axlar var spända och en åder bultade i halsen. Med stigande otålighet satte han händerna i sidan.
Varför stannar ni? frågade Saphira förfärat.
Stör mig inte. ”Vad har du för otalt med Varden? Är det verkligen så hemskt att du måste hemlighålla det även nu? Vill du hellre slåss mot kullerna än avslöja det? Hur ofta måste vi gå igenom det här innan du litar på mig?”
En lång tystnad följde.
Urgalerna! påminde Saphira enträget.
Jag vet, sade Eragon och försökte hålla sitt humör i schack. Men det här måste vi lösa.
Skynda, skynda.
”Murtagh”, sade Eragon allvarligt, ”vi måste till Varden om du inte vill dö. Låt mig slippa gå rakt i armarna på dem utan att veta hur de kommer att reagera när de ser dig. Det blir farligt nog utan onödiga överraskningar.”
Till slut vände sig Murtagh mot Eragon. Han flämtade som en varg inträngd i ett hörn. Efter en paus sade han med plågad röst: ”Du har rätt att få veta. Jag … jag är son till Morzan, den förste och siste av De försvurna.”