I Gunnars ögon såg allt annorlunda ut. Tillsammans med sin fru och sina barn hade han fyllt de sista fyra åren av mina farföräldrars liv med mening. De hade hjälpt dem med det praktiska men även med det sociala, besökt dem en eller ett par gånger i veckan, skojat och skrattat som de alltid hade för vana, Gunnar och farmor, tagit med dem ut till stugan, tagit med dem till farfars bror, firat jul ihop med dem. En helt normal, välfungerande familj, inga stora hemligheter, inga skelett i garderoben, inga mörka moln på himlen. Bortsett från ett, att hans bror var alkoholist. Men inte värre än att han fungerade, hade en tjänst på gymnasiet och en fästmö i Moss, var en duktig och omtyckt lärare. Han hade haft problem i sitt liv, kanske mest i sitt första äktenskap, som var kallt och kärlekslöst, som Gunnar hade upplevt det, och den kylan hade gått ut över hans barn som sedermera, när de blev vuxna, inte bara hade tagit avstånd från pappan utan även från hela hans familj. Värst var den yngste, Karl Ove, men även Yngve hade dragit sig undan. De bodde i Bergen, på Vestlandet, varifrån mammans familj kom och där den fortfarande höll till. I Kristiansand var dock allt bra, ända tills Gunnars bror flyttade hem till deras mor. Men det var bara en kort period, åtta veckor, sedan dog han av hjärtsvikt där i vardagsrummet. Farmor hade haft hemhjälp och besök av distriktssköterskan, Gunnar och hans fru hade också varit där och hjälpt till, och även om brodern hade druckit lite hade det inte varit värre än att han körde sin mamma ut till sin andra bror på Hvaler sommaren innan han dog, och det var också då han sålde sin lägenhet i Moss. Han fungerade bra, hon fungerade bra men fick naturligtvis en chock när hennes äldste son dog. Det var lite stökigt, det stod en del tomflaskor där, han var trots allt alkoholist, men det var på intet sätt någon katastrof, ingenting som inte gick att städa upp på en förmiddag eller två.

Gunnar var den ende av sönerna som hade bott kvar i Kristiansand. Han var den som hade tagit hand om föräldrarna, ordnat med hemtjänsten och distriktssköterskan, ingen annan. Gunnar hade aldrig gjort en fluga förnär, det fanns ingenting att kritisera honom för, tvärtom, han var glad, hjälpsam, pålitlig, en stöttepelare både i samhället och för familjen. En god son, en bra bror, en bra far, en god samhällsmedborgare.

Broderns söner kommer ner för att begrava sin far. Han överlåter scenen åt dem. De torkar av lite, ordnar med begravningen, åker därifrån igen. Tio år går. Sedan får han sig tillsänd en bok som den yngste har skrivit. Han tror inte sina ögon. Allt fint och trevligt har stöpts om till ett inferno. Brorsonen skriver att fadern har bott där i två år, kastat ut hemtjänsten och distriktssköterskan, förvandlat det propra hemmet till ett ställe som mest liknar en knarkarkvart, sin mamma till en försupen, senil kvinna. Ingenting av det Gunnar har ägnat en stor del av sitt vuxna liv åt att hålla i stånd finns med i berättelsen, allt är bara elände. Tänk vad släktingar och grannar ska säga. Hur kunde Gunnar låta allt detta med sin mor och sin bror få pågå? Sanningen är att det inte pågick. Men hur förmedla det? Det står ju i romanen. Ljuger författaren? Ja, det är ju givet. Så där står han inför två problem: varför ljuger författaren och hur stoppar man den lögnaktiga boken? Författaren ljuger för att hans mor, denna iskalla, egocentriska kvinna, har satt griller i huvudet på honom, har fått honom att tolka allt som rör pappans familj negativt, och för att han när han var ung och höll på med droger blev avvisad av sin farmor, något han aldrig har kommit över. När pappan och farmodern dog hämnades han, och det med full kraft. Han hatade sin farmor, han hatade sin far, samtidigt som han var tillräckligt begåvad för att ge hatet ett litterärt uttryck och tjäna pengar på det. Inte nog med det, dessutom hade han fräckheten att tilldela sig själv hjälterollen, lät sig själv vara den som städade upp efter pappan när det i själva verket nästan inte hade funnits något att städa upp, och det var Gunnar som tog sig an det lilla som återstod. Denna långa radda med lögner, hela det här hatiska projektet, hade han sedan fått förlaget att anta. Det kunde de göra bara för att de inte kände till sanningen. De hade helt enkelt trott på författaren, köpt hans beskrivning rakt av. För att stoppa det måste förlaget uppmärksammas på det faktiska förhållandet. Därför hade han skrivit till dem, och till författarens mamma och bror, men inte till författaren själv, hans svek var för stort för att han skulle vilja ha någon som helst kontakt med honom, han ville aldrig mer se honom, för han hade med vett och vilja förvrängt sanningen för att skada sin farbrors familj. Men det fanns också en annan orsak, författaren hade bifogat ett brev där han förklarade varför han hade skrivit det han skrivit, och av det framgick att han faktiskt inte visste vad han gjorde. Och eftersom han inte gjorde det måste Gunnar angripa den som visste, den som under alla år hade förvrängt författarens syn på verkligheten, och drivit det så långt att han själv inte längre visste vad som var verklighet och vad som var hjärnspöken. Han var en Judas och en quisling, men styrd dithän av sin mamma. Upphovet till hennes kyla hade han själv funnit, för hennes mor, författarens mormor, hade varit snudd på autistisk den sommaren då han som tolvåring var på besök hos dem, och suttit full av mindervärdeskomplex där i den fattiga torparstugan vid fjällets fot. Mormoderns son, mammans bror, hade blivit galen, hade varit inlagd på dårhus flera gånger. Han skrev dikter, hans senaste diktsamling handlade om kråkor. Denna skriande sjuka och kalla verklighet, med all galenskap, autism, kråkor och kyla, hade författaren tillägnat sig, gjort till sin egen och utifrån den skrivit om sin far, en i realiteten bra människa, som kanske i sin frustration över det liv han hade blivit inlurad i, med den kalla kvinnan från Vestlandet, inte alltid hade behandlat sina söner på bästa sätt, så som Gunnar själv behandlade sina söner, men det var inte vettlöst, i alla fall inte så att det kunde ligga till grund för den bild av sin far som författaren tecknat. Det var med sin mors blick han såg, men han var inte medveten om det.

Det var alltså inte det att jag skrev sanningen om min far och det som hänt med honom under de sista åren av hans liv som utgjorde det största problemet med romanen för Gunnar, utan att jag ljög om min far och den tiden, och att den lögnen lade en skuld på Gunnar i andra människors ögon, en skuld som var grovt felaktig och inte minst oförtjänt.

Det rådde inget tvivel om att han verkligen menade det, att händelseförloppet i hans ögon såg helt annorlunda ut. Det gjorde mig rädd. Om det var något jag fruktade hos mig själv, så var det min opålitlighet. Jag hade skrivit att pappa hade bott hos farmor de två sista åren i sitt liv, och att det hade lett till att båda hade gått under. Jag hade skrivit att han slängde ut sjuksköterskan och hemtjänsten. Gunnar tillbakavisade både det ena och det andra, och menade att han hade vittnen på motsatsen.

Var hade jag fått det ifrån?

Hur visste jag att det var två år?

Det visste jag inte. Jag hade skrivit det, det måste komma någonstans ifrån, men varifrån?

Jag hade varit i Kristiansand när jag började på Ute av verden, det gjorde jag i januari 1996, då hade pappa varit svårt alkoholiserad och bott hos farmor. I och för sig hade han kvar bostaden i Moss, men som jag hade förstått det var han väldigt ofta hos henne, och av någon anledning hade jag fått för mig att han flyttade in för gott den sommaren, alltså två år innan han dog. Men på vilket sätt den uppgiften kommit mig till del, visste jag inte.

Kunde jag bara ha trott det och låtit den obekräftade gissningen glida över i en övertygelse som jag tio år senare skrev om till en oavvislig sanning? Det var inte bara möjligt, det var sannolikt. Om Gunnar påstod att pappa bara hade bott hos farmor i tre månader, och att han hade vittnen på det, måste det stämma. Vidare hade jag skrivit att han kastat ut hemtjänsten och distriktssköterskan, var hade jag fått det ifrån? Inte heller det visste jag. Långt bak i huvudet hade jag en känsla av att det var från Gunnar själv, att han antingen hade sagt det i telefon till Yngve, att vår far hade slängt ut hemtjänsten och inte gick att få tag i, för det var väl det telefonsamtalet handlade om, eller hur? – att pappa hade barrikaderat sig hos farmor och att Gunnar inte kunde göra mer, han hade försökt ingripa och vädja till pappas förnuft, men det gick inte? Det var av samma samtal jag hade fått veta att pappa hade brutit benet och legat länge på golvet innan Gunnar hittade honom och fick honom till sjukhus. Den historien hade etsat sig fast i mitt huvud, för då måste det ju vara riktigt illa, men omständigheterna runtomkring var oklara, jag kunde varken tidsbestämma händelsen eller säga hur jag hade fått reda på den. Det var också tänkbart att uppgiften om den utslängda hemtjänsten förmedlades när vi kom dit ner, efter det att pappa hade dött, och Gunnar berättade hur det hade varit. Jag visste inte. Det kunde hända att han överdrev, att det var ett sätt att säga att pappa hade gjort det omöjligt att ingripa, att hemtjänsten kanske inte kom så ofta. Kanske handlade det bara om hemtjänsten, alltså den person som städade åt farmor, och inte distriktssköterskan. Men distriktssköterskan hade jag väl inte skrivit något om? En tredje möjlighet var att ingen hade sagt något i den stilen alls, att det bara var något jag tog för givet grundat på de hemska förhållandena där i huset; där kunde det inte ha varit städat eller skurat på länge, hemtjänsten måste ha blivit utslängd, och det måste ha varit pappa som var skyldig till det. Så kunde jag ha tänkt sommaren 1998, och sedan hade det som från början varit en vag teori blivit en bergfast sanning tio år senare.

Jag visste inte.

Men jag var säker på att Gunnar visste, och skrev han att det var så det förhöll sig, med en så orubblig säkerhet, då var det så det förhöll sig.

Det betydde att jag var opålitlig. I sig var det knäckande. Men var jag opålitlig ur alla aspekter? Påverkade det romanens grundläggande sanning att pappa inte hade bott hos farmor i två år utan i tre månader, och att hemtjänsten inte hade blivit utkastad utan hade följt de vanliga rutinerna?

Ja, det gjorde det. Då handlade det om några dagars olycka och förskräckelse mitt i en värld av lugn och ro, inte om flera års pågående katastrof. Det enda jag visste var att det var en hemsk syn som mötte Yngve och mig när vi kom in i huset den gången. Gunnar skrev att det inte var så att det svämmade över av flaskor från entrén och trappan upp, att han under de två dagarna innan vi kom hade röjt det mesta, och att det bara var pappas rum och några av de tunga sakerna som var kvar.

Hade det inte stått flaskor där? Jag mindes att trappan från vardagsrummet upp till vinden hade varit belamrad med flaskor, att det stod påsar med flaskor ovanpå och under pianot, och att det också var fullt med flaskor i köket. Men i trappan upp till vardagsrummet? Det hade jag inte något säkert minne av. Jag hade väl överdrivit. Opålitligheten igen. För honom var det viktigt att det var han som röjt upp i röran, inte vi. Jag mindes klart och tydligt att vi städade och skurade den dagen och nästa, medan han beskrev en förvirrad författare som vimsade omkring med en hink och inte hade de mest grundläggande kunskaper om städning. Jag hade inte heller något minne av att vi hade ätit middag hemma hos dem, jag var säker på att det inte stämde. Men jag kunde inte heller utesluta det, det fanns många saker i mitt liv som jag inte kom ihåg. Att vi åkte till stugan med farmor och att jag dök från bryggan, som han skrev, det var sant, men det hade hänt utanför romanens tidsram, alltså efter det att den var avslutad. Att farmor fick bada, att gardinerna tvättades, Gunnars och Toves insats när det gällde städningen av huset, allt det hade inträffat efter de två och en halv dagar jag skrev om. Min syn på städningen var den rakt motsatta mot Gunnars: för mig hade det varit en fin gest att han tog ett steg tillbaka de dagarna, lät Yngve och mig få ta ansvaret, det var ett sätt att säga att det var vår pappa, på sätt och vis gav han honom tillbaka till oss. Gunnar hade kommit och gått, gett oss goda råd, tagit möblerna som vi gemensamt kånkade ut och kört till soptippen med ett släp som han hade hyrt. Han hade inte misskött sig, tvärtom hade han uppträtt klanderfritt, och det hade jag väl också skrivit?

Om han hade rätt i det underförstådda, att den situation som mötte oss i huset var normal och att min skildring av den var groteskt överdriven, då rasade allt. Det angrep något fundamentalt, först och främst själva premissen för romanen, att det var verkligheten den beskrev, men också drivkraften bakom den, varför jag hade skrivit om min fars död och de förfärliga dagar som följde. När Yngve med bilen full av flaskor hade sett på mig och sagt att om jag någon gång skrev om det här skulle ingen tro mig, var det för att allt vi hade sett just verkade hämtat ur en roman eller en film, och inte ur verkligheten.

Under de följande åren berättade jag gärna om pappa och hans förfall för alla som orkade lyssna, det gjorde mig speciell och kanske också intressant, det gjorde mig till en som varit med om en hel del, gav mig kanske en aura av råhet och djup, vilket jag nog strävade efter, den hade alltid funnits i mig, en önskan om att vara någon, och fantasin om att bli upphöjd hade alltid varit en del av min motivation för att skriva. När jag på det sättet lade ut texten om min far och hans hädanfärd fick jag alltid en unken smak i munnen, just för att jag utnyttjade honom och hans tragiska slut för egen räkning. Det var ändå i liten skala. Romanen blåste upp alltihop och gjorde det till något stort. Jag utnyttjade honom, ja jag klättrade på hans lik. Det gjorde jag bara genom att skriva om det. Samtidigt var det den viktigaste händelsen i mitt liv. Var det inte sant, hade jag överdrivit för att pappas öde skulle göra starkare intryck och därmed skänka mig något av samma råhet och destruktionskraft, så att jag blev en riktig författare, och inte bara en som låtsades, då vore det inte bara honom jag svek, utan också mig själv. Det var mot det som Gunnars brev riktade sig, och så hårt, som ett slag: jag hade ljugit. Det hade inte stått flaskor i trappan upp till vardagsrummet. Pappa hade inte bott där i två år. Hemtjänsten hade inte blivit utkastad.

Men om jag accepterade det perspektivet raderade jag samtidigt bort mig själv. Inte en enda gång hade jag tänkt att jag hade överdrivit när jag skrev om händelserna i huset, och inte en enda gång hade jag tänkt att jag hade utnyttjat pappa och farmor, det var historien alldeles för överväldigande för, och det jag rörde mig in mot alldeles för viktigt.

Jag hade skrivit om pappa. Jag hade skrivit om min rädsla för honom, mitt beroende av honom, och den enorma sorg som drabbade mig efter hans död. Det var en roman om honom och mig. Det var en roman om en far och en son. Att jag blev livrädd när jag såg ordet stämning, och alldeles kall inombords när Gunnar skrev att han hade folk som kunde vittna om att jag ljög, fick det vara som det ville med, jag kunde inte lämna ifrån mig historien om min far.

Även om den var osann?

Utan att veta om det hade jag rört upp någonting som var farligt, ja, det farligaste av allt.

Men varför var det farligt?

Han var tvungen att attackera mamma eftersom han ansåg att det var det jag hade gjort när jag skrev boken, attackerat farmor och pappa. Det var en hämnd. Öga för öga, tand för tand. Han gjorde bara likadant som jag hade gjort, med den skillnaden att hämnden var asymmetrisk: min roman skulle publiceras och kunde läsas av alla, den skulle finnas i alla boklådor och på alla bibliotek. Hans mejl skulle bara bli lästa av dem han skickade dem till, det vill säga förlaget, mamma, Yngve och mig. Eftersom styrkeförhållandet var så ojämnt kompenserade han för det genom att slå desto hårdare mot alla.

Jag satte mig och knäppte på datorn, öppnade dokumentet med romanen och började läsa. I ljuset av det som hade förevarit de senaste dagarna dök det upp obehagliga saker på nästan varenda sida, för de gamla vänner och klasskamrater som jag nämnde där skulle kunna reagera på samma sätt som Gunnar.

Jag ringde Geir Gulliksen, både för att prata om de rent praktiska konsekvenserna av Gunnars mejl, som att jag måste ändra den specifika tidsangivelsen, de två åren pappa i romanen bodde hos farmor, kanske genom att inte göra någon närmare tidsangivelse överhuvudtaget, och rätta till de rent konkreta felen. Jag frågade vad vi skulle göra med alla de andra namnen. Geir menade att det som beskrivs relativt neutralt, som en del av en barndom eller ungdom, utan vidare kunde stå med namn, att det inte fanns någon risk med det, medan jag borde anonymisera dem jag hade skrivit något om som på ett eller annat sätt kunde uppfattas som komprometterande, till exempel om jag hade gått in på deras familjeförhållanden, om det var en far som drack eller slog eller gjorde andra saker som kunde betraktas som tvivelaktiga. Geirs perspektiv på saken lugnade mig, han talade utifrån romanen, det var den vi måste hålla fast vid, bara korrigera det som var nödvändigt.

När vi hade lagt på ringde jag Yngve. Vi pratade fram och tillbaka om vad vi mindes från dagarna efter fars död, han mindes inte så många detaljer, men hade inte reagerat på något särskilt när han läste min skildring. För den händelse det blev rättegång skulle han vara mitt enda vittne, men det sa jag inte. En rättegång vore det värsta som kunde hända, och förlaget gjorde allt som stod i dess makt för att förhindra det, det visste jag. Det näst värsta var att något av det här kom ut i tidningarna.

Allt handlade om Gunnar och hans inställning till boken. Det gällde rent mänskliga hänsyn. Men det fanns också en annan, mer litterär, och springande punkt i romanen som jag hade funderat mycket på under tiden mellan färdigställandet och Gunnars mejl. Det handlade också om sanning men mer sett ur ett formmässigt perspektiv, och det som satte i gång det var att jag läste en liten roman av Peter Handke, den hette Berättelse om ett liv, handlade om hans mors självmord, och var alltså också självbiografisk. I motsats till min prosa, som ständigt sökte det känsloladdade och stämningsfulla, var Handkes prosa torr och nykter. När jag började skriva var det ett liknande språk jag var ute efter, kanske inte torrt men rått, i betydelsen obearbetat, direkt, utan metaforer och språkliga utsmyckningar. Det sista skulle ge språket skönhet, och i en beskrivning av verkligheten, särskilt den verklighet som jag tänkte beskriva, skulle det bli förljuget. Skönheten är ett problem för den inger ett slags hopp. Skönheten, det vill säga det litterära, filtret genom vilket världen betraktas, skänker hopp åt det hopplösa, värde åt det värdelösa, mening åt det meningslösa. Det är tveklöst så det förhåller sig. Vackert beskriven ensamhet lyfter själen till höga höjder. Och då är det inte längre sant, för ensamheten är inte vacker, förtvivlan är inte vacker, inte ens längtan är vacker. Det är inte sant, men det är bra. Det är en tröst, det är en lisa, och kanske är det i det något av litteraturens berättigande ligger? Men det är i så fall litteraturen som något annat, som något eget och autonomt, värdefullt i sig, inte som verklighetsskildring. Det försökte Peter Handke undvika i sin roman. Han skrev den några veckor efter begravningen, och försökte med den närma sig sin mor och hennes liv så sant som möjligt. Inte sant i den meningen att det verkligen har hänt, att hon var en verklig människa i världen, men sann i sin insikt och sin förmedling av den insikten. Han gestaltade inte sin mamma i texten, det vore ett övergrepp mot henne som människa, det kände jag när jag hade läst ut den. Hon var sin egen människa, levde sitt eget liv, och i stället för att gestalta det livet refererade Handke till det som något som fanns utanför texten, men aldrig i texten. Det betydde att han skrev generellt, om sammanhangen hon var en del av, om rollerna hon iklädde sig eller inte iklädde sig, men även detta generella kunde bli ett problem, skriver han på ett ställe, eftersom det kunde fortsätta oberoende av henne och få ett eget liv i texten genom hans poetiska formuleringar – ett svek mot henne, det också. Han skriver: ”I början utgick jag därför från fakta och sökte efter formuleringar för dem. Sedan märkte jag att jag under sökandet efter formuleringar redan avlägsnade mig från fakta. Nu utgick jag från de formuleringar som redan stod till förfogande, samhällets gemensamma språkbestånd, i stället för från fakta.” I dem letade han så att säga efter sin mors liv. Han gjorde det för att bevara hennes värdighet och integritet, om jag förstod rätt, men något annat hände också i texten då; när en människa beskrivs genom det sociala, via kulturens och samtidens blick och självinsikt, genom dess roller och begränsningar, försvinner hennes inre väsen, hennes egna, individuella, särpräglade existens, det som förr i tiden hette själ och, tänkte jag, kanske är Handkes bok historien om precis det, det socialas förtryck av det individuella, kvävningen av själen. Hon tog trots allt sitt liv till slut. Handke styrde bort från alla affekter, alla känslor, allt anekdotiskt, allt som kan väcka liv i en text, han hävdade oavbrutet att det är en text han skriver, att det liv han beskriver hela tiden finns någon annanstans, eller fanns någon annanstans, och när han efter drygt sjuttio sidor kommer fram till dödsögonblicket och begravningen, som äger rum strax intill en skog, skriver han: ”Jag såg från graven, som människorna snabbt avlägsnade sig från, mot de orörliga träden: för första gången föreföll mig naturen verkligt obarmhärtig. Det här var alltså fakta! Skogen talade för sig själv. Utom dessa oräkneliga trädtoppar räknades ingenting; framför dem ett episodartat vimmel av gestalter, som alltmer försvann ur bilden. Jag kände mig hånad och blev alldeles hjälplös. Plötsligt fick jag i min vanmäktiga vrede ett behov av att skriva något om min mor.” Den här plötsliga insikten om vad döden är var romanens egentliga utgångspunkt. Jag kände igen insikten, den var också min. Boken jag hade skrivit var emellertid Handkes raka motsats, dess antipod.

Jag skrev att jag hade samma insikt som Handke när han stod vid graven och såg mot träden och upptäckte att naturen var obarmhärtig, och att skogen talade för sig själv. Men var det sant? Hur kunde det vara sant, när den tanken hade fått Handke att skriva en bok om sin mor och sin mors död, i vilken hon inte blev representerad, endast refererad till? Gestaltad genom sin tid och sin tids formuleringar och insikter, sedd som en individ som hade ett bestämt antal typer att välja bland, socialt och historiskt determinerade, fast självklart inte utan en egen personlighet, bara det att den inte gestaltades, för att den då skulle bli ”typisk” för henne och paradoxalt nog ljuga, eftersom hon alltid, hela tiden, var något annat – döden hos Handke var obarmhärtig, och det liv han beskrev var också obarmhärtigt, och då sa det sig självt att hans bok inte kunde handla om barmhärtighet. Litterärt sett fanns barmhärtigheten i det vackra, alltså i den vackra meningen, och i gestaltningen, alltså fiktionaliseringen, det hemliga förbund av händelser som varje roman genomkorsades av, för att detta genomkorsande som sådant var en bekräftelse på mening och sammanhang. Så hur kunde Handkes insikt vara densamma som min, så länge jag skrev en roman om min fars död och lät texten representera honom, som om det var där han fanns, det vill säga, gjorde honom till ett objekt för läsarens egna känslor, i en prosa som hela vägen sökte en gestaltning, eftersom den, eller dess författare, visste att gestaltning väcker eller manipulerar känslor, i en värld som inte var obarmhärtig, för att betydelsen och sammanhangen på olika vägar hela tiden etableras, oavsett vad texten för övrigt kan säga om det?

Handke skriver: ”Jag såg från graven, som människorna snabbt avlägsnade sig från, mot de orörliga träden: för första gången föreföll mig naturen verkligt obarmhärtig. Det här var alltså fakta! Skogen talade för sig själv.” Jag skriver: ”Och döden, som jag alltid betraktat som den viktigaste digniteten i livet, mörk, lockande, var inte mer än ett rör som springer läck, en gren som knäcks i blåsten, en jacka som glider av en galge och faller ner på golvet.” Det var vackert, det var något, medan det som betecknades inte var något, var tomt, neutralt, lika mycket utan hopp som utan barmhärtighet. Handke ljög inte, han bemödade sig åtminstone om att inte göra det. Jag ljög. Varför?

När jag såg ett träd såg jag det blinda och godtyckliga i det, något som hade blivit till och skulle försvinna och som däremellan växte. När jag såg ett nät med sprattlande och blänkande fiskar såg jag samma sak, något blint och godtyckligt, som blev till, växte och försvann. När jag såg bilder från de nazistiska utrotningslägren såg jag också människorna på samma sätt. Lemmar, huvuden, magar, hår, kön. Det hade ingenting med min blick att göra, det jag såg var sättet som de människorna betraktades på den gången, och som gjorde det möjligt för så många människor att känna till illdåden och till och med delta i dem utan att lyfta ett finger. Att den blicken var möjlig var skrämmande, men det gjorde inte det blicken såg mindre sant. Det här kunde man betrakta som intet, och alla tankar som sökte en mening i världen måste relatera till den nollpunkten. Jag såg ett träd, och jag såg meningslösheten. Men jag såg också livet, i sin rena, blinda form, det som bara växte. Kraften och skönheten i det. Nej, döden var ingenting, en enkel frånvaro. Men på samma sätt som det blinda livet å ena sidan kunde betraktas som en kraft, något heligt och ja, varför inte gudomligt, och å andra sidan kunde betraktas som något meningslöst och tomt, kunde också döden ses på det sättet, även dödens sång kunde sjungas, även döden kunde fyllas med mening och skönhet. Det var det som gjorde den tyska nationalsocialismen så oändligt betydelsefull för oss, för det var bara två generationer sedan de hade makten, och i deras skräckvälde, som på alla sätt var modernt, fanns de tre perspektiven sida vid sida: livet som en gudomlig kraft, döden som skön och meningsfull, människan som något blint och godtyckligt och värdelöst. Det perspektivet, som för nazismen hörde till konsten och det sublima, blev en del av samhällsordningen. Handkes mor var en ung kvinna när det hände, och efter att ha beskrivit hennes uppväxt, i mellankrigstidens Österrike, i relativ fattigdom och okunnighet, där moderns vilja att lära sig något, vad som helst, nästan ansågs vara fullkomligt orealistisk och icke önskvärd, skisserar Handke den nya stämning som uppstår i och omkring nationalsocialismen med parader, fackeltåg, byggnader dekorerade med nya nationella emblem, och skriver: ”de historiska händelserna framställdes för lantbefolkningen som naturskådespel”. Om modern skriver han att hon fortfarande inte var intresserad av politik, för ”det som så iögonfallande utspelades var för henne allt annat än politik. ’Politik’ var ju någonting osinnligt, abstrakt, alltså ingen karneval, ingen dans, inget spelmanslag, i alla fall, ingenting som blev SYNLIGT.”

Nazismen var den sista stora utopiska politiska rörelse vi har haft, och att den i nästan alla bemärkelser visade sig vara destruktiv har gjort allt senare utopiskt tänkande problematiskt, för att inte säga omöjligt, och inte bara i politiken utan också i konsten, och eftersom konsten till sitt väsen är utopisk har den sedan dess befunnit sig i kris, varit självkritisk och misstänksam, något inte minst Handkes roman och nästan alla romaner skrivna av författare i hans generation ger uttryck för. Hur återger man verkligheten utan att tillföra den något den inte har? Vad är det den ”har” och inte ”har”? Vad är egentligt, och vad är icke-egentligt? Var går gränsen mellan det iscensatta och det ickeiscensatta? Finns det överhuvudtaget någon sådan gräns? Är världen något annat än våra föreställningar om den? Språket självt har inget liv, är inte levande i sig självt, det fäster vår uppmärksamhet på det, och själva urscenen för det, den gestaltande litteraturens grund, finns i Odysséen, när Odysseus och hans manskap lägger till vid Okeanos källa, efter att ha varit hos Kirke, och Odysseus offrar till de döda på stranden. Blodet rinner mörkt ner i hålet och de döda själarna börjar flockas över det. Han ser brudklädda ungmör, unga krigare i blodiga rustningar och gamla män, deras skrin är ohyggliga, skräcken jagar genom honom. Den förste han kan identifiera är Elpenor, som dog hos Kirke och inte begravdes. Han berättar sin historia, han hade supit sig full och fallit huvudstupa från ett tak, brutit nacken och dött. Nästa vålnad Odysseus pratar med är Teiresias, siaren som spår om framtiden, och sedan är det Odysseus egen mor som dricker av blodet och känner igen honom, och som berättar om hur hon dog. Odysseus vill omfamna henne och närmar sig henne tre gånger, och tre gånger flyr hon undan som en dröm eller skugga. Hon berättar att senorna inte längre håller ihop köttet och benen, likbålet har förvandlat kroppen till aska, allt som återstår är själen som flaxar omkring. Litteraturen åkallar världen som Odysseus åkallar de döda, och hur den än gör det är avståndet alltid oöverstigligt, och historierna alltid desamma. En son förlorar sin mamma för tretusen år sedan, en son mister sin mor för fyrtio år sedan. Att den ena historien är diktad och den andra är verklig förändrar inte den grundläggande likheten, båda träder fram i språket, och i det perspektivet är alla Handkes bemödanden att undvika det litterära fåfänga, det finns ingenting i hans verklighetsbeskrivning som är verkligare än Homeros. Men det är inte heller det han eftersträvar.

Handke vill skriva om en människa, sin mamma, utan att åkalla den, utan att ge den liv så att den kan uppträda i något som påminner om dess forna levande gestalt, med andra ord förvägra henne det diktade liv som kunde skapa ett samband mellan det döda, hennes existens i det förflutna, och det levande, det vill säga läsarens medvetande. Det språket i stället riktar sig till är det hon var omgiven av, hennes livs former, och även om hennes identitet, det som var specifikt för just henne, blir synliggjord genom denna process talar den inte. Och det språket åkallar befinner sig inte heller på andra sidan en oöverstiglig avgrund, för de här formerna är på något plan språkliga i sig själva, om än inte fullt ut i bokstavlig mening. I det avseendet lyckades Handke med det han av allt att döma föresatt sig, nämligen att representera verkligheten på ett sant sätt. Ett annat sätt att göra samma sak på kunde vara att helt eliminera berättaren och bara presentera de dokument i vilka modern var omnämnd, eller som rörde förhållanden hon var en del av; då skulle förhållandet mellan verkligheten och beskrivningen av verkligheten vara så gott som överensstämmande. Konstens ”som om”, den avgrund som skiljer den från verkligheten, skulle då vara utplånad. Eller rättare sagt, den skulle bara kunna anas som den vilja som letade upp dokumenten, samlade dem och ordnade dem i en bestämd följd. Denna ordningsföljd skulle man förstås kunna uppfatta som manipulativ, i verkligheten var dokumenten ordnade horisontalt, i skilda arkiv på skilda ställen, och till och med en kronologisk ordningsprincip skulle vara ett ingrepp, och skapa en effekt: den sista läkarjournalen följs av obduktionsprotokollet, läsaren torkar en tår.

Det viktigaste för Handke var att beskriva sin mor utan att kränka henne, kränka då i betydelsen att ge sig in i det som var egenartat för just henne. Alltså visa respekt för hennes integritet. För mig var det här ingen uppmuntrande tanke, för jag hade skrivit om en liknande historia ur mitt eget liv, och gjort det på nästan diametralt motsatt sätt, genom att hela tiden söka mig mot känslorna, affekterna, det sentimentala, tolkat som det rationellas motsats, och genom att dramatisera min far, låta honom framstå som en person i en berättelse, beskriva honom som man beskriver fiktiva personer, genom att dölja det ”som om” all litteratur lägger tonvikt på, och därmed kränka honom och hans integritet på det allra mest grundläggande sätt, genom att säga att det här var han. Jag hade sagt samma sak om alla personer i romanen, men bara när det gällde min far hade jag gjort det på ett sätt som inte tog hänsyn till honom och hans person. Han hade varit död i över tio år, men det gjorde det bara möjligt, det rättfärdigade det inte.

Jag tänkte inte på något av det här när jag skrev, varken på verklighetsskildring, representation eller min fars integritet, allt skedde intuitivt, jag började med en tom sida och en vilja att skriva och slutade med den färdiga romanen. I det finns en tro på det intuitiva som är så gott som blind, och ur det kan man härleda såväl en poetik som en ontologi, vill jag tro, för romanen är för mig ett sätt att tänka som skiljer sig radikalt från essäns, artikelns eller avhandlingens, eftersom reflektionen i en roman inte är överordnad som en väg till insikt, utan likställd alla andra element i den. Rummet som det tänks i är lika viktigt som tanken. Snön som faller i mörkret utanför, billyktorna som glider förbi på andra sidan älven. Det var kanske det viktigaste jag lärde mig på universitetet, att man kan säga praktiskt taget vad som helst om en roman eller en dikt, och det kan vara både trovärdigt och sannolikt, men aldrig uttömmande och kanske inte heller så väsentligt, för romanen och dikten är alltid något av egen kraft, något helt i sig självt, och att det inte går att uttrycka det den uttrycker på något annat sätt än just så, gör den djupast sett gåtfull. Världen är gåtfull på precis samma sätt, men det glömmer vi oftast eftersom vi alltid ger reflektionen företräde när vi betraktar den. Vad är det ”att gå”? Är det att sätta ena benet framför det andra? Ja, det är det. Men beskrivningen av det motoriska, det att sätta ena benet framför det andra, säger ingenting om känslan man får av att gå, eller om skillnaden att gå i nerförsbacke och uppförsbacke, ut på en stenpir eller uppför en trappa, över en gräsmatta eller i skogens mossa, barbent eller i stövlar, och inte ett skvatt om känslan man får när man ser andra gå – myllret på torget en lördagseftermiddag, den ensamme gamlingen långt ute på en snötäckt åker, eller en människa du har känt länge, hur liksom hela hennes person ryms i sättet hon går när hon kommer emot dig. Du ser det med en gång, det är ”han” eller ”hon”. I det unika rörelsemönstret lägger du allt du vet om och har upplevt av den människan, men inte som separata och klart urskiljbara delar, det du ser är på sätt och vis summan av den människan, det hon ”är” för dig. Hon går, du ser, det är allt. In i detta kan fördjupningen växa, till exempel längs en vetenskaplig väg, då handlar det om alla muskler och senor som rör sig för att göra det möjligt att placera ena benet framför det andra, blodet som rinner genom ådrorna och gaserna det transporterar, cellerna och cellväggarna, mitokondrierna och dna-strängarna, för att inte tala om impulserna som ilar genom nervsystemet, utskickade av en vilja eller önskan om förflyttning, i form av kemi och elektriska urladdningar någonstans i hjärnan och då är frågan: vad är vilja, vad är önskan, vad är den motoriska impulsen, vilken form har den? Är det kemi, hur ser sambandet ut mellan de kemiska reaktionerna och det man upplever som vilja och behov? De här impulserna hör inte till medvetandet utan till djupare liggande och betydligt äldre delar av hjärnan, oförändrade under miljoner år, ända sedan våra första och mest avlägsna släktingar dök upp i världen, i nästan allt lika aporna, bortsett från höftlederna och armlängden och ett par fysionomiska särdrag till som gjorde det möjligt för dem att göra det inga andra djur dittills hade kunnat, och som inga andra däggdjur kan än i dag, nämligen att gå på två ben. Detta att gå på två ben är det som mest av allt utmärker oss som art. Det präglar inte bara vår fysiska verklighet, utan också den mentala, för vi orienterar oss i tankevärlden som om den vore topografisk, ett landskap vi går genom, från det undermedvetnas djup till överjagets himmel, med den ena politiska utopin längst bort till vänster, den andra längst bort till höger; några tankar befinner sig alldeles i närheten och är antingen lätta att få tag i eller svåra att upptäcka, eftersom vi står så tätt inpå, några tankar sträcker vi oss efter, andra befinner sig högre upp och kan bara erövras genom stora alpinistiska ansträngningar, andra återigen är låga och smutsiga, nära jorden och det jordiska.

Som författare kan man gå lite längre eller, som Lawrence Durrell beskriver romanskrivandet, sätta upp ett mål och sedan gå dit i sömnen. ”Att gå” är outtömligt, men det är inte uttömmandet som är litteraturens uppgift, det är konstruerandet av det outtömliga, åtminstone för den som har målsättningen att representera verkligheten och vår ständigt föränderliga och fluktuerande reaktion på den. Träden som är, för att tala med Rilke, och vi som drar förbi det hela som växlande vindbyar. Skogen talar för sig själv, skriver Handke, det är en avgrund mellan den och oss, men verkar naturens obarmhärtighet hotfull beror det inte på att den är bortvänd från oss, som den kan te sig när vi betraktar den i sin nästan drömlika avlägsenhet, utan på att dess stumhet och blindhet också finns inom oss. Obarmhärtiga är hjärtats slag. Odysseus försökte bygga en bro över avgrunden mellan det som var kultur och det som var natur inom honom när han talade till sitt hjärta och bad det att inte slå så hårt. Avgrunden finns inom oss. Det såg jag första gången jag stod inför en död människa. Jag förstod det inte, men jag såg det och visste det. Döden är inte avgrunden, det är i det levande den finns, mellan tankarna och det kött som tankarna rör sig genom. I köttet är tankarna en sorts intränglingar, ett folk som har erövrat ett främmande landskap och som snabbt lämnar det när det blir för ogästvänligt, det vill säga när alla rörelser upphör och all värme försvinner, så som det gör i döden.

Men nu var det inte bara en död jag såg den gången. Det var min far som var den döde. Förnimmelsen av vad döden var utgjorde bara en försvinnande liten del av den storm av tankar och känslor som tog över mig. Framför mig låg människan som hade skapat mig, hans kropp hade bestämt min, och jag hade vuxit upp under hans överinseende, han var den viktigaste och inflytelserikaste personen i mitt liv. Att han var död förändrade inte det. Ingenting tog slut den där eftermiddagen i kapellet i Kristiansand.

När jag hade lagt på efter att ha pratat med Yngve tog jag hissen ner i källaren, gick genom de fuktiga, bunkerliknande gångarna där lamporna i taket tändes science fiction-artat av sig själva vartefter jag förflyttade mig, och kom in i tvättstugan just som siffran på displayen på den sista tvättmaskinen slog om från en minut till noll. In med de våta plaggen i torktumlarna, de sista torra i tvättmaskinerna, i med tvättmedlet och på med programmet, som i nästa sekund började brumma och mullra. Jag stod en stund och tittade på de snurrande trummorna och kläderna som allt blötare kastades mot glaset, rycktes utom synhåll, kastades mot glaset, medan jag i tankarna gick igenom det värsta tänkbara scenariot, en rättegång. För min inre syn såg jag hur jag kom dit i en taxi, alla fotografer som knäppte när jag klev ur, rubrikerna i tidningarna, Knausgård ljuger, Smörja, Borde aldrig ha getts ut, Erkänner lögner, Knausgård våldtog mig, för jag förstod ju att en sådan rättegång skulle riva upp allt möjligt annat också, och att ett självbiografiskt projekt, där jag även skrev om andra, inbjöd till att vem som helst kunde säga vad som helst om mig. Romanen som sådan trodde jag inte skulle få någon stor uppmärksamhet, det trodde inte förlaget heller, första upplagan var satt till tiotusen, det var mycket men inte mer än min förra roman, men skulle det bli rättegång, då var det inget tvivel om att försäljningen skulle skjuta i höjden. Då skulle det bli skandal, bli något snuskigt och sensationslystet, och all skit som tänkas kunde skulle grävas fram om mig. I tankarna satt jag på den tilltalades plats, som jag av någon anledning föreställde mig som en sorts bänk, inte helt olik den vi hade haft i skolan, uppe på ett lågt podium mitt i ett fullsatt rum, och svarade på de mest provocerande och insinuanta frågor jag kunde föreställa mig. Den första var varför jag hade skrivit den här romanen. Varför jag hade använt fullständiga namn och inte maskerat alla, vilket ju var praxis när det gällde verklighetsnära romaner, och hade så varit så länge genren hade funnits. Varför verkligheten? Vad tillförde den? Först kunde jag inte svara på det, jag vred mig i stolen, stakade mig och stammade, ungefär som jag hade gjort på scen några gånger, senast i München i Tyskland, då många av de få åhörare som hade hittat dit reste sig och gick, något som fortfarande kunde fylla mig med skam när jag tänkte på det. Men varför fantisera om svaghet och ynklighet? tänkte jag och såg upp mot det låga fönstret som satt strax under taket, och genom vars skrovliga glasruta man kunde ana asfalten utanför.

Varför inte ge svar på tal? Och jag rätade på mig där i stolen, omgiven av journalister och nyfikna åhörare, kanske hundra personer sammanlagt, och började prata levande och insiktsfullt om sanningens förhållande till det subjektiva, litteraturens förhållande till verkligheten, och kom in på de sociala strukturernas karaktär, hur en sådan roman blottlade de regler som samhället följde men som inte fanns nedskrivna någonstans, och inte heller syntes eftersom de var ett med oss själva och vår självbild, och bara kunde bli synliggjorda genom att de överträddes. Varför måste de synliggöras, frågade försvarsadvokaten. Det finns något som alla upplever, som är detsamma för alla människor, svarade jag, men som inte skildras någonstans, annat i den mest privata sfären. Alla stöter på svårigheter någon gång i livet, alla känner någon som är alkoholiserad, som har psykiska problem, eller som dukar under på något annat sätt, i alla fall är det min erfarenhet; varje gång jag träffar en ny människa och lär känna henne närmare dyker det förr eller senare upp en sådan berättelse, om sjukdom, förfall eller plötslig död. Detta representeras inte, därmed är det som om det inte finns, eller som en börda som var och en får bära i sin ensamhet. Men tidningarna och medierna då? sa försvarsadvokaten. Där finns det väl plötslig död och sjukdom så det räcker? Jovisst är det så, sa jag, men där framstår det som fakta, det beskrivs med stor distans, som ett slags objektivt fenomen. De spridningseffekter en sådan händelse ger upphov till hos enskilda individer och närstående står det ingenting om, och skulle det göra det är det som ett referat, som något sett utifrån. Dessutom krävs det något sensationellt för att det ska bli omskrivet. Det jag pratar om är det vardagliga. Metaforen för det är döden. Den är närvarande i allas liv, först i form av något som drabbar en människa man känner, därefter, slutligen, en själv. Folk dör som flugor varje dag. Den döden ser vi inte, den är undangömd. Och vi pratar inte gärna om den. Varför? Den berör det existentiella djupet hos oss alla. Varför förträngs det? Det är samma sak med åldrande och människans borttynande. Blir man för gammal för att klara sig själv placeras man på en institution, undangömd för allas blickar. Vilken sorts samhälle har vi då, där allt som är sjukt, avvikande och dött förvaras utom synhåll? För två generationer sedan var både sjukdomen och döden närmare, en om inte naturlig del av livet, så ändå en ofrånkomlig. Det kunde jag ha skrivit en debattartikel om, men det skulle inte ha sagt så mycket, för argument är rationella, och det här handlar om motsatsen, det irrationella, våra känslor när vi står inför det sönderfallande och det döda, ja, vad det egentligen är. Jag minns första gången jag såg riktig sjukdom, det var min mormor, hon hade långt framskriden Parkinson, den kroppsliga skröpligheten och det mänskliga armodet var stort och chockartat, eftersom jag inte visste att det fanns. Jag visste att det fanns sjukdom, men jag visste inte att det var sådan den var. Jag hade en liknande upplevelse första gången jag jobbade på en institution för psykiskt utvecklingsstörda, jag blev chockad över det jag såg, alla dessa deformerade kroppar och förkrympta sinnen, varför visste jag inte att även det var en del av det mänskliga? Det hade förvarats utom synhåll, varför det? Det har fått mig att fundera på vad kroppslighet egentligen är, vad det vill säga, det djuriska eller biologiskt-materiella med kroppen och dess totala närvaro i världen, i motsats till den världsbild och den självinsikt som framträder i våra reflektioner kring vem vi är och vilka betingelser vi lever under, inte bara i den oändliga mängd vetenskap som produceras, utan också i den oändliga mängd nyhetsartiklar och program som vi läser och ser, där det perspektivet alltid saknas. Det jag försökte göra var att återställa en närvaro, få texten att tränga igenom hela den uppsjö av föreställningar och idéer och bilder som ligger som en himmel över verkligheten, eller som en hinna över ögat, nå in till kroppens verklighet och köttets skröplighet, men inte på ett generellt sätt, för det generella är inte besläktat med det ideella, det finns egentligen inte, det gör bara det specifika, och eftersom det specifika i det här fallet är jag själv, var det det jag skrev om. Så är det. Det var den enda målsättning jag hade, precis så här är det. Några anser att jag inte har rätt till det, eftersom det inte bara är mig själv jag använder. Och det stämmer. Min fråga är varför vi håller hemligt det vi hemlighåller. Var ligger det skamliga i förfallet? Den fullständiga mänskliga katastrofen? Att leva den fullständiga mänskliga katastrofen är förfärligt, men att berätta om den? Varför hellre skam och hemligheter än det som djupast sett kanske är det mänskligaste av allt?

Vad är det som är så farligt att vi inte kan säga det högt?

Gunnars advokat, som hade stått tyst och lyssnat på allt det här, såg på mig med en blick som jag tolkade som ironisk.

– Det är nog gott och väl, Knausgård, sa han. Men nu var det så att din far inte gick under på det sätt du beskriver. Det har vi vittnen på. Han drack och han hade problem, det är riktigt, men han gick trots allt bort lugnt och fridfullt. Det var också så att din farmor inte drack en droppe. De två år som du målar upp som att de bodde och drack ihop, de finns bara i din fantasi. Han bodde hos henne i tre månader. Huset var inte översvämmat av tomflaskor. Det var inte heller du som städade det, som du skriver, utan din farbror. Och då är min fråga till dig: varför ljuger du om det här? Du som ska skriva om världen sådan den är, varför beskriver du då en värld som faktiskt aldrig har funnits? Det är det som saken gäller här i dag. Du kan gömma dig bakom så mycket existentiell intellektualism du bara vill, fast det enligt min åsikt är pretentiöst dravel, så pompöst att jag nästan blir illamående när jag står här och måste lyssna på det, men det angår inte mig, inte nu i alla fall, för om jag förstår det rätt som jag kan få ut av din självförhärligande och inbilska svada så menar du att du berättar sanningen, att det faktiskt har varit hela poängen med denna motbjudande Judasroman. Sedan visar det sig att sanningen är en helt annan. Kan du förklara det?

Stel och kall tittade jag på honom, ur stånd att röra mig.

– Det är så jag minns det, sa jag till slut.

– Men det duger inte! röt advokaten. Du har kränkt de här människorna, våldfört dig på två döda personers eftermäle. Du har sålt din far och din farmor för blodspengar. Då kan du inte svara att ”det är så jag minns det”. Det är illa nog att du har kränkt din familjs privatliv, det är straffbart bara det, men att du dessutom ljuger om din farbrors mamma och hans bror gör det tio gånger värre. Det är ärekränkning. Det får man tre års fängelse för.

Han torkade svetten ur pannan och drog den gula luggen åt sidan i samma rörelse, tittade på mig.

– Jag städade faktiskt huset, sa jag. Det är inte sant att jag inte kan städa. Och det kan hända att jag överdrev kaoset där, men det var förskräckligt. Dessutom är det om min far jag har skrivit, det är min historia jag har berättat, och det kan väl aldrig vara ett lagbrott? Kan det det?

Jag undvek noga att titta bort mot Gunnar, som satt stram i ryggen längst fram, och inte hade velat hälsa på mig minuterna innan rätten tog plats, trots att jag heroiskt och förlåtande hade sträckt fram handen mot honom, utan lät blicken vandra över golvet bort åt mitt håll för att där vänta på det första vittnet, som var den svenske essäisten, professorn och akademiledamoten Horace Engdahl, mannen som under många år hade kungjort Nobelpristagaren, känd för sin litterära elegans och sin suveräna stil, klasskamrat med den misstänkte Palmemördaren Christer Pettersson, och god vän med den vilde, orädde och begåvade författaren Stig Larsson. Jag hade sett Engdahl på ett seminarium i Bergen för många år sedan; även om det inte hörde till ämnet, hade han kommit in på Carina Rydberg och hennes roman Den högsta kasten, det var när det stormade som mest om den i Sverige – hon hade skrivit om levande personer med fullständigt namns nämnande – och Engdahl hade sagt att det trots all uppståndelse först och främst var lysande litteratur. Jag hoppades väl att han skulle säga samma sak om min bok. Å andra sidan, tänkte jag där jag stod och stirrade på tvättmaskinen och vattnet som löddrande skvalpade mot glaset, var det något påfallande elitistiskt och överklassigt med honom, han var en litterär aristokrat, och hur skulle det se ut i en sådan här rättegång, där Gunnar framstod som den vanlige medborgaren, herr vemsomhelst, som helt oskyldig hade fått sitt liv förstört av en författarnevö? Folk skulle tänka att det kunde hända dem också, och rysa. Jag skulle framstå som en avskyvärd människa, ett slags litterär vampyr, brutal och hänsynslös och egenkär. Kanske var en aristokrat inte rätt person att argumentera för en sådan praxis?

Dörren i gången utanför öppnades. Jag trodde det var någon som hade en tid i tvättstugan som jag lagt beslag på och vred på huvudet, men de svaga stegen stannade vid dörren till rummet bredvid, som öppnades. Jag väntade några sekunder tills han eller hon hade gått in, sedan gick jag ut. Ljuden från tvättstugan klipptes av direkt när den tunga plåtdörren slog igen bakom mig. Det var som att vistas på bottnen av en enorm anläggning, tänkte jag. Jag tog trapporna upp, gick genom dörren och ut på torget, jag måste köpa cigaretter. Frukthandlaren hälsade på mig; jag var troligen hans bästa kund. Jag log och hälsade tillbaka, snurrade nyckelknippan på långfingret och fortsatte över torget, förbi skoaffären Nilson, där jag som vanligt tittade på skorna i skyltfönstret då jag gick förbi. Lars Norén hade skrivit om en Nilsonbutik i sin digra dagbok, som jag hade läst till hälften i somras, han uttryckte sin häpnad över att en kvinna – om det var hans dotter eller hans nya kärlek mindes jag inte riktigt – köpte sina skor där, den var tydligen inte god nog åt honom, han köpte skor i en butik av en helt annan dignitet, förstod jag som dittills trott att Nilson hade viss status. Inte en enda gång hade jag passerat den affären utan att tänka på det, tänka på Noréns världsskosinnade häpnad över andra människors skoprovinsialism. Jag kastade en blick mot affären på andra sidan gatan, som jag också alltid gjorde, eftersom den sålde underkläder och ofta hade affischer med lättklädda kvinnor i fönstren, innan jag slank in på Thomas Tobak, där Thomas själv hastigt tittade upp med sina snälla ögon innan han såg ner igen på en bong som han antagligen kollade.

– God middag, sa han.

– God middag, sa jag. Tre paket Lucky tack.

Han tog dem från hyllan bakom sig.

– Inga tidningar i dag? sa han.

Jag skakade på huvudet.

– Hundrafyrtiosju då, sa han.

Jag fiskade upp kortet ur bakfickan.

– Använd den där, sa han och nickade mot den nya terminalen han hade skaffat, som läste av chipet, inte magnetremsan, vilket var bra för både honom och mig, för remsan var lite sliten, och det hade hänt mer än en gång att han måste slå in siffrorna manuellt. Inte för att det gjorde något, han hade alltid gott om tid oavsett hur många kunder som var där inne.

– Okej, sa jag. Tack ska du ha!

– Tack själv, sa han.

Med de tre paketen i handen gick jag ut igen, kastade en blick längs gågatan, som först gick rakt ner till kanalen, därefter till Gustav Adolfs torg, och som på lördagseftermiddagarna var svart av all trängsel, men där det just nu var glesare med folk.

Barnen.

Var var de?

Jag stannade.

De var på dagis. Jag hade lämnat dem där.

Eller?

Vad hade hänt i morse?

Febrilt försökte jag komma på en konkret incident som kunde bekräfta att jag hade lämnat dem på dagis, och då, i nästa sekund, mindes jag att vi hade gått tillbaka för att hämta Vanjas glasögon, och att allt var i sin ordning.

Jag började gå igen, rundade hörnet och passerade först blomsteraffären, sedan fruktståndet, fortfarande med en vag oro i kroppen; jag hade inte haft en tanke på barnen under hela förmiddagen, och hade de varit någon annanstans än på dagis, var det risk för att jag hade kunnat försumma dem å det grövsta. Förra sommaren hade jag läst om en dansk far som glömt att lämna sitt barn på dagis, barnet hade suttit i bilen och sovit när han parkerade utanför sin arbetsplats, han hade lämnat det där och barnet hade avlidit i värmen. Något liknande låg inom möjligheternas ram även för mig, hade jag ofta tänkt efter det, och de gånger när jag var ute med bara två av dem, kunde ångesten plötsligt isa till, var är John? Har jag glömt kvar honom någonstans? Var är han? Var fan är han? Sedan kom jag på det, han var med Linda, allt var som det skulle. Men även om jag därefter var klar över det, kunde ångesten ändå gripa tag, var är han, med Linda, hur kan du veta det, att det inte var i går han var med henne, minns du något konkret?

Jag drog nyckelbrickan över låsplattan, sköt upp porten. En brevbärare stod framför postfacken som var öppnade och lade in brev. Jag nickade åt honom och stannade. När han lade in en liten bunt i vårt fack tog jag den, öppnade hissdörren och bläddrade igenom bunten på vägen upp. Ett kuvert från Svea Inkasso, tre räkningar, en Bamsetidning, och en katalog från Spirit. När jag kom in i hallen lade jag dem ovanpå högen på bordet under spegeln, tog av mig skorna och ställde in dem i skåpet, lade två cigarettpaket i skrivbordslådan, tog det tredje med mig ut på balkongen, där jag slog mig ner, hällde upp kaffe, öppnade paketet, drog ut en cigarett och tände den.

Ovanför mig kuttrade en duva, ljudet kom plötsligt och hördes alldeles nära. Jag tittade upp, det lät som om den var inne i taket.

Ooh-hoo-hooo, sa den.

Ooh-hoo-hooo.

Fågeln krafsade där uppe, det var nog ljudet av klor mot plåt jag hörde, den skulle flytta på sig och fick inte riktigt fäste. Å, de där klorna, det urtidsaktiga med dem, vad hade de på den moderna metallen att göra?

Jag hällde upp mer kaffe.

Sedan seglade duvan ut precis ovanför mig, svävade genom luften och ner mot taket på andra sidan, kanske två våningar längre ner, där den satte sig på en antenn.

Svagt, som om det kom från lägenheten nedanför, hördes en ringklocka. Det dröjde några sekunder innan jag kopplade det till att Geir skulle komma. Jag reste mig och gick in, genom hallen, där en ny surrande stöt hördes.

Jag lyfte porttelefonluren.

– Ja? sa jag.

– Det är Gunnar. Är du där din jävel, nu kommer jag och tar dig!

– Kom in, sa jag och tryckte på knappen tills jag hörde att porten gick upp där nere, då lade jag på, öppnade dörren och ställde mig och väntade vid hissen.

Geir klev ur med en stor svart resväska som han liksom vrickade framför sig. Njaal kom efter, tätt intill hans ben; blicken han kastade på mig var lite misstänksam, lite nyfiken. Geir höll fram handen utan att le, mötte nästan inte min blick.

– Hej, sa han snabbt och nästan lite andfådd, redan på väg ut ur situationen.

– Då hade ni inga problem att hitta? sa jag.

– Har ju varit här förut, sa han och gick förbi mig in i hallen, där han ställde ifrån sig resväskan och böjde sig ner för att ta av Njaal skorna.

– Ja jo, sa jag.

Han såg upp och log.

– Så ja, ta det lugnt, det ordnar sig.

– Vad ordnar sig? sa jag.

– Det som plågar dig.

Han tog av sig sandalerna.

– Var är Vanja och Heidi? sa Njaal.

– På dagis, sa jag. De kommer snart hem. Du kan leka med deras leksaker så länge.

Han gick in lite tvekande.

– Kul att se er, sa jag när Geir rätade på sig.

– Det tror jag säkert, sa han. Det är inte lite vi sparar i telefonpengar.

– Tycker du jag ringer för ofta?

– Ofta? sa han. Det är ju det enda jag ägnar mig åt! Jag kliver upp, borstar tänderna, pratar med dig, äter frukost, pratar med dig, kastar i mig middagen, pratar med dig, borstar tänderna och går och lägger mig. Vad kommer att hända i morgon, månntro? tänker jag. Kanske Karl Ove ringer?

– Vill du ha lite kaffe kanske?

– Ja tack.

– Vi går ut i köket då.

Han följde efter mig in med ansiktet liksom uppåtvänt, så som han ofta gjorde när vi inte hade setts på länge, och ett brett sardoniskt leende på läpparna, som om han ville säga: jag vet allt om dig.

Det gjorde han ju nästan också.

När Linda och jag flyttade till Malmö var jag rädd för att vi skulle tappa kontakten. Det är ju det avstånd gör; när tiden mellan samtalen blir längre avtar intimiteten, det vardagliga och lilla har inte längre någon naturlig plats, det känns lite konstigt att dilla om en skjorta man har köpt eller att man tänker låta disken stå till nästa morgon när man inte har pratat med varandra på två veckor eller en månad, då krävs det liksom de stora huvuddragen, och är det främst de som tillåts styra samtalet, då är det kört, då blir det två diplomater som utbyter information om sina respektive välden, i ett samtal som måste börja om från början varje gång, och efter ett tag orkar man inte med det längre, då är det bättre att avstå från att ringa och så blir det ännu jobbigare nästa gång, och sedan har tystnaden plötsligt varat nästan ett halvår. Men det blev inte så. Tvärtom ökade kontakten när jag flyttade, vi pratade oftare och längre i telefon, ibland så mycket att jag fick för mig att det var onormalt vilket ingav mig en svag oroskänsla, jag ville ju inte vara onormal. En vanlig dag ringde jag honom först klockan nio på morgonen, då pratade vi med varandra i minst tjugo minuter upp till en och en halv timme, sedan ringde jag igen på eftermiddagen, då läste jag upp det jag hade skrivit under dagen och han kommenterade det. Han kritiserade det aldrig, utan diskuterade det jag hade skrivit på ett sätt som utvidgade det, kom med andra perspektiv och möjligheter, som jag använde mig av i den mån jag behövde när jag fortsatte skriva nästa dag. Ibland pratade vi på kvällen också, men det försökte jag begränsa, eftersom jag anade att Linda tyckte att det blev lite väl mycket Geir ibland. Men jag hade inga vänner i Malmö, och inga kolleger som jag umgicks regelbundet med, den enda plats där jag kunde prata om det jag sysslade med och var intresserad av var i det här rummet, och eftersom situationen hade varit sådan i flera år behövde jag inte förställa mig, inte försöka vara smartare än jag var eller säga något annat än det jag faktiskt menade. Många idéer och teorier som jag dryftade antingen direkt eller indirekt i boken kom från honom, och de riktningar de ledde mig i diskuterade jag också med honom. Han påverkade mig, min tankevärld blev mer och mer lik hans, och det enda som räddade mig, för det var så det kändes, att min integritet var i fara, var att jag lät de tankar som jag så skamlöst övertog från honom utspela sig i det som var mitt, min egen historia och biografi, och att jag också spelade en roll i hans arbete och utveckling, om än inte alls lika stor, och på ett annat, mindre integritetshotande sätt. Sex år tidigare hade han rest till Bagdad, och han hade varit där förut, både under och efter den amerikanska invasionen i Irak. Han ville skriva en bok om krig och tog sig in i landet som levande sköld, ett skydd som gav honom en oerhörd frihet och gjorde det möjligt att intervjua alla sorters människor som på något sätt berördes av kriget. De sex år som gått sedan han kom hem därifrån hade han ägnat åt att skriva boken, som sakta men säkert närmade sig sin avslutning.

Arbetstiteln var Mot bedre viten. Det kunde lika gärna vara mottot för hans liv.

Jag hällde upp två koppar kaffe, räckte honom den ena. Utanför fönstret var det som om alla tak och takåsar, rödskimrande mot den blå himlen, liksom föll inåt, det var något med perspektivet, man såg dem snett uppifrån, som gjorde det. Samma sak hade slagit mig första gången jag stod här och tittade ut. Det var när vi var på visning, och den lätta svindelkänslan jag fick då övertygade mig, här vill jag bo. Nu var jag van vid det, men att Geir var här gjorde att jag lade märke till det igen.

– Har du hört något mer? sa han.

– Från Gunnar? sa jag.

Han nickade och log ett leende som jag skulle ha uppfattat som illvilligt om jag inte hade känt honom.

– Nej. Tycker du inte det räcker som det är?

– Jodå, jodå, sa han leende.

– Värst vad du ser munter ut då, sa jag.

– På gott humör, du vet. Eller nej förresten, det vet ju du ingenting om. Ha ha.

– Det är inte precis dåligt humör som är mitt problem.

– Nej just det. Det är att du är en dålig människa.

– Precis.

– Och en av de få äkta narcissisterna, får man nog tillägga.

– Om du säger det så.

– Det råder det inget tvivel om. Enda anledningen till att jag står ut med det är att jag är en lika stor narcissist själv.

– Det förstår jag inte riktigt. Du står ut med min sjukliga självupptagenhet för att du själv är sjukligt självupptagen? Det logiska borde väl vara att du hatade den eftersom den brer ut sig och tar utrymme från dig.

– Mitt ego är så stort att jag inte bryr mig om det.

Han tittade på mig och log över koppen som han förde till munnen. Det kom en smäll från vardagsrummet.

– Njaal, vad gör du? ropade han.

Njaals späda röst sa något där inne.

– Kommer du med och tar ett bloss? sa jag. Han nickade och vi gick ut på balkongen. På vägen såg vi Njaal sitta på golvet omgiven av leksaker han hade tagit upp ur den runda puffen, och det var locket till den vi hade hört smälla mot golvet. Vi slog oss ner på varsin sida om det lilla bordet av campingtyp. Jag tände en cigarett och lade upp fötterna på räcket.

– Vill du ha något annat att tänka på? sa han.

– Gärna, sa jag.

– Jag var nere på stan för några dagar sedan och köpte träskor.

– Jag tror inte det räcker för att lyfta mig upp i ljuset, sa jag.

– Jag köpte dem för att plåga grannen, sa han. Och räcker inte det ska jag köpa träskor till Christina och Njaal också.

– Har du börjat gå med träskor inomhus? sa jag och tittade på honom.

Han nickade.

– Det är krig. När jag hade köpt dem stod jag och hoppade jämfota på golvet i säkert en timme.

– Som Kalle?

– Nej. Kalle blir bara arg, han är totalt irrationell. Det här är rationellt. Jag utnyttjar fördelarna i terrängen. Jag befinner mig högre upp än han. Mitt golv är hans tak.

– Har du inte funderat på att ge honom stryk i stället? Ta med honom ut i skogen och ge honom en omgång.

– Det är för brutalt. Men det är ett gränsfall. Dessutom skulle vi kunna bli av med hyreskontraktet. Den risken kan jag inte ta. Men att gå med träskor inomhus är inte olagligt. Det kan ingen förbjuda mig. Hade han slagit Christina eller Njaal hade det varit en annan sak. Man måste anpassa våldet. Det är en fråga om våld och övervåld. Jag skulle ha kunnat skjuta honom. Men det är för mycket våld. Samma sak med att ge honom stryk. Man får granska konflikten och anpassa våldet efter det som är ändamålsenligt. Det är Clausewitz. Våld är ett medel för att lösa ett problem. Någonting praktiskt.

– Så du har varit inne på att spöa upp honom?

– Det är klart att jag har. Men det här är bästa lösningen. Jag kommer att gå med träskor tills han ger upp. Tar det ett år, då går jag med träskor ett år. Tar det tio år, ja då går jag i tio år.

– Du är inte klok.

– Joho då! Men jag har en intressekonflikt med grannen. Han har attackerat mig. Jag har försökt vara hygglig. Det fungerade inte. Då svarar jag med samma mynt. Det är lagligt, och det kommer han snart att märka. Och det enda sättet han har för att få slut på det är att han ger sig. Det vet han. Han har tre alternativ för att bli av med problemet. Ett: han flyttar. Två: hans fru ber Christina om ursäkt. Tre: han går med på att aldrig mer tala till oss och aldrig mer titta på oss när vi stöter ihop, alltså hålla sig ur vägen helt och hållet. Jag gissar att han kommer att välja det tredje alternativet, om jag får säga vad jag tror. Men vi får se. Än så länge håller han stånd.

– Du framställer det som om det är ett fullt normalt sätt att agera, sa jag. Men det är det inte. Ingen löser konflikter genom att köpa träskor och klampa omkring med dem inomhus. Bara ditt sätt att prata om det. Att utnyttja fördelarna i terrängen. Du pratar som en militär enhet som har erövrat en kulle i Vietnam eller något liknande. Men det är en lägenhet i Stockholm vi pratar om.

– En konflikt är en konflikt, sa han. Jag vet att jag får slut på den när jag gör så här. Han kan inte vinna. Att höra träskorna är outhärdligt. Han kan hålla ut en månad, kanske två. Sedan lovar jag att han kommer och frågar vad han ska göra för att jag ska lägga av. Vänta bara. Och med det är problemet löst.

– Inte hans.

– Nej, men det går inte att lösa. Mitt problem däremot, det går att lösa.

Det var några månader tidigare som Geir och Christina hade flyttat från sin tvårumslägenhet i Västertorp till en fyrarummare i samma område. Redan när de flyttade in hade grannen klagat på oväsendet i farstun när de bar upp möbler och kartonger. Han hade klagat på att det bankade när de hängde upp tavlorna. De lovade att de skulle flytta så försiktigt de kunde men sa också att det var omöjligt att flytta utan att ge upphov till någon form av ljud. När de hade bott där några veckor hade han klagat på att dörrarna smällde och att Njaal sprang över golvet. Geir hade satt extra lister på dörrarna och skåpluckorna, och lagt extra mattor på golven. Grannen skrev ett brev till värden och klagade på dem. Förutom bullret i lägenheten var det bullret i trappan när de kom och gick och barnvagnen i trappuppgången. Geir svarade på klagomålen med ett brev där han skrev att de var så hänsynsfulla man kunde begära. De spelade aldrig musik, de hade aldrig fester, varje kväll gick de och lade sig klockan tio. Det buller som grannen klagade på hade att göra med att de var en barnfamilj, och det gick inte att ändra på. Brevet gjorde tydligen grannen bara ännu mer förbannad; en gång hade han ställt Geir mot väggen nere i källaren. Situationen påminde om den Linda och jag hade haft när vi bodde i Stockholm. Även där fanns det en granne som klagade på allt vi gjorde, och som uppträdde hotfullt mot oss. Vi hade också försökt tillmötesgå alla krav, men i det långa loppet var de för orimliga. Vi löste det genom att flytta. Fortfarande kände jag det i hela kroppen om något av barnen åstadkom ett högt ljud, sparkade med fötterna mot elementet, till exempel, eller slog med något hårt i golvet. Då stelnade jag till och rusade fram och fick dem att sluta. Grannarna här hade aldrig klagat, det var ångesten med Stockholmsgrannen som fortfarande påverkade mig, tre år efter det att vi hade flyttat därifrån. Jag hade pratat med Christina om det, hon reagerade på samma sätt som jag, var alltid på sin vakt mot häftiga eller höga ljud, försökte eliminera dem, tassade ständigt på tå. Geir var av en annan läggning. Han lät sig inte hunsas, han tog tag i det. Orsaken till att han hade skaffat träskorna just nu, berättade han, var en grej som hände häromdagen. Christina hade varit ute med Njaal på balkongen, gått in några minuter, hört ett rop från balkongen under. Vad sysslar ni med där uppe? Det visade sig att Njaal hade öppnat locket på parasollfoten, som var fylld med vatten, och att lite vatten hade runnit ut och droppat ner. Christina förstod först inte vad som hade hänt, och svarade dem där nere att de inte hade gjort något speciellt. Då hade kvinnan ropat in till mannen att kärringjäveln säger att de inte har gjort något. När Geir fick höra det satte han sig i bilen och körde in till stan och köpte träskorna, som han alltså hade klampat omkring med sedan dess, från det att han klev upp på morgonen tills han gick och lade sig på kvällen.

– Det låter som om du har ett visst nöje av det också? sa jag.

– Inte att gå omkring i träskor. Det är ju rätt opraktiskt. Men tanken på att det ryker ur öronen på honom där nere, utan att han kan göra något åt det, den har jag nöje av. Det stämmer.

– Jag önskar att du lät bli, sa jag.

Han skrattade.

– Om några veckor kan jag ta dem av mig.

– Du löser ingenting på det sättet. Han kommer bara att hitta på något annat.

– Om han gör det trappar jag upp. Det är krig. Poängen är att fienden ska fatta att du ständigt är beredd att gå längre än han. Då vinner du.

– Fattar du inte att det är skillnad på små och stora konflikter?

– Nej, där tar du fel. Principen är densamma. Så fort han inser att han inte kommer någonvart med mig, och att jag kommer att gå längre än han oavsett vad han hittar på kommer han att ge upp. Vänta och se.

– Det ska jag, sa jag.

– Din strategi, att finna sig i allt och hoppas på att det går över av sig självt, den fungerar inte på den sortens människor.

– Du säger det, sa jag. Men jag är fortfarande inte säker på att du vet vad du gör.

Njaal öppnade dörren och kom ut till oss.

– Vad högt! sa han.

– Ja, väldigt högt, sa Geir.

Njaal lade sig på knä och kikade ner i springan mellan cementgolvet och räcket.

– Det är något där nere, sa han.

– Menar du penseln? sa jag. Den har Vanja slängt ner där. Och så ligger det några tändare där också. Dem har jag tappat.

– Får jag slänga ner någonting? sa han och tittade på sin far.

– Nej, Njaal, det går nog inte, sa Geir.

– Ska vi sticka ut till kolonilotten? sa jag. Så kan han springa omkring lite? Det är ett par timmar kvar tills jag ska hämta ungarna. Vi kan väl ta din bil.

En halvtimme senare satt vi i varsin stol och pratade i skuggan från häcken, omgivna av surrande getingar och humlor, medan vi såg på Njaal som rände runt på gräsmattan. Vi hade en stor plaskdamm i plast där, men han hade inte velat bada. Då och då kom han fram och drack saft, så där obehärskat och glupskt som barn dricker, för att i nästa sekund vara på väg över gräset mot något annat som fångade hans intresse. När vi köpte stället hade det varit ett av de finaste i området. Två år hade gått, och allt hade förfallit. På sommaren kunde man kanske kalla trädgården frodig, i all sin vildvuxenhet, i stället för förfallen. Den här dagen var hur som helst inte den rätta för att låta sig bli nedslagen av det.

Gräsklipparmuller steg från ett par ställen, och två trädgårdar bort stod två skånefamiljer och pratade, annars var det tyst i området. Jag försökte karakterisera känslan jag gripits av för Geir, för att han skulle förstå, och kom fram till att definiera den som rädsla. Jag såg tydligt hur enkelt allt verkade när man stod utanför. Att Gunnar skulle ringa eller komma var knappast troligt; han hade avsvurit sig all kontakt med mig, all korrespondens gick mellan honom och förlaget, med kopia till mig. Var det så att han var rädd för mig, att han inte vågade ta en direkt konfrontation? Att döma av det han hade skrivit om mig var det föga sannolikt. I hans ögon var jag en sextonårig slashas utan självinsikt, full av hat och penningbegär. Det var mer sannolikt att han undvek mig för att jag inte höll måttet, helt enkelt. En sista möjlighet var att han tyckte att jag inte var ansvarig för mina egna handlingar, att jag trots allt tillhörde familjen Knausgård, och att det var ett sätt att skona mig. Ett tag hade jag tänkt så, och den tanken skänkte en egendomlig värme, men det var ett bra tag sedan jag hade förstått att det var ett slags önsketänkande.

Vi diskuterade det. Rättare sagt, Geir pratade och jag lyssnade. Jag hade hört allt förut och trodde jag hade tänkt allt som gick att tänka om saken, men så frågade Geir plötsligt:

– Hur gammal är han?

– Runt femtiofem tror jag.

– Och här sitter du. Grått hår. Grått skägg. Fyrtio år gammal. Ni är alltså jämnåriga. Du kan inte finna dig i att bli behandlad så här av en jämnårig.

– Det har jag inte tänkt på.

– Vad har du inte tänkt på?

– Att vi är lika gamla.

Det var märkligt att just det skulle komma som en befriande tanke. Merparten av det andra Geir hade sagt hade jag tänkt på själv, men inte det. Gunnar och jag var lika gamla. Han stod inte över mig. Det var en sak att veta det, en annan sak var att begripa det.

– Han såg dig i blöjor, det är det som är problemet. Du kommer alltid att vara en liten pojke för honom. Men det är inte samma sak som att du själv ska se dig så gentemot honom.

– Han är min far, vet du.

– Ja, jag vet det. Men du är inte bara känslor och irrationalitet. Du är också tankar och rationalitet. Låt nu det ta över lite. Så ordnar det sig.

– Du pratar som om jag hade ett val.

– Ja och?

Jag satte upp handen som ett stopptecken.

– Nog om det här nu. Hur är det annars?

Han skrattade.

– Ansträng dig inte.

– Övergången blev kanske lite brysk, så du lade märke till den, men det är väl så den ska skötas?

– Vilken?

– Den sociala situationen. Samtalet ska löpa från det ena till det andra. Det är det normala förfarandet om jag förstått rätt.

– Vi har väl kommit förbi det belevade umgänget, har vi inte?

– Absolut inte. Har det hänt något nytt?

– Vi ska se, sa han. Sitter på kontoret och skriver …

Han såg på mig.

– Ingenting nytt med andra ord. Så där ja. Kan vi fortsätta prata om Gunnar nu då?