(Du trycker ner mig så djupt i Din kudde i natt. Tror Du kanske att Du på det sättet ska få mig att tiga? Tror du att Du kan kväva mig, slippa mig för alltid, gräva mig en grav i dynans djup?
Nej. Du borde känna mig nu efter den långa tid som vi har hållit ihop. Du vet att det inte hjälper att trycka ner mig mot Ditt örngott. Kanske Du därmed kan dämpa mina ljud något litet. Men bara något litet. Ja, Du har försökt på alla sätt att tysta ner mig. Vad allt har Du inte hittat på under vår samvaro om nätterna! Du har vänt Dig och vridit Dig och legat i alla ställningar och gjort vad Du kunnat. Ibland har Du burit Dig rent enfaldigt åt. Som den gången när Du hällde in en stor sked med whisky i mig! Jag storknade ett slag, men det varade inte länge. Du trodde att Du skulle dricka mig full! Haha!
Jag hörde vad Du sade till Kristina i dag: Din värk lindras när jag släpper ut blod. Jag vet ju det. Jag brukar förbarma mig över Dig ibland på det sättet. Kristina tar bort det befläckade örngottet och sätter på ett nytt och rent på Din kudde.
Med dessa blodfläckar som jag sätter röjer jag ju ingenting för Karl Oskar och Kristina av det som hände Dig på Din färd till Kalifornien. På min förtegenhet kan Du lita. Men jag tycker mig höra att Du är nära att förråda Dig själv ibland – åtminstone när Du är ensam med Kristina. Både i går och i dag höll Du på att säga till henne – ja, Du vet ju det bäst själv! Du bör nog ta Dig lite mer i akt. Ditt sjuka öra är inte sämre än att det hör, när Du är nära att prata bredvid munnen.
Om tiden som närmast följde efter natten vid vattenhålet, då Arvid och Du skildes för evigt utan att Du då fattade det, har jag inte mycket att berätta. Jag har alla ljud kvar. Du vet att jag är minnesgod. Men en stor del av detta bryr Du Dig inte om mer. Du förlorade någonting vid den tiden – Du vet själv vad det var. Därför är det så mycket från den tiden som inte betyder något för Dig längre. Varför ska jag nu upprepa det för Dig?
Men klart hörde jag när Du låg på rygg i det korta, halvvissnade präriegräset en känd röst, som lockade på mulorna – och så var det muledrivaren som kom gående istället. Den rösten förkunnade att Du var räddad. Och Du vet vem Din räddare var: Det var Vattnet som gav Dig livet igen.)
1
– My poor boy! I take care of you! You may get well…!
Mario Vallejos hade behållit sin lägerplats i klippskrevan, medan han ute i öknen sökte efter den försvunna delen av karavanen: Två djurskötare och två djur. Eftersom ingenting av provianten saknades förstod han, att de båda muledrivarna inte kunde ha rymt sin väg med mulorna. Och efter två dygns förlopp anträffade mexikanaren den ene av sina muledrivare, svårt medtagen efter kringirrandet i öknen utan föda och vatten. Han frågade efter den andre och fick besked om honom, det beskedet som han hade väntat. Sina båda förrymda mulor återfann han aldrig.
Robert blev väl omskött av sin husbonde, som försäkrade honom att han snart skulle bli återställd efter de utståndna dygnen utan föda och vatten. Efter ett par dagar hade han återhämtat sig så pass, att de kunde fortsätta färden. Han kände sig ännu matt i kroppen och besvärades av yrsel, men han behövde inte gå till fots – han blev buren: Han fick sitta uppe på ryggen av en av de goda mexikanska packmulorna och förvandlades från fotvandrare till ryttare. Mulan lånade honom sina spinkiga ben och små härdade hovar, som flyttades så kvickt i den susande sanden. Hans egna fötter hade blodblåsor under bladen och var avflådda intill röda köttet.
Det var en förminskad karavan som fortsatte; den bestod av två människor och sex djur. En man och två mulor var efterlämnade på vägen.
De färdades kortare dagssträckor än förut, emedan sex djur nu fick bära de bördor som tidigare hade fördelats på åtta. Packmulorna hade redan hunnit magra under deras väg från St. Louis. De blev tunnare i låren för varje dag som gick. Och deras ägare sade: På the California Trail blev mulorna slutligen så avmagrade, att det behövdes två stycken djur för att kasta en skugga.
Och hans medhjälpare undrade hur det gick med människorna innan de nådde Kalifornien. Hur många guldsökare behövdes det till slut för att deras kroppar tillsammans skulle bilda en skugga?
Över ett år hade nu Robert varit på färden mot Guldets land, och ännu befann han sig endast i begynnelsen av vägen. Men ute i den grop i jorden, som Arvid hade grävt åt sig och där han blev kvar, hade den överlevande också lämnat något efter sig: När han nu fortsatte sin väg, kände han sig tömd invärtes. Livet hade återvänt till hans törstplågade kropp, men han förnam den som ett skal, som inte omslöt någon kärna. Han red på sin mula och såg den förföljande skuggan av sin kropp i sanden. Ännu hade han så mycket liv i sig, att det räckte till en skugga, någonting synligt som rörde sig framåt på marken. Men kunde han gripa efter det med sina händer? Fanns det någonting inne i denna gestalt, som gled fram vid mulans sida? Vad han såg var något svart och tunt och tomt. Och det var detta som skulle följa honom hädanefter på resan till Kalifornien.
Men mexikanaren Vallejos, hans gode husbonde, talade med honom om landet vid vägens slut, som bestod av guldförande sand. Guld! Vallejos talade om guldet, han sjöng om guldet, drömde om guldet. Han såg den gyllene eldstoden som visade dem vägen genom öknen. Mario Vallejos levde i tron på guldet.
Den lille mexikanaren fruktade ingenting som de kunde möta på tvåtusenmilafärden: Icke öknens farligheter, icke de giftiga vattenhålen, icke prärieeldarna, icke vilddjuren, icke indianerna – endast ett namn nämnde han fortfarande med skräck i stämman: The Yellow Jack. Vem var det? Vad var det? Vallejos talade stundom sitt spanska modersmål och han nyttjade många engelska uttryck som Robert inte begrep och bland dem var detta: The Yellow Jack. Så mycket fattade han att denne Gule Jack hade tagit livet av en mängd människor. Han var det farligaste som guldsökarna kunde råka ut för på the California Trail. Men var han en bandithövding, en indianhövding, en människa eller ett djur, en orkan eller en präriebrand?
Vallejos försökte förklara för sin muledrivare med tecken och rörelser: Han tog sig över huvudet som om han hade svårt ont, han förvred ansiktet, tog sig över ryggen som efter ett piskrapp, skakade sina händer, gapade brett och räckte ut tungan så långt som om han velat spotta den ur munnen: Detta var Gule Jack! Men tecknen var omöjliga för Robert att tyda. Kanske Gule Jack var benämningen på något fruktansvärt oväder, som uppstod i de öde regioner som de skulle fara igenom? När Vallejos beskrev företeelsen genom att låtsas skälva i hela kroppen, kunde man gissa, att han ville måla upp en jordbävning i all dess våldsamhet.
Så hade Robert blivit ensam med sin husbonde, och snart kunde han återta sina gamla sysslor. Han hade tagit tjänst hos mexikanaren, och han följde honom. Han brydde sig inte längre om vart färden gick. Han red sin mula om dagen och vilade sitt huvud mot mulesadeln om natten. Och han lyssnade tyst när hans boss talade om Kaliforniens land och beskrev stranden av guldfloden Sacramento.
Därefter hände det sig att han stack ner sin hand i byxlommen och grep efter en klocka av nickel. Det var som om han i sin ficka sökte efter de händer som hade tagit i klockan och tusen kvällar dragit upp den till gång. Nu hade verket gått ned; klockan stod fortfarande. Men Arvid behövde inte längre veta, när det var oppstigdags om morgonen, när det var matdags under dagen eller läggdags om kvällen. Där han låg och kastade sig i sin håla hade han tagit fram sin klocka ur västfickan och lagt den på sanden bredvid sig. Han skulle inte nyttja den mer: Vad skulle han med en klocka till som utvisade tiden, när det inte längre fanns någon tid för honom?
En vinterkväll när de hade huggit ved hela dagen och kom tillbaka till sitt logi i det ryskalla brädskjulet började Arvid helt oförmodat att gråta: Jag bryr mig inte om guldet längre! Jag försakar rikedomen! Det kvittar mig lika om jag är rik eller fattig! Jag vill vända om!
Den kvällen han grät så otröstligt i deras koja var det ännu tre månaders tid kvar för honom. Ännu hundra morgnar skulle han stiga upp från sin bädd, ännu hundra kvällar skulle han ta fram nyckeln och dra upp sin klocka.
Robert satte aldrig den klockan i gång igen. Han brydde sig inte mer om den tid som gick åt för honom på vägen till Kalifornien. Han var inte i behov av någonting som utmätte och utvisade denna tid: Den var ändock förspilld för honom från begynnelsen till änden:
I en grop som han aldrig skulle återfinna hade han tappat sin dröm om guldet.
2
Efter tjugo dagsfärder från St. Louis anlände ett följe av två man och sex mexikanska mulor till St. Joseph, en av samlings- och uppbrottsplatserna för de hundra tusens tåg.
Året 1852 hade kommit in i aprils sista vecka. Det var i begynnelsen av långfärdens årstid, gröna låg the great plains, och den guldsökarnas här som dragits samman i St. Joseph var strax redo att bryta upp mot väster. Här gjordes dessa dagar de sista förberedelserna för en förflyttning av två tusen mil, för ett liv på farande fot under fyra månader. En sista gång synades och provades fordonen, proviantsäckarna undersöktes, djuren besiktigades, provskjutning företogs med bössor och revolvrar, och med omsorg utvaldes kunniga och erfarna vägvisare och spanare, som skulle rida som tågets förtrupp.
I St. Joseph hade Mario Vallejos stämt möte med två vänner av hans eget folk, som skulle åtfölja honom till Kalifornien. Han sökte dem i flera dagar bland den människomängd som översvämmade platsen, men fann dem inte. Han blev sittande till sent om kvällarna sorgsen och stum i tältet. Slutligen sade han:
Hans vänner var pålitliga. Det fanns inte någon annan förklaring till deras uteblivande än att de icke mer fanns i livet. Och han var förvissad om att ingen annan än the Yellow Jack hade dödat dem.
De hade rest sitt tält i en dunge av hickoryträd i en dalsänka; runtom utbredde sig kalifornienfararnas stora läger. Det var ett larmets läger, de tusende oljudens hemvist, där det rådde oväsen, stoj och gny vid dygnets alla tider. Här var en oändlig människoskock i rörelse, här var stora hjordar av kreatur sammanfösta, och de ljud som alla dessa levande varelser gav ifrån sig kunde spränga sönder öronens hinnor: Lägret tedde sig för Robert som en marknad i hemorten, tusen gånger förstorad, en marknad som pågick genom natt och dag och dygn efter dygn – en jättemarknad som skulle vara oavbrutet i fyra månader: Druckna män gormade, vredgade kvinnor illskrek, barn jämrade sig, hästar gnäggade, oxar bölade, kor råmade, får bräkte, mulor kväkte – för en halv stund fick icke tystnaden rum under hela dygnets ring.
Varje dag anlände nytt folk. En natt vaknade Robert av ett genomskärande rop utanför tältet:
– For God’s sake give me some water! For God’s sake…!
Han steg upp och gick ut och såg i dunklet hur en gestalt, som kröp omkring på sina knän på marken och ropade efter vatten, omhändertogs av två män. Den ene tog honom i huvudet, den andre i benen: de bar in honom i närmaste tält. Han hade kommit utifrån öknen.
Robert hade sett sitt eget återvändande. Hans såriga och flådda fötter höll på att läkas, han stod åter på sina ben. Livet hade kommit tillbaka till honom, men lusten att leva dröjde ännu.
Han skötte åter sin tjänst, han vårdade, fodrade och vattnade Vallejos mulor, han åt och drack och sov. Han höll sig mesta tiden inne i tältet. Han visste icke vad som försiggick i lägret omkring honom. Han gissade sig fram av alla de ljud han hörde dag och natt. Han hörde nya sånger uppstämmas av guldsökarna:
No matter whether rich or poor.
I’m happy as a clam;
I wish my friends could look
And see me as I am.
With woolen shirt and rubber boots
In sand up to my knees;
And lice as big as Chili beans
A-fightin’ with the fleas.
Det var för slutets skull, för lössens skull – lössen som var stora som chilenska bönor – som Robert fäste sig vid denna sång. Han hade själv blivit nedlusad här i lägret. Hans skjorta var full av krypen; det var runda, feta, blanka löss, som bet sig fast på kroppen lika hårt som fästingar på kojuver. Hur han än plockade på skjorta och skinn, så tycktes det sitta lika många djur kvar. Han höll på att löska sig en timme varje dag. Mexikanaren satt ständigt och vred och ruskade på överkroppen, men syntes aldrig löska sig.
Robert hade själv fått guldsökarsångens ohyra; de blanka lössen liknade små guldkorn. Hans mor hade sagt: Den som fick kroppslöss som bet sig fast i skinnet skulle snart bli rik. Tecknet betraktades som säkert. Då skulle han väl komma till guldlandet och bli en rik man.
En dag när han gick ett stycke utanför lägret fick han se några män som höll på att gräva i jorden under några höga träd. Han stannade: Grävde de efter guld redan här? Kunde de inte tåla sig tills de kom fram? Vad betydde detta? Männen skyfflade med stor brådska upp sand och grus med sina spadar och gjorde öppningar i jorden. Men de skulle inte hämta någonting ur dem: Det var något som skulle läggas ner istället. Där bredvid låg en rad filtinsvepta bylten, sex fot i längd: Den längden var lätt att känna igen. Det var människans längd.
Och under en filt såg han en människofot som stack fram med långa, lortiga, svarta tånaglar.
Han gick vidare. Nu visste han vad som försiggick i lägret i St. Joseph. Här grävdes inte efter någonting: Här pågick ett annat arbete i jorden.
En annan gång stannade han och lyssnade till ett par karlar, som höll på att fälla hickoryträd i lägret; virket nyttjades till lagning av oxvagnarna. Han hörde ett engelskt ord som fick honom att lystra. Han hade nyss sett det präntat på en brädlapp invid ett vattenhål: Death. Den ene av männen lutade sig fram och vilade sig mot skaftet på sin fällyxa och sade: Tjugosju människor hade blivit jordade här i går. Ett par hundra låg insjuknade i sina vagnar och tält.
I de mångtusendes tåg övade sig männen med att gräva gravar långt innan de fick gräva guld.
Och en dag kom Roberts husbonde in i deras tält med lysande ögon och talade med stammande tunga:
The Yellow Jack var kommen! Gule Jack hade anlänt till St. Joseph!
Och Vallejos förklarade för sin muledrivare vem Den Fruktade var, men han förklarade det i en mängd obegripliga ord, på strömmande spanska; när han var upphetsad talade han för det mesta sitt modersmål. Men så mycket fattade nu Robert att The Yellow Jack inte var en människa, inte heller ett djur och inte heller något av himmelens oväder eller någon av jordens ohjälpliga rubbningar: Den Fruktade var en lömsk mördare utan kroppslig skepnad som hade smugit sig in i guldsökarnas läger: Det var för hans skull som de fick börja gräva redan på vägen.
Uppbrottsdagen grydde för Guldets Armé i St. Joseph, och en av de första dagarna i maj satte den sig i rörelse. Mario Vallejos var uppspelt och glad när han besteg sin ridmula den morgonen: Han sjöng: The good time has come at last! Han ville snarast komma undan the Yellow Jack, ville rida så snabbt, att förföljaren inte kunde hinna upp honom.
Karavanens väg från St. Joseph i Missouri till Hangtown i Kalifornien var beräknad tvåtusenfemtio mil lång. Med en dagssträcka av i medeltal sjutton mil skulle the California Trail kräva etthundratjugo färddagar – vilodagarna oräknade. I september månads mitt skulle guldsökarna få se Kalifornien.
Nu gick deras tåg rakt mot Big Blue River. Rid- och lastdjur var utvilade, och den första dagen tillryggalades tjugo mil. Den andra dagen uppmättes sträckan till aderton. Samma väglängd tillkännagavs på aftonen den tredje dagen och den fjärde. Men efter en veckas färd var karavanens dagssträcka nere i knappa femton mil. Djuren började tröttna, en vilodag togs. Genom vinsterna i början höll tåget ännu dagsledernas beräknade medeltal.
Vid varje rasteställe jordades det om aftonen några döda. Genom lottning bland de vuxna männen uttogs varje kväll grävare av gravarna. Det hände sig att den som var med och grävde en kväll själv blev nedgrävd på aftonen nästa dag.
De döda djurkropparna, hästar, oxar och mulor, som efterlämnades under vägen räknade ingen. Tätt i tågets spår följde stora flockar av rödludna djur med vassa nosar och långa rumpor. Det var de enda djur som fetmade på the California Trail.
Efter två veckors färd uppnåddes det första stora hindret, Big Blue River. Alla döda ting och alla levande varelser i tåget som icke kunde simma fördes över den breda floden på flottar, som kvarlämnats av guldsökare som hade övergått vattnet före dem. Övergången av floden sinkade två dagar.
Och när människor och kreatur stod på västra stranden av Big Blue River öppnade sig de hisnande vida slätterna. Alla stora slätter som deltagarna i tåget hittills hade sett blev små inför denna rymd: De hade inte vetat förut vad prärien öppnade för människoögon. Vad var ändlösheten? Vad var tomheten? Vad var den ödslighet som räckte evinnerligen? Det var prärien. Ögonen sved när de skulle överblicka den. Och hur långt räckte ögonen? Vad var allt som de förut skådat av denna jorden mot denna evighet av slät mark och buffalogräs?
Så gick Guldets karavan in i Nebraska. Den gick in i de stora buffelhjordarnas land. Den färdades över the Great Plains. Den förflyttade sig under dagens solhimmel och rastade under nattens stjärnfäste. Och det stora tåget krympte och förminskades inför det som var oändligt mycket större: Ute på prärien syntes guldsökarnas följe som en krökt jättemask, som i sakta mak krälade fram utefter marken.
Robert fraktades med utan att fråga vart det bar, ett liv bland de tusenden som tillsammans var en framkrypande mask över jorden.
Men de genomtågade the Land of Buffalo räckte de varje afton de sjutton dagsmilen. På dessa högslätter var vägen hinderlös och lätt att färdas. Nästa stora vägmärke var the Forks of the Platte, som från den övergångna floden räknat skulle ligga tolv dagssträckor i väster.
På femte dagen efter Big Blue River avbröts högslätten av en mäktig bergsregion. På aftonen nådde kalifornienfararna Spring Creek, en nyss anlagd Trading Post6, och nu iordningställdes lägret för en rastedag, eftersom det här var god tillgång till dugligt, rinnande dricksvatten. Kring denna Trading Post hade redan bebyggelse uppstått. Lägerplatsen utsågs vid en bäck, som hade ett vatten så glittrande klart, att det fortsatte att lysa efter mörkrets inbrott, som om det hade brunnit ett osläckligt ljus på strömmens botten.
Robert stod länge om kvällen och betraktade detta vatten. Han hade alltid hållit bäckar kära.
Nästa morgon när han steg upp för att ge mulorna deras krossade korn, blev Vallejos kvarliggande i tältet. Muledrivaren ryggade tillbaka vid åsynen av sin husbonde. Vallejos höll sitt huvud emellan sina händer och uppgav höga rop:
– The Yellow Jack… The Yellow Jack is here…!
Sedan Robert lyssnat till honom och betraktat hans rörelser visste han vem Gule Jack var:
Vallejos lemmar darrade och skakades i frossa; han tog sig åt ryggen under smärterop, han fattade med båda händer om sitt huvud som om han ville slita halsen av sig och kasta bort huvudet från kroppen, för värkens skull som brann inne i det. Och från hans mun kom en tjock ström av blod och segtrinnande slem, svart, klibbigt, liksom sönderdelat blod. Under kräkningen uttömde han sig tills han storknade; blodlevrar som fastnat i halsen hindrade hans andedräkt.
Äntligen kunde Robert tyda de tecken som husbonden en gång hade gjort för honom: Frosskälvningarna i armar och ben, kastningarna med kroppen i ryggsmärta, rörelserna åt huvudet. Han kände igen sjukdomen som hade angripit mexikanaren: Det var en lömsk, smygande, smittande sjukdom. Den hade kommit efter dem till St. Joseph, den hade följt dem när de bröt upp från utposten, den hade hela tiden varit med i deras tåg, den simmade med dem över den breda floden, den åtföljde dem över prärien. Den anföll människor oförberett, som en bandit från ett bakhåll, den kastade sig över dem som ett rivande vilddjur – den upptände med en gång sin febers brinnande eld i kroppen, och den elden slocknade icke förrän livet var utslocknat. Det var för den sjukdomens skull som dödgrävare varje afton utlottades bland männen i lägret.
Och nu var Vallejos upphunnen av den förföljare, som han ända från vägens början hade talat om, som han så länge hade fruktat, den förföljare som han hela tiden hade flytt undan och som hade tagit livet av hans vänner – av the Yellow Jack.
Gule Jack var en feber. Mario Vallejos var på väg till Kalifornien för att söka det gula guldet. Han hade funnit den gula febern.
3
Strax intill det hus i Spring Creek som byggts för byteshandeln med indianerna var upprest ett stort tält, där det låg fullt med sjuka människor. Det var ett makeshift-hospital. Därinne låg de insjuknade som föregående karavaner av guldsökare denna vår hade avbördat sig och efterlämnat, då de endast skulle vara till hinders under färden. De flesta av de kvarlämnade hade redan dött, men ännu fanns det ett tjugotal liv. Till detta makeshift-hospital fördes mexikanaren Vallejos, och han åtföljdes av sin svenske muledrivare, som ville stanna kvar hos sin sjuke husbonde och vårda honom.
I vildmarkens nödsjukstuga låg gula feberns offer på bäddar av torrt präriegräs. De omsköttes av en gammal kvinna, en halvblodindianska, högväxt, med rödbrunt ansiktsskinn och vitt hår. Det var icke meningen att de sjuka skulle tillfriskna; vårderskan skulle endast ha uppsyn över den återstående delen av deras liv. De kunde inte lämnas att dö alldeles ensamma. Här låg de som icke orkade vidare på the California Trail och icke heller orkade tillbaka.
Vallejos miste snart sansen; han yrade långa stunder och talade sin obegripliga spanska. I yrseln talar människor helst sitt modersmål. Hans ansikte hade blivit gult som ett sämskskinn. Det var lätt att se vem som hade satt sitt märke på honom.
När han dessemellan kom till sans och kände igen sin muledrivare skrek han varnande åt honom:
Bort ifrån mig! Han tar dig! Fly! Skynda dig! Du är ung! Du har ditt liv kvar! Lämna mig! Rädda dig! Fly härifrån!
Men Robert stannade kvar hos sin husbonde i nödsjukstugan. Han redde sig en bädd intill den sjukes. Han gick efter vatten i den klara bäcken och var alltid till hands med det, när Vallejos ville släcka sin febers heta törst. Han ville inte lämna sin boss: Han gav husbonden det vatten igen som denne en gång hade givit honom.
Efter en dags vila i Spring Creek fortsatte Guldets Karavan. Robert stod om morgonen utanför de sjukas tält och såg den bryta upp. All lust att följa med i tåget hade försvunnit hos honom. Det var sin husbonde han följde; vad angick honom de andra människorna? Han stannade kvar hos Vallejos som var märkt av Gule Jack. Den gamla kvinnan, Missis in the makeshift-hospital, beskrev den gula febern för honom: Hur smittosam var inte denna sjukdom! Om han var det minsta rädd om sitt liv, så skulle han ögonblickligen lämna detta ställe. Missis begrep inte att den som ännu var frisk godvilligt vistades i de febersjukas hus:
– The yellow fever will sweep you off your feet. Tell me your name, boy, so I can notify your people!
Han hade sagt Missis sitt namn, men nämnde ingenting om några anhöriga här eller i hemlandet. Han brydde sig inte om smittan, han var inte rädd för Gule Jack. Han hade på denna färd blivit alltför känd med döden för att orka med någon fruktan för den. Vad tjänade det till att gå och vara rädd om livet? Förresten var han frisk så länge lössen trivdes och mådde gott hos honom. Krypen åt sig feta och stinna på hans kropp; med guldlöss var han fortfarande rikt försedd.
Den gamla kvinnan, som väl hette någonting också – han hörde henne aldrig nämnas vid något annat namn än Missis – ville i god tid ha adressen till hans släktingar, så att hon kunde underrätta dem om att han hade dött på kalifornienfärden. Men Robert tänkte komma hem själv någon gång och underrätta dem om det.
Han sade till henne: Han måste stanna och se till att hans sjuke husbonde fick dricka så mycket vatten han behövde.
På sjätte dagen efter insjuknandet dog Mario Vallejos, född i Mexiko, under en häftig blodkräkning som förkvävde hans andedräkt. Han avled våldsamt i tron på guldet i en ålder av trettiotvå år, sörjd endast av sin muledrivare.
Samma dag blev Robert Nilsson från Sverige en rik man. Under sin levnads sista dygn hade mexikanaren åter talat redigt och sammanhängande med Robert långa stunder. Det gick upp för den dödssjuke, omtöcknade mannen, att hans unge medhjälpare hela tiden hade vistats vid hans sjukbädd och omskött honom. Han tog fram en liten påse av svart, mjukt skinn, som han burit fastbunden om sitt liv, och räckte den åt Robert: Innehållet i denna skinnpåse, mulorna, packningen, allt vad han ägde – det skänkte han nu åt sin trogne muledrivare.
– Farewell, son!
Ett par timmar senare kom den sista frosskakningen och det sista kräkningsanfallet över honom. Gule Jack var färdig med en ny människokropp.
Robert hade inte förut blivit utlottad till dödgrävare. Nu grävde han ensam en grav i en träddunge åt sin husbonde och lade ner hans lik i en stor tomlåda, där Missis förvarat rökt skinka. Missis var med när han jordade Vallejos. Hon sjöng en sång på något indianspråk, och över den döde läste Robert psalmen ”Min vilotimma ljuder”, som han kunde utantill sedan sin skolgång hos skolmästare Rinaldo i Sverige:
”… och mig i jorden bjuder
En bädd så kall och trång;”
Något måste det läsas vid en grift; denna psalm bestod bara av två versar, och den passade väl därför att likkistan var trång åt kroppen, fastän Vallejos var så liten till växten, knappast större än en gosse. Här sjöngs det och lästes på indianska och svenska över en död mexikanare, som själv inte skulle ha begripit ett ord av det. Men Han som var herre över liv och död måste lika gott förstå alla språk, eftersom han hade gjort de människor som talade dem.
Först ett par dagar efter begravningen kom det för Robert att han skulle öppna den svarta skinnpåsen, där bokstäverna M. V. var utsydda. Påsen innehöll guld- och silverdollars, i valörer från fem till femtio, tretusenetthundrafemtio dollars i guld och silver.
Tecknet hade slagit in: Om många kroppslöss satte sig fast på en människa, så skulle hon strax därefter bli rik.
All proviant och utrustning, som Vallejos hade efterlämnat åt honom, skänkte han till nödsjukstugan, och i gengäld för den stora gåvan upplät Missis ett krypin åt honom i sin egen lilla bungalow bakom de sjukas tält: Han skulle få bo kvar hos henne så länge han ville. Han gick med mulorna till en irländare, som sålde buffelkött vid the Trading Post – mannen fick kräken mot löfte att han genast skulle nedslakta dem: Robert hade fäst sig vid djuren och ville befria dem från fortsatta plågor på the California Trail. Därefter hade han endast skinnpåsen kvar av husbondens tillhörigheter – men där låg guld och silver, tretusenetthundrafemtio dollars.
Robert hade mist sin siste husbonde, han hade begravt honom med egna händer. Han var efterlämnad på the California Trail, och han var ensam.
Han var lös och ledig, han hade inga djur att sköta, inga bestyr åt någon annan människa, ingen husbonde över sig. Han var ensam, han var rik, han var fri, och han hade sitt liv kvar. Missis var en god kvinna, som stekte buffelkött åt honom, skaffade honom frukter och vindruvor, gav honom piller och medicin mot smittan från Gule Jack. Han var vid liv, och allt skulle ha varit gott.
Men hans lust att leva var inte återkommen.
Robert stannade kvar i Spring Creek och sjönk ner i ett bottenlöst djup av trötthet och håglöshet. Hans dagar gick utan att han räknade dem eller visste deras namn. Han hörde människor tala, och han svarade dem, men lade ingen vikt vid sina ord eller brydde sig om vad de betydde. Ingenting som försiggick i hans omgivning angick honom. Dag och natt skiftade och gick, dygnen sköljde över honom, lika varandra och lika enahanda som havets böljor. Allting fick komma och gå som det ville, hända som det ville. Vad ville han göra åt det? Vad kunde han göra åt det? Varför skulle han göra någonting åt det?
Ingenting gjorde honom längre ont, ingenting gjorde honom gott. Han kunde inte bli glad, inte bli sorgsen. Han frågade inte efter på vilken plats i världen han befann sig. Han varken trivdes eller vantrivdes. Hans kropp fick vad den begärde, och den var till freds. Han hade mat och dryck och en bädd att sova uti, och han åt och drack och sov och uträttade sin kropps behov. Vad återstod att göra därutöver? Det kanske fanns någonting – men han var oförmögen att göra det.
Stundom kom aningen över honom: Det var någonting som han måste söka; han gick här och försummade sig. Den kunde växa till en förfäran: Allting i hans liv var vrångt och förvänt. Varför gjorde han ingenting åt det? Och varför sörjde han inte mer över det?
Uppifrån bergen kom en bäck som flöt igenom Spring Creek, och den hade det renaste och klaraste vatten som han hade sett i världen. Det var så genomskinligt att det var nästan osynligt; om det inte hade varit i rörelse och givit sorlande ljud ifrån sig, så skulle en förbigående knappast ha märkt det. Bäcken blänkte och lyste ännu när det blev mörkt. Detta märkliga vatten hade liv, ett ljust liv. Och Robert stod om kvällen vid bäckfårans kant och betraktade den farande strömmen. Den var som en rad rörliga ljuslågor som rann bort och ändock stannade kvar. Han kom tillbaka till platsen nästa kväll. Bäcken sorlade och strålade, den fanns kvar, och den skyndade sig bort för att förena sig med större vatten.
Där flöt strömmen bort ren och blank som en ung människas dagar. Robert Nilsson från Sverige stod bredvid och såg hur detta skedde. Han hade inte krafter att göra något annat. Det var för sent för honom att ta vara på sitt liv.
Här gick en sommar ifrån honom; prärien låg redan röd av gräset som bränts ner av solen. Om dagarna såg han hur människorna, som färdades genom Spring Creek, rastade över en dag eller en natt och for vidare. Det var buffeljägare, skinnhandlare och nybyggare, det var landsökare, köpmän och indianagenter, skälmar och kreaturstjuvar, hederliga människor och efterlysta mördare. Men hos alla dessa män såg han samma ansikte. Det var ansiktet hos alla dem som han sett i de hundra tusens tåg mot väster: Guldsökarens ansikte.
Vad var de ute efter, alla dessa av Gud skapade människor? De hade alla samma ärende. De sökte alla detsamma, på raka vägar eller omvägar, de ville riva till sig allt som var av värde i detta land, djur, markens växter och träd, allt av värde som fanns både på jorden och under jorden. De stretade och bemödade sig, de red, de vandrade, de svalt och törstade, de pinade sig, de genomled tusen plågor, de dödade sig själva och andra. De var ute efter rikedom. De levde alla i tron på guldet. De var stora hjältar. De var evangelii återuppståndna martyrer: De var beredda att dö för sin tro.
Och varje dag gav de sina liv i kampen för utbredning av rikedomens evangelium över jorden. De ville att alla folk i alla länder skulle göras till deras lärjungar.
Robert såg dagligen ett enda ansikte, människans ansikte. Skaparens avbild. Detta var människan i hennes ärlighet och trohjärtenhet – när hon var ute och stred för sin enda sanna religion – den som hon uppriktigt bekände i sitt hjärta.
Och ingen av de män han såg fara genom Spring Creek denna sommar visste: Det var vattnet som människan inte kunde vara förutan. (Under vistelsen i Spring Creek sommaren 1852 trodde Du att Du aldrig mer skulle ha någon husbonde. Du hade själv begravt Din siste, Du hade ensam grävt hans grav och jordat honom med egna händer, Du hade spikat in hans kropp i en tomlåda och läst en psalm över honom. Men Du hade mig kvar. Jag är hos Dig ännu i natt, tre år efteråt.
Du läste en gång i en Läkarebok: Öronsjukdomar äro ofta förenade med s.k. öronsusning, hörselförnimmelser av växlande styrka och karaktär. De kunna erfaras såväl under dagen som under natten, men de äro särskilt starkt förnimbara om natten då tystnad råder. De kunna ofta bli en svår plåga…
Det stämmer bra på mig, eller hur?
Du ville bli fri från alla husbönder, och därför begav Du Dig i väg för att söka guld. Men Du upptäckte redan på färden, att Guldet var den strängaste av alla husbönder. Det var till och med strängare än jag. Långt innan Du nådde fram till Guldets land ville det kräva Ditt liv. Så skoningslöst är guldet. Var det någonting för Dig att söka?
Du gav guldet vad Du måste ge; det var för sent att neka. Efteråt har Du gissat, att sjukdomen kom in i Din kropp redan den sommaren. Men somliga sjukdomar gör sig ingen brådska, när de skövlar och härjar en människa. De tar flera år på sig understundom. De vill invagga människan i trygghet under mellantiderna. Men de dröjer inte av barmhärtighet, när de nyttjar hela år för att förvandla en levande varelse till ett skal.
Du är ett skal, Robert. Så mycket har Du kommit underfund med där Du ligger i natt och vrider Dig för att slippa mig: Du har slarvat bort Skaparens gåva. Hur kunde Du bära Dig så illa och erbarmligt åt? Du har ett gott försvar: Du kan säga, att Du inte visste bättre. Ditt förstånd tillät Dig inte att veta bättre. Vem skulle annars ha låtit Dig veta? Ingen kunde ha gjort det – ingen, utom Din Skapare själv. Och han underlät det. Han lät Dig spilla bort Ditt liv medan det ännu var ynglingens. Han hade gjort Dig sådan, att Du inte förmådde bättre, inte visste bättre.
Skaparen skänkte Dig kraft att drömma en måttlös dröm – men förunnade Dig inte den kraft som den behöver som är född med en måttlös dröm. Och vad förmår den som är oförmögen? Vad förmådde Du?
Det är uppenbarat för Dig att det som hänt Dig var ofrånkomligt. Du känner Din människolott. Ett öde är Ditt liv, Robert! Endast som ett öde, gömt i Din skapnad från begynnelsen, kan Ditt liv förklaras.
Alltid trodde Du att Du skulle göra Dig fri, aldrig förmådde Du det. Du var fången och instängd i Ditt ödes rum. Det finns en sanning, och Du känner den: Om fångenskapen i Ödet som förenar de skapade. I inbillningen blott bryter de sig ut: De stannar alla kvar därinne och framlever en dag i sänder – där har de sin vistelse under sin levnads alla dagar, tills den sista dagen kommer och mullens tunga ro sänker sig över dem.
Nu har Du legat flera timmar i natt utan att Du kunnat förmå sömnens ro att sänka sig över Dig. Du har legat ganska länge på ryggen nu; kanhända Du skulle vända Dig ett slag på sidan, på vänster sida, på min sida, på det sjuka Örats sida – på Ditt ondas sida – på Din Förföljares sida? Om Du lägger Dig på sidan och vänder på huvudet och gräver ner mig så djupt Du kan i Din huvudkudde, så kanske Du kan få mig litet tystare.
Och jag ska vara lite skonsam igen i natt och lindra Din sprängande värk härinne något: Jag ska ta och utgjuta litet blod, bara några droppar. Du ska strax få känna, att det hjälper. Så där – känner Du det varma flöde som nu kommer? Det känns som om någon spolade Ditt öra med ljummigt vatten – eller hur? Och nu droppar det rött på Ditt kuddvar, det rena och vita som Kristina lade på i kväll. Ingenting känns så härligt för en människa som ett slutande ont.
Snart ska Du se att Du sover! God natt, guldsökare! Återigen ska Du slumra på blodfläckat örngott!
Jag unnar Dig gärna ännu en djup och härligt sorlande vattendröm!)