Till Jan Vidar skrev jag ungefär samma sak. När jag hade gjort det tittade jag till barnen, de sov alla tre nu, tog telefonen, gick ut på balkongen, satte mig och slog upp en kopp kaffe, tände en cigarett och ringde till mamma.

Hon svarade med en gång.

– Hallå, det är Sissel, sa hon.

– Hej, det är Karl Ove, sa jag. Har du läst mejlet nu?

– Ja, jag har läst det.

– Vad säger du då?

– Jag är väldigt upprörd ska du veta, sa hon. Och omskakad. Jag har suttit och funderat på vad jag ska skriva till honom. Men det är kanske bäst att avvakta lite.

– Du får inte ens tänka på att svara, sa jag. Då ställer du upp på hans premisser, då sänker du dig till hans nivå.

– Du har säkert rätt, sa hon. Morfar sa en gång att vrövel ska man inte besvara. Det är ett bra råd. Men jag är så förbannad att jag har lust att säga honom ett sanningens ord. Han undertecknade brevet som din fars bror. Din far skulle aldrig ha gjort en sådan sak, det ska du veta.

– Jag vet inte vad jag ska tro, sa jag och skrattade lite. Du är ju min enda källa till allt det här.

– Vad menar du med det?

– Han skriver ju det. Att jag har fått alltihop från dig.

– Jaså det. Att jag har ansvar för dig, när du är fyrtio år fyllda, det är ju också en märklig synpunkt. Hur länge har man egentligen ansvar för sina barns handlingar?

– Han såg mig växa upp. I hans ögon är jag väl fortfarande tonåring.

– Det ligger väl något i det. Men att jag skulle hata familjen Knausgård på något sätt, det är rent absurt. Jag var nog hämmad och blyg när jag kom in i familjen som tjugoåring, det har han rätt i, och farmor var en varm och utåtriktad människa, särskilt mot er barn förstås. Så det finns ett korn av sanning i det han skriver. Han har gjort en vrångbild av mig kan man säga. Jag kan förstå att man kan uppfatta mig så.

– En kall kåre från Vestlandet?

– Ja. Besöket hos oss måste ha gjort ett starkt intryck på honom. Torparstuga skriver han, det känns konstigt att stöta på det ordet igen, men jämfört med det han var van vid var vi fattiga. Kulturen var också helt annorlunda. Allt det där kan ha skrämt honom. Mormor var tystlåten, hon sa inte mycket, det måste också ha varit ovant för honom.

Det blev tyst några sekunder. Jag tände en ny cigarett och lade upp fötterna på räcket medan jag vände blicken upp mot den gråblå sommarhimlen, som vimlade av flygplan på väg mot eller bort från de båda flygplatserna Kastrup och Sturup.

– Det var en sak han skrev som faktiskt grep mig på något sätt, sa jag efter ett tag. Det var det att han hade sett oss när vi var små. Det han skriver om ”pojkarna”, du vet. Att du försummade oss genom att inte agera som ett korrektiv till pappa och ingripa när vi behövde det som mest. Jag hade ingen aning om att någon såg att pappa kanske inte var så bra för oss. Men han såg det. Det måste han ha gjort eftersom han skriver så. Han drar ju en annan slutsats än jag, för jag var där och vet att du i själva verket var min räddning, men bara det att det fanns en som såg det, som hade vetskap om det, griper mig. Märkligt nog.

– Det handlar om att bli sedd. Jag förstår att det känns för dig. Särskilt om det var som du säger att du satte honom i din fars ställe.

– Ja, det finns något där. Det märker jag. Vissa djupare strukturer.

– Men din far såg dig, ska du veta. Han visste vem du var.

– Det tvivlar jag faktiskt på.

– Ja, men det gjorde han faktiskt.

Jag grät när hon sa det, men tyst, och utan att det hördes på rösten, så hon märkte det inte. Vi fortsatte prata säkert en halvtimme om Gunnar och mejlen, inte så mycket om boken som hade provocerat fram dem som om familjen, både pappas och hennes. Hon berättade mer om hur hon hade upplevt det att komma in i hans familj den där gången i början av sextiotalet, och mer om vem han hade varit då. Så hade hon också gjort när han dog, då hade jag ringt henne flera gånger om dagen, och det hon gjorde var att försöka lyfta min syn på honom, gång på gång påminna mig om att även om han var plågad var han samtidigt storartad; intelligent, insiktsfull, bildad, nyfiken, framsynt. Hon visste att jag behövde en annan bild av min far, och gav mig den man hon hade känt, visade mig hur han såg ut i en vuxen människas ögon då jag var barn.

Likadant gjorde hon nu.

Jag drevs längre och längre ut i något jag inte visste vad det var. Mejlet från Gunnar gav en bild av den familj jag hade vuxit upp i som var mig fullständigt främmande, och den bilden mamma gav av pappa var också främmande, omöjlig att förena med min egen upplevelse av honom. Det var som om allt pekade inåt mot mig själv.

Det första jag gjorde när jag lagt på luren efter samtalet med mamma var att ringa Linda.

– Hej, sa hon.

– Är du ensam? sa jag.

– Ja, jag sitter inne i rummet jag har fått. Det är jättefint här. Och Helena tar verkligen hand om mig.

– Har ni grillat nu?

– Ja, det var jättemysigt. Men hur har du det? Och hur har det gått med barnen?

Jag berättade om dagen. Vi diskuterade mejlen från Gunnar, men det var inte det vi skulle prata om. Hon berättade mer om det hon hade varit med om, vad de hade gjort, hur det såg ut där. Medan hon gjorde det mindes jag ett annat samtal vi hade haft, i början av den sommaren då vi blev ihop. Hon hade åkt ut till sin mammas ställe utanför Gnesta, det var första gången vi var ifrån varandra. Jag saknade henne så att det gjorde ont i kroppen. Då hade jag också sett framför mig hur det såg ut omkring henne, byggt upp ett hus och en trädgård och en skog i tankarna. Senare, under de första höstveckorna, såg jag platsen med egna ögon, det var naturligtvis helt annorlunda och mycket starkare, så den första, nästan drömlika bild jag hade haft försvann utan ett spår, bortträngd av verklighetens tyngd och stabilitet. Hon hade berättat att de hade badat den dagen, hon hade legat på bryggan med sin mamma och läst upp tre texter jag hade skrivit och som nyligen blivit publicerade i en bok jag gett henne. Hennes mamma tyckte de var fantastiska, sa hon och skrattade av lycka. Senare på kvällen berättade hon för dem om mig, sa hon, och de tyckte redan om mig. Jag satt i min lägenhet med hennes mörka röst i mitt öra och såg framför mig rummet hon satt i, hon som var den enda människa jag älskade och ville ha mer än något annat.

På fotografierna vi tog på den tiden såg vi nästan fasaväckande unga ut. Linda var tjugonio, jag var trettiotre. Linda såg fortfarande ung ut, medan jag såg ut som om jag hade bott på gatan alla år sedan dess, mitt ansikte hade blivit härjat, fårorna i pannan var nästan parodiskt djupa, näsan hade blivit längre och spetsigare, och ögonen stirrade hur lugn jag än kände mig.

Som jag hade älskat henne. Hon hade varit det absolut enda jag brydde mig om. Allt annat gav jag fullständigt fan i. Det kunde inte förbli så, då hade jag brunnit upp, men var det verkligen hit vi skulle? Var det för det här vi hade blivit ihop?

Men det var inte för sent. Ingenting hade gått förlorat. Allt låg fortfarande inom räckhåll.

– Jag önskar att du vore här nu, sa jag.

– Vad glad jag blir, Karl Ove, sa hon.

– Det är inte bara något jag säger.

– Jag hör det. Jag saknar dig också.

– Det var det jag sa. Det är bra med lite avstånd.

– Ha ha.

Vi önskade varandra god natt, jag lade på och gick in och kollade mejlen igen. Inte ett ord från någon. Jag surfade en halvtimme, sedan klädde jag av mig och gick till sängs. Klockan var bara tio i nio, men om jag skulle klara av nästa morgon utan att bli irriterad måste jag vara utsövd. Och Heidi hade somnat så tidigt att hon antagligen skulle vara i farten vid fem, om inte ännu tidigare.

Jag vaknade till vid halv elva-tiden, när Vanja kom in i sovrummet släpande på sitt täcke, men somnade genast om. Nästa gång jag vaknade stod John vid sängen med gosekudden i handen och tittade på mig.

– Är det morgon nu? sa han.

Jag kastade en blick på klockan. Hon var kvart över fem.

– På sätt och vis. Vill du ha frukost?

Han nickade.

– Gå ut i köket du, så kommer jag snart.

Han gjorde som jag sa.

Jag steg upp och tänkte genast på Gunnars mejl. På väg till köket plockade jag med mig tidningarna från dörrmattan. Köket vette rakt mot öst, där solen färgade horisonten röd. Jag satte John i stolen, ställde skålen med müsli och fil framför honom, hällde vatten i bryggaren, lade ett filter i filterhållaren, öste upp kaffe och knäppte på apparaten. Medan den klickade och puttrade bläddrade jag igenom kultursidorna och sporten i båda tidningarna.

– Hej pappa, sa Heidi, hon stod i dörren och riktigt strålade.

– Hej Heidi-Hei, sa jag. Müsli eller cornflakes?

– Cornflakes. Men jag vill hälla på mjölken.

– Okej, sa jag.

Hon försvann, jag hörde att hon kom dragande på den lilla stolen från sovrummet genom hallen, hon hade den till att stå på när hon skulle gräva fram något ur klädhögarna som låg i den lösa IKEAgarderoben vi hade stående i slutet av skåpraden. Ett par minuter senare kom hon in, klädd i rosa tröja med jordgubbsmönster och en blå Hello Kitty-jeanskjol. Tröjan var hennes absoluta favorit; hade hon fått bestämma skulle hon haft den på sig dygnet runt.

– Vad fin du är, sa jag.

Hon bara log.

– Jag är också fin, sa John.

– Men du har ju inte klätt på dig än, sa jag. Det har Heidi, det var därför jag sa att hon var fin. Du har kläderna du hade i går!

– Ja det har jag, sa han.

Jag hällde cornflakes i en skål och ställde den och mjölken framför Heidi, gick ut och hämtade termosen på balkongen, fyllde den med kaffet, tog en kopp ur skåpet, slog i den sista skvätten som inte fått plats i termosen, och tog med den ut på balkongen. Dörren hade bara handtag på insidan, det var livsfarligt, för rätt vad det var hände det att barnen var framme och ville vrida på handtaget, och om de gjorde det var det kört, då stod man där utelåst. De var för små för att kunna låsa upp. Vanja klarade det, men hon sov nu. Så jag vred ner handtaget i låst läge med dörren halvöppen innan jag satte mig och tände cigaretten.

Det var kallt i luften, men himlen var klar, och den röda solen på väg upp över horisonten. Jag var öm i magmusklerna, det kändes som om jag hade tränat dagen innan. Förmodligen var det bara all spänning som hade satt sig i musklerna.

Jag anade en rörelse innanför fönstret och gjorde instinktivt ett ryck mot dörren för att förhindra att den blev låst, innan jag kom på att det inte var någon fara och satte mig till rätta igen.

Heidi sköt upp dörren.

– Pappa, jag spillde, sa hon.

– Det gör inget, sa jag.

– Kan du inte komma?

– Jag ska bara dricka upp kaffet först, sedan kommer jag. Gå in du bara.

Hon gjorde tvärtom, sköt upp dörren ännu mer och tog ett steg ut på balkongen.

– Heidi, sa jag. Gå in med dig! Du får inte vara här ute.

– Jag skulle bara titta, sa hon harmset.

– Gå in så kommer jag snart. Okej?

– Okej då.

Varför hade hon inte kunnat vänta tre minuter, så att jag kunde få den ynka lilla stunden med dagens första cigarett och kaffe i fred? Fem ostörda minuter, det var allt jag begärde.

Jag drog ner den sista röken i lungorna, drack upp kaffet och gick in till barnen. Det var inte lite mjölk som flöt över bordet, och som hade runnit över kanten och droppat ner på golvet. Jag rev av ett stort stycke hushållspapper och torkade upp.

– Gjorde du det med flit? sa jag medan jag höll på, och tittade upp på henne där hon satt på sin stol och följde med i mina förehavanden.

Hon skakade på huvudet.

– Det var bra, sa jag. Men du kan i alla fall äta det du har i skålen!

– Ja men den är proppfull, sa hon.

Jag sa inget, bar skålen till diskhon, hällde ut lite mjölk och lite cornflakes, torkade av undersidan och kanten på skålen och ställde den framför henne igen.

– Så där ja, sa jag. Nu kan du äta.

– Du är arg, sa hon. När det kom ur hennes mun var det en anklagelse.

– Jag är inte arg, Heidi, inte det minsta. Jag har bara ingen lust att stå och torka upp hela morgonen. Men det var inte ditt fel. Allt är bra.

– Är det morgon? sa John.

– Jajamän, sa jag. När solen går upp är det morgon. När den går ner är det kväll.

– Inte på vintern, sa Heidi.

– Nej, det är sant. Men på sommaren är det så. Och vem är det som har födelsedag på sommaren?

– Jag! sa John.

– I nästa vecka till och med!

– Vad får jag då? sa Heidi.

– Du? Det är väl inte du som fyller år?

– Men pappa, sa hon.

– Jag vet inte vad du får, sa jag. En påse gulrøtter kanske?

– Va?

– En påse morötter kanske, sa jag.

– Va?

– Det var ett skämt, Heidi.

– Va?

– Jag skojade, sa jag.

– Du får inte skoja, sa hon.

– Lite får jag väl skoja ändå?

Hon skakade på huvudet.

– Så jag får inte vara arg, och inte skoja?

– Nej.

Hon böjde sig fram och började sörpla i sig mjölk och cornflakes. John var färdig, han hade filmjölk runt hela munnen, och framför honom var bordsskivan kladdig av blöt müsli.

– Vill du ha lite mer, John? sa jag.

Han ruskade på huvudet. Jag gick runt och lyfte upp honom, rev av lite hushållspapper och torkade honom om munnen, tog av blöjan och lade den ihop med papperet i sophinken.

– John, du är en nakenfis, sa Heidi.

– Det är jag inte ALLS det! sa John och blev plötsligt arg. Han klampade ut ur köket.

Heidi skrattade sitt porlande skratt. Jag log mot henne, hämtade en blöja i badrummet och gick efter honom. Han sprang när han upptäckte mig.

– Stopp! sa jag och sprang efter honom. Jag lyfte upp honom, han sprattlade med benen men inte för att protestera, och han låg stilla när jag lade honom på soffan och tog på blöjan.

– Så där, sa jag och gick in i sovrummet för att sätta på datorn och kolla mejlen. Vanja hade dragit upp täcket över huvudet, bara en hårtofs på kudden avslöjade att det fanns någon där under. Jag lät henne vara i fred, öppnade inkorgen, ingenting, bortsett från nyheten från Agderposten och ett meddelande från Amazon. Jag läste rubrikerna på tidningssidorna, först Klassekampen, sedan Aftenposten, Dagbladet, Dagavisen, VG, New York Times, The Guardian, Expressen och slutligen Aftonbladet.

Med Vanja på vänster sida, John i vagnen och Heidi på höger sida gick jag en halvtimme senare ut ur huset, bort till korsningen, över gatan och Södra Förstadsgatan fram hela vägen till 7-Eleven, där vi först tog till vänster, därefter till höger och tio minuter senare stod utanför porten, där Vanja tryckte in koden och Heidi svängde upp dörren. De som redan hade kommit var ute på baksidan, så jag bara lyfte John ur vagnen, ställde den intill väggen, fick ögonkontakt med Nadje, så att hon var införstådd med att barnen hade kommit, och traskade hemåt igen. På vägen gick jag in på 7-Eleven och köpte cigaretter och tändstickor. Stannade utanför och tände en, medan en stor grön sopbil stökade på gatan bakom mig. Bullret studsade mot alla ytor och åstadkom en riktig liten kakofoni.

Men nu hette det väl inte sopbil längre. Vad kunde det heta då, miljöbil?

Jag fortsatte gå medan jag rökte. Bussarna gick tätt nu på morgonen, de fick det att skälva i marken när de dundrade förbi. Luften var vass och kylig i skuggan, varm och mjuk i solen; det skulle bli en fin dag i dag också. Inte för att det spelade någon roll. Jag skulle hem och sova lite, och sedan försöka jobba den tid jag hade.

Vårt hus kom inom synhåll, jag slängde ifrån mig cigaretten, gick med snabba steg den sista biten, förbi hela skaran av bleka och tomma ansikten vid busshållplatsen där en av bussarna precis körde in med det där skrapande ljudet, som om något blev bortslitet, som det tagit mig över ett år att inse att det uppstod i mötet mellan järngallret längs trottoarkanten och de stora däcken, över korsningen och bort mot porten som jag öppnade med brickan. Jag tog trapporna upp, lade ifrån mig cigaretterna på hatthyllan, drog ur telefonjacket, fällde ner persiennerna i sovrummet och lade mig att sova.

Jag vaknade en och en halv timme senare av en dröm. T-shirten var fuktig och kudden där huvudet hade legat genomvåt. Ett sug efter något sött fick mig att gå ut i köket, där jag knep loss en druvklase som jag snabbt satte i mig för att få upp blodsockernivån. Sedan gick jag tillbaka till sovrummet och kollade mejlen.

Det låg ett nytt mejl från Gunnar i inkorgen.

Jag reste mig och öppnade dörren till terrassen, gick över de mörka skeppsdäcksliknande plankorna till den soliga platsen, spejade mot Hilton, de tre hissarna gled upp och ner i sina glasrör.

Jag måste öppna det.

Jag måste möta det, jag kunde inte gömma mig.

Ja, så då var han arg på mig. Ja, så då hade jag gjort något förfärligt. Det måste jag stå för. Ta allt som kom, bara ta det.

Men först måste jag ha en cigarett.

Jag hämtade paketet på hatthyllan och gick ut på balkongen på andra sidan, där det redan hunnit bli stekhett i solen. Sitta orkade jag inte, jag tände cigaretten och grep tag om metallräcket, tittade alla sex våningar ner på det tjärpappsklädda taket, satte mig ändå, drog tre bloss, fimpade cigaretten, gick in i sovrummet, öppnade mejlet och läste det så fort jag kunde.

Han började med ett par formella påpekanden, att han hade framfört sina invändningar mot boken till förlaget på telefon, men med tanke på en eventuell stämning och vikten av att få en datering på sin protest, måste han också skicka detta mejl. Han ställde följande absoluta krav: allt som stod om honom och hans fru skulle utgå helt och hållet. Beskrivningen av hans mor och hennes liv i både tidigt och senare skede skulle utgå helt och hållet. Beskrivningen av den sista fasen i hans brors liv, som var en belastning för hans närmaste, skulle utgå helt och hållet. Beskrivningen av hans fars bröder och de uppdiktade och lögnaktiga historierna om relationerna dem emellan skulle utgå helt och hållet. Det hade aldrig funnits några konflikter mellan dem, de hade varit goda vänner hela livet. Alla förekomster av namnet Knausgård skulle utgå helt och hållet. Alla övriga namn skulle anonymiseras. Varje identifierbar omnämning eller beskrivning av de bostäder hans familj hade haft skulle utgå helt och hållet. Alla felaktiga uppgifter av dokumentär art måste utgå helt och hållet. Han hade hittat över femtio sådana, skrev han, som antingen var rena lögner eller kunde skyllas på okunskap. Ingenting av det som rörde de här lögnerna skulle han kräva rättelse av nu, det skulle ske under den eventuella rättegången. Att författarmammans dominerande roll i hans brors tragedi inte kom fram i boken fann han anmärkningsvärt, men han ställde inga krav på att den måste belysas. Det fanns mycket mer att säga om saken, de anmärkningar han hade tagit upp var bara ett fåtal bland många, och han hoppades innerligt att han inte skulle bli tvungen att offentliggöra dem senare. Att ett respektabelt bokförlag som Oktober ens övervägde att ge ut en sådan roman utan att kontakta de inblandade fann han skandalöst. Att han just blivit kontaktad, och att hans brev var ett svar på den kontakten, verkade han inte tänka på. Han var för arg. Mitt manus betecknade han som en dokumentär berättelse, och det var väl därför han tyckte att familjen borde ha blivit kontaktad av förlaget, för att de skulle kunna uppmärksamma de ansvariga på alla lögner, alla förvrängningar och alla stora luckor som företeddes. Hur var det möjligt att ett ansett förlag inte kontrollerade källorna och deras trovärdighet? Särskilt graverande var det med tanke på att boken uppenbart var skriven i ett enda syfte, nämligen att tjäna pengar. Det var därför jag hade utlämnat personer i min närmaste familj, för att bli rik på det. Att ge ut en sådan bok var fullständigt oacceptabelt, både för att den var lögnaktig och för att den var en kränkning av privatlivets helgd. Om han inte fick ett omedelbart svar på det här brevet skulle manuset och mejlen han hade bifogat skickas till såväl en advokat som medierna inom en snar framtid. Han nämnde VG och Dagbladet. Om den här boken kom ut, som förvrängde sanningen och ljög om verkligheten, skulle sannerligen också resten av historien berättas, och då med kvällstidningarnas vokabulär. Alla pengar som författaren och förlaget inbillade sig att de skulle tjäna på detta, skulle då gå förlorade i skadeståndskrav.

Han tänkte alltså gå till tidningarna med det. Och gå till domstol.

Jag lade mig på sängen, kröp ihop och tryckte en kudde mot mig. I nästa ögonblick reste jag mig och gick ut i hallen, tog telefonen och slog numret till Geir Angell.

– Fick ett nytt mejl, sa jag så fort han tog luren.

– Stod det något nytt?

– Han går till tidningarna med det om jag inte gör som han vill. Och stämmer mig på skadestånd.

– Ta det lilla lugna. Kan du skicka det till mig?

– Ja. Jag skickar det nu.

– Jag ringer upp dig så fort jag har läst det. Okej?

– Okej.

Jag lade på, gick in i sovrummet och vidarebefordrade mejlet till Geir, gick in i badrummet, fortfarande med telefonen i handen. Tittade på de tre blå IKEA-kassarna, gick ut i köket, drack ett glas vatten. Jag ställde ifrån mig glaset på diskbänken, gick ut i vardagsrummet, öppnade dörren till terrassen och stängde den igen i nästa ögonblick, gick in i sovrummet, lade mig på sängen, satte mig upp, stirrade på telefondisplayen. Slog numret till Geir Angell igen.

– Är du så ifrån dig? sa han.

– Ja, sa jag.

– Jag har snart läst klart. Vänta lite bara.

Jag reste mig och ställde mig vid terrassdörren, drog upp persiennen med snöret, fäste det, gick ut ur sovrummet och genom hallen.

– Men det står ju ingenting nytt där, Karl Ove. Han kommer med två hot. Han säger att han tänker kräva skadestånd om romanen ges ut i sin nuvarande form, och sedan säger han att han tänker gå till kvällspressen för att ge sin version av historien. Men romanen har ju inte kommit ut än. De kommer inte att kunna skriva något annat än att en farbror tänker stoppa en roman som handlar om hans familj. Ingen kan ta ställning till det förrän romanen finns i bokhandeln. Gör han det blir det enorm reklam för boken. Alla vill ju läsa sådana saker. Ta det lugnt. Han är bara arg. Det är inte farligt. Han kan inte göra dig något.

– Han kan gå till tidningarna och han kan gå till domstol. Det är väl inte så konstigt att jag är rädd för det?

– Konstigt är det inte. Men det är heller inte nödvändigt. Han skramlar med vapnen nu för att han vill stoppa romanen. Han försöker skrämma dig till att göra som han vill.

– Det lyckas han med också.

– Men du vet inte om han är beredd att sätta kraft bakom orden.

– Vilket helvete.

– Lugna ner dig. Det ordnar sig.

– Det är ett helvete. Det är det här som är helvetet.

– Att någon är arg på dig?

– Det är inte en sådan bagatell som du vill ha det till.

– Jag sa inte att det är en bagatell. Jag sa att det inte är så farligt.

Jag svarade inte, tittade ut genom vardagsrumsfönstret, solen som speglades i fönstren på Hilton.

– Hur skulle det vara om jag kom ner en sväng? sa Geir. Vi ska ju ändå ner på fredag, och jag är ensam med Njaal här, så det spelar ingen roll om vi är här eller där. Vad säger du om det?

– Kan du det?

– Absolut. Med Njaal runt benen får jag ändå nästan ingenting gjort.

– Är han inte hos dagmamman då?

– Vill du att jag ska komma eller inte?

– Jag skulle aldrig ha bett dig om det i vanliga fall. Det vet du. Dessutom var det du själv som erbjöd dig.

– Är det ett ja?

– Låter så.

– Fint! Då drar vi direkt i morgon bitti, så knackar vi på hos dig om … ja, ganska exakt ett dygn.

Vi pratade en halvtimme till. När jag hade lagt på ringde jag Geir Gulliksen. Han svarade med en gång.

– Fick du mejlet? sa jag.

– Ja, och jag har läst det, sa han. Han är verkligen urförbannad, din farbror.

– Det som oroar mig är att han ska gå till pressen med det. Tidningarna kommer förstås att skriva om det om de får chansen.

– Tror du inte att det bara är ett sätt att utöva påtryckningar på dig?

– Jag tror han är så förbannad att han kan göra vad som helst.

– Han skriver att han tänker skicka manuset till dem om vi inte svarar omedelbart. Det skulle vara ett brott mot lagen, vet du. Romanen har inte kommit ut, och det är du som äger upphovsrätten. Men jag ska be Geir Berdahl ta kontakt med honom. Det viktigaste är att vi får lite tid på oss så att vi kan sköta det här på rätt sätt.

– Du såg kravlistan.

– Den var väl som väntat. Det han egentligen vill är ju att boken inte ska komma ut överhuvudtaget.

– Att byta ut namnen på alla i familjen, anonymisera dem och alla platser, det är inga problem. Men att stryka min far och min farmor helt och hållet, det går inte. Då finns det ju ingen roman kvar. Jag kan inte heller stryka pappas namn. Det är ju honom romanen handlar om. Och det är min pappa. Det kan jag inte.

– Det där kommer vi till i sinom tid. Men romanen står och faller inte med namnen.

– Inte med de perifera, nej. Men vid pappas namn går min gräns. Där backar jag inte.

– Det viktigaste just nu är att se till att han inte gör något offentligt av det. Vi får väl tillmötesgå honom så gott vi kan.

Så fort vi hade lagt på ringde jag till Espen. När jag hade pratat med honom ringde jag till Tore. Sedan till Linda. Sedan till Geir Angell igen. Jag satt i telefonen hela dagen, och när jag inte gick av och an med luren mot örat låg jag orörlig på sängen i sovrummet med nedfällda persienner och försökte härda ut. Medan jag låg där höll jag telefonen i handen hela tiden. Jag hade snart förbrukat det tålamod jag hade rätt till, det insåg jag; ringde jag exempelvis Espen eller Tore igen började jag närma mig gränsen för det jag kunde förvänta mig att de skulle ställa upp på. Själva tänkte de inte så, det var jag övertygad om, men jag gjorde det, de hade arbete att sköta, familjer att ta hand om, liv att leva. Det var en annan sak med Linda, men hon var på semester, och då kunde jag inte lasta över allt det här på henne. Mamma hade jag inga sådana gränser för, hon var självutplånande när det gällde Yngve och mig, våra bekymmer och liv, men hon var på jobbet på dagarna, och dit kunde jag inte komma dragandes med mina problem. Med Yngve kunde jag göra det, men han var inblandad på ett komplicerat sätt, han stod inte utanför som de andra, han var klämd mellan barken och trädet. Då återstod bara Geir Angell, honom var jag inte rädd att besvära, av honom kunde jag kräva att han skulle lägga allt annat åt sidan för att lyssna på mig och mina problem, men även det hade en gräns, den här dagen hade jag redan pratat med honom tre gånger, och en fjärde gick väl inte?

Medan jag låg där fullständigt orörlig och stirrade mot bordet vid fönstret, bara en halvtimme innan jag måste gå och hämta barnen, började telefonen lysa. Jag tittade på displayen. Det var ett 0047-nummer. Från en mobil. Men jag måste svara för att Gunnar skulle kunna få tag i mig, hann jag tänka innan en underström av lättnad for genom mig då numret ersattes av Yngves namn, samtidigt som ringsignalen började ljuda.

– Hallå? sa jag.

– Det är för hemskt det här med Gunnar, sa han.

– Ja, sa jag. Jag är verkligen ledsen för det, det är jag. Men han drar i alla fall inte in dig i det.

– Det är faktiskt min mamma också, eller hur?

– Jo.

– Visste du att han hade den uppfattningen om henne?

– Nej, det hade jag ingen aning om.

– Inte jag heller. Vi får bara hoppas att han inte går till tidningarna med det. Vad säger förlaget?

– De vill tillmötesgå hans krav så långt möjligt. Och så har de låtit några advokater titta på det.

– Vad säger de då?

– Jag vet inte. De håller på fortfarande.

Jag hörde att han var ledsen. Varför kunde jag inte bara låta saker vara, varför skulle jag röra upp all den här gamla skiten och det gamla hatet?

Jag satte telefonen i laddaren och gick ut i köket, åt två smörgåsar med leverpastej och rödbetor stående vid diskbänken, för om jag inte hade något i magen skulle det nästan bli omöjligt att få hem barnen utan att irritationen förr eller senare gick ut över dem. Jag sköljde ner det med ett glas vatten, övervägde om jag skulle hinna ta en cigarett på balkongen innan jag gick, bestämde mig för att ta en på vägen dit i stället, lyfte soppåsen ur hinken under diskhon, knöt ihop den och ställde den på mattan framför ytterdörren medan jag satte på mig skorna. Sedan hämtade jag nycklarna i skåpet, nappade åt mig påsen och tog hissen ner i källaren. Dörren in till källarförråden stod öppen, en man kom gående emot mig där inne, det var grannen mittemot, en stor bjässe till karl, han var i sextioårsåldern och jag hade förstås stött ihop med honom ibland, på väg upp eller ner från lägenheten, och han fyllde alltid ut de små besvärade pauserna med kommentarer om vädret, som han gärna utvidgade med en fråga om vädret i Norge. Jag hälsade, han sa att det hade varit inbrott i natt och att jag borde kolla vårt förråd. Jag sa att vi inte hade något av värde där och att det egentligen vore en lättnad om de hade tagit något med sig. Han uppskattade inte den kommentaren, för inbrott var ju en allvarlig sak, eller också berodde det på att han inte begrep vad jag sa. Förmodligen det senare, tänkte jag och fortsatte genom nästa dörr och in i gången på andra sidan.

Jag slängde soppåsen i den stora soptunnan som var tom nu, gick genom det slitna och skitiga soprummet ut i gången igen, där ytterdörren uppe i trappan hade en krossad ruta. Det hände ofta. Min första cykel i Malmö försvann efter tre dagar, då hade jag varit dum nog att ställa den låst utanför. Nästa cykel låste jag alltid fast nere i källaren, men en gång glömde jag att låsa den, och ta mig sjutton var den inte försvunnen morgonen därpå. De hade tagit så god tid på sig att de hade skruvat bort barnsitsen och ställt den snyggt och prydligt på golvet innan de smet iväg med cykeln. En annan granne, en äldre kvinna som jag en morgon fick se sitta fast i hissen mellan två våningar, hon stod där och bankade och ropade på hjälp med darrande stämma, hon hade sagt när vi flyttade in att det var rena Chicago här. Jag älskade det uttrycket, för Chicago var kanske sinnebilden för kriminalitet och våld på femtiotalet, men det hade levt kvar långt in på tvåtusentalet, åtminstone i äldre människors medvetande. Det var rena Chicago, de stal cyklar i källaren och bröt sig in i källarförråden, var skulle detta sluta?

Ljuset utanför var skarpt och jag tog på mig solglasögonen. Luften var varm men i rörelse, en vindpust drog långsamt utmed gatan och det prasslade i lövverket på trädet framför mig. Bilarna stod i kö vid trafikljuset. Folk var på väg över korsningen, deras hår fladdrade i vinden. Människorna på trottoaren passerade mig som skuggor, jag såg ingenting av dem, bara rörelserna som jag automatiskt anpassade mina egna efter. Förbi Åhléns, Hemköp, Maria Marushka eller vad fan den hette, affären mamma brukade titta in i varje gång hon var här och hälsade på, Myrorna, 7-Eleven och sedan, i hörnet vid Norra Skolgatan, cykelaffären Hojen. Den gatan låg i lä, värmen slog upp från asfalten. Bilar rullade sakta förbi mellan alla cyklar som passerade här på väg från Möllevången in mot centrum. Ägaren till den lilla invandrarbutiken stod ute på trappan och såg sig omkring. Jag kom fram till dagisporten och tryckte in koden. De var ute på baksidan och lekte. En vattenspridare stod mitt på gården, omgiven av barn, några var nakna. De tjöt och skrattade. Lite längre bort stod en cykel med en cykelkärra fastspänd. Den tillhörde ett av de föräldrapar som var med här när vi började. Många hade slutat sedan dess, vi hörde redan till veteranföräldrarna. Problemet var att jag hade skrivit om de föräldrarna i del två.

Men än så länge gick jag säker. Ingen som befann sig här på gården nu visste någonting om vad jag hade gjort. Tvåan skulle inte komma ut förrän om två månader, och det var högst tveksamt om den någonsin skulle komma ut på svenska.

– Pappa, ropade John och kom springande över asfalten.

Jag lyfte upp honom och hystade honom upp i luften.

Vanja satt i en gunga tillsammans med Katinka, de hade sett mig och tjöt allt vad de orkade. Heidi tittade fram i det öppna fönstret på det lilla huset bredvid sandlådan. Hon fick syn på mig och kom utspringande. Jag lyfte upp henne också. Sedan gick jag bort till personalen för att höra hur det hade gått i dag. Allt hade gått så bra, sa de, barnen hade varit nöjda och glada allihop.

En halvtimme senare hade jag äntligen lyckats både att samla ihop dem och motivera dem till att gå hem. John i vagnen, Vanja och Heidi på varsin sida med ett grepp om handtaget. Vanja pratade oavbrutet, Heidi sa något ibland, utan sammanhang med det hennes syster sa, John satt knäpptyst och tittade på allt som dök upp framför honom. Ungefär på samma ställe som dagen innan vägrade Heidi ta ett steg till, det gick tio minuter innan vi kom i gång igen. Utanför Hemköp var det Vanjas tur, inte tal om att hon skulle gå in och handla innan vi gick hem. Kunde jag inte följa med dem hem, och sedan gå och handla? Jag försökte förklara för henne att det inte gick när inte mamma var hemma, men hon ville inte höra på det örat. Fem minuter senare, när jag lovat dem varsitt småfranska, passerade vi de automatiska dörrarna och kom in i den brummande, kyliga mataffären. John ville gå, sa han, jag försökte i det längsta hindra honom, för han var inte lika lydig som systrarna, milt uttryckt; han kunde stanna framför någonting han ville ha och inte röra sig ur fläcken förrän det eftertraktade låg i kundvagnen, och han kunde rymma, men till slut gav jag upp och lät honom kliva ur. När vi kom till mjölkkylen var han försvunnen. Jag sa åt Vanja och Heidi att stå blickstilla, och gick genom gångarna medan jag spejade åt alla håll. Jag hittade honom nere vid hundmaten, han hade lagt sig på rygg och tittade upp i taket. Han skrattade när han såg mig. Jag tog honom i nacken på T-shirten och fick upp honom, bar honom som en säck över axeln fram till vagnen, och först hojtade han och skrattade, tills han insåg att han skulle ner i vagnen igen, och då slog det över i trumpen tystnad. Jag köpte en sexpack yoghurt, det lugnade honom, och därmed tog vi oss förbi alla hyllorna och bort till kassorna, där jag betalade, packade ner varorna och gick ut i solen igen. Vanja och Heidi tuggade på varsitt småfranska. Vi gick över gatan och in i gallerian, inte för att köpa något, utan för att det var en genväg. Utgången på baksidan låg inte långt från lekplatsen. Jag bar Heidi ett tag för att snabba på lite, hon satt på min ena arm, medan jag med den andra bar kassarna och knuffade vagnen framåt. Sedan satte jag ner henne och lyfte upp Vanja, något annat var otänkbart, allt skulle vara rättvist. När vi kom fram till lekplatsen som kryllade av ungar, satte jag mig på bänken och rökte medan de flängde runt bland lekredskapen. Efter bara några minuter kom John tultande fram till mig, han lade sig med överkroppen mot bänken och sa att han ville gå hem. Jag rufsade honom i håret och sa att vi skulle gå snart. Nej nu, sa han. Nej snart, sa jag. Då ringde telefonen. Den kände jag mig trygg med, mobilnumret hade bara folk jag litade på. Privat nummer, stod det på displayen.

– Hallå? sa jag.

– Hallå, sa Geir. Är du ute?

– Ja. På lekplatsen.

– Hur är det med dig nu då?

– Jag har inte hoppat från terrassen än. Jag låter frustrationen gå ut över barnen i stället.

– Självmord är inget för sådana som dig, sa han. Din metod lutar mer åt att stoppa huvudet i sanden.

– Det är nog sant, sa jag. Men det mest fascinerande med strutsar är inte det. Jag såg en dokumentär om strutsar en gång. De är stora och otroligt starka, med de klorna de har är de livsfarliga, så vet du vad uppfödarna gör när de ska närma sig dem?

– Sätter en säck över huvudet på dem?

– Ja, sedan gör de det. Då står strutsen alldeles stilla. Men först. När de går fram för att sätta på säcken?

– Nej vadå?

– De håller en käpp högt över sig. Ett kvastskaft, vad som helst. När strutsen ser något som är längre än den själv går den inte till angrepp. Den har en så extremt liten hjärna. Ha ha ha!

– Ha ha ha!

– Den har tre levnadsregler: kommer det ett kvastskaft som är högre än jag står jag still. Blir jag hotad stoppar jag huvudet i sanden. Sätter någon en säck över huvudet på mig tror jag att världen försvinner och att jag inte längre finns.

– Det är ju dina egna levnadsregler du pratar om.

– Ja, varför tror du jag berättar det? Men det är rätt fascinerande också, visst är det? Strutsen är en så gammal varelse. Den har ingen användning för en större hjärna, den har alltid klarat sig bra.

– Den fascinationen kan du behålla för dig själv.

– Det är likadant med krokodiler och hajar. De är så jävla gamla. De beter sig fullständigt mekaniskt, de vet inte vad improvisation eller valmöjlighet är, de kan inte bedöma något: faller något i vattnet framför nosen på dem gapar de och försöker äta det, oavsett om det är en plastdunk eller en landmina. In i käften ska det. Jag älskar det, alltså tanken på att allt en gång var så enkelt och primitivt, ett slags biologisk-mekanisk värld, och att några få varelser faktiskt kommer därifrån och befinner sig här och nu.

– Jag hör primitivt, enkelt, biologisk-mekanisk, och gissa vad, krokodiler och strutsar är inte det första jag kommer att tänka på.

– Du är den sista freudianen.

– Det är alla. De vet bara inte om det. Eros och Thanatos, det är fan i mig allt. Men när det gäller dig har du inte så stor glädje av din strutstaktik längre. Du blir ju igenkänd överallt när din bok kommer ut. Du kommer att bli en struts utan sand.

– Vänta lite nu. Jag känner hur inspirationen rinner till. Jag har en dikt på gång här … Jag är Johan utan land, jag är strutsen utan sand, jag är så dum att det knappt går an.

– Det artar sig! Bra, Karl Ove! Förr eller senare kan man bara skratta åt alltihop. Något annat är inte möjligt. Livet är en komedi. Allt blir larvigt när man börjar tänka på det.

– Det var inte mig du hörde. Det var någon som talade genom mig. Jag är bara ett redskap. Själv är jag deprimerad och nedslagen.

– Det är därför jag föredrar Cervantes framför Shakespeare. Komedin är sannare än tragedin. Det är bara att skratta åt alltihop.

– Det säger du för att du kommer från Hisøya. Ni tar inte livet på allvar. Ni är nihilister och cyniker. Men jag kommer från Tromøya. Livsallvarets och tragedins stamort på jorden.

– Det trodde jag var Aten?

– Där trodde du fel. Det är många som blandar ihop Arendal och Aten. Aristoteles kom från Froland, och Platon kom från Evje, tror man. Cynikerna stammar från Hisøya. Aristofanes bodde i Kolbjørnsvik. Och Sofokles i Kongshavn.

– Ja, ja, ja. Det räcker nu. Jag ringde egentligen bara för att fråga om jag ska ta med mig sängkläder eller täcke eller något sådant.

– Nej, det behövs inte. Det har vi här.

– Okej, då säger vi så.

– Vi hörs.

– Befarar det, ja.

När vi kom hem försvann Vanja, Heidi och John in i olika rum medan jag ställde matkassarna på köksbordet och plockade in varorna där de skulle stå, skar upp två paket med fiskkroketter och stekte dem samtidigt som jag kokade potatis och kål och rev några morötter. Det hade gått en dag sedan jag städade köket, det svämmade redan över och jag försökte röja lite medan maten kokade och stekte, men hann inte med mer än att tömma diskmaskinen förrän jag måste byta blöja på John, som hade bajsat, och det som i vanliga fall tog några minuter att fixa drog ut på tiden eftersom vi inte hade några våtservetter kvar och jag måste duscha honom i badkaret efteråt. Han gallskrek när jag satte ner honom, försökte genast klättra ur, jag höll fast honom i armen med ena handen och duschade honom med den andra medan han vrålade.

– Så där, sa jag och stängde av. Var det så hemskt?

Han fortsatte skrika. Jag lade ner honom på golvet och torkade honom med en stor handduk. Att få på honom ny blöja och shorts var bara att glömma, han fick gå naken tills vi skulle äta. Inne i barnens rum skrek Vanja i högan sky, medan Heidi grät. Jag lämnade John och gick in till dem. Heidis gråt ökade i styrka när hon fick syn på mig.

– Vad är det frågan om? sa jag.

– Heidi slog mig! sa Vanja.

– Vanja retade mig! sa Heidi.

Vanja hade retat Heidi, det gjorde hon ibland, och Heidi, som inte var lika verbal och snabbtänkt som sin ett och ett halvt år äldre syster, hade slagit till henne av ren vanmakt.

– Du får inte reta Heidi, Vanja, sa jag.

– Jag retade henne inte, sa Vanja. Och hon slog mig!

– Ja, det var inte bra. Du får inte slåss, Heidi.

Jag tittade på dem.

– Så ja. Är ni vänner nu?

Båda skakade på huvudet.

– Då kan ni inte vara här samtidigt. Heidi, du får följa med mig ut i köket.

– Nej, sa hon.

I hallen trippade John förbi naken och barfota.

– Du då, Vanja?

– Jag vill vara kvar här, sa hon.

– Kan ni leka här inne båda två? sa jag. Utan att bråka?

Vanja nickade, Heidi skakade på huvudet.

– Okej, sa jag. Då får ni vara här båda två. Men hur mycket ni än bråkar eller gråter kommer jag inte och tröstar er. Jag måste nämligen laga middag.

Jag gick ut i köket, där John höll på att försöka klättra upp i sin stol. Att barnen satt nakna och åt var en sådan sak jag inte stod ut med. Jag hämtade en blöja i badrummet, och hittade de gamla grå shortsen som både Heidi och Vanja hade haft på sin tid, plus en grön T-shirt med en blå delfin på, som jag tog på honom innan jag lyfte upp honom i den gamla barnstolen. Fiskkroketterna hade nästan blivit svarta under tiden, jag vände på dem, satte ner värmen, stack en sådan där nål i den största potatisen, som fortfarande var hård i mitten, ställde tallrikar på bordet, hällde upp vatten i kannan, tog fram glas, knivar och gafflar, hämtade serveringsfat i skåpet mittemot, och tog ner en av Vanjas små plasthundar till John, men han kastade den föraktfullt på golvet och sa att han var hungrig men inte ville ha fiskkroketter.

Jag plockade ut det sista ur maskinen, ställde in i skåpen och lade ner i lådorna. Heidi grät igen där inne. Snart kom hon ut i köket och tryckte sig först mot mig, sedan tog hon ett steg bakåt och förklarade mellan hulkningarna vad Vanja hade gjort. Jag förstod inte riktigt, men sa att maten var klar och att hon kunde sätta sig till bords. Det var fortfarande en stund kvar tills potatisen var genomkokt, men de minsta var kanske klara, och nu gällde det att få i dem lite mat.

Jag hällde ut vattnet ur potatiskastrullen, lade upp dem en och en på fatet med en sked, skyfflade över fiskkroketterna på samma fat, skar kålen i bitar, de fick plats på kanten, och de rivna morötterna öste jag ner i en liten glasskål.

– Vanja, ropade jag. Det är mat!

Jag lade upp två fiskkroketter var på tallrikarna och skalade varsin potatis åt dem, reste mig och gick in till Vanja, hon satt på golvet tryckt mot väggen och tjurade, och ville inte titta på mig när jag hukade mig framför henne.

– Det är mat, supertjejen, sa jag. Kom och ät nu.

– Du lyssnar bara på Heidi, sa hon.

– Det är inte sant. Jag hörde inte vad Heidi sa, om jag ska säga som det är. Men kom nu. Du behöver få mat i magen. Det är därför ni bråkar så.

– Varför det?

– För att ni inte har ätit.

– Men jag är inte hungrig.

– Okej, du kommer när du vill.

Jag satte mig vid köksbordet igen, delade upp fiskkroketterna åt dem, lade dit en bit kål och lite av morötterna också, trots att de inte skulle röra det. Själv tog jag en stor hög grönsaker på min tallrik, och fem fiskkroketter, som jag hade ätit upp på bara några minuter. Klockan var tio i sex. Jag reste mig och började ställa in i diskmaskinen. Heidi gled ner från stolen.

– Bolibompa börjar nu, sa jag. Ska jag sätta på tv:n åt er?

Hon nickade. Bakom mig ropade John att han också ville titta. Jag lyfte ner honom, satte på tv:n med fjärrkontrollen, gick in till Vanja och sa att Bolibompa började, fortsatte ställa in i diskmaskinen, Vanja kom och tog en fiskkrokett i handen trots att hon visste att jag inte tyckte om det, jag sa ingenting, hällde diskmedel i det lilla facket på insidan av luckan, smällde igen den och satte på maskinen. Stekpannan och kastrullerna diskade jag snabbt i diskhon, torkade och ställde undan. Lät maten stå på bordet, förhoppningsvis skulle de äta mer om de blev hungriga, och gick in i sovrummet för att kolla mejlen. Noga undvek jag att låta blicken vandra till mejlen från Gunnar medan jag gick igenom de nya jag hade fått, varav inget var särskilt viktigt. När jag var klar med det ringde jag till Linda och frågade om hon ville prata med barnen, inte så mycket för hennes eller deras skull som för att något skulle hända. John sa hej och satt och nickade till det hon sa i andra änden en liten stund, sedan räckte han telefonen till mig. Heidi berättade om det hon såg på tv, utan att säga att det var det hon gjorde, så att det lät som om det var hon själv som vistades i blomsterlandet, medan Vanja gjorde som dagen innan, gick iväg med telefonen för att få prata ifred.

– Jaha ja, sa jag när hon fem minuter senare kom in och räckte den till mig. Har du det skönt där uppe?

– Ja. Det känns bara lite konstigt att vara här utan er.

– Det förstås, sa jag. Men det var väl lite av vitsen med det ändå?

– Vi var och badade i dag i alla fall. Vi har bara slöat hela dagen. Nu ska vi snart grilla igen.

– Det känns väl tryggt att ha en brandman där då, sa jag och öppnade terrassdörren och gick ut. Trätrallen var varm, metallräcket som jag kom åt med armen var glödhett.

– Han är räddningsledare, sa hon.

– Ännu bättre.

– Ni måste träffas någon gång. Han är norrlänning. Kolugn och totalt cool vad som än händer. Ja, du vet, precis som mina släktingar där uppe. Som alla norrlänningar.

– Vad gör du nu då?

– Ligger och läser. Blev lite trött av allt solsken tror jag.

– Jag har knappt varit utanför dörren, sa jag.

– Vad har du gjort då? Jobbat?

– Nej, jag har faktiskt inte gjort någonting. Bara pratat i telefon.

Bakom mig kom John utsmygande genom dörren. Han såg upp på mig som för att få lov, och när jag inte sa något började han springa de tjugo meterna bort till andra änden.

– Om de där mejlen? sa hon.

– Ja, om de där mejlen.

– Synd att du måste lägga så mycket energi på det.

– Det är inte så att jag kan välja precis.

– Jag förstår det. Men det är tråkigt ändå.

– Det är som det är. Men du, vi kanske ska prata i kväll i stället? Jag ska strax lägga dem. Och kanske städa lite.

– Ja, kan inte du ringa?

– Jo. Hej så länge då.

– Hej hej.

Borta i andra änden var John på väg upp på stolen. Jag småsprang dit bort. Om han stod på stolen kom han tillräckligt högt upp för att kunna ramla över räcket. Det hade varit vår stora skräck ända sedan den dag vi flyttade in.

Jag tog honom om midjan och lyfte ner honom precis då han böjde sig fram för att få en ordentlig titt på alla människor långt där nere.

– Det är bättre att du springer, sa jag. Så kan jag jaga dig.

– Okej, sa han och vaggade iväg. Jag lunkade efter, han vände sig om och tjöt när han såg hur nära jag var, jag lät honom springa lite till, sedan tog jag tag i honom och slängde upp honom.

– Igen! sa han.

– Nej, nu går vi in. Ni ska lägga er snart.

– Nej, sa han.

– Jo, sa jag och hade lurat honom, för nu kom vi in i den gamla jo/nejrutinen, där jag plötsligt bytte och han förvirrat sa samma sak som jag ett par gånger innan han fattade det och själv bytte, och hade glömt allt om terrasser.

Jag hämtade deras nattlinnen i sovrummet, de tog dem på sig medan de såg på tv, och klagade när jag stängde av, de ville se på programmen som kom efter, men när det inte gick var de plötsligt jättehungriga. Fiskkroketter ville de inte höra talas om.

– Nej, sa jag och kände att tålamodet höll på att tryta. Om jag gav dem varsin smörgås skulle de sitta stilla och äta den medan jag läste saga. Om jag inte gav dem någon smörgås skulle de tjata och gnälla, och kanske också styra in situationen i en återvändsgränd, där den enda utvägen antingen var att bruka makt, vilket innebar gråt och sura miner långt in på kvällen, eller ge efter, vilket var detsamma som att förlora ansiktet.

Att jag förstod vad som var smartast var inte samma sak som att jag handlade därefter. Med det sjunkande tålamodet steg lusten att bestraffa.

– Antingen fiskkroketter eller ingenting, sa jag.

– Men vi är hungriga, sa Vanja.

– Ät fiskkroketter då, sa jag.

– Vi vill inte ha det.

Jag ryckte på axlarna.

– Då får ni väl lägga er hungriga.

– Men pappa, sa Vanja.

– Nu pratar vi inte mer om det, sa jag. In i rummet med er så ska jag läsa saga.

Jag tog fram Ut och gå! till John, och De tre små grisarna till Vanja och Heidi.

Vanja satte sig mot väggen under fönstret med armarna i kors.

– Jag vill inte höra på, sa hon.

– Inte jag heller, sa Heidi.

– Men då läser jag för John då, sa jag och tog honom i knät. Jag hade läst Ut och gå! sedan Vanja var två, både hon och jag kunde den utantill. Nu bläddrade jag igenom den så fort jag kunde utan att bry mig om att John ville visa att han visste vad allt hette. När jag hade läst klart bar jag honom till spjälsängen och fällde ner persiennerna.

– God natt, sa jag och gick ut därifrån, in i stora rummet och ut på terrassen där jag satte mig och tände en cigarett. Det dröjde bara några sekunder innan Vanja dök upp.

– Jag är hungrig, sa hon. Och du ska läsa.

– Gå och lägg dig, sa jag och såg ut över taken och fasaderna som färgades röda av solens strålar.

– Uääää! skrek hon.

– Vad håller du på med egentligen? Klockan är mycket, du ska sova nu.

– Du är dum! skrek hon.

– Det är möjligt, sa jag. Men jag är din pappa också. Om du säger att din far är dum är det dig det är synd om, inte mig.

Hon gick därifrån med lite väl skakande axlar. Jag hällde upp en halv kopp kaffe, det hade blivit ljummet, jag tömde koppen i ett par klunkar. När jag gick in igen lät det som en hel djurpark därinne. Både Vanja och Heidi skrek och bråkade.

– Vad är det med er? sa jag och stod i dörren och såg på dem.

– Du är dum! skrek Vanja.

– Jag är hungrig, sa Heidi.

Tårarna rann över deras kinder.

– Jag vill ha mamma, sa John från sin säng.

– Mamma är ute och reser, sa jag. Och om ni är hungriga kan ni äta fiskkroketterna från middagen. Om ni inte vill ha dem får ni lägga er ner och sova.

Jag stängde dörren, väntade tyst utanför. Det dröjde bara ett ögonblick innan den öppnades. Det var Vanja.

– Nu går du och lägger dig, hör du det? sa jag. Nu får det vara slut på dumheterna.

Jag grep henne i armarna och tryckte ner henne i sängen. Sedan tog jag Heidi om midjan och hivade upp henne i hennes säng, stängde dörren igen och gick in i vardagsrummet, satte på tv:n, det var mitt i en nyhetssändning, bilder av våldsamma bränder i ett landskap som jag gissade var Grekland. Det började bulta och skaka i väggen. Jag reste mig och öppnade dörren till deras rum. Det var Vanja som låg och sparkade i väggen. Heidi låg i sängen ovanför och grät.

– Hör ni, sa jag. Jag orkar inte med mer bråk nu. Ni kan få varsitt äpple, blir det bra?

– Ja, sa Vanja och slutade bulta.

Jag gick ut i köket och hämtade tre äpplen, fyllde två nappflaskor och en pipmugg med vatten, tog med mig alltihop till dem.

– Ska vi läsa lite? sa jag.

De nickade. Jag lyfte upp John, Heidi klättrade ner själv, och snart satt alla tre där och ville vara varsin gris i sagan, som om ingenting hade hänt. Jag sjöng samma sång för var och en av dem medan jag strök dem över ryggen, och de var snälla och fromma som lamm och redo att sova efter gråten.

– Kan dörren stå öppen? sa Vanja.

– Självklart, sa jag och gick ut i köket för att brygga en kanna kaffe. När det var klart tog jag med mig en kopp ut på terrassen och ringde till mamma.

– Ja, det är Sissel?

Hon lät trött.

– Hej, det är Karl Ove, sa jag. Sov du eller? Du låter lite trött.

– Gör jag? Nej, jag sov inte. Men jag låg vaken i natt. Så jag är väl lite trött, jo.

– Tänkte du på Gunnars brev?

– Ja, jag låg och tänkte på vad jag skulle skriva till honom.

– Har du inte släppt det än?

– Jodå. Men jag låg ändå och tänkte på det. Jag var riktigt arg, förstår du.

– Läste du det jag skickade till dig i dag?

– Ja.

– Vad tror du om det?

– Jag tror det kommer att få ganska stora konsekvenser för dig. Om han går till tidningarna eller stämmer dig. Det kan bli ganska tufft. Du kommer att få väldigt mycket negativ uppmärksamhet. Trycket kan bli enormt. Det händer att folk inte pallar för det.

– Är du orolig för mig?

– Ja, faktiskt.

– Det ska du inte vara. Jag klarar mig alltid.

– Men du har familj också.

– Menar du att jag inte borde ge ut romanen?

– Det vet bara du. Det enda jag säger är att du måste tänka igenom det väldigt noga. Om det verkligen är värt det.

– Det är exakt det Gunnar vill.

Hon suckade.

– Ja, sa hon. Det är ju det. Jag diskuterade det med några kolleger i dag. Några tyckte att det var din bok som var det förfärliga, inte din farbrors reaktion. Så kommer det också att vara när det blir offentligt. Gunnar kommer att framstå som en vanlig enkel medborgare, präktig och rättskaffens, medan du riskerar att nästan framstå som en brottsling. Det är det ena. Det andra är att de lätt kan göra dig till en representant för ett slags elit, medan Gunnar är en man av folket. Ja, du kan ju tänka dig vad VG kommer att skriva om det.

– Än sen? Jag kan ju inte låta mig styras av vad andra tycker.

– Jag tänker bara på att det kan få allvarliga konsekvenser. Du får inte förstöra ditt liv, Karl Ove.

– Jag går inte under för att man skriver något negativt om mig i tidningen, mamma.

– Nej, det tror jag inte heller. Du är stark, det vet jag. Men det knäckte Mykle till exempel. Jag tror det är en relevant jämförelse. Den press han utsattes för. Det krossade honom.

– Jag vägrar tro att du ber mig dra tillbaka romanen.

– Det gör jag inte heller. Jag ber dig bara att tänka igenom det väldigt noga.

– Jag tänker så det knakar, förstår du väl. Jag gör faktiskt inte något annat just nu. Men att dra tillbaka romanen är inte ett alternativ. Det kommer jag aldrig att göra. Jag kan inte ge upp för första minsta motstånd.

– Det är inget litet motstånd. Du får åtminstone inte underskatta det.

– Nej. Nej, det ska jag inte göra. Jag förstår hur du tänker, och jag är glad för att du säger det.

Jag gick in från terrassen, ställde telefonen i laddaren, öppnade dörren in till barnens rum, de sov och andades tungt alla tre. Jag gick in i vardagsrummet, det låg kläder, handdukar och leksaker överallt; mattan var hopskrynklad i en liten hög, stolarna stod tätt intill tv:n, och de vita yllefiltarna som vi hade lagt över dem, eftersom klädseln var full med fläckar, låg slängda på golvet. Samma sak var det med filten som skulle skyla den om möjligt ännu fläckigare soffan. Jag lät det vara, gick ut i badrummet och slängde ner smutstvätten i IKEA-kassarna; i morgon fick jag inte glömma att tvätta, de hade snart ingenting att ta på sig. Jag ställde kassarna på smutstvättkorgarna och gick in i sovrummet för att kolla mejlen. Varken Tonje eller Jan Vidar hade hört av sig. Jag stängde av datorn och gick genom hallen, tog med mig telefonen på vägen, med den i handen stängde jag av diskmaskinen och öppnade luckan; ångan vällde ut. Jag gick in i mitt arbetsrum, lappen med det förmodade numret till Hanne låg på skrivbordet, jag tog med mig den och gick ut på balkongen. Numret gick till en person som hette Hanne, men efternamnet var ganska vanligt, så jag var inte helt säker på att det verkligen var hennes.

Jag lade telefonen på bordet, satte mig ner, hällde upp kaffe, tände en cigarett, tittade oroligt ut över taken.

Hela dagen hade ljuset och värmen varit förlänade en sorts tyngd, något stillastående som omärkligt hade fogat sig till juni- och julidagarnas lätthet, för sommaren gick mot sitt slut, världen drog sig in i skuggorna, mörkret växte. Jag längtade efter det. Jag ville ha mörker. Jag ville försvinna, för mig och för andra. Jag ville att mina känslor skulle sjunka som saven i ett kallnande träd, och att tankarna skulle ta samma riktning och falla som löv från alla små förgreningar de växte ut från.

Jag hade inte pratat med Hanne på nästan tjugo år. Jag hade tänkt på henne ibland, men alltmer sällan, tills jag började skriva på romanen, då hon med ens upptog en stor del av mina tankar när jag satt och jobbade. Öppnade jag dörren och gick ut i lägenheten, där Linda kanske var, försvann tankarna, för de hängde ihop med en tid som var förlorad, medan tiden som omgav mig var levande och närvarande i allting, som genom sin konkretion och sin fysiska existens gjorde det förflutna just så spöklikt och vagt som det var. Ändå hade jag dåligt samvete. För att lindra det berättade jag då och då vad jag skrev om, försökte bagatellisera det, och det verkade inte som om hon brydde sig om det, tills hon en förmiddag sa vad en väninna hade sagt när hon hade berättat för henne vad jag skrev om. ”Skriver han om gamla flickvänner?” hade hon sagt. ”Jag fattar inte att du finner dig i det.”

Nu måste jag driva det ett steg längre. Jag kunde inte ge ut romanen utan att Hanne först hade läst den och gått med på det.

Jag slog numret.

Inget svar.

Det hade jag inte fått de andra gångerna jag hade ringt heller, så jag skulle just lägga på, när någon svarade.

– Hallå, det är Hanne.

– Det är Karl Ove som ringer, sa jag. Är det den Hanne som jag gick i gymnasiet ihop med?

Hon blev alldeles tyst.

Sedan skrattade hon det där härliga, liksom pärlande skrattet som jag inte hade hört på tjugo år.

– Karl Ove! sa hon. Är det den Karl Ove som brukade skicka lappar till mig på lektionerna?

– Just det, sa jag. Hur mår du?

Hon skrattade samma skratt igen. Hon hade alltid haft lätt för att skratta, alltid haft nära till glädjen, och den förmågan hade hon inte tappat.

– Jag har alltid trott att du skulle ringa en vacker dag, sa hon. Eller att vi skulle träffas på en flygplats eller något. Är inte det konstigt? Jag har alltid varit säker på att vi skulle träffas igen. Hur har du det? Du bor visst i Malmö har jag förstått. Jag har ju läst om dig i tidningen. Det var bra att du inte följde mitt råd och blev lärare!

– Ja, sa jag. Jag har fru och tre barn här. Hur många barn har du förresten? För det har du väl va?

Vi utbytte information om våra respektive liv en stund. Hon bodde strax utanför Mandal, var ihop med samma man som hon varit den gången, hade drivit ett dagis, arbetade nu i skolan.

– Men det är inte för gamla goda tiders skull jag ringer, sa jag efter ett tag. Det är av en bestämd anledning.

– Det anade jag nog, sa hon.

– Det är så att jag har skrivit en roman om mitt liv, sa jag. Vissa partier handlar om när jag var sexton år. Och eftersom du var så viktig för mig då har jag skrivit om dig också. Alla namn och platser och så är autentiska. Jag förstår naturligtvis att det kan bli jobbigt. Därför måste du nästan läsa den innan den kommer ut.

Hon var knäpptyst.

– Om det inte är okej för dig, och det förstår jag i så fall, det är mycket begärt, så ändrar jag förstås ditt namn och gör så att man inte kan känna igen dig.

– Är det sant? Har du skrivit om mig?

– Ja.

– Det må jag säga.

Hon blev tyst igen.

– Men det handlar egentligen mer om mig än om dig, sa jag. Jag var ju kär i dig, om jag ska säga det rent ut. Det är det jag har skrivit om. Om du inte vill finnas med i det sammanhanget, med ditt namn alltså, så ändrar jag det bara. Det är inget problem. Blev du överraskad?

– Ja.

Hon skrattade.

– Kommer du ihåg något från den tiden då? sa hon.

– Ja, en del, sa jag. Kanske inte så mycket av exakt det som hände, men stämningar och sådant. Det är fortfarande väldigt starkt.

– Jag minns ganska mycket. Jag tänker på det ibland. Jag har alltid föreställt mig att vi skulle träffas någon gång och prata om det. Om den gången.

– Det är ju inte för sent, sa jag. Bara jag inte har förstört alltihop genom att skriva om det.

– Det har jag svårt att tro, sa hon och skrattade.

– Men kan jag inte få skicka manuset till dig då, och så kontaktar du mig när du har läst det och säger om det är okej eller inte?

– Jo. Det ser jag fram emot. Men jag är lite orolig också!

Det blev tyst.

– Det var trevligt att höra din röst igen, sa hon.

– Detsamma, sa jag. Du skrattar precis på samma sätt, vet du om det?

– Nej, sa hon och skrattade.

– Men ska vi säga så då? Jag skickar manuset och sedan hörs vi igen?

– Jo.

– Ha det så bra då.

– Hej då.

Jag lade på och tände en cigarett. Det hade gått bättre än jag befarat. Men det hade ändå skakat om mig. Jag hade gett mig in i något fullständigt okontrollerbart. Hon hade sagt att hon mindes den tiden ganska bra. Det gjorde inte jag. Det vill säga, jag mindes ett par episoder extremt väl. Sedan var det andra som jag bara hade svaga minnen av. Dem hade jag gett gestalt åt när jag skrev. Hittat på dialoger, till exempel, och de var kanske sannolika, men de var inte sanna. Hur skulle det vara för henne att läsa dem? Hon hade ju varit med.

Jag fimpade cigaretten och gick in, stannade mitt på golvet i barnens rum. John låg hopkrupen på alla fyra, utan täcke som vanligt. Vanja låg på rygg med benen utsträckta mot sidorna och armarna uppåt, liksom stiliserat, som en snöängel. Heidi låg på sidan med huvudet vilande mot armen. Hon hade något mörkt på kinden och under näsan. Jag tände lampan.

Hennes ansikte var blodigt. Blodet var utgnidet över hela hakan, och kudden var mörkröd. Hjärtat började slå som om jag stod på randen till ett stup. Jag skyndade mig in i badrummet, blötte en trasa med varmt vatten, gick tillbaka och gned med den över ansiktet på henne. Hon slog upp ögonen och tittade på mig.

– Du har blött näsblod, sa jag lågt. Det är ingen fara. Ligg bara stilla så ska jag tvätta av dig.

När jag hade gjort det bytte jag den blodiga kudden mot en som jag hämtade från vår säng. Hon lade huvudet på den och blundade och jag strök henne över ryggen några gånger, innan jag släckte lampan och gick ut igen, först in i badrummet, där jag sköljde trasan, vred ur den och hängde den på elementet, därefter ut på balkongen, där jag slog Lindas nummer. Det ringde länge, och när hon äntligen svarade lät hon sömnig på rösten.

– Hej, det är Karl Ove, sa jag. Sov du?

– Ja, jag måste ha somnat.

– Å, vad dumt. Det var inte meningen att väcka dig.

– Det gör inget. Hur går det där hemma?

– Det går bra. De sover alla tre. Annars har det inte varit något särskilt. Vi var i parken efter dagis, sedan tittade de på barnprogrammen, och sedan gick de och lade sig. Det är fruktansvärt stökigt här, det är det enda. Men jag tänkte ta mig an det i morgon.

– Vad duktig du är, sa hon.

– Duktig är nog inte rätta ordet, sa jag. Men hur har du det själv då?

– Bra, sa hon och gäspade.

– Har ni badat?

– Ja. Det var jättehärligt.

– Geir kommer ner i morgon, sa jag.

– I morgon redan? Trodde det var på fredag?

– Han är ensam med Njaal. Han kom väl på att han lika gärna kunde vara här som där.

– Du och Geir ensamma med fyra barn? Vem skulle ha trott det?

– Nej, jag håller med. Det känns som om det är ett tecken på att världen snart går under.

– Men det blir trevligt för dig.

– Jo, säkert. Jag tänkte vi kunde ha räkor på fredag när Christina kommer. Vad tycker du om det?

– Låter bra, sa hon och gäspade igen.

– Nu får du sova vidare, sa jag. Jag ska inte störa längre. Tror jag går och lägger mig jag med. Så att jag orkar med John om han skulle få för sig att kliva upp halv fem på morgonen.

– Ge dem en puss från mig. Jag saknar er.

– Jag saknar dig. God natt.

– God natt.

Jag gick in, ställde telefonen i laddaren, tittade till Heidi, det hade inte kommit mer blod, kollade mejlen, ingenting, surfade lite innan jag skickade manuset till Hanne, blandade ett glas saft i köket och tog det med mig ut på balkongen, rökte en sista cigarett, borstade tänderna och gick och lade mig.

Klockan var några minuter över fem när jag vaknade och såg John stå bredvid sängen med kudden i handen. Jag satte mig upp. Han hade också blött näsblod. Vad var det frågan om? En rand mörkt blod satt under vardera näsborren, och så var det lite blod på ena kinden. Orolig gick jag ut i badrummet och blötte en ny trasa. Näsblod var inte farligt, det var sådant som hände, men hos två barn under samma natt, det kunde väl inte vara en tillfällighet? Då måste det väl bero på samma sak? Det var tillräckligt hemskt att blodet rann ur dem, ännu värre om det var symptom på något annat också. Torr luft kanske, tänkte jag och drog med trasan runt näsan på honom några gånger, medan han försökte vända sig bort.

– Sådärja, sa jag. Ska vi gå och äta lite frukost?

– Ja, sa han och traskade iväg på det där fullständigt avspända och släntrande sättet han hade. Jag tog på mig kläderna från i går och följde efter. Blöjan hängde tung under honom, jag tog av den, hämtade en ny, tog på honom den medan han stod och väntade, som en bil i depån, tänkte jag. Sedan satte jag honom i stolen, hämtade müsli i skåpet, och skulle ta fram blåbärsfilen när jag upptäckte att den var slut.

– Det finns ingen blåbärsfil kvar, sa jag. Kan du ta mjölk i stället?

– Nej.

– Vad ska vi göra då?

– Jag vet inte.

En dörr öppnades ute i hallen, det var Heidi, hon kom in och satte sig på sin stol.

– Hej Heidi, sa jag.

Hon svarade inte, men på det lilla leendet hon försökte dölja genom att böja ner huvudet, förstod jag att hon ändå var på rätt gott humör. Vi åt frukost, solen sken in i köket, jag väckte Vanja, borstade deras hår och tänder, klädde på dem, hämtade soppåsen i köket och sedan tog vi hissen ner alla fyra.

När jag kom hem igen satte jag på en maskin i tvättstugan, och sedan ringde jag Geir Angell för att höra om de var på väg, det var de, han räknade med att vara framme vid ettiden.

Sedan kollade jag mejlen. Det hade kommit ett nytt mejl från Gunnar. Det var ställt till förlaget med en kopia till mig. I ämnesraden stod det ”Ärekränkande författare och förlag”. Han inledde med att säga att han redan hade fastslagit att de episoder och händelser som han ville få bort ur manuset bestod av lögner, halvsanningar och grova förvanskningar, förutom att de var av en sådan art att de otvivelaktigt skulle omfattas av brottsbalkens paragraf 23 om ärekränkning. Han skrev att han hade flera vittnen klara. Hans fru hade skrivit dagbok, den kunde läggas fram som bevis vid en rättegång. Deras barn skulle kunna vittna. Dessutom fanns det en hel rad människor som i sitt yrke hade haft nära kontakt med hans mor under den tid som romanen utspelar sig. Det var distriktssköterskor, det var hemtjänsten och det var grannar och vänner. Alla skulle kunna vittna om att det jag hade skrivit var lögn. Han gav ett exempel. Jag hade skrivit att pappa hade bott i två år hos farmor innan han dog, och jag hade gett en ingående beskrivning av hur illa ställt det var där hemma. Ingenting av det jag hade skrivit var sant. Det var ren lögn. Pappa hade inte bott i Kristiansand. Han hade bott i Moss hela den tiden. Enligt Gunnars version hade hans liv i Moss varit fullt normalt. Han hade haft egen bostad, han hade haft bil, han hade haft jobb på gymnasiet och han hade till och med haft en fästmö. Hos sin mor i Kristiansand hade han bara varit de tre sista månaderna den våren och sommaren. Han hade dött av hjärtsvikt där, påstod Gunnar och beskrev det som om det hade skett under helt vanliga, normala omständigheter. Min skildring var således beräknande osannfärdig. Jag framställde mig själv som en hjälte, en som kom och röjde upp i misären som min far hade ställt till med. Men det var ingen misär, enligt Gunnar. Han hade kommit dit strax efter det att ambulanspersonalen hade lyft min far ur stolen som han hade dött i. Hela den dagen, och hela dagen därpå, hade han varit kvar där för att hjälpa sin mamma och hålla henne sällskap. De två dagarna hade han naturligtvis städat och gjort rent där det behövdes. Det jag hade skrivit, att det svämmade över av flaskor från entrén och hela vägen upp i trappan, var rent nonsens. Det var helt enkelt inte sant. När Yngve och jag kom till huset några dagar senare hade han röjt upp och gjort rent så gott som överallt, det återstod några saker, sådant som var så tungt att han inte klarade det på egen hand. Det enda ställe han inte hade städat på var i vår fars rum där hans kläder och ägodelar fanns, och det betraktade han som en självklarhet att han inte skulle röra, det var ju vår pappa.

De följande dagarna hade Yngve och jag varit med farmor hemma hos dem och ätit middag, påstod han också, och det var konstigt för det hade jag inte något som helst minne av. Min insats i huset reducerade han till i stort sett noll. Det var hans fru som hade tvättat, som hade bytt gardiner, som hade duschat farmor. Jag, den förvirrade författaren, hade bara vimsat runt med en hink och hade inte varit i stånd att städa överhuvudtaget, det var en färdighet jag saknade, och det hade jag gemensamt med min mamma, inte heller hon visste hur man höll rent omkring sig. Yngve hade knappt varit där alls, och hade flytt sin kos efter bara en dag. Till råga på allt hade jag inte bara fräckheten att framställa saken som om det var jag som hade städat huset på egen hand, dessutom beskrev jag min egen farmor, hans mor, som en försupen gammal tant. Men Gunnar visste varför: en gång när jag gick i gymnasiet i Kristiansand hade hon kommit på mig med att försnilla. Jag hade alltså stulit pengar av henne, blivit ertappad, och sedan dess hade jag känt hat till henne. Farmor hade också uttryckt sin oro över mitt vilda leverne för mamma, jag gjorde av med mycket pengar och jag höll på med droger, så oron saknade inte grund, men hur hade mamma reagerat? Jo, med vrede. Varför? Pappa hade lämnat oss.

Därefter tog han upp flera konkreta sakfel i manuset. Jag hade aldrig haft en farfarsmor som blev över hundra år och som dog när hon föll i en trappa, det var rent påhitt. Min pappa hade heller aldrig haft något syskonbarn som vunnit en skönhetstävling. Jag skrev att vi brukade använda en särskild festlokal för familjesammankomster, nämligen Elevine, det var bara dumheter, det hade aldrig förekommit. När det gällde min farfar och hans bröder hade de varit goda vänner hela livet och inte alls brutit med varandra som jag skrev. Farmor hade aldrig stulit pengar från kvinnan som hade anställt henne, den historien var helt annorlunda, och ganska lustig. Gunnar själv hade också drabbats av mina lögner; han hade aldrig sagt att vi kunde ta pengarna som låg i kuvertet under sängen och strunta i att redovisa dem för skattemyndigheterna, som jag påstod.

Mot slutet av den här långa genomgången kom han in på den omvårdnad han och hans fru hade gett hans föräldrar på deras ålders höst, och som hade gjort det möjligt för dem att bo kvar i sitt hem och ha en relativt god livskvalitet de sista åren i livet. Den omständigheten blev helt undansmusslad i min roman, för om man bara läste den kunde man tro att de inte hade brytt sig det minsta om hans mamma och bara lämnat allt vind för våg. Ingenting kunde vara mindre överensstämmande med sanningen. Visste man hur mycket arbete de hade lagt ner i det hemmet, och hur bra de gamla hade haft det, blev min beskrivning av förhållandena obegriplig. Men det var typiskt för mig, förstod jag, för i nästa mening varnade han förlaget för mig och min svekfulla natur, som avslöjade sig i mitt sätt att sitta, nämligen framåtlutad, och mitt sätt att hålla huvudet, nämligen bortvänt från den jag pratade med, med en tung sneglande blick, fylld av skuld och grubblerier. De fick inte låta sig luras. Det var inte det goda och det sanna jag stod för, det bara föreföll så, jag stod för motsatsen. Jag var en notorisk lögnare och jag var en quisling, jag sålde min farmor och min far för blodspengar och en strävan efter att bli känd, och för att uppnå det var alla medel tillåtna. Om inte förlaget stoppade det här projektet skulle han gå till domstol. För att det inte skulle inträffa kom han med ett förslag på slutet. Jag hade ju skrivit så vackert om änglar i min förra bok. Min morbror Kjartan hade skrivit så vackert om kråkor. Förlaget borde föreslå att jag skulle skriva en bok om djävlar. De befann sig på en nivå där jag var hemmastadd. Och då kunde jag ju använda den litterära talang som jag hade fått efter pappa.