1
Den 11 maj 1858 tändes en ny stjärna på Nordamerikanska Republikens flagga, den trettioandra i ordningen. Denna dag beviljade kongressen i Washington ännu en stat inträde i Unionen. Statens namn var Minnesota.
Men det var en lång och dryg väg emellan Unionens huvudstad och Minnesota Territory, och det dröjde två hela dagar innan de 150 000 innevånarna i det avlägsna landet fick budskapet, att de hade införlivats med Nordamerikas Förenta Stater. Den vackra majdag då det skedde förrättade nybyggarna vårsådden på sina åkrar utan att veta att de under arbetet undergick en förvandling: De gick till sitt dagsverke på morgonen som innevånare i ett territorium, och återvände på kvällen som likaberättigade medborgare i världens största och mäktigaste republik.
Nybyggarna i Minnesota hade hitintills känt sig som om de hade haft förmyndare i Washington. De ombud som de skickade till Unionens huvudstad hade ingen rösträtt i kongressen. Regeringen i Washington tillsatte deras styrelse, bestämde om territoriets budget, betalade dess utgifter och övervakade dess angelägenheter. Folket kände sig behandlat som om det hade varit oansvarigt. Och det hade varit en lång väntan för Minnesota utanför Unionens dörr: Kongressen hade gång på gång nekat territoriet inträde. Det var slavstaterna i Södern som inte ville släppa in Minnesota med mindre än att Kansas samtidigt fick komma med genom dörren. Men eftersom konstitutionen i Kansas tillät negerslaveriet, ville Norden å sin sida inte göra det till en delstat i Unionen. Efter långa förhandlingar och stridigheter hade nu kongressen slutligen myndigförklarat bägge territorierna och upphöjt dem till stater.
Så snart beslutet fattats i Washington sändes ett telegram till legislaturen i Minnesota med den stora nyheten. Men den elektriska telegramlinjen var ännu inte byggd längre än till staden Prairie du Chen i grannstaten Wisconsin. Från Prairie du Chen måste telegrammet skickas vidare med en ångbåt uppför Mississippi. Först på morgonen den 13 maj, när staten Minnesota redan var två dygn gammal, anlände denna båt till St. Paul. Men redan samma dag spriddes det stora budskapet bland folket av stadens tidningar, som satte det under de största rubriker som läsarnas ögon någonsin skådat: Glorious News! Minnesota a State! Bring out The Big Gun! Och halva första sidan av The Minnesota Pioneer upptogs av en bild av en stor kanon, som avfyrades stående under de trettiotvå stjärnornas flagga. Bring Out The Big Gun! – bokstäverna över kanonen var så kraftiga, att läsarna kunde höra skottet smälla.
Och Fort Snelling vid St. Paul sköt salut med alla sina kanoner, så att folk som ännu inte visste vad som hänt greps av förskräckelse och började utrymma sina bostäder: De trodde att krigiska indianstammar hade rest sig och nalkades staden. Men när den stora nyheten hade spritt sig skyndade sig var och en som hade ett skjutvapen att förstärka larmet och skottdånet. Varje nybyggare som ägde en bössa lossade sina glädjeskott. Under flera dagar hördes det som om krig hade utbrutit i den nya staten Minnesota och träffningar pågått i varje settlement. Det knallade ur bakladdningsgevär och gamla muskedunder, det sköts med Kentucky Rifles och med Samuel Colts nya revolver, det smällde ur engelska kulgevär och amerikanska studsare, ur skotska hjortbössor och ur irländska karbiner, ur tyska ryttarpistoler och franska fågelbössor och inte minst ur gamla svenska mynningsladdare. I Minnesotas skogar dånade de inflyttade folkens samfällda fröjdesalut. Intet vapen smällde alldeles lika ett annat – varje gevär och bössa och revolver och pistol hade sin egen röst och upphävde sin egen stämma: Folken från Europa avsköt sina olika eldvapen, som förenade sig till en mångstämmig hyllning och hälsning till det fria land i Nya världen, där de hade blivit medborgare.
Bring Out The Big Gun! Nu fick de välja sin egen regering, nu fick deras ombud säte och stämma i Unionens kongress i Washington, nu fick de vara med i de stora rådslagen! Minnesotas nybyggare satt med vid Rådslagens Bord i Unionens huvudstad.
Och det var ett de stora förhoppningarnas eko, som med salutskotten steg mot den klara majskyn över landet. De som gav eld var själva upptända av en stor förväntan: Deras land var fullvuxet, det bildade egen stat: Nu skulle det komma ännu flera invandrare, som skulle odla allt mera mark, bygga allt flera hus, allt flera kyrkor och skolor, röja allt bättre och framkomligare vägar. Järnvägar och telegraflinjer skulle byggas, postfrakten skulle gå raskare, det forna territoriet skulle komma närmare sina äldre bröder bland Unionens stater. Det skulle bli reda och stadga inom penningväsendet; i en ny lag om sedlars tryckning och utgivning fanns det bestämmelser som skulle strypa och utrota vildkattorna. Säkra pengar skulle komma i omlopp igen, affärerna skulle åter blomstra, och uppgången och välståndets år skulle återkomma till deras unga stat, där ingen annan än de själva fick råda och bestämma.
Glädjeskotten brakade och brann i vårens årstid, och det rådde i år en tjänlig väderlek för sådden med lagom väta och en mild och växtlig värme. Ur sockerlönnarnas stammar flödade saften ymnigare än någonsin, gräsen och blomstren och all markens örter slog ut och frodades i en rikedom, som ingen hade skådat förrän den våren, då Minnesota blev stat.
2
Även på nybyggena vid stranden av Chisago Lake utlöste underrättelsen om landets införlivning med Unionen en livlig skottlossning. Här misshushållade ingen med ammunitionens dyra vara, men denna gång var man frikostig med krutet. Karl Oskar kostade på sin nya stat tre stycken skott ur sin mynningsladdare – det var de enda skott som han hade lossat för ro skull i Amerika. Hans bössa var gammal, men den var gjord av den mest berömde bössmeden i Småland, och den smällde högre än andra vapen häromkring som var med och hälsade den trettioandra staten i Unionen. Och skytten sade själv: Den som kom först och bosatte sig här vid sjön ska väl bränna av en rejäl smäll, som hördes ända bort till Presidenten i Washington!
Karl Oskar och hans hushåll fick också denna vår sina sista medborgarpapper. De var fem i familjen som skulle ha ett sådant papper, han själv, Kristina och de tre sverigefödda barnen, och vart och ett kostade en dollar att lösa. Det kostade dem fem dollars att bli medborgare i Nordamerikas Förenta Stater. Den amerikafödda halvan av barnkullen blev amerikaner så snart de hade krupit fram ur moderlivet; på det sättet inbesparade de tre dollars.
Sedan de kvitterade Sverige och blev utstrukna ur Ljuder sockens kyrkbok hade de inte hört till någonstädes. De hade inte haft papper på hemortsrätt i något land; de hade levat liksom lösdrivare i världen. Nu hade de fått skrivet på, att de ägde ett nytt fosterland.
När Karl Oskar för några år sedan tog ut deras första medborgarpapper och försäkrade i courthuset i Stillwater att han skulle stanna kvar och bosätta sig i Amerika, fordrades det av honom att han skulle uppsäga alla utländska furstar och potentater tro och lydnad. Utan att betänka sig ett enda ögonblick uppsade han konung Oscar I av Sverige tro och lydnad. Han avsvärjde sig det svenska majestätet med så mycket lättare samvete som han inte kunde minnas, att han någonsin hade svurit kungen i hemlandet någon trohetsed.
De som ville bli medborgare i Nordamerikanska Republiken skulle även avsäga sig sitt adliga stånd och alla värdigheter och titlar som följde med deras börd från Gamla världen. För i detta land, där ingen fick förmåner och försteg framför andra redan från sin födsel, var grevar och baroner och liknande herrar förbjudna. I vilket moderliv man legat som foster betydde här ingenting; det gjorde inte någon till härskare över andra människor som i Sverige. Men Karl Oskar behövde inte avstå från något adelskap eller några bördsrättigheter; från hemlandet medförde han bara titeln bonde, och den fick han behålla i Amerika så länge han ville nyttja sitt modersmål.
Han satt under flera kvällar och läste i deras medborgarpapper; med hjälp av sin son Johan som läste engelskan i skolan letade han ut ordens betydelse och tolkade dem för Kristina. Där stod nu deras namn i handlingar på deras nya hemlands språk. Nu skulle de för evig tid stå uppskrivna i de amerikanska myndigheternas böcker och längder som Citizens of the United States. De var likställda med släkter som bott i landet i flera hundra år och ägde samma rättigheter.
Nu stod det tryckt på papper, att de var förvandlade från svenskar till amerikaner.
– Skulle vi int va svenska männskor nu länger? undrade Kristina.
– Därhemma ä vi utstråkena. Vi ä amerrikanska sittisens. Vi ä mäsittare i Amerrka. Vi har för evig tid avsvuret oss Sverje.
– Om dä blir kri emellan lännerna, ska du gå ut å slåss mot Sverje? Han skrattade:
– Dä bleve jag tvongen te, om dä påfordrades.
– Allri har jag hört en sån fördärvad galenskap!
– Men amerrikanerna har en gång gjort sej kvitt kungen i Engeland och går allri ut i krig mer mot Gamla världen. Di har bättre vett.
Kristina hade tittat ett slag i medborgarpapperen, där hon knappt begrep ett enda ord. I henne hade Amerika fått en invandrare som aldrig tog landets mål på sin tunga. Hon höll sin föresats att icke försöka tala engelska. Men nu påstod Karl Oskar att hon i dessa handlingar förvandlats till amerikan.
Kristina trodde dock inte att det gick så lätt att skapa om en människa. Inte kunde väl ett papper göra om henne, även om det var tjockt och fint och prytt med stora stämplar som detta, där hennes eget namn var insatt med stora bokstäver. Här var hon en amerikansk medborgare, som kallades för the wife of Charles O. Nelson. Men vad betydde denna nya benämning för henne? Den förändrade henne varken utvärtes eller invärtes. Hon förblev nog den som hon hade varit från födseln: Kristina Johansdotter från Duvemåla i Algutsboda socken i Sverige. Och hur hennes namn än förvandlades i amerikanska papper, så tänkte hon lika ofta och lika mycket som förr på sitt gamla hemland.
Men hon hade märkt de sista åren att Karl Oskar hade börjat bli förändrad. Icke i klädedräkt eller det som utvärtes var, men i sitt tal och i sitt sätt att tycka och tänka. Han godtog de nya sedvänjorna här ute, han tyckte att amerikaner var påhittiga och duktiga, han gillade det mesta i deras levnadssätt och försökte efterlikna det.
Han vittnade själv om denna sin förändring när han nu frågade sin hustru: Om han skulle börja nyttja det namn som han hade fått i sitt amerikanska medborgarpapper – om han hädanefter skulle skriva sig Charles O. Nelson? Vad tyckte hon om det?
– Dä töcker jag int! svarade Kristina. Du kan avsvärja dej den svenske kongen, men lägger du bort ditt svenska namn, så skrattar jag åt dej! För då ä du skithögfärdi!
Det var rent besked, och han teg. Kristina hade nog rätt, tänkte han. Och så skrev han fortfarande sitt namn på det gamla sättet: Han förblev ännu Karl Oskar Nilsson.
3
Krutröken från majdagarnas glädjesalut blåste bort och skingrades, och bestyren och bekymren för den nya statens styrelse tog vid. Friheten är alltid förenad med stora besvär och mycken omtanke, och besvärligast är friheten för dem som är ovana vid den. Det ålåg nu Minnesotas innebyggare att enas om hur deras land skulle styras: De måste komma överens om en statsförfattning.
I det gamla territoriet hade demokrater och whigs kämpat om makten. Men 1855 hade det uppstått ett nytt parti, grundat i Michigan året förut, som kallade sig republikaner. Det utlovade stora förmåner åt nybyggarna och ville upplåta jorden åt nyinflyttade nyodlare utan en cents kostnad. Det blev nybyggarnas eget parti. Alexander Ramsey, territoriets gamle guvernör, som hade stått i spetsen för whigs, övergick nu till republikanerna och valdes till deras ledare. Demokraternas ledare var överste Henry H. Sibley, tidigare regeringsagent hos Siouxindianerna. Det nya partiet växte raskt och hotade snart demokraterna.
Republikaner och demokrater möttes i St. Paul för att tillsammans utarbeta en konstitution åt staten Minnesota. Men klyftan emellan de båda lägren öppnade sig alltför bred för att deras delegater skulle kunna förrätta sitt arbete vid samma bord. Det visade sig mycket svårt att få fram en författning åt den nya staten: däremot gick det mycket lätt att få två: Partierna satt i var sitt rum och gjorde upp var sin konstitution, det förelåg en republikansk och en demokratisk. De var olika på cirka tvåhundra punkter.
I Gamla världen gick folket ut och sköt ihjäl varandra när de var oeniga om styrelsesättet, men republikaner och demokrater i Minnesota var fullt eniga på en punkt: Så fick det inte gå till hos dem i Nya världen! I Nya världen måste man samsas. Och efter långa och tröttsamma förhandlingar jämkades omsider de båda konstitutionerna samman till en, som antogs av båda partierna.
Och nu skulle den unga staten utkora sin förste guvernör. Men dess innevånare kom från länder i Gamla världen, där de aldrig fått vara med om att välja sina styresmän, och deras högste herre, konungen, hade alltid tillsatts av Gud, som aldrig frågat dem till råds. Valet av guvernör skulle sätta folkets förmåga att styra sig självt på det första stora provet.
Båda partierna ville sätta upp sin ledare på den höga posten; Alexander Ramsey blev republikanernas man och Henry H. Sibley demokraternas. Det uppstod en förbittrad valkamp emellan de båda lägren.
I den svenska kolonin vid Chisago Lake skulle många inflyttare, som inte tidigare varit med och valt ombud i legislaturen, nu för första gången i sitt liv hantera en röstsedel. För svenskar var det ett nytt och sällsamt företag att få blanda sig i sina egna angelägenheter. De flesta ville ha Ramsey som statens styresman. Hans parti erbjöd dem lättnader och hjälp, medan demokraterna endast sökte genomdriva allt större skattepålagor för jordens odlare. Och Ramseys person och liv ingav dem förtroende. Han var själv fattigt uppfödd och hade blivit föräldralös vid tio års ålder, varefter han försörjt sig själv och arbetat inom det grova arbetets yrken. Han hade varit snickare och timmerman. Ramsey hade liksom de själva fått hjälpa sig fram med sina händer i det nya landet. Han var en guvernör för yxans och plogens män. I Sverige måste man vara född i ett slott för att bli den högste i landet, men i Amerika räckte det med ett litet simpelt stockhus.
Men överste Sibley var affärsman och en av de styrande inom Amerikanska Pälskompaniet, som hade varit det rikaste och mäktigaste kompaniet i territoriet. Demokraten Sibley var en av dem som tjänat sig rik på handeln med skinn; han var en guvernör för myntets män. Om honom sade hans motståndare: Sibley är ärlig på det sättet att han aldrig ger folket andra löften än sådana som han säkert vet att han inte kommer att hålla.
I staden Red Wing nere i Goodhue County hade det börjat tryckas en tidning på svenska språket, Minnesota-Posten. Medan Hemlandet var avsedd för alla landsmän i Amerika skulle Minnesota-Posten bli ett särskilt blad för inflyttade svenskar i Minnesota. Den nya tidningen var mer amerikansk än föregångaren och ställde det nya hemlandet före det gamla. Den förklarade i sitt första nummer, att svenskarna aldrig kunde uppnå en god ställning i Amerika förrän de införlivat sig med amerikanerna: ”Minnesota-Posten vill ägna sig åt det uppväxande släktet och önskar företrädesvis blifva de ungas vän och följeslagare under deras övergång från ett svenskt till ett amerikanskt folk.”
Tidningen i Red Wing anslöt sig till republikanerna, och inför guvernörsvalet uppmanade den ivrigt svenskarna att nyttja rösträttens stora välsignelse till gagn för Det Goda och Rätta – de skulle ge sitt livs första röster åt det republikanska partiet.
Långt innan Karl Oskar börjat läsa Minnesota-Posten hade han bestämt sig för att rösta på Ramsey. Han följde därvid sitt eget förnuft, han lydde bara det bästa råd. Demokraterna satt vid makten och missbrukade den så att de höll på att fördärva landet; penningomvälvningen hade visat att det var tid för regeringsbyte. Bara de som förtjänade pengar lätt under demokratiskt styre höll fast vid Sibleys parti.
Karl Oskar häpnade över motståndarnas oförskämdhet mot varandra under kampen om makten. Både i tal och skrift kallade de varandra skojare, skälmar och bedragare. Minnesota-Posten nämnde i varje nummer demokraterna som ”detta ärelösa pack”. Att säga rent ut vad man tänkte om varandra kallades i Sverige för ärekränkning. Det gick inte an därhemma; det kunde medföra strängt straff, om man höll sig till sanningen på det sättet, att man sade den högt. Men det som var brottsligt i Sverige tillhörde i Amerika de medborgerliga skyldigheterna.
Demokraterna kallade republikanerna falskspelare, som lurade nybyggarna med löften om fri jord. Republikanerna beskyllde demokraterna för att ha inköpt 5 000 gallons dålig whisky, som skulle användas för röstköp: De hade skickat ut en mängd agenter med brännvinskrus och erbjöd ända till 10 gallons för en röst. Om överste Sibley utspreds ryktet, att han under sin tid som agent hos Siouxindianerna hade fört ett så otuktigt och lastbart liv, att han hade 35 avkomlingar med indiankvinnor: Kunde en man som på det sättet förökade en krigisk indianstam, som utgjorde en farlig oroshärd inom den nya staten, vara lämplig som statens guvernör? Dagarna före valet hade en republikansk tidning fått upp antalet av Sibleys oäkta barn med indiankvinnor till 42 stycken, medan demokraternas blad tryckte intyg från kända personer, som på ed försäkrade, att översten icke hade en enda avkomling inom Siouxstammen.
Demokraterna vann valet, och Henry H. Sibley blev Minnesotas förste guvernör. Det antogs på sina håll att det var ryktet om hans många ättlingar hos indianerna som skänkte honom segern och guvernörsposten. De som höll det för falskt blev förbittrade över det skändliga försöket att nedsvärta en oskyldig man – därför gav de Sibley sina röster. De som höll ryktet för sant betraktade hans fyrtiotvåfaldiga faderskap som ett bevis på en överlägsen manlig kraft, som icke vanprydde guvernören för en ung och raskt växande stat – därför gav de Sibley sina röster.
Men flertalet av de svenska invandrarna var republikanskt sinnade: Inom Chisago County fick Ramsey 409 röster mot endast 192 för Sibley. Och Minnesota-Postens ärliga och uppriktiga välkomsthälsning till den nyvalde guvernören lydde: ”Denna gamla räf måste vi nu hafva i spetsen för staten i två år.”
Republikanerna skyllde sitt nederlag på whiskyn, som skulle ha berusat en stor mängd av demokraternas väljare, men blev själva anklagade av motståndarna för tillverkning av falska röster. En man och en röst skulle ju gälla, men i flera townships visade det sig att det hade avlämnats betydligt flera röster än det fanns innevånare. I ett par distrikt blev det sammanlagda antalet röster nästan dubbelt så stort som antalet röstberättigade. Valdeltagandet överträffade således här alla förväntningar.
Skillnaden i antal emellan röster och röstande var svår att förklara, men uppenbart var att en del obefintliga personer hade lyckats deltaga i valet. Större delen av deras röster avräknades från slutsumman, men vad som skett kunde inte tillvitas väljarna som någon förseelse: Självklart hade man räknat med att de nyblivna medborgarna skulle gå till överdrift första gången de begagnade sina rättigheter i sitt nya fosterland: Det var i rena fröjdeyrseln, som de hade råkat frambringa flera röster än det fanns röstande. Olydnadens folk hade varit omyndigt och rättslöst i sina hemländer, och det var helt förlåtligt, om det i glädjen över sin myndighetsförklaring inte kunde hålla måttan: Röstöverskottet bevisade bara att det var gott gry i detta folk. Även om det i sitt frihetsrus ännu var litet yrvaket förmådde det säkert ta hand om sig självt.
Om man tog i betraktande att nybyggarna saknade all vana vid självstyre förtjänade de det erkännandet, att de väl hade bestått det första guvernörsvalets prov.
4
Vid denna tid talades det man och man emellan i Minnesota om en sakförare i Illinois vid namn Abraham Lincoln, som uppträdde som anförare för nybyggarnas nya parti, det republikanska. Mannen nämndes dock sällan vid sitt rätta namn; han omtalades som Gamle Abe eller Hederliga Abe. Om honom var det känt att han var en nybyggares son och att han var född på golvet i en liten logcabin i Kentucky. Hederliga Abe kom från de stora skogarna med sin yxa under armen, skickad av Gud att bli nybyggarnas hövding i Nordvästern. I kroppsstorlek var han som bibelns Goliat, och styrkan i hans armar var vidunderlig: Med sitt hugg drev han yxans egg djupare in i trädet än någon timmerhuggare hittills hade förmått under världens gång och förlopp. I brottning hade aldrig någon kunnat pressa Abes skuldror mot marken; både i livtag och kragtag var han ännu obesegrad inom Unionens alla stater och territorier. Och Skaparen hade givit honom andliga gåvor av samma väldiga mått. Han studerade samtidigt som han förrättade sitt dagliga arbete; som bodbetjänt i New Salem läste han i en bok med det ena ögat, medan han vägde upp kaffe och te åt kunderna med det andra. Alltsedan han fyllde trettio år hade han kallats för Gamle Abe; det var för hans stora klokhets skull. På honom kunde både vänner och fiender lita: Alltid gjorde han de förra nöjda och de senare besvikna.
Om Gamle Abe visste nybyggarna i Minnesota, att han var i stånd att tänka för dem alla. Äntligen hade det fötts en stor ledare åt yxans och plogens män.
Historierna om honom förändrades och blev allt märkligare med åren. En dag hade han vägt upp tre ounces8 te för litet åt en kund, och han red tjugo mil till kundens hem med den lilla påse som fattades. En annan gång gick Hederliga Abe fem mils väg till fots för att lämna tillbaka tio cents, som en kvinna betalt för mycket i handelsboden. Snart blev det tio mil som Abe hade gått och fem cents som han hade lämnat igen: Med åren blev vägen allt längre och penningbeloppet allt mindre.
Men när Hederliga Abe själv övertog en handelsbod gick affärerna snart illa för honom. Han kunde inte ljuga och bedraga och saknade således all fallenhet för köpenskap.
Nu hade den sällsamme mannen blivit sakförare i Springfield. Det var långt härifrån till staden i Illinois där han verkade, och för nybyggarna i Minnesota syntes Gamle Abe närmast som en sagans starke och gode jätte, icke som en människa av en människas mått.
Karl Oskar och Kristina såg i Minnesota-Posten ett porträtt av nybyggarhövdingen, avtaget, som tidningen skrev, till den fullkomligaste likhet som en människa kunde avtagas. De betraktade Hederliga Abes bild mycket noggrant. Karl Oskar fäste sig med tillfredsställelse vid hans långa och kraftiga näsa:
– Näsan ä nästan lika stor å dryg som min.
– Så gröm ä den int, menade Kristina.
– Den ä mera välväxen, förstås. Unnras om den näsan ska ge Abe tur!
– Varföre får han heta Hederlia Abe som öknamn? undrade Kristina. Dä låter som om hederlia karlar vore sällsporda i Amerrka.
Mannen på bilden med en näsa nästan lika stor som Nilsanäsan ville befria Söderns tre millioner negerslavar, som likt en kreatursbesättning var upptagna bland sina ägares lösegendom och värderade till tre milliarder dollars. Genom följetongen Femtio år i bojor, som gått över ett år i Hemlandet, kände Kristina de svartas grymma lott i sydstaterna. Skulle människor pinas på det sättet bara därför att Gud hade satt på dem svart skinn istället för vitt? Då vore det rättvist, om slavägare och slavar nu fick byta skinn för återstoden av sina liv.
Poliser från Södern hade varit ända uppe i Taylors Falls och snokat efter förrymda, jagade negerslavar, men folket där hade gömt dem undan förföljarna och hjälpt dem att fortsätta flykten. Kristina hade önskat att det skulle komma flyende negrer till deras hus, så att de fick ge dem logi. Det vita skinn som skyddade dem själva så att de inte blev slagna i bojor eller jagade som djur, det hade de fått alldeles utan egen förskyllan: De borde betala något för det.
Karl Oskar klippte ur porträttet av mannen som ville ha bort både herrar och slavar.
Gamle Abe hade sagt: I det här landet är en man lika god som varje annan, och ofta är han mycket bättre.
Detta härliga yttrande kunde en nybyggare höra upprepas hur många gånger som helst, han skrattade lika gott och lika stolt åt det varje gång: Det var en god lösen för fria manfolk i Amerika, för yxans och plogens män.
5
Vid nästföljande val inom den nya staten Minnesota, år 1859, segrade republikanerna. Alexander Ramsey blev vald till guvernör med över 5 000 rösters övervikt. Och folkets förmåga av självstyre hade utvecklats sedan förra gången: Endast något hundratal obefintliga personer deltog denna gång i valet, vartill kom att bara ett fåtal röster köptes för whisky, och det var en mycket bättre whisky än vid det första guvernörsvalet.
Nybyggarnas eget parti hade tagit makten i Minnesota och skulle behålla den för många år framåt.
Republikanerna fick stor röstövervikt i alla counties, där svenskarna utgjorde flertalet av innevånarna, särskilt i Chisago Lake, Marine och Goodhue. ”Minnesota har avskuddat sig det demokratiska oket!” jublade den svenskspråkiga nybyggartidningen i Red Wing. Kort därefter avled Minnesota-Posten efter ett långsamt avtynande. Dödsorsaken var ungdomssvaghet. Republikanernas makt var härligt förökad, men tidningens prenumerationsstock kraftigt förminskad. Bladet kom ofta försenat till sina läsare, redaktören undskyllde sig alltid med att han hade varit ute på resa och blivit uppehållen av svåra oväder så att han icke fått sin tidning färdig i tid. Men folket började tröttna på en tidning, vars redaktör aldrig kunde passa på att företaga sina resor under god och tjänlig väderlek.
Gamla och Nya Hemlandet var återigen den enda tidningen i det svenska nybygget Duvemåla. De kunde nu avhämta sitt blad på mycket närmare håll: I Klas Alberts handelsbod. Mister Person var det vanligen brukade namnet på den nye handlanden i Center City, men för de gamla sockenborna förblev han kyrkvärdens Klas Albert. I portgången hade det varit litet trögt under medarna för honom, men därefter gick det raskt framåt för hans handelsbod. Han betjänade sina landsmän väl; han köpte sig häst och fordon och fraktade själv varorna till nybyggena både vinter och sommar. Särskilt förstod den unge mannen att sköta om sina kvinnliga kunder så att de kom tillbaka – flera stycken icke för att handla, utan för att fria till handlaren, påstods det. Under senare år hade nämligen kvinnornas antal i St. Croixdalen ökats genom inflyttning, så att det nu skulle finnas en kvinna på sju män – men sju åt Klas Albert ensam, efter ryktets förkunnelse.
En het sommardag mitt i höbärgningen kom handlanden körande med sin varulast och hade det färska numret av tidningen Hemlandet med sig. Han viftade på långt håll med tidningen, ropande:
– Kongen ä dö!
Karl Oskar höll på att stacka hö på sluttningen med duktig hjälp av Johan och Märta. Han stack ner tjugans horn i jorden och lutade sig mot skaftet:
– Hocken kong ä dö, Klas Allbet?
– Oscar, förstås. Våran svenske.
Handlanden räckte fram Hemlandet åt Karl Oskar som läste: En elektrisk telegrafdepesch från Stockholm fredagen den 8 juli omförmälde, att Hans Majestät Konung Oscar I:s dyrbara liv utslocknade denna dag klockan 8 förmiddagen.
Karl Oskar sade till om en stunds rast i höstackningen, och de gick in i köket till Kristina, som tände eld i Präriens Drottning och satte på kaffekitteln. Hon greps av underrättelsen att Sveriges konung var död; hennes ögon fuktades så att hon måste torka dem med förklädessnibben ett slag.
– Men han va int våran kong länger, sade Karl Oskar.
– Dä va lessamt att spörja’at ändå. Han va en människa, han också.
– Int heller en kong slipper unnan döen. Dä kan va en tröst för en annan stackare.
Hon påminde Karl Oskar att han var döpt efter Karl XIV Johan, som regerat vid hans födelse, och dennes son kronprinsen Oscar. Han hade den döde att tacka för det ena av sina båda ädla konunganamn.
– Namnet kan int pryda nåen karl, svarade han. Karlen själv måste pryda opp namnet.
När de satt runt kaffebordet i levnadsrummet läste Klas Albert högt ur Hemlandet om den hädangångne konungen av Sverige och Norge:
”Oscar I var en huld fader för sina undersåtar, och han förde en lycklig kungaspira. Under sin regeringstid befrämjade han folkfriheten och varje innebyggares gagn och bästa. Alla rikets undersåtar begråter därför förlusten av en konung, som förskaffade sig hela det svenska folkets varma och vördsamma kärlek och trohet genom sin milda, goda och rättrådiga styrelse.
Konung Oscar I:s paradsäng med det Höga Stoftet kommer att under tre dagar uppställas i Serafimersalen till beskådan för de sörjande undersåtarna.”
Karl Oskar Nilsson, svenskfödd nybyggare med två svenska kunganamn, lyddes klentroget medan han tog dröjande klunkar ur sin kaffekopp:
– Gråter di nu så gruvelitt i Sverje?
– Dä låter som om dä vore ett enda stort sörjehus därhemma, sade Klas Albert.
– Står dä att alla unnersåtar gråter? Men den storlögnen ska di int försöka trygga i oss här ute i Amerrka!
– Dä kanske di lägger te för att tidningen ska bli lagom full, förmodade Kristina.
Men här var det någonting som inte ville stämma för Karl Oskar: Om alla människor i Sverige hade levat så lyckliga och förnöjda under Oscar I:s goda och milda och rättvisa regering – varför hade då många tusen av hans undersåtar utflyttat hit till Nordamerika?
– Kan du begripa’at, Klas Allbet?
– Nää. Jag vet lika väl som du Kal Oska, hur eländitt folk har’at därhemma.
– Han kanske va snäll, kongen, sade Kristina. Men han rådde väl int ensammen.
– Han ble kong samma år som jag teträdde Korpamoen, erinrade sig Karl Oskar. Han hade regerat hela min bondetid hitintills, i femtan år.
– Den nye kongen heter Karl den femtonde, sade handlanden i Center City och fortsatte sin läsning:
”Karl XV har i mandomens fulla och kraftigaste blomstring i ärorikt arv mottagit den spira, som faderns av plikttrogna mödor försvagade hand icke intill slutet förmådde bära. Karl XV har försäkrat sina undersåtar, att han skall vara deras nådigaste konung, att han skall väl förvalta det Höga kall, som Försynen har anförtrott honom samt att han skall föra en mild och god och rättrådig styrelse.”
Vid de sista orden nickade Karl Oskar igenkännande:
– Jo. Styrelsen i Sverje har allti vatt mild och go och rättvis. Den nye kongen har allaredan lärt sej dä där utantill!
Nu hade alltså alla människor därhemma klätt sig i sorgens svarta kläder och satt från morgon till kväll begråtande sin konung. Utom bönderna förstås – de var väl tvungna att få höet under tak, medan det var gott bärgningsväder.
Karl Oskar tillade: Nu skulle det säkert bli en ännu större inflyttning här: Alla svenskar som inte orkade bära den tunga kungasorgen därhemma kom väl hit till Minnesota en vacker dag.
Han hade aldrig visat kyrkvärdens son deras nya medborgarpapper, som han var öppet stolt över. Nu tog han fram dem ur deras förvaringsrum i den gamla sverigekistan. Klas Albert, som ännu hade något år kvar innan han kunde bli amerikansk medborgare, läste i papperen med avundsjuka och respekt.
– Näste gång får jag va mä å rösta för president, förklarade Karl Oskar Nilsson. Di styrande i Amerrka har vatt vänlia te oss.
– Du menar: Di har vatt vänlia mot oss, rättade Kristina.
– Jaa – mot oss då! utbrast han, litet retad.
Hon hade börjat anmärka på hans svenska tal på sista tiden, och det förargade honom. Han ville höra vad handlanden i Center City hade för mening om det:
– Krestina sitter å märker ord. Hon påstår att jag int kan språka mitt modersmål rent länger. Men jag unnerstår int hennes tadel.
Klas Albert skrattade:
– Jag tror nästan att jag håller mä Krestina. Du understår int – du menar att du inte begriper?
– Jaa. Kanhända ska dä säjas den vägen.
– Där hör du igen! inföll Kristina. Du säjer allti att nåenting ska göras den vägen. Men dä ska va: På dä sättet.
– Jaså… Ja… Kanhända du har rätt, medgav Karl Oskar litet snopet.
– Visst har jag rätt. Men du vill allri erkänna’at.
– Jag förstår’at int ändå. Karl Oskar kliade sig eftertänksamt i nackhåret och plockade bort några höstrån som stack honom under ena örat. Jag vet nock att jag språkar engelskan illa, men jag trodde ändå att jag kunde nöttja svenskan ordentlit. Det vore för skamlitt utav mej eljess.
– Jag minns att jag frågade om en gång, innan jag förstod dej, sade Klas Albert. Du sa att du grubbade på nyfilarna.
– Jaha? Va dä nået obegripelit?
– Ingen bonne i Sverje skulle begripa, att du röjde på nylannet.
– Säjer du dä, Klas Allbet? Säjer du dä? Dä heter int grubba på svenska? Nähä?
Karl Oskar satt där vid kaffebordet och kände hur han blev allt längre i ansiktet.
– Där hör du! gick hans hustru på i sin segerglädje. Du säjer att jag bara märker ord. Men nu har jag fått medhåll!
– Du blannar ihop språken emellanåt, sade handlanden i Center City rent ut. Det kom litet dröjande och skyggt.
– Du klosar dörren och puttar in veden och puttar ut elden, fortsatte Kristina. Men i Sverje stänger di dörren och sätter in veden och släcker ut elden.
Nu svängde Klas Albert över litet, rädd att Karl Oskar, som var en av hans bästa kunder, skulle bli stött på honom:
– Men dä ä inget märkvärditt. Di pratar allmänt här på dä sättet. Di allra fleste hemifrån gör sammaledes som du. Dä händer mej själv att jag blannar in engelskan i svenskan. För dä ä hårt för en svensk att skelja på språken.
– Hårt? anmärkte Kristina kvickt. Heter dä int svårt?
– Dä har du rätt uti!
Och nu fick Klas Albert skratta åt sig själv denna gången.
Han fortsatte: Som pojke hade han gått två år i lärdomsskolan i Växjö, så att han kunde litet engelska innan han kom hit. Här hade han försökt att lära sig språket ordentligt, och nog kunde han hålla svenska och engelska ord från varandra, om han tänkte sig för. Men varje dag märkte han när han talade med de inflyttade här, att de hade börjat sätta ihop sitt eget språk, som varken var ren svenska eller ren engelska, utan en ihopblandning av bådadera. Det var väl inget ont i det, det var inget brottsligt, folk gjorde väl så gott de kunde. De hade inte fått lära sig något språk i skolan, varken i Sverige eller i Amerika, och ingen hade rätt att peka finger åt dem för deras sätt att tala.
Karl Oskar hade suttit tyst en stund. Kristina ertappade honom ständigt med felsägningar, men Klas Alberts försök att bortförklara dem för att trösta honom kändes mer förödmjukande än hustruns sätt att retas. Det var alltså sant, han kunde inte komma ifrån det: Han talade sitt eget modersmål galet! Han nyttjade inte längre det svenska tungomål som han vid bosättningen här medförde från Sverige. Utan att han själv hade märkt det hade han gjort om de gamla svenska orden, så att de inte skulle vara igenkännliga för folket därhemma: Grubba på filen! Ja, det var så: Han var inte längre säker, han visste inte vilka ord som kom från det gamla fosterlandet och vilka som hörde till det nya, han visste inte när han nyttjade svenskan och när han nyttjade engelskan. Hur kunde han ha blivit så glömsk under de här åren?
Han återtog:
– Jonas Petter och jag talte om språkena i skogen en gång när vi körde för timmerkompaniet…
Kristina stack påpassligt in:
– Körde för! Hur ska dä heta, Kal Oska?
Då reste sig Karl Oskar Nilsson från bordet:
– Nää! Nu räcker dä! Nu tiger jag väl för resten av den här dan!
Sannerligen – han kunde inte öppna sin mun utan att bli tagen på bar gärning med en felsägning! Han borde ju veta, han borde ju komma ihåg! I Sverige arbetade man åt människor, det var i Amerika man arbetade för dem!
Det var förnedrande för en vuxen människa att hon inte kunde tala sitt eget hemlands språk rent och ordentligt. Och han kände sig djupt skamsen: Det var ju som om han inte längre hade känt igen sin gamla mor.
Från den dagen började Karl Oskar komma till insikt om att han hade genomgått en förvandling i Amerika utan att han själv hade varsnat det.