(Du är trött och vill sova, men jag måste hålla Dig vaken. Jag är Dig en trogen ledsagare – jag är minnena som inte släpper Dig, en sträng husbonde, som obarmhärtigt kräver, att Du skall offra nattens sömn åt honom.
Du har värk: Du känner hjärtats ständiga knivstick och det spränger dovt. Men det är inget annat för Dig att göra än ligga stilla och härda ut. Det gör ont. ”Vad är det som gör mig ont – vad är det?” har Du frågat, liksom prästen i Sverige frågade, när han höll husförhör med Dig i katekesen. Ingen varelse på jorden kan ge Dig något svar på det. När Du föddes till världen som människa, så dömdes Du till det som gör ont. Du föddes med denna kropp som har två öron – och det ena susar för Dig i natt! Vem bestämde att Du skulle bli en av människorna på jorden? Det var Herren över liv och död och Han skapade åt Dig också det som gör ont. Varför Han gjorde det? Levnadens Gåta gissar Du icke.
Men under våren för tre år sedan hade Du en hälsans tid utan plågor. Vid den tiden gick Du med en förväntan, som hjälpte Dig att tåligt uthärda alla besvärligheter och vedermödor: Du trodde att det blott gällde för Dig att komma fram till en viss plats på denna jorden! Ja, jag minns alltsammans från den våren så klart…)
1
På prärien grönskade åter buffalogräset och sköt nya skott från roten till tre tums höjd. Återigen växte det bete åt djuren i Guldets karavan. Buffalogräset födde hästar och oxar, mulåsnor och får, alla de kreatur som bar kalifornienfararna på sina ryggar eller livnärde dem med sitt kött. Det stod friskt och grönt endast under en månad av året, men detta gräs var alltid lika närande och ett lika begärligt bete för djuren under alla årstider.
Och i slutet av mars kastade två svenska bonddrängar sina vedyxor, tog farväl av sin arbetsgivare och gjorde sig beredda till sin fortsatta färd västerut: Denna vår skulle de icke försumma sig och infinna sig för sent på the California Trail.
Varje dag anlände främlingar i mängd till St. Louis, på genomresa till Independence och St. Joseph, mötesplatserna för guldsökarnas följen. Här försedde de sig med den del av sin utrustning, mat, foder, verktyg, som inte kunde anskaffas längre västerut. St. Louis började likna ett härläger, där en genomtågande armé hade tagit sig några dagars rast. På varje öppen plats i staden kunde Robert och Arvid beskåda dessa märkliga vagnar, Conestoga Wagons, som hade halvhäckar av breda bräder och rullade fram på fyra breda hjul, beslagna med tjocka järnskenor. Häckarna var överspända med linneduk, fästad på överböjda träbågar. Med respekt betraktade de hjulskenorna på Conestoga Wagons som skulle välvas runt två tusen mil över prärier och högslätter, berg och öknar – tills de slutligen sjönk ner i den sand, där guldet glimmade och glänste.
Kalifornienfararna åkte i oxvagnar och red på hästar och mulor, och de som inte ägde fordon eller riddjur fick nyttja apostlarnas hästar. Men även för dem som gick till fots var lastdjuren oumbärliga för packningen; ingen kunde bära tunga bördor under den långa färden på två tusen mil.
Robert och Arvid räknade sina sammansparade dollars och överlade och hade stort huvudbry: Hur skulle de nu färdas?
En morgon när de strövade omkring i staden tilltalades de av en mörklagd karl, som bar en silverbeslagen Kentuckyrifle på sin rygg. Mannen var inte högre till växten än en gosse och klädd i en kort, röd tröja med gyllene ränder över axlar och bröst. På hans huvud satt en brun hatt, omvirad med silvervita snören – det var den största hatt som de någonsin hade sett på en människa. Det var lustigt att se ett så kortvuxet manfolk i en huvudbonad med brättvidd av halva hans längd. Den sällsamt klädde främlingen frågade dem, om de ämnade sig till Kalifornien.
– Yes, Yes… We are hunting for gold! Aldrig förr hade Robert så ögonblickligt gett ett svar på engelska.
Den lille mannen log, blottade långa, vassa tänder. Hans ansiktshy var guldbrun, som honung. Den framstickande, kraftiga näsan påminde Robert om brodern Karl Oskar. Ögonen var stora och milda; det kändes som om en varm vänlighet utstrålade ur denna blick.
Han var själv på väg till guldfälten. Han skulle förse dem med allt vad de behövde under färden, om de gjorde honom sällskap och hjälpte honom med hans mulor. Hade de möjligen någon vana vid djur…?
– We are used to farm work! utropade Robert. We can take care of cattle!
– Good! Let’s go to a tavern for beer!
De hängde över en krogdisk medan de utbytte upplysningar. Innan en timme hade gått var allt uppgjort: Robert och Arvid hade för fyra månader – den tid som beräknades åtgå på the California Trail – tagit anställning som muledrivers åt en mexikanare vid namn Mario Vallejos.
Varken Robert eller Vallejos hade engelska som modersmål, men kunde obehindrat talas vid på detta språk. Vallejos var född i Texas: för några år sedan hade amerikanarna tagit hans land, och nu skulle han istället ta en del av deras guld i Kalifornien. Ett par vänner till honom var ute i samma ärende, och det var avtalat att han skulle förena sig med dem i St. Joseph, varifrån ett stort följe av kalifornienfarare skulle utgå i slutet av april. Från St. Louis till St. Joseph var det tvåhundrafemtio mil ungefär, rakaste vägen; det stycket skulle de nu först tillryggalägga. Då Vallejos beräknade att de kunde färdas tjugo mil om dagen jämnt över, så skulle de behöva tolv eller tretton dagar på sträckan. De skulle befara ödsliga regioner av prärie och öken, mest över kortgräsprärie, men han kände vägen väl. Om de var redo, så kunde de bege sig i väg i morgon dag; han hade bara väntat på de medhjälpare han behövde.
Mexikanaren visade sig vara ägare till åtta stycken mulor som alla befann sig i mulans bästa tjänsteålder; djuren var emellan fyra och sex år gamla. Det var stora och kraftiga lastdjur, som förmådde bära sina 300 pund vardera på ryggen. Sju av dem var ljust grå till färgen; den åttonde var mörkbrun, det var den största i flocken, och hon skulle bära husbonden själv på sin rygg.
Indianhästar och mexikanska mulor var de uthålligaste och tjänligaste rid- och lastdjuren på the California Trail, förklarade Vallejos. Men hans mulor fordrade en ständig eftersyn, en noggrann rykt och skötsel och en kärleksfull vård.
Robert försäkrade att både kamraten och han själv alltid hade tyckt om och älskat mexikanska mulor mest av alla djur på jorden. Det fanns inga mulor av något slag i deras hemland, men de hade alltid föreställt sig hur roligt det skulle vara att få köra, rykta, fodra och sköta om dessa kloka djur. Det var mest därför som de hade utvandrat till Amerika.
Deras nye boss log mot sina unga muldrivare och verkade nöjd. Nu hade de aldrig kört andra djur än hästar och oxar; de tittade skyggt på mexikanarens djur och Arvid oroade sig för sin nya syssla:
– Åsnor å tockena… Di ä väl opålitlia kriantur?
Innan han kom till Amerika hade han inte sett någon annan åsna än den, som Jesus nyttjade när han på palmsöndagen red in i Jerusalem, och det var på en plansch i Bibeln. Men den åsnan liknade inte alls Vallejos lastkreatur. Men med frågor till mexikanaren skaffade Robert dem snart den kunskap som var nödvändig i deras nya tjänst. Han klargjorde för Arvid en viktig skillnad: Mulåsnor och mulor var två olika slags djur. De hade nämligen helt olika slags föräldrar. När en hingst av hästsläktet betäckte en åsnemärr, så föddes det ett mulåsneföl. Men en mula avlades inte på det sättet: Med hennes föräldrar var det alldeles omvänt. En mula hade en åsnehingst till far och ett häststo till mor. Och av föräldrarna var alltid modern viktigast för barnet, och eftersom mulan hade en hästmor, så blev hon mycket för mer än mulåsnan: Hon var det klokaste djur på jorden.
– A female horse as mother and a jackass as father! Lär dej å kom ihåg’at, Arved!
Så lärde sig Arvid sin första ordentliga mening på engelska: A female horse as mother and a jackass as father. Han måste ju veta vad för slags djursläkt han skulle handskas med. Arvid hade trott att åsnorna skulle vara de dummaste djur som fanns; nu fick han tvärtemot höra, att den som hade en åsnehingst till far var det klokaste djuret på jorden. För alla barn fick sitt förstånd från modern, sade Robert, och modern var en klok märr.
– Jag tror att jag feck mitt förstånn från far, sade Arvid. För mor min hade tämlien klent huve.
De hjälpte mexikanaren att göra i ordning provianten för färden och fyllde mulornas packsadlar med mjöl, rökt skinka, bönor, ris, kaffe, te, torkad frukt, socker, salt samt vatten i kalebassflaskor. De häpnade vid åsynen av allt det som deras boss hade utrustat sig med för the California Trail; och mera skulle han skaffa när han kom fram till St. Joseph. Under fyra månader på tvåtusenmilavägen åtgick det åt varje vuxen man hundafemtio pund5 mjöl, femtio pund torkad skinka och lika mycket rökt, trettio pund socker, sex pund kaffe, ett pund te, tre pund salt, en bushel torkad frukt, tjugofem pund ris, tjugo pund hårt bröd och en halv bushel bönor.
När Robert och Arvid fick se för sina ögon den mängd mat, som en enda man skulle äta upp på färden började de riktigt fatta hur lång väg det var till Kalifornien.
Att lära sig sadla och rätt lasta en packmula, det gick inte på en enda dag, inte ens för den villigaste muldrivare. Tyngderna måste noggrant fördelas emellan mulans rygg och länder och lika på båda sidor; det fordrades en rätt balans emellan frambogar och bakbogar, så att inte packdjuret stupade på nosen eller satte sig på hasorna. De båda svenska bonddrängarna hade bara selat hästar och okat oxar – att lägga upp flera hundra punds vikt på ryggen av en liten mula var ett kinkigare bestyr. Och Arvid kom underfund med detta. En drivare för åsnor behövde vara klokare än andra människor på jorden. I Amerika behövde en dräng alltid mera förstånd än i Sverige.
Och i dagningen en aprilmorgon anträdde mexikanaren Mario Vallejos färden västerut över prärien, som utbredde sig grön av årets nya gräs, med sina båda unga medhjälpare och sina åtta mulor: Två svenska bonddrängar var på väg för att förena sig med Guldets Karavan – de hundra tusens tåg.
2
De färdades under den brännande solelden om dagen och slog läger under det kyliga stjärnlyset om natten. De vägleddes av markspåren efter människor och djur, som tagit sig fram här före dem: Mjuka ställen i marken bevarade märkena efter klackjärn och stövelsulor, av hovar och klövar och av de breda hjulskenorna på Conestoga Wagons. Men över sandslätterna hade vinden farit och höljt igen alla spår efter föregångarna, och på högplatåer och hård mark hade aldrig några spår efterlämnats.
Den lille mexikanaren red före på sin mörkbruna ridmula och utspanade vägen; efter följde de båda ynglingarna med packdjuren, som vartdera bar två hundra punds vikt åt sin ägare. Robert och Arvid utfodrade mulorna med krossat korn tre gånger om dygnet och vattnade dem två gånger om dygnet. De ryktade djuren och lastade dem, följde dem under dagen och vaktade dem under natten.
Ju längre tid de ägnade åt att klia en mula emellan öronen, desto lättare blev hon att sköta.
När mulorna blev hungriga lade de sina långa öron bakåt och uppgav ett utdraget, kväkande läte. Det lät som om de hade ansatts av hicka. Deras skötare trodde till en början, att de hade fått något i halsen när de begynte låta på det sättet. Djuren hickade hjälplöst och jämmerligt som om de vore druckna. Så småningom vänjde sig Robert och Arvid vid deras underliga kväkande: De var inte fulla när de hickade, de var tvärtom tomma i sina magar.
Vallejos betraktade mexikanska mulor som de tjänligaste rid- och lastdjuren på the California Trail, därför att de fordrade mycket mindre vatten än hästar. Och ute i sandöknarna kunde de lukta sig till vatten på två mils avstånd.
De färdades över vida slätter, där de inte begrep hur deras boss hittade vägen. Mexikanaren hade själv ritat en karta, där han angivit vägen under de första femhundra milen på the California Trail: Från St. Joseph gick den rakt mot the Big Blue River, det första större vattendraget som de skulle över. Från Independence färdades kalifornienfararna över Bull Creek och Wakarusa River till Kansas River, som var den bredaste och besvärligaste floden på hela vägsträckan. Han hade valt vägen över St. Joseph, the Northern Overland Route, för att slippa övergången av Kansas River.
Redan i St. Louis hade Robert och Arvid börjat utrusta sig för guldvaskningen: De hade köpt sig var sin bunke av stål och hällt vatten i kärlen för att mäta storleken: Det gick nära en svensk kanna i vardera bunken. De var ägare till goldpans, stora nog att vaska uti. När de vandrade efter sina packmulor slog de med knogarna på sina stålpannor som om de hade varit krigstrummor: De var beredda. Och de var vana att gräva sedan förra sommaren.
Dagarna var alltför varma och nätterna alltför kalla. Vid lägret om kvällen samlade de ihop gammalt torrt gräs och risbuskar och tände upp värmeeld, som de vaktade och höll vid makt i tur och ordning under natten. De låg och sov utsträckta på marken med mulornas sadlar som huvudgärd, men ofta vaknade de frysande och kröp närmare varandra. Arvid klagade: Alltid skulle vädret i Amerika vara för varmt eller för kallt – varför blev det aldrig lagom?
När kölden höll dem vakna på marklägret om natten muntrade Robert upp kamraten med att berätta vad han visste om Guldets land: I Kalifornien var vädret lagom året om och luften så hälsosam att inandas, att människorna ständigt höll sig friska och blev flera hundra år gamla. Åldringarna torkade bara ihop mer och mer i solskenet tills de till slut blåste bort som skrumpna skinn och flög bort över Stilla Oceanen. Därborta dog inte folk på samma sätt som på andra ställen på jorden: I Kalifornien fanns det inga sjukdomar som förmådde ta livet av en människa. Det gick inte för någon att begå självmord utan att han först var tvungen att fara utanför staten. Kalifornier som var tvåtrehundra år gamla och som började bli trötta på livet reste till andra stater i Unionen, där de genast föll ihop som tomsäckar och dog.
Vallejos hade sagt, att det i Sacramentofloden hade påträffats guldklumpar på hundrafemtio punds vikt, som var värda femtiotusen dollars stycket. Det var lika med två hundratusen svenska riksdaler.
– En enda gullklomp! Herre, du min store…! utropade Arvid.
Och han hade tjänat bonddräng i Sverige för fyrtio riksdaler om året. Om han hittade en enda guldklimp kunde han köpa Kråkesjö herregård!
Guld var det mäktiga ordet, guldets dröm behöll sin makt över dem.
Men varje kväll när Arvid drog upp sin klocka och en dag återigen hade gått för dem på the California Trail sade han: Nu hade de varit på väg ett helt år. När skulle de komma fram?
Robert lugnade: De närmade sig Guldets land för varje dag, de hade kommit tjugo mil närmare i dag. Sacramento var stället – Sacramento – Vallejos hade givit dem namnet, när han satt vid lägerelden om kvällen med sina ritade kartor utbredda på knäna.
Mexikanaren var en god husbonde. Han fordrade inte längre dagsvandring av dem än att de gott orkade med den. De fick äta så mycket de tyade av provianten, de frossade på det rökta och torkade fläsket. Och han gjorde sin del av eldvakten i lägret och tog några timmars vaka var tredje natt. Han tålde värme och kyla lika väl. Han räknade upp farligheterna på the California Trail: Flodövergångarna, hettan i öknen, indianerna, vilddjuren. Men han nämnde ingen person som han fruktade – utom en: The Yellow Jack. Han var rädd för någon som hette Yellow Jack. När han skulle förklara vem det var, begrep inte Robert hans engelska, och han förblev undrande över den farlige mannen Yellow Jack.
Vid nattens eldvakt höll sig Vallejos vaken med sång – han sjöng alltid samma sång, stilla och lågt, den lät som en humlas mumlande i gräset:
”Oh, the Good time has come at last,
We need no more complain, Sir!
The rich can live in luxury
and the poor can do the same, Sir!
For the Good time has come at last,
And as we all are told, Sir!
We shall be rich at once now,
with California Gold, Sir!”
Robert låg och lyddes natt efter natt efter den måttlösa drömmens sång, sången om det gula guld som skulle göra honom fri. När han hade tillryggalagt denna väg till slut, så skulle han bli fri. Han var muldrivare, han var ännu i tjänst, men denna tjänst var hans sista – mexikanaren Mario Vallejos skulle bli hans sista husbonde i livet.
3
Den nionde dagen av färden såg de för första gången det djur, som hade givit sitt namn åt präriernas låga gräs. Inom deras åsyn på någon mils avstånd kom en buffelhjord, en askgrå, tätt sammansluten rundel som rörde sig över vidden i deras egen riktning, västerut. Det syntes som om marken själv hade förflyttat sig med denna massa. Hjordens tunga tramp hördes som det dova mullret av åskvädret när det först kommer upp borta vid horisonten. Synen av en sådan mängd djur i rörelse var en uppenbarelse av de vilda regionernas storhet.
Flera gånger såg de flockar av pälsdjur, rödaktiga, med vassa nosar och långa rumpor.
De var en liten karavan av tre människor och åtta djur. Varje gång de passerade rinnande vatten, bäckar och strömmar, fick mulorna dricka sig otörstiga, men när de kom förbi stillastående vattensamlingar varskodde Vallejos obevekligt. The water holes were not to be trusted. Landet blev ödsligare och jordmånen torrare, buffalogräsets grönska utbyttes mot sand; kring mulornas hovar susade det och risslade av sand som av fallande regn. Intet rörligt vatten anträffades, och de nyttjade de medförda förråden i kalebassflaskorna när de vattnade djuren.
I en svacka i marken låg ett sönderbrutet hjulpar från en vagn, bitar av ekrarna och styrstången låg strödda runt omkring. Mexikanaren hejdade sin mula och nickade meningsfullt när han passerade platsen, men sade ingenting. Några hundra yards längre fram stod en liten flat, vit sten upprest i sanden, ett par fot hög, och på stenen stod en inskrift i svarta bokstäver:
Jack Maloney
Aged 18 years
Rest in peace Sweet Boy
For Thy Troubles are over.
Robert gissade sammanhanget emellan de sönderbrutna vagnshjulen och den lilla gravstenen. Han tolkade inte stenens inskrift på svenska för Arvid. Men den tog rum i hans tankar under återstoden av dagen.
Den elfte dagen gick det lilla följets väg över en sandöken, innesluten av en hög ringmur av berg långt i fjärran. Sandhavet avbröts av uppstickande klippöar med block av sällsam skapnad: Anskrämliga jättar i djurskepnad som vaktade ute i öknen, stelnade vidunder med människohuvuden och djurkroppar, huvuden av hästar och lejon i sten. Och solens eld brände allt hetare över sand och klippor.
Vallejos sade: De skulle vara framme i St. Joseph om tre dygn.
På kvällen tog de sitt läger i en klippskreva mitt ute i öknen. Robert stod i tur som eldväktare. På efternatten började det blåsa upp västerifrån; vinden hade slagit om, det yrde in sand i elden, som flera gånger var nära att slockna. Han flyttade bränderna ett litet stycke, i lä under klippan. Elden höll sig, han låg och slumrade en stund med mulesadeln under huvudet.
När det började dagas steg han upp för att kasta sitt vatten. Han gick bort för att titta till mulorna som de hade bundit bakom klippan och blev förfärad:
Där stod bara sex djur. Han räknade om igen i dunklet: Två av mulorna var borta. Han skyndade runt klippan och letade: Två av deras djur var försvunna.
Det var Arvid som hade bundit mulorna när de slog läger i går kväll. Och Robert hade varskott honom förr och sagt, att han slog för lösa knutar på grimskaften.
Han ruskade kamraten häftigt i axeln, men talade lågt för att inte väcka husbonden, som sov några steg därifrån:
– Du har bunnet slarvett igen! Två mulor har slete sej!
Arvid blev klarvaken när han fick höra vad Robert hade upptäckt. Han försökte inte neka: Han hade bundit mulorna och fäst grimskaften vid utskjutande nabbar på klippan – om de hade slitit sig, så var skulden hans. Det var dock inte säkert, att han gjort för lösa knutar som sedan gått upp – kanske djuren hade stått och dragit och dragit tills repet hade glidit över stenen.
Robert flåsade andtruten: Nu kvittade det lika vems felet var. De fick lida för det båda. Oturen var den elakaste de kunde råka ut för. Om bossen fick veta, att mulorna varit så slarvigt bundna, att de kunnat slita sig, så skulle han aldrig lita på sina drivare efter detta: Han skulle ge dem avsked med detsamma. Men hos mexikanaren hade de ju allt vad de behövde på sin resa. Om de inte längre fick vara med i hans följe, så visste ingen när de kom fram till Kalifornien. Därför var de tvungna att föra de bortsprungna djuren tillbaka innan han vaknade: De måste genast ut och försöka få tag i dem.
Arvids klocka var fyra. Vid sjutiden om morgnarna brukade de bryta sitt läger; de hade tre timmar på sig att leta.
– Dä ä min skull, jämrade sig Arvid. Jag ä födder mä oturshuvan på skallen.
– Överge dej int! Vi ska hitta kräken!
Ynglingarna fick kvicka fötter under sig, när de begav sig ut på den vida sandslätten, spanande efter mulorna. Nattmörkret låg ännu så tjockt över jorden, att det försvårade sökandet. Ett så litet djur som en mula kunde i detta dunkel inte urskiljas på längre håll än tjugo steg. Inga spår efter mulornas hovar kunde skönjas, hur noga de än tittade i sanden där de gick fram. De ropade och kallade mulorna vid alla de olika lystringsnamn, som Vallejos nyttjade på dem:
– Hekee…! Hinni… Cheekte… Hekee…!
Med ett par minuters mellanrum stannade de till och lyssnade efter, om de hörde mulornas välkända, kväkande läten. Men de bortsprungna djuren svarade inte på något av lystringsorden:
– Hinni… Cheekte…!
Och inga spår av hovar kunde varseblivas.
Mexikanska mulor kände lukten av friskt gräs på långa avstånd. Nu kom Robert att tänka på, att de på eftermiddagen i går hade passerat ett ställe emellan ett par höga klippblock, där det växte buffalogräs. Kanhända mulorna hade letat sig tillbaka dit? Det var flera mil till platsen; han hittade inte själv tillbaka.
De började med att söka djuren omkring lägret och trampade runt i sanden i allt vidare ringar. De irrade omkring på måfå i gryningsdagern. De fick inte avlägsna sig för långt från lägret, men alltid hade de sina egna spår i sanden som vägvisare när de skulle gå tillbaka.
En timme gick; det ljusnade sakta över sandhavet. De kom fram till en uttorkad bäckfåra och följde den i rinnriktningen på svagt sluttande mark: Kunde det tänkas att det fanns vatten kvar längre ner i fåran och att mulorna hade känt lukten av det? Djuren föredrog det friska bäckvattnet framför det ljumma i kalebassflaskorna. En lång stund följde de fördjupningen, där det nyss hade runnit vatten; på bottnen syntes fotspår av djur, stora och små, som hade varit här och druckit, fast det var längesedan, eftersom märkena efter klövarna hade hunnit hårdna och stelna. Fåran gick i stora krokar, men under hela sin väg förblev den lika torr. De följde den dock fortfarande, uppehållande sitt hopp vid åsynen av de många djurspåren på bottnen.
Men inte en skymt av en mulas svans kom för deras ögon, ingenting av hennes hickande rop hördes i deras öron.
Det blev full dager. Det blåste upp allt starkare, och sanden började yra omkring dem.
Arvid såg på sin klocka och utbrast förskräckt:
– Uret ä halv sex allaredan! Ska vi int vänna om?
Om de skulle hinna tillbaka till den timme, då de brukade bryta upp, så måste de genast återvända till lägret. Vallejos var säkert uppe redan: Både mulorna och muledrivarna var saknade. Vad skulle deras boss säga? Kanske förmodade han att de rymt med mulorna? Var det slut med deras tjänst när de nådde St. Joseph?
På tyngande fötter följde Robert och Arvid den uttorkade bäckfåran tillbaka mot lägret. Den västliga vinden tilltog, de gick rakt emot vinden, blundande med ögonen för den yrande sanden.
– Var ä kräken flöjena? undrade Arvid.
– Vi måste hitta dom! sade Robert.
De vände tillbaka, långsamt, vägledande sig av sina fotspår. Bakom dem höjde sig solen över öknen; de första strålarna kändes som värmande omslag om nacken. Men från andra hållet kom vinden, som slungade sand emot dem; de vassa kornen trängde innanför deras skjortor och skavde och rev på kroppen. Det sinkade att gå emot blåsten.
Fördjupningen som de följde fylldes av vinden med sand och blev allt smalare. Snart förgrenade sig fåran i grundare rännilar. Var fanns den uttorkade bäcken som de hade gått utefter från början? Den kunde inte urskiljas längre: Fåran och marken hade flutit ihop och förenat sig. Bäcken hade runnit ut i öknen och tagit slut och försvunnit.
De stannade och gned sina svidande ögon: Där bäckfåran begravdes i sanden tog också deras fotspår slut. Vad hade hänt? Vart hade deras spår tagit vägen?
De gick omkring en stund utan att återfinna dem. I vilken riktning skulle de nu gå? Solen belyste sällsamt formade klippblock och guldbruna sandstenskullar – men vid vilken klippa hade de sitt läger? De kände inte längre igen sig.
Det var västanvinden som hade blåst upp. Vinden i sandöknen övertäcker skyndsamt varje märke i sanden efter skodon, hjulskenor, hästhovar och klövar. Vinden tystar efter en kort stund markens mun, så att den inte kan besvara frågan, om någon passerade förbi här nyss: På mindre tid än en timme berövar den vandraren hans spår.
Den bedrägliga vinden hade tagit ifrån muledrivarna deras väg tillbaka till lägret. Robert och Arvid var vilsegångna i den stora sandöknen.
4
De irrade omkring utan rast hela dagen. När natten bröt in och de kringsveptes av mörkret, lade de sig uttröttade ner på sanden.
De hade gått löske från lägret när de på morgonen gav sig ut för att leta efter de förrymda mulorna. De medförde ingenting att äta och ingenting att dricka. De hade ingenting att stoppa i munnen, ingenting att hälla i munnen. Och de hade vandrat i ändlösa timmar under solens eld, genom en glödande ödslighet, tills de försmäktade. De hade sökt sig mot bergen, som de såg vid synranden, men bergen förblev lika gäckande långt borta.
Där de låg utsträckta på sandbädden var den höga himlens stjärnlågor upptända över dem. I nattmörkret var öknens tomrum försvunnet. Runt omkring dem i dunklet låg klippor och kullar med pucklar och svackor på sina ryggar, som jättekameler vilande efter dagens gång i karavanen. I sin vaktring kring öknen höjde de fjärran bergen som vidunderliga dromedarer sina toppar och krön mot himlafästet. Vinden som gömmer vandrares spår i sanden och berövar dem deras återväg hade gjort sitt verk och var nu stilla.
De somnade, men väcktes av nattkylans värk i lemmarna. De öppnade ögonen mot himlen: Däruppe glimmade stjärnorna med ett kallt, blåaktigt sken som istappar under ett tak. De kröp varandra närmare, sökande värmen i varandras kroppar.
De somnade och vaknade flera gånger under natten. Så snart det började ljusna över öknen steg de upp och återtog sin vandring. De fortsatte timme efter timme genom denna trakt av sand och hetta, torka och törst. Bergens svalka syntes dem närmare: De tog ut sina krafter. Foten tog sitt steg framåt och sjönk ner i sanden och lyftes med en kraftansträngning upp igen ur hålan till nästa steg. Men sanden stannade hos dem och kröp in på deras kroppar, yrde in i näsa och ögon, flög in i munnen och öronen, lade sig i håret på huvudet; sanden smög sig in under armhålorna, emellan benen, i ljumskarna, i skrevet. Sanden rev och skavde, stack och sved. De plockade sand, de luktade sand, de tuggade sand, de trampade i sand, de vältrade sig i sand – öknen hade flyttat invärtes i dem, in i deras inälvor, den utbredde sig både utanför och inne uti dem, torr, het och förtärande.
Skinnet på bål och lemmar drog ihop sig och stramade, knottrade sig och spände. Och öknen hade för länge sedan torkat ut munnen, den stramade redan nedåt svalget, den beredde sig till stryptag åt halsen: Törsten.
Det fanns endast en ände på plågan, en enda bot, ett enda ord på sex bokstäver på hemlandets språk för vad de sökte. Ett par gånger trodde de att de hade funnit det. Marken under deras fötter sluttade, och de såg ner i en fördjupning. Men de var för sent komna: Det hade varit ett vattenhål. Nu såg de bara ett djupt hål utan vatten. Bottnen låg bar och blottade de hårdnade märkena efter djurklövar. Vattensamlingen var uttorkad, och gyttjan på bottnen bredde sig solstekt och ljusgrå som askan på spiselhällen.
Efter den lidna besvikelsen tog törsten ett ännu starkare strupgrepp på dem.
Mitt på dagen, när solen stod på höjden av makt, blev luften över öknen sjudande het som eldmörja att inandas. Och de kröp ner i skuggan bakom en låg klippa, yrsliga och flämtande.
Kropparnas safter var utpressade. Skinnet på deras läppar, sprack sönder i stora flagor. Fötterna värkte och ömmade; de tog ut dem ur stövlarna: Fotbladen var avflådda intill röda, heta köttet, där svidan satt och brann med sin eldslåge.
Runt klippblocket var sanden övervuxen med låga växter, torra, risiga buskar. Men allt som växte häromkring var förtorkat och förbränt, risigt och stickigt och utan lukt. I andra trakter växte gräset svalt och milt och mjukt. Här stod det hårt och styvt och strävt. Själva blomsterbuskarnas blad var vassa och fientliga. Allt som växte i denna öken gjorde dem ont, stack och rev och sargade dem.
Vad var det för ett avogt och elakt land, som de hade kommit till? undrade Arvid. Här ville till och med gräs och blommor göra dem illa i händerna.
Ur skinnpungen tog han upp sin urnyckel. Han öppnade boetten på sin nickelklocka för att dra upp den: Hans klocka fick inte stanna. Han ville alltid hålla reda på tiden. Om han också inte längre visste var han befann sig, så ville han åtminstone veta hur dags det var. Han kunde förlora sig i världen, men inte i tiden.
Arvid var bara rädd att det skulle blåsa in sand i cylinderverket så att klockan stannade:
– Så jävla möcke sann! Här ä världens sanngrop! Här törstar en ihäl…!
Robert sade: Han hade gått och sökt spåren efter buffelns fötter. Om de hittade en buffelstig, så skulle de följa den – för då hittade de också vägen till vattenhålen.
Arvid svalde, och Robert svalde, de svalde båda hela tiden utan att de hade någonting i munnen att svälja ner. Och hela tiden var de uppfyllda av tanken på det ting som de skulle ha svalt.
Robert räckte ut sin svullna, asktorra tunga och förde den över sina läppar, som om han hade trott att han fuktade dem: Om de ändock råkade på en buffelko. Då kunde de mjölka henne. Buffelmjölk läskade väl inte som vatten, men släckte nog törsten något. Mjölk efter buffelkor skulle vara fet och god och närande. Den kunde ge dem krafter, så att de orkade fortsätta. Om de hade tur så råkade de på någon ko som nyss hade kalvat…
Bofflar ä villda kräk! sade Arvid. Di kan ingen mjölka! Robert sträckte ut sig raklång invid den skrovliga klippväggen och somnade strax in. Då kom vattnet till honom: I klara strömmar rann det rakt emot hans ansikte, och han öppnade sin mun för det och drack. Källkallt, läskande vatten flöt in i munnen och porlade neråt hans hals. Han gapade bredare för att släppa in en tjockare stråle av den svalkande härlighet som sköljde emot honom. Han kunde inte gapa brett nog emot denna rinnande, friska ström.
Det sorlade i hans mun som från en bäck. Och nu kände han igen strömmen som flöt emot honom: Han låg framstupa hemma vid Kvarnbäcken och drack av vattnet. I den bäcken hade han en gång kastat sin tröja; han skulle låtsa att han drunknat, för han ville bli fri från alla husbönder och följa med dess rinnande ström till havet och Nya världen…
Men Kvarnbäckens vatten smakade ingenting, ingenting i munnen, ingenting på tungan, ingenting i halsen. Han drack och svalde och svalde och drack, men sin törst hade han kvar. Vattnet förnöjde hans ögon, men han njöt ingenting av smaken. Han såg vattnet, men kände det inte. Det var ett besynnerligt bäckvatten, detta: Det rann och rann in i honom, han öppnade munnen och gapade brett, det rann igenom hans strupe och ner i magen, men han hade ingen förnimmelse av att han fick en enda droppe i sig: Vattnet från Kvarnbäcken släckte ingen törst, hur mycket han än drack av det. Han sväljde hela tunnor fulla, men det halp honom inte mot törsten. Till slut kändes vattnet hårt som sten och det skavde och rev och sved på hans tunga…
Robert vaknade: Han låg med ansiktet mot det hårda klippblocket, och långt ute ur munnen hängde hans tunga, som slickade på den torra stenen som en ko slickar på ett stycke salt.
Han hade druckit utan att ha något att dricka.
Arvid hade stuckit ner båda händerna emellan ett par risiga buskar; han fyllde dem med sanden som han kastade upp. Han gjorde ett hål i marken, han krafsade och grävde. Vad grävde han efter? … Kunde det inte tänkas att det fanns alldeles här bredvid dem? En åder kunde gå fram var som helst, man kunde aldrig veta. Om man nu bara grävde tillräckligt djupt hål – men det var inte lätt med bara händerna…
Robert vädrade mot vinden:
– Dä loktar as nåenstans.
– Ja. Jag känner lokten.
– Jag unnrar var…
De steg upp och sökte i den riktning, varifrån vinden förde till dem den kväljande stanken. De hittade strax källan: Ett bösshåll från klippan låg mitt på sanden den halvruttna kroppen av en häst. Kadavret stank; de stannade några steg därifrån och tog sig för näsan. Hängande skinnslamsor visade att hästen hade varit mörkbrun; köttet på djurkroppen var delvis avätet, bröstkorgen hade renskrapats. De vita, avgnagda benen var ihopböjda som de avskalade videgrenarna i en korg. På hästhuvudet var två djupa, svarta hålor utgrävda. Ögonen var uthackade av asfåglar. Hästens långa tänder var blottade och sken vita i ett brett evighetens grin.
Djurets ena bakben var vitt och avflått och låg för sig själv ett litet stycke ifrån kroppen. Skanken låg uppåtböjd och hade liksom stelnat i en sista spark mot himmelen. Det vita stålet på en hästsko glimmade och glittrade som silver i ökensolens sken.
De såg att den ruttnande hästen hade varit nyskodd.
Ett par famnar från djurkroppen låg den avbrutna styrstången till en tvebetesvagn, Conestoga Wagon, till hälften begravd i sanden. Ett stort hjul som en flera tum bred järnskena stod i sand upp till naven, som om det plötsligt hade sjunkit ner och stannat under sin gång.
Robert och Arvid vämjdes av stanken från aset. De skulle just vända om, när Arvid skrek till:
– Glo! Jesus! Frälsarn min…!
Han gick baklänges och pekade: Någonting stack upp ur sanden alldeles framför fötterna på honom. Det var en vit pinne, bara några tum lång. Pinnen var smal som en avskalad björkkvist – men i dess ände satt det en nagel. Det var benet på ett människofinger som stack upp ur jorden framför dem. Det var nära att Arvid hade trampat på det.
De sprang därifrån, de lämnade i brådska sitt rasteställe vid klippan och fortsatte sin vandring. Ett gott stycke förföljde vinden dem med lukten från ruttnande kött.
Ynglingarna gick länge under tystnad, sanden yrde och susade kring deras fötter. De gick inte åt något i förväg bestämt håll, utan steg där det var lättast för deras fötter att stiga. De ville bara bort därifrån – bort –.
De fortsatte vandringen över ökenvidden; de kände sina kroppars krafter svika och rörde sig stapplande. Men de måste hålla sig i rörelse framåt. De fick inte bli kvar på stället. Om de stannade länge på stället tyade de inte ta sig därifrån.
För den som inte orkade vidare på the California Trail han orkade inte heller tillbaka.
En gång stannade Arvid, hest mumlande:
– Jag nästan tram…
Han förde handen till sina sönderspruckna läppar som om han därmed ville hjälpa sin mun att tala:
– Robert! Dä va ett pekefinger!
Han hade sett rätt. Och fingret hade stuckit upp ur sanden och pekat rakt på dem.
5
Den brinnande solen stod lägre och miste alltmer sin förtryckande makt. Hettan avtog och skuggorna under kullar och klippblock förlängdes mot aftonen.
Robert och Arvid vacklade framåt. De vandrade som om de vore druckna, medan en tröja av torrhet och törst kramade deras kroppar. Deras inälvor kändes som sammankrympta. Deras ben slaknade och vek sig under kropparnas ökande tyngd.
Arvid snubblade i en håla; han gjorde ingen ansträngning att hålla sig uppe, han godtog sitt fall – han ramlade framstupa och låg stilla:
– Utan nået drecka tyar jag int länger!
Robert satte sig bredvid kamraten och tog honom över axlarna. Han ansattes av yrsel; öknen omkring honom gungade. Han behövde sitta stilla tills den stannade av.
Arvid steg upp på knäna och började gräva med händerna i sanden. Han kupade sina händer till skopor och öste med dem, grävde fotsdjupa hål. Djupare ner var sanden mörkare och kändes svalare. Om han hittade något här – om han hittade det så skulle han lägga sig framstupa och…
Robert följde hans grävrörelser med ögonen utan att förstå meningen med dem: Vad gjorde Arvid? Vad grävde han efter? Hålen som han gjorde fylldes strax och utplånades. Med sina händers skopor fångade han ingenting annat än sand, bara sand öste han upp och den rann ut igen emellan hans fingrar och återförenade sig med öknen, världens stora sandgrop. Men han fortsatte oförtrutet att gräva.
– Dä ä min skull alltihop…! Kräken slet sej för knutarna på grimskaften va för lösa…
Yrseln hade för en stund gripit Roberts huvud så, att han inte fattade vad Arvid talade om. Djur som slitit sig – lösa knutar på grimskaft – vad angick det honom? Det var bara ett som angick honom nu.
Han fattade deras belägenhet – men inte hur de hade råkat i den. De befann sig i ett land av sand; de irrade ensamma omkring i en öde trakt, där marken, kullarna, stenarna, bergen bestod av sand, små yrande, hårda korn. De var ute i en öken, där allting var förbränt av solens eld. Vad var deras ärende här ute? Vad letade de efter i detta tomma, vida rum? Vad ville de göra här? Vad sökte de efter i ett land, där ingenting fanns? De sökte efter något – ett enda – och det hittade de inte… De hade kommit till ett land av ingenting, och det slöt sig nu förfärande kring dem, det hade gripit dem med sin glupande käft. Där satt de som en fällas fångar.
Arvid fortsatte att ösa och krafsa i sanden med sina båda händers skopor, likt en hund som gräver ner sitt tarv i jorden.
Men det var icke guld, som han grävde efter.