1
Han gick utan att hålla någon riktning, gick omkring snårens hinder, väjde för hålor och rotvälvor och satte foten där marken var framkomligast. Han tog sig fram i krokar och bågar, emellan trädstammar, förbi utsprång och stenblock, över gläntor och öppningar. Han gick utan att veta vart han skulle gå, han förflyttade sig genom skogen utan att veta vart han kom.
Och Örat var med honom på vandringen: Det susade och dånade och värkte.
Det var en hettans glödande dag i markerna. Det osade bränt från furuskogens barr. Fnösktorra grenar knastrade under fötternas tramp. Ingen högg och förde bort nervissnade och förtvinade träd ur denna vilda skog: De döda träden stod kvar i sina rötters mark och ruttnade ovan jord. De förtorkade stammarna hade mörknat i barken och stod där betäckta av gråa flagor. De tedde sig som om de vore överhöljda av aska och mull, som om de efter sin timade död hade blivit jordfästa stående.
I skogens öppningar gick han igenom högt, grovt gräs, som rasslade ända upp mot byxknäna. Men vart han kom fanns det moskitos i samma stora mängder som gjorde honom sällskap. En tjock myggsvärm hade bildats kring hans huvud och följde honom troget i alla de svängar och krokar han gick, stingande och vredgat vinande, tjutande och brummande i ett evigt yl. Det var rovdjur som törstade efter hans blod.
Hans ben tröttnade under vandringen, han satte sig ner på marken och vilade, när han hittade ett mjukt mosställe. Men han tog bara korta raster; snart reste han sig igen och fortsatte: Förföljaren inne i huvudet tvingade honom att röra sig. Han måste framåt, komma undan. Han måste gå vidare så länge han hittade mark att sätta sina fötter på.
Hans husbonde höll honom vaken när han skulle sova, väckte upp honom när han hade somnat, jagade upp honom igen när han skulle rasta. Det sprängde hårt därinne. I morse satt det återigen en stor röd fläck på dynan.
Han irrade omkring i skogen medan dagen led. En risig trädgren rev hatten av honom; han lät den ligga. Svärmen av surrande och vinande moskitos följde honom på vandringen och höll sig hela tiden tätt samlad kring hans huvud. Han gick med en sjungande myggkrans kring sitt bara hår, han bar upp en krona av blodsugande insekter på sin blottade hjässa. Han gick igenom markerna med huvudet omgivet av en tät flock stickande djur, som en kung, krönt av ett tjockt smärtans moln av moskitos, och inne i molnet fanns det sprängande Örat.
Frampå eftermiddagen mulnade det, med solens bortgång svalkade det i vädret och mot kvällen började det regna. Lena droppar föll som blötte skinnet, de föll allt tätare och till slut skingrade de myggkransen kring hans huvud, och den entonigt vinande sången tystnade. Det var en lättnad att bli av med denna krona och krans av blodtörstiga djur.
I skymningen tilltog regnet. Dropparna smekte inte längre huden, de blev strida och vassa och snärtande. Gräs och löv blötte ifrån sig på hans lemmar, byxornas tyg kletade sig fast vid benen, det plaskade i hans stövlar. En stund letade han efter ett skyle. Till slut kröp han in under en vidlyftig och tät lönnbuske. Han rev löv från de lummiga grenarna och strödde ut det på marken under sig. Så redde han sig en bädd; han bredde en stor lönngren över sig som täcke och sträckte ut sig på lövet.
Den stora lövbusken gömde honom, och busken gömdes i sin tur av mörkret. Natten föll brått över skogen. Här låg han i de vilda djurens närhet, och hans friska öra tog in levande väsens nattljud runt omkring: Det tassade och prasslade och väste, djur krälade och kröp, vingar flaxade. Några gånger hördes utdragna skrik, kanske var det indianer, kanske var det fåglar. Men i hans vänstra öra fanns det endast de gamla välkända ljuden. Jämte dem var smärtan till.
Han tog ett par blöta lönnlöv och försökte pressa in dem i öronöppningen. De kändes mjuka och svala, han förnam det som om de lindrade värken ett slag. Han somnade till, men vaknade strax igen. Förföljaren hade väckt honom. Han stoppade in nya löv i örat; därpå somnade han återigen.
Under ett ständigt upprepat insomnande och uppvaknande förflöt natten inne i lönnbusken. Både i sömnen och vakan hörde han sin förföljares röst: Jag är med Dig vart Du går! Jag är inne i Ditt huvud och Du kan inte skilja Dig från mig! Du kan rymma från andra husbönder, men inte från mig!
Dagen kom tillbaka med sitt ljus. Det steg en klar sommarens morgon över vildskogen. Molnen öppnade sina portar för himmelens sol, som sken ända in i de tjocka buskarnas gömslen. Han steg upp från lövbädden; där han hade lutat sitt huvud i natt såg han några lönnlöv med röda fläckar. När en fågel hostade blod blev det fläckar på trädens löv. Han började röra sig, men det hängde som tyngder i lemmarna på honom. Han darrade i kroppen och rös till; han frös invärtes i denna varma morgon.
Han fortsatte, men makligare, stegen var ostadiga och vacklande. Den sprängande hettan kom tillbaka, och svärmen av moskitos kom tillbaka. Snart hade han åter den vinande och stingande kransen kring huvudet. Han vandrade åter genom skogen som kungen med myggkronan; men det var de blodsugande flygfäna som regerade över honom.
Han var törstig och såg sig omkring efter dricksvatten. Magen var tom, men han kände ingen hunger.
Örat susade och dånade och jagade honom vidare. Han måste komma undan, han måste fly någonstädes där han kunde göra sig oåtkomlig. Ingen annan än den oåtkomlige hade det gott och njöt ro och vila. Han kände inte igen markerna, han följde inte tidens gång, visste inte hur dags det var. I byxlommen låg en klocka, som hade stannat för tre år sedan och inte blivit uppdragen igen.
Efter regnet i natt hade mängder av sniglar krupit fram, och de lyste upp marken, där de visade sig i sina vackra hus, blå, gula, röda och bruna hus, randade i alla färger. Men regnvattnet hade redan sugits upp av jorden, och hålor och fördjupningar var torra. Han måste släcka törsten, han letade. På en gräsglänta hittade han smultron och han plockade dem och åt. De smakade i munnen som sommaren därhemma, då barnen tog av sig strumpor och skor och sprang barfota, men de släckte inte törsten.
Nu kände han igen sig: Där framför honom reste sig Indianens grönskande hjässa. Därborta såg han sandstensklippans konung, krönt av små förvridna buskar. Det var markernas avsatte härskare, som blickade ut över sitt förlorade rike. Hans ansikte var förstenat av sorg, ögonens hålor i stenen syntes som ett mörkt djup utan botten. Men stolt vände Indianen sin brungyllene panna mot öster och ropade åt inkräktarna, som svärmade in i dalen som blodtörstiga djur: Fyll denna djupa dal med guld! Vi tager icke emot edert guld för våra fäders gravar!
Guld! Ett stort hånskratt hördes i hans öra, det ekade genom skogen, det ekade över hela världen: En bonddräng for till Kalifornien för att gräva guld. Han skalade potatis, grävde källarhål, högg ved, fodrade mulor, diskade. Dessemellan drömde han en annan dröm som icke var om det gula guldet, och det var den sanna drömmen. Och tillbaka till den bortflyende kom ord han hört och syner han sett och sånger han uppfångat: There is a frenetic goldmining activity. The best time is undoubtedly over. The good time has come at last. Corn och pudding och tapioca paj! Hi och hå, i väg det bär! Och ett hjärta var utrivet ur en bröstkorg av vidjevridna revben, och en ruttnande hästskank sparkade förtvivlat uppåt himmelen med sin silverne sko.
Han följde länge en gammal slingrande hjortstig.
Han kom fram till ett kärr med ett litet vattenhål i mitten. Men det var stillastående vatten, och han tordes inte dricka av det. I den hålan låg frossor och febrar och den lömska dödens gift och vaktade på honom. Ett oförsiktigt sväljande av det vattnet, och döden var inne i kroppen. Orörliga pölar som stannade på sin plats blev skämda och unkna, och ingen kunde lita på dem.
Dricksvattnet skulle vara rinnande. Drömmens vatten skulle vara i rörelse, det skulle släppas ut och sorla och svalla i frihet, det skulle flöda fritt som floden som skyndade mot havet.
We will be free, we will be free,
As the wind of the earth or the waves of the sea.
Utan att dricka gick han runt kärret, hans fötter sjönk djupt ner i gyttjan. Han lämnade tydliga spår efter sig. Men indianerna efterlämnade aldrig några spår när de rörde sig i skogen. En indianfot lyfte sig lätt och snabbt som en vinge över jorden. Nu kom han tillbaka till ställen, där märkena efter hans stövlar visade att han nyss hade gått fram.
Han tänkte gång efter annan: Han hade rymt igen. Så snart inte någon hade uppsikt över honom försvann han ut i skogen och gömde sig. Det hade han gjort alltsedan han var liten pojke. Men denna gång hade ingen hängt koskällan på honom, denna gång skulle ingen kunna hitta honom. Han skulle förbli oåtkomlig.
Han såg ett stort vatten glimma ljust och blått emellan träden: Han var åter framme vid Ki-Chi-Saga. Hit hade kommit folk som högg och timrade och byggde hus. Men på detta ställe låg stranden vild och orörd så lång sträcka som hans ögon kunde mäta. Han gick långsamt ett stycke utefter strandkanten och tittade ner i vattnet, som i sin klarhet återgav skyarna över honom. Där såg han den blommande vassen växa med topparna nedåt och sträcka sina ax mot en klar himmel, som gungade nere i djupet. På en gång kunde han se två himlar, en skyns himmel och en vattnets, en över sig och en under sig, och emellan dem låg den jord där han själv irrade omkring.
I vattnet gick ringar efter slående fiskars stjärtfenor. Runt uppstickande stenar nära strandkanten såg han hur det bubblade av fisk. Om han hade haft ett metspö att slänga ut, så skulle han genast ha fått napp. Och om han kunnat göra upp eld och haft en panna… En stund föreställde han sig smaken i munnen av god, stekt fisk, men kände ingen egentlig hunger.
På en flat sten vid stranden låg en död fisk uppkastad av böljorna; den hade ett stort runt huvud med två horn och lång smal stjärt. Morrhåren kring munnen tydde på att det var en kattfisk. Men den var vit till färgen; kanske hade den vitnat av att ligga här död i ensamheten och torka i solhettan, Han tog fisken i gälarna och höll den mot näsan: Den luktade vämjeligt och kväljande. Den hade redan surnat. Häftigt kastade han fisken ifrån sig, ut i vattnet.
All känsla av hunger försvann så snart han hade luktat på den sura fisken. Men hans svåra törst var kvar. Tungan i munnen kändes torr och sträv och ihopsnörd. Han gick in under de stora furorna som stod längs stranden, deras grenars valv gav skugga och svalka, under dem låg vattnet svart som tjära. På flera ställen hittade han fiskskelett, som var rengnagda av djur. I strandens sand såg han de runda spåren av rävens tassar.
Uttmattningen sänkte sig över hans kropp, sinnena omtöcknades. Förföljaren larmade och susade och sprängde i huvudet. Det kändes som om någonting hade svällt upp därinne och ville slippa ut därför att det var för trångt: Det bultade så att det dånade efter, det ville bräcka sig igenom den stängda dörren: Öppna! Öppna! Jag vill bli fri!
Men hans fötter förflyttade sig, stegen togs ut, han irrade omkring, han gick i rundel och båge. Och ingen skälla pinglade kring hans hals och förrådde hans väg, när han sökte sig fram till ett oåtkomligt rum.
2
Det var sent på eftermiddagen, men solen stod ännu ovanför trädkronorna, när han kom fram till en liten bäck som slingrade sig genom snårig buskskog. Bäcken hade krympt av sommartorkan, och blanksköljda stenar höjde sig mitt i fåran, men emellan dem rann ett stilla, klingande vatten. Det lyste rent och klart, och under de täta buskarnas lövhängen hade det skyddat sin svalka.
Han gav upp ett rop, kastade sig framstupa och doppade ansiktet i bäcken. Vattnet rann in i hans vidöppna mun, han svalde, han frustade, han drack. Det kluckade i strupen. Han drack länge. När han hade druckit sig otörstig satte han sig tillrätta vid bäckfåran, medan det droppade från hakan. Kring vattendraget utbredde sig ett enda hölje av löv och lummighet. Ovanför honom växte en stor fläderbuske som sträckte ut sina grenar över bäcken.
Han gav efter för kroppens matthet, han sjönk ihop. Han förblev stilla som marken själv, medan han betraktade bäcken som rann förbi honom. Det började uppstå klara bilder för hans syn:
Här hade han suttit en gång förr. Han hade förut sett detta lilla vattendrag som svällde i vårflödet: Det var den dagen, då han gav sig ut i världen. Han skulle gå och tillträda sin första tjänst. Men han ville inte ha några husbönder, och för att slippa sin drängtjänst kastade han ut sin tröja i vattnet och låtsades att han hade sänkt sig i bäcken. Han rymde sin väg – men blev fasttagen av sin husbonde. Det var hans första försök att göra sig fri och oåtkomlig.
Och nu var han tillbaka. Han kände säkert igen sig, han var kommen till ett välbekant ställe. Det hade klarnat för hans ögon och han återfann det alltsammans: De hala, blanka stenarna mitt i bäckfåran, de lummiga buskarna omkring och det friska vattnet som passerade förbi och flöt bort med sina vita skumblåsor, som skimrade som bladen på näckrosor. Allt vad hans ögon här såg var sig likt. Här hade han varit förr. Vid detta lilla vatten som var utsläppt i frihet hade han suttit den sista timmen innan han blev dräng.
Han hade kommit tillbaka till Kvarnbäcken.
Han tog av sig stövlar och strumpor och satte ner barfötterna i strömfåran, det gjorde han alltid på detta ställe när han var pojke. Vattnet spolade och bubblade emellan hans heta tår. Det ilade kyligt och välsignat svalt uppåt benen. Det kändes gott alltsammans.
Detta vatten behövde aldrig stanna på samma ställe. Det hann inte unkna och ruttna. Skumpärlorna virvlade i väg, han följde dem med ögonen. Bäcken kastade sig över hindren, slingrade sig brått förbi buskar och trädrötter, beredde sig av egen kraft sin egen led. Den skulle till havet, och när den hunnit fram hade den sin väg fri över jorden. Då flöt det lilla vattnet ihop med de höga böljorna som lyfte skeppen på sina breda skuldror: De lyfte dem upp mot himmelens skyar och sänkte dem ner igen i Oceanens djupa dalar. På skeppen växte masternas spiror, de höga furorna som bar upp seglen. Med stora vita vingar flög farkosterna över Oceanen till Nya världen. Drängarna på gårdarna som huggit och kvistat mastträden fick inte följa med på färden med skeppen: De måste stanna kvar i sina skumma kammare, där de satt och glodde ut genom lortiga fönsterrutor, fjättrade vid sin tjänst och sina husbönder.
Men det var två drängar som hade åtföljt de höga furorna ur hemmaskogen över det stora havet. Och den ene av dem var hemkommen från sin långa färd.
Han satt och plaskade i det svalkande vattnet, med sina bara fötter, som han hade gjort så många gånger förr i denna bäck. Han hade en dryg vandring bakom sig innan han nådde fram. Han hade flackat vida omkring, han hade varit med i de hundra tusens tåg som hade den gyllene eldstoden framför sig, och han hade varit nära att förgås i det grymma landet av sand och sten och törst. Han hade bott i åratal i spökenas stad, som var full av råttlik och ödsliga märken efter döda människors boningar. Han hade inte föreställt sig, att han någonsin kunde komma tillbaka. Han hade aldrig tänkt sig, att han kunde återvända. Men till slut hade han hittat fram. Allting här kände han igen. Här hade han rastat den dag då han begav sig ut i världen. Nu var han tillbaka.
Nu behövde han inte gå längre, och det var gott, så uttröttad som han var. Han hade inte fått någon vila på länge. Men här skulle han stanna. Han var hemma.
Vilken timme var det på dygnet? Han hade ingen klocka – ingen annan än den som hade stannat för tre år sedan. Han hade gärna velat veta hur dags det var när han återvände.
Han lyfte fötterna ur vattnet och sträckte ut sig på rygg i hela sin längd under den vita fläderbusken. Det skulle bli gott att få stanna kvar här hemmavid, att få ligga så här invid bäcken och se den rinna förbi genom öppningarna i buskens grenar. Och han skulle somna och återigen drömma vattendrömmen, den goda.
3
En gång vaknade han, och då låg han och lyssnade, mycket förvånad. Örat var tyst, det susade inte längre, larmade inte längre, det var blott tyst. Hans vänstra öra värkte inte, det brusade inte, det dånade inte. Det gav inte ett ljud ifrån sig.
Han låg orörlig och stilla och lyssnade noggrant, men kunde ingenting höra. Det hade blivit alldeles tyst i världen. Då hade hans vänstra öra blivit friskt igen. Det gjorde honom ingenting ont. Och han kände sig befriad och vederkvickt och djupt förnöjd. Hans plågande ledsagare hade försvunnit. Förföljaren inne i hans huvud som i många år jagat honom över land och vatten hade slutligen övergivit hans huvud och lämnat honom i fred.
Han var kvitt sin siste husbonde. Han behövde inte rymma mer. Han var oåtkomlig och fri.
Han såg att det var kväll, dagen var framliden. Då kunde han få ligga kvar och somna om. När hans onda öra alldeles tystnat, kunde han kanske få slumra en hel natt igenom. Han hade inte längre någon husbonde som skulle väcka honom vid något föresatt klockslag. Och en tyngd som kändes god och oemotståndlig sänkte sig snart över hans ögon och lade åter igen deras lock.
Det förblev tyst i världen. Örat uppväckte honom icke.
Tätt intill guldsökarens orörliga kropp flöt bäcken fram i sin fåra och skyndade sig bort för att förena sig med större vatten.
4
Efter en dags skallgång fann de hans fotspår vid kanten av ett kärr, och därifrån kunde de följas fram till bäcken inne i buskskogen, där han låg. Det förmodades, att han hade varit död i två dygn när han anträffades.
Karl Oskar Nilsson gjorde likkistan åt sin bror. Den döde begrovs en afton ute på udden vid sjön Ki-Chi-Saga, där den nya svenska församlingens kyrkogård var utsynad och invigd. Karl Oskar satte upp ett kors av eketrä på graven, och i träet skar han under broderns namn in brukliga data och ur minnet en rad från en psalm:
Här Wilar
AXEL ROBERT NILSSON
Född i Ljuder i Swerje 1833
Död i Minnesota North America 1855
Måte jag Roligt Såfwa
Det var den första grav som öppnades på begravningsplatsen på udden. Robert Nilsson blev den förste som jordades under silverlönnarna på de inflyttade svenskarnas kyrkogård i St. Croixdalen.