1
Planta och så, bärga och tröska, det var sysslornas ordning från vår till höst, arbetets ring från år till år.
Karl Oskar Nilsson hade skurit, inbärgat och avtröskat sin tredje gröda på nybygget. Han tog fram den gamla svenska Almanackan, där tomma blad emellan månaderna var ämnade för bondens anteckningar; i det lilla häftet hade han skrivit in sina skördar i Amerika:
Anno 1851 bärjade jag 18 bussels Råg, 11 bussels Korn och 32 bussels Potater, allt rågat mått;
Dito 1852 bärjade jag 24 bussels Råg, 16 ock en halv bussels Korn ock 48 bussels Potater, dito mått;
Nu fortsatte han på samma anteckningsblad, emellan Skördemånaden augusti och Höstmånaden september:
Dito 1853 bärjade jag 38 bussels Råg, 26 bussels Korn ock 69 bussels Potater, dito mått;
Han förkovrade sig på sin claim; hans tredje gröda var mer än dubbelt så stor som den första.
Vad som främst fattades honom, det var ett eget ök. I tre hela år hade Kristina och han varit sina egna lastdjur. Det mesta av sina förnödenheter hade de fått bära hem, de hade gått långa vägar med tunga bördor, de hade burit från Taylors Falls till Ki-Chi-Saga, burit i sina händer, på sina armar, på sina axlar, på sina ryggar. De hade släpat och hasat sig fram, och burit så att ryggarna kroknat och armarna tänjts ut. De hade fått ta på sig gärningar som de i Sverige lastat på kreaturen.
Det fanns två sorters invandrare i Territoriet, tvåbenta och fyrbenta, människor och husdjur. Människorna var få, husdjuren ännu färre, men de senare var oumbärliga för de förra. Därför måste människorna flytta hit djuren: De kördes i drifter eller fraktades på flodbåtarna från Illinois. Många dog under den långa och besvärliga förflyttningen, och de överlevande blev vid framkomsten till Minnesota så dyra, att en squatter inte kunde köpa dem. Oxen for sale! Cheap for cash! – stora plakat med den inskriften hade Karl Oskar sett i Stillwater och St. Paul. Men det billiga kontantpriset för ett par oxar var åttio till hundra dollars, och så mycket pengar hade han ännu inte haft i handen på en gång sedan han inflyttade. De kontanter han fick in för den del av hö- och sädesskörden, som han kunde avyttra, gick till inköp i hushållet och verktyg och redskap. Han blev tvungen att själv föda upp sitt kreatursbestånd. Han fick fortsätta att bära, medan Ladys och Frökens tjurkalvar växte upp till oxar.
Men när Karl Oskar en dag var på timmerkompaniets kontor i Taylors Falls fick han veta, att ena oxen i ett av kompaniets tvebetsök hade brutit båda frambenen och nedslaktats, så att de hade stående på stall en udda oxe, som var till salu. Karl Oskar tittade på djuret och gav ett anbud: Han skulle hämta tjugo dollars för hö som han sålt till kompaniet – han kvittade de pengarna och betalade tio dollars till för den udda oxen, om han fick bli skyldig de tio till nästa sommar, när han hade mera hö till avsalu.
Trettio dollars var billigt för oxen, som snörade tretton kvarter. Men timmerkompaniets man slog till, fast han inte fick pengarna i handen:
– I trust you, mister Nelson!
Karl Oskar hade aldrig förr i detta land fått borga för någonting som han hade köpt. Om han begärde några spikar eller en rulle tråd, så skulle det vara kontanter. I handeln hade ingen människa litat på honom förrän i dag. Nu kände han det som om han beprytts med ett hederstecken: För första gången i Amerika blev han betrodd, även om det inte var för mer än tio dollars. Han hade hållit sig kvar som squatter på sin landlott i tre år – kanske amerikanerna begrep, att han hade kommit hit för att stanna.
Och Karl Oskar gick hem till Duvemåla som ägare till en kraftig gammal dragare. Oxen var storbukig, hornen var grova och vackert krökta, pälsen svart med en vit fläck som en lysande stjärna mitt i pannan. En stenhård förtjockning på oxens nacke, där håret var alldeles avskavt av oket, berättade om de många och tunga lass han hade dragit. Okmärket, nackens skalliga uppsvullnad, det var en dragares orlovssedel.
– Dä va en herreman te oxe! sade Kristina när Karl Oskar kom ledande med djuret.
Deras nyförvärv var trög i sin gång, han lunkade sakta och flyttade fot för fot, men han lyfte sitt huvud stolt i vädret; han bar sitt hornkrönta huvud högt: Han var något av en herre bland oxar. Och ur en grov ekestock sågade Karl Oskar ut fyra trillor till en nybyggarvagn och snickrade ett enbetsok till oxens nacke. Han hade eget fordon och egen dragare.
Hitintills hade han delat torpares och backstusittares lott i Sverige: De fick gå till fots och bära sina ryggbördor, medan bönderna lastade sitt på djuren och satt på sina vagnar och körde och smällde självsäkert med piskan. Först efter tre år på sitt nybygge åkte han på sin egen oxkärra och kände sig som en bonde i Amerika.
Petrus Olausson kom och besåg grannens nya ök:
– Jag köper också en oxe, och så okar vi ihop till ett par och bräcker opp lann!
Några dagar senare kom Olausson hem med en tretton kvartersoxe, vit till färgen, som han hade köpt i Stillwater. När Karl Oskar hade snörat och mätt djuret, sade han:
– Vårt ök blir dä starkaste i hela dalen!
Nybyggarna satte den svarta och den vita oxen under samma ok och så hjälpte de varandra under hösten att plöja upp ny åker. De körde lika många dagar på vardera claimen. De nyttjade Olaussons plog som hade järnbill och gick djupare i jorden än Karl Oskars träplog, men hur djupt de än plöjde, så tyade det förspända öket.
Innan tjälen gick i jorden den hösten utökade Karl Oskar sin odlade jord med fem nybräckta acres. Han kunde redan beså vidlyftigare åkrar än han hade haft i Sverige.
Den svarta oxen blev deras mest värderade husdjur. Han var stark, from och tålig. När han stod där mätt av sitt gräsbete och tuggade sitt dropp, som rann ut efter hakans hårtofs, var han en tavla av den sanna förnöjsamheten. Hans väldiga buk var rundad som en tunna, han var tung och orörlig som ett stenblock, och han stod försjunken i ett överlägset lugn, som ingenting i världen kunde rubba. Den svarta oxen ingav även människor trygghet.
Karl Oskar döpte sin nye dragare till Starkodder. Han tog namnet från en saga om en hjälte och viking som han en gång hade läst: Starkodder var en kämpe med tre mäns krafter, som därtill av guden Oden fått en livslängd av tre människoåldrar. Det var hjältens styrka som Karl Oskar tänkte på när han gav sin oxe namn. Kämpen i sagan var också obändig, våldsam och vildsint; när han slutligen föll i strid, så bet sig hans avhuggna huvud fast i marken med tänderna och tuggade vredgat och ryckte med sig stora grästorvor, när man lyfte upp det.
Namnfaderns sinnelag stämde inte på oxen Starkodder, som var lugn och foglig i alla skiften. Han blev deras trogne, foglige hjälpare som bräckte deras åker, drog hem deras förnödenheter, befriade dem från mödor. De tog bördorna från sina händer, axlar och rygg och lade dem på hans nacke – alltsammans lastade de på hans hårlösa, tjocka svullnad, som var det tunga okets stämpel på den gamle dragaren.
Starkodder var ett offerdjur. Den svarta oxen offrade sig för dem.
2
Pastorsadjunkt Erik Törner hade stannat hos svenskarna i St. Croixdalen över sommaren och hösten och förrättat prästtjänst. Nu var han återkallad till det svenska settlementet Illinois, där han tidigare hade verkat. Nya invandrare till präriestaten hade fört med sig koleran, som härjade grymt i nybyggena, och det kom ivriga bud efter honom: Det fanns inte präster till att jordfästa de döda. Plank och bräder, som var iordningställda till den nya svenska kyrkan i Moline, måste istället begagnas till likkistor åt kolerans offer. Vilobädd och vilorum måste anskaffas åt de döda innan man byggde gudstjänsthus åt de levande. Nybyggarna därnere fick ingen tid över till att höstplöja sina åkrar, eftersom de måste arbeta hela dagarna med att gräva gravar på dödens åker. Istället för att så sitt höstvete var de sysselsatta med att lägga vänner och grannar i jorden. För en präst var det mycket att uträtta i Moline och Galesburg och trakterna däromkring, och pastor Törner ämnade stanna därnere över vintern.
Hans ärende här i dalen hade varit att uppbygga de inflyttade i religionen och förbereda en lutersk församling. Han hade åtnjutit kost och logi hos nybyggarna, men när han nu skulle fara härifrån ville de också lämna honom kontant gottgörelse för predikningarna: De samlade ihop tjugo dollars åt den unge pastorn. Mera välbeställda hushåll skänkte två eller tre dollars, de flesta gav en dollar.
När Kristina sporde att pastor Törner skulle flytta härifrån bestämde hon sig: Hon skulle be honom kyrktaga henne, innan han lämnade dem. Hon ångrade att hon inte begärt kyrktagningen redan första gången han kom till deras boställe. Hon borde inte ha mottagit nådemedlen utan att först vara renad från sin barnsäng. Men nu skulle det äntligen ske.
Hon fattade sitt beslut något för sent: Strax efteråt upptäckte Kristina, att hon återigen hade blivit havande.
Ingen prästman kyrktog en kvinna, som bar livsfrukt. Och nu var hon havande utan att ha blivit helgad och välsignad efter sin förra barnsbörd. Så slapp och liknöjd hade hon blivit i religionen! Hur såg väl Gud på hennes försummelse? Hade han något undseende med en nybyggarhustru, som både gick till nattvarden och blev med barn på nytt utan föregående kyrktagning?
Nära tre år hade gått sedan hennes förra barnsäng, och hon hade börjat hoppas att den skulle bli hennes sista. Hennes innersta önskan var att hon skulle förbli ofruktsam för återstoden av sitt liv. Kristina hade redan fött sex barn, varav fyra var i livet. Hon fyllde tjugoåtta år nu vid Mickelsmäss. Havandeskapens påfrestningar och årens mödor började sätta sina märken på henne. Ungdomens blomning var över, kindernas flickhull och rundning var försvunna, och istället började rynkor ristas i skinnet. Nyss hade hon tappat sin första tand framme i munnen. När hon lade tanden i handen och visade den för Karl Oskar sade hon: Första förebådet till käringen! Han svarade: Vi utflyttade har gått igenom så mycket, att vi är äldre både till kropp och själ än våra jämnåriga som stannat hemma!
Så gick hon nu med sitt sjunde barn. Hennes små skulle få dela moderns omsorger om dem med ännu en liten. Hon kände sig betryckt inte bara inför sin egen ökade börda utan även för de andra barnens skull: Ju större syskonkull desto mindre fick vart och ett av syskonen åtnöja sig med.
Om hennes make och hon kroppsligen höll sig från varandra, så skulle hon inte bli havande mer. Men med äktenskapets heliga förbund menades att makarna skulle leva i köttslig förening och avla barn samman. Gud ville att de skulle ha glädje av varandra även på det sättet. Och denna kroppsliga lust kändes så övermäktig både hos Karl Oskar och henne själv, att de väl knappast kunde vara ifrån varandra någon längre tid. Vad som skedde emellan dem, det skedde efter den Allsmäktiges vilja; genom dem skapade han nya människor. Och nu hade han åter skapat ett liv i henne. Vad ville hon göra åt det? Det var väl en syndig gärning att försöka undslippa havandeskap med knep sådana som långvarig amning. Ingen människa kunde tro, att hon med sina påhitt kunde lura Gud.
Havandeskapet bevisade att en kvinna var i Guds förtroende, det var ett tecken på Hans tillit till henne, det var en välsignelse. Ofruktsamheten var en förbannelse, ett straff, som stundom hade drabbat kvinnorna i Bibeln, som högljutt jämrat och klagat däröver.
Så var Kristina återigen en välsignad kvinna. I sina böner hade hon ännu aldrig givit ord åt sin innersta önskan. Kunde hon begära att få slippa en välsignelse? Kunde hon istället bedja om en förbannelse?
Så tordes hon inte frambära den bön, som hon hade velat be. Men tordes hon fråga den unge pastorn: Var det synd att be Gud att hennes nya havandeskap skulle bli hennes sista?
Pastor Törner kom till nybygget för att säga farväl. Men hon hindrades av blygseln att framställa frågan, hennes tunga ville inte hjälpa henne. Det kändes så skamset för henne att tala med en ung präst om sin grossess. Om det hade varit en gammal prästman, som hon hade kunnat betrakta som en far, så hade det ställt sig annorlunda. Inför en jämnårig man kände hon sig för mycket som kvinna. Och pastorsadjunkten som själv levde ogift visste väl inte mycket om sådana här ting. Han skulle kanske själv bli förlägen inför hennes fråga.
Pastor Törner lovade att komma tillbaka till dem nästa vår för att grunda en kyrkoförsamling i St. Croixdalen. Han hade fäst sig vid sina landsmän här. Han ville nu be dem att icke låta sig förvirra av striden emellan de många lärorna i Amerika: Kampen om själarna var nyttigare än den andliga liknöjdheten.
Kristina stod i dörren och såg efter den unge pastorn när han gick. Hon hade inte sagt det: Vid hans återkomst nästa vår skulle det vara en till i stockstugan. Hon hade räknat ut att hennes sjunde barn skulle komma till världen i maj månad.
3
Ki-Chi-Sagas stränder utbredde sig fagrast på hösten, medan de ljusa lövträden ännu blandade sina färger med barrskogens. Där stod den gröna aspen bredvid den bruna eken, där reste sig den gyllengula almen bredvid den röda lönnen. Lönnarna bar de största och lummigaste löven, de var den starka, röda flamman som lyste upp höstens skog. Under dagens solskenstimmar syntes det som om dungarna efter sjöstranden hade fattat eld och brunnit med klara lågor, så sprakade lövens bloss. Nere i Ki-Chi-Sagas skyblå vatten sattes lövbranden i böljande rörelser: Där i djupet brann strandens lönnskog med en sällsam, outsläcklig eld.
I mitten av oktober lossnade löven från sina fästen, föll i sjön och flöt omkring på vattnet, samlande sig till stora färgbrokiga flottar. Eken höll ännu kvar sina blad men lövflottar från lönn, asp, alm och hassel lossnade från stränderna och gav sig ut på sin långfärd. Vikar och sund täcktes av sommarens vissnade grönska. Strändernas skog kläddes av inför vintern och dess plagg flöt bort; träden stod kvar på land och spretade ut sina grenars nakenhet över vattnet. Vass och strandgräs knastrade och rasslade torrt i blåsten, och Ki-Chi-Sagas vatten svartnade allt tidigare mot kvällen. Skymningens hätta drogs ner över land och vatten och förtätades brått till mörk höstnatt.
Om aftnarna sträckte stora vildgässflockar över sjön. Fåglarna flög i söders väderstreck. Från de höga skyarna nåddes Kristina av deras läten och ljud: Det var tecknet, det var dags igen. De flygande fåglarna däruppe visste vad som förestod och flyttade i god tid: Vintern var nära.
Den fjärde vintern på deras nya boplats stod bakom stuguknuten och väntade för att glo fram vilken dag som helst. I fem av årets månader skulle hon leva instängd av snön, kvarhållen av mörker och köld. Hon skulle huka sig inför vintervindens vassa skära, hon skulle trampa i snön på sina isiga, hala träskobottnar, hon skulle blåsa i sina köldvalna, klumsiga händer för att ge dem litet värme med sin andedräkt. Och frostens rosor skulle slå ut kring dörren inne i stugan och blomma sin årstid ut.
Uppe i skyn susade vingar som bar de bortflyttande, hon stod nere på jorden och lyssnade. Hon var fastbunden här, här hade hon sitt hem, här skulle hon för alltid stanna.
Men Kristina ertappade sig ibland med den föreställningen, att hon fortfarande befann sig på sin utflyttnings resa, att hon endast gjorde ett uppehåll här – att hon en dag skulle bryta upp igen och fortsätta sin färd.
4
November ingick, inga skrin hördes mer från skyn, fågelsträcken var slut. Även ekarna fällde sina löv. Ännu rådde milt väder, och marken var bar.
Karl Oskar gjorde sig redo för den första kvarnskjutsen av årets gröda.
Han skulle köra sin mäld till Bolles’ kvarn vid Taylors Falls, och han ville passa på, medan han kunde utnyttja hjuldon. Han gjorde i ordning mälden kvällen före: Med två säckar råg och två säckar korn, två bushels i varje säck rågat mått, fick han fullt lass i den lilla kvarnhäcken, som han spikat ihop och satt på sin ekehjulskärra. Det blev ungefär två tunnor, räknat efter det svenska måttet. Han kom inte fram med större mäldlass med ett enbetsök på en ojämn och hålig skogsväg.
Han steg upp före dager och okade oxen Starkodder, han ämnade bege sig av så snart det bräckte, så att han hade dagen hel för skjutsen och kunde vara tillbaka med lasset innan det blev mörkt. Johan som alltid var morgonkry hade vaknat och ville följa med. Fadern hade lovat honom att få åka efter den svarta oxen till Taylors Falls någon gång. Nu hade han redan lass, och Kristina tyckte att pojken skulle stanna hemma: Han fick bara sitta stilla och frysa på lasset den långa vägen fram och tillbaka. Ännu var det dock värmegrader ute, mente Karl Oskar, och när sonen fortsatte att tigga och be, gav han efter: Det kunde vara nyttigt för pojken med en kvarnresa, han var snart åtta år gammal, och barn i den åldern borde få komma ut och se sig omkring och lära sig litet.
Och barn skulle härdas, hette det. Men Kristina svepte sin stora ullschal kring Johan, så att han skulle hålla sig varm på lasset, och hon stod kvar i dörren och tittade efter oxkärran, när den rullade i väg uppåt skogen. Karl Oskar gick vid sidan med tömmen i ena handen, medan den andra höll i häcken, Och som lassets topp satt Johan uppe på säckarna och vinkade stolt åt modern. I hennes gråa schal, som omsvepte huvudet och överkroppen, liknade pojken en liten ihopkrupen gumma.
Oxvagnen vaggade i krökarna och vinglade i hålorna. Hur lätt kunde inte lasset välta på den gropiga vägen, som bara bestod av ett par hjulspår!
– Kör varsamt, Kal Oska! Pojken kan ramla ner!
Kvarnskjutsen med maken och sonen försvann ur Kristinas åsyn och sjönk in i dagbräckningens gråa dimma. Hon satte sig vid spiseln med sina ullkardor. Hon borde nu karda hela dagarna; de behövde alla nya, tjocka strumpor på fötterna, innan den stränga vinterkölden satte in. Under sysslan gick dagens timmar så flygande fort. Nu satt hon och grunnade på kvarnskjutsen och föreställde sig allt som kunde inträffa med den: Om Karl Oskar blev försenad genom väntan på mälden och inte hann tillbaka före skymningen, så kunde han lätt köra vilse på hemvägen i mörkret. Han kunde också köra omkull och falla under lasset och bli liggande skadad och fastklämd. Och om vagnen gick sönder på den urusla vägen, så blev lasset stående och kom inte vidare. Och Johan kunde falla av säckarna och slå armar och ben av sig… När hon satt så här och hade tid att tänka blev det ingen ände på allt som kunde hända en oxskjuts som körde genom vildskogen.
Frampå eftermiddagen började hon lyssna utåt: Skulle hon inte snart få höra den stora oxens tramp och eketrillornas rullande? Men hennes öron förmådde inte uppsnappa de väntade ljuden. Slutligen lade hon ifrån sig kardorna och gick ut och tittade uppåt skogsbrynet.
När hon kom ut förstod hon: Det var ännu någonting, som Karl Oskars fora kunde råka ut för, någonting som hon inte hade föreställt sig – och just det måste ha inträffat.
Och det hade ju varit förebåd. Hon borde ha kommit ihåg solsänkningen kvällen före – föregående dags sol hade gått ner röd som en vallmokrona.
5
Vildmarken bjöd ett par barnaögon så mycket, att vägen till Taylors Falls blev alldeles för kort för Johan. Där han satt uppkliven på lasset höll han utkik efter alla liv som rörde sig i skogen och varsnade dem både i buskar och trädtoppar. Där skymtade som en fladdermus den flygande ekorren, som svävade snabbt emellan träden och var skyggare än andra ekorrar. Där satt woodpeckern och högg med sin pilvassa näbb i en torr trädstam, så att det ekade i nejden. Och när vagnen kom bullrande flög blackbirds upp ur snåren i stora flockar, och ur gräset på gläntorna stack rabbits upp sina långa öron och flydde. Kaninerna sprang med rumpan guppande och bakfötterna raksträckta efter sig. Men skunken, som luktade så otäckt, han var inte lättskrämd av sig, utan stod stilla emellan buskarna och glodde på lasset. Man fick akta sig så att inte det kräket pissade på en.
Men gophers var de markernas djur som Johan var mest förtrogen med. De kryllade hemma kring stugan, nu såg han dem längs vägen i varje öppning i skogen. De var gråbruna till färgen med två svarta ränder på ryggen. De var större än råttor, men mindre än ekorrar, de satt upprätta på svansen och glodde nyfiket på folk, men kilade kvickt ner i sina hål, om han försökte fånga dem. Gophers var inte farliga, de varken revs eller bets. Men den gråa vildkatten med de tjocka benen och den stubbiga rumpan, som brukade smyga sig ända in på stugan, han kunde både rivas och bitas och när han blev sulten, så bet han ihjäl små barn och åt opp dem. Det odjuret var Johan skrämd för.
1 trög lunk drog den svarta enbetsoxen sitt lass. Ekehjulen välte långsamt runt över stubbarna och gick upp och ner i groparna. Hjulaxlarna var väl insmorda med feta fläsksvålar, så att de inte skulle gnissla: Karl Oskars fordon var ingen skrikkärra, som mil i förväg varslade att en nybyggare kom körande.
För första gången här ute körde han ett kvarnlass på egna hjul, och för första gången var hans äldste son med på en långskjuts.
Johan var före sin ålder i förståndets tillväxt, han nyttjade väl ögon och öron och snappade upp allt som kom inom hans syn- och hörhåll. Han hade börjat bli sin far till hjälp: Han vaktade kor och grisar, han bar in ved och vatten, han var en kvickbent hantlangare så långt hans krafter räckte. Den pojken skulle bli en rask dräng åt sin far.
– Om du fryser, here, så hoppa ner å spring breve!
Men Johan frös inte, han ville sitta kvar på lasset. Det var ett gott, milt väder, och han värmdes av allt som han upplevde, allt som hans ögon såg. Han var bara rädd att denna väg skulle ta slut – alltför snart fick han se den stora flodens vatten framför sig emellan trädstammarna: De var framme.
Vid de starka forsarna ovanför Taylors Falls hade irländaren Stephen Bolles anlagt sin lilla vattenkvarn. Han hade byggt kvarnhuset utan att slå i en enda spik; väggarna hölls ihop av träpinnar. Kvarnstenarna var endast aderton tum i storlek. Bolles hade ingen finsikt, och de små stenarna malde grovt mjöl. Vattenkvarnen var en dvärgmölla, en liten simpel anläggning, men ännu den närmast belägna kvarnen för Karl Oskar. I Marine och Stillwater fanns det eljest kvarnar, som malde nybyggarnas säd med ångkraft.
Mjölnaren tittade ut genom dörren till sitt lilla kvarnhus, och Johan glodde förskräckt på honom: Stephen Bolles var en bred, fet gubbe med en vit, tjock hårtova som gick långt ner på hans skuldror och viftade som en hästman. Hans ansiktshud var svartgrå med vita fläckar och liknade hårdnad, söndersprucken lera. I kindernas hålor och sprickor hade det samlat sig lort och damm och mjöl. Det var ett ansikte som aldrig tvättades. Mitt i det grå och mjölvita öppnade sig munnens hål med en enda lång, svart tand.
Med hästmanen kring det spruckna ansiktet tedde sig mjölnaren för pojken som ett gammalt troll. En dotter som var änka skötte hans hushåll, och en liten dotterdotter med ett hår så rött som en eldsflamma sprang kring hans ben och glodde stort på de nykomna.
Stephen Bolles talade korthugget och grymtade och snörvlade likt en indian, och Karl Oskar begrep inte hälften av hans engelska. Men irländaren begrep ärendet, när någon kom med ett mäldlass, och själv visste han i förväg vad mjölnaren begärde per bushel för malningen; samtal därutöver var onödiga.
Det var ett lass före. Karl Oskar fick vänta en timme innan den andre nybyggaren hade avmalet och hans egen säd började rinna emellan de små kvarnstenarna. Medan mjölnaren malde åt Karl Oskar och Johan sin matsäck, bröd, potatisplättar och stekt fläsk. De drack ur en stopaflaska med mjölk, som Kristina hade stuckit ner i en ullstrumpa så att drycken hade hållit sig varm. Under måltiden beskådades de nyfiket av Bolles’ dotterdotter, den lilla flickan med eldsflammehåret kring huvudet. Hon försökte få ett samtal i gång med Johan, som inte ens försökte begripa vad hon sade. Hon hade fullt av fräknar i pannan och tjock trubbnäsa; hon var en trollunge och hennes morfar en trollgubbe. Johan tyckte illa om dem båda.
Han frågade fadern om mjölnaren och flickan och fick veta, att irländare var ett särskilt folk, som utom beträffande färgen på skinnet icke liknade svenskarna. De var ilskna och alltid ovänner sinsemellan eller med andra folkslag, de slogs gärna och arbetade ogärna. De kunde engelska som sitt modersmål, och hur de än bar sig åt, så redde de sig gott i Amerika. Det märkliga med landet här var, att de fick träffa på alla folkslag. Så man fick inte bli häpen över människors utseende eller beteende här, det borde man lära sig, sade svensken till sin son.
Irländarens skrala kvarn malde sakta, och klockan blev ett på dagen innan Karl Oskar fick säden i sina säckar förvandlad till mjöl. Medan han väntade på mälden hade vädret oförmodat ändrat sig: Ingen sol sken längre, det hade mulnat upp runt hela himlen, och det kändes plötsligt mycket kallare i luften.
Den gamle mjölnaren lade den sista säcken tillrätta på oxkärran, kisade uppåt luften och grymtade fram ur sin halvt ihopknipna mun:
– Go’in to get snow… påhäbbs… oh…
Den svenske nybyggaren nickade farväl åt irländaren och vände brått sin fora mot hemhållet. Hans oxskjuts behövde fyra timmar på vägen; och nu var det så långt lidet på dagen, att han inte fick sinka sig något, om han skulle vara hemma innan det skumnade ner. Nu var han väl känd med vägen, och han körde tillbaka i egna hjulspår, så nog skulle han hitta fram till Duvemåla, även om han i värsta fall fick färdas i mörker sista stycket.
Han manade på Starkodder, hojtande: Lunka på! Lunka på! Men den svarta oxen hade sin egen, förutbestämda gång, rörde på sin tunga kropp i samma långsamma takt och flyttade på sina klövar i samma lugna mak: Denne gode dragare lät sig knappast rubba av piska eller slya.
Johan hade återtagit sin plats på lasset, men redan efter ett par mil på hemvägen klagade han över att han frös, och pojken fick kliva ner och gå bredvid vagnen för att hålla värmen i kroppen. Och Karl Oskar knäppte sin stortröja ordentligt om sig: Det hade kylnat helt hastigt och tjocknat så underligt i luften: Ombyte i vädret förestod. Väderombyten skedde så plötsligt i Territoriet. Det påstods att det kunde skifta från tjugo graders värme till tjugo graders köld på ett par timmar. Och irländaren vid kvarnen hade kraxat fram en spådom om snö… Det var snart årsens tid, förstås…
Men det var någonting som kunde höra samman med ordet snö, ett annat ord som sattes efter – och den ihopsättningen fruktade Karl Oskar. Men var det inte för tidigt för den sortens väder, nu i novembers början?
Han ganade uppåt luften: Molnen tätnade och svartnade ovanför trädtopparna. Och kronorna som varit så stilla när han körde här förbi för några timmar sedan hade börjat röra på sig. Sakta ännu, visserligen… men… Det varslade inte väl.
Men det kunde dock inte komma så fort. Han skulle väl hinna undan. Om han för all säkerhets skull tog vägen som ledde förbi Danjels och Jonas Petters nybyggen vid sjön Genesaret? Det betydde en krok, en mil längre hemväg, men i Nya Kärragärde kunde de få skyle, om det fruktade ovädret kom upp. Då skulle han strax ta av, vid ravinen ett par hundra famnar längre fram var stället. Han tvekade, varannan minut tittade han uppåt grantopparna: Den kunde väl inte komma upp så hastigt?
Johan förmådde inte hålla sig varm, fast han sprang efter lasset och var i rask rörelse.
– Jag fryser, far. Dä svier…
– Dumt att du inte ble hemma, pojk!
Karl Oskar svepte ullschalen tätare om sonens huvud, hals och axlar och lärde honom hur han skulle slå armarna hårt mot kroppen för att värma upp sig. Johans händer kändes isande kalla. Han hade inga vantar, och fadern satte på honom sina egna som låg i lommen på stortröjan. Som det nu hade kylnat ner blev det besvärligt med pojken, som var ömtåligare än en vuxen. Om han hade kunnat förmoda väderskifte hade han ju kört ensam till Taylors Falls i dag. Men väderleken hade på morgonen tett sig så tjänlig för långfärd…
För sonens skull bestämde han sig nu för att köra den längre vägen förbi Danjels claim, där de vid behov kunde söka skyle. Så skulle de säkert hinna undan och pojken inte utsättas för förfrysning.
Och vid ravinen lämnade Karl Oskar sina gamla hjulspår och tog vägen åt Nya Kärragärde. Härifrån var det knappa två mil till de gamla sockenbornas nybygge. Det stycket kunde han köra på en halvtimme, om han kunde få sin enbetsoxe att flytta fötter litet raskare.
Han bröt en ruska och gav Starkodder några rapp över länden: Lunka på! Och den svarta oxen påskyndade något sin makliga gång. Djuret nosade uppåt luften som om det hade vädrat en annalkande fara från himlen.
Nu hängde molnen långt ner på skogen. En råkall tjocka kom farande och trängde in på foran från alla håll. Ett svidande kallt drag ur luften omsvepte dem. Vinden började köra på bakifrån, från nordöst, och gick som knivens egg genom kläderna inpå skinnet. I luften, högt över skogen, steg plötsligt ett tungt brusande – det hördes som vältande vågor på ett fjärran hav. Trädens kronor bugade sig och gungade fram och tillbaka som master på ett skepp.
Det var det säkra förebådet: Den var på väg nordöstan ifrån.
Det kunde dock vara en övergående stormby.
– Far lelle, jag fryser…
Karl Oskar ganade uppåt: Snart kunde han inte urskilja trädtopparna för tjockans skull. Snö – det gick väl an med snö, men det andra ordet… När det sattes ihop med snö, då ville han inte vara med längre: Det skrämde enbart som ord i Territoriet: Snöstorm. Vid snöstorm var en människa alltid i livsfara här ute, om hon befann sig längre än fem minuters väg från ett hus.
Han hade mer än halva vägen kvar till hemmet, men ännu kunde han hinna till Danjels nybygge. En halvtimme till behövde han för det – om han bara fick en halvtimme på sig… Så fort kunde den inte vara över dem…
Han manade på den svarta oxen, han röt och slog och hojtade: Vagnen gick framåt, för varje gång hjulen gick runt flyttade de sig några steg, tre ordentliga steg. De skulle hinna i skyle…
Dånet ovanifrån kom närmare. Stormen jagade fram bakom dem. Trädtopparna bugade sig djupare och stammarna försattes i starkare gungning. Stormhavet gick fram i rasande fart över skogen. Det närmade sig, det vältrade sig över dalen i svarta böljor. Det sprängde fram hundratals mil, medan foran tillryggalade en fjärdedels mil. Det kom över dem så brådstörtat, med obegriplig hast – det var med ens framme med sin spets: De första snökornen kom yrande på Karl Oskars kinder.
Som en jagande hök slog snöstormen ner över kvarnlasset.
På några korta minuter skedde det: Det började med yrande flingor, som slog hårda som gruskorn mot skinnet, efter dessa första svidande rapp i ansiktet kom ovädret överstörtande – snön vräkte ner, driven av en mäktig vinds kraft: Med en gång var världen omkring dem förvandlad till framslungad, fallande snö, snö, som yrade, piskade, snärtade och slog, till snö och bara snö. Och nordöstans vind körde på, snömassorna drevs fram över markerna av stormen – nordöstans vindkast sopade dem med väldiga svep ner över dalen.
Karl Oskars fora var överrumplad av ett oväder, som plötsligt och oförmodat hade kommit upp. Den hade fallit i snöstormens lömska bakhåll.
Om överfallet hade skett från motsatt väderstreck, så skulle den inte ha kommit längre. Mot en vind av en sådan kraft hade dragaren inte förmått förflytta sig, utan lasset hade fått stanna på stället. Nu hjälptes de framåt av stormkvasten i ryggen.
Huttrande och skälvande klängde sig Johan fast vid sin far:
– Far lelle… Ta mej… Hjälp mej…
Pojken grät otröstligt. Karl Oskar tog täcket som låg över säckarna och svepte det om honom, och så satte han upp honom på lasset igen. Han höll in öket ett slag; den lille hade tappat sina träskor i snön, Karl Oskar måste leta rätt på dem åt honom, det dröjde litet innan han hittade dem: De hårda snökornen piskade ögonlocken och förblindade honom.
Av luftens tunga snötjocka mörknade det över skogen. En för tidig skymning föll. Kylan i vinden skar igenom klädernas skydd, så att Karl Oskar kände sig avklädd, naken. Nordans köldskrapa rev i hans ansikte. Johan satt väl ombyltad på lasset, men grät och jämrade sig över köldens plåga. Oxen Starkodder i sin tjocka hårpäls bar det bästa höljet mot snöstormen. Han gick vidare i skaklarna och drog, han följde uthuggningen emellan träden, hjulen gick runt, de förflyttade sig. Skogen förtog något av stormsvepets kraft; på slät mark hade inte kärran hållit sig på sina hjul.
Köra vidare – fortsätta fram till Danjels – söka skyle… Det kunde inte vara långt kvar… Om pojken härdade ut… Karl Oskar gick bredvid lasset och höll hårt i häcken, som om han vore rädd att tappa bort den, han kände efter då och då att Johan satt kvar på säckarna, och han såg sitt ök framför sig: Starkodder lunkade tryggt och stadigt genom ovädret, vräkte sig genom snöyran med sin tunga, storbukiga kropp, som ett sakta framrullande stenblock. Dragaren var inte längre svart, djurets rygg var höljd av snö: Oxen i skaklarna syntes som en rörlig snödriva, ur vilken ett par stora horn stack upp.
Snön klumpade sig under träskobottnarna, samlade sig som ett kylande täcke på ryggen, klibbade vid vagnshjulen i stora bollar. Kärran rullade fram, lasset höll sig på vägen. Det gick framåt. Gud ske lov för denne oxe, han var ihållig, han tog sig fram…
Och snöstormens kvast svepte våldsamt fram över St. Croixdalen och slungade snömassorna framför sig. En sådan storm hade de inte sett maken till i november. Men ett oväder som drog ihop sig så fort brukade inte räcka länge. Det kunde vara över på en timme, kanske förr. Men det var alltför lång tid för dem, en halvtimme var alltför lång – kanske till och med en kvart. Det hände mycket på en kvart under ett vildsint oväder som detta – mycket på några minuter…
De måste vara i skyle inom kort: Det gällde livet.
Stormdånet steg och sjönk, det vältrade sig fram i vågor. Skarpt knastrande ljud bröt igenom – det var trädstammar som knäcktes och brakade omkull inne i skogen. Här fälldes träd utan yxa – och stormen dundrade och mullrade och uppslukade alla andra ljud i sitt. Men ännu gick eketrillorna på kärran runt, ännu drog den svarte oxen sitt lass, fast han hade förvandlats och överhöljts med snö och blivit lysande vit.
Körarens kinder kändes stelnade och köldstyva. Han gnodde sig hårt i ansiktet med snö. Hur lång var nådatiden…? Hur länge stod pojken emot förfrysningen…? Hur väl en kropp än var förvarad så hjälpte det inte mot denna kyla. Han ropade uppmuntrande till sonen, som låg där på mäldsäckarna som ett stort klädbylte, till svar fick han ett svagt gnällande. Det gällde först livet för Johan, som hade minst motståndskraft…
Vindkasten sopade med mäktiga tag. Det brakade i skogen, från höger och vänster brakade det av knäckta och fallande stammar. Karl Oskar skrek åt sitt ök av all kraft, han hojtade och ropade och manade på, men hans stämma drunknade i stormdånets sjudande kittel.
Han dröjde plötsligt på steget. Träskon trampade på trä. Ännu ett steg: Träskobottnen stötte emot trä. Han kände igen sig, han var framme vid den lilla bäcken: Kärran gick över plankbron, som Danjel och Jonas Petter hade lagt över bäcken Kidron. Han var inne i den sänka, som den bibliske Danjel hade döpt till Kidrons dal. Om han mindes säkert så hade han nu inte stort mer än en halv mil kvar till dennes nybygge. Om öket inte saktade av, så kunde de vara framme på en femton minuter. Om det hade varit full dager och slät mark, så skulle han härifrån ha sett husen vid sjön, så nära var de. Inom femton minuter kunde de befinna sig utom fara, sitta i värmen framför spiseln i Danjels hus.
Och han skrek åt pojken: De var strax framme hos morbror!
Men hjulen vältade allt saktare och tyngre i den hopade yrsnön, forans framfart trögnade. Karl Oskar virade oxtömmen om livet, gick bakefter kärran och sköt på med tillsättande av hela sin kraft. Med den rörelsen värmde han upp sig. Och vagnens hjul gick runt, ännu gick de runt, och för varje hjulvarv kom de tre steg närmare husen borta vid sjöstranden – närmare räddningen.
Om ingen hade varit före vid kvarnen, så hade de kört därifrån så mycket tidigare, att de hunnit undan snöstormen och suttit inne i stugvärmen redan.
Och just som Karl Oskar tänkte den tanken inträffade den stora oturliga händelsen.
Ett kraftigt brakande skar igenom stormdånet. Det hördes framför dem, och kärran stannade med ett ryck. Köraren drog häftigt i tömmen, ropade och manade på dragaren. Men Starkodder stod stilla och lasset stod stilla. Karl Oskar gick fram, trevande över oxens länd: Varför stannade kräket? Han gick fram till huvudet på dragaren, som stod och ruskade på sig, en trädgren slog honom hårt i ansiktet. Han torkade den svidande snön ur ögonen och såg:
Tvärs över vägen hade en jättegran vräkts omkull med rötterna högt i vädret. Trädet hade fallit framför oxens huvud, och oxen stod kvar inne bland ris och kvistar, som insnärjd i ett tätt snår. Djuret vred och slängde med huvudet för att få loss hornen som fastnat bland granens grenar.
Forans framfart var stängd. Den stora granen spärrade vägen. När det var en knapp halvmil kvar, hade stormen fällt ett träd, som fångade in dem. Nu kunde de varken komma fram eller tillbaka.
Under säckarna i kvarnhäcken tog Karl Oskar fram sin yxa och högg av några grenar på det kullblåsta trädet, så att hans enbetsök kom loss. Han ledde oxen ur skaklarna, okade av och band honom vid lasset.
Från Johan hördes ett ynkligt ljud, och han klev upp och fick tag på den inbyltade barnkroppen.
– Ä du illa fråsen, lelle?
Han tog sonen i famnen, virade upp byltet och stack handen under hans kläder. Han kände utefter den lilles kropp och blev förfärad:
– Du ä alldeles kallnad.
Pojken gnällde sakta:
– Ä vi hemma, far…?
Fadern började gnida hans kallnade lemmar, han hanterade dem så att barnet begynte gråta häftigt.
– Lät bli mej… Dä gör så illa mej… Lät bli, far lelle…
Karl Oskar gned den lilla kroppen och fann att känslan var kvar i den, att ingen del var bortdomnad. Johan var dåsig av sömnlust och ville bara vara i fred. Den lille upptäckte att lasset stod stilla och trodde sig begripa:
– Ä vi hemma…? Vi ä hos mor…
Fadern ristade och knådade pojkens lemmar. Den lille skrek av smärtan. Kölden nöp och brände, skrapade i skinnet. Johan begrep inte: Lasset var hemma igen, och han ropade på modern, men hon svarade honom inte. Hur var det fatt? När hans mor inte hördes av, klängde han sig hårdare fast vid fadern och kröp darrande tätt intill hans bröst.
– Jag fryser mera värre, far… mera illa…
Karl Oskar Nilsson tog sin äldste son i famnen och sökte skydd mot stormen bakom lasset. Han satte sig ner i snön, hukande sig för vindens isvassa svep. Allt omkring var kyla och yrande snö. Han kröp med barnet in under kärran; det hägnade inte kännbart. Var skulle han gömma sig med Johan undan den obarmhärtiga kölden. Han frös själv så att han skakade och lemmarna styvnade så snart han blev stilla; han hade ingen värme över till pojken. Hur skulle han bära sig åt för att hålla livet kvar i den lilles kropp?
Trädet som stängde in dem, när de var så nära skyle…
Vad kunde han mer göra nu? Hugga sig loss, röja undan hindret och försöka fortsätta? Ännu några hundra hjulvarv och Danjels hus skulle vara uppnått. Men nådatiden var inte så lång att den räckte: Innan han hunnit hugga av jättegranens stam och kört vägen fram till Danjels skulle hans son vara dödfrusen.
Så var det ingenting mer att uträtta. Ingenting som han kunde göra stod honom bi. Ingenting stod bi. Han hade väl bara att be en bön till Gud för sin arma själ.
Och så sitta här stilla under kärran och invänta att barnet i hans armar skulle kallna och stelna till ett lik.
Hemma väntade Kristina med tre andra ungar och ett ofött liv, medan han satt översnöad vid sin kvarnfora och beredde sig för evigheten. Ett träd bröts av stormen och föll och skiljde dem åt för all tid. Han körde till kvarnen bara – och kom inte igen. Skulle denna storm skilja dem för evigt? Skulle livet tryta så?
Lade sig inte stormdundret något? Det hördes som om orkanen hade hämtat andan. Men den skulle inte så snabbt gå över. Och då var allt förbi.
Förbi…? Nej, han skulle inte överge sig. Han hade inte gjort det förr. Människan skulle nyttja sitt förstånd och sina krafter så länge det ännu rann en enda droppe blod i en åder. Hon fick aldrig frestas tänka, att ingenting nyttade mer. Alltid försöka och försöka och pröva på igen. Alltid orkade hon ett litet motspjärn till. Och det här var inte första gången det gällt livet för honom. Han hade inte övergett sig förr. Varför skulle han göra det nu? Tyade han inte ännu ett spjärn?
Här fanns en tredje levande varelse. Oxen Starkodder som stod bunden vid lasset lät höra sig och bölade till emellan ett par stormilar. Den svarta oxen gav sällan ifrån sig några läten. Men nu råmade han av skrämsel. Även ett oskäligt djur kunde ana dödsfara. Men dragaren skulle nog reda sig längst av dem, öket skulle överleva ägaren och hans son, djuret skulle överleva människorna. Ja, hur länge stod en gammal seglivad oxe emot kölden i sin hårtjocka, värmande skinnpäls?
Sedan den fällda granens grenar rivit bort snön från Starkodders rygg stod han där helt svart igen. Han hade bara sin vita stjärna i pannan, som lyste igenom dunklet. Djurets stora buk var blank och rentvättad efter snön och glänste av blötan.
De var så nära människoboningar. Han kunde försöka ta sig fram ensam det stycke som var kvar – men Johan, men pojken? Vad göra under tiden med pojken?
Karl Oskar reste sig med pojken i famnen och gick mot sin trogna dragare, som bölade hjälplöst i stormens rytande. Det var ägaren som sökte hjälp hos öket. Han hade uttänkt något. Det kunde lyckas. Han skulle försöka ett sista motspjärn.
Johan grep om hans hals med kallnade armar. Pojken var liten, oxen var stor. Den lille kunde få skydd av den store, människan hos djuret. Starkodder var hans gode, trogne dragare, men han var ett oskäligt djur, och ett nytt ök kunde skaffas i hans ställe. Men ingen kunde ge honom sonen igen när denne en gång var dödfrusen.
Han hade redskapen, yxan och slidkniven. Det kunde fort göras. Ett sista motspjärn. Och det hade ljusnat litet nu – det var inte mörkare än att han kunde se av dagen när han gjorde det. Men han måste skynda, skynda, det måste ske på stunden. Det skulle snart vara över.
Raskare i rörelserna hade Karl Oskar aldrig varit i sitt liv än under de närmaste minuterna. Han svepte in Johan i ullschalen och täcket och lade ner honom i snön emellan kärrhjulen, där han skyddades bäst. Så gjorde han sin oxe lös från lasset, rullade ihop tömmen och ledde djuret vid hornen några steg åt sidan av vägen. Starkodder följde fogligt sin ägare och stannade när han stannade. Karl Oskar gick i medvind, men var nära att kastas omkull av stormstötarna. I lä bakom en grov trädstam stannade han, rullade upp tömmen igen och band den kring klövarna på oxen; han fäste den ena tömänden i högra frambenet på djuret och den andra i vänstra bakbenet. Oxen stod stilla, han var from och sedig. Karl Oskar lade ifrån sig tömmen och tog istället fram sin yxa. Så ställde han sig framför dragarens huvud.
Starkodder tog ett steg fram mot sin ägare med sin ombundna högra framklöv och nosade på honom som om han hade sökt foder i hans kläder. Karl Oskar hade höjt handen med yxan, men lät den sjunka igen. Oxens mule rörde vid hans tröjärm, hans tunga slickade den, det var som en ömhetsbetygelse. I djurets beteende röjde sig ett förtroende, som kom honom att hålla handen tillbaka. Några ögonblick tvekade han. Så mindes han det liv som han skulle frälsa: Ingen tid att förspilla.
Med båda händerna i ett hårt grepp om skaftet lyfte han yxan över huvudet, siktade på den lilla vita stjärnan som lyste där emellan oxhornen och drämde med all sin kraft yxhammaren i oxens panna.
Djuret vacklade av slaget, föll ner på knäet med ena frambenet, sänkte huvudet mot marken och gav upp ett genomträngande råmande. Yxan träffade igen på samma ställe. Oxen gick ner på knäna med bägge frambenen. Ur halsen steg ett jämmervrål, ett ännu högre råmande, som överröstade stormtjutet. Efter ett tredje slag med yxhammaren sjönk det till ett svagt böl. Oxen låg med huvudet i snön, men kroppen stod ännu på båda bakbenen. Karl Oskar ryckte i tömändarna, som var fästa i fram- och bakben, och slaktdjuret gick omkull: Den tunga kroppen vältrades långsamt över på höger sida. Men alla fyra benen sparkade ännu kraftigt i luften.
Karl Oskar hade aldrig slaktat ett så stort kreatur ensam. Han trevade litet efter stickstället på oxens hals. Så satte han med stadig hand in kniven ända till skaftet. Han drog ut kniven igen och såg att han hade stuckit rätt: Blodet kom häftigt rinnande i en tjock ström. Det sprutade fram som när man slog tappen ur en drickstunna. Snön runt oxens hals färgades mörkröd. Det rykte kring den rinnande vätskan, och Karl Oskar värmde sina kalla händer i oxens ångande blod. Snön smälte bort i en röd rundel.
Han stod lutad över djuret så länge den röda forsen fortsatte. Den sinade till droppar efter några minuter. Den svarta oxen sparkade ännu med benen, men rörelserna blev allt slappare och slutade i små krampaktiga ryckningar.
Blodet var avtappat och livet borta, slaktdjuret låg stilla. Karl Oskar drog i tömmen igen och fick efter något besvär upp den tunga oxkroppen på ryggen i ett sådant läge att han kunde ta ur slaktet. Med yxan högg han upp bröstkorgen, högg in de kraftiga benen som om han skulle klyva ett vedträ. Han kom igenom och fick ett hål, därpå satte han in yxskaftet i hålet och bände så att det vidgade sig och han kom in i brösthålan med händerna. Så skar han med kniven upp huden och öppnade kroppen ända från halsen ner till skrevet, skar loss inälvorna, mage, hjärta, lungor, njurar, mjälte, urinblåsa. Inkråmet släppte upp en ond stank i näsborrarna. Kring oxens magsäck, som välvde sig stor och hög i bukhålan, rörde han sig varsamt med kniven, rädd för att sticka hål. Där nedanför fick han fatt i tarmarna, som låg ihopgyttrade som ormslingor i sin grop och blänkte och glittrade i snöljuset.
Slaktaren torkade yrsnö ur ögonen och blodet på händerna flyttades i fläckar till ansiktet. Allt innanmätet skulle ut ur skrovet, så att det blev rum därinne. Han skar loss inälva efter inälva och kastade dem i snön. Besvärligast att hantera var magsäcken, som flöt ut åt alla håll som en stor deg. Han knäckte revet på båda sidor för att få större öppning. Därpå lyckades det: Det rök av den väldiga våmmen när han välte ut den ur skrovet. Därpå skar han loss all talg från ryggraden, och bukhålan var rensad och ren.
Runt om oxkroppen låg ångande inälvor kringströdda i dunklet. Det stank från våmmen, som höjde sig som en uppsvälld jättepadda i dunklet. Tarmgyttret glimmade i snön som blåa, feta ormar i ring.
Oxen var urtagen. Starkodders väldiga buk öppnade sig rensad och tömd. Karl Oskar hade gjort i ordning ett varmt, skyddande rum åt sin son.
Han drog fram den påbyltade Johan under vagnen, bar honom bort till slaktet och lade honom inne i oxens skrov. Pojkens kropp var inte större än att den gott och väl fick plats inne i den tomma bukhålan. Det rykte och ångade ur skrovet, värmen inne i det här rummet skulle tina upp den lilles lemmar.
Så höljde fadern den kvarsittande oxhuden över honom som ett tjockt sängtäcke. Johan hade slumrat till, men nu vaknade han. Hans händer trevade på det ludda skinnet:
– Jag ligger under fällen, far…? Jag ä hemma i sängen…!
– Ligg still och sov bara, pojk! Vi ä strax hemma…
När Johan nu fick oxhuden över sig trodde han, att han redan låg under den tjocka, värmande skinnfällen hemma hos mor, och han kände sig trygg och belåten och kunde somna igen. Fadern stoppade väl om honom och slog oxtömmen om skrovet och snörade åt så att öppningen gick igen. Han såg bara till att det blev ett litet lufthål mittför den lilles mun. Han stod kvar litet och lyssnade efter pojkens andedräkt. Johan insomnade strax igen och han tycktes andas lika lugnt inne i det varma djurskrovet som om han hade legat hemma i sin bädd.
Armar och ben på Karl Oskar darrade efter slaktet, men inte av köld, utan av spänningen och ansträngningen. Hans kläder stank efter hanteringen av inkråmet, hans händer var sköljda av blod.
Det var gjort, ett sista motspjärn var gjort, det enda han kunnat tänka ut. Nu befann sig Johan i skyle, i varmt förvar inne i oxbuken och där skulle han reda sig en god stund. Och medan pojken låg därinne skulle han skaffa hjälp.
Han frös inte nu, slakten hade värmt upp honom, under slakten hade han inte märkt kölden. Och han varsnade nu att stormen hade mattat av något under tiden. Snömolnen hade ljusnat och flög högre över trädtopparna, kornen yrade glesare. Det hördes som om de våldsamma stormilarna satte till med längre mellanrum. Kanhända det rasande ovädret, som hade kommit upp så häftigt, skulle lägga sig lika fort? Men stormsvepen var ännu så häftiga, att de lätt kastade omkull en som försökte gå upprätt.
En knapp halvmil att gå för honom – och det korta stycket var kanske för långt? Men han skulle ha vinden i ryggen. Och om han hukade sig ner och gick så gott som dubbel, om han kröp fram på knäna i snön…? Nog skulle han ta sig fram till Danjels närliggande hus. Det var inte mörkare än att han såg märkena i träden efter uthuggningen, han kunde inte gå vilse det här korta stycket. Det skulle gå sakta, det tog en god stund. Men nog kunde han ta sig fram. När han hade den starka vindkvasten som påfösare i sin rygg.
Och för både ögon och öron tedde det sig nu som om stormbyn hade tömt ut det mesta av sina krafter. Det var kanske en övergående stormby. Då skulle det värsta ovädret ha rasat ut.
Karl Oskar Nilsson tog sin yxa och började hugga sig fram genom den stora risiga granen, som hade spärrat vägen för hans fora. Medan han högg kände han att han ännu hade goda krafter kvar, han högg ursinnigt. Han tyade med ännu ett motspjärn mot snöstormen – med sina blodfläckade händer skulle han snart bösta på dörren till Danjel Andreassons hus.
6
Hon hade ju sett solens klot gå ner så rött i går kväll. Hon visste att en rödfärgad solnedgång förebådade ett stort oväder. Varför hade hon inte tänkt på det, innan Karl Oskar körde? Varför hade hon inte varskott honom?
Detta frågade sig Kristina när snöstormen bröt ut på eftermiddagen och hon själv blev instängd med barnen i stockhuset.
På denna dag följde för henne den drygaste natt som hon hade genomvakat i sitt liv. Hon klängde sig fast vid ett om: Om maken och sonen hade blivit varnade för snöstormen i tid och stannat kvar i kvarnen. Eljest låg de nu i natt dödfrusna någonstädes i skogen.
Det gick fort med livet i det ovädret. En nybyggarhustru i Marine gick i vintras ut i en snöstorm för att ge sina höns och kom aldrig in igen; efter ovädret hittades hon död tjugo steg från sitt hem. En oxfora överraskades av samma storm och körde fast i en stor snödriva och blev stående där, stelnad och förfrusen. Snön överhöljde och gömde körkarl och oxar. Skjutsen förblev länge försvunnen från jorden. Först efter vårens snösmältning återfanns foran i sitt gömställe. Kölden hade bevarat de dödfrusna från förruttnelse: Där satt körkarlen fortfarande kvar upprätt på lasset och höll tömmarna i sina händer, och han hade sin mun öppen, som om han fortsatte att ropa och hojta och mana på sitt ök. Och oxarna stod fortfarande kvar i skaklarna med oket på nacken och hornen i vädret och benen krökta till nästa fotsteg framåt. Så hade foran stått där stilla under snöns tak och täcke under hela vintern – så hade den kört genom vintern fram till våren – stillastående hade den kört fram till snösmältningens dag: Framme i mars månad avtäcktes dödens skjuts av solen.
Under hela denna natt igenom såg Kristina för sig, hur Karl Oskars oxvagn med Johan på lasset körde den vägen – körde samma väg in i evigheten.
Snöstormen hade stillnat av på kvällen. Efter våndans natt, då sömnen inte förbarmade sig över henne ett ögonblick, kom dagningen.
Och på morgonen fick hon genom fönstret se en sällsam skjuts som närmade sig huset: Där kom morbror Danjel körande med sin oxvagn, i skaklarna gick morbroderns ök. Men det fanns ett ök till på vagnen: Deras egen svarta oxe, som hade varit spänd för lasset när Karl Oskar körde hemifrån i går morse, låg nu på rygg i Danjels vagnshäck. Djurets ben dinglade slaknade och slappa och slog och slängde omkring, och det hornkrönta huvudet hängde djupt ner över häckens kant. Danjel gick jämte skjutsen – och efter kom Karl Oskar. Han bar på ryggen någonting som på avstånd såg ut som ett stort bylte.
Kristina gick baklänges, famlande efter stöd: Hon kände igen ullschalen som hon hade svept om Johan i går morse.
Hennes läppar var hopbitna om skriet, som ville tränga fram. På sviktande knän öppnade hon stugdörren för de ankommande.
Karl Oskar kom in, han gick sakta, han lade tyst ner sin ryggbörda på den säng, som stod närmast dörren.
Kristina såg det lilla huvudet inne i ullschalen. Stämman svek henne, så att det blev nätt och knappt hörbara ord som hon framviskade:
– Ä han dö?
Karl Oskar rätade med möda på ryggen efter sin börda:
– Nää. Pojken ä hälbregda.
– Men hur…? Var…? Var har…?
– Den ble inte så långvari, stormen. Men vi tog nattlogi hos Danjels.
– I går ettermedda… när den började… I natt… jag trodde… jag…
Rösten bedrog henne igen, hon förmådde inte fortsätta.
Karl Oskar hade noggrant tvättat bort märkena från slakten från händer, ansikte och kläder, så att inte hustrun skulle bli skrämd av dem när han kom hem. Men när han nu virade upp ullschalen, som var svept omkring Johan, satt det en stor, svartröd blodlever som en tjock, fet igel kvar på pojkens hals.
Då kom ändock Kristinas skri.
– Bli int rädd! Dä ä från öket. Dä ä oxablo.
– Har oxen fördärvat sej?
– Ble tvongen slakta ner öket för att frälsa pojken.
Det var inte lätt att i ord förklara, varför han hade avlivat sin präktiga enbetsoxe. När den storm som hade överraskat honom nu var över och allt var stilla igen, var det som om han inte kunde rätt förstå det själv.
– Jag la pojken i buken på oxen, mens jag geck te Danjels. Ovädret mattades, så vi mäktade ta rätt på’an. Så ble han frälst te livet.
Och så var Karl Oskar återigen utan dragare.
Han behöll den svarta oxens hud för att bereda den till skodonsläder, men sålde kroppen till tysken Fischers värdshus i Taylors Falls för tio dollars – den summan han var skyldig för djuret. Kristina tyckte att de kunde behålla något av slaktet i hushållet, men Karl Oskar ville inte äta köttet av sin dragare. Han skulle inte ha kunnat svälja ner en tugga av det: Oxen Starkodder blev efter avlivandet för honom liksom ett heligt djur, ett offerdjur. Den svarta oxen hade inte bara som dragare släppt till sina krafter åt dem – han hade också släppt till livet för att äldste sonen i familjen skulle få behålla sitt liv.