1
En lördagseftermiddag hade Kristina eldat upp bakugnen och rakat ut glöden och skulle just sätta in brödet, när hon hörde någon stampa av sig snön utanför dörren: Ulrika steg in, väl påbyltad.
Det var oförmodat främmande. Det var gott slädföre på timmervägen, och Ulrika hade åkt större delen av vägen från Stillwater i hästskrinda i sällskap med sin make, som var kallad att predika i St. Paul på söndagen.
– And jag hittade på att visita dej!
Kristina stod där med rakan och kvasten i händerna, upphettad av ugnsvärmen. Hon glömde att torka av sig sotet från rakningen, innan hon räckte den inträdande handen – så glad blev hon över besöket. Ingen gäst såg hon hellre i sitt hem än Ulrika. De hade nu grannar, och hon kom samman med deras hustrur, men det var svårt för henne att bli förtrolig med dem. Kanske var det den långvariga ensamheten som gjort henne tafatt och skygg i sällskap, hon visste inte riktigt hur hon skulle bete sig inför nya människor. Hon var rädd för att bära sig dumt och bakvänt åt. Och för att hon skulle bli känd och vän med nykomlingarna fordrades det av henne en ansträngning, som hon inte längre orkade med. Men när Ulrika hälsade på i huset bortföll hennes hämskor och bekymmer, hur olägligt hon än kom, mitt i bestyren. I dag hade hon därtill Lill-Märta i sängen med förkylning och halsont. Karl Oskar och Johan var nere på sjön för att hugga upp fiskevakar i isen.
Kaffekitteln kom nu kvickt på spisen. Men brödkakorna skulle sättas in medan värmen var kvar i ugnen, och så snart Ulrika fått av sig ytterkläderna tog hon brödgreslan från Kristina för att hjälpa henne. Hon ställde sig framför ugnen, fastän Kristina varnade: Hon sotade ner sin fina klänning.
Mrs. Henry O. Jackson gick nu i sista månaden och var grov om midjan och ovig i rörelserna. Men hon hanterade greslan med kraft, och det stod inte länge på förrän brödet var inne i ugnen.
Det hade varit otursamt med barnen i dag, omtalade modern: Dan hade nyssens ramlat i spiseln och bränt sig i pannan på en glöd, så att hon fick smälta fårtalg och smörja på såret. Knappt var det gjort förrän Harald satte en speta från ett vedträ under nageln på sitt långfinger och uppgav en stunds ljudlig jämmergråt, innan hon lyckades få ut spetan. Och i sängen gnällde flickan för sitt halsonda och skulle ha sin passning. Det blev omrört och illa tillvänt i huset.
Efter en stund fick dock Kristina fram kaffet på bordet och satte sig med gästen för att dra andan.
– Du ä för överlastad mä gärningar, sade Ulrika medömkande. Di amerikanske fruntimren har’at lättare i arbetet: Manfolken skurar golven och tvättar diskarna åt sina viv.
Kristina svarade: När Karl Oskar kom in från arbetet om aftonen alldeles uttröttad, kunde ingen begära av honom, att han skulle ställa sig och diska matkärlen efter kvällsvarden.
– Om han vore ett amerikanskt manfolk, så gjorde han’at av fri vilje, menade Ulrika. Men han ä fortfarande för möcke svensk.
De svenska karlarna skämdes ju för att uträtta kvinnosysslor, fortsatte hon. Hur var det därhemma? Manfolken låg och vräkte sig efter maten och vilade sig och släppte väder, medan hustrurna fick syssla och pyssla och passa upp kring de latstockarna. Helgdag som söckendag likadant. Och många kvinnor i Sverige måste göra manfolkens sysslor utöver sina egna, de bar in vatten och ved, tröskade på logen, körde i åker, lassade på dynga. De delade lott med dragkreaturen. Om de hade vetat hur mycket lindrigare de kunde få det som hustrur åt amerikanska män, så skulle kungariket Sverige tömmas på kvinnor på några veckor.
Kristina varsnade hur mrs. Jackson hade grovnat sedan de sist råkades:
– Du får också mer att sköta snart, sir jag!
– That’s right! Ulrika tog sig över sin upphöjda mage. Min präst blev gjord i mars. Så jag föder honom före jul, I guess.
Hon hade haft så svåra kräkningar under denna grossess, att det säkert skulle bli en pojke. En kvinna kräktes mycket mera när hon gick och bar på mankön än när hon var havande med sitt eget kön. Det var bara naturligt.
Kristina anförtrodde sin gäst, att hon själv var med barn igen.
Ulrika betraktade henne bekymrat:
– Jag töckte att du hade skeftat i hyen. Men du har så stort hushåll och så möcke att kära för. Du behövde gå gall och tomme några år.
Det var kinkigt att skyla och hydda spädbarn här ute vintertiden, sade Kristina. Hon skulle aldrig förgäta, hur besvärligt det var med Dan under första vintern. Men den här gången skulle hon föda i maj månad. Det var en passlig tid för en barnsäng: Det späda livet kom ut i världen lagom till sommaren och värmen.
Mrs. Jackson tittade sig omkring i stugan:
– Dä blir hårt för dej mä fem ungar inne i den här lilla loggkabinen. Om du ska kära väl för di små kiddsen, behöver du rum så att du kan mova dej.
– Här bor vi nu siste vintern. Kal Oska har lovat att dä nya huset ska stå färditt näste höst.
Kristina var bara rädd att han hade tagit till den nya byggningen så stor, att han inte orkade resa den; bygget skulle bli i dubbla våningar med flera rum inredda både uppe och nere. Allting som Karl Oskar skulle företaga sig tänkte han ut så storvulet. Hon fick övertala honom att hålla sig till måttan.
– Men han ä ett extra prima manfolk, sade Ulrika med övertygelse. Han kan nöttja händerna och fiksa alla tings åt sig själv.
Hon tillade: Nyssens hade han ju tagit sig igenom en snöstorm med lille Johans och sitt eget liv i behåll genom att slakta öket mitt under ovädret. Det talades om den händelsen bland svenskarna i dalen, och Karl Oskar nämndes som en rådig och påhittig man. Och hon visste ju förut, att han i faror inte hörde till de klenmodiga och handfallna.
– Jag är bara rädd att han börjar förhäva sej, sade Kristina.
Det var sant att Karl Oskar var oförsagd och oförskräckt och aldrig övergav sig: Han menade att det alltid lönade sig för en människa att göra motspjärn, hur illa det än såg ut för henne. Men han tilltrodde sig snart förmågan att hjälpa sig själv ur varje nöd och fara. Och hur rask och påhittig han än visade sig under snöstormen, så var hans och pojkens frälsning ett Guds stora underverk. Själv hade han ådragit sig frost i öron och kinder, men Johan förblev alldeles fri från köldskador, och det var ett rent under. Men vad ville Karl Oskar ha gjort, om inte ovädret hade saktat av frampå kvällen? Då hade han inte kunnat skaffa sig hjälp till pojken i tid; även där inne i oxens buk hade den lille snart förfrusit sig till döds.
Det hade Kristina också sagt till Karl Oskar. Han hade svarat att en människa i dödsnöd icke fick spilla tid på böner utan först och främst måste pröva alla sätt att hjälpa sig själv. För skulle hon vänta på att någon annan gjorde något åt henne, så blev det ingenting uträttat. Och nu var hon rädd att han hade tagit en skadlig lärdom av sin räddning ur snöstormen, när han räknade den som sin egen gärning. Det var förhävelse. Hon fruktade att han började bli så övermodig att han litade mer på sig själv än på Gud.
– Men dä tycks som om vår Herre ville, att människan skulle hjälpa till lite, när han gör sina underverk, sade Ulrika.
Karl Oskar var i alla fall en hurk och driftig karl, fortsatte hon. Och ungar gjorde han i ett sträck. Där behövde han inte heller någon hjälp. Han borde eljest ha sparat på denna sin skicklighet litet; om han hade vilat sig emellanåt som barnafader, så skulle det ha varit gott för barnamodern. Men det var inte lätt för någon karl att hålla kvar vad han inte hade i händerna.
Åter hördes snöstampningar utanför, denna gång tunga manfolksstampningar. Petrus Olausson steg in i stugan. I handen höll han en stor navare.
Grannen hälsade på hustrun i huset och tog henne i hand och såg sedan spörjande på Ulrika. Kristina kom ihåg, att hennes gäster aldrig hade råkats förr.
– Dä ä Ulrika från Stellwater som hälsar på mej.
Hon trodde inte att hon någon gång hade talat med farbror Petrus om Ulrika och förstod att hon borde förklara närmare vem denna var. Men Ulrika tog själv ordet:
– Jag ä missis Henry Jackson, god friend av missis Nelson. Jag understand att han ä en av de nya närboarna.
– That’s right, missis Jackson.
Petrus Olausson kastade skarpt granskande blickar på Ulrika. Hon stod där rak och midjegrov, hon höll stolt fram sin uppsvällda mage till beskådande. Helsingebondens ögon for hastigt över hennes kropp, de flackade omkring: det var som om åsynen av den havande kvinnan hade berört honom illa.
Han vände sig till Kristina och uträttade sitt ärende: På sabbaten i morgon hade han kallat några vänner i de svenska familjerna till andliga samtal i sitt hus. Han hoppades att hon och hennes make skulle komma med och uppbygga sina själar.
– Vi har en spikmiting.
Kristina ville gärna gå till Olaussons, men eftersom Ulrika ämnade stanna i huset över helgdagen, kunde hon inte gärna lämna henne. Hon tvekade om beskedet.
Hon satte fram en tredje kaffekopp på bordet:
– Ta sej en stol så länge, farbror Petrus! Dreck en kopp kaffe mä oss!
Olausson satte sig. Medan Kristina lade upp flera kringlor på kakfatet inledde han samspråk med Ulrika: Svenskarna här ute behövde komma samman för andlig uppbyggelse. Nu hade han i höst byggt en stor lada, där det fanns tillräckligt rum för dem alla när grödan var avtröskad. Han hade tänkt att de kunde samlas till gudstjänst i detta uthus medan de byggde sin kyrka.
– Lador ä präktiga hus för predikningar! sade Ulrika instämmande. Men di kan inte jusas på vintern.
Eftersom det ännu fattades svenskarna i dalen ett tempel, kunde de inte framstå som föredömen i gudsordets flitiga bruk, särskilt icke under den kalla årstiden, medgav Petrus Olausson. Men en gudstjänst varje söndag och två gudstjänster i söcknan förutom de dagliga bönestunderna morgon, middag och kväll var det minsta en god lutersk kristen borde ålägga sig, så länge han var vid hälsa och krafter.
Men mrs. Henry O. Jackson skakade på sitt huvud:
– Dä ä omåttlitt att hålla gusstjänst så often! Gud ekspektar dä int så titt och tätt!
Petrus Olausson spärrade upp ögonen och såg stort på henne.
Ulrika fortfor: Gud ville nog att de skulle hålla måttan i hans tjänst. Människan skulle aldrig gå till överdrift i det andliga. Hennes make höll ungefär tio tjänster i veckan på olika ställen, och det var så mycket han tyade och orkade. Resorna på de usla vägarna i Territoriet tröttade ut honom. Och varken Gud eller människor hade någon glädje av överansträngda präster, som kom hem från sina predikoresor så utmattade, att de varken förmådde be sin aftonbön eller fullgöra sina äktenskapliga plikter mot sina hustrur.
Helsingebondens mun öppnades långsamt medan hon talade:
– Är missis Jackson gift till en körkans man?
– Yes, jag är.
– Det ekspektade jag mig icke.
– Men det är tro. Min husband är präst.
– Varstädes predikar han?
– Min man serverar som präst i den amerikanska baptistförsamlingen i Stillwater.
Petrus Olausson klippte häftigt med ögonlocken, som om han plötsligt hade fått in något skavande och häftigt smärtande under dem. Tungan rörde sig livligt emellan hans läppar. Han skulle säga något, det var som om han hade haft orden på tungspetsen, men det stannade vid en dov grymtning längst bak i strupen.
Han reste sig med en snabb rörelse.
Kristina kom fram med kitteln, där hon hade värmt kaffet:
– Sitt ner nu, farbror! Jag ska just hälla opp…
– Jag tackar… Men jag kärar inte för kaffe i dag.
– Va? Vill int farbror Petrus hålla tegodo?
– Jag tackar. Men jag går och letar rätt på Nelson. Jag ska lämna igen hans stora navare, som jag haft till låns…
Han nickade stelt åt Kristina. Så tog han sin hatt, och utan någon ytterligare blick på Ulrika skyndade han med långa steg ut ur stugan.
Kristina tittade bestört efter grannen genom fönstret:
– Va tog dä åt honom?
– Karlen sprang opp som om han ble stucken mä en syl i röven! skrattade Ulrika.
– Men han brukar bete sej som ett hyfsat manfolk. Trodde han att mitt kaffe va förgeftat?
– Dä va kanske åsynen utav mej, som han inte tålde.
– Varföre dä?
– Bikås att jag ä pregnant. Nu hörde han förstås, att jag ä geft. Så jag har både kristlig och laglig rätt att gå omkring och vara på tjocken.
– Du pratar! Int sprang han ut därföre!
– Men dä finns gudliga luterska manfolk som skyr ett fruntimmer, som visar sej i välsignat tillstånd. Di håller henne för oren. Särskilt nä hon går så vidlöfti som jag.
Den förklaringen ville inte Kristina godtaga: Nog var deras nye granne en gudlig och strängt dömande man, men inte kunde han fatta avsky för en kvinna därför att hon var havande. Och hon fortsatte att bry sitt huvud med farbror Petrus’ underliga beteende.
De satte sig till kaffebordet igen.
– Nu ska jag uträtta mitt ärende, sade Ulrika. Jag kommer för att bjua Kal Oska och dej på kalas i julahelgen.
Kristina slog ihop händerna i glad överraskning:
– Va säjer du? Ska du ställa te julkalas?
– Yes. I flere år har jag prepparerat för ett stort party!
Ända sedan Ulrika ingick sitt äktenskap hade hon tänkt att hålla ett gästabud för alla dem från Sverige, som hade utflyttat tillsammans med henne. Det skulle bli en stor glädje för henne att ställa till ett gille för sina landsmän i sitt nya fosterland. I det gamla landet hade hon ju aldrig haft något kalas. Hon hade inte kunnat styra till något, därför att hon inte kunde få några gäster. Hon var ju så illa hållen därhemma – vem skulle komma när hon bjöd? Och det gick inte att hålla gästabud utan gäster. Men här i Amerika skulle det bjudna folket komma, här skulle hon få gäster. Och detta julagille skulle bli hennes första egna kalas här i livet.
– Du ska väl int hålla’at förrän efter barnsängen? menade Kristina.
– Offkås int. Kalaset ska bli liksom ett barnsöl också. Jag ska introdjusa min lille präst på samme gång.
Och mrs. Henry O. Jackson gjorde en öm och smekande rörelse med händerna runt sitt svällande liv: För sin barnsäng hade hon ju tingat miss Cora Skalrud, som hon satte mycket värde på. Och allt norskt folk hon kände i Stillwater och Marine värderade hon högt: De norske krusade inte herrskap och överhet som svenskt folk gjorde. De hade aldrig skaffat sig någon adel hemma i Norge, brukade miss Skalrud säga, för allt folket hade redan från födseln sitt eget adelskap: Ingen norsk man eller kvinna släppte ifrån sig sin medfödda rätt att själv vara högfärdig. Så norskorna gick raka i ryggen också i hemlandet. Men i Sverige var det så lågt i taket, att folket måste fara ända hitut till Minnesota för att räta upp sig.
Kristina förstod innerligt väl Ulrika, som länge gått i förväntan och förberett sitt julgille: Hon var ivrig att få visa sitt nya hem i Amerika för sina landsmän så att de med egna ögon såg hur gott hon hade det ställt. Det skulle bli liksom krönet på hennes upprättelse.
Och hon lovade sin förtrogna vän: Med glädje skulle Karl Oskar och hon komma och vara med på hennes livs första gästabud.
2
En mörk natt i december, åtta dagar före jul, inträffade tilldragelsen. Pastor Henry O. Jackson fick mitt i natten bege sig till sin församlingsmedlem, miss Cora Skalrud, för att hämta henne till sin maka.
Redan före dager var det överståndet. Den norska kvinnan hade i tjugofem år utövat jordemoderns hantering och gick till sin förrättning med vana händer. Mrs. Jackson blev lyckligt förlöst utan att något annat biträde behövde anlitas.
Modern låg stilla i sin säng i bäddrummet och återhämtade sig efter förlossningen, medan miss Skalrud, en kraftig, resolut och mångerfaren kvinna, sysslade med det nyfödda barnet, tvättade och ansade till det. Pastor Jackson väntade inne i sittrummet, dit miss Skalrud hade förvisat honom, och han hade ännu inte fått besked att det hela var över.
Barnmorskan var förvånad över att modern inte genast hade frågat efter barnets kön. Nu upplyste hon mrs. Jackson, att hon hade framfött en flicka.
Ulrika reste sig hastigt på armbågen i bädden:
– Va ä dä du säjer? Va va dä jag hörde…?
– Jag sier: Du har framfött en lille pike.
– Vill du verkligen påstå att…?
Modern lade sig ner i bädden igen. Hon låg och teg och tänkte efter under en hel minut. Hon hade inte tänkt fråga. Hon visste i förväg att barnet var av mankön.
Så återtog hon:
– Glo efter en gång te!
Jordemodern blev förnärmad: Menade barnsängskvinnan där att hon pratade i vädret? Blev hon inte trodd på sitt ord, när hon gav besked om det nyfödda barnets kön?
Hon svarade kärvt: Hade hon inte talat tydligt nog? Det var ett flickebarn, som hon höll i sina händer.
Men Ulrika visste, att den norska hjälpkvinnan hade ett litet kroppsligt lyte: Hon var närsynt. Och nu hade hon förstås vid besiktningen inte hållit barnet tillräckligt nära ögonen. Därtill var det fortfarande mörka natten, det var en mycket skum decembernatt, och som lyse i rummet nyttjade de små usla talgljus med ett tämligen klent sken. Jordemodern hade råkat se fel.
– Ta ett ljus och lys närmare på ungen!
Nu blev miss Cora Skalrud djupt kränkt i sin yrkesstolthet. Hon svarade: Hon hade under sin levnad hjälpt mer än tusen ungar genom porten till denna världen – vem skulle känna skillnaden på mankön och kvinnokön, om inte hon?
Ulrika satte sig upp:
– Men du ä närsynt, Skalrud! Och du är en stubborn kvenna, bikås att du ä norsk! Ta hit ungen och talgdanken, så får jag glo efter själv!
Tigande och djupt kränkt höll jordemodern upp det nyfödda barnet framför moderns ansikte och ett ljus framför barnets sprattlande lilla kropp. Ulrika såg efter själv.
– Hva sier du nu?
Ulrika sade ingenting. Hon sjönk tungt och tyst tillbaka i bädden.
Av detta barn kunde det inte bli någon präst. Kvinnor fick icke invigas till prästämbetet.
Hjälpkvinnan stod kvar vid bädden med den nyfödda i armarna, talande förebrående ord till mrs. Jackson: Hon hade framfött ett sällsynt välskapat flickebarn, som säkert skulle växa upp till en dejelig kvinna. Varför betedde hon sig nu som om hon vore missräknad och missbelåten? Miss Skalrud hade varit med vid barnsängar, då hon förlossat kvinnor med varelser som var blinda som kattungar, då det hade fötts allehanda vanskapta ungar och missfoster, harmynta, enhänta, enbenta, näslösa, förkrympta bytingar. Då begrep man att modern inte kunde ligga där lycklig och förnöjd, då kunde man begripa, om hon jämrade sig. Om hon hade lagt något av dessa missfoster i armarna på Ulrika, så hade hon haft skäl att klaga!
Orden kändes sanna för modern, och hon tog den nyfödda flickan till sig. Miss Skalrud hade så rätt: Det var en grann tös, ett märkvärdigt rart knyte. Det var rent förunderligt vad ungen var välgjord och fin i alla lemmar och kroppsdelar.
– Ändock har hon en tjyv till far!
– Hva er det du sier?
– Och en hora till mor!
– Er du helt fra forstanden?
Nu blev jordemodern förfärad. Hon gick in till pastor Jackson och omtalade att hans hustru var lyckligt förlöst. Men hon tillade:
– Din kone ligger og fantaserer. Jeg er engstelig for att hun har fått barselfeber.
Pastor Jackson blev också förskräckt. Han skickade genast efter doktor Christoffer Caldwell till sin hustru. Han var byggmästare, snickare och smed i staden, men först och främst känd som en kunnig läkare. Doktor Caldwell undersökte mrs. Henry O. Jackson och sade efteråt, att hon var en kvinna med krafter som en häst: Han hade aldrig sett en barnsängskvinna, som varit så rask och återhämtad en timme efter förlossningen.
Ulrika fick ingen barnsängsfeber. Efter några dagar var hon uppe igen och gick som förr i sina sysslor. Och en afton avhöll baptistförsamlingen bön i kyrkan för makarna Jacksons nyfödda barn, varvid pastorn tackade Herren för sin dotter.
Men på det stora julkalas, som Ulrika skulle hålla för sina landsmän och medinflyttade från Ljuder, skulle det nu fattas någonting. Hon hade ämnat träda fram för sina gäster och sockenbor med ett gossebarn på armen och säga: Se, den lille här! Han ska bli en kyrkans man! Han ska stå i kappa och krage för altaret, han ska stå i full prästskrud på predikstolen! Han ska bli i jämbredd med prosten Brusander i Ljuder i Sverige! Och hon som har burit denne utövare av det heliga prästämbetet inne i sitt liv i nio månader, det är Ulrika i Västergöhl. Hon som framfött denne Herrans man är ingen annan än den gamla sockenhoran i Ljuder, som därhemma förbjöds den heliga nattvarden och utestängdes från församlingen! Här står hon framför er i dag, i sin härlighet, prästamodern!
Så skulle hon ha sagt. Nu blev det inte så. Och Ulrika prövade sig själv och kom till den insikten, att hon icke ännu så helt lyckats bli kvitt den gamla syndamänniskan, att Gud betraktade henne som värdig att bli moder åt en präst.
Men den dagen var endast fördröjd. Den skulle komma, om hon satte sig själv på fortsatt förbättring. Men hon var fyrtio år gammal, och hon hade inte många år att förspilla. Hon skulle se till att hon blev med barn igen och det brådstupa.
3
Fjärdedag jul höll mrs. Henry O. Jackson i pastorshemmet i Stillwater sitt första gästabud.
Det svenska kalasfolket kom från Taylors Falls, Nya Kärragärde och Duvemåla, och två norska inflyttade, miss Skalrud och skomakare Thomassen, var från Stillwater. Hela familjerna var bjudna, stora och små. Karl Oskar och Kristina kom med sina fyra barn; familjen skulle ligga över natten hos värdfolket. Makarna Jacksons hus blev fullt av gäster. Endast en av de inbjudna uteblev: Svenska Anna. Jonas Petter framförde en sjukdomsursäkt för sin hushållerska: Natten förut hade hon vaknat med frossilningar och svår utsot, varför hon inte vågade ge sig ut och färdas så lång väg i vinterkölden. Frossan, denna förskräckliga sjukdom, gick ju mycket bland nybyggarna i vinter, tillade han förklarande.
Men alla visste, att Svenska Anna dragit sig bort från allt umgänge med Ulrika, sedan hon låtit döpa om sig till baptist.
Jonas Petter hade framfört ursäkten fromt och trovärdigt. Ulrika svarade: Ja, frossan och utsoten var förargliga sjukdomar, som på kort tid förminskade människokroppen till blott en skugga, så att den blev obrukbar till både det ena och det andra, som den var skapad för. Men människans själ kunde ändock fortleva i anda och sanning.
Därpå viskade hon till Kristina:
– Svenska Anna har väl bett Herren om denna diarré i sin aftonbön!
Gästerna vid gillet talade svenska och norska. Den ende amerikanen i sällskapet var pastor Jackson själv. Han befann sig i eget hus, men han var inte värd i dag: Detta var hans hustrus kalas, där han var bjuden som de andra och var en gäst bland de andra. Språket skiljde honom från de flesta gästerna, men några av dem talade hjälpligt engelska, så att han inte behövde gå alldeles som döv och stum i sitt hem. Själv försökte han göra sig förstådd med handrörelser, nickningar, pekande och ögonkast, och när han själv inte förstod vad som sades till honom, så log han till svar detta sitt leende, som lyste av vänskap och värme och ställde alla tillfreds.
Det var julkalas, och Ulrika bjöd på gamla svenska julrätter: Kokt grishuvud, rullsylta, pressylta, hacksylta, köttbullar och lungmos. Hon hade stoppat både isterband och fårkorv, hon hade kokt sötost och lagat ostkaka. Det var inte vardagens anrättningar som här bjöds, det var helgens fägnad; det var inte söcknans torftiga spis, utan julhögtidens kräsligheter som gästerna undfägnades med – det var den smakliga och läckra julkosten i Sverige, som sattes fram för de utflyttade landsmännen.
Gästerna försedde sig från ett stort uppdukat bord och satte sig därefter var för sig med sina rågade tallrikar. De åt i tystnad. Den feta rull-syltan smälte i deras munnar, tungorna sög på isterbandets eftersmak, fläsket från grishuvudet dallrade på tallriken, doften från sötostfaten steg i näsborrarna. Det var som en uppenbarelse: Detta var en smak, som de hade förgätit! De hade glömt hur det kändes, hur gott det var allt detta! Men efter några tuggor kom minnet tillbaka, och de åt i både tystnad och gripenhet: Så här smakade julen i Sverige!
Endast få gånger hade de ätit dessa maträtter sedan de lämnade hemlandet. Efter en lång tid blev detta gille en återkomst för dem: Ögonens åsyn av rätterna, tungans smak, lukten av dem – julen i det gamla fosterlandet trängde in i dem genom ögon, mun och näsa. Julkosten som de här förtärde fick en verkan som gick utöver kropp och sinnen hos de utflyttade – den gick in i deras själar.
Minnena kom och tvingade sig på dem, minnena från det land, där de alltifrån barnaåren hade ätit dessa rätter varje julhelg. I minnenas syn stod landet plötsligt framför dem med julbord och julgillen – och därmed kom människor med. Det trädde fram blodsförvanter och nära anhöriga, saknade vänner – när de åt denna mat därhemma satt de till bords med människor som de aldrig mera skulle råka. De såg sig sitta i sällskap med släktingar, vänner och grannar som inte längre tillhörde de levande. Det året och den julen och det gillet – hur det åts och dracks och glammades den gången, hur muntert det var! Och hon var med, men hon är död, och han var med, och honom ser jag aldrig mer!
För svenskarna i Minnesota Territory blev Ulrikas kalas ett återseendets gästabud: Det förflutna i det gamla landet uppsökte dem i det nya och befann sig hos dem här i rummet. På Ulrikas bord var hemlandet framdukat, det återuppstod i gripbar gestalt och kom dem nära i kväll. De hade övergivit det landet – men det hade inte lämnat dem.
Här satt de kring minnenas bord, i sällskap med levande och döda. Och de talade om landet som de aldrig skulle återse.
4
Kristina kände sig otvungen och frisläppt i denna samvaro, där tungomålet inte skiljde henne från människorna. Hon kunde tala och svara både till höger och vänster. Det kändes som om hon i kväll återfått en oumbärlig förmåga som hon förlorat i Nordamerika och länge gått och saknat. Hon blev glad och lätt till sinnes, och hon sade till Karl Oskar: Detta här var alldeles som ett julkalas därhemma.
Därhemma – det låg för henne allt fortfarande på samma ställe. Och själv befann hon sig fortfarande härborta.
Kristina satt och betraktade Anders Månsson i Taylors Falls. Han höll sin rågade tallrik i handen, han åt mycket långsamt av maten; han stirrade rakt framför sig, stirrade med orörliga ögon på väggen mitt emot, där ingenting fanns att titta på. Men kanske Anders Månsson såg någonting – kanhända var det Öland, bygden som han längtade tillbaka till. Han hade sagt en gång, att han bara hade en enda önskan i livet: Att få smaka öländska kroppkakor en gång till innan han dog. Och hon hade lovat att laga dem åt honom, men ännu hade det inte blivit av.
Ölänningen led av samma onda som hon själv: Han längtade tillbaka. När den plågan ansatte honom som svårast, drack han sig med brännvin in i sanslösheten och blev liggande ännastupa på sin säng. Gärna skulle hon ha velat byta ord med honom om den saknadens värk och vånda, som de delade. Men han var ihopknäppt och skyggade för förtrolighet. Måhända skulle han aldrig ha druckit ner sig i sitt elände, om han kunnat få tag i en kvinna, som ville dela hans liv.
Kristina satt i soffan bredvid norrmannen Thomassen i Stillwater, som hade gjort spinnrocken åt henne. Samuel Nöjd, dalmasen och pälsjägaren, kom med sin tallrik och satte sig på andra sidan om henne, kärvänligt grinande:
– Håller mej nära lejjdis!
Kristina kände det alltid som om det stod en stank av slakt och sura skinn kring Nöjd och han ingav henne motvilja med sitt fräcka tal. När han fick kallelse till nattvardsgången i våras, skickade han ett hädiskt bud och stannade hemma. Denne arme gamle man, som snart skulle möta sin Skapare, var gudsförnekare. Han var en flitig syndare och ett otäckt manfolk som levde ihop med en indiankvinna. Skinnjägaren hade vistats så länge bland hedningar här ute, att han hade förlorat sina kristna begrepp. Ändock hade Ulrika bjudit honom med i dag. Hon ville inte gå förbi någon av sina landsmän, och hon hade tyckt att hedningen Nöjd behövde få komma ihop med folk, som förde ett kristligt leverne.
Dalmasen stoppade munnen full med rullsylta från sin tallrik, det saftade sig i hans mungipor och han svalde glupskt:
– Hon kan koka, Ulrika! Oj! Oj! Hon kan koka! Jag ä sorry att hon int velle bli gift till mej!
– Nöjd har ju en kvenna hos sej, har jag sport, sade Kristina.
– Indianskan kokar bara svinamat för mej. Hon rör ihop lite vildris och corn nåen gång.
– Varföre har han’na hos sej?
– Hon ä nöttig te annat! Hon duger att rasta sej på.
Och Samuel Nöjd småskrattade och blinkade åt Kristina med sina små gröna ögon:
– Hon ä lite småväxen bara på dä stället. Men indiantöser ä allti småväxena den vägen.
Skomakare Thomassen spetsade öronen vid den gamle skinnjägarens beskrivning av indiankvinnan. Han lutade sig fram, så att hans linlugg föll ner över pannan.
– Dä ä styggt utav Nöjd att bruka den stackars fleckan på dä sättet! utbrast Kristina.
– Jag har bara hulpit’na, förklarade dalmasen. Hon kom te mitt logghus en kväll förra vintern. Hon va utsvulten och närapå ihälfråsen. Hon va nära döen. Hon feck stanna hos mej. Jag tog hand om fleckan.
Ulrika gick omkring bland sina gäster och manade dem att gå fram och fylla på tallrikarna så snart de blev tomma; hon dröjde på foten och lyddes till Nöjd när han fortsatte:
– Hon har ingen som bryr sej om’na. För hennes stam lever int häromkring. Men jag har vatt go och barmhärti mot fleckan.
– Men du tar betalt för din barmhärtihet, insköt Ulrika. Varenda natt tar du betalt av den stackarn!
– Min indiantös ligger ihop mä mej utav fri vilje.
– Hon är nock så illa tvongen.
– Dä ä ljug! vidhöll skinnjägaren harmset. Di franske jägarna la squaws på ryggen mä tvång. Men jag har allri brukt våld mot nåen kvenna. Int ens utav di vilde folkaslagen.
Ulrika ville då vara skonsam mot Samuel Nöjd och säga, att han ingalunda var en av de grymmaste vita manfolken i Territoriet. Det fanns karlar som gav sig på de oskäliga djuren. Nöjd höll sig dock inom människosläktet.
– Behöver karlarna va såna grömma och lystena bestar? undrade Kristina med rösten kvävd av avsky.
Den linhårige norrmannen på hennes andra sida nickade åt henne som om han hade instämt i frågan.
– Va ekspektar du utav manfolk? undrade Ulrika och tittade från svensken till norsken. Di ä skapta den vägen!
– Vi kan inte hjälpa’at, du menar? sade Nöjd grinande.
Då förklarade mrs. Henry O. Jackson: Först skapade Gud mannen, och det gjorde Han eftermiddagen samma dag som Han hade skapat vilddjuren, vart och ett efter sin art. Han var nybörjare på människor. Han hade ännu ingen övning: När Han satte i gång med manfolken, så hade Han bara gjort djur. Så blev också manssläktet sådant det en gång för alla var. Men långt efteråt skapade Gud kvinnan. Då hade Vår Herre fått vanan inne: Då visste Han hur en människa skulle vara beskaffad.
– Men jag är inget villdjur! sade Samuel Nöjd förtrytsamt. Indianfleckan far int illa hos mej. Hon skulle få en möcke värre lott hos dä egna folkaslaget.
Han hade ätit tomt på sin tallrik och gick fram till bordet efter mer. Då passade norrmannen på att maka sig ännu närmare Kristina. Han hade nästan hela tiden haft sina trånande ögon riktade på henne. Hon mindes Thomassens enträgna blick sedan dagen för deras ankomst, då han hade visat dem vägen till Taylors Falls.
– Kvinnene her i Territoriet er urettferdig fordelt, sade den norske invandraren och lät tjock i halsen. Det er så mange av oss mannfolk som må være uten.
– Men nu flöttar här in nya fruntimmer unnan för unnan, menade Ulrika.
Thomassen klagade dock: Det hade ännu inte blivit någon kvinna över åt honom.
Ulrika vände sig med förstående uppsyn mot honom: Både män och kvinnor hade sina svåra begärelser och fick kämpa för att bärga sig mot dem. Och det var naturligt att manfolken i Territoriet kåtnade till, när de framlevde sina dagar och nätter i ensamhet. Men till en del hade de sig själva att skylla. För exempel behövde de inte dricka så mycket av det här äggaölet, som utskänktes på Pierre’s Tavern därnere vid floden. Hon visste hur lumberjacks och annat timmerfolk levde på krogen: De slog sönder fyra ägg och hällde i ölet, tre, fyra ägg hällde de i vart stop som de drack. Det ölet blev förstås både närande och hälsosamt, det blev mat och dricka på samma gång. Men någon mer uppkåtande dryck fanns inte i världen. Sedan klagade manfolken över att de hade så svårt att bärga sig när de själva gick och eggade opp sin kättja! Nu brukade ju han, Thomassen, också hålla till på Pierre’s Tavern! Men det ville hon av ren kristlig barmhärtighet råda honom till: Om köttet i honom skrek efter kvinnor, så skulle han akta sig för äggaölet!
Ulrika gick bort till andra gäster. Den linhårige norrmannens ögon var hela tiden efter Kristina – när Ulrika gått lade han sin hand på hennes axel.
Hon kände hur en stark åtrå utgick från den mannen. Han hade så underligt inträngande ögon. Hans blick liksom sökte sig fram till hennes kön. Lystnaden låg hos honom i så öppen dag, att det kändes otäckt. Hon ryste till och drog ihop axlarna.
Skomakare Thomassen var en mångkunnig man; han var också en skicklig spinnrocksmakare. Och Kristina passade på att berömma spinnrocken, som han hade gjort åt henne: Den var lätthanterlig och lättrampad. Hon satt och spann och vävde hela vintern igenom, och hon var så glad åt sin nya spinnrock.
Norrmannen rörde sakta vid hennes hand som höll tallriken:
– Kom innom og hils på meg en gang!
Han talade så lågt – vad menade han? Vad ville norsken henne? Han tyckte att kvinnorna var orättvist fördelade emellan männen häromkring – menade han att flera män borde ha del i en och samma kvinna? Ville han själv ha del i henne, kanske?
– Kom innom en gang. Jag bor helt alene her i byen.
Det var det han menade: Han ville ha del i henne. Han ville locka in henne till sig i sitt ensamma hus.
Och hon såg åt Karl Oskars håll – han satt i andra ändan av rummet och talade sin stapplande engelska med pastor Jackson. Vad skulle Karl Oskar ha sagt, om han hade hört norrmannen Thomassens inbjudan till hans hustru? Det skulle ha följt ledsamheter för inbjudaren, så mycket var säkert.
I staden Stillwater fanns det åtminstone en dörrtröskel som hon aldrig skulle gå över.
Sakta makade hon sig undan mannen, hon flyttade på sig så mycket, att han var tvungen att ta ner sin hand från hennes axel.
Då log han litet tafatt:
– Du er vel ikke redd meg?
– Nää. Jag kan väl int tro, att han ä farli?
– Langt ifra. Jeg er en snild mann.
Det hördes något av ett barns hjälplösa klagan i den lille skomakarens stämma. Och han fick någonting av barnets ansikte när han log. Hennes rädsla och motvilja trängdes tillbaka av medömkan: Kanske menade han inte något illa med sin inbjudan? Kanske allt var ren vänlighet. Om han nu bara ville att hon skulle komma och hälsa på honom… Han levde alldeles ensam, han plågades av det och trådde efter sällskap. Han trådde efter en kvinna. Inte kunde hon tadla honom för det. Hon begrep ett ensamt manfolks belägenhet i inflyttningslandet. Hon behövde bara föreställa sig, hur det skulle vara, om hon själv varit tvungen att leva i Amerika alldeles allena, utan make och barn. Det hade hon inte förmått utstå. Men de flesta män här måste år efter år uthärda ett sådant liv. Kanhända fick de inte dömas alltför strängt, om de frestades till horsgärningar med andras kvinnor, och Gud måste väl misskunda sig även över dem, som bedrev grov otukt med hedningskvinnor och hade onaturligt umgänge med djurhonor.
Nu hade Samuel Nöjd satt sig ensam i ett hörn med en ny rågad tallrik framför sig, glömsk av allt utom av ätandet. Kanske hade hon fällt domen över hans beteende mot indiankvinnan alltför brått. Kanske talade han sanning, kanske han var så snäll och god mot henne, att hon i gengäld gärna gjorde honom till viljes. Samuel Nöjd var född i ett kristet land och hade en gång fått lära vad som var synd, men glömt bort det. Flickan av hedningafolket kunde ingen döma, för hon kände inte Tio Guds bud.
Åter hördes norskens låga röst:
– Jeg er en snild mann, som ikke vil gjøre en kvinne noe vondt. Kristina vände sig mot honom: Att leva allena var en alltför svår pina för människan att utstå. Själv skulle hon inte vilja leva utan en man. Så hon tackade sin Skapare för att hon hade en. Nu ville hon bara säga att hon ömkade honom, som levde så ensam. Gud hade skapat manfolk och kvinnfolk för varandra, och nu önskade hon att det skulle inflytta så många kvinnor, att varje man som sökte en hustru också kunde få en – att även han skulle befrias från enslingens grymma lott.
Den lille mannen med det linljusa håret lyddes noga. Så klappade han henne på handen och sade med ett stilla allvar i stämman:
– Du är en god kvinde.
Och hon kände att hon sagt något, som varit en annan människa till tröst.
5
Mitt i gästabudet äskade mrs Henry O. Jackson ljud: Hon hade från början väntat ännu en kär gäst i kväll, ett litet manfolk. Men såvitt hon begrep så skulle det dröja ännu något innan han böstade på dörren. I hans ställe hade det emellertid kommit en gäst av kvinnokön, som hitintills var okänd för alla, men som de nu skulle få se för första gången.
Och därpå kom miss Cora Skalrud fram med husets späda barn, den lilla nyfödda flickan, som förevisades för kalasfolket, liggande insvept i sin linda. Miss Skalrud var så stolt över den lilla som om hon hade framfött henne själv. Hon förutspådde att dottern en gång skulle bli lika vacker som sin mor. Härtill svarade modern: I Amerika kunde en flicka ha gagn och nytta av ett fagert ansikte. Men om hon föddes av fattigt och simpelt folk i Sverige, så fick hon bara ont av det, för hon blev manfolkens lovliga jaktbyte.
– Så ä däkan introdjusad! tillade hon, och miss Skalrud fick bära den lilla tillbaka till hennes säng.
När dottern i huset inträdde avbröts en historia, som Jonas Petter höll på att berätta för några gäster av mankön, som satt i en ring omkring honom. Den handlade om en rik bonde hemma i Ljuder, som var oförmögen att bli barnafar och som ville leja soldaten i roten att göra en arvinge åt honom, sedan hustrun hade samtyckt att hjälpa till och uträtta sin del av verket. Bonden bjöd soldaten tio tunnor råg för besväret, om det föddes en manlig arvinge, och fem tunnor av samma säd, om det föddes en kvinnlig, allt rågat mått. Soldaten visade sig först tvehågsen, för han trodde att bonden skulle höja budet, men det hade varit missväxt det året och säden stod högt i pris, och till slut godtog han den erbjudna solden: Det skulle bli bröd åt hans stora barnaskara. Och när den rike bonden nästa gång skulle göra en stadsresa och stanna borta över ett par nätter, inkallades rotens soldat till tjänstgöring i makarnas äkta säng.
Så långt hade Jonas Petter hunnit i historien, när Ulrika äskade ljud för att framvisa sin nyfödda, och när flickan var utburen igen ville han inte fortsätta: Han fann att historien i det följande inte passade på en bjudning i ett prästhem – han skulle berätta fortsättningen en annan gång på en annan, mindre gudlig plats.
Jonas Petter begrep mer engelska än någon av de samtidigt med honom inflyttade; han hade legat med språkböcker under vintrarnas kvällar och sista året hade han läst The Pioneer, tidningen på engelska för nybyggare, som trycktes i St. Paul. I kväll hade pastor Jackson upptäckt hans språkkunnighet; de hade talats vid på pastorns modersmål och förstått varandra väl.
Nu kom mannen i huset åter fram till Jonas Petter, fattade honom i armen och förde honom med sig till en vrå av rummet. Han talade sitt språk viskande; det lät som om han hade ett hemligt ärende till svensken. Och Jonas Petter vände öronen till:
Pastor Henry O. Jackson hade uttänkt och förberett en stor överraskning åt sin hustru på kalaset här i kväll: Han ämnade hålla ett tal för henne på hennes modersmål:
– I want to make a little speech in swedish, you see!
Bland svenskar han råkat hade han snappat upp några passande meningar, och så hade han i hemlighet gått och övat sig och uttalat dem. Men svenska var ett mycket svårt språk att lära, sade han; därför blev det ett mycket kort tal, bara en sju, åtta korta meningar. Och de hade tagit honom lång tid att lära in. Han ville således på detta sätt tacka och ära och hylla sin älskade maka på hennes eget språk, men i ärebevisningen önskade han inbegripa även hennes landsmaninnor, alla kvinnor som inflyttat från Sverige. För han vördade och värderade dem alla mycket högt.
Det lilla tal som han med möda knåpat ihop hade han skrivit ner på ett papper. Men han ville be Jonas Petter att han först skulle läsa igenom det och säga om det dög. Han ville ju gärna veta, om han hade gjort några fel i språket. Kunde Jonas Petter vara snäll och granska det här…?
Pastor Jackson räckte fram en papperslapp, Jonas Petter tog den och gick fram till den närmaste väggljusstaken och läste i talgljuslågans sken:
”Kära my Dyra Ollrika! Jag önskar göra Dig ett små tal på partykalaset i dag. Jag vilja säga Dig Tack my kära. Jag är gladelig och lycklig that Du blef an hostru af mig. Du är den best of alla hostrur i denna Wärld. Jag will Du skall detta weta.
Jag vilja göra tal och ära alla Svenska kvinnor i dag. Jag är gladelig och lycklig åt dem alla. Svenska flickor knullar bra.”
Två gånger läste Jonas Petter igenom vad pastor Jackson hade skrivit ner. Han läste sakta och noggrant och fick en eftertänksam uppsyn.
Pastorn stod bakom hans rygg och förklarade: Med dessa ord ville han hylla och avtacka sin goda, svenskfödda hustru och samtidigt framföra sin vördnad för andra kvinnor från samma land. Det var deras dygd och ärbarhet, som han i några enkla meningar ville prisa. Av de folkslag, som inflyttat hit till Minnesota, framstod svenskorna genom sin otadliga sedliga vandel som ett föredöme för allt kvinnokön.
Pastorn talade alltjämt viskande. Jonas Petter viskade tillbaka: Det var en sak, som han gärna ville fråga om: Var hade pastorn fått tag i den allra sista meningen i talet?
Jackson svarade: Den kom från en svensk timmerhuggare som han råkat i Franconia. Han hade bett honom skriva ner på sitt modersmål några berömmande ord om de svenska kvinnorna, det högsta beröm som han med gott samvete kunde ge dem. Och svensken hade skrivit det där på en lapp, och han hade skrivit av det och satt det sist som kronan på verket. Så i sista meningen kunde det inte vara något fel i språket, den var äkta.
Jonas Petter talade fortfarande så lågt han kunde, när han svarade: Det här var ett mycket fint och bra tal. Och det passade att hålla det här i kväll. Allt som nerskrivits på detta papper var rena, oförfalskade sanningen, från den första bokstaven till den sista var det fulla sanningen. Och han var säker på att de närvarande kvinnfolken skulle tycka om det talet. De skulle bli mycket glada åt berömmet som de fick. Några fel i svenska språkläran att fästa sig vid fanns det inte heller. Alltihop var väl ihopkommet.
Men han skulle vilja tillråda pastorn att förkorta det lilla talet med en mening, en enda bara. Om man nu exempelvis tog bort den allra sista meningen. Den var nämligen onödig, noga betraktat. Vad som stod där behövde ingen säga inför svenskt folk, för det var redan så mycket upprepat, att alla människor kände till det. Det var alldeles rätt och riktigt och sant, det också, kanske det sannaste av alltsammans. Han kunde själv bekräfta det, för den delen. Där stod ett mycket högt beröm och en stor ärebevisning åt de svenska kvinnorna, som alltid kände sig hedrade när de fick höra sådant. Men en talare skulle ju inte upprepa vad alla redan visste. Så den sista meningen var alldeles överflödig. Det präktiga talet skulle få sin största verkan, om den togs bort.
Pastor Jackson nickade ivrigt och tackade varmt för rådet: Naturligtvis följde han det. Och Jonas Petter tog upp den röda timmermanspenna, som han alltid bar i baklommen på sina byxor, och strök över de fyra sista orden på papperet med ett tjockt, kraftigt streck. Han så gott som utplånade dem.
Så tog pastorn papperslappen, steg fram och upplät sin välövade predikoröst och äskade ljud.
Det hyllningstal som pastor Henry O. Jackson höll för sin maka kom som det högsta ärekrönet för henne på hennes stora julgille för landsmännen. Denna överraskning alldeles överväldigade henne: Nu var gamla Ulrika i Västergöhl i sanning återupprättad: Hon hade bjudit dessa gäster till sitt nya hem, de hade gärna hörsammat hennes inbjudan, ja, de hade känt sig hedrade av den. Och de var förnöjda och storbelåtna med undfägnaden – som med en enda tunga hade de prisat henne som matmor: Det var ingen ände på deras lov och beröm åt hennes svenska kalasbord med alla läckra maträtter. Och hon hade framvisat ett välskapat flickebarn, som hon hade fött i äkta säng, i ett kristligt förbund. Hon blev hedrad och ärad även som barnamoder. Men så kom till slut, alldeles oväntat och oförmodat, det som hon kände sig mest ärad och prisad och upplyftad av – det tal på hennes eget modersmål, som hennes hjärtegode, älskade Henry höll för henne.
Här fick nu hennes medinflyttade, folket från hennes hemsocken, högt och tydligt på svenska språket höra, hur tacksam hennes make var mot henne, hur högt han höll och aktade och ärade henne! Denna hedersbevisning överträffade allt annat – den upphöjde henne så att hon kände svindeln gripa sitt huvud: Nu var Ulrika i Västergöhl inkommen i sin härlighet. Nu var hon framme. Vad återstod mer för henne att begära av livet?
Ulrika gick fram till sin make, och han tog emot henne i sina utbredda armar inför allt folket; vid hans bröst svalkade hon sin egen överfulla, heta barm med glädjens gråt.
Jonas Petter gick tillbaka till sin plats och satte sig ner för att äta värdinnans goda ostkaka: I kväll hade han säkert gjort en god gärning. Han hade avvänt en stor chikan på detta kalas; han hade gjort det därför att detta var Ulrikas första gästabud här i livet. Men nu satt han och grubblade litet över sig själv och sitt beteende. Han undrade om han inte på något sätt hade blivit förändrad på sistone. Om pastor Jackson hade frågat honom till råds i den här angelägenheten för ett par år sedan, när han var en nykomling, så hade han säkert låtit honom hålla sitt tal alldeles oförkortat. Varför hade han nu i kväll försakat den skadeglades nöje?
Han hade kanske, liksom Ulrika i Västergöhl, blivit en förbättrad människa i Amerika.