1
De hade sått, plantat, bärgat och tröskat detta år som alla andra, men under hela året var väderleken förvänd och otjänlig. På hösten kom det ett stort regnväder; det började som en strid skur, men skuren varade i veckotal, den blev en fjortondygnsskur. Regnet föll icke i droppar, utan forsade rakt ner i tjocka strålar. Dagarna i ända hängde det utanför fönstren och skymde för glaset som en strimmig rullgardin. Ingen nybyggare hade sett ett så stort regn i Minnesota. Höstsådden blev så försinkad av våtvädret, att vetet inte hann komma upp innan vintertjälen gick i jorden.
En av dessa dryga dagar, då regnet hindrade allt arbete utomhus, kom kyrkoförsamlingens pastor på besök. En minnesvärd regnnatt för över fyra år sedan hade pastor Erland Törner kommit till nybygget Duvemåla för första gången. Denna regndag kom han för den sista – hans ärende i dag var att säga farväl.
Det hade länge ryktats, att han ville lämna St. Croixdalens svenska församling, och nu fick de det bekräftat av hans egen mun: Han hade mottagit kallelse till pastor i den nya församlingen i Rockford, en nyanlagd stad nere i Illinois, där det fanns en stor svensk koloni. Han skulle ingå äktenskap, och det föranledde hans flyttning: Han var trolovad med en svensk flicka i Rockford, och hans fästmö ville efter giftermålet stanna kvar i sin hemstad.
Innan pastorn kom hade Kristina känt ihållande stickningar i näsborrarna, och hon hade fått nysa tre gånger i sträck, vilket var ett säkert tecken till att det skulle komma storfrämmande. Men någon stor glädje över prästmannens besök blev det inte för henne idag, då han kom för att ta avsked av dem.
Han var inte längre den bleke, magre unge man, som en gång suttit framför elden i deras gamla stockstuga i Karl Oskars alltför stora kläder och liknat en fågelskrämma. Sedan dess hade han blivit fylligare och kraftigare i kroppen; ansiktet var väderbitet och anletsdragen kärva: Hans mödor under kringfarandet i vildmarken hade satt sina märken. Nu kunde man ta den unge pastorsadjunktens ansikte för en nybyggares. Hans liv skiljde sig inte mycket från församlingsmedlemmarnas.
De första två åren hade de samlats till gudstjänst i skolhuset; först för ett år sedan togs den nya kyrkan i bruk. Blott en fyra eller fem gånger under denna tid hade Kristina försummat församlingens högmässa: De gångerna hade hon något sjukt barn i sängen eller låg hon själv i barnsäng. Karl Oskar och hon hade också gått till nattvarden varje gång den utdelades. Pastor Törners predikningar hade för Kristina varit själens hugnad; de hade stillat hennes oro och varit den stora hjälpen mot hennes grubbel. Denne präst stod inte i predikstolen som en upphöjd, sträng domare över människorna och deras syndiga leverne; han var en mild evangelii förkunnare som ställde sig själv på jämlik fot med syndarna. Han ville inte döma någon människa, men han ville trösta alla. Han hade för Kristina blivit den ende prästman som hon kunde tänka sig i deras kyrkas predikstol: Han var Prästen.
Och nu skulle han flytta ifrån dem. Men hon kunde inte be Gud att hålla honom kvar här för hennes skull. Hon borde inte vara oförnöjd, utan tacksam. Hon önskade blott att hon kunde ge honom något i gengäld för all den tröst han skänkt henne.
Dagen förut hade Karl Oskar skjutit en vildgås, som hon plockat och tagit ur och ställt i ordning för grytan. Det var en svartnackad fågel med vitt bröst och haka och bruna vingar; gåsen var fet och stor som en tjädertupp och hade så mycket kött på benen, att det räckte till ett mål åt dem. Hon hade tänkt spara det läckra viltet till middagsmålet på söndag, men nu var det liksom av Gud utsett att hon skulle steka gåsen i dag och bjuda pastor Törner på den, när det blev sista gången hon fick undfägna honom.
Hon dukade bordet inne i levnadsrummet, och gästen fick sin plats i den nya soffan som de nyssens köpt. Karl Oskar och hon satte sig på var sin sida om honom. Barnen fick inte vara med vid bordet i dag utan skulle få äta efteråt i köket.
– I detta nybygge sov jag under min första natt i St. Croixdalen, sade pastor Törner. I detta nybygge höll jag min första predikan här i dalen och utdelade första gången Herrens heliga nattvard. Minnena gör ert hem kärt för mig, mina vänner!
Han talade sitt modersmål renare än någon annan svensk hon råkat i Amerika, tänkte Kristina. Det var en vederkvickelse att höra på honom. De flesta av de inflyttade hade börjat blanda ihop språken så erbarmligt, att hon knappt begrep dem ibland. Även Karl Oskar hade ändrat på sitt tal. Hon märkte sammanblandningen bättre än andra, därför att hon själv aldrig nyttjade engelskan.
Barnen stod och gluttade i dörröppningen till köket, medan far och mor satt med prästen och åt. För de tre äldsta hade han varit lärare, och de hade kvar sin stora respekt för honom sedan tiden i skolan. De höll sig ovanligt tysta och stilla så länge detta främmande stannade i huset.
I början hade pastor Törner också måst åtaga sig att undervisa svenskarnas barn, men efter långvariga ansträngningar hade församlingen i fjol lyckats anskaffa en skollärare från Sverige, mister Johnson – han var själv noga med den amerikanska tituleringen. Han hade haft goda betyg från föregående tjänster i svenska skolor här ute. Nu ville barnlösa makar i församlingen inte vara med och utbetala lönen åt den nye läraren – det skulle också ha varit orättvist – och därför blev föräldrarna till skolbarnen ensamma om att avlöna honom. De betalade skolläraren efter antalet ungar som de skickade i skolan. Han skulle ha en dollar i månaden för varje barn han undervisade. Åt den nye läraren hade inretts ett rum i skolan, där han även hade fritt bränsle, och av församlingen fick han 10 bushels malen råg om året, så att han också fick äta fritt bröd.
Utom i den kristna luterska läran och svenska och engelska språken skulle nybyggarnas barn undervisas i skrivning, räkning, historia och geografi, och mister Johnson hade visat sig som en kunnig lärare; han hade gått igenom höga skolor i Sverige. Men när han varit i tjänsten en tid påstods det om honom, att han var begiven på drinkeri. Efter vad barnen berättade hade det några gånger hänt, att han under skoltimmarna bara suttit och berättat dråpliga historier för dem. En annan gång hade han dansat i skolsalen för barnen och hoppat omkring och sjungit sånger, som inte hade varit några psalmer. Han hade tydligen varit drucken. En del föräldrar hade blivit upprörda och fordrat att församlingen skulle avskeda mister Johnson. Andra föräldrar ville hellre ha en drinkare till skollärare än ingen alls. I församlingsstyret hade de på Karl Oskars tillrådan skjutit på ärendet. Nu ville han efterspörja pastor Törners mening:
– Ska vi kipa änd behålla skolmastern?
Mister Johnson nyttjade starka drycker till övermått, svarade pastorn, men det fanns inte något bevis för att hans sorgliga svaghet förlett honom till att försumma sin lärartjänst. Under sin första skoltermin i församlingen hade han meddelat barnen goda kunskaper. Säkert skulle de inte få tag i någon lärare av Johnsons förmåga att sätta i hans ställe. Lönen var inte heller så hög, att den lockade hit någon annan svensk, som i hemlandet avlagt mogenhetsexamen. Så länge lärarens drickande icke var till men för barnens undervisning och fostran borde församlingen behålla honom.
Den svenske studenten var inte längre någon ung man, och pastor Törner hade talat allvarligt med honom och förmått honom att lova, att han de dagar skolan pågick inte skulle smaka någon whisky förrän undervisningen var slut. Sedan kom det ju en hel natt innan nästa skoldag, och under natten fick han tid att bli kvitt ruset. Han hoppades att mister Johnson skulle hålla sitt löfte.
För sina tre barn i skolan, Johan, Märta och Harald, betalade Karl Oskar tre dollars i månaden till skolläraren. Det skulle öka till fyra dollars till våren, när också Dan, den äldste amerikanen, skulle börja sin skolgång.
Han sade: Mister Johnson hade goda gåvor i sitt huvud, men det var sorgligt att han skulle nyttja sin lön till en dryck, som bröt ner och fördärvade människan. De hade bland nybyggarna ett exempel som borde avskräcka: Anders Månsson i Taylors Falls. Han hade i sommar flera gånger kommit döddrucken till gudstjänsten i nya kyrkan.
Pastor Törner ville påstå, att det rådde mindre dryckenskap bland Chisagofolket än i andra nybyggen. Och vad sedligheten angick, hade det under hans tid i församlingen endast fötts två oäkta barn, och de hade avlats i andra svenska kolonier.
Han prisade flera gånger den läckra gåssteken, och Kristina gissade att Gud själv i går hade skickat vildgåsen i vägen för Karl Oskars bösspipa, så att hon skulle kunna tillreda denna avskedsmåltid åt sin pastor.
Efter maten dracks det kaffe. Innan pastor Törner gick tog han fram gåvor åt vart och ett av de sex barnen. Gladast av dem blev Harald, som fick en svensk bok, Läsebok för Småskolan, som pastorn hade skickat efter från gamla landet.
En tid hade pastorn haft Harald i skola, och han mindes att pojken hade ett sällsport gott läshuvud.
– Han läser svenska som en häst! sade modern stolt. Så fort han har ögnat på ett stöcke rabblar han opp’at utantill!
Fadern tillade: Lilla Katekesen på modersmålet, som de skickat efter från Hemlandets tryckeri, hade pojken lärt sig utantill på några kvällar. Och fick han något tryckt på engelskan läste han det nästan lika lätt som en amerikan.
Pastor Törner såg från Harald till Karl Oskar:
– Av alla barnen är denne son mest lik sin far!
– Pastoren menar att han har fått far sins näsa! log nybyggaren.
– Näsan är säkert den mest framträdande likheten!
Harald var den ende i barnkullen, som hade ärvt Nilsanäsan, denna stora och grova rova, som vanprydde Karl Oskars ansikte. Men den tron omfattades i släkten, att den åt sin ägare bringade tur i livet. När syskonen retades med Harald för näsans skull, brukade Karl Oskar trösta honom med detta och tillägga: Kom alltid ihåg, att denna var den bästa näsa som far din någonsin hade!
Och nu sade fadern till pastorn: Han hoppades att Harald skulle fortplanta rovan i ansiktet till sina egna barn och deras barn och barnbarn, så att den stora näsan om hundra år skulle sitta i många amerikaners ansikten som ett minne av Nilsasläkten. Då hade han liksom satt sitt märke på Amerika.
2
I den stora ekedungen på halvön mittför Nordbergs holme, halvannan mil från Karl Oskars boplats, reste sig svenskarnas nya timmerkyrka. Mitt på helgedomens tak var byggt ett torn av trä som i en avsmalnande träspira fortsatte mot höjden. Spiran strävade hela trettio fot mot himmelen. Timmermännen hade gjort sig stort besvär med den. Tornspiran var omsorgsfullt tillhuggen och hyvlad, men när den väl var uppsatt och synades nerifrån marken så krympte den i höjd och liknade en vanlig stängselstång. Trettio fot blev ett försvinnande kort stycke uppe i luften; det var ett snigelsteg på vägen mot den höga sky som välvde sig över deras nya kyrka. Trettio fot syntes nerifrån jorden som en ynklig begynnelse till en kyrkspira. Men ingen av dem som byggt hade varit med om att resa ett tempel förr, ingen hade satt upp någon spira på en Herrens helgedom. Och Gud såg väl att det var tafatta nybörjare, som hade satt upp hans kyrka vid den gamla indiansjön, som nu hade kristnats till Chisago Lake. Gud hade väl fördenskull fördragsamhet. Och detta var dock den första kristna luterska kyrkan i St. Croixdalen, och om tornspiran inte sträckte sig mer än trettio fot högt, så pekade den dock ut den väg som till Herrens himmel bar.
Fast de hade börjat med gudstjänsterna i det nya templet var det långtifrån färdigt invändigt. Inredningen var inte i ordning. Kyrkbänkarna räckte inte till på långt när, utan de flesta åhörarna fick stå på sina ben under högmässan, kyrkklocka saknades, piporgel och alla spelverk fattades – och detta berodde på att det fattades församlingen kontanter. Därtill uppstod det en långvarig tvist bland församlingens medlemmar om den färg, som skulle målas på kyrkan utvändigt.
Tre olika partier ville genomdriva var sin färg på svenskarnas nya tempel. Det första ivrade för att kyrkan skulle strykas röd: Den färgningen skulle påminna dem om Kristi blod och sår, som hade frälst människan ur fördömelsen och försonat henne med Gud. Det andra partiet ville se templets väggar gröna som gräset: Grönt var det ljuva hoppets färg, som skulle föra deras tankar till himmelrikets evinnerliga glädje och hjälpa dem att förtrösta på dess nåderika Herre. Och slutligen uppstod det ett tredje parti, som ville måla den nybyggda kyrkan vit – i renhetens och oskuldens och änglavingarnas färg: Den skulle alltid påminna dem om den Kristus som sade: Om Edra synder ock vore blodröda, så skola de bliva snövita!
Under ett halvt års tid kämpade de röda, gröna och vita med varandra; många stormiga möten hölls, och många långvariga och heta ordbyten förekom. Pastor Törner beklagade denna stora tvist och tog själv ingen ställning. Han försökte lugna sinnena med att framhålla, att församlingsmedlemmarnas frälsning inte var på något sätt beroende av färgen på deras kyrka. Men till slut fick det tredje partiet en klar röstövervikt, främst därför att församlingens föreståndare, Petrus Olausson, var partiets kraftige ledare. Den nya kyrkan målades alltså vit.
Senare uppkom det ryktet, att Olausson långt innan striden emellan partierna hade börjat hade råkat inköpa ett stort parti vit färg.
– Inflyttarna ska kivas om både stort och smått! sade Kristina förargat. Dä ä för ynkelitt på dä sättet mä di svenske!
– Så måste dä bli efter den amerrikanska orrningen! menade Karl Oskar.
Han gillade den ordningen, hur besvärlig och tidsödande den än kunde bli, när många huvuden skulle enas. Men här rådde de själva över sin kyrka utan höga herrars inblandning. Vad hade folket att säga till om när kyrkor byggdes i Sverige? Då bestämde biskopen det mesta. Och Ljuders socken därhemma styrdes självrådigt av en tre fyra stycken mäktiga män. Här fick en tre fyra hundra personer vara med och bestämma om sitt samfund och dess tempel. Det kunde ta sin tid, men folket skulle ha rätt att hur länge som helst lägga näsan i blöt i sina egna angelägenheter.
I församlingens styre hade Karl Oskar föreslagit, att de skulle sätta upp en åskledare på den nya kyrkan som skyddade den mot blixten: Eftersom det var en träbyggnad, så skulle den lätt brinna vid nerslag. En gång i Sverige hade åskan tänt eld på hans lada, som han hade fullstoppad med gott hö; ladan hade brunnit ner till grunden. Han hade aldrig förgätit den händelsen. Här i landet körde åskan både oftare och kraftigare än i Sverige, och han hade satt upp åskledare både på boningshuset och fähuset. Det skulle vara så lätt och simpelt gjort att sätta upp det skyddet också på kyrkan: Man drog en lina av koppartråd från tornspiran ner i jorden, och sedan skulle blixten vid nerslag följa den linan och försvinna i jorden.
Karl Oskar fick genast Petrus Olausson emot sig: Att sätta upp åskledare på kyrkan var att visa vanvördnad och misstro emot Gud. Den som inte förtröstade på att Herren själv förmådde vända bort åskan från sitt tempel, utan hellre förlitade sig på en simpel koppartråd, han var ingen fast troende kristen. Det var till Gud en sann luteran skulle sätta sin lit, inte till en kopparlina. Om församlingen satte upp en åskledare på kyrkan, begick den vantrons grova synd. Men de kunde nog känna sig trygga för att den Allsmäktige själv hägnade det tempel, som de hade byggt åt honom.
Karl Oskar genmälde: Då skulle aldrig en människa få skydda sig med de medel, som hon själv hade uppfunnit. Då fick hon inte ta på sig tjocka och varma kläder, när det rådde sträng köld. Då fick hon inte simma i land, om hon ramlade i sjön. Då fick hon inte bärga och samla ihop säd på hösten, utan var tvungen att sitta och svälta ihjäl på vintern. Om det var den luterska tron, så var han ingen sann luteran.
– Yes, vi vet det! bekräftade Olausson med sorgsen bestämdhet. Du och din maka tar emot sektmakare och villoandar i huset. Själaförförarna har ingett dej att du med åskledaren ska fresta oss till avfall från den rena läran. När djävulen vill snärja människan räcker det med en tunn koppartråd.
Sedan Olausson därmed väckt tvivel hos de andra i församlingsstyret på Karl Oskars rätta kristna tro, tog den ene efter den andre avstånd från hans förslag. Ingen mer än Jonas Petter ställde sig på hans sida. Därför att Karl Oskar och Kristina fortfarande öppnade sin dörr för hustrun till baptistprästen i Stillwater, sattes det inte upp någon åskledare på den nya kyrkan. Församlingen överlät åt Herren själv att skydda sin helgedom mot blixtnedslag.
Det rådde ännu oordning och oreda inom den svenska kyrkoförsamlingen i Chisago Township. Det fanns medlemmar som saknade vördnad för templets helgd och uppförde sig inom dess väggar som om de varit i ett världsligt hus. Vem skulle tillrättavisa de fräcka och oförskämda? Ingen behövde lyda, för ingen hade rätt att befalla. Pastorn själv var underställd församlingen som dess tjänare. Slutligen belade man anstötligt och ohyfsat beteende i kyrkan med böter. För att icke uppreta och utmana kallades de dock för skatt, ofogsskatt. Den som tog med sina hundar i kyrkan under gudstjänsten fick betala en dollar per djur; bössa fick medtagas om den undanställdes i ett hörn, men hundar skulle inte lidas, emedan de störde högmässan med morrande och skällande. Den som gick in i templet med lortiga stövlar och satte märken på golvet fick härför erlägga 50 cents. Men dyrast var det att komma drucken till gudstjänsten: Det kostade en skatt på två dollars. Det var svårt att avgöra när någon skulle räknas för drucken. Den som höll mun och satt tyst och stilla på sin plats i bänken slapp undan ofogsskatten, hur stora mängder whisky han än hade förtärt. Men när någon blev högröstad och pratade och skrattade eller avbröt pastorn vid altaret eller i predikstolen så räknades det som en tvådollarssynd.
Under det första året ofogsskatten uttogs inbringade den församlingen fyrtiofem dollars. Dessa pengar förvarades i en särskild sparbössa: De skulle i tidens fullbordan användas till inköp av kyrkklocka. Så vändes det onda i det goda: Ju mera ofog det bedrevs i kyrkan, desto förr skulle klangen av kyrkklockor ljuda över de svenska nybyggena vid Chisago Lake.
3
Kolonien utökades varje år med ny invandring. Nykomlingarna var mestadels släktingar och vänner till tidigare inflyttare, som lockat hit dem med beskrivningar över det bördiga landet. De anlände under våren och sommaren och hade sina logghus färdiga på hösten. Invandrarna hörde till skilda folkslag, men fortfarande kom den stora mängden av dem från Sverige. Inom Chisago Township räknades nu svenskarna till 500 personer och i hela dalen till 1 500: En hel stor socken hade överflyttat från Sverige till St. Croixdalen.
Bebyggelsen samlade sig allt tätare kring den nya kyrkan. På halvön mittför den holme, som fått sitt namn av den förste landsökaren vid sjön, var mark uttagen och uppmätt och kartlagd till en stad, som döpts till Center City. Det var inget blygsamt namn, men det var meningen att staden i framtiden skulle få göra skäl för det. Den låg mitt i settlementet, och den skulle bli huvudstaden inom Chisago County och säte för countystyrelsen.
I Center City uppväxte raskt en stor klunga hus. Ett par företagsamma svenskar anlade på platsen sågverk och mjölkvarn, som drevs med ångkraft. Nybyggarna behövde inte längre köra dryga och besvärliga vägar för att få sitt virke uppsågat och sin säd malen. En irländare öppnade ett lodginghus, där resande fick kost och logi en tysk vagnmakare byggde en verkstad, där han satte in hyvelmaskin och svarvstol. En amerikanare började med ett skrädderi, en norsk smed satte upp sin hanterings verkstad. Chisagofolket kunde nu på nära håll få sina kläder och skodon sydda och sina redskap lagade.
En dag spordes det att en ung svensk hade öppnat handelsbod i Center City.
Första gången Karl Oskar gick för att handla i den nya boden tänkte han: I dag skulle han inte behöva nyttja engelskan vid sina inköp. Storen var så nyöppnad och nyinredd, att små högar av hyvelspån låg kvar i hörnen. Disk och hyllor var ännu omålade, och det luktade av kådan från färska, nysågade furubräder därinne. I taket hängde en del verktyg, seldon, lyktor, reprullar och andra remidjor, men de flesta av väggarnas hyllor var ännu tomma och gapade efter varor.
Innanför disken stod en ung man med ett kraftigt långsmalt ansikte och ett par öppna, ljusblå ögon. Det ljusgula håret var kortklippt och välansat. Ingen behövde fråga sig i vilket land den nye handlanden i Center City var född: Bara stövlarna på hans fötter som var av tjockt, präktigt smorläder gav Karl Oskar tillräckligt besked.
Han hälsade på sitt modersmål, och därpå skulle han ge bodens innehavare upplysningar om sig själv. Men han hade inte hunnit med mer än hälsningen, när den unge karlen bakom disken sade:
– Detta hära kan väl int va nåen annen än Kal Oska i Korpamoen? Om handelsbodens tak hade ramlat ner över den inträdande kunden hade han inte blivit mera överrumplad. Den nye handlanden nyttjade inte bara hans hemorts mål, utan nämnde honom också vid det namn som han hade haft i dagligt tal i hemsocknen.
– Du ä rätt! Men hur i all världens tider…?
– Dä här ä Klas Albert Persson ifrå Ljuder. Far min va körkevärd i Åkerby.
– Ä dä körkvärdens yngste pojk…?
– Dä stämmer!
– Ä dä möjlitt…?
Karl Oskar stirrade misstroget på den yngre mannen. Det var som om han hade misstänkt honom för att vara en bedragare, när han påstod att de var födda i samma socken i Sverige. Men hans öron var ju ojäviga vittnen – och hans öron hörde honom tala Ljuder sockens eget folkmål.
– Du gjorde mej sannerligen häpen. Int ekspektade jag att si nåen hemifrån här i den nye storen.
– Jag kom till Amerrka våren för tre år sen, sade kyrkvärdens Klas Albert. Sist hade jag plats i en handel i St. Paul.
Kyrkvärdens Klas Albert – nog erinrade sig Karl Oskar den pojken. Kyrkvärdens yngste hade nyss läst sig fram för prästen, när han själv utflyttade. Nu såg han ut att vara några år över de tjugo. Gossen han mindes från Sverige mötte han som vuxen man i Amerika. På Klas Alberts förvandling kunde han mäta den tid som han hade bott här ute: Den räckte till för en pojke att växa upp till karl.
Det hade kommit hit inflyttare från hemsocknen tidigare, men ännu hade han inte råkat någon av dem. Men nu hade således den första handelsboden i den nya staden Center City i Chisago County öppnats av en son till kyrkvärden Per Persson i Ljuder. Det kändes som om det gamla och nya landet därmed hade kommit närmare varandra.
På denne landsman måste han hälsa ordentligt. Han räckte fram sin hand:
– Välkommen hit te oss, Klas Allbet! – Tack, Kal Oska!
I brev hemifrån hade Karl Oskar sport, att kyrkvärden i Åkerby hade kört ihjäl sig på en skenskjuts sommaren efter deras utvandring. Sonen omtalade att den äldste brodern hade övertagit föräldragården. De var sju syskon i kullen, de sex yngre fick söka sig ut vart de ville i världen och eftersom han inte hittat någonting att ta sig före i hembygden, hade han sökt sin utkomst i Amerika. Det var allt flera som gjorde det därhemma.
Men bonden från Korpamoen hade aldrig föreställt sig, att en son från kyrkvärden Per Perssons burgna hem skulle utvandra.
– Jag såg ögonblickligen att dä va Kal Oska som kom in, framhöll Klas Albert med stolthet.
– Du igenkände mej på näsan, förstås?
Och Karl Oskars mun drogs till ett brett leende, när han fortsatte: Kyrkvärdens pojkar hade förstås många gånger lagt märke till den stornäste bonden i Korpamoen, när han körde förbi på vägen och skulle till kyrkan eller kvarnen? Klas Alberts min bekräftade hans förmodan.
– Kal Oska ä förstås förännrad sen jag såg’an sist.
– Jag ä ålldrad. Vi ålldras fortare i Amerrka än i Sverige.
– Nåenting i ansiktet gör skillnan, förklarade den yngre invandraren. Kal Oska liknar amerikanskt folk i skinnet. Di ä så hårt brynta av solen, att dä sitter kvar i ansiktet året om.
– Hur kom dä te att du movade dej hit te Chesago? undrade nybyggaren.
– Jag hörde att di hade plattat en sta här. Så snart di plattar en sta behövs det en handelsbod.
Klas Albert hade redan som pojke haft lust att bli handelsman. Men i Sverige fanns det inget armbågsrum för den som ville fram och börja någonting nytt: Alla de gamla åldermännen satt där och bestämde var och en i sitt skrå och ville inte släppa in några nybörjare. Och den som försökte uträtta någonting stötte överallt på myndigheter och herrar som klämde honom och hindrade honom från alla håll. Så hade han tänkt att Nordamerika var rätta landet för fri köpenskap. Men han hade otur som fick sätta i gång med sin handelsbod i denna nedgångstid, mitt i den stora penningomvälvningen. Det här är ett besynnerligt land, där vem som helst fick sätta upp en bank och trycka sina egna sedlar; det förvirrade penningväsendet och förstörde folks tilltro till pappersmynten. I Sverige var det ju bara rikets styrelse som hade laglig rätt att fördärva penningars värde.
Men den här staden hade ett förmånligt läge, det skulle komma nytt folk hit, och snart skulle det väl bli uppgångstider för affärerna. Det hade förresten kommit hit en tysk, som redan skulle öppna en andra handelsbod i Center City.
– Jag ska nock reda mej, svarade Klas Albert med ungdomlig tvärsäkerhet.
Och Karl Oskar uppmuntrade den nye handlanden:
– Vi svenskar ä tätt å väl settlade runt här. Du ska nock göra det väl, Klas Albert!
Han höll på att glömma av sina inköp, så utdraget blev samtalet med kyrkvärdens son från Ljuder. Innan han gick bjöd han Klas Albert hem till sitt nybygge på söndag. För Kristina skulle det bli svårt att tåla sig tills hon fick råka honom.
Han gick hem och berättade för Kristina att den nye handlanden i Center City inte var någon annan än yngste sonen till kyrkvärden i Åkerby. Och på söndagen kom Klas Albert och blev mottagen som den käraste gäst de någonsin hade släppt igenom dörren. Kristina var i stor förväntan och hon började genast utfråga honom om deras gemensamma hemort. Hon tog honom i förhör om människor hon ville efterspörja, timme efter timme satt hon och förhörde sin gäst på hembygden. Nu hade kyrkvärdens son lämnat socknen redan för tre år sedan, så att nyheterna från tiden före var inte färska, men hans syskon skrev brev och höll honom underrättad om vad som hände i Ljuder. Det talades om Nordamerika i varje stuga och allt flera människor gjorde sig redo att utflytta.
Kristina fick spörja mycket som hon inte visste, och så tyckte hon att det var märkligt att se ansiktet på en människa, som hade sett hemorten flera år efter henne själv.
Klas Albert tyckte att de hade rest ett präktigt boningshus. Karl Oskar tog honom med sig på en rundgång på sitt nybygge; hans nya hem i Nordamerika tålde att visas för främmande och nu ville han passa på och visa det ordentligt för gästen från hemsocknen. Det var också den grannaste tiden på året, i början av sommaren. Åkrarna glimmade gröna av den nyss uppkomna säden. Karl Oskar ville inte själv nämna hur vidlyftiga hans åkrar var i acres räknat, men Klas Albert gissade på tjugofem svenska tunnland, och det var väl gissat. På betet besågs de kraftiga, välfodrade oxarna och de juverstinna korna, i stian de feta gödsvinen, i kätten de tjockulliga fåren. Fähus, loge, lador och vagnsskjul genomgicks, och de amerikanska redskapen och verktygen som underlättade en nybyggares arbete, synades noga. De stora sockerlönnarna besågs: Ur deras stammar borrade Karl Oskar varje vår ut saften till deras socker och sirap – han bjöd nu gästen att smaka på bådadera: Var det inte välsignade träd, som så rikligen sötade födan åt dem?
Ju mer Klas Albert fick se desto mer ökades hans respekt för bonden från Korpamoen, som var upphovsmannen till denna nyodling. Gång på gång kom hans fråga: När hade Karl Oskar uträttat allt detta – hur hade han hunnit med? Svaret blev kort: Han hade inte sinkat eller försummat någon enda söckendag under sina år här på nybygget, och på det sättet hade det gått.
Kristina visade astrakanapeln, som plantats med kärnor från hennes föräldrahem. Trädet hade växt så att det nu var huvudet högre än hon själv, som hon brukade säga. Varje höst grävde hon kring sin apel och lade upp en fotshög rundel med svartjord kring stammen för att bevara rötterna mot vintrarnas stränga köld. Ännu var hennes äppelträd i sin första ungdom, ännu hade det inte burit några blommor.
Och när synen på nybygget var förrättad till slut och de satt vid middagsbordet sade kyrkvärdens Klas Albert:
– Ingen storbonne hemma i Ljuder har’at bättre än Kal Oska och Krestina!
Han visste att Karl Oskar var den första bonde i socknen, som sålt sitt hemman för att utflytta till Nordamerika. Nu ville han säga, att han såg upp till och aktade sina föregångare. Han hade stor respekt för de första, för dem som vågade börja – de som var djärva nog att utvandra så långt bort:
Karl Oskar hade sannerligen varit dristig och modig när han på sin tid begav sig i väg.
Nybyggaren tittade ner i golvet, blyg och förlägen över detta beröm:
– När jag ville utflötta, ble hela socknen förnärmad. Dä va som jag gjort nåenting illa. Folk töckte visst att jag borde straffas för min förmätenhet.
– Di häcklarna kan Kal Oska sitta här å skratta åt nu! menade Klas Albert.
– Di göcklade mä mej också och sa, att min näsa skulle bli ännu längre när jag kom te Amerrka.
– Ble den längre?
– Varken längre eller kortare, fastslog ägaren. Den håller på ett hunnradels tum sin längd!
– Dä ska jag skriva hem te socknen och berätta! lovade den unge handlanden i Center City.
Det blev så mycket att tala om, att deras gäst stannade kvar hos dem till långt fram på kvällen. När han slutligen hade gått sade Karl Oskar belåtet till Kristina:
Klas Albert skulle skriva hem till sina syskon i Ljuder, att han hade råkat bondfolket från Korpamoen i Minnesota. Han skulle tala om hur de hade det i den ort, där de hade satt bo för andra gången. Och vad han berättade om dem skulle gå vidare – det skulle gå ut över socknen, och folket skulle tala om honom och henne och om deras Nya Duvemåla vid den stora granna sjön. Och hur skulle de då känna sig, alla de som en gång talat illa om honom för att han hade ratat och övergivit sina fäders bygd? De hade förutspått att hans övermod och högfärd skulle straffa sig självt och taga en skitig ände. Hans häcklare hade förstås hoppats få spörja den glada nyheten, att hans familj framlevde sitt liv i fattigdom och elände i det nya landet. Men istället fick de spörja i brev från sonen till själva kyrkvärden i Åkerby, att han brukade tjugofem tunnland av den fruktbaraste åkerjorden i Amerika och bärgade större grödor än de själva!
– Dä kommer å råda stor sjuklihet i Ljuder en tid framåt, spådde Karl Oskar. En hel hoper blir liggande i avunnsjukan! Kristina hade märkt hans beredvillighet att visa kyrkvärdens son omkring:
– Jag täckte du skröt å skräppte lite för möcke för Klas Allbet!
– Att hålla sej te sanningen ä int att skryta!
Nu skulle förstås ännu flera i hemorten härma efter den som de förklenat och talat illa om!
Hans gamla sockenbor kom flyttande in efter honom; Ljuders socken höll på att återuppstå här i dalen. Han var nu förvissad om att han med tiden skulle vinna över hemsocknen: Det föraktade utvandrarföljet, som en gång åkte i väg som på ett tattarlass – det skulle få rätt emot sina begabbare.
Och han började förstå att han hade varit med om att visa sina landsmän vägen till ett nytt och större fosterland.
4
Vid den tiden, då Karl Oskar från Korpamoen och kyrkvärdens Klas Albert från Åkerby råkades borta i Amerika, satt prosten Brusanders efterträdare i sitt ämbetsrum i Ljuders prästgård i Sverige och lämnade ut ett papper som församlingsbor varje dag kom och ansökte om och begärde att få ut: Flyttningsbetyget. Överst på varje sida i församlingsboken skrev han efter sökandens namn: Utflyttat till N. Amerika. Men de orden skrev han ut endast en gång på varje sida. Under dem satte han bara ett ord: Dito. Det räckte med det. Men det skrevs på varje rad på den stora sidan, från den översta till den nedersta raden: Dito.
Från den första raden till den sista fylldes sidorna i församlingsboken med namnen på Karl Oskar Nilssons efterföljare.