Eragon satte sig upp med ett ryck när det brummade till i örat på honom. Saphira sov fortfarande. Blicken rörde sig i blindo under ögonlocken och det ryckte i överläppen som om hon skulle morra. Han log, och så ryckte han till när hon brummade till igen.
Hon drömmer, insåg han. Han iakttog henne en minut och tog sig sedan försiktigt ut under hennes vinge. Han stod upp och sträckte på sig. Det var behagligt svalt i rummet. I bortre hörnet låg Murtagh på rygg med slutna ögon.
Murtagh rörde på sig när Eragon klev runt Saphira. ”Morron”, sade han lågt och satte sig upp.
”Hur länge har du varit vaken?” frågade Eragon tyst.
”Ett tag. Det förvånar mig att Saphira inte väckte dig tidigare.”
”Jag hade kunnat sova igenom ett åskväder, så trött var jag”, sade Eragon med en grimas. ”Vet du vad klockan är?”
”Nej. Härinne är det omöjligt att hålla reda på tiden.”
”Har någon tittat till oss?”
”Inte än.”
De satt tysta och stilla tillsammans. Eragon kände sig besynnerligt förbunden med Murtagh. Jag har burit hans faders svärd, som skulle ha blivit hans … hans arvedel. På många sätt är vi lika, ändå skiljer vi oss helt i vår livssyn och uppfostran. Med en rysning kom han att tänka på Murtaghs ärr. Vilken sorts man kan göra så mot ett barn?
Saphira höjde huvudet och blinkade för att rensa ögonen. Hon vädrade i luften, gäspade brett och rullade ihop den sträva tungan. Har det hänt något? Eragon skakade på huvudet. Jag hoppas jag får mer mat än den där munsbiten igår kväll. Jag är så hungrig att jag skulle kunna äta upp en hel flock kor.
Du får mat, försäkrade han henne.
Det är nog bäst. Hon placerade sig vid dörren och satte sig att vänta med snärtande svans. Eragon slöt ögonen och njöt av vilan. Han dåsade bort en stund, sedan reste han sig och började gå av och an. Av ren tristess började han tittade närmare på en av lyktorna. Den var gjord av en enda, droppformad glasbit, ungefär dubbelt så stor som en citron. Lyktan fylldes av ett mjukt blått ljus, som varken fladdrade eller blinkade. Runt glaset snodde sig elegant fyra tunna metallribbor som förenades högst upp till en liten krok, samt längst ner där de var sammanfogade till tre smäckra ben. Hela pjäsen var riktigt stilig.
Röster hördes utanför rummet. Dörren gick upp och ett dussin krigare kom inmarscherande. Den främste svalde osäkert när han fick syn på Saphira. De åtföljdes av Orik och den skallige, som förklarade: ”Ajihad, ledaren för Varden, har kallat på er. Måste ni äta, får ni göra det på vägen.” Eragon och Murtagh stod tillsammans och såg avvaktande på honom.
”Var är våra hästar? Och kan jag få tillbaka mitt svärd och min båge?” frågade Eragon.
Den skallige såg föraktfullt på honom. ”Ni får tillbaka era vapen när det behagar Ajihad, inte förr. Era hästar, däremot, väntar på er i tunneln. Kom nu!”
Medan han vände sig om för att gå, frågade Eragon: ”Hur mår Arya?”
Den skallige tvekade. ”Jag vet inte. Helarna är fortfarande hos henne.” Åtföljd av Orik lämnade han rummet.
En av krigarna gjorde en gest: ”Ni går först.” Eragon gick ut genom dörren, följd av Saphira och Murtagh. De gick tillbaka genom samma korridor som kvällen före, förbi statyn av det taggiga djuret. De kom fram till den väldiga tunneln som från början fört dem in i berget, där väntade den skallige tillsammans med Orik, som höll i Tornacs och Snöbrands tyglar.
”Ni rider i skritt i mitten av tunneln”, anvisade den skallige. ”Ni blir hejdade om ni försöker bege er åt ett annat håll.” När Eragon började klättra upp på Saphira skrek den skallige: ”Nej! Rid på hästen tills jag säger något annat.”
Med en axelryckning tog Eragon Snöbrands tyglar. Han svingade sig upp i sadeln, styrde Snöbrand framför Saphira och sade till henne: Håll dig tätt bakom ifall jag behöver din hjälp.
Självklart, sade hon.
Bakom Saphira satt Murtagh upp på Tornac. Den skallige inspekterade den lilla raden. Så gav han tecken åt krigarna, som spred ut sig för att ge Saphira så stort svängrum som möjligt. Orik och den skallige gick i täten för tåget.
Den skallige gav dem ytterligare en översyn, klappade två gånger i händer och satte sig i rörelse. Eragon gav Snöbrand en lätt klatsch på manken. Hela gruppen begav sig mot hjärtat av berget. Det ekade av hästarnas hovar mot det hårda golvet, och ljuden förstärktes i den tomma passagen. Då och då avbröts väggarnas enformighet av dörrar eller portar, men de visade sig alltid stängda.
Tunnelns blotta omfång fick Eragon att häpna. Den var utgrävd med enastående skicklighet, väggar, golv och tak var felfritt utformade. Väggarna reste sig i fullständigt räta vinklar och så vitt han kunde bedöma sträckte sig själva tunneln snörrätt genom berget.
Eragons förväntningar inför mötet med Ajihad växte ju längre de gick. För Imperiets befolkning var Vardens ledare en gåtfull gestalt. Han hade kommit till makten för snart tjugo år sedan och ursinnigt bekrigat kung Galbatorix i alla dessa år. Ingen visste var han kom från eller ens hur han såg ut. Det påstods att han var en mästerlig strateg och hänsynslös krigare. Ett sådant rykte fick Eragon att oroa sig för hur de skulle bli mottagna. Ändå lugnades han av vetskapen om att Brom litat tillräckligt på Varden för att träda i deras tjänst.
Att träffa Orik igen hade väckt nya frågor till liv. Tunneln var uppenbarligen dvärgarnas verk – så förfarna i gruvdrift var inga andra – men hörde dvärgarna till Varden, eller gav de dem bara tak över huvudet? Och vem var kungen som Orik hade nämnt? Var det Ajihad? Eragon insåg att Varden lyckats undgå upptäckt genom att gömma sig under jord, men hur var det med alverna? Var fanns de?
Utan att en enda gång vika av ledde den skallige dem genom tunneln i nästan en timmes tid. Vi har nog redan gått en halvmil, insåg Eragon. De kanske leder oss rätt genom berget! Till slut syntes ett mjukt vitt sken framför dem. Han skärpte blicken och försökte upptäcka ljuskällan, men det var fortfarande för långt bort för att urskilja några detaljer. Skenet blev starkare när de kom närmare.
Nu kunde han se rader av tjocka marmorpelare, översållade med rubiner och ametister, längs väggarna. Mellan pelarna hängde hundratals lyktor och spred sitt klara sken i luften. Förgyllda spetsornament glimmade likt smält tråd från foten av pelarna. Över taket välvde sig uthuggna korphuvuden med vidöppna skriande näbbar. Gången slutade i två väldiga svarta portar, framhävda av de skimrande silverlinjer som tillsammans bildade en sjuuddig krona, välvd över bägge porthalvorna.
Den skallige gjorde halt och höjde handen. Han vände sig till Eragon. ”Nu ska du rida på din drake. Gör inget försök att flyga iväg. Det finns åskådare, så kom ihåg vem du är och vad du representerar.”
Eragon klev av Snöbrand och klättrade upp på Saphira. Jag tror att de vill visa upp oss, sade hon när han satte sig tillrätta i sadeln.
Vi får se. Jag önskar att jag hade Zar’roc, genmälte han och spände samtidigt sadelremmarna om benen.
Det kanske är lika bra att du inte bär Morzans svärd när du träffar Varden för första gången.
Sant. ”Jag är redo”, sade Eragon och rätade på axlarna.
”Gott”, sade den skallige och ställde sig tillsammans med Orik precis tillräckligt långt bakom Saphira för att det inte skulle råda någon tvekan om att hon skulle gå först. ”Gå fram till portarna nu, och följ vägen när de öppnar sig. Gå sakta.”
Redo? frågade Eragon.
Självklart. I maklig takt nalkades Saphira portarna. Hennes fjäll gnistrade i ljuset så färgfläckarna dansade över pelarna. Eragon tog ett djupt andetag för att lugna nerverna.
Utan förvarning slogs portarna upp på dolda gångjärn. Solstrålarna strömmade in i tunneln genom den allt större öppningen mellan portarna och föll över Eragon och Saphira. Eragon blinkade och kisade, tillfälligt bländad. När ögonen vant sig vid ljuset gav han till en flämtning.
De befann sig inuti en kolossal vulkankrater. Den smalnade av till en liten ojämn öppning, så högt däruppe att Eragon inte kunde bedöma avståndet – det måste röra sig om många fjärdingsväg. Ett milt solljus föll in genom öppningen och lyste upp mitten av kratern, medan resten av det grottliknande utrymmet förblev i halvdager.
Det såg ut att vara två fjärdingsväg till kraterns andra sida, disig och blåtonad i fjärran. Högt över deras huvuden hängde gigantiska istappar som blänkande dolkar, bortåt hundra fot tjocka och flera tusen fot långa. Efter flygturen i dalen visste Eragon att ingen kunde stiga så högt, inte ens Saphira. Längre ner var kraterns insida täckt av lavar och mossor.
Han sänkte blicken och upptäckte att en bred kullerstensgata började vid portens tröskel. Gatan sträckte sig rätt fram till kraterns mitt, där den slutade vid foten av ett snövitt berg som glittrade likt en oslipad diamant av tusentals färggranna ljus. Berget var inte ens tiondelen så högt som kratern som tornade upp sig över och runt det, men dess obetydliga intryck var bedrägligt, för det var åtminstone en dryg fjärdingsväg högt.
Hur lång den än var, hade tunneln bara fört dem genom ena sidan av kraterns vägg. Medan Eragon förundrades hörde han Oriks djupa stämma: ”Titta noga, människovarelse, för detta har icke beskådats av en Ryttares öga på nära hundra år. Vi står under Farthen Dûrs höga topp, upptäckt av vår stamfader Korgan för tusentals års sedan, när han grävde efter guld. Och i mitten står vårt största verk: stadsberget Tronjheim, uppfört i ädlaste marmor.” Portarna gnisslade till och stannade.
En stad!
Då varseblev Eragon folkmassan. Han hade varit så fängslad av utsikten att han inte lagt märke till det täta folkhavet kring tunnelns mynning. Kullerstensgatan var kantad med folk – en tätt sammanpackad snårskog av dvärgar och människor. De var hundratals … tusentals. Vartenda ansikte och varenda blick riktades mot Eragon. Och varenda en av dem var tyst.
Eragon tog tag i fästet på en av Saphiras nacktaggar. Han såg barn i solkiga linnen, härdade karlar med ärriga knogar, kvinnor i hemvävda klänningar och kraftiga, väderbitna dvärgar som fingrade på sina skägg. Alla hade de samma spända ansiktsuttryck, uttrycket hos ett sårat djur när jägaren närmar sig och det inte finns någon flyktväg.
Svetten strömmade nerför Eragons ansikte, men han vågade inte ens torka bort den. Vad ska jag göra? frågade han desperat.
Le, vinka, vad som helst! svarade Saphira med skärpa.
Eragon försökte tvinga fram ett leende, men det blev bara en ryckning vid läpparna. Han repade mod och stack upp en hand i luften och ryckte till lite med den. När ingenting hände, rodnade han generat och hukade med huvudet.
Ett ensamt hurrarop bröt tystnaden. Någon klappade ljudligt i händerna. Folkhopen tvekade ett kort ögonblick och bröt därpå ut i vilt jubel. En svallvåg av oväsen slog över Eragon.
”Mycket bra”, sade den skallige bakom honom. ”Börja gå nu.”
Eragon rätade lättad på sig och frågade Saphira i lekfull ton: Ska vi gå då? Hon knyckte på nacken och steg fram. På väg förbi de första åskådarna sneglade hon åt bägge sidor och blåste ut ett rökmoln. Folkhopen ryggade undan, men så återtog man jublet med ännu större entusiasm.
Skrytmåns, retades Eragon. Saphira snärtade med svansen utan att bry sig om att svara. Han iakttog nyfiket folkträngseln medan hon fortsatte vägen fram. Dvärgarna var många gånger fler än människorna … och åtskilliga av dem blängde ogillande på honom. Några vände honom rentav ryggen med isig min och gick därifrån.
Människorna var hårdföra och tuffa. Männen bar allesammans dolkar eller knivar vid sidan; många var väpnade för krig. Kvinnornas hållning var stolt, men de tycktes bära på en djup trötthet. De få barnen och spädbarnen stirrade storögt på Eragon. Det var tydligt att dessa människor varit med om svåra saker och var beredda att göra vad de än måste för att försvara sig.
Varden hade hittat det perfekta gömstället. Farthen Dûrs väggar var så höga att inte ens en drake kunde flyga över dem, och ingen armé kunde forcera ingången, ens om man lyckades hitta de dolda portarna.
Tätt efter dem följde folkmassan, som lämnade gott om plats åt Saphira. Folket lugnade så småningom ner sig, även om all uppmärksamhet fortfarande vändes mot Eragon. Han vände sig om och tittade på Murtagh, som red med stel hållning och likblekt ansikte.
De närmade sig stadsberget, och Eragon upptäckte att Tronjheims vita marmor var polerad så den glänste, och formad till böljande konturer, som om den hällts på plats. Marmorn var översållad med oräkneliga rundfönster, inramade med utstuderade sniderier. I varje fönster hängde en kulört lykta som kastade ett milt sken över den omgivande klippan. Inga torn eller skorstenar syntes till. Rakt framför dem vaktade två höga gyllene gripar en massiv timmerport. Porten låg sextio fot in i själva Tronjheimsklippan och skuggades av tjocka spännverk som stödde en valvbåge högt ovanför.
Väl framme vid foten av Tronjheim stannade Saphira för att se om den skallige hade några förhållningsorder. När hon inte hörde något, fortsatte hon fram till porten. Längs muren sträckte sig räfflade pelare av blodröd jaspis. Mellan pelarna tornade statyer av bisarra vidunder upp sig, för evigt fångade av skulptörens mejsel.
Den tunga porten gick upp med ett dovt muller när dolda kedjor sakta höjde de mastodontlika bjälkarna. En fyra våningar hög arkadgång sträckte sig rätt mot kärnan av Tronjheim. De tre översta våningarna var översållade med valvportar som vette mot grå tunnlar som krökte sig bort i fjärran. Valven fylldes av folk som ivrigt väntade på Eragon och Saphira. På bottenvåningen spärrades valven emellertid av bastanta portar. Mellan våningarna hängde påkostade gobelänger, prydda av hjältefigurer och våldsamma stridsscener.
Med hurraropen klingande i öronen klev Saphira ut i arkadgången och paraderade nerför den. Eragon höjde handen, vilket gav upphov till ett nytt vrål från massan, även om långtifrån alla dvärgar deltog i välkomstjublet.
Den långa gången slutade i en valvbåge som omgavs av svarta onyxpelare. De mörka kolonnerna kröntes av gula, tre gånger manshöga zirkoner som blixtrade sina genomträngande gyllene strålar längs gången. Saphira steg in genom öppningen, så stannade hon och vred på nacken med djupa surrande brösttoner.
De befann sig i ett runt rum, kanske tusen fot i diameter, som avsmalnande sträckte sig ända till toppen av Tronjheim, högt ovanför dem. Väggarna täcktes av valvbågar, en rad för varje våning i stadsberget, och det slipade karneolgolvet pryddes av en hammare omgiven av tolv femuddiga silverstjärnor, precis som på Oriks hjälm.
Fyra arkadgångar, inklusive den de själva kom ifrån, löpte samman i rummet och avgränsade Tronjheims kvarter. Förutom den mittemot Eragon var gångarna identiska. Höga valvbågar på bägge sidor om den gången öppnade sig mot trappor som vred sig neråt i underjorden.
Taket kröntes av en vidunderligt stor gryningsröd safirstjärna. Det var nästan sextio fot mellan ädelstenens spetsar. Framsidan var slipad till en fullt utslagen ros, och hantverket var så skickligt utfört att blomman nästan tycktes verklig. Ett brett bälte av lyktor sträckte sig runt kanten på safiren, vilket kastade rosenröda ljusstrimmor över allt nedanför. De blixtrande strålarna från stjärnan inne i smycket gav intrycket av ett jättelikt öga som såg ner på dem.
Eragon kunde bara gapa av häpnad. Han var helt oförberedd på detta. Det föreföll omöjligt att Tronjheim hade byggts av dödliga varelser. Stadsberget fördunklade allt han sett i Imperiet. Han tvivlade på att ens Urû’baen kunde mäta sig med storslagenheten och välståndet som kom till synes. Tronjheim var ett enastående monument över dvärgarnas kraft och uthållighet.
Den skallige gick framför Saphira och sade: ”Härifrån måste ni gå till fots.” Spridda burop hördes från folkhopen medan han talade. En dvärg gick bort med Tornac och Snöbrand. Eragon steg ner från Saphira men höll sig nära henne medan den skallige förde dem över karneolgolvet bort till arkadgången på höger sida.
De följde den några minuter och kom sedan in i en mindre korridor. Trots det trånga utrymmet stannade vakterna vid deras sida. Efter fyra tvära svängar kom de fram till en massiv dörr av cederträ som svartnat av ålder. Den skallige öppnade den och visade in alla utom vakterna i rummet.