Jag är en löjlig människa. Nu anser man mig också vara tokig. Det skulle innebära att jag stigit i graderna om jag inte i folks ögon ändå förbleve lika löjlig som förut. Men nu tar jag inte längre illa upp, nu tycker jag om dem och när de skrattar åt mig tycker jag av någon anledning alldeles särskilt mycket om dem. Jag skulle gärna skratta med — inte precis åt mig själv utan för att göra dem ett nöje, om det inte gjorde mig så ont att se på dem. Det gör mig ont därför att de inte känner sanningen, men jag känner den. Å, hur svårt är det inte att ensam känna sanningen! Men det kan de inte förstå. Nej, de förstår det inte.
Förr led jag mycket av att jag verkade löjlig. Nej, inte bara verkade, jag var löjlig. Jag har alltid varit löjlig och jag vet det, kanske sedan jag föddes, Kanske visste jag redan från mitt sjunde år att jag var löjlig. Jag gick i skolan, studerade sedan vid universitetet — och ju mer jag studerade, desto bättre lärde jag mig inse att jag var löjlig. Så att till sist existerade vetenskapen liksom endast för att bevisa och förklara för mig, allt efter som jag fördjupade mig i den, att jag var löjlig. På samma sätt som med vetenskapen gick det i livet. Med varje år växte och befästes hos mig insikten om min löjliga uppenbarelse i alla avseenden. Man skrattade åt mig allmänt och alltid. Men de visste inte och kunde inte ana att om det fanns en människa här på jorden som bättre än någon annan visste att jag var löjlig så var det jag själv och just det var det förargliga att de inte visste det, men det var mitt eget fel: jag har alltid varit så stolt att jag inte för allt i världen velat erkänna det för någon. Denna stolthet växte med åren och om det hade hänt att jag tillåtit mig att för någon, vem det vara månde, erkänna min löjlighet, så skulle jag antagligen genast, samma kväll ha skjutit mig för pannan.
Å, hur led jag inte under mina uppväxtår av känslan att jag inte skulle kunna hålla ut utan plötsligt tala om allt för mina kamrater! Men sedan jag blivit vuxen kände jag mig av någon anledning lugnare, trots att jag med varje år bättre och bättre lärde känna min förfärliga egenskap. Av någon anledning — jag använder det uttrycket därför att jag hittills inte kunnat avgöra varför. Kanske var det därför att ett oerhört svårmod steg upp i min själ, beroende på en omständighet som stod oändligt mycket över mig: det var en övertygelse att allt här i världen var meningslöst och likgiltigt.
Jag hade mycket länge haft en förkänsla av detta, men fullt övertygad blev jag förra året och det kom på något sätt plötsligt. Jag kände plötsligt att det gjorde mig detsamma om världen fanns till eller inte. Jag började förstå och känna med hela min varelse att för mig existerade ingenting. Till en början kunde det förefalla som om det i stället tidigare hade existerat en hel del, men sedan förstod jag att det inte alls varit så, det hade bara av någon anledning verkat så. Undan för undan blev jag övertygad om att det inte heller någonsin skulle komma att existera någonting. Då upphörde jag med ens att vara ond på människorna, jag slutade nästan lägga märke till dem. Det kom faktiskt till synes även i de minsta detaljer: det kunde till exempel hända att jag gick på gatan och stötte ihop med folk. Det berodde inte på att jag var fördjupad i tankar: vad hade jag att tänka på, jag hade alldeles slutat att tänka, allt gjorde mig detsamma. Man skulle ju kunna försöka svara på frågor: å, inte en enda hade jag svarat på och hur många fanns det inte? Men allt gjorde mig detsamma och alla frågor löstes upp och försvann.
Och då, efter allt detta, lärde jag känna sanningen. Jag lärde känna den i november förra året, det var den tredje november, och sedan dess minns jag varje ögonblick av mitt liv. Det var en dyster kväll, den dystraste man kunde tänka sig. Jag var på väg hem, det var strax före elva och jag minns att jag tänkte att dystrare kunde det inte bli. Det hade regnat hela dagen, det mest kyliga och dystra regn, rentav ett slags hotande regn, jag minns det, det liksom andades tydlig fiendskap mot människorna. Och plötsligt, klockan elva, slutade det och blev förfärligt fuktigt, fuktigare och kallare än när regnet hällde ner, och ett slags dimma steg upp från allting, från varje sten på gatan och från varje tvärgata, man såg det när man på avstånd såg in i dem.
Det kom plötsligt för mig att om gasljuset slocknade överallt skulle det kännas lättare; gasljuset framkallade ett slags beklämning därför att det belyste allt detta. Den dagen hade jag inte ätit middag, och sedan tidigt på kvällen hade jag suttit hos en ingenjör och han hade haft två andra vänner på besök. Jag hade suttit tyst hela tiden och tydligen tråkat ut dem. De talade om något chockerande och blev plötsligt rentav upprörda. Men i själva verket gjorde det dem detsamma, jag såg det, det var bara för formens skull de blev upprörda. Jag sade det plötsligt rent ut till dem: ”Mina herrar, i grund och botten gör det er detsamma.” De blev inte förargade utan skrattade bara åt mig, därför att jag sade det utan tanke på att förebrå dem, saken var mig helt enkelt likgiltig. De förstod också att det hela var mig likgiltigt och de fann det lustigt.
När jag på gatan tänkte det där om gasljuset, såg jag på himlen. Det var förfärligt mörkt, men man kunde tydligt urskilja de sönderslitna molnen och mellan dem bottenlösa svarta fläckar. Plötsligt upptäckte jag i en av dessa fläckar en stjärna och började betrakta den intensivt. Jag gjorde det därför att denna stjärna ingav mig en tanke: jag beslöt mig för att denna natt ta livet av mig. Jag hade fattat ett fast beslut att göra det redan för två månader sedan och trots min fattigdom köpte jag mig en utmärkt revolver och laddade den samma dag. Men redan hade två månader gått och den låg fortfarande i lådan; men allt var mig till den grad likgiltigt att jag till sist ville invänta ett ögonblick då allting inte skulle vara så likgiltigt, varför — vet jag inte. Och på så sätt tänkte jag under två månaders tid varje natt på vägen hem att jag skulle skjuta mig. Jag väntade bara fortfarande på det där ögonblicket. Och nu ingav mig stjärnan den där tanken och jag beslöt att det absolut skulle ske i natt. Men varför stjärnan ingav mig den tanken, vet jag inte.
Och när jag stod där och såg på himlen, grep den där flickan mig plötsligt i armen. Gatan var tom, det fanns knappast en människa där. Långt borta satt en kusk och sov i sin vagn. Flickan var ungefär åtta år gammal, hon var i bara klänningen, hade en duk om huvudet och var alldeles genomvåt, men jag kom framför allt ihåg hennes blöta, trasiga skor, jag minns dem fortfarande. De frapperade mig särskilt. Hon började plötsligt rycka mig i armen och kalla på mig. Hon grät inte men skrek liksom stötvis några ord som hon inte förmådde uttala tydligt därför att hon frös så att hon skakade. Hon hade av någon anledning blivit skrämd och skrek förtvivlat: mamma, mamma! Jag vände ansiktet mot henne men sade inte ett ord och fortsatte att gå, men hon sprang bredvid och drog mig i armen och i hennes röst fanns det där tonfallet som hos mycket skrämda barn betyder förtvivlan. Jag känner till det. Fastän hon inte riktigt kunde få fram vad hon ville ha sagt, förstod jag att hennes mor låg och dog någonstans eller att någonting hade hänt dem, och hon hade rusat ut på gatan för att skaffa hjälp. Men jag följde inte med henne, tvärtom, jag fick genast en ingivelse att jaga bort henne. Först sade jag till henne att försöka få tag i en polis. Men hon knäppte plötsligt ihop sina små händer och andfått snyftande sprang hon hela tiden vid min sida och ville inte gå ifrån mig. Då stampade jag med foten och skrek åt henne. Hon ropade bara: ”snälla herrn, snälla herrn”, men plötsligt lämnade hon mig och störtade huvudstupa tvärs över gatan: där gick någon förbi och tydligen lämnade hon mig för honom.
Jag gick uppför trapporna, jag bodde i femte våningen. Jag hyrde ett möblerat rum direkt av värdinnan. Mitt rum är torftigt och litet med ett halvcirkelformat fönster som vindsrum brukar ha. Jag har en vaxduksklädd soffa, ett bord, på vilket några böcker ligger, två stolar och en bekväm fåtölj, gammal och skranglig men dock voltairiansk. Jag satte mig, tände ett ljus och började tänka.
I rummet bredvid, skilt från mitt av en tunn mellanvägg, fortgick orgierna. Det var redan tredje dagen. Där bodde en pensionerad kapten och han hade gäster, sex obetydliga statstjänstemän, de drack brännvin och spelade ”stöt” med en gammal kortlek. Förra natten hade det varit slagsmål och jag vet att två av dem länge släpade och drog varandra i håret. Värdinnan ville klaga men hon var oerhört rädd för kaptenen.
Bland övriga hyresgäster i de möblerade rummen fanns där en liten, mager dam, gift med en officer, som kommit resande hit, och hennes tre små barn hade blivit sjuka här. Både hon och barnen var dödsförskräckta för kaptenen och varje natt darrade de och korsade sig och det minsta barnet hade haft något slags skrämselanfall. Denne kapten, det vet jag säkert, hejdar ibland folk på Nevskij och ber om en allmosa. Någon tjänst kan han inte få, men konstigt nog (det är därför jag berättar det) hade kaptenen under hela den månad han bott här inte förargat mig. Jag avböjde naturligtvis från början all bekantskap och han fann mig tråkig redan första gången, men hur mycket de än skrek bakom mellanväggen och hur många de än var, gjorde det mig detsamma. Jag sitter uppe hela natten och hör dem faktiskt inte — till den grad glömmer jag bort att de är där. Ingen natt får jag någon sömn före gryningen, det har hållit på så ett år nu. Jag sitter där hela natten i min länstol vid bordet och gör ingenting. Böcker läser jag bara om dagarna. Jag sitter där och tänker inte ens på något särskilt utan tankarna vandrar och går och jag ger dem full frihet. Ljuset hinner brinna ned helt och hållet.
Jag satt vid bordet helt lugnt, tog fram revolvern och lade den framför mig. När jag lade den där, minns jag att jag frågade mig: alltså? Och jag svarade helt bekräftande: ja. Det vill säga att jag skulle skjuta mig. Jag visste att jag absolut skulle skjuta mig denna natt, men hur länge jag skulle sitta där vid bordet innan jag gjorde det, visste jag inte. Och naturligtvis hade jag skjutit mig om inte den där flickan varit.
Ser ni, så här låg det till: även om allt gjorde mig detsamma, så kunde jag i alla fall, exempelvis, känna smärta. Om någon hade slagit mig, skulle jag ha känt smärta. På samma sätt i moraliskt avseende: om det inträffade någonting värt medkänsla så skulle jag hysa medkänsla, precis som på den tiden då allt här i världen ännu inte var mig likgiltigt. Jag hade tidigare kunnat hysa medkänsla: ett barn skulle jag absolut ha försökt hjälpa. Varför hjälpte jag inte då flickan?
Det berodde på en idé som jag fick just då: när hon drog mig i armen och ropade på mig, dök en fråga upp för mig och jag kunde inte besvara den. Det var en dum fråga men jag blev ond. Jag blev ond därför att jag drog denna slutsats: om jag redan bestämt mig för att ta livet av mig samma natt, måste följaktligen allt här i världen nu vara mig mer eller mindre likgiltigt. Hur kom det sig då att jag plötsligt kände att allting inte var mig likgiltigt och att jag tyckte synd om flickan. Jag minns att jag tyckte mycket synd Om henne; så mycket att jag rentav kände en egendomlig smärta, alldeles otrolig i min situation. Jag kan faktiskt inte återge den tillfälliga känsla som då kom över mig bättre, men den fanns kvar hos mig ännu när jag kom hem, när jag satt där vid bordet, och jag var mycket förargad, något som jag inte varit på länge.
Tankarna följde på varandra. Det stod klart att om jag var en människa och ännu inte noll och intet, och tills vidare hade jag ju inte förvandlats till noll, så lever jag och kan följaktligen lida, vredgas och känna blygsel över mina handlingar. Må så vara. Men om jag tar livet av mig om exempelvis två timmar, vad betydde då den där flickan för mig och vad hade jag då för anledning att bry mig om blygsel eller något annat här i världen? Jag förvandlas ju till noll, absolut noll. Och kunde inte medvetandet om det faktum att jag snart inte kommer att finnas till och följaktligen ingenting kommer att finnas till, kunde inte den tanken ha det minsta inflytande på min medkänsla för flickan eller den blygsel jag kände över min gemenhet? Det var ju därför jag stampade med foten och skrek vilt åt det stackars barnet, därför att ”det är så att jag inte bara inte hyser någon medkänsla — om jag också gör mig skyldig till en omänsklig gemenhet, så kan jag göra det nu, därför att om två timmar kommer allt att slockna”.
Tror ni det var därför som jag skrek? Jag är nu nästan övertygad om det. Det stod klart att livet och världen nu liksom berodde helt på mig. Man skulle också kunna uttrycka det så, att världen nu liksom var till bara för mig ensam: Om jag skjuter mig, finns världen inte mer, i varje fall inte för mig. Jag bortser då från möjligheten att det kanske i själva verket inte kommer att finnas någonting för någon när jag är borta och att så snart världen slocknar i mitt medvetande, slocknar den som en hägring, som tillhörde den endast och allenast mitt medvetande, ty kanske är hela denna värld och alla dess människor till sist bara jag ensam och ingen annan.
Jag minns att medan jag satt där och vred och vände på dessa nya påträngande frågor, såg jag dem ur en annan synvinkel och fann på något helt nytt. Jag kom exempelvis att fundera på en egendomlig sak: om jag en gång hade levat på månen eller Mars och där gjort mig skyldig till den mest skamliga och ärelösa handling man över huvud taget kunde tänka sig och för den sakens skull blivit utskälld och utskämd, så som man bara kan känna och föreställa sig det i drömmen, i en mardröm, och om jag sedan hamnat på jorden och bevarat medvetandet om vad jag gjort på den andra planeten och om jag dessutom visste att jag aldrig skulle komma att återvända dit, skulle allting då, när jag från jorden betraktade månen, göra mig detsamma eller inte? Skulle jag känna blygsel för den där handlingen eller inte?
Det var fåfänga och överflödiga frågor, eftersom revolvern redan låg framför mig och jag med hela min varelse visste att det absolut skulle hända, men dessa frågor hetsade upp mig och gjorde mig rasande. Det var som om jag inte kunde dö nu utan att åtminstone preliminärt ha funnit ett svar. Med ett ord, den där flickan räddade mig, eftersom de här frågorna gjorde att jag tills vidare avstod från skottet. Hos kaptenen började det under tiden bli tyst: de hade slutat med korten, de gjorde sig i ordning att sova och under tiden brummade de och gruffade sömnigt med varandra. Här somnade jag plötsligt där jag satt i länstolen vid bordet, något som aldrig tidigare hänt mig. Jag somnade utan att märka det.
Drömmen är som bekant något mycket egendomligt: vissa saker framstår med skrämmande klarhet medan man utan att blinka hoppar över andra saker, till exempel tid och rum. Det är inte förnuftet som leder drömmarna utan våra önskningar, inte huvudet utan hjärtat, och ändå — vilka illistiga påfund har inte mitt förnuft för sig i drömmen! Det försiggår de mest obegripliga saker. För att ta ett exempel: min bror dog för fem år sedan. Jag har ibland sett honom i drömmen: han tar del i mina göranden och låtanden, vi umgås förtroligt med varandra och ändå vet jag och minns hela tiden att min bror är död och begraven. Hur kan jag låta bli att förundra mig över att han, fastän död, ändå är här, bredvid mig, och tar del i allt jag har för mig? Hur är det möjligt att mitt förstånd utan vidare tillåter allt detta?
Men nog om detta. Jag skall nu berätta om min dröm. Ja, jag drömde då denna dröm, min dröm av den tredje november! Man retar mig nu för att detta bara var en dröm och ingenting annat. Men gör det inte detsamma om det var en dröm eller inte, när denna dröm förkunnade Sanningen för mig? Ty om man en gång lärt känna Sanningen och skådat henne, så vet man att detta är Sanningen och att det inte finns och inte heller kan finnas någon annan, man må drömma eller vara vaken. Ja, låt vara att det var en dröm, bara en dröm och ingenting annat! Detta liv som ni lovprisar så, det ville jag släcka ut för egen hand, men min dröm, min dröm — å, den förkunnade mig ett nytt, ett stort, ett pånyttfött och härligt liv!
Så lyssna!
Jag nämnde att jag somnade omärkligt och tankarna fortsatte liksom att kretsa kring samma ämnen. Plötsligt drömde jag att jag tog revolvern och riktade den mot mitt hjärta, mot hjärtat och inte mot huvudet, fastän jag tidigare bestämt att jag absolut skulle skjuta mig genom huvudet, närmare bestämt genom högra tinningen. Jag satte den alltså mot bröstet, sedan väntade jag en eller annan sekund, och ljuset, bordet och väggen framför mig började plötsligt röra sig och gunga. Jag skyndade mig att trycka av.
Det händer i drömmen att man faller eller att någon sticker kniven i en eller slår en, men man känner aldrig smärta, för såvitt man inte av någon anledning faller ned från sängen; då känner man smärtan och vaknar nästan alltid av den. Så var det också i min dröm: jag kände ingen smärta men det var som om skottet kom allting inom mig att vackla till och plötsligt slockna och det blev fruktansvärt mörkt omkring mig. Det var som om jag plötsligt blivit blind och stum och låg där på någonting hårt, utsträckt, raklång, utan att se någonting och utan att kunna göra den minsta rörelse. Runt mig sprang man och skrek, kaptenens basröst, värdinnans pipande — och så plötsligt ett avbrott igen och så bar man mig redan till graven. Och jag känner hur kistan gungar och jag funderar över det och plötsligt slår mig för första gången tanken att jag är död, alldeles död, jag vet det och tvivlar inte, jag kan inte se och röra mig och ändå kan jag känna och tänka. Men jag försonar mig snart med tanken och som det brukar vara i drömmen accepterar jag verkligheten utan invändningar.
Och nu gräver man ned mig i jorden. Alla går sin väg, jag är ensam, fullkomligt ensam. Jag rör mig inte. Alltid när jag tidigare som vaken sökte föreställa mig hur man begravde mig, förenade jag med tanken på graven blott en känsla av fukt och kyla. Så kände jag också nu att jag frös, framför allt frös jag om tårna, men någonting annat kände jag inte.
Jag låg där och konstigt nog väntade jag inte på något, accepterade utan invändning det faktum att en död ingenting har att vänta på. Men det var fuktigt. Jag vet inte hur lång tid som förflöt — en timme eller några dagar eller många dagar. Men plötsligt föll på mitt vänstra ögonlock en vattendroppe som sipprat igenom kistans lock, efter den följde någon minut senare ännu en, därpå med ytterligare en minuts mellanrum en tredje, och så vidare och så vidare, hela tiden med en minuts mellanrum. En djup harm steg med ens upp i mitt hjärta och plötsligt kände jag en fysisk smärta genomborra det: ”Det är mitt sår”, tänkte jag, ”det är skottet, kulan sitter där.” Och dropparna bara föll, en varje minut och rakt på mitt ögonlock. Och jag anropade plötsligt, inte med min röst, ty jag kunde inte röra mig, men med hela min varelse, Härskaren över allt det som skedde med mig:
— Du må vara vem du vill, men finns du och existerar det något förnuftigare än det som nu sker så låt det komma. Om du hämnas på mig för mitt oförnuftiga självmord genom att forma livet efter detta fult och vidrigt, så vet att aldrig kan lidandet, vad som än kommer att drabba mig, jämföras med det förakt som jag tigande skall känna under miljoner år av kval om så vore!
Så ropade jag och tystnade. Nästan en hel minut rådde djup tystnad, och det föll till och med ännu en droppe, men jag visste, jag visste och trodde orubbligt att strax skulle allt ovillkorligen ändra sig. Och se — plötsligt öppnades min grav. Det vill säga, jag vet inte om den blev öppnad och uppgrävd, men en mörk och för mig okänd varelse tog mig och med ens befann vi oss ute i rymden.
Jag såg plötsligt: det var mörk natt, aldrig, aldrig har det funnits ett sådant mörker! Vi färdades i rymden, redan långt från jorden. Jag frågade inte vem som bar mig, jag frågade inte om någonting, jag väntade och kände ett slags stolthet. Jag försäkrade mig själv att jag inte var rädd och blev utom mig av förtjusning vid tanken på att jag inte var rädd. Jag minns inte hur länge vi färdades och jag hade ingen uppfattning om det: allt skedde som det brukar ske i drömmen när man hoppar över tid och rum och över tillvarons och förståndets lagar och stannar bara på de ställen hjärtat drömmer om.
Jag minns att jag plötsligt i mörkret fick se en stjärna.
— Är det Sirius? frågade jag, jag kunde plötsligt inte hålla mig längre, fastän jag inte ville fråga om någonting.
— Nej, det är samma stjärna, som du såg mellan molnen när du var på väg hem, svarade varelsen som bar mig.
Jag visste att den hade ett människoliknande ansikte. Konstigt nog tyckte jag inte om den, kände rentav en djup avsky. Jag hade väntat mig ett fullkomligt icke-vara, det var därför jag hade skjutit mig i hjärtat. Och här befann jag mig i händerna på en varelse som naturligtvis inte var mänsklig men som dock fanns till, som existerade.
”Alltså finns det ett liv också på andra sidan graven!” tänkte jag med drömmens egendomliga lättsinnighet, men till sitt väsen var mitt hjärta dock i grund och botten detsamma.
”Om det är nödvändigt att vara på nytt, tänkte jag, och på nytt leva efter någons obevekliga vilja, så vill jag inte att man tyranniserar mig och förödmjukar mig!”
— Du vet att jag fruktar dig och du föraktar mig för det, sade jag plötsligt till min följeslagare, jag kunde inte låta bli att göra den förödmjukande frågan, som rymde ett erkännande, jag kände min förnedring i hjärtat som ett nålstygn.
Han svarade inte på min fråga men jag kände plötsligt att man inte föraktade mig och skrattade åt mig och inte heller ömkade mig, jag kände att vår färd hade ett mål, okänt och hemlighetsfullt, ett mål som berörde endast mig. Skräcken i mitt hjärta växte. Något outtalat tycktes plågsamt vidarebefordras till mig från min tigande följeslagare och genomborra mig.
Vi färdades i mörka och okända rymder. Jag hade redan för länge sedan upphört att se för ögat välkända stjärnbilder. Jag visste att det finns sådana stjärnor i himlarymden, från vilka ljuset tränger fram till jorden först efter tusentals och miljoner år. Kanske hade vi redan genomflugit dessa rymder. Jag väntade något, väntade med en svårmodig smärta som plågade mitt hjärta mycket. Och plötsligt genomfor mig en bekant och i högsta grad förväntansfylld känsla: jag fick plötsligt se vår sol! Jag visste att det inte kunde vara vår sol som fött vår jord, och att vi befann oss på ett oändligt avstånd från vår sol, men jag kände av någon anledning med hela min varelse att det var en precis likadan sol som vår, en upprepning av den, en dubbelgångare till den. En ljuv känsla, fylld av aning och förväntan, tonade hänfört i min själ: en kraft, besläktad med den som fött mig, återklingade i mitt hjärta och födde mig på nytt och jag kände livet, det liv som en gång varit, kände det för första gången efter min död.
— Men om detta är solen, om det är en precis likadan sol som vår, utbrast jag, var är då vår jord?
Och min följeslagare visade mig på en stjärna som lyste i mörkret med smaragdens glans. Vi färdades rakt mot den.
— Är sådana upprepningar i universum verkligen möjliga, finns det verkligen en sådan naturlag? Och om det är jorden, är det då en likadan jord som vår … precis likadan, olycklig, fattig som vår, men lika dyrbar och evigt älskad, i stånd att väcka samma plågsamma kärlek hos även dess mest otacksamma barn?
Så ropade jag och skälvde av en obetvinglig, hänförd kärlek till den kära jord som jag hade lämnat. Jag såg plötsligt framför mig den stackars flickan som jag hade behandlat så illa.
— Du skall få se, svarade min följeslagare och man kunde förnimma något liknande sorg i hans ord.
Men vi närmade oss snabbt planeten. Den växte för min blick, jag kunde redan urskilja oceanen, Europas konturer, och plötsligt steg ett slags underlig, stor och helig svartsjuka upp i mitt hjärta. Hur kunde en sådan upprepning inträffa och varför? Jag älskar, jag kan älska endast den jord som jag lämnat, bestänkt med mitt blod, när jag, otacksamme, med ett skott i hjärtat släckte ut mitt liv. Men aldrig, aldrig upphörde jag att älska den jorden och samma natt som jag tog farväl av den, älskade jag den med en kärlek mer smärtsam än någonsin. Finns det lidande också på denna nya jord? På vår jord kan vi älska riktigt endast med smärta och endast genom smärta. Vi kan inte älska på annat sätt, vi känner ingen annan kärlek. Jag önskar lidandet för att kunna älska. Jag önskar, jag längtar efter att i detta ögonblick under tårar få kyssa just den jord som jag lämnat och jag vill inte ha, jag accepterar inte liv på någon annan!
Men min följeslagare hade redan lämnat mig. Utan att ha märkt hur det gick till stod jag plötsligt på denna andra jord, stod där i det skarpa ljuset från en solig, ljuvlig, paradisisk dag. Jag stod, föreföll det, på en av dessa öar, som på vår jord utgör grekiska arkipelagen eller någon plats på det fastland som tillhör denna arkipelag. Å, allt var precis som på vår jord, men det var som om allt lyste som av fest eller en stor, helig och slutligen uppnådd triumf. Ett vänligt, smaragdgrönt hav slog stilla mot stränderna och smekte dem med en iögonenfallande, uppenbar, nästan medveten kärlek. Höga, vackra träd stod i sin blomnings hela prakt och dess oräkneliga blad, jag är övertygad därom, hälsade mig med sitt stilla, vänliga sus och liksom viskade ord av kärlek. Gräset lyste av klara, aromatiska blommor. Fåglar flög förbi i flockar och satte sig utan minsta rädsla på mina axlar och händer och strök mig glatt med sina små, darrande vingar.
Och till sist fick jag också se människorna som bebodde denna jord. De kom självmant fram till mig, de omringade mig och kysste mig. Barn av solen, barn av sin sol — å, så vackra de var! Aldrig har jag på vår jord sett så vackra människor. Kanske blott hos våra barn, när de är som mest små, skulle man kunna finna en avlägsen, en svag återspegling av denna skönhet. Dessa lyckliga människors ögon lyste med klar glans. Deras ansikten talade om klokhet och ett till harmoniskt lugn upphöjt medvetande men också om glädje och i deras ord och röster klingade en barnslig munterhet.
Å, genast, så snart jag såg deras ansikten, förstod jag allt, allt! Detta var jorden, ännu inte förstörd av något syndafall, här levde syndfria människor, levde i samma paradis, som enligt en allmän tradition våra anfäder levde i före syndafallet, med den skillnaden dock att hela jorden här var ett och samma paradis. Glatt skrattande flockades dessa människor kring mig och smekte mig; de tog mig med sig och var och en gjorde sitt för att lugna mig. Å, de frågade mig inte om någonting, det verkade som om de redan visste allt och så fort som möjligt ville förjaga lidandet från mitt ansikte.
Jag vill säga det ännu en gång: må så vara att det bara var en dröm! Men den kärlek som utstrålade från dessa oskyldiga och sköna människor gjorde ett outplånligt intryck, stannade kvar hos mig för alltid, och jag känner att deras kärlek också nu strömmar som en våg emot mig därbortifrån. Jag såg dem med egna ögon och lärde känna dem, jag älskade dem och jag led för dem sedan.
Å, jag förstod genast att mycket hos dem skulle jag inte alls förstå; som modern framstegsman och petersburgare föreföll det mig exempelvis otillständigt att de trots sina omfattande kunskaper inte hade någon vetskap. Men jag förstod snart att deras vetande fick sin näring från andra inspirationskällor än dem vi har på jorden och att deras mål och syften också var helt andra. De önskade ingenting, de var fyllda av ro, de strävade inte efter att lära känna livet, så som vi gör det, därför att deras liv var fullt och helt. Men deras kunskap var djupare och större än vår vetenskaps, ty vår vetenskap söker förklara vad livet är, strävar efter att lära känna det för att kunna lära andra leva; men de visste utan någon vetenskap hur de skulle leva och jag förstod det, men jag kunde inte förstå hur de visste det.
De visade mig sina träd, och jag kunde inte förstå den kärlek med vilken de betraktade dem, precis som om de talade med besläktade varelser. Och vet ni, kanske tar jag inte fel om jag säger att de talade med dem! Ja, de hade funnit deras språk, och jag är övertygad om att träden förstod dem. Så såg de också på hela naturen, på djuren, som levde fredligt med dem och inte anföll dem utan älskade dem, besegrade av deras kärlek. De visade mig på stjärnorna och berättade om dem något som jag inte förstod men jag är övertygad om att de på något sätt kunde röra vid himlens stjärnor, inte bara i tanken utan också på ett mera reellt sätt.
Nej, dessa människor kunde inte åstadkomma att jag förstod dem, men de älskade mig ändå och jag å min sida visste att de inte heller någonsin skulle förstå mig, och därför talade jag nästan aldrig med dem om vår jord. Jag kysste inför dem den jord, där de levde, och avgudade dem utan ord och de såg det och lät det ske utan blygsel, eftersom de själva var så fyllda av kärlek. De led inte med mig, när jag ibland under tårar kysste deras fötter, de gladdes i sitt hjärta och visste hur stark den kärlek var med vilken de skulle besvara min. Ibland frågade jag mig förundrad: hur kunde de undgå att någon gång såra en sådan människa som jag, hur kom det sig att de aldrig hos mig väckte en känsla av svartsjuka eller avund? Många gånger frågade jag mig hur jag, en skrytsam och lögnaktig person, kunde låta bli att berätta för dem om allt mitt vetande, om allt detta som de naturligtvis inte kunde ha en aning om, hur kunde det komma sig att jag inte ville förvåna dem med detta mitt vetande eller låta dem ta del därav av ren tillgivenhet för dem?
De var häftiga och glada som barn. De promenerade omkring i sina vackra lundar och skogar, de sjöng sina vackra sånger, de åt sin lätta föda, sina träds frukter, sina skogars honung och sina älskade djurs mjölk. För sin föda och sina kläder behövde de arbeta endast föga. De älskade varandra och satte barn till världen, men aldrig märkte jag hos dem utbrott av denna grymma vällust, som finns hos nästan alla människor på vår jord, hos alla och envar, som utgör källan till nästan alla vår mänsklighets synder. De gladde sig åt de barn de fick som åt nya deltagare i deras lycksalighet. Det fanns ingen osämja mellan dem och ingen svartsjuka och de förstod inte ens vad detta betydde. Deras barn var allas barn, eftersom alla utgjorde en enda familj. Det fanns nästan inga sjukdomar hos dem, trots att döden existerade; deras åldringar gick stilla bort, det var som om de somnade i kretsen av dem som tog farväl av dem, de välsignade dem, log mot dem och fick samma ljusa leende i utbyte. Jag såg ingen sorg, inga tårar vid sådana tillfällen, det var bara en till hänförelse stegrad kärlek, en stilla, förklarad hänförelse.
Man kunde få den uppfattningen att de stod i förbindelse med sina döda även efter döden, att deras jordiska samvaro inte avbröts av döden. De förstod mig knappast, när jag frågade dem om det eviga livet men tydligen var de omedvetet så övertygade därom att det inte var någon fråga för dem. De hade inga tempel och de levde i ett slags daglig, levande och oavbruten gemenskap med Världsalltet; de hade ingen tro, men i stället var de fast övertygade om att när deras jordiska glädje vidgades och nådde sin jordiska gräns, skulle de alla, både levande och döda, uppnå en ännu större gemenskap med Världsalltet. De väntade detta ögonblick med glädje men utan otålighet, utan smärtsam längtan, det var som om de redan ägde det i sitt hjärtas föraningar, som de delgav varandra.
Om kvällarna, när de gick till vila, tyckte de om att sammanställa harmoniska och välljudande sånger. I dem gav de uttryck åt alla de känslor, som den bortgående dagen ingett dem, de prisade den och tog farväl av den. De prisade naturen, jorden, havet och skogarna. De tyckte om att dikta visor om varandra och berömde varandra som barn; det var mycket enkla visor men de kom direkt från hjärtat och de gick till hjärtat. Och inte bara i visorna; det var som om de levde sitt liv bara för att glädja sig åt varandra. Det var ett slags allas förälskelse i alla. Men andra av deras sånger, högtidliga och hänförda, förstod jag nästan inte alls. Jag förstod orden men jag kunde aldrig tränga fram till vad de betydde. De förblev liksom otillgängliga för mitt förstånd, men i stället var det som om mitt hjärta omedvetet genomträngdes av dem mer och mer. Jag sade dem ofta att jag för länge sedan hade anat allt detta, att all denna glädje och härlighet hade givit sig tillkänna redan på vår jord som en sugande längtan, ibland stegrad till en outhärdlig sorg, att jag hade anat dem alla och deras härlighet i mitt hjärtas drömmar och i mitt förnufts fantasier, att jag ofta på vår jord inte kunnat betrakta den nedgående solen utan tårar … Att mitt hat till människorna på vår jord alltid varit fyllt av svårmod: varför kan jag inte hata dem utan att älska dem, varför kan jag inte låta bli att förlåta dem; också min kärlek till dem är fylld av svårmod: varför kan jag inte älska dem utan att hata dem?
De hörde på mig och jag såg att de inte kunde föreställa sig vad jag talade om, men jag ångrade inte vad jag hade sagt dem: jag visste att de skulle förstå kraften i min svårmodiga längtan efter dem, som jag hade lämnat. Ja, när de såg på mig med sin vänliga, kärleksfulla blick, när jag kände att mitt hjärta i deras närvaro blev lika oskyldigt och rent som deras hjärtan, då beklagade jag inte att jag inte förstod dem. En känsla av livets fullhet grep mig så starkt att jag nästan tappade andan och tigande tillbad jag dem.
Å, nu skrattar alla åt mig och försäkrar mig att inte ens i drömmen kan man se sådana detaljer som jag här återgivit, att jag i min dröm bara erfarit och upplevt en känsla, i yrsel framskapad av mitt hjärta, och att detaljerna har jag hittat på sedan när jag vaknade. Och när jag avslöjade för dem att det i själva verket kanske hade gått till på det sättet — Herregud, så de skrattade mig rakt i ansiktet, så roligt de fick åt mig! Ja, naturligtvis var det så att blotta upplevelsen av drömmen hade besegrat mig, att det var det enda som stannade kvar i mitt blodigt sårade hjärta: men i stället var min dröms verkliga bilder och former, dvs. de som jag faktiskt såg i drömmen, fyllda av en sådan harmoni, var till den grad förtrollande och sköna och äkta att jag, när jag vaknade, naturligtvis inte förmådde återge dem med våra svaga ord, de måste undan för undan glida bort ur mitt medvetande och följaktligen blev jag faktiskt tvingad att senare finna på detaljer och naturligtvis blev de då förvanskade, som man lätt kan förstå om man betänker min lidelsefulla önskan att så fort som möjligt på något sätt återge dem.
Men å andra sidan, varför skulle jag inte tro att allt detta verkligen hänt? Att det hänt och kanske rentav tusen gånger bättre, ljusare och vackrare än jag berättat det nu? Låt vara att det var en dröm, men ändå … något verkligt fanns det i den. Ser ni, jag skall berätta en hemlighet: kanske allt detta inte alls var någon dröm! Ty det inträffade något så fruktansvärt verkligt, att det helt enkelt inte kunde vara en dröm. Det är sant att min dröm gav mitt hjärta nytt liv, men var verkligen enbart mitt hjärta i stånd att frambringa den fruktansvärda sanning som sedan hände mig? Hur kunde jag ensam tänka ut den, hur kunde mitt hjärta drömma den? Var det möjligt att mitt lilla hjärta och mitt nyckfulla, obetydliga förstånd kunde höja sig till en sådan uppenbarelse av sanningen?
Ja, döm själva: hittills har jag dolt det men nu skall jag säga ut också denna sanning. Saken var den att jag … fördärvade dem alla!
Ja, det slutade med att jag fördärvade dem alla! Hur detta kunde ske vet jag inte, men jag minns tydligt allt. Drömmen sträckte sig genom årtusenden och lämnade kvar bara en förnimmelse av helheten. Jag vet bara att jag var orsak till syndafallet. Som en smittobärande trikin, som en pestbacill, i stånd att smitta ned hela riken, smittade jag ned hela denna lyckliga och före min ankomst syndfria jord.
De lärde sig ljuga, de lärde sig älska lögnen och förstå det sköna i lögnen. Å, det började kanske oskyldigt, som ett skämt, som koketteri, som en kärlekslek, det började kanske med det mest obetydliga frö, men detta lögnens frö slog rot i deras hjärtan och de tyckte om det. Sedan föddes snabbt vällusten, vällusten födde avund, avunden grymhet … Å, jag vet inte, jag minns inte, men snart, mycket snart flöt blod för första gången: de blev förvånade och förskräckta och gick ifrån varandra, isolerade sig mot varandra. Man hörde förebråelser och klander. De lärde känna blygsel och blygseln frambragte dygden. Det uppstod begrepp om heder och ära och varje grupp höjde sin fana. De började plåga djuren och djuren gick ifrån dem till skogarna och blev deras fiender. Nu började kampen för avsöndring, för isolering, för personligheten, för mitt och ditt. De började tala olika språk. De lärde känna sorg och älskade sorgen. De längtade efter lidandet och sade att Sanningen uppnås blott genom lidandet. Då uppstod hos dem vetenskapen. När de blev onda, började de tala om broderskap och humanitet och de förstod dessa idéer. När de blev förbrytare, uppfann de rättvisan och föreskrev varandra lagar för att bevara den och för att hävda lagen ställde de upp en giljotin.
De mindes knappast längre vad de hade förlorat, de ville inte ens tro att de en gång varit oskyldiga och lyckliga. De skrattade rentav åt att denna deras forna lycka var möjlig och kallade den en dröm. De kunde inte ens föreställa sig den i form och bild men konstigt och märkligt nog: trots att de förlorat all tro på sin forna lycka och kallade den en saga, önskade de till den grad bli oskyldiga och lyckliga på nytt att de som barn gav efter för sitt hjärtas önskan, dyrkade denna önskan, byggde tempel och började tillbe denna sin egen idé, sin egen ”önskan”, samtidigt som de fullt och helt trodde på omöjligheten att utföra och förverkliga den, men de dyrkade den under tårar och tillbad den. Och dock — om det hade varit möjligt för dem att återvända till det oskyldiga och lyckliga tillstånd som de förlorat och om någon plötsligt visat dem det på nytt och frågat om de ville återvända till det, skulle de helt säkert ha svarat nej. De sade till mig: ”Låt vara att vi är lögnaktiga, elaka och orättvisa, vi vet det och gråter över det och plågar oss själva för den sakens skull och marterar oss och straffar oss själva mer än kanske till och med den barmhärtige Domaren, Han som skall döma oss och vars namn vi inte känner. Men vi äger vetenskapen och med dess hjälp skall vi på nytt finna Sanningen, men den här gången skall vi acceptera den medvetet. Vetandet är mer än känslan, insikten om livet är mer än livet självt. Vetenskapen ger oss visheten, visheten upptäcker lagarna och kunskapen om lyckans lagar är mer än lyckan själv.”
Så sade de och efter sådana ord älskade var och en sig själv mer än andra och de kunde inte göra annat. Var och en blev så svartsjukt upptagen av sin egen personlighet att han av alla krafter sökte undertrycka och nedsätta de andras — och de ansåg att det var livets mening. Slaveri uppstod, till och med frivilligt slaveri: de svagare underordnade sig gärna de starkare bara för att de skulle hjälpa dem att tyrannisera dem som var ännu svagare än de själva. Rättfärdiga män framträdde som gick till dessa människor med tårar i ögonen och talade med dem om stolthet, om förlusten av sans och harmoni och all blygsel. Man skrattade åt dem och kastade sten på dem. Heligt blod utgöts på templens trösklar.
Å andra sidan började folk framträda som funderade över hur man åter skulle kunna förena alla, så att var och en, utan att upphöra att älska sig själv mer än andra, samtidigt inte skulle stå i vägen för någon annan, så att alla skulle kunna leva i ett enigt samhälle. Formliga krig utbröt för denna idés skull. Alla de kämpande trodde samtidigt fast att vetenskapen, visheten och självbevarelsedriften slutligen skulle tvinga människorna att samlas i ett harmoniskt och förnuftigt samhälle och för att påskynda den saken sökte de ”visa” så fort som möjligt utrota alla ”icke visa”, alla som inte förstod deras idé, för att de inte skulle hindra deras triumf. Men snart började självbevarelsedriften hastigt avtaga, det framträdde högmodiga och njutningstörstande människor som direkt fordrade allt eller intet. För att erhålla allt tillgrep man våldsdåd och om det inte lyckades begick man självmord. Det uppstod religiösa läror som dyrkade icke-varat och självutplåningen för den eviga fridens skull i intigheten.
Till sist tröttade det meningslösa arbetet ut dessa människor och lidandet präglade deras ansikten och de förkunnade att lidandet är skönt därför att bara i lidandet finns en mening. De besjöng lidandet i sina sånger. Jag gick bland dem, vred mina händer och grät över dem, men jag älskade dem kanske ännu mer än förut, då lidandet ännu inte hade präglat deras ansikten och då de var oskyldiga och sköna. Jag älskade den jord som de hade besudlat ännu mer än då den var ett paradis och det bara för att sorgen hade kommit dit. O, jag har alltid älskat sorg och bedrövelse men bara för min egen räkning, för deras skull grät jag och beklagade dem. Jag sträckte mina händer mot dem och förtvivlad anklagade jag, förbannade och föraktade mig själv. Jag sade dem att allt detta hade jag, jag ensam åstadkommit, att det var jag som fört last, sedefördärv och lögn till dem. Jag bönföll dem att de skulle korsfästa mig, jag lärde dem hur man skulle göra kors. Jag kunde inte, jag hade inte krafter att ta livet av mig, men jag ville ta emot plågorna från deras hand, jag törstade efter lidande, törstade efter att plågsamt utgjuta mitt blod till sista droppen. Men de skrattade bara åt mig och började till sist betrakta mig som sinnesrubbad. De urskuldade mig, sade att de bara fått vad de själva önskat och att allt som existerade gjorde det för att det måste så vara. Slutligen förklarade de att jag höll på att bli farlig för dem och att de skulle spärra in mig i ett sinnessjukhus om jag inte teg. Då steg sorgen upp i mitt hjärta med en sådan styrka att mitt hjärta sammanpressades och jag kände att jag dog och då … vaknade jag.
Det var redan morgon, det vill säga, det hade ännu inte ljusnat men klockan var ungefär sex. Jag vaknade i samma länstol, mitt ljus hade helt brunnit ned, hos kaptenen sov alla och runt omkring härskade en för vår våning sällsynt tystnad. Det första jag gjorde var att rusa upp med den största förvåning; aldrig hade något liknande hänt mig, inte en enda detalj stämde överens: aldrig hade det exempelvis hänt att jag somnat i min länstol. Medan jag stod där och långsamt återvann mina sinnens fulla bruk, blänkte plötsligt min revolver till framför mig, färdig, laddad — men jag sköt den ögonblickligen ifrån mig. Å, nu ville jag liv och åter liv! Jag höjde händerna och åkallade den eviga Sanningen, nej, inte åkallade men brast i gråt — hänförelse, en gränslös hänförelse lyfte hela min varelse. Ja, liv — och förkunnelse! Jag beslöt mig för förkunnelsen i samma ögonblick och för hela livet! Jag skall gå ut och förkunna, jag vill förkunna — men vad? Sanningen, ty jag har sett den, sett den med egna ögon, sett den i hela dess härlighet!
Och från denna stund är jag alltså förkunnare! Och dessutom — jag älskar alla, som skrattar åt mig, jag älskar dem mer än alla andra. Varför det är så, vet jag inte och kan inte förklara det, men låt det vara så. Man säger att jag redan nu tar fel, det vill säga att jag redan nu kommit på fel väg, vad skall det då inte bli sedan! Det är alldeles riktigt: jag gör mina misstag och kanske kommer det att bli ännu värre. Jag kommer naturligtvis att ta fel mer än en gång, medan jag söker efter det rätta sättet att förkunna, alltså med vilka ord och gärningar, ty det är något mycket svårt detta, att förkunna. Jag ser ju allt redan nu så klart som dagen, men hör mig: vem tar inte miste ibland! Allas vägar leder ju i alla fall mot ett och samma mål, i varje fall strävar alla mot en och samma sak, från den vise till rövaren, bara på olika sätt. Det är en gammal sanning men detta är nytt: jag kan inte ta så mycket fel. Ty jag har ju sett Sanningen, jag har sett den och vet att människorna kan vara vackra och lyckliga utan att förlora förmågan att leva på jorden. Jag vill inte och kan inte tro att det onda är människornas normala tillstånd.
Men de skrattar ju bara åt min tro. Men hur skulle jag kunna låta bli att tro så: jag har sett Sanningen, inte den som förståndet skapar, jag har sett, sett med mina egna ögon och dess levande bild har för alltid fyllt min själ. Jag har sett den så fullkomlig, så hel att jag inte kan tro annat än att den är möjlig också hos människorna. Alltså, på vilket sätt tar jag fel? Jag kommer naturligtvis att vika av från den rätta vägen, säkert mer än en gång, och jag kommer kanske rentav att tala med främmande ord men inte länge: den levande bilden av vad jag såg kommer alltid att stanna hos mig och kommer alltid att rätta mig och styra mina steg. Å, jag är full av mod, jag känner mig ung, jag skall gå och förkunna, må det så vara i tusen år!
Vet ni, jag ville till en början rentav dölja det faktum att jag hade fördärvat dem alla, men det var ett misstag — det var redan det första misstaget! Men Sanningen viskade till mig att jag ljög och höll sin hand över mig och ledde mig på rätt väg. Men hur paradiset skall ordnas, det vet jag inte, därför att jag inte kan återge det med ord. Efter min dröm förlorade jag på något sätt orden. I varje fall alla viktiga ord, de nödvändigaste. Men det gör detsamma: jag skall gå ut och tala, alltid, oavbrutet, därför att jag i alla fall har sett med mina egna ögon, även om jag inte kan uttrycka vad jag har sett.
Men det är det mina belackare inte förstår: ”Du har drömt, säger de, det är febersyner, hallucinationer.” Är det nu så vist sagt? Så de sätter näsan i vädret! En dröm? Vad är en dröm? Är då inte hela vårt liv en dröm? Jag går längre: låt vara att det aldrig kommer att bli av, att det aldrig blir något paradis (en sådan synpunkt kan jag ju förstå!) — men jag kommer i alla fall fortsätta att förkunna. Å, det är ju så enkelt: på en dag, på en enda timme skulle allting kunna förändras!
Huvudsaken är: älska din nästa som dig själv, det är det viktiga, det är allt, något annat behövs inte: då kommer du genast att förstå hur det övriga skall ordnas. Och i själva verket är ju detta bara en gammal sanning, som man upprepat och läst biljoner gånger men ändå inte vant sig vid. ”Insikten om livet är viktigare än livet självt, kunskapen om lyckans lagar är viktigare än lyckan själv” — det är det man måste bekämpa! Jag skall göra det. Om bara alla ville, skulle allting förändras på ett ögonblick.
Men den lilla flickan har jag sökt upp … Och nu går jag! Nu går jag!