1
Vid midsommartiden förökades den lilla svenska kolonien vid Ki-Chi-Saga med två inflyttande familjer. Lars Sjölin och hans hustru Ellida var ett par barnlösa makar från Hassela i Helsingland, som tog sin boplats vid sjöstranden nedanför landsmannen Petrus Olaussons claim, mittför Nordbergs holme. De var båda i fyrtioårsåldern. Algot Svensson och hans hustru Manda kom från Kettilstad i Östergötland och de slog sig ner på den landlott, som låg väster om Duvemåla. De var ungefär jämnåriga med Karl Oskar och Kristina och hade fem minderåriga barn. Vidare var det känt, att flera familjer från Småland i sommar hade nedsatt sig som squatters vid södra änden av vattnet och att ytterligare smålänningar var i antågande.
Invandrare från tre svenska landskap hade funnit nya hem vid den stora indiansjön. Karl Oskar och Kristina bodde nu grannar med helsingar i sydost och östgötar i väster. De undrade nu bara varifrån det folket skulle komma, som bosatte sig på den ännu outtagna lotten i norr.
De kom från början i beröring med de nya grannarna från Östergötland. Algot Svensson var en tystlåten och beskedlig man, liten till växten, det var en nybyggare som inte gjorde stort buller av sig. Manda, hans hustru, var däremot en livlig och sällskapssam kvinna, som gärna upplät sin röst. Hon omtalade att hon kom från en gammal burgen bondesläkt och att hon förskjutits av familjen därför att hon mot föräldrarnas vilja gifte sig med drängen på gården. Till Amerika hade Manda Svensson medfört två stycken vävskedar, och nu skänkte hon den ena av dem till Kristina som inte ägde någon. Med mycket besvär hade Karl Oskar förra vintern snickrat ihop en simpel vävstol, som hon kunde nyttja, men han kunde inte förfärdiga någon vävsked, och ingen vävskedsmakare fanns bland de inflyttade. Nu höll hon på att hoppa högt av glädje över grannkvinnans gåva. I fjol hade hon med Ulrika som mellanhand fått en spinnrock från Stillwater; den var gjord åt henne av norrmannen Thomassen, som var både skomakare och spinnrocksmakare. Garnet från den första linskörden var nu färdigspunnet, och när hon nu fick en vävsked som välsignad skänk, kunde hon i vinter väva tyg till kläder åt dem. Snart hade ingen i familjen en hel klut eller klädespersedel att skyla sig med.
Ett strängt vinterarbete väntade Kristina, medan Karl Oskar fick knoga hårdare under den varma årstiden. Han byggde på sin nya loge, som skulle stå färdig när säden stod mogen, så att han kunde tröska sin tredje gröda med slaga på golvet. Höstarna förut här ute hade isen varit hans loge; grödan hade fått ligga otröskad tills sjön lade ut sitt golv, och under tiden passade de glupska råttorna och andra gnagande djur på att ta en grov tull av råg och korn. När han nu satte upp en loge inbesparade han många brödkakor åt sin familj.
Så klyvde han takspån till logtaket, skrädde och utsågade virke till det nya boningshuset under sockerlönnarna, grävde på källaren, satte stängsel, flängde bark, slog och ansade hö och satte upp i stack. Allt gärningar som måste göras innan grödan mognade och bärgseln kom och tog upp all hans tid.
När han slutligt gjorde i ordning åkern till höstvetet kom grannen i sydost och sjöng det indianska kornets lov i hans öron. Ett råd ur Petrus Olaussons mun lät som en befallning: Låt nylandet ligga till nästa sommar och planta majs istället!
Så lät sången till majsens pris från den äldre nybyggarens läppar: Han hade redan börjat odla denna härliga sädesart på sin claim, han kupade plantorna när de var en tum höga, och de växte nu en tum om dagen i värmen. Av majs kunde bärgas ända till sjuttio bushels på en acre, ända till trettio bushels efter en bushels utsäde. Om man odlade den rätta, stora sorten, som gav ända till tio ax på ett stånd och ända till tre, fyrahundra korn på ett enda ax! Det blev flera tusen korn efter ett frö, det blev fördubblat tusenfalt! Gud hade förbannat marken för den syndiga människans skull, men över ett av markens sädesslag hade han utstrött all sin välsignelse – det var över indian corn! Och den säden var den nyttigaste och smakligaste föda för både människor och djur, både folk och fä: Av majsen bakades bröd, kokades gröt och välling, gräddades pannkakor, bryggdes dricka, bereddes socker, göddes fäkreatur och svin. Den gav jordens hälsosammaste bröd, det innehöll en avförande kraft, som höll en välsignad öppning i kroppen: Brödet av indian corn var det bästa medlet mot tillstoppat liv.
Majsen kallades Latmans Säd, därför att de lättjefulla indianerna odlade den på sina små åkerplättar, som deras arma kvinnor ensamma fick sköta. Och Karl Oskar förundrade sig över att Gud hade så rikt välsignat hedningarnas korn framför kristna människors sädesslag.
Petrus Olausson sade: Namnet Latmans Säd passade inte på majsen, för den växte sannerligen inte av sig själv som hår på huvudet eller naglar på händer och fötter, utan den behövde ständigt rensas och ansas och hackas och kupas. Men en välskött, frodig majsåker var den grannaste syn som Gud hade skapat på denna jord.
Före Olausson hade ingen av svenskarna i dalen odlat detta korn. De höll sig till sina gamla sädesslag och var misstrogna mot nya. Och kunde något gott komma från indianernas ynkliga jordbruk? Det var som om det haft att göra med Den Onde. Men när Karl Oskar hade sett grannens majsfält beslöt han beså ett själv till nästa år. Han var aldrig rädd för nya företag. Och varför kunde inte en kristen svensk följa hedningarnas föredöme, om det var nyttigt och tjänligt? Varför skulle han inte kunna odla vildarnas säd?
I Minnesotasommarens hetta skulle majsen växa en tum om dygnet. Men årstidens tryckande värme tog på krafterna. Karl Oskar domnade bort av trötthet om kvällarna. Det sades, att en inflyttad efter några år skulle vänja sig vid hettan i landet och lätt fördraga den, men den blev samma plåga sommar efter sommar. Den utkramade och utpinade svetten ur kroppen tills den kändes alldeles uttorkad. Nätterna var svårast; värmen motade andningen och drev bort sömnen. Luften pressade het som ånga mot öppningarna i näsborrar och mun, så att andedräkten blev kvalsamt tung. Det kändes som om våta ullsuddar hade stoppats in i munnen. Långsamt och segt gick andetagen, och hjärtat blev som en nertyngande stor klump i bröstet.
Inne i logghuset blev det outhärdligt kvavt om nätterna, och när Karl Oskar inte kunde få sömn i ögonen inomhus gick han och lade sig ute på bara marken bakom stugan. Här låg han utan andra sängkläder än det svala gräset, utan annat hölje än den mörka natthimlen med stjärnornas små lyslågor. Utsträckt i stjärnlyset på gräsets madrass insomnade han slutligen, men drömde plågsamma kvävningsdrömmar.
2
Spåntaket skulle läggas på den nya logen, och Karl Oskar hade Jonas Petter och Anders Månsson som hjälpdagsverkare. Han plockade själv spånen och lade ut dem i jämna rader, Jonas Petter spikade dem och Månsson var hantlangare och klättrade upp och ner på en stege. Uppe på taket brände solen som glödjärn. Häruppe kunde de inte steka fläsk, sade Jonas Petter, för i detta solgass skulle det bli vidbränt och fördärvat.
Männen blev tvungna att släcka sin törst en gång i kvarten; de drack mängder av kall kärnmjölk, blandad till hälften med friskt källvatten. En gång i timmen rastade taktäckarna i sockerlönnarnas skugga. De sträckte ut sig och vilade slöa och taltrutna. Även Jonas Petter teg långa stunder och var icke på långt när sig själv.
Ölänningen Månsson snålade på orden i alla sällskap. Han var svullen på ögonlocken och uppsvälld på kindbenen, han såg inte kry ut. Titt och tätt låg han ännastupa efter sitt whiskydrickande. Han vanskötte sin claim; i vår hade han måst sälja en ko för att betala skulder, som urdruckna whiskykaggar hade ådragit honom.
Jonas Petter hade sagt till honom: Tag dig en hustru! Sen får du så mycket att göra på nätterna, att du varken orkar eller behöver dricka något brännvin på dagarna! Men om du ska supa så gör det bara på morgnarna, medan du är nykter!
Anders Månsson hade friat till Ulrika, men hon tog en annan man. Och vilka kvinnor återstod här att fria till?
Ölänningen sade:
– Här ä en karl tvungen att leva singel!
– Dä ä förgjordat, att ett ungt manfolk som du ska gå som barschlare!
Men Jonas Petter visste ju hur det förhöll sig: Vad skulle väl karlarna ta sig till i Territoriet, där det inte fanns mer än en kvinna på tjugo manfolk? Nitton karlar av tjugo var förvisade till stutabåset, där de fick ligga och tråna och gnöla – där fick manfolken ligga i sin ensamma bädd natt efter natt, år ut och år in. Tills det började växa vitmossa på målstaken.
De som inte bärgade sig i längden, fortsatte Jonas Petter, de gjorde som Samuel Nöjd: Han hade tagit till sig en indianflicka i sin hydda. Hon var mager som en skrika och lortig i ansiktet, men inte illavulen till skapnaden. Han hade själv sett flera indiankvinnor, som även vitskinnade manfolk kunde bli kåta på. Inne i de svarta ögonen på dem brann det och gnistrade någonting som tände upp i kroppen. Men det var förbjudet i Lagens Tavlor för en kristen och luteran att förspilla sin säd i dosorna på hedningafolkens döttrar. Om nu Lagens Tavlor gällde i ett vilt land, där det inte fanns tillräckligt med kvinnfolk. När Gud skapade Eva åt Adam, så sade han ifrån att han gjorde den hjälp åt mannen som han behövde. Efter Bibelns ord så skulle således vartenda manfolk äga rättighet att ha en kvinna i sin säng. Och det stod ingenting om att man och kvinna skulle ha samma färg på skinnet för att ligga i sängelag.
Karl Oskar sade: För sin del kunde han inte ha sängelag med en indianska, hur länge han än hade legat i stutabåset.
– Om dä knep, kröp du nock dit! menade Jonas Petter.
– Jag vet flera vite män som har gjort barn på bruna kvenner, sade Anders Månsson.
– Nock duger di i dosan, fast di småväxena, trodde Jonas Petter.
– Di ynglar ungar som kaninhonor, anyway. Kanhända bikås av att deras ungar är tunna och småla.
Jonas Petter hade tänkt ut ett sätt att avhjälpa kvinnobristen i Territoriet: De skulle sätta upp en skrivelse till myndigheterna i Sverige och begära att en skeppslast fruntimmer skulle överskickas. Alla karlar som levde ensamma skulle anmodas att sätta sina namn under den. Kanske det vore bäst att sända skrivelsen till prosten Brusander därhemma i Ljuder: I kyrkoboken såg han vilka kvinnor som var ogifta och lediga. Så kunde prosten i kungörelserna från predikstolen lysa efter ungmör, som var villiga att fara över till det kvinnotomma landet och bli hustrur åt ensamma nybyggare. Om han lyste några söndagar i rad, så skulle nog skeppet bli fullt. Ärbara, anständiga och duktiga fruntimmer skulle det förstås vara; det skulle inte få finnas något avskrap med i skeppslasten.
Naturligtvis måste kvinnorna i förväg ha ett säkert och oryggligt äktenskapslöfte. Med sina namn på papper skulle manfolken här ute gå i borgen för att alla ungmör skulle bli gifta samma dag de anlände till Minnesota Territory. Det skulle inte bli något onödigt dröjsmål med det. Nybyggarna borde skriftligen utlova att kvinnorna skulle berövas sin mödom redan ankomstdagen eller allra senast under den därpå följande natten; de skulle utlova det på heder och samvete som ärliga män och medborgare. Om någon kvinna hade mödomen kvar ännu efter solens uppgång nästa morgon, så skulle hon äga rätt att utfå tusen dollars i skadestånd.
Anders Månsson skrattade. Karl Oskar drog bara lite på munnen; ända sedan hemorten hade han hört Jonas Petters ständiga tal om kvinnor och sängelag, och det hade börjat bli tröttsamt och enahanda i hans öron. Det var naturligt att ynglingar och svendomar, som kände orden men inte gärningen, förde sådant tal, men emellan vuxna karlar fanns det angelägnare ting att språka om. Han hade sina starka kroppsliga behov, och han led svårt de tider då havandeskap och barnsängar hindrade samvaron med hustrun, men eljest hade han det gott ihop med henne och var tillfreds. Men för honom hörde denna samvaro till doldom och natt, och den blev liksom fläckad och ohelgad när manfolk rörde vid den i dagsljus med öppna och klara ord.
Nästa gång taktäckarna rastade i lönnskuggan vände sig Anders Månsson till Jonas Petter:
– Förtell nåen nöjsam story!
Jonas Petter torkade sig långsamt i pannan med en näsduk, som var styv som bark av många dagsverkens intorkade svett: I dag var väderleken otjänlig för berättandet av historier. I denna hetta ville det bara stå still i huvudet. Men just nu råkade han minnas en sann och inträffad händelse som han nyligen hört. Den handlade om en man och en kvinna här i Nordamerika. Det var en allvarsam historia, som varje människa kunde hämta lärdom och nytta av. Den handlade om människors ensamhet.
Det som hade inträffat var detta:
En medelålders man och en kvinna i samma ålder utflyttade från samma land i Gamla världen och bosatte sig i samma trakt i Nya världen. Här råkades de, och kvinnan tog tjänst hos mannen att förestå hans hus.
I hemlandet hade mannen kvar sin hustru, som han hade farit ifrån för osämjas skull; han var så utled på samlevnaden med henne, att han för säkerhets skull hade lagt Atlantiska Oceanen emellan sig och den äkta sängen. I Nya världen sökte han frid. Kvinnan som kom i hans hus sade, att hon utflyttat för att söka detsamma. Hon var av gott förstånd, kroppsligen sund, rask och oförbrukad. Bland sina landsmän var hon högt aktad för gudsfruktan, ärbarhet och rena seder.
Han försökte vara god mot henne och de kom gott överens. De var i lag större delen av det runda dygnet. Hon skötte hans hus, lagade hans mat, tillsåg hans kläder, tillredde hans frukost om morgonen och hans säng om kvällen. De nyttjade aldrig elaka eller förargliga ord sinsemellan. Under dagen delade de arbetets timmar och rasternas vila och kände sig tillfreds i varandras sällskap. Icke förrän vid läggdags om kvällen skiljdes de; under natten sov de i var sin säng i var sitt rum i huset. Vid läggdags blev mannen husbonden och kvinnan blev hushållerskan i hans tjänst.
Han hade redan ett år levat i försakelse av kvinnan. Men vad hans kropp hade vänjt sig vid under tjugofem år kunde den inte utan saknad och plåga umbära. Han var inte skapad för enslingens bädd. Och han var en sällskaplig man, som satte högt värde på samvaro med kvinnor även utanför sängen. I kvinnors närhet kände han en ökad trivsel, vad det kunde bero på. Nu hade han en kvinna under sitt tak, han hade henne inom räckhåll hela dagen. Och när det blev afton och läggdags kändes det naturligt för honom att utsträcka samvaron med henne även till sängen och natten.
En människa pinas mångdubbelt av sin saknad, om hon har det saknade inom nära synhåll utan att kunna räcka det. Så skedde nu med denne man: I sina nätters ensamhet låg han vakande. Han trånade och trängtade. Endast väggen stod emellan mannen och kvinnan. Han hade henne så nära här i sitt hus, nära och oåtkomlig. Han hade endast några steg till en kvinnas säng, men de stegen var längre att gå än hela vägen mellan Sverige och Nordamerika.
Kvinnan var hans hjälp om dagen, och hans plåga om natten. Mannen hade utvandrat till Nya världen för att få frid. Men när kvinnan kom i hans hus hade oron och ofriden inflyttat med henne.
Han frestades att gå in till henne och yppa sin svåra vånda och be att hon skulle ömka sig över honom och göra honom till viljes. Men varje kväll hörde han genom väggen hur hon med hög röst läste sin aftonbön och därefter Syndabekännelsen. Och hon läste alltid med en sådan stark och avfärdande röst, att allt mod rann ifrån honom: Hur skulle en man kunna gå in till en kvinna som nyss hade bekänt sina synder och försöka förleda henne till en ny synd?
Men slutligen kom han på den tanken, att han kunde gå in till kvinnan och bekänna den olovliga lust han kände till henne. Denna förtrolighet kunde hon knappast ta illa upp. Det var inte orätt av en kristen att av uppriktigt hjärta blotta sina orena tankar och begär. Han kunde ju samtidigt passa på att be om förlåtelse för dem.
Och en kväll när hon nyss hade lagt sig gick han in och satte sig på en stol vid hennes säng, stilla och förlägen: Han hade någonting viktigt att omtala. Och därpå bekände han ärligt den synd, som han så hårt frestades att begå: Han såg till henne för att begära henne.
Hon blev inte kränkt och inte heller förvånad. Hon svarade: Hon hade redan gissat sig till att han var utsatt för denna svåra prövning. Och hon hade läst Guds ord så högt om kvällarna just för att det skulle höras in till honom och vara honom till hjälp mot anfäktelserna.
Han hade gärna velat be henne bli hans maka, sade han, men han hade ju redan en hustru i hemlandet, och tvegifte var ett grovt brott, som han inte ville lägga på sitt samvete. Här ute kunde han förresten inte få ut de papper som han behövde för att begå brottet.
Från kvinnan som låg i sängen fick han nu ett besked som förstummade honom: Hon var också gift. Även hon hade en make i livet i sitt hemland. De båda var lika ställda.
Fruntimret i mannens hus var levemansänka. Hon hade gift sig med ett uselt manfolk, som söp och rumlade och latade sig om dagarna istället för att försörja hustru och barn. Hon fick försörja den kraken i många år, men när han lönade henne genom att lägga sig att hora med andra fruntimmer, så tröttnade hon på att dra födan i hans hals. Hon tog deras två sammanavlade barn med sig och utflyttade. Under överresan på skeppet dog båda barnen i skeppssjukan. Hon kom till Nya världen ensam och utan närstående, och hon fattade den föresatsen att hon skulle leva allena och utan manfolk hädanefter.
Han var en god husbonde, och hon hade trivsel i hans hus. Men om hon också flyttade in i hans säng eller han i hennes, så skulle de begå dubbelt hor, eftersom de båda var gifta. Och om hon råkade ut för en olycka eller annan vådadöd och gick hädan oförlåten, så skulle hon för detta grova brott mot sjätte budet straffas med fördömelsen och helvetets eviga plågor. Därför måste allting förbli som det var emellan dem.
Till detta svarade mannen: Sjätte budet var skrivet för flera tusen år sedan på Lagens Tavlor och uppläst av Moses på Sinai berg, men det var skrivet för judarnas land, där det fanns lika mycket kvinnokön som mankön eller kanske mer kvinnokön än mankön. Gud kunde inte ha menat, att det nu i dag skulle gälla för nybyggarna i Territoriet Minnesota, där män och kvinnor var så illa fördelade som en mot tjugo. Icke stiftade Gud lagar för Amerika flera tusen år innan landet var upptäckt. Det kunde han inte göra så långt i förväg. Så sjätte budet kunde inte gälla i Minnesota – åtminstone inte i hela sin stränghet. Här började ju livet från början igen, liksom i Bibelns första kapitel, där Gud gjorde i ordning en kvinna åt mannen. Och Skaparens mening måste vara att varje man även här ute skulle få leva samman med en varelse av kvinnokön, som var honom till hjälp och hugsvalelse. Så varför skulle de nu låta sig skrämma av ett flera tusen år gammalt lagbud på en stentavla? Och kanske Moses hade uppfattat sjätte budet fel; han hade hunnit bli gammal och lomhörd vid den tiden.
Och de kom sams och levde så väl ihop om dagen, menade mannen; det skulle inte tillräknas dem som en svår synd, om de också flyttade ihop på nattens läger.
Levemansänkan svarade, att hon i sitt äkta förbund hade haft stor förnöjelse av sänglaget med maken och att hon under de ensamma åren stundom kände stor saknad efter det. Men det var henne inte så oumbärligt i livet, att hon ville betala det med förtappelsen efter döden. Sänglagets glädje var inte så långvarig, att den var värd priset av evig pina. Den som betalade ett sådant pris för det var ingenting annat än en stackars dåre.
Men hon satte stort värde på att han hade tillstått sina syndiga lustar för henne. Och hon ville fortfarande ge honom ett handtag mot anfäktelserna – om det hjälpte honom något, så skulle hon läsa Syndabekännelsen ännu högre om kvällarna.
Mannen fick gå med oförrättat ärende från kvinnans säng, och allt förblev som det dittills varit emellan dem.
De blev alltmer förtroliga med varandra, medan tiden gick. Och allt svårare kändes det för honom när de skiljdes vid läggdags och han gick in till sin ensliga bädd. Han blev alltmer förvissad om att lagbudet från stentavlorna på Sinai berg inte hade något med nybyggarlandet Minnesota att skaffa.
De hade bott samman i hans hus ett år, när kvinnan en kväll kom in till mannen sedan han gått till sängs. Hon hade nu i sin tur något att bekänna för honom: De hade bott under samma tak så länge, att hon hade börjat ansättas av samma slags anfäktelser som han.
En kvinnas kropp var också av kött och blod, och det var inte gott för henne att leva så nära ett manfolk i åratal, med bara en vägg emellan. Hon hade flera gånger om dagen bett Gud om hjälp mot frestelserna, eftersom ingen människa kunde övervinna dem med egen kraft. Men till hennes förfäran hade Herren icke gett henne någon hjälp. Vad han nu kunde mena med detta? Det förmådde hon inte utgrunda. Och Herrens vägar var ju outrannsakliga. Hon hade således fått kämpa mot sina anfäktelser alldeles ensam. Och hon hade länge stått emot dem, de började för flera månader sedan, men hon hade stått emot dem, hon hade övervunnit dem gång efter annan. Tjogtals kvällar hade hon varit så hemsökt av begären, att hon hade varit nära att stiga upp ur sin säng och gå in till honom. Men hon hade uppbådat alla krafter och motat bort dem. Men till slut hade nu krafterna trutit, hon tyade inte längre stå emot. Vad skulle hon ta sig till, när hon inte blev bönhörd? Hon kunde till slut ingenting annat företaga sig än att begå denna svaghetssynd – här stod hon nu i sin stora svaghet: Där stod hon i bara särken vid hans säng och sade: Hon kom för att göra honom till viljes.
Varför hade Gud inte gett henne motståndskraft mot frestelserna? Det kunde mannen förklara: Människan blev bönhörd endast när hon bad om någonting som var gott och nyttigt för henne. Och varken för honom eller henne var det gott och nyttigt med skilda nattläger. Varför skulle de ligga och tråna och plågas i var sin säng, när de kunde ha det gott och prima ihop i samma säng? Så nu såg de klart varåt Guds finger pekade: De var två stackars ensamma varelser i det öde landet; henne fattades det en man och honom en kvinna, och deras Skapare hade känt medömkan med sitt verk och fört dem samman, så att de skulle ty sig till varandra och bliva varandras tröst och vederkvickelse.
Och kvinnan stannade hos mannen, och i hans säng lämnade de ingenting ogjort kvar under den natten.
Nästa kväll gick han i sin tur in till henne. Men då väntade honom därinne en grym besvikelse. Hon ville inte mer släppa till sig åt honom. Hon hade drabbats av djup syndaånger över gärningen natten förut. Hon hade övervunnit sin stora svaghet från förra kvällen och föresatt sig, att vad som skett dem emellan aldrig skulle upprepas. Och nu ville hon, hon fordrade, ja, hon begärde det – hon krävde att han skulle hjälpa henne att hålla den föresatsen. Hon ville att de skulle förena sig i böner om kraft åt dem båda – och först och främst åt henne – att i fortsättningen stå de orena tankarna och begären emot.
Mannen blev bestört över denna begäran. Han insåg att det här fanns en stor fara – faran för att de kunde bli bönhörda. Kanske inte så mycket när det gällde motståndskraften hos honom själv; där trodde han knappast på någon märkbar förstärkning. Men man visste aldrig vad som kunde inträffa med en kvinnas motståndskraft. Kvinnor var så mycket från och till och hit och dit och dessemellan.
Han gjorde invändningar: Människor skulle ju inte be om annat än sådant som säkert var gott och nyttigt för dem. Och det var inte gagneligt för dem med var sitt nattläger. Och alltför ihållande och envisa böner stred mot den Högstes vilja.
Men levemansänkan gav inte efter på sin fordran: Han var medbrottslig i den svaghetssynd som hon begick förra natten, och han var skyldig att hjälpa henne att skaffa mera motståndskraft. Om han nekade det, så kunde hon inte längre stanna i hans hus.
Så blev han till slut nödgad att göra henne till viljes. Han bad med henne, utan någon stor iver, men han instämde i alla hennes böner. Orden kom dock mera från hans läppar än från hans hjärta, som var hemligen bedrövat över dem.
Och återigen gick han från kvinnans säng med oförrättat ärende.
Det gick en tid, de levde åtskiljda som förr. Ingen av dem berörde mera den enstaka goda natten, då de hade delat läger. För kvinnans del tycktes det som om hon hade strukit ut den ur sitt liv. Och mannen hade en förnimmelse av att han gjorde klokast om han inte påminde henne om den.
Men en kväll när han gått och lagt sig öppnades dörren – kvinnan i hans hus kom återigen in till honom. Hon kom för att söka tröst och hjälp. Alla bönerna hade varit förgäves, både hennes egna och dem de bett tillsammans hade varit förgäves. Hon hade inte fått den motståndskraft som hon bett om. Och den stora svagheten var kommen över henne igen, hon tyade inte längre kämpa mot den.
Mannen erbjöd henne all den tröst som han var förmögen att ge henne. Och inte heller den natten lämnade de någonting ogjort på hans läger.
Därefter inträdde det åter en liten mellantid, då kvinnan ångrade sin gärning och svaghetssynd och försäkrade, att den aldrig skulle upprepas. Och han sade ingenting till det utan väntade i stilla tålamod. Nu visste han att hon inom kort skulle komma tillbaka till hans säng. Hon kom även inom den beräknade tiden.
Och så småningom inträdde en fast och stadig ordning i deras liv med två sängelag i veckan. Mannen var tillfreds därmed. Och för kvinnan var mellantidens syndaånger oumbärlig. Hon bekände att ångern för henne hade en ljuvlighet, som hon inte kunde vara utan. Och för sin själsfrids skull behövde hon vissheten, att hennes svaghetssynd varje gång blev förlåten.
Det var en stor tur och lycka för dem, att hon hade hunnit förbi kvinnans fruktsamma levnadsår, så att hon inte behövde frukta någon grossess. Med ett inträffat havandeskap hos henne hade deras olovliga sammanlevnad uppenbarats för andra människor. Nu behövde den aldrig komma i dagen. Människorna skulle ha dömt dem strängt om de blivit upptäckta. Nu var det ingen mer än deras Skapare, som visste hur de hade det emellan sig, och på Hans tystlåtenhet litade de.
Så blev då allt väl beställt emellan mannen och kvinnan, som hade utflyttat från samma hemland till Nya världen. De hade båda funnit det sinneslugn och den frid, som de hade sökt, och kvinnan fick dessutom behålla den ångerns oro och sötma, som hon ständigt fick tillbaka efter varje nytt syndafall, och som var nyttig för själens ro.
Och denne man och denna kvinna levde förnöjda samman, och om de icke hade dött intill denna dag, så var de förmodligen ännu i livet, slöt Jonas Petter.
Karl Oskar kastade granskande blickar på berättaren, när denne tystnat. Under berättelsens gång hade ett minne kommit tillbaka till honom: En söndagsmorgon i vintras hade han kommit till Jonas Petters nybygge i ett ärende. Han böstade på dörren, men ingen öppnade. Det var visserligen söndag, men så pass sent på morgonen, att folket i huset borde vara uppstiget. Kanske hade de redan gått ut. Han tittade in genom ett fönster på gaveln! I sängen vid väggen mitt emot fönstret låg Jonas Petter och Svenska Anna på rygg bredvid varandra och sov.
Han gick bort till Danjels claim och väntade en timmes tid. Så återvände han och mötte den uppstigne Jonas utanför stugan. I snön vid husväggen nedanför fönstret såg Karl Oskar nu de alldeles färska spår, som hans stövlar hade efterlämnat. Av Jonas Petters underfundiga uppsyn fattade han, att det var en till som hade varsnat dem.
Och nu hade Jonas Petter berättat en historia som i klara och tydliga ords ställe försäkrade, att han litade på förtegenheten hos den man, som hade råkat titta in genom fönstret: det var bara Skaparen och han som visste.
Men Anders Månsson hade suttit med en uppsyn som om han lyssnat till en sällsam saga. Jonas Petters historier väckte alltid hans stora häpnad därför att de var så märkvärdigt otroliga. Men han lyddes ivrigt till dem och ville ständigt höra flera.
– Den storyn sattisfajdar me! Du kan dikta opp, Jonas Petter!
Taktäckarnas rast i lönnarnas skugga var slut, och de återvände till sitt arbete i Minnesotasommarens kvava hetta. När de klättrade uppför stegen fortsatte Anders Månsson: Det var också en liten part sanning i historien – den part som handlade om manfolkens ensamhet här ute. För den kändes som ett glödjärn, stucket rakt igenom hjärtat – denna en mans förfärande grymma ensamhet i Minnesota Territory.
Berättaren teg. Och den tredje av taktäckarna tänkte: Aldrig skulle han för någon levande varelse, icke ens för sin hustru, förråda vad han visste om mannen och kvinnan som ensamheten hade fört till ett delat nattläger i St. Croixdalen.