På tredje dagens morgon i Tronjheim hoppade Eragon ur sängen med förnyade krafter. Han spände Zar’roc om midjan och hängde bågen och ett halvfullt koger över ryggen. Efter en behaglig flygtur med Saphira i Farthen Dûr träffade han Orik vid en av Tronjheims fyra huvudingångar. Eragon frågade ut honom om Nasuada.
”En ovanlig flicka”, svarade Orik samtidigt som han sneglade ogillande på Zar’roc. ”Hon är hängiven sin far och ägnar all sin tid åt att hjälpa honom. Jag tror att hon gör mer för Ajihad än han vet. Det har hänt att hon spelat ut hans fiender mot varandra utan att någonsin avslöja sin del i det.”
”Vem är hennes mor?”
”Om det vet jag inget. Ajihad var ensam när han kom med den nyfödda Nasuada till Farthen Dûr. Han har aldrig berättat varifrån han och Nasuada kom.”
Så hon växte också upp utan att känna sin mor. Han slog bort tanken. ”Jag är rastlös. Det ska bli skönt att röra på sig. Vart ska jag bege mig för det här ”provet” som Ajihad vill göra?”
Jag följer också med, fastslog Saphira.
Eragon talade om det för Orik, som drog sig i skägget. ”Det är nog ingen bra idé. Träningsfältet är fullt av folk: du lär väcka uppmärksamhet.”
Saphira morrade högt. Jag följer med! Och det avgjorde saken.
Vapenskrammel nådde dem från fältet: klang av stål som slog mot stål, rejäla dunsar av pilar mot stoppade måltavlor, skrammel och knak från träkäppar och skrik från fingerade strider. Det lät som ett öronbedövande oväsen, ändå hade varje enskild grupp en egen rytm och ett eget mönster.
Större delen av träningsområdet upptogs av en böjd grupp fotsoldater som kämpade med sköldar och hillebarder som var nästan lika långa som de själva. De exercerades tillsammans i formationer. Intill dem tränade hundratals soldater individuellt. De var utrustade med svärd, stridsklubbor, spjut, påkar, slagor, alla slags sköldar och det fanns till och med, upptäckte Eragon, någon med en hötjuga. Nästan alla kämpar var bepansrade, för det mesta ringbrynja och hjälm, rustning däremot var inte lika vanligt. Det fanns lika många dvärgar som människor, fast de båda grupperna höll sig för sig själva. Bakom krigarna som tränade avlossade en lång rad bågskyttar pilar i en jämn ström mot gråa säckvävsdockor.
Innan Eragon hann undra vad han skulle göra klev en skäggig karl fram till dem. Hans hjässa och breda axlar täcktes av en ringbrynjehuva, medan resten av kroppen skyddades av en oxhud som håret satt kvar på. Över den kraftiga ryggen hängde ett enormt svärd, nästan lika långt som Eragon. Hans blick for hastigt över Eragon och Saphira, som om han ville avgöra hur farliga de var, och så sade han strävt: ”Knurla Orik. Du har varit borta för länge. Det finns ingen kvar som jag kan träna mot.”
Orik log. ”Oeí, det är för att du ger alla blåmärken från topp till tå med ditt monstersvärd.”
”Alla utom dig”, rättade han.
”Det beror på att jag är snabbare än en jätte som du.”
Mannen såg på Eragon igen. ”Jag heter Fredric. Jag har fått order att ta reda på vad du kan. Hur stark är du?”
”Tillräckligt”, svarade Eragon. ”Det måste man vara för att kunna slåss med trollkraft.”
Fredric skakade på huvudet så huvan klingade som en penningpung. ”Trollkraft har ingen plats här. Om du inte har gjort armétjänst, så betvivlar jag att du har varit med i några strider som hållit på i mer än några minuter. Vi vill veta om du kan hålla ut i ett slag som drar ut i timmar, kanske veckor om det är en belägring. Kan du bruka några andra vapen än svärdet och bågen?”
Eragon tänkte efter. ”Bara knytnävarna.”
”Bra svarat!” skrattade Fredric. ”Nå, vi börjar med bågen och ser hur du klarar dig. Sedan, när vi har röjt upp lite på fältet, så ska vi pröva – ” Han hejdade sig plötsligt och stirrade förbi Eragon med bister blick.
Mot dem kom Tvillingarna smygande, deras kala hjässor såg bleka ut mot purpurdräkterna. Orik muttrade något på sitt eget språk och lossade stridsyxan från bältet. ”Sade jag inte till er två att hålla er borta från träningsområdet?”, sade Fredric med några hotfulla kliv framåt. Vid sidan av hans väldiga gestalt såg Tvillingarna sköra ut.
De gav honom en arrogant blick. ”Vi har fått order av Ajihad att pröva Eragons färdigheter i trollkonst – innan du sliter ut honom med att banka på metallbitar.”
Fredric blängde ilsket. ”Varför kan ingen annan pröva honom?”
”Ingen annan är stark nog”, snörvlade Tvillingarna högdraget. Saphira mullrade dovt och blängde på dem. En tunn rökstrimma ringlade sig ur hennes näsborrar, men de såg inte ens åt henne. ”Följ med oss”, befallde de och skred iväg till ett tomt hörn av fältet.
Med en axelryckning följde Eragon efter tillsammans med Saphira. Bakom sig hörde han Fredric säga till Orik: ”Vi måste hindra dem från att gå för långt.”
”Jag vet”, svarade Orik lågt, ”men jag kan inte lägga mig i en gång till. Hrothgar gjorde klart att han inte kan skydda mig nästa gång det händer.”
Eragon försökte låta bli att oroa sig. Tvillingarna kunde kanske mer teknik och fler ord än han … Han mindes ändå vad Brom hade sagt: Ryttare hade större trollkraft än vanliga människor. Fast räckte det för att stå emot Tvillingarnas gemensamma styrka?
Oroa dig inte så mycket: jag hjälper dig, sade Saphira. Vi är också två stycken.
Han nuddade vid henne och log lättat. Tvillingarna såg på honom och frågade: ”Och vilket blir ditt svar till oss, Eragon?”
Utan att bry sig om sina följeslagares förbryllade miner svarade han bara: ”Nej.”
Tvillingarna snörpte på munnen. De ställde sig snett framför Eragon, böjde sig ner och ritade upp ett stort pentagram på marken. De klev in i dess mitt och sade strävt: ”Nu börjar vi. Du ska försöka utföra uppgifterna vi förelägger dig … det är allt.”
En av Tvillingarna tog fram en polerad knytnävsstor sten ur sin mantel och lade ner den på marken. ”Lyft den till ögonhöjd”.
Det är inte så svårt, sade Eragon till Saphira. ”Stenr reisa!” Stenen gungade till och steg sedan smidigt från marken. Innan den lyfts mer än till knähöjd, stötte den på oväntat motstånd och blev hängande i luften. Ett leende snuddade vid Tvillingarnas läppar. Eragon stirrade ursinnigt på dem – de försökte få honom att misslyckas! Om han gjorde slut på sina krafter redan nu, skulle han omöjligt klara av några svårare uppgifter. Uppenbarligen var de övertygade om att deras gemensamma styrka kunde nöta ut honom utan problem.
Men inte heller jag är ensam, morrade Eragon för sig själv. Nu, Saphira! Hennes sinne smälte ihop med hans och stenen rycktes genom luften tills den skälvande stannade vid ögonhöjd. Tvillingarnas ögon smalnade och de fick något grymt i blicken.
”Mycket … bra”, väste de. Fredric tycktes bli nervös av trolleriföreställningen. ”Flytta nu stenen i en cirkel.” Åter fick Eragon kämpa mot deras försök att stoppa honom, och åter lyckades han till deras synbara ilska. Övningarna tilltog snabbt i svårighetsgrad och komplikation, tills Eragon fick fundera noga över vilka ord han skulle använda. Och varje gång bekämpades han bittert av Tvillingarna, dock utan att det syntes på dem.
Eragon kunde bara hålla stånd med hjälp av Saphira. I en paus mellan två uppgifter frågade han henne: Varför fortsätter de provet? Våra färdigheter framgick väl tydligt av vad de såg i mitt sinne. Hon höjde tankfullt huvudet. Vet du vad? sade han bistert, drabbad av en plötslig insikt. De tar tillfället i akt att försöka räkna ut vilka gamla ord jag kan, och kanske lära sig några nya själva.
Tala tyst då, så de inte hör dig, och använd så enkla ord du kan.
Från och med då använde Eragon bara en handfull grundord för att fullgöra sina uppgifter. Men hans uppfinningsrikedom ansträngdes till det yttersta, eftersom han fick hitta sätt att få dem att fungera på samma sätt som långa fraser eller meningar. Hans belöning blev att se hur Tvillingarnas ansikten förvreds av besvikelse när han gäckade dem gång på gång. Hur de än försökte, kunde de inte få honom att använda fler ord på det gamla språket.
Det gick mer än en timme, men Tvillingarna visade inga tecken på att de tänkte sluta. Eragon var varm och törstig, men avstod från att be om ett uppehåll – han skulle fortsätta lika länge som de. Det fanns många prov: påverka vatten, slunga eld, skåda, jonglera med stenar, härda skinn, frysa föremål, kontrollera en pils flykt och läka skrubbsår. Han undrade hur länge till Tvillingarnas idéer skulle räcka.
Slutligen höjde Tvillingarna händerna och sade: ”Det återstår bara en uppgift. Det är ganska lätt – ingen duglig användare av trolldom har några svårigheter med det här.” En av dem tog av sig en silverring och räckte den till Eragon med en självbelåten min. ”Åkalla silvrets innersta väsen.”
Eragon stirrade förvirrat på ringen. Vad skulle han göra? Vad var silvrets innersta väsen för något? Och hur åkallade man det? Saphira hade ingen aning, och från Tvillingarna skulle han inte få någon hjälp. Han hade aldrig lärt sig vad silver hette på det gamla språket, även om han visste att det måste vara en del av argetlam. I ren förtvivlan satte han ihop det enda ord som kunde fungera, ethgrí eller ”åkalla”, med arget.
Han ryckte upp sig, samlade all styrka han hade kvar och öppnade munnen för att uttala sin åkallan. Plötsligt trängde en klar och vibrerande stämma genom luften.
”Sluta!”
Ordet sköljde över Eragon som kallvatten – rösten var besynnerligt bekant, som en halvt bortglömd melodi. Han kände en rysning i nacken. Långsamt vände han sig om mot dess källa.
Bakom dem stod en ensam gestalt: Arya. Ett läderband kring pannan höll tillbaka hennes omfångsrika svarta hår, som böljade ner från axlarna i en glänsande ström. Hennes smäckra svärd hängde vid sidan, bågen på ryggen. Enkelt svart läder klädde hennes välformade gestalt, en fattig skrud för någon så fager. Hon var resligare än de flesta män och stod med drottninglik hållning. Inget i hennes vackra ansikte vittnade om den ohyggliga misshandel hon utsatts för.
Aryas brinnande smaragdögon höll fast Tvillingarna, som bleknat av skräck. Hon närmade sig tyst och sade med låg hotfull röst: ”Skäms! Skäms över att avkräva honom vad endast en mästare kan göra. Skäms över att använda sådana metoder. Skäms över att säga till Ajihad att ni inte kände till Eragons förmåga. Han är duglig. Försvinn nu!” Med en farlig min rynkade Arya pannan, så hennes sneda ögonbryn möttes som blixtar i ett V, och pekade på ringen som Eragon höll i handen. ”Arget!” utbrast hon med dundrande stämma.
Silvret skimrade till och en spöklik avbild av ringen materialiserade sig intill den. De var identiska, frånsett att uppenbarelsen verkade mer äkta och gav ifrån sig ett vitglödgat sken. Vid dess åsyn vände Tvillingarna på klacken och flydde med vilt flaxande dräkter. Den okroppsliga ringen försvann ur Eragons hand, kvar blev bara en vanlig silverring. Orik och Fredric höll aktsamt sina ögon på Arya. Saphira var hopkrupen och redo till språng.
Alven såg på dem. Hennes sneda ögon dröjde vid Eragon. Så vände hon sig om och skred mot mitten av träningsfältet. Krigarna upphörde med sin träning och såg förundrat på henne. Inom några ögonblick låg hela fältet i vördnadsfull tystnad inför hennes närvaro.
Eragon kunde inte låta bli att följa efter henne. Saphira sade något, men han hörde inte vad det var. Kring Arya bildades en stor cirkel. Utan att se på någon annan än Eragon kungjorde hon: ”Jag kräver rätten till ett vapenprov. Dra ditt svärd.”
Hon tänker duellera med mig!
Men inte skada dig, tror jag, svarade Saphira långsamt. Hon gav honom en uppmuntrande knuff med nosen. Gå, och sköt dig väl. Jag ser på.
Eragon steg motvilligt fram. Han ville inte göra det här när han var utmattad av trolldomsbruk och det fanns så många åskådare. Dessutom var Arya knappast i skick att fäkta. För bara två dagar sedan hade hon fått Túnivors nektar. Jag håller tillbaka mina slag för att inte skada henne, bestämde han.
De stod mittemot varandra i krigarnas cirkel. Arya drog sitt svärd med vänster hand. Vapnet var tunnare än Eragons, men precis lika långt och vasst. Han drog Zar’roc ur den polerade skidan och höll den röda klingan längs sidan, med spetsen mot marken. En lång stund stod de orörliga och betraktade varandra, alv och människa. Det slog Eragon att många av hans strider mot Brom hade börjat precis så.
Han rörde sig försiktigt framåt. Snabbare än ögat hann uppfatta högg Arya mot revbenen. Eragon parerade reflexmässigt och deras svärd möttes i ett regn av gnistor. Zar’roc slogs undan lika lätt som man viftar bort en fluga. Alven utnyttjade dock inte öppningen, utan snurrade åt höger med håret piskande genom luften och högg mot hans andra sida. Han lyckades nätt och jämnt hejda slaget och backade för glatta livet, förbluffad av hennes våldsamhet och snabbhet.
För sent drog sig Eragon till minnes Broms varning att även den svagaste alv lätt kunde övermanna en människa. Han hade ungefär lika stor chans att vinna mot Arya som mot Durza. Hon gick till ny attack och svingade mot hans huvud. Han duckade under den rakbladsvassa klingan. Men varför … lekte hon då med honom? Under några långa sekunder var han alltför upptagen av att avvärja hennes angrepp för att hinna tänka på det, men så insåg han: Hon vill veta hur skicklig jag är.
Utifrån den insikten påbörjade han den allra mest invecklade serie angrepp han kände till. Han bytte från den ena positionen till den andra och satte djärvt ihop dem eller gjorde om dem på varenda sätt han kunde komma på. Men hur uppfinningsrik han än var, hejdades hans svärd alltid av Aryas. Retfullt enkelt mätte hon sig med allt han kunde hitta på.
De var invecklade i en vildsint dans, åtskilda och förenade av svärden. Ibland rörde de nästan vid varandra, bara en hårsmån bort. Men så sveptes de iväg av farten och skildes åt för någon sekund, bara för att strax därefter förenas igen. Deras slingrande former flätades samman som vinddrivna rökslingor.
Aldrig kunde Eragon minnas hur länge de stred. Tiden stod stilla, allt som fanns var angrepp och motangrepp. Zar’roc tyngde som bly i handen, varje slagväxling brände våldsamt i armen. Till slut gjorde han en stöt som Arya flinkt klev ur vägen för, varpå hon satte svärdsudden under hakan på honom med övernaturlig snabbhet.
Eragon stod som fastfrusen när den iskalla metallen vidrörde hans hud. Musklerna skälvde av ansträngning. Som i en dimma hörde han Saphiras trumpetande och krigarnas skrovliga jubel runt dem. Arya sänkte svärdet och stack det i skidan. ”Du är godkänd”, sade hon lågmält mitt i tumultet.
Han rätade långsamt på sig, helt omtumlad. Fredric stod vid hans sida och dunkade honom entusiastiskt i ryggen. ”Det där var enastående fäktkonst! Jag lärde mig till och med några nya rörelser genom att titta på er två! Och alven – förstummande!”
Men jag förlorade, invände han tyst. Orik hyllade hans prestation med ett brett leende, men Eragon lade inte märke till något annat än Arya, som stod tyst för sig själv. Hon gjorde ett knappt märkbart tecken med fingret, inte mer en ryckning, mot en kulle som låg en halv fjärdingsväg från träningsfältet, därpå vände hon och gick sin väg. Folkhopen vek undan inför henne. Både män och dvärgar tystnade där hon gick förbi.
Eragon vände sig till Orik. ”Jag måste gå. Jag kommer snart tillbaka till drakfästet.” Med en kvick stöt stack han Zar’roc i skidan och hävde sig upp på Saphira. Hon steg till väders över träningsfältet, som förvandlades till ett hav av ansikten när alla tittade upp mot henne.
Medan de seglade mot kullen såg Eragon hur Arya sprang under dem med jämna, lätta steg. Du finner behag i hennes figur, eller hur? anmärkte Saphira.
Hennes ansikte har faktiskt mer karaktär än de flesta människors, fnös hon. Fast det är avlångt som en hästs, och hon är på det hela taget rätt formlös.
Eragon gav Saphira en förundrad blick. Du är svartsjuk, eller hur?
Omöjligt. Jag blir aldrig svartsjuk, sade hon förorättat.
Det är du visst, erkänn! skrattade han.
Hon klippte ljudligt med käkarna: Det är jag inte! Han log och skakade på huvudet, men lät hennes nekande stå obesvarat. Hon tog mark på kullen med en duns som skakade om honom rejält. Han hoppade av utan att kommentera det.
Arya var inte långt efter. Med sina lättfotade steg var hon snabbare än någon löpare Eragon sett. Hon andades lugnt och jämnt när hon kom upp på kullen. Plötsligt hade Eragon tappat talförmågan och tittade i backen. Hon klev förbi honom och sade till Saphira: ”Skulblaka, eka celöbra ono un mulabra on un onr Shur’tugal né haina. Atra nosu waíse fricai.”
De flesta orden var obekanta för Eragon, men Saphira förstod uppenbarligen deras mening. Hon frasade med vingarna och såg nyfiket på Arya från topp till tå. Sedan nickade hon med ett djupt brummande. Arya log. ”Det gläder mig att du är återställd”, sade Eragon. ”Vi visste inte om du skulle överleva eller inte.”
”Det är därför jag kom hit idag”, sade Arya med en främmande brytning och vände sig mot honom. Hon talade tydligt, med en lätt antydan till drill, som om hon var på väg att brista ut i sång. ”Jag har en skuld till dig som måste återgäldas. Du räddade mitt liv. Det kan aldrig glömmas bort.”
Eragon snubblade över orden. ”Det – det var inget”, sade han och visste att det var osant redan när han uttalade orden. Han bytte generat ämne. ”Hur kom det sig att du var i Gil’ead?”
Arya såg bort i fjärran, som om minnet smärtade henne. ”Låt oss gå lite.” De tog sig ner från kullen och fortsatte mot Farthen Dûr på slingrande vägar. Eragon respekterade Aryas tystnad medan de gick. Saphira tassade tyst vid deras sida. ”Ajihad berättade att du var närvarande när Saphiras ägg dök upp”, sade Arya med högburet huvud till sist.
”Ja.” För första gången tänkte Eragon på kraften som måste ha krävts för att flytta ägget över alla mil som skilde Du Weldenvarden från Ryggraden. Redan att försöka sig på en sådan bedrift var att utmana katastrofen, för att inte säga döden.
Hennes följande ord kom tungt. ”Vet då detta: i samma ögonblick som du först lade ögonen på det, tillfångatogs jag av Durza.” Hennes röst fylldes av bitterhet och sorg. ”Det var han som anförde urgalerna som överföll och dräpte mina följeslagare, Faolin och Glenwing. På något sätt visste han var han skulle vänta på oss – vi fick ingen varning. Jag sövdes ner och fördes till Gil’ead. Där fick Durza order av Galbatorix att ta reda på vart jag skickat ägget, och allt jag visste om Ellesméra dessutom.”
Hon såg tomt framför sig. ”I månader försökte han utan framgång. Hans metoder var … obevekliga. När tortyren slog slint, beordrade han sina soldater att använda mig efter behag. Tack och lov hade jag fortfarande styrka nog att påverka deras sinnen och göra dem oförmögna. Till sist befallde Galbatorix att jag skulle föras till Urû’baen. När jag fick veta det fylldes jag av fasa, eftersom jag var uttröttad till både sinne och kropp och inte hade styrka nog att stå honom emot. Om det inte hade varit för dig, skulle jag ha stått inför Galbatorix inom loppet av en vecka.”
Eragon rös invärtes. Det var häpnadsväckande vad hon tvingats utstå. Han såg framför sig hur illa tilltygad hon varit. ”Varför berättar du det här för mig?”
”Så att du ska veta vad jag räddades från. Påstå inte att jag kan strunta i din bedrift.”
Han bugade sig ödmjukt. ”Vad tänker du göra nu – återvända till Ellesméra?”
”Nej, inte än. Det är mycket som måste göras här. Jag kan inte överge Varden – Ajihad behöver min hjälp. Jag har sett dig prövas i både trolldom och vapenbruk idag. Brom lärde dig väl. Du är redo att gå vidare i din utbildning.”
”Du vill att jag ska resa till Ellesméra?”
”Ja.”
Eragon kände ett styng av irritation. Hade han och Saphira inget att säga till om i ärendet? ”När då?”
”Det återstår att bestämma, men inte än på några veckor.”
Vi fick åtminstone så mycket tid, tänkte Eragon. Saphira ville veta något och han frågade i sin tur Arya: ”Vad ville Tvillingarna att jag skulle göra?”
”Något som inte ens de själva klarar av”, sade Arya med de vackra läpparna krökta i avsmak. ”Det är möjligt att tillkalla ett föremåls sanna väsen genom att uttala dess namn på det gamla språket. Det kräver åratals arbete och enorm disciplin, men belöningen är att man behärskar föremålet fullständigt. Det är därför man alltid håller sitt verkliga namn hemligt, för om någon med ont i sinnet kände till det, skulle man hamna under dennes herravälde helt och hållet.”
”Det är underligt”, sade Eragon efter en stund, ”men jag fick syner av dig i mina drömmar innan jag tillfångatogs i Gil’ead. Det kändes som kristallskådning, och senare lyckades jag också skåda dig, men det här inträffade alltid i sömnen.”
Arya knep tankfullt ihop läpparna. ”Det hände att det kändes som om jag iakttogs av en annan varelse, men jag var ofta förvirrad och febrig. Jag har aldrig hört talas om någon som kan skåda i sömnen, varken i lärorna eller legenderna.”
”Jag begriper det inte själv”, sade Eragon och tittade på sina händer. Han snodde runt Broms ring på fingret. ”Vad betyder tatueringen på din axel? Det var inte med flit jag såg den, men när jag helade dina sår … kunde jag inte låta bli. Den är precis likadan som symbolen på den här ringen.”
”Har du en ring med yawë på?”, frågade hon i skarp ton.
”Ja. Den tillhörde Brom. Vill du se?”
Han sträckte fram ringen. Arya granskade safiren och sade: ”Detta tecken får bara alvernas mest värderade vänner – det är faktiskt så högt värdesatt att ingen använt det på århundraden. Åtminstone trodde jag det. Jag visste inte att drottning Islanzadi satte Brom så högt.”
”Då borde jag inte bära den”, sade Eragon och var rädd att han varit övermodig.
”Nej, behåll den. Den skyddar dig om du stöter på mitt folk av en slump, och det kan hjälpa dig att vinna drottningens gunst. Berätta inte för någon om min tatuering. Den får inte avslöjas.”
”Som du vill.”
Han tyckte om att prata med Arya och önskade att deras samtal varat längre. När de skilts åt vandrade han genom Farthen Dûr under samtal med Saphira. Hur han än retades, ville hon inte avslöja vad Arya hade sagt till henne. Efter ett tag kom han att tänka på Murtagh, och därigenom på Nasuadas råd. Jag tar en matbit och sedan besöker jag honom, beslöt han. Väntar du på mig så vi kan återvända till drakfästet tillsammans?
Jag väntar – gå bara, sade Saphira.
Med ett tacksamt leende störtade Eragon iväg till Tronjheim. Han åt i en dunkel vrå i köket och följde därpå Nasuadas vägbeskrivning tills han kom fram till en låg grå dörr som vaktades av en människa och en dvärg. När han begärde att få komma in, bankade dvärgen tre gånger på dörren innan han låste upp den. ”Hojta bara till när du vill gå”, sade mannen med ett vänligt leende.
Cellen var varm och väl upplyst, försedd med tvättfat i ena hörnet och skrivbord med bläck och fjäderpennor i det andra. I taket syntes omfattande lackerade träsniderier; golvet täcktes av en mjuk matta. Murtagh låg på en bastant säng och läste en bokrulle. Han såg förvånad upp och utbrast glatt: ”Eragon! Jag hoppades att du skulle komma!”
”Hur gick … jag menar att jag trodde – ”
”Du trodde att jag satt fast i något råtthål, tuggandes på en gammal skorpa”, sade Murtagh och rullade sig upprätt med ett brett leende. ”Jag hade faktiskt föreställt mig något liknande, men Ajihad ger mig tillgång till allt det här så länge jag inte ställer till med besvär. Och jag får enorma måltider, liksom allt jag ber om från biblioteket. Om jag inte aktar mig, kommer jag att sluta som lärd.”
Eragon skrattade och satte sig bredvid Murtagh med ett förundrat leende. ”Men är du inte arg? Du är fortfarande fången.”
”Å, till en början var jag det”, sade Murtagh med en axelryckning. ”Men ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag att det här var bästa stället för mig. Även om Ajihad gav mig friheten åter, skulle jag stanna på mitt rum den mesta tiden.”
”Men varför?”
”Du vet mycket väl varför. Nu när man vet vem jag är, skulle ingen vara lugn i min närhet, och det finns alltid folk som inte skulle nöja sig med hårda blickar och ord. Men nog om det, jag är nyfiken på vad som har hänt. Berätta nu för mig.”
Eragon återgav de senaste två dagarnas händelser, inklusive sitt möte med Tvillingarna i biblioteket. Murtagh lutade sig fundersamt tillbaka när han var klar. ”Jag misstänker”, sade han, ”att Arya är mycket mer betydelsefull än någon av oss kunde ana. Betänk vad du fått reda på. Hon är en skicklig fäktare, hennes trollkraft är mäktig, och, mest talande av allt: det var hon som blev utvald att vakta Saphiras ägg. Hon kan inte vara vanlig, ens med alvmått mätt.”
Eragon höll med.
Murtagh tittade i taket. ”Vet du, på något konstigt sätt tycker jag det är fridfullt att vara instängd. För en gångs skull behöver jag inte vara rädd. Jag vet att jag borde … men det är något med det här stället som skänker mig lugn. En god natts sömn hjälper säkert också till.”
”Jag vet vad du menar”, sade Eragon med ett skevt leende. Han satte sig mjukare på sängen. ”Nasuada sade att hon hade hälsat på dig. Sade hon något intressant?”
Murtagh sänkte blicken och såg tomt i fjärran medan han skakade på huvudet. ”Nej, hon ville bara träffa mig. Visst ser hon ut som en prinsessa? Och som hon för sig! När hon först kom in genom den där dörren, trodde jag att det var en av de höga damerna vid Galbatorix hov. Jämfört med henne finns det hertiginnor och grevinnor som passar bättre att leva som svin än som adelsfruar.”
Eragons oro växte medan han hörde Murtaghs hyllning. Det är säkert inget, påminde han sig. Du drar för snabba slutsatser. Ändå blev han inte kvitt sina onda aningar. Han försökte skaka av sig dem genom att fråga: ”Hur länge tänker de hålla dig kvar i fångenskap, Murtagh? Du kan inte hålla dig undan för evigt.”
Murtagh ryckte obekymrat på axlarna, men det fanns tyngd bakom orden. ”För stunden är jag nöjd med att stanna kvar och vila mig. Jag har varken anledning att söka lejd någon annanstans eller utsätta mig för Tvillingarnas granskning. Jag tröttnar säkert på det här till slut, men tills vidare … är jag nöjd.”