Att plantera hemlandet

1

Så snart Petrus Olausson hade rest sitt logghus anlände hans hustru och barn. Den nyinflyttade familjen bestod av fem personer. Hustrun hette Judit; hon var en högvuxen, magerlagd kvinna med små kvicka, skarpa ögon, kraftig näsa och en hårt ihopknipen mun, som syntes litet sned: Högra mungipan var högre uppdragen än den vänstra. Makarna hade en flicka på fjorton år och ett par tvillingpojkar som var fyllda tolv.

Kristina kände sig litet skygg för grannkvinnan första gången hon kom på besök: Tungan löpte trögt i samspråket med henne. I sin svarta, tätt åtsittande klänning med ett vitt halskrås som räckte upp till hakan tedde sig Judit Olausson inte som en nybyggarhustru, utan snarare som en matmor i ett välbesuttet bondehem. Det var något strängt och myndigt över henne, om det nu kom sig av den skarpa, granskande blicken eller av den uppdragna mungipan. Kristina kände sig inte riktigt på jämlik fot med grannhustrun. Olaussons maka var också femton år äldre än hon.

Och frampå försommaren inflyttade vid Fish Lake, i östra delen av dalen, två familjer från Småland. Det var lång väg emellan denna sjö och Ki-Chi-Saga, och deras namn och hemsocken var inte kända.

Men efter helsingarnas ankomst hade Karl Oskar och Kristina en familj i sitt nära grannskap. Nybyggarna gjorde varandra tjänster och gav varandra hjälp när det påfordrades. Karl Oskar lånade Olausson några verktyg och redskap, men denne var bättre utrustad med remidjor än han själv hade varit vid sin bosättning. Och det tycktes som om helsingebonden även var tämligen försedd med kontanter.

Petrus Olausson ville, att familjerna skulle samlas varje söndag och besöka varandras hus i tur och ordning: De skulle uppbygga varandra i religionen och i andra goda och nyttiga ämnen.

Vid varje sabbatssammankomst läste Olausson ur Bibeln, gjorde en förklaring över det lästa, och nämnde det straff, som han skulle ha ådömts, om han hade läst dessa bibelverser i Sverige.

Han berättade om förföljelserna mot makarna under den tid, då de hade varit Erik Jansons apostlar. Profeten kom en dag till deras hem i Alfta för att sälja vetemjöl. Han kallades Vetemjöls-Kristus. Vid den tiden var han en man med ett världsförsakande sinne, som höll sig enbart till Bibeln och förkastade alla falska religionsböcker. För denna bibeltrohets skull hade prästerskapet begärt hans häktande, och han jagades av länsman. I flera veckor gömde han sig under golvet i deras ladugård. Fyra gånger om dagen bar de mat till honom i gömstället i fähuset. Senare följde de honom till Nordamerika. Där skulle hemmansägaren Erik Janson från Biskopskulla i Bishop Hill bygga det Nya Jerusalem, som i härlighet skulle överstråla det nedrivna och förstörda. Och Erik Janson hade lyst för människorna som Stora Ljuset, som skickats av Gud att återställa kristendomen på jorden. Hit till Amerika ämnade han flytta över en ny och renad lutersk kyrka.

Hans lära hade från början varit sann, men han drabbades av övermod och fördärvade sig. Han satte sig inte i Guds ställe på jorden, utan han uppsatte sig över Gud. På prärien i Illinois hanterade han sitt folk uslare än amerikanerna höll sina negerslavar. Han rådde över dem som sin egendom. När en äkta man ville ha sänglag med sin hustru, måste han först anmäla sin önskan hos Janson. Och när profeten hade i nåder tillstatt sänglaget, skulle det ske i hela koloniens åsyn. Sådant var för den skamlöse mannen ett nöje. Och när människorna blev sjuka och klena och odugliga till arbete, så befallde han dem bara att lägga sig ner och dö. Om de inte lydde honom och dog samma dag utstötte han dem ur kolonin.

Denna överdådiga människa beredde sig själv sin onda död: Mördarens kula.

Och Petrus Olausson talade om den luteranska kyrkan och den reformerta, om baptismen och metodismen, och förklarade de olikheter i religionerna, som bestämde var människan skulle vistas i evigheten, i himmelen eller i helvetet. För Kristina var det hela svårfattligt och förvirrande. Men hon förstod hur lätt en människa kunde snärjas av villoläror. Gud själv gav inte så klara besked om den rätta vägen, att en olärd, simpel syndare som hon kunde hitta den utan hjälp. Därför var prästerna oumbärliga.

Människan åtlydde inte Gud, när hon åtlydde överheten, sade helsingebonden, och det lät också underligt. Som barn hade hon fått lära, att det inte fanns någon annan överhet än den som kom av Gud. Men vad hon fått lära var en bibelförfalskning som prästerskapet i Sverige förkunnade, förklarade farbror Petrus. Länsmännen hemma i Helsingland, som jagade Erik Janson under ladugårdsgolvet och satte det bibelläsande folket i häkte på vatten och bröd, hade inte fått sitt förordnande av Gud, utan av kungliga befallningshavande. Landshövdingen i Gävle var en efterträdare till Pilatus som dömde Kristus till korset. Och ingenstädes i Bibeln stod det, att Gud hade tillsatt några länsmän eller någon kronobetjäning, som skulle plåga kristna människor som läste Bibeln i sina egna hus. Länsmännen i Sverige var efterföljarna till de romerska knektar, som korsfäste Jesus på landshövdingeämbetets befallning.

Kristina hade dock lärt av katekesen, att var och en skulle vara överheten lydig och underdånig för Herrens skull, och hon trodde att grannen här hade fått det fel för sig.

Petrus Olausson ville samla de svenska nybyggarna i dalen till ett möte för att rådslå om kyrkobygget som ofördröjligen borde påbörjas. Karl Oskar menade, att de också behövde resa ett skolhus: Deras barn växte upp, de var nödgade att skola dem, om de inte skulle bli hedningar. Johan var redan skolvuxen och Lill-Märta bara ett år yngre. De försökte lära ungarna lite själva så gott de förmådde. Men de hade ingen svensk ABC-bok och inte heller någon katekes som var tryckt på modersmålet. Karl Oskar hade själv lärt Johan de stora bokstäverna i alfabetet efter Almanackan för det året de utflyttade, deras sista svenska almanacka. Men den dög inte istället för ABC-bok, för alla stora bokstäver fanns inte i den, och så var det alla de små bokstäverna dessutom. Det tog tid för pojken att lära in dem, och själv var han ingen skolmästare. Och både Johan och Märta behövde snart lära sig även andra böckers innehåll. Och vidare vore det nyttigt för både pojken och flickan att kunna skriva och räkna.

Karl Oskar hade ofta talat med Danjel Andreasson om ett skolhus. I Nya Kärragärde fanns det tre barn, som var äldre än deras och som fadern hittills hade skolat själv.

Makarna Olausson hade också själva undervisat sina barn, först och främst i den rena luterska läran, så att de från späda år skulle befästas i den sanna tron. Helsingebonden menade, att de kunde nyttja kyrkan som de skulle bygga också som skolhus. Men Karl Oskar trodde att det skulle dröja alltför lång tid innan de inflyttade förmådde resa en kyrka – flera år ännu, kanske, och i flera år kunde de inte umbära skolhuset, om deras barn inte skulle växa sig för stora för skolgång.

Det var mängder av ting att uträtta för de invandrade, som med allt skulle börja från begynnelsen. Det var att bygga och bygga igen – tempel åt Gud, boningshus åt människor, skolhus åt barnen, härbärgen åt boskapen, lador och logar åt grödan, visthus åt födan, skjul åt redskapen. Karl Oskar hade lagt ut fotträet till ett nytt boninghus, som han ämnade få under tak nästa år, men därmed var bara en ringa början gjord: När han skådade framåt genom de stundande åren, såg han sig själv sysselsatt med ett evigt byggande, ett evigt snickrande – ett evigt utläggande av fotträn till nya hus.

2

Karl Oskar hade döpt nya hemmet till Duvemåla och skrivit efter äpplakärnor från hustruns föräldrahem och planterat en astrakanapel åt henne: Det var hans botemedel mot hennes hemlängtans plåga. Han ville veta om de hjälpte, och han hade frågat: Leddes hon vid lika illa fortfarande? Hon hade svarat: Det kändes nog som om hennes saknad efter hemorten hade stillats.

Nu kunde Kristina säga: Återigen bor jag i Duvemåla, här är mitt hem, det är mig kärt, här skall jag bo så länge jag lever. Och hon var glad åt den lilla apelplantan, som hade växt upp av kärnorna från hennes gamla apel i föräldrahemmet. Hon tittade ideligen till den; hon vårdade sig om telningen och skötte den som om den hade varit en ömtålig, levande varelse.

Men varken namnet Duvemåla på hennes hem eller apelplantan därifrån kunde föra hennes tankar bort från hemorten. Alldeles tvärtom: De gick allt oftare tillbaka till barndomslandet.

Så skedde om dagen – men hon började fara tillbaka även i nattens drömmar. I drömmen återflyttade hon till hemlandet med make och barn. Lyckligt återkommen igen förundrade hon sig över sitt stora oförstånd att bege sig så långt bort i världen. Vad hade hon ända borta i Amerika att göra, när hon hade ett hem här? Nu hade dock allt avlupit väl, de var alla oskadda här hemma i byn igen. Hon kunde också tänka, att hela utflyttningen var en stygg dröm.

Men hon vaknade alltid i Amerika om morgonen.

Hon försökte ständigt på nytt förkväva denna längtan, denna trånad och saknad efter det som hon aldrig skulle få igen. Hon ville övervinna sin klenhet i sinnet och visa sig lika stark som Karl Oskar. Hon hade sitt hem här för alltid, hon var tvungen att göra sig hemmastadd, att införliva sig med det främmande landet.

Men här rådde inte hennes vilja. Någonting i hennes själ nekade att lyda.

Och våren med dess mörka kvällar i Minnesota blev varje år den stora plågans årstid, då hon genomled saknaden efter landet med kvällar i annan dager. Hon leddes vid lika illa – men lät inte maken veta något om det. Hon fick bära denna obotliga sinnets värk i doldom, gömma undan den som en skamlig sjukdom, som människor gömde skabb och skorv på kroppen.

Hur många gånger hade inte Kristina önskat, att hon hade kunnat skriva och skicka brev till sina föräldrar! Kvinnokönet fick inte lära sig skrivkonsten i Sverige. Om hon själv satt efter om det, så hade hon väl blivit skolad i den. Men som barn kunde hon inte veta, hur hennes liv skulle bli, som flicka kunde hon inte föreställa sig, att hon som vuxen skulle genomleva det i en annan världsdel. Ingen därhemma tänkte sig heller, att någon kvinna i bygden skulle flytta så långt bort från sin släkt, att hon behövde skriva brev till sina föräldrar. Hennes öde var inte förutsett i stadgan för byskolan.

Nu var hon avstängd från sina anhöriga, utan en annan person som mellanled nådde intet ord från henne fram till dem. Sedan Robert gav sig bort till Kalifornien hade Karl Oskar skrivit några korta brev till föräldrarna åt henne. Robert hade hjälpt henne att rimtera, men Karl Oskar hade svårare att lägga ut det och sätta ihop meningar i skrift. Det blev nästan ord för ord detsamma i brev efter brev: Hon hade hälsan, allt var väl beställt med dem, far och mor skulle inte gå och grunna och vara ängsliga för sin dotter, hennes dagliga tankar gick till hennes kära i gamla Duvemåla (det var de sannaste orden i breven).

Det var alltid hennes far som svarade, eftersom modern också var en kvinna och inte kunde skriva, och han skrev lika korta brev med kärva bibliska ord: Dottern i Nordamerika skulle förtrösta på Herren, hon skulle uppfostra sina barn i Herrens tuktan och förmaning, som hon själv blivit fostrad i föräldrahemmet, hon skulle åtlyda Tio Guds bud och vandra ostraffat, så att de en gång råkades i himmelriket.

Där fick hon i slutorden höra bekräftelsen på att hon aldrig skulle återse föräldrar och syskon som levande varelser här på jorden. Och hon frågade sig bittert: Varför skulle detta jordklot vara så omätligt stort? Varför skulle vägarna däröver vara så evinnerligt långa?

Kristina sörjde över att världen var så vid, att hon aldrig mera kunde träffa sina anhöriga i detta livet.

3

När de höga snödrivorna kring stugan smälte bort om våren, syntes det så naket och bart och tomt därutanför. Avklädda vinterns hölje framträdde väggarnas stockar i all sin skrovlighet. Och då liknade deras hem ett simpelt uthus, en hölada, ett madhus. Det fattades någonting framför stugan som utvisade, att den var en människoboning. Det fattades ett blomland.

Blommor lyste upp och var en prydnad utanför ett hem, och de var ett sällskap för människan i hennes ensamhet. Som nygift hade Kristina planterat ett blomland invid stugväggen i Korpamoen. Där hade hon satt reseda, astrar, solkronor, blomsterlin, blåduvor, lavendel, tusenskönor och andra blomster.

Denna vår gjorde hon i ordning ett blomland vid sitt nya hem. Hon hackade upp ett stycke jord på husets framsida, nedanför fönstret. Sedan återstod det att skaffa frö. Hon ville inte skicka bud med någon efter blomfröet, utan välja ut det själv, för hon skulle försöka få samma blomsorter som hon planterat vid förra hemmet, om de fanns här ute.

Mister Abbot, skotten i Taylors Falls, hade alla sorters utsäde och fröer att sälja. Och strax före pingsten, när hon var på besök i Nya Kärragärde, fick hon oförmodat åka med Jonas Petter och Svenska Anna till Taylors Falls; de skulle liksom hon göra inköp hos skotten till helgen.

De hade alla tre uträttat sina ärenden i handelsboden och satt på skjutsen för att köra hem igen, när det slog Kristina: Hon hade glömt blomfröet. Hon hoppade av och gick ensam tillbaka.

Mister Abbot stod innanför disken i sin bod och hälsade den återvändande kunden med att lyfta på sin vita mössa och rätta till sin blyertspenna bakom högra örat: han var mycket artigare mot kvinnor än mot män. Den långe skotten var en av Ulrikas friare. Men för ett par år sedan hade han ingått äktenskap med en dotter till tysken Fischer, och hustrun hade fött honom en flicka, som redan orkade krypa omkring på knäna på bodens golv både utanför och innanför disken.

Kristina hade hunnit bli hemmastadd hos mister Abbot, hon kunde handla hos honom utan att de förstod varandras språk; när han inte begrep henne, brukade han gissa sig till vad hon ville köpa. Och hon kunde stå i hans bod och peka ut vad hon ville ha på hyllorna, där varorna låg. Men nu visste hon inte var han förvarade sina fröer: När hon skulle köpa sitt blomfrö kunde hon inte peka sig fram. Inte heller visste hon vad det hette på engelska. Men blommor hette visst blommor på båda språken.

Hon försökte tala det nya landets språk för första gången i Amerika:

– I wanta planta bloomms…

Handelsmannen lyssnade med allvarliga, alltid lika orörliga anletsdrag. Han förstod henne inte och svarade något som hon i sin tur inte begrep. Förgäves tittade hon sig omkring på hans hyllor efter fröpåsar. Han hade kanske fröerna i någon låda – men var?

Hon kom i bryderi och blev förargad på sig själv: Skulle hon inte på egen hand kunna köpa lite frö till sitt blomland? Hon fick väl ta på måfå, vad hon kunde få, för det tjänade inget till att stå här och begära astrar, blåduvor, blomsterlin och andra svenska blomster. Nu gällde det, om hon skulle få något frö alls.

Så upptäckte hon ett papper med en röd blomma avmålad som hängde ner över en hylla. Lättad utbrast hon, i det hon pekade på blomman:

– I wanta this… Blomma…!

Mister Abbot hade stått försjunken i djupt grubbel. Vad var det Nelsons missis ville ha? Nu ljusnade han:

– Oh, you want seed,³ missis Nelson?

Men hon visste att seed betydde utsäde; det hade Karl Oskar köpt första våren. Men nu hade de utsäde själva. Inte skulle hon låta lura på sig råg eller korn…

– No… Not… seed… I wanta frö… frö…!

Mister Abbot plockade fram på disken en hel hög små papperspåsar, och han öppnade en påse och visade: Det var frö i den. Då var det väl rätt ändå. Hon kunde se det med egna ögon. Men det var engelska tryckt på påsarna, så hon kunde inte se vad blomsorterna hette: Hon fick köpa på måfå.

Kristina plockade lite bland fröpåsarna, innan hon valde ut fem stycken. Så vitt hon kunde förstå var det olika namn på dem alla. Nu skulle hon få fem slags blommor.

När hon kom hem berättade hon det för Karl Oskar: Eftersom hon inte kunde läsa namnen på påsarna, hade hon på måfå köpt fem slags blomfrö till sitt land. Så det skulle bli lustigt att se vilka sorter som kom upp. Hon hoppades ju att hon skulle få något av de blomster som hade vuxit utanför huset därhemma i Korpamoen.

Hennes nya blomland låg invid stugans långvägg på framsidan, vänt mot solens väderstreck: Här skulle det växa. Hon ansade jorden väl och rensade noggrant bort ogräs och vildgräsrötter. Så påtade hon ned fröet i rader, en rad av varje sort, höljde jord över, jämnade till jorden och klappade den med en brädlapp. Landet såg grant ut, när det låg färdigt.

Det skulle växa blommor vid ett hem, och de skulle stå på framsidan, på hedersplatsen. Blomland hörde till människors bostäder. Ingen planterade blommor utanför ett fähus eller ett stall eller en svinstia. Ett blomland skiljde människors boningar från djurens härbärgen.

Där skulle nu blomstren växa rakt nedanför fönstret så att hon fick dem för ögonen, så snart hon tittade ut. Och folk kunde se på långt håll, att det bodde människor i stugan med de oskrädda stockväggarna.

När Kristina fick sitt blomland vid det nya hemmet i ordning kände hon det som om hon hade flyttat över en liten jordfläck från hemlandet till nybygget vid Ki-Chi-Saga.

4

Minnesotas heta årstid nalkades, det blev varmare för varje dag som solen uppgick. Jorden torkade ut, och Kristina vattnade sitt blomland varje kväll. Blommor kände omtanken man hade om dem, de frodades bättre om de blev omhändertagna och väl tillsedda, de var tacksamma för vattning och eftersyn. Och blommor tedde sig inte lika från en dag till en annan. I morgondaggen stod de raka och sträckte på sina utgivna kronor, i hett och kvalmigt väder stod de böjda och slokande och ledsna. De skiftade i uppsynen som människor.

Karl Oskar gick och hackade sönder torvor på nylandet, som han skulle beså med vete i höst. Om han hade haft dragare till plöjning, så att han kunnat utvidga sin åker raskare. Här låg omkring honom den stora slätten bevuxen med vildgräs som bara dög till hö. Hur mycket mer skulle den inte ge honom, om den bar säd! Och den hade legat här i träde och vilat sig sedan skapelsens dag. Odlaren var kommen, och den tid var sannerligen inne då jorden här var skyldig att ge bröd åt människorna.

Borta vid stugväggen hade Kristina odlat sin egen lilla åker. Blomlandet kunde förströ henne och skingra hennes ängslans tankar. Hon behövde något nytt att syssla med här, som ryckte henne bort från enstöringens grubbel.

Så snart Kristina steg upp om morgonen tittade hon ut på sitt blomland: Hade de börjat komma upp? Dagarna gick, men ännu syntes ingenting ovan jord. Det dröjde – hon frågade Karl Oskar vad han trodde om det: Kunde det tänkas att mister Abbot hade sålt odugligt blomfrö till henne? Han lugnade henne: Han hade köpt både utsäde och fröer till morötter, rödbetor och palsternackor av skotten, och alltsammans hade varit grobart.

Karl Oskar började också titta på blomlandet. Han såg alltmer eftertänksam ut. Och en morgon sade han till hustrun: – Kom ut å glo på din odling, Krestina!

Hon var brådstörtat ute vid sitt land: Små sylvassa stråändar stack upp i jordkanten. De sken ljusa i solen som stråna av nyuppkommen säd. Men det var inga späda stjälkar till blommor, som hade börjat komma upp: Vad hon såg strax ovan jord, det var topparna på små strån av gräs!

– Dä trodde jag ju! utbrast hon förargat. Jag feck oduglitt blomfrö! Bara ogräs kommer opp!

– Ogräs växer int i rad, sade Karl Oskar stillsamt.

– I rad…? Det högg till i henne. Menar du, att jag har plantat…? Hon böjde sig ner och tittade närmare. Det var som han hade sagt: Gräset växte i rad efter rad, i fem långa rader.

– Precis som jag påtade ner fröet…! Herre Gud…! I all min tid…! Karl Oskar visade med handen:

– Här i kanten växer dä opp timotej. I raden nästintill kommer dä opp klöver…

– Herre min skapare…!

Det framstod nu klart för Kristina: Hon hade satt fodergräs istället för blommor på sitt land.

Och hon begrep hur allt hängde ihop när Karl Oskar nämnde ordet klöver. När hon begärde fröet i mister Abbots handelsbod, hade hon pekat på en blomma på ett papper, en röd blomma – det hade varit en klöverblomma!

Det kom varken upp astrar eller reseda vid stugväggen, varken tusenskönor eller solkronor, varken blomsterlin, lavendel eller morgonstjärnor. Det växte klöverplantor, det kom upp strån av timotej och annat gräs, strävt, rödbrunt, amerikanskt fodergräs, främmande gräs. Men sådant gräs behövde de sannerligen inte odla: Det växte vilt i mängder kring husen, det stod tjockt och alnshögt överallt, det frodades i en så stor rikedom kring dem, att de inte kunde tillvarata hälften…

– Skratta åt mej, Kal Oska! Gör narr å mej…! Jag ä en stackare… en tafsa…!

Varför var hon så dum, att hon skulle försöka tala engelska, när hon inte kunde det? Varför hade hon inte bett någon om hjälp att köpa blomfrö till sitt land? Och var hade hon sina ögon när hon satte – om hon glott närmare efter, borde hon ha sett skillnad på blomfrö och gräsfrö? Visst hade hon tyckt, att fröet såg konstigt ut, men allting var så annorlunda i Amerika…!

Det här var försmädligt, tyckte Karl Oskar, men ingenting att ta illa vid sig. Han hade själv i början gjort sina feltag, när han skulle handla i bodarna. För engelskan var så förvillande för inflyttade svenskar. Det var äventyrligt att tala den, det var besynnerligt med somliga ord i det språket. Han höll på att göra en svår blunder en gång när han skulle köpa utsädesråg: Så länge rågen växte ute på åkern kallades den grain eller crop, men så snart den var inbärgad och uttröskad så bytte den namn och kallades korn fast det var alldeles samma råg. Så besynnerligt var det. Och hon var inte den enda, som fått tag i galen ända, när hon skulle tala engelska.

Men Kristina var en människa som obönhörligt, utan någon avvikelse, fordrade ett förståndigt beteende av sig själv. Därför tröstade det henne inte, att andra kunde ha dabbat sig på samma sätt. Hon brydde sig inte om ifall hon skämde ut sig inför andra. Men nu kände hon sig utskämd och snopen inför sig själv, och det var värre.

Hon sade: En sådan som hon borde hålla sig hemma. Hon borde inte sticka sin näsa utanför nybygget. Hon som redde sig så illa med engelska tungomålet borde inte visa sig ute bland människor.

– Men detta här är simpelt botat! menade Karl Oskar.

Hon kunde sätta om sitt blomland, han erbjöd sig att köpa hem rätt frö härnäst han kom till Taylors Falls eller Stillwater.

Men efter alla de bestyr och omsorger Kristina hade haft med växterna, som hon trott skulle bli blommor, så ville hon inte börja på nytt med något blomland i sommar.

Hon gjorde upp sluträkningen med sina felslagna förhoppningars odling: Hon rensade bort fodergräsen, ryckte upp alltsammans, hackade om jorden och satte ner vitkålsplantor istället.

Och hon borde nu ha hunnit lära sig det: Det var och förblev evinnerligt besvärligt att plantera hemlandet i en främmad jord. Det gick inte i en handvändning för en människa att byta länder och göra borta till hemma.

Kanhända hela hennes levnad icke förslog för den omflyttningen. Ett var visst: Det skulle dröja innan hon härnäst försökte tala engelska.