1
Ulrika hade skänkt Kristina en väggspegel, som hon hade hängt upp på långväggen över soffan i levnadsrummet. På den platsen var spegeln väl synlig och bekvämlig att titta uti. När hon satt i soffan möttes hon av sitt ansikte i glaset varje gång hon råkade vända på huvudet. Det var en röd ros målad på glaset i vart och ett av spegelns fyra hörn.
Medan Kristina var flicka fick hon ofta höra, att hon var grann. Och det hade kanske varit sanning, eftersom så många hade sagt det. Men var fanns nu den tös, som så många gånger hade rodnat vid orden: Du är grann! Var hade hon sina kinders friska hull med skrattets små mjuka hålor? Vart hade den vackert rundade hakan tagit vägen? Var fanns hennes hy med blombladets fina färg? Var såg hon flickögonens kvicka blick och klara blänk? Var fanns munnen som svällde röd som ett stort, fullmoget jordbär?
Hennes ungdoms blomningstid var gången och förbi. Väggspegeln visade henne ett ansikte, som redan var härjat av åldern. Därinne i glaset fanns det, där var det alltid redo att titta fram, hon kunde inte undkomma det: Ansiktet hos en kvinna som började bli gammal.
Här såg hon dagligen samma nedstämmande syn: Var det hon? Var det hon själv? Dessa avfallna, rynkade kinder, denna gråbleka hy, denna vassa, kantiga haka, dessa trötta, matta ögon utan stråle, denna insjunkna mun med felande tänder – detta var hon själv, det var vad som återstod av den granna flickan Kristina från Duvemåla! Och ansiktet föreföll henne dubbelt gammalt och dubbelt gråblekt, där det trädde fram emellan de fyra röda, lysande rosorna i spegelns hörn; de borde istället ha kransat bilden av en ung, blomstrande flicka.
Kristina ville inte längre vidkännas sitt ansikte. Hon skulle bli lika nöjd, om hon slapp se det mer.
– Dum jag va som hängde opp spegelln, sade hon till Karl Oskar. Jag vet väl ändå, att jag blir leare för varje da som kommer!
– Vi ållras alla människor, blev Karl Oskars förnumstiga och tröstande svar. Men åren frestar på oss som utvannrat. Vi ållras fortare än di annra.
Mödorna hade satt sina märken även på honom; han rörde inte sin kropp så kvickt och lätt som förr, och emellanåt klagade han över sitt gamla onda i vänstra benet, som börjat vålla honom hälta. Men hon var mera medfaren av åren än han; grannhustrurna hade gissat, att hon var äldre än maken, fastän hon var två år yngre. Barnafödslarnas lott föll på kvinnan; det var den som gjorde skillnaden.
Frank, den yngste i barnkullen, hade kommit som en födelsedagsskänk: Hon födde honom den dagen, då hon fyllde trettioett år. Hon hade nyss fyllt de tjugo, då hon fick sitt första barn, flickan Anna som dött i späd ålder i Sverige. På de elva åren hade hon genomgått sju barnsängar och fött åtta barn. Under den tiden hade hon också varit med om deras utflyttning till en ny världsdel och en ny bosättning. Allt det som träffat henne under elva års tid måste sätta spår hos en människa.
– Jag ville hänga unnan spegelln nåenstans, sade hon. Sätta opp den i nåen skum vrå.
– Men den ä en fin väggprydnad, sade Karl Oskar. Och när Ullrika kommer hit, så behöver hon den att titta sej uti.
– Hon ållras int, sade Kristina, lite avundsjuk på sin bästa vän.
– Nää. Dä ä märkvärditt.
– Hon ä som färsk grädde i hyen, fast hon har fött sex ungar.
– Sex? undrade han. Jag trodde di va fler. Men di oäkta tellningarna hemma i socknen räknade hon väl allri så noga.
Kristina sade sig ständigt, att det var barnsligt av henne att gå och gräma sig över att hon inte längre såg ut som en ung flicka. Och innerst inne i sitt hjärta visste hon, att grämelsen inte främst gällde hennes förändrade ansikte: Hon sörjde de ungdomsår, som runnit bort för henne i ensamheten i ett ödsligt och vilt land. Ungdomens tid var plötsligt gången, innan hon hunnit njuta av den. Och hon skyllde på utvandringen, som fördärvat människans glädjeålder för henne. I den unga flickans stora förväntningar inför framtiden hade hon inte räknat med ett ombyte av hem och fosterbygd.
Det föresvävade Kristina, att den stora mängden av människor fick åtnjuta mycket gott och uppleva mycken glädje i livet, som hade gått henne förbi. De fick i sin ungdom vara med om härlighet som aldrig någonsin skulle förunnas henne. Hon hade blivit berövad så mycket, och hon trodde att det var utflyttningen som berövat henne det. Därför hade hon icke kunnat förlika sig med utvandrarens lott.
Men det hade hon inte röjt för Karl Oskar. Inte heller hade hon sagt honom: Om hon vid nitton års ålder hade kunnat se sig själv liggande i barnsäng sju gånger före trettioett år, så hade hon väl sagt nej vid hans frieri och förblivit ungmö.
Ulrika hade skrämt henne ordentligt en gång, när hon hade sagt: Hon kunde föda barn tills hon blev fyrtiosex år, och ännu var hon bara trettiotre: Ännu återstod det henne halvdelen av kvinnans fruktsamma ålder. Och det var att förmoda, att hon skulle få lika många ungar till.
Hon hade svarat: Så många barnsängar skulle hon inte överleva, det var säkert och visst. För varje gång steg hon slakare och tröttare upp. Sista födseln kände hon ännu i kroppen.
Frank var nu två år gammal och ännu hade inte något nytt liv gett sig tillkänna efter honom. Det var hennes högsta åstundan, att han skulle förbli den yngste.
Kristina var rädd för att hon inte skulle överleva en barnsäng till.
2
Knappt hade de fått sin nya kyrka färdig förrän de miste sin präst. Innan pastor Törner lämnade dem hade han lovat, att han hos den luterska synoden i Chicago skulle skaffa en efterträdare till svenskarnas församling i St. Croixdalen. Men det var mycket ont om svenska präster i Amerika: Inga kyrkans män ville byta ut det trygga och bekväma livet på sina kyrkoherdeboställen i Sverige mot besvärligheterna och farorna för en nybyggarpräst i Minnesota. Och det fanns prästmän som förmenade, att de otacksamma människor som övergivit sitt fädernesland ändock var förlorade för Gud och vigda åt fördömelsen.
Under mellantiden fick svenskarna vid Chisago Lake åtnöja sig med lånepräster från andra församlingar i Nordvästern. Låneprästerna kom och predikade i den nya kyrkan ett par gånger vardera, i tur och ordning. Så vart det täta ombyten i predikstolen, och det hölls inte gudstjänst varje söndag.
En kväll kom Karl Oskar hem från ett möte med församlingsstyret och hade en ledsam underrättelse om den nye skolläraren: Pastor Cederlöf från svenska församlingen i Red Wing nere vid Goodhue County, som varit här och predikat förra söndagen, hade inberättat någonting uppskakande till mötet: I deras skolmaster mister Johnson hade han igenkänt en falsk präst, Timoteus Brown, som farit omkring och predikat i de svenska settlementen och allteftersom det passade utgivit sig för luteran, baptist, metodist och sjundedagsadventist. Även namnet Brown hade varit falskt; mannens rätta namn var Magnus Englund, och han var en fördrucken student från Uppsala, som av föräldrarna skickats till Nya världen för att här ute bekämpa sin böjelse för dryckenskap. Sedan det spritt sig att han var en självgjord präst, slutade han med predikoverksamheten och tog tjänst som skollärare; som sådan gjorde han säkert mindre skada. Pastor Cederlöf hade inte röjt för Englund att han blivit igenkänd, men ville underrätta församlingsstyret om att deras skollärare var efterlyst för bedrägeri. I den svenska tidningen hade det varnats för honom för längesedan.
De hade så i dag skickat efter skolmastern för att ta honom i förhör, men fågeln hade redan blivit varskodd och var utflugen ur sin bostad i skolhuset. Någon hade sett honom stiga på stimbåten i Stillwater.
Den svenske studenten Englund-Brown-Johnson, som under sin tid i katedern bibringat nybyggarbarnen goda kunskaper, var försvunnen och avhördes aldrig mer i St. Croixdalen. Och nybyggarnas församling var tills vidare utan både präst och skollärare.
Flera veckor kunde ibland förflyta utan att någon högmässa pålystes i den nya kyrkan, och Kristina fick stanna hemma även om söndagarna. Så kom det en söndag igen med en ny präst, alltid en ny och främmande präst i predikstolen. Det var inte längre som förr i kyrkan. För henne hade gudstjänsterna i nya landet oskiljaktigt hört ihop med den kyrkans man, som hade givit henne den första nattvarden i Amerika och som en gång förvandlat deras gamla stockhus till en helgedom. Utan pastor Törner framför altaret och i predikstolen var inte kyrkan samma Guds tempel för henne.
Och Kristina hade ännu inte hört kyrkklockor ringa i Amerika. På deras kyrka i ekedungen vid sjön reste sig ett tomt och tyst och tigande torn, och intet orgelverk spelade inne i kyrkan. Deras tempel stod där mållöst och stumt och förteget, som om det inte hade vågat ge ett ljud ifrån sig inför Herren. Varje gång hon tittade uppåt det stumma kyrktornet tänkte hon: Liksom därhemma skulle klockans slag ifrån höjden ha berett församlingen till andakt – Herrens egen röst i klangen från skyn skulle ha öppnat människornas hjärtan före deras inträde i Hans tempel.
En sommarsöndag skulle en berömd prästman, som kommit ända från Chicago, förrätta högmässan i nya kyrkan. Men så snart Kristina hade stigit upp på morgonen förklarade hon för Karl Oskar: Han fick gå ensam i kyrkan i dag. Hon gick inte med, för hon kände sig inte kry.
Hur var det fatt med henne? Han fick inte något klart besked om det, och det förundrade honom. Ljög hon om sin opasslighet? frågade han sig. Han visste knappt någon gång under deras äktenskap, då han kommit på sin hustru med att ljuga.
Under natten hade Kristina drömt att hon hade fött ett barn.
Det hade varit en helt kort dröm, men det hade hänt mycket under den: Hon satt i bänken i deras nya kyrka och kände plötsligt att hon var havande. Hon kom ihåg att det var den åttonde gången. Fostret låg tungt i hennes liv och kändes långt framskridet, och hon kunde inte fatta, att hon inte hade känt av sitt havandeskap förr. När hon sedan efter gudstjänstens slut skulle gå ut ur kyrkan, överföll henne värkarna och hon födde barnet på trappan mitt i allt folkets åsyn. Ungen låg där naken på översta steget och skrek i högan sky. Då kom Samuel Nöjd, pälsjägaren och hedningen, som hon aldrig förr hade sett i kyrkan, fram till henne, otäckt grinande. Han tog upp barnet och sprang i väg med det; han höll det i benen med huvudet nedåt, som om han hade hanterat kroppen på en skjuten kanin. Då skrek hon själv till, hon ville skynda efter barnarövaren, men orkade inte utan föll framstupa och blev liggande där på kyrktrappan. På det översta steget såg hon ett stort rött märke efter vad som hade hänt: födselblod, sitt eget avgångna blod.
Vid den synen vaknade hon. Hennes särk var genomblöt av kallsvett, men lättnadens glädje strömmade in i henne: Bara i drömmen hade hon varit med barn.
Men i dag förmådde hon inte stiga uppför kyrktrappan, där hon haft sin drömfödsel.
Kristina hade aldrig erfarit, att drömmar slog in eller betydde något förebåd. Men barnafödseln på kyrktrappan hade uppskakat henne mer än någon dröm hon kunde minnas: Vad kunde den betyda?
Hon visste åtminstone varför hon hade drömt just denna dröm. Två gånger i sträck på sistone hade månadsblödningen dröjt över hos henne en hel vecka över den rätta dagen. Två gånger i följd hade hon genomlevat en vecka av ångest, gått i väntan på att kroppen skulle ge ifrån sig tecknet som betydde lugn och trygghet för henne ännu en månad framåt. Och när tecknet slutligen visade sig blev hon yster av glädje ett par dagar.
Skrämseln för ett nytt havandeskap hade ofredat och upprört hennes nattsömn, så att hon i en dröm fått genomgå vad hon fruktade. Så måste det vara. Att den vederstygglige hedningen och horkarlen Nöjd hade tagit ifrån henne barnet, ökade drömmens fasa.
År igenom hade hon inom sig burit denna innerliga önskan, att Gud skulle göra henne oförmögen att föda barn för återstoden av hennes liv. Men hon hade inte vågat ge ord åt sin åstundan och be Honom uppfylla den. Hon hade grubblat däröver: Den kvinna som visade ifrån sig fruktsamhetens välsignelse och bad om ofruktsamhetens förbannelse – hon måste bryta emot Guds klara bud.
I skräcken för ett nytt havandeskap, som ökades av drömfödseln på kyrkans trappa, kom den gamla frestelsen åter till henne. Hon betänkte sig, tvekade och dröjde. Hon beslöt att fråga Danjel Andreasson till råds. Nästa gång hon kom samman med morbrodern emellan fyra ögon sporde hon:
– Gjorde jag stor synn, om jag ba te Gud att få slippa barnsbörd hädanefter?
Danjel var van vid att systerdottern talade förtroligt med honom om ting, som hon inte ens nämnde för Karl Oskar, och han blev inte förvånad över frågan. Han svarade: Den Allvetande skådade in i hjärtat hos alla sina skapade varelser. Han kände alla hennes tankar, önskningar och begär. Om hon ville slippa att föda flera barn, så var denna hennes önskan redan uppenbarad för Gud. Och det var säkert varje människa tillåtet att bedja efter sitt eget förstånd; om hon bad om något som var gott för henne, så blev hon bönhörd av Herren, eljest inte.
Kristina fattade morbroderns besked så, att en kvinnas bön om ofruktsamhet icke kunde betraktas som något brott mot Guds bud. Nu var inte heller Danjel mer än en fåkunnig människa, och han kunde inte med visshet säga, när hon syndade eller när hon inte gjorde det. Men om hon förbröt sig med denna bön, så var ju synden redan begången i hennes hjärta. Djärvdes hon nu inte göra i ord, vad hon redan hade gjort i sin tanke?
I varje nöd skulle människan vända sig till sin Skapare, varje bekymmer, litet som stort, skulle hon bära fram till Honom. Gud fordrade helt enkelt att en ängslig människa skulle komma till honom: Han begärde att hon skulle be Honom om hjälp.
Och hon var nu en mycket ängslig och djupt skrämd människa. Varför tvekade hon? Varför dröjde hon? Varför hade hon inte varit så djärv, att hon bett denna bön för längesedan?
För nu skulle hon till slut bedja den.
Men inte samman med sin aftonbön, som hon bad i sin säng varje kväll innan hon somnade. Inte så mycket därför att Karl Oskar kunde ligga vaken i sin säng vid motsatta väggen och lyss, utan mest därför att denna bön var av så stor vikt för henne. Denna angelägna bön ville hon bedja avsides, i doldom, i ensamhet. Hon ville känna sig som om hon vore alldeles allena med den Allsmäktige. Och om hon uppsökte ett ensligt ställe för bönen, så skulle Han också förstå, hur mycket den betydde för henne, hur ivrigt hon sökte bönhörelse.
Och denna bön skulle för alltid förbli en hemlighet emellan Skaparen och henne.
En ljus och ljum julikväll smög sig Kristina upp till lövdungen med de stora ekarna, som låg högre upp på sluttningen, ett par bösshåll ovanför boningshuset. Hon hade sett efter att ingen märkte när hon gick – hon snek sig i väg som till ett olovligt förehavande. Gud såg henne, och Han skulle lyss till den bedjande, men ingen annan skulle se eller höra henne. Hon kände sig som om hon vore på väg till ett hemligt möte – vilket hon också var: I kväll stämde hon möte med Gud ute i hans granna skapelse i lövskogen.
Under en stor ek föll hon ner på sina knän för att uträtta sitt hemliga ärende.
Knäliggande i det höga gräset med sin panna lutad mot ekens stam bad Kristina till Honom, som hade all makt i himmelen och på jorden. Hon bad om det som för henne var gott. En sjufaldigt välsignad kvinna frånbad sig havandeskapet för återstoden av sin levnad: Hon bönföll om ofruktsamhet, hon bad Herren att han skulle tänka på hennes arma, uttröttade och utblommade kropp, att han icke skulle skapa flera liv i hennes kropp:
– Käre, käre Gud, låt mej int bli mä barn mer! Jag tyar inte mä’at! Tänk på mej, käre Gud!
Över hennes huvud susade ekarnas höga kronor. Ljudet från löven, som rörde vid varandra i vinden, var det enda ljud som hördes häruppe i dungen i kväll. Tystnaden och stillheten hjälpte till, så att hon kände sig ensam och allena med sin Gud. Ekekronornas susande för det svaga vinddraget förnam hon som en beröring från Skaparens egen milda hand, som en förtröstans fläkt från himlahöjden över sin panna: Fadern i himmelen rörde vid den bedjande.
Och efter bönen kom ett stort lugn över henne. När hon reste sig under trädet och rätade ut sina krökta knän, kände hon sig förvissad om bönhörelse.