Plötsligt ramlade en vattenballong in genom fönstret. Det var valborgsmässoafton och för Andreas blev händelsen startskottet på en lång resa in i psykos och vanföreställningar.
Jag hittar honom i ett snirkligt bostadsområde i norra Lund, där många studenter och invandrare bor. Han väntar på balkongen och vinkar upp mig på tredje våningen.
Lägenheten är full av böcker om vetenskap, psykiatri och programmering. Persiennerna är nerdragna – det känns skönast med ingen insyn när man lätt börjar oroa sig för vad andra säger om en.
Så ser jag en skrubb fylld av datorer och sladdar, och fem datorskärmar på raken i sovrummet. I köket får jag en annan ledtråd: en papperskasse full av tomma Coca-Cola-flaskor. Börjar misstänka att det handlar om en datornörd.
Andreas är på väg att hämta sig efter en tuff psykos, och arbetar deltid som nätverkstekniker.
Han tar emot mig vänligt med goda wienerbröd och pinfärskt hembryggt espressokaffe. Vi har haft en hel del mejlkontakt innan och har gjort upp våra spelregler. Han har skickat mig långa läslistor. Andreas verkar tänka efter före.
MB: Hur började allt?
ANDREAS: Som jag ser det började min psykos med en vattenballong som kom infarande genom mitt fönster valborgsmässoafton 2000. Det var väl några studenter. Men jag satt ensam hemma och höll på med datorerna. Jag blev chockad, trodde det var ett attentat mot mig och fick en total känsla av att vara övervakad. Grannar och webbkameror som spionerade, så var det först. Sen växte det här under sommaren. Jag upplevde att SÄPO och KGB var efter mig också.
MB: Vad gjorde du då?
ANDREAS: Jag bodde på korridor, och hade mest hållit mig för mig själv. Nu gick jag ut i korridorköket och delvis anklagade de andra studenterna för att spionera på mig. Det blev ett väldigt liv. Men jag kände mig enormt orolig och förvirrad. Åkte runt i Skåne, mest för att komma bort från Lund – men även för att undersöka om jag var förföljd på andra platser. Sen började jag sommarjobba på ett säkerhetsklassat jobb inom en statlig myndighet. Det var ju som gjort för att jag med mina förföljelsekänslor skulle börja uppleva ett enormt hot. Telefonerna var avlyssnade, och jag var förföljd.
MB: Förstod du då att det var vanföreställningar?
ANDREAS: Jag hade ju femma i psykologi på gymnasiet, och efter ett tag började jag förstå att jag kanske hade en psykos. Så jag togs in akut på Huddinge psykavdelning. Där var jag i tio dagar under den värsta tiden. Jag fick diagnosen. Paranoid psykos, även kallat vanföreställningssyndrom.
MB: Hur var det innan du fick psykosen? Kom det bara som en blixt från en klar himmel?
ANDREAS: Jag var nog lite blyg i grundskolan och blev småmobbad. Det blev bättre när jag började i gymnasiet, där jag trivdes bra på naturlinjen. Fick läsa de ämnen jag gillade, och slippa de människor från grundskolan som stökade runt och störde. Hade ganska bra betyg, med femma i några ämnen och stort intresse för datorer. Så jag sökte in på Lunds tekniska högskola. Där gick det blandat bra och dåligt. Ibland hade jag svårt att koncentrera mig och ta tentorna. Sen började jag läsa lite humaniora också.
MB: När det här kom, kunde dina föräldrar stödja dig?
ANDREAS: Min pappa har haft en stroke, så han kan tyvärr inte prata. Men min mamma jobbar på ICA bakom charkdisken, så henne är det bra fart i och hon har varit ett bra stöd.
MB: Hur mår du nu?
ANDREAS: Jag mår bättre och bättre, även om det är en lång väg tillbaks. Jag har fått bra mediciner, Zyprexa [mot psykos] och Sobril [mot ångest], och det funkar bra på mig. Jag jobbar 70–90 procent. Pluggar heltid på Författarskolan i Lund. Nu har jag noll procent sjukersättning, för sju år sen hade jag 100 procent, jag minskade stegvis. Jag vill gå upp till heltid med jobbet. Det känns lite spännande. Och jag skriver en bok om systemadministration.
[Andreas visar mig ett bokmanus, prydliga sidor med ett tekniskt innehåll som ligger långt bortom vad jag är kapabel att förstå. Jag börjar förstå att jag samtalar med något långt mer än en datornörd, nej, vi talar om en specialist. Han visar mig också en Powerpoint-presentation om sig själv som han har visat för boendestödjare och gymnasieklasser. Den är pedagogisk och rak. I inledningen berättar han att man gärna får skratta när han drar presentationen.]
ANDREAS: Jag vill ju bli bemött som alla andra. Tycker om när folk är öppna. Man kan skoja – men lagom, för jag vill inte känna mig hånad. Tycker om att få en kram då och då.
MB: Har du vänner nu?
ANDREAS: Några få, men jag vill gärna ha fler. Jag är nog lite terapiskadad. Har lättast att prata om min sjukdom, och har svårt att prata om småsaker eller väder och vind. Det måste man ju kunna för att få vanliga vänner. Men håller på att träna mig att prata om annat. Som datorer eller musik eller böcker. Jag är ibland rädd i större grupper. Blir orolig att folk pratar om mig. Det fungerar bättre i små grupper, bäst i dialog.
MB: Som nu. Nu känner jag att du är väldigt öppen och lätt att prata med.
ANDREAS: Jamen nu får jag ju prata om min sjukdom. Det är jag ju expert på [han skrattar gott och varmt].
MB: Vid vilka tillfällen har du mest paranoia nuförtiden?
ANDREAS: Jag går mycket på konserter och har varit på Sweden Rock Festival varje år sen 2006. Där är det många riskfaktorer: 35 000 människor, alkohol, sömnbrist, syn- och ljudintryck. Så där får jag ofta paranoia, men kan hantera det tack vare höjd medicindos, åren i terapi och inte minst att vara nära personer som jag litar på.
MB: Hur mycket vårdstöd behöver du nu?
ANDREAS: Jag bor för mig själv, fastän de ville att jag skulle bo i gruppboende. Men det ville inte jag. Så jag har boendestöd. En person som kommer hit en gång i veckan och kollar att det är okej hemma. En del har varit mentalskötare, några socionomer. De blir ju viktiga för mig.
Jag har även en terapeut och en socionom som jag diskuterar mina jobb med. Och träffar psykiatern var fjärde månad.
MB: Hur vill du att en bra kontaktperson ska vara?
ANDREAS: Jag gillar kunniga personer. [Han visar en lång lista med tekniska psykiatritermer som han tycker att en kontaktperson bör känna till.] Jag vill att man håller tiden och visar mig respekt. Kan ge en kram, lite medmänsklighet – det är bra det med. Kanske bjuder jag på mat. [Andreas visar en Powerpointbild på en proffsig smörgåstårta med räkor, grönsaker och ägg.]
MB: Vilken smörgåstårta!
ANDREAS: Japp, den har jag själv gjort. Lärde mig av mamma, hon gör såna på ICA.
MB: Du har många talanger.
ANDREAS: Jo, jag har många intressen. Det har hjälpt mig. Jag läser mycket. Har läst mycket om min sjukdom, det gör att jag kan förstå mig själv bättre.
MB: Hjälp mig, Andreas, att sätta ord på en psykos. Hur vill du beskriva det?
ANDREAS: Det är som en vakendröm. Eller som när man är djupt förälskad och känner en besatthet, bortom det förnuftiga. Man tror allt man känner är sant, men det är det inte.
MB: Det måste ta mycket kraft?
ANDREAS: När det var som värst tog det all kraft, att hålla koll på ens tankar och känslor och reda ut vad som är verklighet och inte. Man blir helt slut. Men nu är jag på väg att hämta mig.
MB: Vad har du sagt på jobbet?
ANDREAS: Jag berättade för min chef. Han sa att det är okej, bara du sköter jobbet. Och nu har jag faktiskt fått en medarbetare som jag arbetsleder, det är första gången i livet, och det ska bli spännande.
MB: Så vad har du för drömmar framöver? Hur vill du att ditt liv ska bli?
ANDREAS: Jag vill fortsätta jobba, och vill ha mer att göra och högre lön. Jag vill skriva fler böcker om datorer. Jag skulle också gärna vilja ha en flickvän. Jag är nog redo för det nu.
MB: Vill du ha en flickvän som också haft problem – eller en utan?
ANDREAS: Jag kan se fördelar med både och. Om hon också haft problem så förstår vi varandra bättre. Men om hon får väldiga problem, vet jag ju inte om jag är stark nog att stötta. Men kanske skulle jag vilja ha barn. En del av mig tänker att det finns ärftlighet i detta, att jag inte ska föra det vidare. Men det går inte att tänka så heller. Jag har ju bara ett liv.
MB: Slutligen. Vad vill du bli kallad i intervjun? Vill du ställa upp med ditt riktiga namn?
ANDREAS: Jag har ju en sjukdom som gör att jag väldigt lätt oroar mig för vad andra säger om mig. Jag vill inte ha med hela mitt namn, det skulle kunna skapa en massa effekter som är svåra för mig.
MB: Vad är du mest orolig över?
ANDREAS: Vad folk säger här där jag bor. Och på jobbet. Så bara förnamnet räcker, det är vad jag orkar.
Det finns olika typer av psykos, och cirka hälften av alla som får en psykossjukdom utvecklar så småningom schizofreni.
Gemensamt för alla psykossjukdomar är att verkligheten plötsligt förändras. Vanligt är vanföreställningar, som man inte kan resonera bort, och som är svåra att förstå för utomstående. En vanlig föreställning är att någon styr en utifrån eller att man upplever sig vara förföljd via sändare, spioner osv. Man kan också få hallucinationer, ett slags inre brus i hjärnan med röster eller mummel. Dessa röster kan vara elaka och hotfulla. Man kan bli väldigt isolerad och ha svårt att kommunicera.
Man kan få psykos en gång eller återkommande. En del som har haft psykos, kan senare komma tillbaks och leva bra liv. När det handlar om psykosepisoder under längre perioder talar man om schizofreni.
I hela världen räknar man grovt med att cirka 1 procent av befolkningen drabbas av psykos. Man brukar tala om en medfödd sårbarhet, som sedan kan utlösas av stress. Att vara född på våren ökar risken, förlossningsskador likaså. Bruk av droger kan utlösa psykos. Forskarna talar alltmer om inflammation som en möjlig utlösande faktor.
»Dopaminhypotesen« syftar på det man har kunnat se sker inne i hjärnan under en psykos. Sjukdomen hänger samman med ökade nivåer av signalsubstansen dopamin i de centrala delarna av hjärnan. Forskningen har visat att detta leder till hallucinationer.
Som litet barn lär man sig skilja på vad som är ens egna tankar och ens egen personlighet, och när andra talar med en. Den som får en psykos börjar däremot höra röster inifrån sig själv. Gränsen mellan jaget och omgivningen blir suddig. Det kan vara väldigt skrämmande och oförståeligt när man börjar hallucinera och höra röster, knäppningar och konstiga brus i huvudet som man inte hört förr.
Den som blir sjuk ägnar all tid åt att försöka förstå vad som är sant och vad som är inbillning. Rösterna och vanföreställningarna kan också göra en rädd – man känner sig förföljd på allvar och blir orolig för att omgivningen inte förstår ens rädsla.
Sjukdomen skapar väldig trötthet. Man har fullt upp att bemästra sin inre värld som skenar, att försöka förstå om de röster man hör är sanna eller inte. När en akut psykos går över, finns ändå minnet kvar av vad man upplevde.
Det är svårt och kan kännas otäckt när en närstående förändras på det sätt som sker vid psykos/schizofreni, och har ett inre som spökar. Den som blir sjuk tappar förmågan att fästa ihop tankarna, och kan reagera på ett känslomässigt sätt som inte alls är adekvat. Den sjuka kan sitta och tala för sig själv, som om hon eller han är långt borta i en egen värld. Hon eller han kanske drar sig tillbaka, orkar inte tvätta sig, orkar inte sköta sig.
Det är viktigt att den närstående får chansen att träffa professionella vårdgivare. Människor i den sjukas omgivning behöver stöd av andra, för att själva förstå och orka.
Som många svåra sjukdomar väcker schizofreni och psykosutbrott mycket oro hos omgivningen. Rädsla och okunskap föder tabubeläggning. Det kan kännas svårt att prata om psykoser och schizofreni, när andra människor ser så rädda ut i ansiktet och vet så lite. Den som ska berätta om sjukdomen kan känna att han eller hon måste lugna omgivningen, förutom att bära sin egen oro. Medier sprider också mycket myter om schizofrena, och kan ibland framställa patientgruppen som överlag våldsam och hotfull. I själva verket är det en ytterst liten del av alla våldsbrott som begås av schizofrena. Det är exempelvis en mycket större riskfaktor att vara berusad.
I akut psykosfas behöver patienten vila, yttre lugn och stabilitet. Eftersom de som insjuknar ofta saknar sjukdomsinsikt, behövs många gånger en insats för att hjälpa dem att hitta till rätt akut psykiatrisk vård, med medicinering, samtal och professionellt stöd. Som medicinering används främst neuroleptika.
När psykosen läker ut, gäller det att skaffa rätt stöd för att kunna hitta tillbaka till ett bra liv. Ofta behöver man praktiskt stöd med hemmet, städning och matlagning. I Sverige är det kommunerna som står för boendestöd, och varje kommun har sina egna regler och rutiner. Alltför få schizofrena får tillräckligt stöd i hemmet, så du som är anhörig eller närstående kan få förbereda dig på ett långsiktigt arbete.
Du kommer att behöva uppbåda alla de krafter du har för att stödja din närstående. Den som drabbas av psykos drar sig undan, vill vara för sig själv och orkar väldigt lite. Det gäller för dig att orka föreslå det vardagliga – att ni röjer upp i köket, tar en promenad eller går och handlar. Och samtidigt acceptera att det inte sker på det sätt som du är van vid, och att du inte kan bli irriterad eller lasta din närstående för detta.
Den sjuka kan pendla mellan att dra sig undan, bete sig depressivt och knappt vilja sköta sin personliga hygien. Du möter det bäst, inte genom att fördöma, utan genom att föreslå lugna och regelbundna aktiviteter. En morgondusch, en promenad, »här ligger en borste«, osv. Du kan också få möta att den som är sjuk delar med sig av de inre rösternas värld, om grannar som förföljer dem eller spionkameror som ser dem. Det kan vara svårt att veta vad du ska svara – du vill kanske inte peka ut att det är fantasier, men vill inte heller ljuga. Ett möjligt sätt att hantera situationen kan vara att du accepterar att den som är sjuk känner så just nu. »Jag förstår att du just nu upplever att grannarna tittar lite extra på dig.«
Ofta blir de som har haft psykos ensamma. Omgivningen orkar inte eller förstår inte – i ett samhälle som har dåliga kunskaper om psykisk ohälsa. Det kan bli för utmanande. Men det finns också exempel på stödföreningar för de anhöriga och närstående, som ger de sjuka och deras närstående kraft att kämpa vidare. Våga leta upp sådana där du bor!
Så här föreslår en sektionschef på en stängd psykiatrisk avdelning: »Du kan säga så här: ’min vän (eller den det handlar om) har en akut psykos, och tillvaron är väldigt tuff just nu för honom. Hans inre är i uppror, och han hör röster och föreställer sig en massa saker som gör honom väldigt rädd och orolig. Han behöver vila, lugn och professionellt stöd just nu för att reda ut sina tankar. Tillsammans med rätt mediciner hoppas vi att han kommer ur detta om ett tag.’«