En dvärg väntade på Eragon i drakfästet. ”Argetlam”, mumlade han och bugade. ”Bra. Vaken. Knurla Orik väntar på er”, sade han med rejäl brytning. Så bugade han sig igen och kilade iväg. Saphira hoppade ut från grottan och landade bredvid Eragon. Hon höll Zar’roc i klorna.
Vad gör det här? frågade han med rynkad panna.
Hon vred på huvudet. Bär det. Du är en Ryttare, du bör bära en Ryttares svärd. Zar’rocs historia kanske är bloddränkt, men det ska du inte påverkas av. Smid en ny historia åt det och bär det med stolthet.
Är du säker? Kom ihåg vad Ajihad rådde mig.
Saphira fnös så röken stod ur hennes näsborrar. Bär det, Eragon. Om du vill stå över kraftmätningen här, får du inte låta någons misstycke styra vad du själv gör.
Som du vill, sade han motvilligt och spände svärdet kring midjan. Han klättrade upp på hennes rygg och så flög Saphira ut ur Tronjheim. Nu var det tillräckligt ljust i Farthen Dûr för att de disiga kraterväggarna skulle synas i fjärran. Medan de cirklade ner mot foten av stadsberget berättade Eragon för Saphira om sitt möte med Angela.
Orik sprang fram till Saphira så fort de landat vid en av Tronjheims portar. ”Min kung Hrothgar vill träffa er båda. Stig genast av. Vi måste skynda oss.”
Eragon travade efter dvärgen in i Tronjheim. Utan svårighet höll Saphira jämna steg med dem. ”Var ska vi träffa Hrothgar?” frågade Eragon, utan att bry sig om alla blickar som vändes mot honom i korridorens folkvimmel.
”I tronsalen under staden”, sade Orik över axeln. ”Det blir en enskild audiens, som ett bevis på otho – på ”tillit”. Du behöver inte tilltala honom på något särskilt sätt, men var respektfull. Hrothgar är snar till vrede, men han är vis och ser klart i människors sinnen, så tänk dig för innan du talar.”
När de kom in i Tronjheims mittkammare ledde Orik dem till den ena av trapporna neråt som låg på varsin sida om gången mittemot. De gick nerför den högra spiraltrappan, som svängde svagt inåt tills de gick åt motsatta hållet de kommit från. Den andra spiraltrappan förenade sig med deras i ett brett fall av svagt upplysta trappsteg som slutade längre ner framför två granitdörrar. Tvärs över dörrarna var en sjuuddig krona utmejslad.
På varje sida om portalen höll sju dvärgar vakt. De bar blankslipade dubbelhackor och deras bälten var juvelbesatta. När Eragon, Orik och Saphira närmade sig bultade dvärgarna i golvet med hackskaften. En djup åskstöt rullade uppför trapporna. Dörrarna gick upp.
Framför dem låg en mörk hall, ett pilskott djup. Tronsalen var en naturlig grotta: väggarna var fulla av mer än manstjocka stalagmiter och stalaktiter. Glest utsatta lyktor spred ett dystert sken. Det bruna golvet var blankpolerat. Längst in i salen satt en orörlig gestalt på en svart tron.
Orik bugade sig. ”Kungen väntar er.” Eragon lade handen på Saphiras sida, och tillsammans fortsatte de framåt. Bakom dem stängdes dörrarna. De var ensamma med kungen i den dunkla tronsalen.
Deras fotsteg ekade genom salen medan de närmade sig tronen. I fördjupningarna mellan stalagmiterna och stalaktiterna stod stora statyer. Varje skulptur föreställde en dvärgakung, sittande på sin tron med krona på hjässan. Med oseende ögon blickade de strängt i fjärran, deras fårade ansikten stelnade i hårda uttryck. Ett namn var uthugget i runskrift under varje par fötter.
Eragon och Saphira skred högtidligt mellan raderna av längesedan döda monarker. De passerade över fyrtio statyer, därefter bara tomma nischer som väntade på framtidens kungar. Framför Hrothgar i slutet av salen stannade de.
Dvärgakungen satt själv som en staty på en upphöjd tron uthuggen i ett enda svart marmorblock. Den var kompakt, outsmyckad och uthuggen med aldrig svikande precision. Tronen utstrålade styrka; en styrka som ägde sitt ursprung i de urminnes tider då dvärgarna härskade över Alagaësia utan motstånd från vare sig alver eller människor. I stället för krona vilade en guldhjälm kantad av rubiner och diamanter på Hrothgars hjässa. Det stränga, väderbitna ansiktet hade huggits fram av åren och erfarenheten. Under den knotiga pannan glimmade djuptliggande ögon, genomträngande och hårda som flinta. En ringbrynja böljade över den kraftiga bringan. Det vita skägget var instoppat i bältet och i knäna låg en mäktig stridshammare där Oriks klansymbol var ciselerad.
Eragon bugade sig klumpigt och föll på knä. Saphira förblev upprätt. Som om han väckts ur en lång sömn ryckte kungen till och mullrade: ”Stig upp, Ryttare, du är inte skyldig mig din hyllning.”
Eragon rätade på sig. Hrothgar gav honom en hård och granskande blick, och sade sedan långt ner i strupen: ”Âz knurl deimi lanok. ”Se upp, klippan förändras” – ett gammalt ordspråk hos oss … Och nuförtiden förändras klippan verkligen mycket fort.” Han fingrade på stridshammaren. ”Till skillnad från Ajihad kunde jag inte ta emot dig tidigare, för jag var tvungen att ta itu med mina fiender inom klanerna. De krävde att jag skulle neka dig fristad och förvisa dig från Farthen Dûr. Jag fick ta i med hårdhandskarna för att få dem att ändra uppfattning.”
”Jag tackar er”, sade Eragon. ”Jag kunde inte förutse hur mycket besvär min ankomst skulle förorsaka.”
Kungen tog emot hans tack, så höjde han sin knotiga hand och pekade. ”Se här, Ryttare, där mina företrädare sitter på sina gravtroner. En och fyrtio är de, med mig som nummer fyrtiotvå. När jag lämnar denna värld för att möta gudarna, kommer min hírna att sluta sig till deras led. Den första statyn är en avbild av min förfader Korgan, som grävde ut denna labyrint, Volund. I åtta tusen år – alltsedan vårt släktes gryning – har dvärgarna härskat under Farthen Dûr. Vi är landets ryggrad, äldre än både de fagra alverna och de vilda drakarna.” Saphira ryckte till en smula.
Hrothgar lutade sig fram och talade med djup och raspig stämma. ”Jag är gammal, människoson, till och med efter våra mått: tillräckligt gammal för att ha sett Ryttarna i all deras flyktiga glans; tillräckligt gammal för att ha bytt ord med Vrael, deras siste ledare, som bringade mig sin hyllning inom just dessa väggar. Få nu levande kan hävda detsamma. Jag minns Ryttarna och hur de lade sig i våra angelägenheter. Jag minns också att deras fred gjorde det möjligt att vandra oskadd från Tronjheim till Narda.
Och nu står du inför mig – en förlorad tradition som återuppstått. Förtälj mig nu, och svara mig ärligt, varför du har kommit till Farthen Dûr? Jag vet varför du flydde Imperiet, men vad har du för avsikter nu?”
”För ögonblicket önskar Saphira och jag bara vila upp oss i Tronjheim”, svarade Eragon. ”Vi är inte här för att ställa till besvär, bara för att få lejd undan farorna som hotat oss i många månader. Ajihad kanske skickar oss till alverna, men vi har ingen önskan att ge oss av förrän han så bestämmer.”
”Då var det bara längtan efter trygghet som drev er?” frågade Hrothgar. ”Önskar ni bara leva här och glömma era bekymmer med Imperiet?”
Eragon skakade på huvudet, för stolt för att godta det påståendet. ”Om Ajihad berättade för dig om mitt förflutna, så vet du nog att jag har tillräckligt med trätoämnen för att slåss mot Imperiet till dess aska är skingrad för vindarna. Fast ändå mer … vill jag rädda dem som inte kan undfly Galbatorix, däribland min kusin. Det är min plikt att hjälpa, eftersom jag har styrkan därtill.”
Kungen verkade nöjd med svaret. Han vände sig till Saphira och frågade: ”Drake, hur tänker du i denna sak? Av vilket skäl har du kommit?”
Saphira höjde läppen och morrade. Säg till honom att jag törstar efter våra fienders blod och otåligt inväntar dagen då vi rider till strid mot Galbatorix. Jag har varken kärlek eller barmhärtighet till övers för sådana förrädare och äggkrossare som den falske konungen. I mer än ett sekel höll han mig fången, och fortfarande håller han två av mina bröder, vilka jag om möjligt vill befria. Och säg till Hrothgar att jag tror att du är redo för denna uppgift.
Hennes ord fick Eragon att grina illa, men han framförde dem troget. I en antydan till bistert löje lyftes Hrothgars ena mungipa så rynkorna fördjupades. ”Jag märker att drakarna inte har förändrats under seklens lopp.” Han knackade knogarna mot tronen. ”Vet du varför man högg ut detta säte så kantigt och tvärt? För att ingen ska kunna sitta bekvämt på det. Jag har inte gjort det, och jag kommer att avsäga mig den utan saknad när den dagen kommer. Vad har du som kan påminna dig om dina skyldigheter, Eragon? Om Imperiet faller, tänker du ta Galbatorix plats och utropa dig till kung i hans ställe?”
”Jag eftersträvar inte att bära krona eller härska”, sade Eragon besvärat. ”Att vara Ryttare är tillräckligt stort ansvar. Nej, jag vill inte ha tronen i Urû’baen … bara om det inte finns någon annan tillräckligt duglig som vill ha den.”
”Du blev säkert en mildare kung än Galbatorix, men inget släkte bör ha en ledare som aldrig åldras eller lämnar sin tron”, sade Hrothgar allvarligt. ”Ryttarnas tidsålder är över, Eragon. De kommer aldrig att återuppstå – inte ens om Galbatorix andra ägg skulle kläckas.”
En skugga drog över ansiktet när han blickade mot Eragons sida. ”Jag ser att du bär en fiendes svärd: jag hörde talas om detta, liksom att din färdkamrat är en son till De försvurna. Det behagar mig inte att se detta vapen.” Han sträckte ut handen. ”Låt mig granska det närmare.”
Eragon drog Zar’roc ur skidan och räckte över svärdet med fästet först. Hrothgar grep svärdet och for med ett förfaret öga längs den röda klingan. Det blixtrade till när eggen fångade lyktskenet. Dvärgakungen prövade spetsen med handflatan. ”En mästerligt smidd klinga. Alverna väljer sällan att göra svärd – de föredrar bågar och spjut – men när de väl gör det saknar resultatet motstycke. Denna klinga bådar illa, jag gläds inte åt att se den i mitt rike. Men bär den om du vill: dess öde kanske har ändrats.” Han lämnade tillbaka Zar’roc och Eragon stack svärdet i skidan. ”Har mitt syskonbarn varit behjälplig under ert besök?”
”Vem?”
Hrothgar höjde ett tovigt ögonbryn. ”Min yngsta systers son, Orik. Han har tjänat under Ajihad som tecken på mitt stöd till Varden. Det verkar emellertid som om han har återgått till mitt befäl. Jag hörde med tacksamhet att du vittnade till hans försvar.”
Eragon insåg att detta var ett nytt prov på otho, ”tillit”, från Hrothgars sida. ”Jag kunde inte önska mig en bättre värd.”
”Väl talat”, sade kungen med uppenbar belåtenhet. ”Tyvärr kan jag inte tala med dig särskilt länge till. Mina rådgivare väntar, jag har ärenden som måste tas itu med. Dock ska jag säga dig detta: Önskar du stöd av dvärgarna i mitt rike, måste du först visa dem att du är värd det. Vi har långa minnen och fattar inga brådstörtade beslut. Ord avgör inget, handlingar allt.”
”Det ska jag tänka på”, sade Eragon med en ny bugning.
Hrothgar nickade kungligt. ”Då kan du gå.”
Eragon och Saphira vände om och de skred ut ur bergakungens sal. På andra sidan stendörrarna väntade Orik på dem med ett ängsligt uttryck. Han slöt sig till dem och tillsammans klättrade de uppför trapporna till Tronjheims huvudkammare. ”Gick allt bra? Blev ni välvilligt mottagna?”
”Jag tror det. Men er kung är försiktig”, sade Eragon.
”Annars skulle han inte ha överlevt så länge.”
Jag retar ogärna upp Hrothgar, anmärkte Saphira.
Eragon gav henne ett ögonkast. Jag känner likadant. Jag är osäker på vad han tyckte om dig – han tycks ogilla drakar, fast han inte sade det rätt ut.
Det tycktes roa Saphira. Mycket vist av honom, särskilt som han knappt når mig till knäna.
Under den gnistrande Isidar Mithrim i mitten av Tronjheim sade Orik: ”Efter din välsignelse igår surrar Varden som en omkullvält bikupa. Barnet som Saphira vidrörde hyllas som en framtida hjälte. Hon och hennes förmyndare har inkvarterats i de finaste rummen. Alla talar om ditt ”mirakel”. Alla människomödrar verkar inställda på att hitta dig och be dig välsigna sina barn.”
Eragon blev uppskrämd och såg sig om med en förstulen blick. ”Vad ska vi göra?”
”Förutom att göra det gjorda ogjort?” frågade Orik torrt. ”Håll dig utom synhåll så mycket som möjligt. Alla hålls borta från drakfästet, så där kan ingen störa dig.”
Eragon ville inte återvända till drakfästet än. Det var tidigt på dagen, och han ville utforska Tronjheim med Saphira. Nu när de var ute ur Imperiet fanns det ingen anledning för dem att vara åtskilda mer. Men han ville undvika uppmärksamhet, och med henne vid sin sida var det omöjligt. Vad vill du göra, Saphira?
Hon strök fjällen mot hans arm och nosade på honom. Jag återvänder till drakfästet. Det är någon där som jag vill träffa. Strosa omkring så länge du vill.
Bra, sade han, men vem är det du vill träffa? Saphira gav honom bara en storögd blinkning innan hon tassade bort längs en av Tronjheims fyra huvudtunnlar.
Eragon förklarade för Orik vart hon skulle och sade sedan: ”Jag äter gärna frukost. Och sedan ser jag gärna mer av Tronjheim: det är ett så otroligt ställe. Jag vill inte till träningsfältet förrän i morgon, eftersom jag inte är helt återställd än.”
Orik nickade så skägget hoppade på bröstet. ”I så fall kanske du vill att vi besöker Tronjheims bibliotek? Det är rätt gammalt och innehåller många oerhört värdefulla bokrullar. Det kunde vara intressant för dig att läsa en historia över Alagaësia som inte Galbatorix har satt sin prägel på.”
Det högg till i Eragon när han mindes hur Brom lärt honom att läsa. Han undrade om han hade kvar förmågan. Det var länge sedan han sett skrivna ord. ”Ja, det gör vi.”
”Utmärkt.”
Efter maten vägleddes Eragon av Orik genom oräkneliga korridorer till deras mål. Med vördnad steg Eragon in genom bibliotekets utsirade valv när de kom fram.
Rummet fick honom att tänka på en skog. Rader av sirliga pelare förgrenade sig upp mot det mörka bjälktaket fem våningar upp. Mellan pelarna stod bokhyllor i svart marmor med ryggen mot varandra. Väggarna täcktes av bokrulleställ, avbrutna av smala estrader som tre spiraltrappor ledde upp till. Med jämna mellanrum fanns stenbänkar parvis uppställda mittemot varandra. Mellan dem fanns småbord, vilkas fötter foglöst gick ihop med golvet.
Otaliga böcker och bokrullar förvarades i rummet. ”Detta är vårt släktes verkliga gåva till eftervärlden”, sade Orik. ”Här förvaras skrifterna av våra största kungar och lärda, från urminnes tider till nutiden. Dessutom finns våra hantverkares sånger och berättelser nedtecknade. Detta bibliotek är förmodligen det dyrbaraste vi äger. Allt är dock inte vårt verk – det finns människoskrifter också. Ert släkte är kortlivat men flitigt. Av alverna har vi litet eller intet. De vaktar svartsjukt sina hemligheter.”
”Hur länge får jag stanna?” frågade Eragon på väg mot hyllorna.
”Så länge du vill. Kom till mig om du har några frågor.”
Eragon bläddrade förtjust genom volymerna och sträckte sig ivrigt efter alla med intressanta titlar eller omslag. Överraskande nog använde dvärgarna samma runor som människorna. Han blev en smula modfälld när han upptäckte hur svårt det var att läsa efter flera månaders träda. Han hoppade från bok till bok och arbetade sig långsamt djupt in i det vidsträckta biblioteket. Så småningom förlorade han sig i en översättning av den tionde dvärgakungen Dóndars dikter.
Medan han följde de sirliga raderna hörde han okända fotsteg närma sig bakom bokhyllan. Ljudet fick honom att spritta till, men han läxade upp sig själv för att han var fånig – naturligtvis var han inte ensam i biblioteket. Ändå ställde han tyst tillbaka boken och smög undan med alla sinnen på utkik efter fara. Han hade råkat i bakhåll för ofta för att strunta i den sortens känslor. Åter hörde han fotstegen, fast nu kom de från två personer. Han smet oroligt förbi en öppning och försökte minnas exakt var Orik satt. Han slank i sidled runt ett hörn och ryckte till när han upptäckte att han stod öga mot öga med Tvillingarna.
Tvillingarna stod skuldra vid skuldra med ett tomt uttryck i sina blanka ansikten. Deras svarta ormögon borrade sig in i honom. Fast deras händer var dolda i purpurdräkternas veck kunde han se att det ryckte i dem. Bägge bugade sig, fast åtbörden var oförskämd och gycklande.
”Vi har letat efter dig”, sade den ene. Hans röst var obehagligt lik ra’zacernas.
Eragon undertryckte en rysning. ”Varför?” I sitt sinne nådde han fram till Saphira. Hon förenade genast sina tankar med hans.
”Ända sedan ditt möte med Ajihad har vi velat … urskulda våra handlingar.” Orden var hånfulla, men inte på ett sätt som Eragon kunde sätta fingret på. ”Vi är här för att betyga dig vår vördnad.” Eragon blev röd av ilska när de bugade igen.
Försiktigt! varnade Saphira.
Han lade band på sitt humör. Han hade inte råd att låta sig förargas av det här mötet. Han fick en idé och sade med ett lätt leende: ”Tvärtom, det är jag som betygar er min vördnad. Utan ert godkännande skulle jag aldrig ha fått lejd till Farthen Dûr.” Han bugade sig i sin tur och ansträngde sig att göra det så förolämpande som möjligt.
Irritationen fladdrade till i Tvillingarnas ögon, men de log och sade: ”Det hedrar oss att någon så … betydelsefull … som du tänker så gott om oss. För dessa vänliga ord står vi i din skuld.”
Nu var det Eragon som blev irriterad. ”Det ska jag komma ihåg i nödens stund.”
Saphira trängde sig rakt in i hans tankar. Du överdriver. Säg inget som du får ångra. De kommer att lägga vartenda ord på minnet för att använda mot dig.
Det här är tillräckligt svårt utan dina kommentarer! fräste han. Hon muttrade uppgivet och vek undan.
Tvillingarna kom närmare. Fållarna på deras dräkter svepte mot golvet med ett mjukt frasande. ”Vi söker dig också av ett annat skäl, Ryttare. De få trollkunniga som bor i Tronjheim har bildat en grupp. Vi kallar oss Du Vrangr Gata, eller – ”
”Den Slingrande stigen, jag vet”, avbröt Eragon som mindes vad Angela sagt om den.
”Dina kunskaper i det gamla språket är imponerande”, sade en av Tvillingarna inställsamt. ”Som vi sade, har Du Vrangr Gata hört talas om dina stora bedrifter och vi kommer för att erbjuda dig medlemskap. Vi vore hedrade att få en man av din resning som medlem. Och jag misstänker att vi kan vara dig behjälpliga i vår tur.”
”Hur då?”
Den andre Tvillingen sade: ”Vi båda har samlat stor erfarenhet när det gäller trolldom. Vi kan vägleda dig … visa dig besvärjelser som vi har upptäckt och lära dig maktord. Inget kunde glädja oss mer än om vi kunde vara dig till någon liten nytta på din väg mot äran. Vi kräver inget i gengäld, vi är nöjda om du finner det lämpligt att dela med dig några smulor av din egen kunskap.”
Eragons ansikte hårdnade när han insåg vad de bad om. ”Tror ni att jag är svagsint?” frågade han kärvt. ”Jag tänker inte bli er lärling för att ni ska få reda på orden som Brom lärde mig! Ni måste ha blivit ursinniga när ni inte kunde stjäla dem ur mitt sinne.”
Tvillingarna lät genast sina leende masker falla. ”Vi är inte att leka med, pojk! Det är vi som ska pröva din trolldomsfärdighet. Och det kan bli ytterst obehagligt. Kom ihåg att det räcker med en enda felaktig besvärjelse för att ta livet av någon. Du må vara en Ryttare, men tillsammans är vi fortfarande starkare än du.”
Eragon visade inte en min, fastän magen knöt sig i smärta. ”Jag ska överväga ert erbjudande, fast det kan –”
”Då förväntar vi oss ett svar i morgon. Se till att det är rätt svar.” De log kallt och smög vidare in i biblioteket.
Eragon rynkade ögonbrynen. Jag går inte med i Du Vrangr Gata.
Du borde prata med Angela, sade Saphira. Hon har haft att göra med Tvillingarna förut. Hon kanske kan vara med när de prövar dig. Det skulle kunna hindra dem från att skada dig.
Det är ingen dum idé. Eragon letade sig fram mellan bokhyllorna tills han hittade Orik, som satt på en bänk i färd med att putsa stridsyxan. ”Jag vill tillbaka till drakfästet.”
Dvärgen stack in yxskaftet genom en läderstropp i bältet och följde sedan Eragon till porten där Saphira väntade. Det hade redan uppstått en folksamling runt henne. Eragon struntade i den och klättrade upp på Saphiras rygg, varpå de flydde upp i skyn.
Det här problemet kräver en snabb lösning. Du kan inte låta dig skrämmas av Tvillingarna, sade Saphira medan de tog mark på Isidar Mithrim.
Jag vet. Men jag hoppas att vi inte måste reta upp dem. De är farliga fiender ändå. Han steg snabbt ur sadeln med en hand på Zar’roc.
Det är du också. Vill du ha dem som bundsförvanter?
Han skakade på huvudet. Egentligen inte … Jag säger till dem i morgon att jag inte går med i Du Vrangr Gata.
Eragon lämnade Saphira i grottan och släntrade ut ur drakfästet. Han ville träffa Angela, men han kom inte ihåg vägen till hennes gömställe, och Solembum var inte där för att visa vägen. Han flackade omkring i de övergivna korridorerna och hoppades att slumpen skulle sammanföra honom med Angela.
Till sist tröttnade han på synen av tomma rum och ändlösa grå väggar och letade sig tillbaka till fästet. Han hörde någon som talade därinne när han närmade sig. Han stannade och lyssnade, men den klara rösten tystnade. Saphira? Vem är därinne?
En kvinna … Hon verkar van att befalla. Jag uppehåller henne medan du kommer in. Eragon lossade Zar’roc i skidan. Orik sade att alla inkräktare skulle hållas borta från grottan, så vem kan det här vara? Han drog ett djupt andetag och klev in i fästet med handen på svärdet.
Mitt i rummet stod en ung kvinna och tittade nyfiket på Saphira, som stuckit ut huvudet ur grottan. Kvinnan såg ut att vara kring sjutton år. Stjärnsafiren kastade ett rosenfärgat sken över hennes hy, som var lika mörk som Ajihads. Hon bar en elegant skuren vinröd sammetsklänning. I en bearbetad läderskida hängde en väl använd juvelbesatt dolk från hennes sida.
Eragon lade armarna i kors och väntade på att kvinnan skulle få syn på honom. Med blicken fästad på Saphira neg hon och frågade: ”Kan ni vara så snäll att berätta var Ryttare Eragon finns?”
”Här är jag”, sade Eragon med ett lätt leende.
Kvinnan snodde runt mot honom och hennes hand flög till dolken. Hon såg anslående ut, med mandelformade ögon, breda läppar och runda kindknotor. Hon slappnade av och neg på nytt. ”Jag heter Nasuada”, sade hon.
Eragon nickade. ”Du vet tydligen vem jag är, men vad vill du mig?”
Nasuada log intagande. ”Min far Ajihad skickade mig med en hälsning. Vill du höra den?”
Ledaren för Varden slog inte Eragon som någon typisk familjefar. Han undrade vem Nasuadas mor var – hon måste vara en ovanlig kvinna som väckt Ajihads intresse. ”Ja, det vill jag.”
Nasuada kastade tillbaka håret och överlämnade meddelandet: ”Det gläder honom att det går bra för dig, men han varnar dig för att hålla på med sådant som välsignelsen i går. Det skapar fler problem än det löser. Dessutom vill han uppmana dig att ta itu med provet så snart som möjligt. Han måste veta hur skicklig du är innan han meddelar sig med alverna.”
”Klättrade du ända hit bara för att säga mig det?” frågade Eragon och tänkte på hur lång Vol turin var.
Nasuada skakade på huvudet. ”Jag använde hissystemet som vi fraktar varor till övervåningarna med. Vi kunde ha signalerat meddelandet, men jag bestämde mig för att överlämna det personligen så jag fick träffa dig.”
”Vill du inte sätta dig?” frågade Eragon med en åtbörd mot Saphiras grotta.
Nasuada skrattade lätt. ”Nej, man väntar mig på annat håll. Du bör också veta att min far har beslutat att du får besöka Murtagh, om du vill. Jag träffade Murtagh tidigare …” Hon såg plötsligt dyster ut. ”Han är angelägen att få prata med dig. Han verkade ensam, du borde hälsa på honom.” Hon förklarade hur Eragon skulle hitta till Murtaghs cell.
Eragon tackade henne för nyheterna och frågade: ”Men Arya då? Är hon bättre? Får jag träffa henne? Orik hade inte mycket att berätta.”
Hon log retsamt. ”Som alla alver återhämtar sig Arya snabbt. Med undantag för min far, Hrothgar och helarna får ingen besöka henne. De har tillbringat mycket tid hos henne för att få veta allt som hände under hennes fångenskap.” Hon for över Saphira med blicken. ”Nu måste jag gå. Är det något du vill att jag ska framföra till Ajihad?”
”Inte mer än min önskan att träffa Arya. Och tacka honom från mig för hans gästfrihet mot oss.”
”Det ska han genast få höra. Farväl, Ryttare Eragon. Jag hoppas att vi träffas snart igen.” Hon neg och lämnade drakfästet med högburet huvud.
Hissar eller ej – tog hon sig verkligen uppför hela Tronjheim bara för att träffa mig, så gällde det här mötet mer än artighetsfraser och småprat, påpekade Eragon.
Sannerligen, sade Saphira och drog tillbaka huvudet in i grottan. Eragon klättrade upp till henne och såg till sin överraskning hur Solembum kurade ihop sig i hålrummet längst ner vid hennes nacke. Varkatten spann högt och den svarta svanstippen for av och an. Tillsammans gav de Eragon en oförskämd blick, som om de ville fråga: ”Än sen?”
Eragon skakade på huvudet och kunde inte hålla skrattet tillbaka. Var det Solembum du ville träffa, Saphira?
Båda blinkade mot honom och svarade: Ja.
Jag undrade bara, sade han, alltjämt bubblande av munterhet. Det var bara naturligt att de skulle bli vänner – deras personligheter liknade varandra, och bägge var de trollväsen. Han släppte ut lite av dagens spänning i en suck och spände av sig Zar’roc. Vet du var Angela är, Solembum? Jag fick inte tag på henne, och jag behöver hennes råd.
Solembum knådade tassarna mot Saphiras fjälliga rygg. Hon finns någonstans i Tronjheim.
När kommer hon tillbaka?
Snart.
Hur snart? frågade han otåligt. Jag måste tala med henne i dag.
Inte så snart.
Mer vägrade varkatten att säga, hur Eragon än framhärdade i sina frågor. Han gav upp och kurade ihop sig mot Saphira. Solembum spann med ett lågt vibrerande ljud över huvudet på honom. I morgon måste jag hälsa på Murtagh, tänkte han och fingrade på Broms ring.