1
Efteråt skulle Karl Oskar Nilsson många gånger i minnet vända tillbaka till den kväll i juni, då han gick på åkern och kupade sin majs och fick se en främmande karl komma nere vid sjöstranden.
En lång karl med ränsel på ryggen, som gick framåtlutad och knyckte på kroppen och svängde på armarna, var på väg upp mot den gamla stockstugan. Han stannade och tittade mot det nya boningshuset under de stora sockerlönnarna. Därpå vek han av uppåt lönndungen. Han gick som om han inte hade någon styrsel på sin långa, gängliga kropp.
Karl Oskar stod med kuphackan vilande i handen och glodde. De första åren hade de knappast en besökare i månaden, numera fick de se någon nästan varje dag. Men det var inte någon av grannarna som kom. Och den främmande såg sig omkring emellan husen på nybygget som om han hade gått vilse. När han upptäckte Karl Oskar på majsåkern, ändrade han åter sin väg och gick åt hans håll.
Det var ett ungt manfolk, spensligt växt. Såvitt det syntes av klädseln var det en pälsjägare. Han bar en stor, vid rund hatt, lång svart- och vitrutig tröja och en jaktskjorta av flammande röd flanell. Han hade byxor av hjortskinn, uppfästa i midjan av ett brett, gult läderbälte, lågskaftade stövlar och emellan stövelskaften och knäna den tätt åtsittande benbeklädnad av skinn som kallades leggings. Han var ytterligt mager, kläderna var för stora och hängde som på en stake.
Karl Oskar tyckte att den främmande i sin gång var förvillande lik hans bror Robert. Men han var längre till växten än Robert. Och när han nu kom närmare kunde han inte i ansiktet skönja någon likhet med brodern.
Det var väl någon vilsegången som ville spörja om vägen.
– Go kväll, Kal Oska!
Den tilltalade stod handfallen med hackan i näven: Framför sig hade han en främmande gestalt, i främmande kläder, med främmande ansikte – och med en hes och sprucken röst, som han aldrig hade hört, kallades han vid namn av främlingen.
– Känner du int igen bror din, Kal Oska?
Kunde det tänkas att någon kom här för att falskeligen säga sig vara hans bror, som begav sig till Kalifornien för fyra år sedan? Kunde det tänkas att någon sådan främling skulle nämna honom vid namn?
– Now jag ä back från California Trail.
Kvällsljuset var ännu klart; Karl Oskar såg närmare på den andre, såg honom in i ögonen. Och på ögonen började han känna igen honom. Men han mera kände än såg vem det var till en början.
Det var hans yngre bror Robert, som stod här framför honom.
Långsamt, liksom ännu tvekande, lade Karl Oskar ifrån sig sin kuphacka bland majsplantorna och räckte fram sin hand:
– Du ä kommen igen te slut…! Välkommen, Robert…!
– Thanks, Kal Oska! Du va unnrande…?
– Du har växt på längden. Du ä förännrad.
Han hade låtit förvilla sig av kroppslängden – Robert hade växt flera tum, det var naturligt när han hade varit borta under fyra år. Och så kläderna: Han begav sig iväg i sina gamla vadmalskläder från Sverige, och nu kom han tillbaka klädd som en amerikansk trapper. Men den största förändringen hade skett med hans ansikte: När Karl Oskar såg broderns ansikte sist, var det rundhylt och skäggfjunigt och hade barnets mjukhet i behåll i kinderna. Nu hade det infallna käkhålor, utstående kindben och en grov, fnasig och gulblek ansiktshy, som syntes liksom maskäten. Under ögonen var djupa, svartgråa gropar grävda. Det var ett förhärjat ynglingaansikte han såg. Och när Robert log mot honom öppnade sig de svarta hålen efter bortfallna tänder framme i munnen – detta tandlösa leende såg Karl Oskar för första gången hos sin bror.
Robert hade varit aderton år när han begav sig i väg. Han var tjugotvå år nu när han kom tillbaka. Han var fortfarande en yngling, men han hade blivit gammal i ansiktet.
– Vi har sörjt dej som dö.
– Men jag skrevet flera times.
– Dä ä bara kommet två brev.
– Alla letters har int kommet fram, I se. Di rövar posten sometimes bort i western.
Karl Oskar tog Robert i axeln, kände på hans kropp som om han än en gång ville förvissa sig om att detta verkligen var hans återvändande bror: Kroppen var intill senor och ben avmagrad:
– Du har nya fina kläer.
– Tänker du att jag skulle komma back som en trashank, Kal Oska?
Och Robert log åter sitt svarta tandhålsleende:
– Jag kom uppför rivern to Saint Paul med stimbåten. Sen åkte jag med ett oxteam, men geck sista stöcket. Här ä vägar röjda genom skogarna nu…
Han avbröts av en hårt skrällande hosta, som beledsagades av ett starkt morrande ljud inifrån bröstet:
– Jag förköllde mej på stimbåten.
Han vände sig om och tittade uppåt det nya boningshuset:
– Du har satt opp en ny stor byggning, Kal Oska.
– Den ble int efter dä första fotträet jag lade. Men den kan nöttjas.
– Two våningar hög!
Karl Oskar svarade: Den övre våningen hade han inte hunnit inreda i rum ännu. Men därnere i huset hade de ett stort rum, där de mestadels vistades, en kammare på gaveln, där barnen hade sina bäddar och ett ordentligt tilltaget kök för kokningen. Goda eldstäder hade han murat, så att de höll värmen i huset om vintrarna.
Robert berömde det nya boningshusets läge på sluttningen under de stora sockerlönnarna, som gav skugga om sommaren och skyle om vintern. Lönnar var också lummiga och granna prydningsträd. Och när han jämförde timmerhuset med den gamla stockstugan därnere, så kunde han se, att det hade gått framåt för brodern medan han hade varit borta.
– Här ska vi int stå! Gack nu in! Kom!
Med ett kraftigt tag satte Karl Oskar ner kuphackan i majsåkern.
– Du har börjat planta indian corn, sir jag.
– Här växer nu annra grödan. Dä lönar sej gott. Å vetet sår jag tredje året. Majs and vete lönar sej bäst här i Minnesota.
Det visste Robert: Vetet var sädesslagens konung i Amerika och indian corn var drottningen. Och han förstod alltmer att mycket var förändrat här sedan han lämnade.
I en känsla av broderlig ömhet höll Karl Oskar sin arm över Roberts skuldror, medan de gick upp till boningshuset. Han hade varit så gott som förvissad om att brodern var död. Nu blandade sig hos honom glädjen över hans oförmodade återkomst med bestörtning över hans förvandling: Det var hans utmärglade gestalt, hans gulbleka, osunda ansiktshy, hans röst som lät så underligt ihålig, hans stela rörelser – det var något av själva livet som fattades hos Robert. Och här gick han framåtlutad bredvid honom – det var något av en gammal man i hans gång. Kanske hade han blivit alltför lång för att kunna hålla kroppen rak, kanske var han tvungen att gå litet krokig. Hans bror var tio år yngre än han själv, men han var på något sätt inte ung längre. Hur var det fatt med honom? Var han inte kry?
– Jag tror inte Krestina heller känner igen dej, Robert. Genom dörren på byggningens baksida gick de in i köket. Kristina stod vid spiseln och passade grytan med ärtvällingen, som de skulle ha till kvällsvard.
Efter en kort förvåningens och tvekans blick igenkände hon den återkomne:
– Robert…! Robert…! Du ä tebaks…!
Hennes utrop var fullt av glädje; hon slog armarna om svågern. Gråten kom i hennes hals, så tagen blev hon. Det var besvärligt för henne att få ord ur mun i början.
– Du kände igen mej fortare än Kal Oska!
– Jag har saknat dej obarmhärtitt, sade hon. Men jag har allti trott att du skulle komma tebaks!
Robert tog sin ränsel från ryggen och satte ner den på golvet.
– Du kommer klädd som en amerikansk herre! fortsatte Kristina. Stor å lång har du blett. Men du ä så avfallen…
Barnen var samlade i köket, men de skyggade för den nykomne när han närmade sig dem. Robert hade varit borta så länge, att de hade hunnit glömma honom. Det var bara Johan som kom ihåg, att han en gång hade bott hos dem:
– Du ä farbrorn som va hos oss i gamla stuan!
– Du ä stor och teväxt, Johan. Hur gammel ä du nu?
– Nie år.
Robert fick tag i Dan och lyfte upp honom:
– Den här låg i svepan när jag for!
– Vi har en mindre nu, sade Kristina. En däka som heter Ulrika. Hon är tretton månar.
Robert lyfte också på lillflickan, som i dagarna hade släppt stödet och gått över köksgolvet själv för första gången. Men hon var inte trakterad av närgångenheten, utan började gallskrika på hans arm. Då tog han fram en stor strut med söta karameller, som han delade ut bland de fem barnen. Därefter tykändes de inte längre för den främmande, utan började flockas kring honom.
Karl Oskar drog in lukten från grytan på spiseln i sin näsa: Ärtvälling med kokt fläsk var för honom en kostlig maträtt, och han visste att brodern tyckte mycket om den. Det var tur att Kristina hade så god kvällsvard i dag. Det såg ut på Robert som om han behövde stärkande föda.
– Du har vannrat långt. Du kan va sulten!
– Jag ä mest törsti, sade Robert. Om du hade nået kärl att drecka vatten uti, Krestina…?
Hon räckte honom ett stopamått, som han fyllde ur träämbaret med vatten som stod på golvet invid spiselmuren. Han drack ur nästan hela måttet med märkbar njutning:
– Dä va gott vatten. Ä dä från nåen källa?
Karl Oskar svarade: Han hade ju grävt en brunn uppe i backen första året, men vattnet blev brunaktigt och hade bismak, och brunnen tröt i långvarig torka. Men i somras hittade han i ett busksnår inne i ekskogen bakom gamla stugan en springkälla med ett rent och klart vatten, det friskaste och härligaste dricksvatten som man kunde önska sig. Det var tio minuters väg att gå och hämta ur källan, men den vägen var vattnet värt.
Robert svarade:
– Friskt vatten ä värt hur lång väg som helst.
– Var har du Arvid? frågade Kristina. Ä han int mä hem?
– Nää. Arvid ä int mä.
– Ni båda va ju i sällskap?
– Yes. Vi va i sällskap. Men vi skilldes.
– Var ä Arvid nu?
– Han ä därborte. Han stannade efter.
– Stannade han…?
– Menar du att Arvid stannade efter på gullfälten? insköt Karl Oskar häpet.
– Ja. Han ä kvar. Han ä left.
– På dä sättet! Kristina såg förundrad på svågern.
– Ja. Arvid ä left.
Robert hade svarat på frågorna kort och liknöjt, som om de inte stort hade angått honom.
Karl Oskar återtog:
– Varken Arvid eller du har haft nåen tur, tänker jag. Eller har du kanske gull där i bärsäcken?
Och han pekade på ränseln, som brodern hade ställt ifrån sig på golvet – den var av tjockt präktigt skinn. Den var ny.
– Tror du jag går å bär gullet på mej? Dä märks att du inte vatt på trailen!
Och Robert log ett brett tandhålsleende: Tänkte Karl Oskar att en guldgrävare släpade sitt guld med sig? Att han kom bärande på en guldsäck, när han återvände hem? Guld var tungt, närapå den tyngsta vara som fanns. Ingen orkade gå och bära på guld långa vägar. Och så blev man lätt överfallen och rövad. Ånej, man satte sitt guld i säkert förvar så snart man hade hittat det. Man gick inte med det vårdslöst i fickorna, inte med ett enda korn. Inte ett nugget riskerade man. Vartenda guldkorn hade sitt värde och man tog väl vara på det. Han hade fått lära sig hur man hanterade och förvarade guld: Det sattes i säkert förvar i en bank.
Karl Oskar lyddes till brodern, medan han sökte Kristinas ögon. Han blinkade meningsfullt. Hon var osäker om hur hon skulle tyda det.
– Ä kvällsmaten färdi snart? undrade Karl Oskar.
Ärterna blev inte färdigkokta ännu på en stund, svarade Kristina. Men hon såg på Robert att han var utfaren och trött: Han kunde gå in i gavelkammaren och luta sig på en säng, medan hon gjorde kvällsmaten i ordning. Han skulle i alla fall ligga därinne i kammarn hos barnen, hade hon tänkt. Nu låg ju Karl Oskar och hon och flickungen som inte var avvand ännu, inne i levnadsrummet som de kallade det.
Det blev nog tid för Robert att se sig omkring i deras nya hus; Karl Oskar hade ännu inte hunnit snickra hälften av de möbler, som de behövde därinne. Han visade sin bror till gavelkammarn, där han kunde sträcka ut sig litet; säkert behövde han vila, det tycktes ibland som om han hade vacklat på benen.
Karl Oskar gick tillbaka till hustrun i köket:
– Bror min ä int igenkännli. Han ä gulakti i ansiktet.
– Han har farett illa. Dä syns.
– Dä kan int va rätt mä honom.
– Kanhända har han nåen sjukdom. Han känns het i hännerna.
– Han sa att han hade förköllt sej på stimbåten.
Kristina tog tallrikar från vägghyllan och satte fram på bordet:
– Men dä låter ju på Robert som om han har haft tur på gullfälten. Du hörde’at?
– Jag hörde’at!
– Han talte som om han hade satt in gull på banken. Då skulle han va rik nu.
– Som dä låter!
– Du tror’at int?
– Int en stavelse tror jag!
– Hittar han på’at alltihop, menar du?
– Vid dä här laget känner jag Robert! Kommer du ihåg lögnhistorien på skeppet? Kommer du ihåg den döe indianarn oppe i träet?
Karl Oskar mindes väl. Vid deras landstigning i New York hade Robert spritt ut, att kaptenen på deras skepp var slavhandlare, och ämnade sälja dem alla till hundturken, och det blev ett elände av det. Och första vintern här var det händelsen borta vid Indianklippan: Han hade hittat på att en indian, som hängde uppspetsad och död i en trädtopp, hade skjutit av pilar mot honom!
– Han har ljuet förr. Dä ä sant, sade Kristina. Dä ä nået sjuklitt hos’an.
– Han ska inte lura mej mer, förklarade Karl Oskar med bestämdhet.
Kristina uppfattade den orubbliga föresatsen i orden.
– Men varföre ska Robert ljua för oss igen?
– Han skäms kanske för att han kommer tebaks tomhänt.
– Men han har köpt sej nya kläer och ny ränsel.
– Han har väl arbetat för nåen och gjort pengar.
Men Kristina tyckte att Karl Oskar var för brådstörtad att misstro sin bror så snart denne trädde innanför tröskeln. Varför skulle de inte kunna tro, att han hade hittat guld? I guldlandet Kalifornien kunde väl ett barn ha tur att råka på det rätta stället. Och Robert hade varit i väg i fyra år och hade hunnit fara över vida trakter.
Men Karl Oskar sade: Han hade aldrig ämnat fråga Robert, om han fått tag i något guld: Inte ens här i Amerika skedde det så stora underverk. För honom var det ett tillräckligt stort under att hans bror kommit tillbaka igen med livet i behåll. En barmhärtig Försyn hade väl tagit hand om honom. Man kunde inte därtill begära av Försynen att han skulle komma hem med rikedom.
– Dä ä synn om Robert, lade han till. Han kan inte va kry. Men han ska visa sitt gull, innan jag tror en stavelse! Den här gången ska han inte göra mej te narr.
Roberts oförmodade återkomst vållade uppståndelse i nybyggarhemmet. Kristina gick till och från sina sysslor, så att kvällsvarden blev försenad. Slutligen satt familjen samlad kring matbordet i köket, och Robert satt med, emellan brodern och svägerskan. Han begapades av barnen, och den lilla Ulrika klängde kring hans knän och ville ha flera söta karameller.
Kristina såg närmare på svågerns ansikte:
– Dä syns som om du farett illa?
– Hunting för gold frestar en god hälsa.
– Har du haft nåen sjuka?
– Gullgrävarsjukan får alla på trailen.
Robert beskrev inte närmare denna sjukdom. Han såg sig omkring i det nya köket med dess nymålade väggar: På fyra år hann en människa förändras, och den som har varit på trailen förändrades fortare än andra. Om han skulle berätta allt det som han hade varit med om, så skulle de få sitta här vid bordet i ett sträck ända till julafton, och han skulle inte hinna med hälften.
– Vi ska int spörja dej nået ikväll, sade Kristina. Du ä trött å tyar int.
Hon öste upp ärtsoppa till råge på svågerns tallrik: Nu skulle han äta sig riktigt mätt, och sedan skulle han gå och lägga sig. Hon skulle bädda åt honom inne i kammarn i Johans och Haralds säng; de båda stora pojkarna kunde ligga på golvet så länge.
– Du ä snäll, Krestina. Matsäcken som du lagade åt mej på resan räckte länge. Du har vatt so kind till mej alla vägar…
– Du nöttjar möcke engelska i talet, Robert.
Jo, svarade han, de här åren hade han lärt sig bruka engelskan och det var en stor hjälp, när en skulle ta sig fram i landet. Men till countrymen talade han förstås det svenska modersmålet, utom när han någon gång glömde sig.
Innan Robert hunnit tömma sin vällingtallrik fyllde Kristina den på nytt:
– Nu ska du äta opp dej först. Dä ä bara skinn å ben på din lekamen!
Men Robert blev mätt av två tallrikar ärtsoppa. När de gick ifrån bordet, tog han stopamåttet från spiselhyllan, fyllde det åter med källvatten från ämbaret och drack:
– Friskt vatten ä gott. Bättre än nåenting annat.
Efter kvällsvarden satte sig Kristina till och gav Ulrika bröstet. Därefter lade hon flickan i den nya vaggan som Karl Oskar hade snickrat och satt på medar och som han var mycket stolt över. Robert synade den: Den vaggan skulle han ha haft med sig på guldfälten. För guldet hanterades som spädbarn, det lades i vaggor och skakades och så ristades det tills all sanden och bråten och lorten sållades bort. Till slut låg det alldeles rent och glänste på bottnen.
Kristina glömde vad hon nyss lovat och frågade:
– Var hittar di gullet?
– Over all de land. På di besynnerliaste ställen.
Guldet fanns inte bara i jorden och flodsanden och bergen, förklarade Robert. Han kunde för exempel omtala en händelse första sommaren i Kalifornien. I hans grävarlag som vaskade guld vid en liten flod fanns det en neger med. En kväll när laget hade slutat vaskningen för dagen och var på väg hem till sina tält blev negern plötsligt illa sjuk. Han fick en sådan magvärk, att han lade sig ner framstupa på jorden och bara vrålade. Ingen av de andra i laget kunde begripa hur det var fatt med honom. Det var ingenting att göra åt den sjuke; han orkade inte gå med till tälten; de lämnade den skrikande och jämrande negern där han hade lagt sig. Nästa morgon när de gick tillbaka till floden för att vaska kom de förbi stället igen, och negern låg kvar på magen som de hade lämnat honom. Men nu var han stilla och tyst, han vrålade inte längre. Han hade passerat i väg, han var död.
Då gissade en man i vasklaget hur det hade stått till med hans besynnerliga magvärk. Och han tog sin kniv och sprätte upp buken på liket. Därinne i den öppnade magsäcken glittrade det och glänste som guld. Hela inkråmet på negern var som förgyllt. Och det var inte underligt att det glänste: Magsäcken var full av nuggets, av guld.
Negern hade varit en nuggetstjuv. Han hade stulit guld från kamraterna i laget, några nypor då och några nypor då, och han hade gömt det stulna på ett säkert ställe: Han hade stoppat det i munnen och svalt det. Han hade förstås trott att guldet skulle komma ut igen alldeles oskadat, när han gick på avträdet. Men där lurade han sig. De där nuggets i magen vållade dödsförstoppning på den stackars dumme svartingen.
Och nu tog den dödes bestulna kamrater ut guldet ur negerns inälvor och sköljde det rent igen. Då delade de upp det sins emellan, förstås. När det växlades i kontanter, så blev det värt fyra tusen dollars.
De var åtta man i vaskningslaget, det blev femhundra dollars på hans andel av inkråmet i den döde negern, slutade Robert: Ja, så kunde man hitta guldet: Han hade varit med och grävt guld i magsäcken på en människa.
Kristina lyssnade som förfärad till svågern.
– I alla mina dar…! Dä va hiskeligt!
Köksdörren stod öppen för svalkans skull, och Karl Oskar hade satt sig på tröskeln för att fila sin vedsåg. I dörren kunde han ännu se av dagsljuset.
– Förskräcklia ting du har opplevat, Robert!
Kristina såg på svågern med allt större ögon. Han vred på huvudet varje gång hon talade till honom, så att det högra örat vändes mot henne. Han var visst fortfarande lika lomhörd på det vänstra.
– Hörde du’at, Kal Oska?
Karl Oskar hade hört vartenda ord. Men han betedde sig som om han inte hade lyssnat. Han filade på sin såg, filade och teg. En gång sökte han hustruns ögon för att med sina egna säga henne: Du begriper väl!
Kristina var tagen av berättelsen om guldfyndet i negerns uppsprättade buk. Nu kunde hon inte hålla sig längre, nu måste hon få veta:
– Robert… Du menar… Du har verklien hittat gull i Kalifornien…?
– Jag är nöjd.
– Ä dä sanning…? Jag menar…
Hon ville inte förnärma honom med sin misstro, hon letade efter ord som inte skulle såra.
– Du vet väl varför jag gav mej i väg, Krestina, svarade han. Och jag har skrivet i breven, att jag int ä tebaka förrän jag har bekommit en rik man.
– Och du ä rik nu?
– Jag har gjort mina siste dagsverken och haft min siste husbonde. Jag har plenty. Dä ska räcka åt oss alla tre! Robert stod invid vaggan med barnet och talade helt liknöjt. Nästan som i förbigående, som om det ingenting hade betytt, hade han sagt det: Nu var han så rik, att det räckte både för honom själv, brodern och svägerskan!
Kristina vaggade sin minsta. Men när hon fick höra, att hon skulle få vara med och dela guldgrävarens rikedom blev hennes fot på vaggan plötsligt stilla.
– Jag har plenty, Krestina. Du kan be säker.
Men hon satt i ordlös förvirring. Skulle hon svara: Jag tror dig inte! Du är inte rik! Du hittar bara på! Men han talade så stilla och ovederläggligt. Det var tillit i orden, de lät så sanna som om de vore lästa ur Den heliga skrift.
Från dörren hördes endast filens raspande mot sågens tänder. Karl Oskar måste ha hört brodern: Jag är så rik, att det räcker åt oss alla tre! Men det hade inte bekommit honom något. Han teg och filade.
Karl Oskar hade hört, men han bara ömkade sin bror. Robert hade inte tagit varning av att han innan han begav sig i väg flera gånger hade blivit genomskådad och beslagen med lögn. Vid återkomsten hördes han fräckare och mer förhärdad i sitt ljugande än någonsin förr.
Var det rätt att låtsas tro honom? Var det rätt mot honom själv? Vore det inte barmhärtigast mot honom att redan från början i kväll tala rent ut och få ett slut på hans osanningar? Ett slut en gång för alla?
Raspandet och gnisslandet från sågfilningen tystnade. Med filen i handen gick Karl Oskar fram till sin yngre bror:
– Jag ber dej, Robert lelle: Sluta att ljua för oss! Jag lider int att lyss på’at! Dä ä bara en pina!
Robert vände långsamt sitt högra, friska öra mot honom så att han skulle höra bättre.
– Jag uthärdar int detta ljuande från en bror! Sluta!
– Du ä misstroen emot mej, Kal Oska.
Robert lät kort och kärv i rösten. Ängsligt såg Kristina från den ene brodern till den andre.
– Du vet att du int har nået gull mä dej hem. Men ingen ska tevita dej att du kommer tebaks utan. Vi ä glaa att du ble ve liv.
– Du tror att jag ä utan…! Du tror att jag ljuer! Robert hördes djupt kränkt. All right! All right!
Han svängde hastigt om på klacken och gick ut genom dörren som från köket ledde till gavelkammaren.
– Du körde bara ut honom härifrå! sade Kristina förebrående till Karl Oskar. Du kunne ha låtit bli förste kvällen…
– Men jag lider int höra på dä här gyckelspelet. Och jag vill tala ärlitt till bror min.
Men Robert var strax tillbaka, och nu hade han sin nya ränsel i handen. Brodern och svägerskan tittade oförstående på medan han satte den på köksgolvet och snörade upp de grova skinnremmar som slöt till öppningen. Ur ränseln tog han upp en liten påse av svart, mjukt skinn, som såg ut att ha legat tillsammans med matsäcken: Den var fläckig och flottig och illa hanterad. Han stack ner handen i påsen och fick upp en pappersbunt. Tigande räckte han den åt Karl Oskar. En andra gång stack han ner handen i skinnpåsen och fick tag i en andra bunt av prasslande papper, som han lade i knäet på Kristina där hon satt vid vaggan.
– Ta di här bucksen! Jag har int gold i bärsäcken. Men di här gäller lika for gold. Di ä goda och fria pengar.
Karl Oskar stirrade ner i sin hand: Där låg en bunt dollarsedlar. Kristina såg ner i sitt förkläde: Där låg en bunt dollarsedlar.
– Jag tog ut lite lommapengar ur banken.
Robert stoppade tillbaka skinnpåsen i ränseln och lutade sig ner över vaggan, där barnet gnällde; den lilla tösen var orolig och ville inte somna i kväll.
Robert log emot barnet, medan han talade förstrött till föräldrarna:
– Ta bucksen!
Han hade tagit av innehållet i den lilla skinnpåsen och lämnat till brodern och svägerskan. Därefter blev de tysta och stumma och stilla. Nu var det bara Robert som talade till den lilla flickan i vaggan och låtsades att han fick svar.
Så vände han sig till Karl Oskar, som om denne också hade varit ett litet barn, som behövde läras och undervisas: För att det skulle bli någon nytta med guldet måste det förvandlas till reda pengar. En bank i Bloomfield i Indiana hade gjort om det till skiljemynt, till sedlar som gällde i handeln. Banken själv tog sjundedelen av värdet för sitt besvär. Bankerna i Amerika var ju hundska och glupska. Han hade i alla fall sin egendom på ett tryggt ställe, där han kunde ta ut allteftersom han behövde cash.
– Behåll bucksen, Kal Oska och Krestina! Dä ä en skänk!
Karl Oskar stod snopet gloende på sin bror som om denne hade dragit honom vid näsan på ett skamligt sätt – som om brodern hade lurat honom med sin gåva.
Det rådde halvdunkel i köket. Karl Oskar tände ett ljus i trästaken på spiselhyllan och tog en sedel ur bunten och granskade den noga i ljusskenet. Papperet var och förblev en dollarsedel. Han vände på den:
Den var grön på den ena sidan och svart på den andra; det var de färger han alltid sett på de amerikanska sedlarna. Och på båda sidor, i alla fyra hörnen, var siffran 100 tryckt. På åtta ställen stod det i klara tydliga siffror tryckt på sedeln, att den gällde för hundra dollars.
Och mitt på den gröna sidan kunde Karl Oskar läsa i stora, svarta bokstäver: INDIANA STATE BANK. BLOOMFIELD. INDIANA.
Äntligen kunde han öppna munnen igen, han mumlade som i sömnen:
– Om inte nåen har förvänt min syn, så ä detta hunnra daler. Och han började titta igenom bunten, som Robert hade slängt ifrån sig som om den hade varit skräppapper: Sedlarna var lika stora och lika färgade i grönt och svart och lika tryckta, alla hade siffran 100 på båda sidor, på åtta ställen. De var tillskrynklade och fläckiga som om de hanterats av lortiga fingrar, men värdet var detsamma på dem alla. Alla gällde för hundra dollars.
Långsamt räknade Karl Oskar: Det var tjugo stycken i bunten, tjoget jämnt. Han räknade omigen, han vätte på fingrarna och räknade en tredje gång: Det var fortfarande tjugo stycken.
– Du skänkte mej fem dollars när jag geck, sade Robert. Jag betalar tebaks mä ränta.
Kristinas händer hade ännu inte rört vid sedelbunten som hon hade fått i sitt förkläde, hon satt bara och stirrade på den som om den hade varit en flygande fågel, som plötsligt hade kommit in i köket och slagit sig ner i hennes knä. Nu räckte hon sedlarna åt Karl Oskar.
Han räknade också hustruns bunt, det var alldeles likadana sedlar som i hans egen, och det var också tjugo stycken. Han räknade igenom den en andra och en tredje gång: Det var och förblev tjugo.
– Fyra tusen dollars in cash… Han talade som om han vore djupt inne i en sömn. Fyra tusen in cash…!
Det kallade Robert för lommapengar.
– Jag lovade dela mä mej när jag kom back from California.
Karl Oskar Nilsson tittade under lugg på sin yngre bror. Han tedde sig som en djupt snopen man, som hade blivit grundligt dragen vid näsan, men inte kunde förmå sig att erkänna det.
Hans syn hade blivit förvänd på något sätt. Han måste bli seende igen… Han höll åter ett par sedlar intill ljusstaken, vände på dem, gned dem emellan tummen och pekfingret, höll dem mot ljuset, kände på dem: Var de dugliga? Var de äkta? Var inte det hela ett bedrägeri?
Robert log: – Du kan se, att pengarna ä komna från Indian State Bank. Om du tänker att jag ljuer…
Han tillade: Fyra säckar fulla med nuggets hade han lämnat till banken i Bloomfield. Han hade sagt till att han också ville ha smärre mynt, femtio- och tjugodollars, och det blev så mycket sedlar, att det dröjde innan banken hann trycka dem. Och många guldsökare som kom tillbaka från Kalifornien hade lämnat in sina säckar i samma bank. Så det dröjde nog ett par månader ännu, innan han fick sin egendom växlad i gångbart skiljemynt.
– Du har fler? Karl Oskar talade med tjock röst.
– Offkås. Jag har got plenty.
Robert hade skänkt sin bror och svägerska fyra tusen dollars i kontanter. Men de hade ännu inte sagt honom ett ord till tack. Karl Oskar och Kristina kunde inte tacka honom, de kunde inte säga någonting alls, därför att de inte förmådde fatta denna gåva.
Det här måste de tänka igenom, det gick inte på en liten stund, de behövde tid för att sansa sig.
– Köp nu, Krestina, vad du bäst behöver!
Hon grep hårt om Roberts hand med båda sina händer, tårarna bröt fram ur ögonen:
– Du sa sanning… Du har haft tur… Å du skänker åt oss… Gu välsigne dej, Robert…
– Nu talar vi inte om gold mer! Han gäspade brett och lät uttråkad. Jag ä led på’at! Jag har fått nock av’at!
Kristina for upp:
– Jag ska gå i kammarn å bädda åt dej! Du ä väl utmattad…
Hon hade varsnat att han tog handen åt sitt vänstra öra gång efter annan; i det hade han haft värk alltsedan hans husbonde Aron på Nybacken gav honom den hårda örfilen, som spräckte sönder något ömtåligt därinne.
– Har du ont utav språng i örat än? frågade hon medlidsamt.
– Yes. Innanför spökar det och larmar och regerar.
Och med lägre röst, som om han ville ge Kristina ett viktigt förtroende, sade han någonting underligt som hon efteråt skulle minnas:
– Mitt vänstra öra kan tala! Begriper du? Du skulle bara höra vad dä berättar för mej om nätterna!
2
Robert hade gått till sängs. Men Karl Oskar och Kristina satt uppe länge denna förvirrade, sällsamma kväll.
Karl Oskar hade brett ut de fyrtio hundradollarssedlarna på bordet, där de täckte en stor del av skivan. Han satt och stirrade på denna nya bordduk i grönt och svart.
Fyra tusen amerikanska dollar gällde för detsamma som femton tusen svenska riksdaler. Innan han utflyttade hade han sålt sin gård Korpamoen i Sverige för femtonhundra riksdaler. Där låg denna summa tio gånger om. På bordet här i hans kök i kväll låg det tio gårdvärden, en hel rikedom.
Pengasumman som låg utbredd för hans öga kunde förvandla hela deras liv:
Om nu inte hans syn hade blivit förvänd. Om dessa grönsvarta papper på bordet var vad de utgav sig för att vara. För han kunde inte tro helt och hållet – han var inte förvissad. Det kom för plötsligt på. Skulle det i kväll som genom att vända en hand bli slut på fem års sorger och strävan för kontanter i Amerika?
– Kände på mej från början, att Robert int ljög denne gången, sade Kristina.
– Vi får int tappa sansen, menade Karl Oskar. Vi är int säkra.
– Betvivlar du honom än?
– Sedlarna kan va oduglia.
– Tror du att bror din ä falskmöntare?
Inte menade han att hans bror själv skulle ha tryckt några falska sedlar. Men nu rådde det så stor oreda och villervalla inom penningväsendet i Amerika. Somliga stater var översvämmade av dollarsedlar som inte hade något värde: De var tryckta av banker, som var igångsatta bara för att bedraga folk; sedlarna var väl gjorda och därför mycket farliga. De måste vara mycket försiktiga.
Kristina tog i en sedel på bordet:
– Di ä teskrynklade. Men nock liknar di att va duglia.
När hon fick tid skulle hon trycka till och släta ut de stora sedlarna och ta bort lort och fläckar. Så stora pengar måste vara rengjorda och släta och fina. Sedan skulle de nog gälla för fulla värdet.
– Ville te banken i Stillwater i morron bitti å fråga, sade Karl Oskar. Men på lördag kan jag få besked. Då vet vi säkert va Roberts pengar ä värda.
Det var måndag i dag. På lördag hade han lovat att följa med Algot Svensson till landkontoret i Stillwater för att bevittna grannens rätt till landlotten han hade tagit ut. Då skulle han ta sedlarna med sig till banken och fråga om värdet och om banken ville lösa dem. Före veckans ände skulle de ha visshet. Och innan dess skulle de inte nämna ett ord till någon människa om dessa fyra tusen dollars, som så oförtänkt hade kommit in i deras hus.
Kristina sade: Detta var rikedom. Och först måste de nu ta pengarna väl tillvara och gömma dem säkert. Allting annat fick de tänka igenom så småningom… Fyrti stycken sedlar på hundra dollars vardera! Om de hade haft en enda av dessa sedlar när de kom hit för fem år sedan, så skulle de ha besparat sig många försakelser och besvärligheter. Och om de hade haft denna summa i Sverige, så hade de aldrig behövt utflytta… Det var underligt att tänka.
– Törs vi förvara pengasumman i huset?
Karl Oskar trodde inte att det var någon fara: Hos dem skulle ingen leta efter några rikedomar. Det visste rånare och tjuvar: Vad de än kunde hitta i en nybyggares hus, inte var det kontanter.
Men med varsamma händer plockade Kristina ihop sedlarna igen till en stor bunt, virade in dem i sin silkesschalett och lade ner dem på bottnen av sverigekistan. Det var det säkraste gömställe hon kunde komma på. Och ändock skulle det väl för orons skull bli svårt för henne att sova i natt – när de hade egendom för femton tusen riksdalers värde i huset! De måste vara försiktiga med elden i kväll.
Karl Oskar gick ut för att titta till en sjuk kalv i fähuset, han skulle ha gjort det förut i kväll, men denna kväll hade han glömt både människor och djur. Han gav kalven lite mjölk i en bytta och han såg till de friska kreaturen; man visste aldrig: Det kunde hända att något djur hängde upp sig i bindslet och strypte sig. Aldrig någon kväll gick han till sängs förrän han hade sett, att allt var väl beställt med husdjuren här ute, stora och små.
När han kom in igen hade Kristina gått och lagt sig. I nya huset låg makarna i var sin säng, vid var sin vägg, i det stora rummet. Han började också klä av sig, men han kände att det skulle dröja länge innan han somnade i kväll: Det surrade i huvudet av alla frågor: Hur förhöll det sig med broderns pengar? Var de dugliga eller inte? Och hur hade de kommit i hans händer? Så mycket hade han inte kunnat förtjäna med arbete: Hade han hittat guld ändå? Och Kristina hade sagt: Ett litet barn kunde ha en sådan tur… Det var sant. Och i Kalifornien kunde man ju gräva upp guldet ur jorden lika lättvindigt som man här i Minnesota plockade upp potatis ur fåran. Om man hade tur. Medan han gått här på sitt nybygge varje söcken dag i fyra år från dagningen till solens nedgång och slitit och trälat och inte förmått spara några kontanter, så hade Robert grävt upp några guldstycken som med en gång gjort honom rik – så rik att han inte behövde göra ett enda dagsverke mer under sitt liv, efter vad han sade. Kunde det vara sant? Det var inte rättvist, om det hade gått till på det sättet. Han hade aldrig trott på någon annan varaktig förkovran än med människors redliga arbete: Tur och lycka kunde hjälpa till en tid, men det var bara det ärliga arbetets lön som bestod. Om Robert talade sanning, så hade han haft fel för sig.
Men han ville alltid hålla sin huvudskalle klar. Han skulle göra det denna gången också. Han skulle inte låta lura sig. I Amerika hörde man talas om så många slags bedrägerier och bländverk. Till Territoriet hade det de sista åren kommit en massa lättingar, som inte ville odla jorden, utan bara drev handel med den – de ville bli rika utan arbete, alldeles som Robert. De var skadedjur, som försökte leva på de arbetande nybyggarna, liksom de blodsugande lössen levde på människokroppen. Det retade honom alltid att höra talas om dessa lathundar till jordspekulanter, som hade satt sig fast här och som de inte kunde bli kvitt. Det hade inte hunnit bli någon riktig ordning i Territoriet; landet var för stort, jordens odlare för få och de inflyttade lättingarna och skälmarna för många.
Han sade godnatt till hustrun, som ännu låg vaken, och sträckte ut sig i sin säng. Knappt hade han lutat huvudet mot dynan förrän en tanke kom, som fick honom att kvickt sätta sig upp igen:
Tidningen! Hemlandet! Han kunde få veta redan nu! Han kunde få besked redan i kväll!
Varför hade han inte tänkt på det genast? Den svenska tidningen hade i varje nummer en spalt, Bankbedrägerier, där de bankföretag uppräknades som tryckte och gav ut odugliga eller mer eller mindre värdelösa dollarsedlar. En gång nyligen hade det nämnts tolv stycken banker i den spalten. Var inte någon av dem från Indiana? Var inte INDIANA STATE BANK i Bloomfield med?
Han kunde få veta det meddetsamma, hur det var fatt med Roberts rikedom i hundradollarssedlar. Han hade alla numren av Hemlandet sparade. Han hade samlat dem och gömt dem undan för undan och lagt dem på en hylla i väggskåpet, som stod där tre steg från hans säng.
Det var nära, att han hade ropat till Kristina: Vi behöver inte vänta tills jag far till Stillwater på lördag! Nu med detsamma kan vi få veta, om vi har blivit rika i kväll – eller om vi är lika fattiga som förut!
Men av de djupa, jämna och lugna andetagen hörde han att hustrun redan hade insomnat. Då skulle han inte väcka henne. Om hon fick veta sanningen och om det var som han misstänkte, så skulle hon kanske ta besvikelsen så hårt, att hon inte kunde somna igen. Hon skulle få vara ostörd, hon skulle få vara rik över natten. Tids nog fick hon veta i morgon, om det nu var så… Men själv måste han veta sanningen i kväll.
Tyst och försiktigt klev Karl Oskar ur sängen. Han tände ett ljus och gick fram till väggskåpet, han gick i bara skjortan. Från hyllan tog han alla bevarade nummer av Hemlandet, lade dem på bordet, drog till sig en stol och satte sig att läsa.
Den färskaste tidningen hade kommit i fredags. Han hittade överskriften: Bankbedrägerier. I den spalten fanns inte INDIANA STATE BANK med. Men bredvid den stod det en notis om falska tjugodollars guldmynt som hade utsläppts och som det varnades för: De kunde lätt skiljas från de äkta, som till skillnad från de falska hade ordet sold inpräglat nära huvudet på den bild på myntets framsida, som föreställde friheten. Men de angick honom inte: Nu var det inte fråga om mynt av metall, utan om sedlar… Danjel Andreasson hade en gång i fjol blivit lurad av ett falskt femdollarsmynt, som en svinuppköpare i St. Paul hade narrat på honom. Även på detta mynt hade det stått präglat In God we trust, och han hade därför litat på det. Sedan hade han blivit mycket upprörd över att även falskmyntare satte på sina pengar, att de förtröstade på Gud. Han hade aldrig kunnat tro att det i Amerika, Herrens löftesland, fanns så oärliga människor, att de kunde ta Guds namn till hjälp när de prånglade ut falska pengar.
Nästa tidning – i nummer efter nummer gick Karl Oskar igenom förteckningen på de banker, som lurade folket med odugliga sedlar. Han hittade sammanlagt två bankföretag från Indiana – men den bank som tryckt sitt namn på Roberts sedlar var inte med. Han läste igenom hela tidningsbunten, alla spalterna med överskriften Bankbedrägerier, men INDIANA STATE BANK i Bloomfield kunde han inte hitta – den banken fanns inte bland de företag som var satta i gång för att bedraga.
I en djup suck släckte han ljuset: Då var de väl dugliga – då talade Robert sanning…!
När han gick och lade sig för andra gången denna kväll och skulle dra täcket över sig vaknade Kristina.
– Kal Oska… Sover du?
Själv hade hon redan sovit ett slag, och hon hade drömt. Hon hade drömt att hon tvättade och strök hundradollarssedlar. Hon hade flyttat sin strykbräda ut till deras loge, och hon stod på logen och strök avlånga gröna sedlar. Pengarna var så stora och vidlyftiga, att de inte fick plats på brädan! Och Karl Oskar hade varit med i drömmen: Han stod och öste sedlar till henne med den stora sädesskyffeln – han tog skyffeln full, han öste pengar, så att de flög från golvet upp till taket ute på logen. Det var som om de hade bärgat en hel gröda av hundradollarssedlar, som de nu skulle tröska igenom – hon strök och strök så att svetten rann över hela hennes kropp av ansträngningen.
– Jag ble gla, när jag vaknade. För jag hade ju drömt sanning.
För det var fortfarande denna måndagskväll, när guldsökaren kom tillbaka – när han trädde över tröskeln och hade rikedomen med sig in i deras hus.