Mitt i skrivandet börjar saker röra på sig.
Så här.
När jag började researcharbetet var jag full av iver. Allting låg glasklart framför mig. Jag ville medverka till att avstigmatisera psykisk ohälsa genom att:
• Minska rädslan genom att lyfta fram kunskap om psykisk ohälsa.
• Sätta ord på det som har med psykisk ohälsa att göra, så att människor som i vanliga fall inte talar om ämnet ska kunna göra det.
• Minska känslan av främlingskap genom att lyfta fram människor som berättar öppet.
Det var inte lätt att hitta människor med psykisk ohälsa som ville ställa upp.
Jag hade en del egna kontakter. En vän jag själv stödde en het sommar. En annan god väns dotter hade blivit sjuk. En tredje bekant som jag visste hade haft en del problem. Sedan fick jag hjälp av Hjärnkoll i Skåne, regeringens initiativ för att avstigmatisera psykisk ohälsa. Där har man utbildat »ambassadörer« som fått stöd att våga vilja prata om sina sjukdomar. Den hjälpsamma Johanna Schmidt på Region Skåne hjälpte mig att komma i kontakt med ytterligare människor med en historia av mental ohälsa.
Efter ett tag började jag få problem. Folk ville gärna träffas, höra mer och berätta. Jag träffade många olika människor och ibland gjorde jag intervjuer. Jag skrev förslag på texter, och vinnlade mig om att skriva i fråga-svar-form, så att de som berättade verkligen skulle äga sina egna ord. Men när allting kom på pränt började de intervjuade bli oroliga. Allting blev så hårt i skrift. Nästan oåterkalleligt.
»Det känns så konstigt att läsa sådana ord«, sa en person som drog sig ur. »Jag känner ju precis som du skrivit, men har aldrig läst det förut i tryck. Folk kommer att bli oroliga för mig«, sa hon vidare.
»Jag känner obehag för vad mina grannar ska säga«, sa Andreas som har haft problem med psykoser, som just handlar om en känsla av förföljelse. »För mig är det en mardröm att känna att andra viskar om mig.«
»Jag vet inte om jag vill bli associerad med mental sjukdom«, sa en ung tjej på väg att få ett nytt jobb. »Vad ska folk tänka om mig då?«
Man talade om internet, och att en text numera får ett evigt liv på nätet. Om det näthat som finns och som med kraft riktas mot den som är annorlunda eller upplevs som udda.
Tjipke har diagnosen ADHD. Hon har redan upplevt detta näthat, när människor på hennes Facebook-sida kallat henne förminskande och elaka saker för att hon är sjukpensionär på grund av sin sjukdom. »Man kallade mig för en lat odugling«, berättar hon. »Som tur var gick andra vänner ut och försvarade mig. Men det var mycket, mycket tufft.«
Gunilla var orolig för sin dotter med Aspergers syndrom. Hon ville gärna berätta, men under pseudonym. Ingen skulle kunna läsa om hennes dotter och döma ut henne på förhand. Gunillas oro gällde dotterns möjligheter att leva ett gott framtida liv.
I England intervjuade jag politikern Charles Walker, som tagit trettio år på sig att bli offentlig med sin sjukdom. Av oro för hur andra skulle se på honom.
Stefan, som har en dotter med anorexi, kunde vid eftertanke inte heller tänka sig att vara öppen med sitt berättande. Med en vd-position i näringslivet och en skör dotter var det uppenbart för honom att hans öde skulle väcka ett medialt intresse som inte skulle gynna dottern. »Jag vill inte hänga ut min dotter«, sa han. »Bara få folk att förstå.«
Anna, som också är en välkänd person och som har lidit av panikångest, ville från början vara helt öppen och kände en mission att gå ut. Men när vi började diskutera saken närmare lät det så här:
»Jag vet inte om jag orkar gå ut helt öppet. Vad tycker du?«
»Vad tycker du själv?« sa jag.
»Att jag hade tänkt vara helt öppen, men nu vet jag inte. En del av mig är orolig för att bli dömd, att det kan påverka min yrkesbana långsiktigt. Å andra sidan behöver vi ju folk som kliver fram och berättar. Vad tycker du?«
Jag bad att få fundera vidare på saken.
Var det så att boken knappt skulle ha en enda person som gick ut och berättade öppet?
Var egentligen hela projektet misslyckat?
Efter en sömnlös natt och samtal med kloka kolleger kom jag fram till att människor inte vågade berätta just för att vi har ett tabu, vilket är precis vad jag skriver om. Jag kom också fram till att jag själv har ändrats. I en gammal värld hade jag som vetenskapsjournalist drivit på för att folk skulle »komma ut ur garderoben«. För att det hade givit historien nerv. För att det hade skapat äkthet. För att det hade hjälpt andra att identifiera sig. Och för att det hade skapat mer mediaintresse och sålt boken bättre.
Men jag är inte själv densamma som jag var för femton år sedan. Jag har själv varit med om ett drev och känt smärtan i att bli uthängd. Så jag kan inte göra samma bedömning längre. Speciellt inte med tanke på de utmaningar som psykiskt sjuka redan har i form av sjukdomen i sig. De känner sig redan ensamma och utsatta – vilken fasa för mig om den här boken skulle leda till större utsatthet. Den tanken slog mig hårt i magen.
Så det har blivit som det har blivit. Jag har intervjuat drabbade människor och några av deras nära anhöriga, för att öka förståelse och insikt. Efter intervjuerna kommer ett »Så funkar det« med basfakta om de olika diagnoserna och tankar om hur man kan tala om funktionshinder och psykisk sjukdom. Tanken är att hjälpa oss alla att bryta tystnaden, att ge ord för att börja förklara hur det är när man själv, ens anhöriga, vän eller arbetskamrat har problem. Jag gör inte anspråk på att ha hittat de ultimata orden på något vis, du hittar säkert bättre själv efter ett tag. Men förhoppningsvis kan det hela fungera katalytiskt – hjälpa till att sätta igång något som ibland är svårt att tala om.
Tjipke Schmidt är den enda svensk som har valt att vara öppen med sin diagnos. I England intervjuade jag parlamentarikern och tvångsneurotikern Charles Walker helt öppet. Heder åt båda för det mod de visat.
De andra har valt att berätta under pseudonym. Heder åt dem för att de ställde upp, delade med sig och har tagit ansvar för att göra det bästa i sina livssituationer.
Dagen efter ringde jag upp Anna.
»Du ska bara vara med öppet om du känner för det 100 procent«, sa jag. »Om det är 99 procent, var anonym. Jag kommer inte att försöka övertyga dig. Det här är din berättelse.«
Och så fick det bli.