För mig är detta ett lärostycke i litteratur. De tre bokstäverna j-a-g kan, när de står ensamma och okommenterade, anspela på vem som helst, ett sådant jag är identitetslöst och öppet. Frågan om vem som skriver när vi inte har något annat än ”jag” att hålla oss till, kan besvaras med vem som helst. Grannen i våningen under, mannen i kiosken på torget, ditt barn, August Strindberg, Sølvi Wang, Niki Lauda, för att ta några namn som just nu föll mig in. ”Jag” är ett odelat anonymt begrepp, i betydelsen namnlös. Men ett namnlöst jag kan ändå, genom de ord det omger sig med, förmedla en klar känsla av en personlighet, ett slags jag-stämning som gör att vi förhåller oss till det som till en verklig människa av kött och blod, ja, som vi då och då kan komma närmare än vi kan komma en verklig människa, eftersom det litterära jagets språk explicit är förknippat med det inres tankar och känslor, sådant jaget är när det är för sig självt, en dimension som försvinner i det fysiska mötet där kroppens yttre ställer sig i vägen, inte fientligt eller beskyddande, men helt enkelt genom att kräva sitt, genom att ha ett eget språk, förutom det att mötet mellan jag och du samtidigt skapar ett vi, som har sina mycket bestämda regler och bestämmelser, det sociala, som bara en brinnande förälskelse kan upphäva, dock aldrig fullständigt, det sociala fäster också vid den förbindelsen; inget förälskat par beter sig unikt. Mot det här kan man säga att också det litterära jaget, oavsett hur naket och intimt det framställer sig, är socialt, genom den förväntan på ett du som varje jag rymmer, och följaktligen redan är även ett vi. Ja, det ligger i jagets natur, det är en hänvisning – man behöver inte säga jag till sig själv – och i hänvisningen finns den andre, och därmed ett vi. Så är det även för det här dagboksjaget. Ett jag i sig självt är anonymt, neutralt och opersonligt, men genom att spela på just du-et, i det här fallet de förväntningar som ställs på ett jag i en text, förmår detta jag att ladda sig med betydelse och säga något om vad ett jag är, utan att uttala något annat än det, jag. Vad händer när jag upprepas fyra gånger? I en mening full med annat skulle vi inte ha tänkt på det, men utan något annat, naket på raden, blir jag-benämnandet groteskt. Jag, jag, jag, jag. Det uttrycker narcissism. Men samtidigt, genom nakenheten, är det som om narcissismen exponeras, och i det ligger en medvetenhet, något som säger: jag vet vad jag gör. Vad består den vetskapen av? Jag vet att det är narcissistiskt, men jag gör det ändå. Jag gömmer mig alltså inte. Jag säger som det är. Egentligen är jag narcissistisk. Men vem är jag? Det är tills vidare alla. Följaktligen: alla jag är narcissistiska, men detta jag erkänner det, och i erkännandet finns en dubbelhet: narcissism är en svaghet, något oönskat, annars skulle vi inte försöka dölja den, så det att narcissismen här blir exponerad är ett erkännande av svaghet, samtidigt som erkännandet också upphöjer jaget och utmärker det för att det är ohöljt, och en ohöljd narcissism står över en förtäckt narcissism, i det att den första söker det sanna, medan den andra försöker dölja det sanna.
Det finns också något aggressivt och nästan fientligt i jag-upprepningen. Fuck you, säger den. Du får tro vad du vill. Här är det jag och bara jag som bestämmer.
Ett jag som står helt ensamt är anonymt, neutralt och opersonligt. Upprepat fyra gånger blir det ett litterärt och socialt program, för när man har läst de fyra första dagboksanteckningarna förstår man att detta är ett jag som står i opposition till det sociala, som anser att det är hycklande och oärligt, till skillnad från den egna texten, som vill söka sig in mot det sanna och väsentliga genom att hålla fast vid sitt eget, alltså det ”jag” som inleder genom att göra sig synligt, första gången anonymt, neutralt och opersonligt, men som genom upprepningen slipar bort allt det neutrala och opersonliga, och fjärde gången står där och darrar av sanningstörst och verklighetshunger och överlägsenhet.
Det är litteratur.
Men om jag hade inlett den här romanen på precis samma sätt skulle det inte ha varit litteratur. Även om ”jag” inte är ett begrepp som tillhör Witold Gombrowicz, som är författaren till den här dagboken, och inte heller den fyrfaldiga upprepningen av ”jag” är något han har äganderätt till, och det följaktligen inte hade funnits något hinder för mig att använda just den inledningen, varken juridiskt eller moraliskt, skulle det ha varit det rent litterärt, för inledningens hela värde ligger i att den är unik och att den uttrycker det unika. Om jag hade skrivit så skulle Witold Gombrowicz jag lagt sig över mitt, och mitt jag skulle ha blivit en parodi, och uttryckt osjälvständighet just där Gombrowicz uttrycker självständighet, och således slagit hål på det formuleringen faktiskt säger, att sanningen ligger i det unika jaget och bara där, eftersom det jag som då skulle ha sagt det inte skulle ha varit unikt och primärt, utan gombrowiczifierat, socialiserat, ett plagiat.
Mitt litterära jag var nog gombrowiczifierat, för hans dagböcker hade haft ett stort inflytande på hur jag tänkte kring identitet, socialitet och litteratur, men det var också larssonifierat, proustifierat och celanifierat, sandemosiellt och uthamsunerat, och om jag skulle klä det inflytandet i en bild skulle det kanske vara bilden av en pojke, låt oss säga fjorton år, han bor vid en älv, ungefär tre kilometer nedanför huset är det strömt, och klippan som vattnet forsar ner över, svällande och stålblankt, är blankskurad och täckt med alger, så att man kan simma ut en bit ovanför strömdraget och låta sig dras med, något han ofta gör, den här pojken, tillsammans med sin bäste vän och alla andra som samlas där om sommarkvällarna, för det finns knappast en härligare känsla i hans liv än den, att känna trycket från vattnet, farten som ökar, och sedan suget i fallet, hur han åker med neråt och liksom slungas ut i djupet nedanför, ner i vattnet som är fullt med små bubblor och sprickor, för att sedan, om han vill, flyta in i lugnvattnet och klättra upp på land igen, eller simma mot strömmen så långt det går innan den blir för stark och han inte kommer någonvart hur mycket han än tar i, och till sist dras med ner igen. Ja, att åka med nerför den forsen är som att skriva, man förs från den ena punkten till den andra av krafter man själv inte kan styra, men det man ser på vägen är man ensam om, för jag kan aldrig tänka mig att de andra barnen såg och kände samma sak som han, och blev de här kvällarna med sin dalande sol, sina ännu varma berghällar men snabbt svalnande vind, där stora insektssvärmar hängde i ljusfickorna och det ekade av vattenmassornas dån och ropen från pojkarna och flickorna, intill de liksom upplysta trädkronorna, bakom vilka det gick en gammal grusväg, den ledde till en herrgård, troligen byggd på artonhundratalet i anslutning till sågverket vid forsen, och bakom den i sin tur, de solskimrande trädklädda åsarna, över vars krön himlen långsamt skymde för att någon gång närmare midnatt öppna sig för ljuset från de få stjärnor som var starka nog att tränga igenom den blonda sommarnatten – blev dessa kvällar, där det på andra sidan älven också låg åsar, den närmaste mörk och skuggig vid foten, glänsande i orange på toppen, som av eld, och där det också gick en väg, asfalterad och med tyngre trafik, som ungarna som bodde utmed dess krokar och raksträckor cyklade eller körde moped på för att ta sig till varandra – blev allt detta kvar i deras minne såg det nog helt annorlunda ut än det gjorde i hans, fjortoneller femtonåringen som inte visste något roligare än att vara i detta rum som genljöd av vattenmassornas dån och människobarnens rop, belyst av sol eller fördunklat av mörker, så märkligt lockande att blotta tanken på det kan fylla honom med glädje, till och med nu, tjugoåtta år senare. Han vill inte påstå att han känner det intensivare jämfört med de andra som var där, även om det också är möjligt, för det är så olika saker som får fäste i oss, det behöver inte heller vara mer betydelsefullt för honom än för de andra, det är bara annorlunda. Det är unikt. Och det är ett uppslag till hundra romaner, minst. Ja, man skulle kunna skriva tusen romaner utifrån den idén. Pojke vid älven nedanför sågverket en sommarkväll. En sandemosiell författare skulle nog ha zoomat in på flickan i röd bikini som både han och hans kamrat åtrår, och följt de tre genom livet, för det är en psykologisk såväl som en sociologisk grundstruktur, de två gentemot den enda, och den är arkaisk till sitt väsen, de förbud som omger den är grundläggande. En proustiansk författare skulle nog ha bortsett från det fysisktkonkreta i situationen och lagt vikten vid dess genklanger i minnet, som genom att vara en representation hör samman med alla andra representationer, det vill säga att den delar konstverkets karakteristika, skildringen av det som inte längre finns här men ändå inom oss, i den nästan drömlika dimman som är en så viktig del av vår verklighet, där flickan i den röda bikinin kanske, då hon prövande sticker tån i vattnet under trädskuggorna, liknar en av Rembrandts nederländska unga kvinnor från sextonhundratalet, Susanna till exempel, eller att kropparna på klipphällarna, där de sitter eller står, klär av sig eller klär på sig, i ett visst ögonblick påminner om Pierre Puvis de Chavannes måleri från artonhundratalets andra hälft, där det mänskliga närmast är en skulptural kvalitet, åtminstone ingen psykologisk, och där kropparnas olika ställningar, som leder tankarna till den grekiska antikens högklassiska period, fyra- och trehundratalet före vår tideräkning, när självet inte sökte sig inåt och sökte harmoni där utan utåt, hävdar att det finns en konstant kvalitet i det mänskliga, och inte en kulturell och relativ egenskap, något som då också skulle vara fallet här, med dessa skandinaviska pojk- och flickkroppar på berget vid forsen. En hamsunerad författare, vart skulle han eller hon ha riktat sig i detta? Mot mopedknattret i kurvan uppe vid klyftan? Mot dånet från forsen, flickans plötsligt nedslagna ögon? Eller mot den fetlagde affärsinnehavarens hus i villaområdet från sextiotalet och hans försök att överleva utanför de stora butikskedjorna? Mot adelsspillrorna i familjen som kanske ägde, kanske inte längre ägde, herrgården vid älven? Eller kanske självet som såg på sig själv, som liksom misstänksamt övervakade det, och som slog ner på minsta antydan till förställning, i det fåfänga kravet på autenticitet som en gång drev Nagel till självmord, i en stad som geografiskt låg tre mil från den här platsen, men tidsmässigt nittio år. Å, här fanns fortfarande präster och prästdöttrar, länsmän och länsmanssöner, svallande blod och bultande hjärtan, här fanns både de mest förfinade och de grövsta av känslor, det var bara att börja från något håll.
Jag läste Pan första gången när jag var femton år, i huset som låg tre kilometer upp från forsen, och de starka känslor den skildrade gav genklang hos mina egna. Kanske var det därför mitt kärleksliv var så misslyckat de följande åren, för att mitt sätt att se på flickor, förälskelser och relationer härstammade från slutet av artonhundratalet. Men den roman som gjorde starkast intryck på mig under de åren var Bram Stokers Dracula. Det var som en feber att läsa den. Varför visste jag inte, och vet fortfarande inte. Jag identifierade mig aldrig med greven, han som tömde människor på blod, utan med hans offer, de som efter att ha blivit bitna av honom förlorade sitt blod, och vad värre var, sin självständighet. Om jag känner mig själv rätt läste jag Dracula som en roman om underkastelse och befrielse från underkastelsen. Inte så att jag tänkte det, jag tänkte aldrig när jag läste, men att jag kände det, det vill säga att det var det temat jag kände starkast för. All den triumf och glädje som hopade sig i bröstet när de äntligen körde pålen genom grevens hjärta tyder på det. Och hellre än att se författaren som en vampyr som suger människor i sin närhet tomma på blod, vilket ju är en näraliggande symbol för den verksamhet som att skriva om andra människor går ut på, i alla fall som den uppfattas i det offentliga rummet, har jag sett författaren som en som riskerar att förlora sin självständighet, en som blir fångad och paralyserad av makten den andre äger, och som gör precis som han, blekt, blodlöst, gengångaraktigt. Kanske för att jag själv alltid har haft en svag jagkänsla, alltid har känt mig underlägsen alla andra, i alla situationer. Inte bara de briljanta personer jag har mött, de som med sin karisma och begåvning överglänser alla omkring sig, utan också taxichaufförer, servitörer, tågkonduktörer, ja, alla människor man stöter på där ute. Han som städar trapporna i mitt hus är jag underlägsen, han har en auktoritet som är större än min i just den situationen, så om han exempelvis kommenterar barnvagnen och sparkcyklarna som står utanför vår dörr med ett spår av irritation i rösten, darrar jag. Hon som expedierar i skoaffären när jag kommer in för att köpa skor, henne är jag underlägsen, hon har övertaget, fylld av en auktoritet som jag underkastar mig. Värst är ändå servitörerna, för deras roll är så uppenbart tjänarens, de finns där för att vara gästerna till lags, det är deras jobb att underordna sig gästernas önskemål, och att jag känner mig mindre än dem, liksom utlämnad åt deras goda vilja, att de ska upptäcka att jag inte är särskilt bra på att äta, till exempel, och inte riktigt vet hur jag ska smaka på vinet eller hur det ska smaka, något som de är experter på, är lika förnedrande varje gång. Och så där är det hela tiden. Alla journalister jag träffar, även de som är tjugo år yngre, är bättre än jag, och jag gör allt jag kan för att inte tråka ut dem, säger ofta saker jag inte menar för att ge dem något. När jag flyttade till Stockholm som trettioåring, till det yttre en man, inombords fortfarande en sextonåring, och där träffade Geir Angell, som jag inte hade sett sedan den våren vi var ute och söp några gånger i Bergen tolv år tidigare, var det något av det första han sa till mig. Du har den konstigaste självbild jag någonsin har stött på, sa han. Du saknar ju fullständigt självinsikt. Har det aldrig slagit dig att det är de andra som är tråkiga? Att det är de andra som är banala och tjockskalliga, osjälvständiga och fulla av plattityder? Nej, sa jag, för så är det inte. Hörrudu, sa han. Jag såg dig när du var tjugo år. Du liknade inte någon annan jag träffade på den tiden. Du var något helt eget. Jag blev inte förvånad när jag såg att du skulle ge ut en roman. Vem av de andra från den tiden har gjort det? Ingen. Du hade ett allvar som … ja, det fanns i alla fall ingen annan som hade det. Dina sorgsna ögon. Du skulle ha sett dig själv! Ha ha ha! Nu har du skrivit en enastående roman. Du kommer att skriva en till, och en till. Du måste sluta att jämföra dig med dem som är byråkrater i sitt eget och andras liv. Och åtminstone inte inbilla dig att det är de som är intressanta, medan du är tråkig och trist. Det var de som tråkade ut dig, det är ju uppenbart.
Jag fortsatte att slå ifrån mig, men jag blev smickrad, och vem skulle inte ha blivit det när någon säger att du har en speciell begåvning och något alldeles unikt?
Jag värjde mig; det kändes som ett gift, det han spred i mina ådror.
Inte nog med att han lyssnade när jag berättade om mitt liv, han tyckte dessutom att det var intressant och ville gärna prata om det när vi gick våra ändlösa promenader runt om i Stockholm. Hur allt hade kretsat runt min far när jag växte upp, mina försök att göra honom till lags, rädslan som alltid fanns där, sättet han dog på. Förhållandet till min bror, som hade blivit komplicerat när han blev ihop med en flicka jag var förälskad i, och som var nära och avlägsen på samma gång. Förtroligheten jag hade med min mamma, hennes analytiska syn på verkligheten. Mina olika förhållanden, som inte var många. Att jag satte kvinnor så högt att jag inte kunde prata med dem. Att jag två gånger hade skurit mig i ansiktet i ett slags panikslagen förtvivlan. Min fåfänga. Min rädsla för att verka feminin. Min glädje av att vara full, mina otrohetsaffärer, min ständiga känsla av underlägsenhet inför allt och alla. Mina framgångar, som inte kunde uppväga mina nederlag, varken till antalet eller i intensitet. Allt detta omvandlade han till en bild av min psykologiska och sociala karaktär som han diskuterade och analyserade. Han betraktade mitt jag som en närmast barock företeelse, något abnormt och förhärjat, med ett inre som var helt i otakt med det yttre – i motsats till mig, som betraktade det som ordinärt på gränsen till självutplånande, och att det var det ordinära som var mitt problem som författare. Jag gillade fotboll, både att spela och att titta på, jag gillade amerikanska underhållningsfilmer, kunde fortfarande läsa serier ibland, jag tittade på väderleksrapporterna eller nyheterna bara för de vackra kvinnor som kunde dyka upp där, kunde svärma för dem på avstånd; jag tyckte i princip om samma musik som jag hade tyckt om som tolvåring, och när jag tyckte om en bok eller en målning visste jag aldrig varför utan tog då till det språk och de tankar som jag hade snappat upp från omgivningen, och som saknade all originalitet. Jag hade inget speciellt att säga om någonting, och det var för att jag inte var någon särskild, och inte hade något specifikt som var jag. Men bara genom att prata om mig själv med en som faktiskt var intresserad, och dessutom tolkade allt och såg eller skapade sammanhang mellan de olika delarna, blev det vanliga också för mig till något ovanligt, i betydelsen unikt. Det var som om mitt jag hade varit djupfryst, och att det nu började tina. Det knakade i sprickorna när den så länge stela och orörliga ytan började röra på sig. Jag fick en känsla av att det inre var outtömligt. Det var en skön känsla. Att det jag sa kunde vara intressant var en ny erfarenhet. Jag hade inte ens varit intresserad av det själv en gång. Det intressanta hängde ihop med känslan av outtömlighet, för i det outtömliga fanns det inga gränser, och det var gränserna som hade hållit allt förstelnat och gett det sin djupfrysta prägel. Jag talade så gott som aldrig förtroligt med någon, eftersom jag aldrig trodde att någon kunde ha intresse för det, och i den blicken, som var den sociala blicken, du-ets förväntningar konstruerade av jaget, blev det ointressant även för mig, och så förhöll det sig i princip med allt. Jag var stum i det sociala, och eftersom det sociala inte finns någon annanstans än i varje enskild människa, var jag också stum inför mig själv, i mitt inre. Bara en gång tidigare hade jag upplevt outtömligheten, och då hade situationen varit nästan densamma: en annan människa verkade genuint intresserad av det jag sa, även det jag sa om mig själv. Det var Arve, han var tio år äldre än jag och hade kommit så långt i sin insikt om världen att han skrattade åt allt. Han befann sig någon helt annanstans än dem jag dittills hade träffat. Han var suverän på sätt och vis, självständig i ordets sanna bemärkelse. Han var också demonisk, eller spelade en demonisk roll för mig, alltså var den som frestade. Vad var det han frestade med? Det var frihet. Vad var frihet? Frihet var att överskrida. Det vill säga, definiera allt som begränsade, låste fast, höll på plats och sedan frigöra sig från det. Egentligen inte det sociala som en regelbok för hur man uppför sig, som man då i bohemisk anda skulle strunta i, utan det tankemönster de sociala reglerna beskrev. Det Roland Barthes hade kallat för doxa. Men Arve blev ihop med Linda, som jag hade blivit blixtförälskad i, och jag stängde dörren till allt som hade varit, också hans roll som frihetens demon. Det kunde kvitta, alltihop. Jag återvände till mitt eget liv, för så kändes det, att jag i några dagar hade levt ett helt annat liv, men det var inget för mig, inte egentligen, det var inte mitt. Jag hade ingenting i det vilda att göra. Jag var snäll, omtänksam, ansvarstagande, bortsett från när jag var full, då jag alltid greps av en stark längtan efter att svika. Till sist gjorde jag det, och när det kom fram en dag, ett år senare, åkte jag ut till en ö och bodde där totalt ensam i flera månader, och där känslan var den att jag måste göra ett val och att det skulle gälla för resten av livet. Jag måste bli en god människa. Det var på vintern och våren 2001. Våren 2002 lämnade jag allt och reste till Stockholm. Där träffade jag Geir, och så småningom Linda. Medan mötet med Geir gav mig en blick på mig själv, och ett rum där det kunde formuleras, alltså distans, vilket var ovärderligt, gav mötet med Linda raka motsatsen, där försvann all distans, jag kom så nära henne som jag aldrig hade varit en annan människa, och i den närheten hade jag ingen nytta av ord, hade jag ingen nytta av analyser, hade jag ingen nytta av tankar, för när det är allvar, vilket är ett annat ord för livet när det träder fram i all sin kraft, när man är där, mitt i det med hela sig, då är det bara känslor som gäller. Geir hjälpte mig att betrakta livet och förstå det, Linda hjälpte mig att leva det. I det första fallet fick jag syn på mig själv, i det andra försvann jag för mig själv. Det är skillnaden på vänskap och kärlek. Att de två begreppen dök upp i mitt liv samtidigt, gjorde att allt för en tid ställdes på ända, jag befann mig plötsligt, nästan från ena dagen till den andra, i något fullständigt nytt. Allt stod öppet, ingenting var längre omöjligt. Och på himlen brann solen, den fantastiska sommaren 2002, röd som beslöjad av blod gick den ner i Mälardalen varje kväll, med sina sista strålar kastade den guld över stadens alla torn och spiror, och jag var odödlig. Sju år senare, mot slutet av den inte fullt lika fantastiska sommaren 2009, stod jag alltså tillsammans med Geir igen, i badrummet i min bostad i Malmö, och tittade på de fyra barnen som badade i badkaret, medan himlen utanför, som jag inte kunde se, bara ana i ljuset från det avlånga fönstret, mörknade alltmer.
– Vi är visst rätt bra på det vi med, sa han.
Jag vände på huvudet. Han log.
– Vilket? sa jag.
– Barnen förstås.
– Vad pratar ni om, pappa? sa Vanja.
– Vi pratar om att vara fäder, sa jag.
– Vad är det? sa hon.
– Det är sådana som Geir och jag, sa jag, böjde mig fram och stängde av vattnet. Jag undrade om hans glädje berodde på att Njaal var mitt bland andra barn, vilket han som enda barnet inte så ofta var och att det gick så bra, eller om det berodde på att det var Geir som hade lyckats med det, eftersom det annars alltid var Christina som tog det som hade med Njaal att göra, medan Geir mestadels satt inne på sitt arbetsrum och skrev. Han hade aldrig gått ner sig i det som dagligen översvämmade mig, kläder och klädtvätt, matinköp och matlagning, lek med barn och läggning av barn, det var ett val de hade gjort, och han hade alltid varit bestämd med det, att han inte ville ha med sådana saker att göra, men, tänkte jag ibland, nog fanns det något i det som han säkert saknade också, inte det praktiska i sig, men deltagandet som det praktiska förde med sig. Jag trodde inte att det var så, men den plötsliga glädjen jag såg hos honom när de satt där i badkaret och lekte kunde mycket väl ha samband med det. Jag ville inte fråga honom, det var en av de saker jag ogärna gick in på, det berörde något som jag inte tog risken att beröra. Det vore att komma honom för nära.
Vad var så farligt med det nära?
Kom man någon mycket nära såg man det han själv inte såg, antingen det berodde på att han inte ville se det eller på att han inte kunde. Geir hade förklaringar på allt, men det betydde inte att allt hos honom var förklarat. Han kontrollerade alla situationer han befann sig i, men inte dem med barn; det vill säga den närhet de krävde, odefinierbar till sitt väsen, var inte något han var förtrogen med, och den icke-förtrogenheten lyste igenom. Jag hade alltid trott att han ville ha det så, men när jag såg hans leende då han betraktade Njaal, den oväntade glädje som fyllde honom, slog det mig att han kanske upplevde bristen på total förtrogenhet, som till exempel Christina hade, som en förlust.
Vad skulle han säga om jag sa det?
Att det inte var så?
Att det var så, men att det var den uppoffring han fick göra för att kunna ägna sig åt det han ägnade sig åt?
Att det i så fall var hans problem, inte Njaals, och att det därför inte spelade någon roll?
Att det inte var någon uppoffring?
Efter det att jag skrev det här, i går morse, gick jag med Heidi och John till dagis, där det var meningen att jag skulle jobba sista dagen. Personalen sa att jag kunde ta ledigt och vara med på Vanjas skolavslutning om jag ville, så jag tog med mig Heidi och John och gick till kyrkan några kvarter bort, där den skulle hållas. Jämfört med mina egna skolavslutningar, som alltid hölls i ett kapell där det sjöngs psalmer och prästen predikade i full prästmundering och allt var stelt och högtidligt, det sista vi var tvungna att stå ut med före sommaren som liksom stod beredd och väntade utanför, var Vanjas skolavslutning som från en annan värld. En kör med nio- och tioåriga elever sjöng poplåtar; några flickor i fjorton-, femtonårsåldern sjöng solo, och de sjöng som Christina Aguilera eller Mariah Carey; två pojkar i samma ålder spelade piano; några lite yngre pojkar rappade. Efter varje nummer bröt applåderna och jublet lös där inne. Det var som att vara på en audition till Idol. Prästens predikan handlade om hur viktigt det var med glädje, att det inte var viktigt att bli kändis eller att bli rik, och att alla var lika mycket värda. Varken Gud, Jesus eller Bibeln nämndes med ett ord. Efter predikan, som på sin höjd var fem minuter lång, kallades de elever fram som hade utmärkt sig under läsåret. De fick diplom. Några för sina strålande betyg, några andra för sina enastående personliga egenskaper som av de korta talen att döma yttrade sig i att de tog ansvar för andra och visade omtanke om dem. Hela den timslånga proceduren avslutades med att niondeklassarna ropades upp och fick varsin blomma. När jag gick tillbaka med Heidi i ena handen och John i den andra hamnade vi bakom ett gäng pojkar, de var kanske tretton eller fjorton. Alla var snaggade, klädda i kostym, de pratade högt, slog på varandra, skrattade och skrek, det hade flera gjort inne i kyrkan också. De tog i hand när de träffades, de applåderade och tjöt när en av deras egna eller någon de respekterade uppträdde. Den där machostilen, som verkade lite överdriven för deras outvecklade kroppar, liksom flera nummer för stor, och därför fick något komiskt över sig, var ändå reell i den meningen att det var det idealet som gällde, och inget annat. De här pojkarna ville vara hårda, starka och tuffa, och de var i majoritet. De andra, några bleka och tunna pojkar med glasögon och en aning gelé i håret, hade inte en chans att kunna mäta sig med de här invandrarpojkarna. När jag kom tillbaka till dagis, och stod och ställde in i diskmaskinen och torkade av köksbänken, frågade föreståndaren hur avslutningen hade varit. Jag sa att det var som i USA. Att jag aldrig sett något så amerikaniserat förut. De duktigaste eleverna som sjunger och spelar för de andra, utdelning av diplom till elever som hade utmärkt sig. Och prästen med sin absurda predikan, som sa att alla var lika mycket värda medan allt som pågick omkring henne sa precis motsatsen: bara de elever som var mer värda än de andra visades upp, i all sin prakt. Ja, sa föreståndaren. När jag gick i skolan skulle avslutningarna vara högtidliga. Vi sjöng nationalsången. Men det förbjöds. Det var rasistiskt att sjunga nationalsången. Kan du tänka dig.
Ja, det kunde jag naturligtvis. Likhet var den överordnande principen, och en av konsekvenserna var att det nationella, alltså det specifikt svenska, betraktades som en exkluderande och diskriminerande faktor och därför valdes bort. Också när det gällde religion var man ytterst försiktig, kyrkan och staten var sedan länge separerade, och så långt hade det gått att prästerna inte ens nämnde Gud eller Jesus eller Bibeln när de predikade för elever, de kunde ta anstöt, många av dem kom ju från muslimska hem. Det var ju samma olikhetsfientliga ideologi som inte kunde acceptera manligt och kvinnligt, han och hon, som begrepp. Eftersom han och hon definierar kön fanns förslaget att man skulle säga hen om båda. Idealmänniskan var en hen som såg som sin främsta uppgift att inte undertrycka några religioner eller kulturer genom att ge sin egen kultur och religion företräde. Denna totala självutplåning, som var aggressiv i sin nivelleringsvilja, men som själv uppfattade sig som tolerant, var ett fenomen inom den kulturella medelklassen, alltså den del av samhället som bestämmer över medierna, skolverket och andra stora samhällsinstitutioner, och fanns såvitt jag kunde se bara i Nordeuropa. Men vad innebar egentligen denna likhetsideologi? Det kom nyligen en rapport som visade att skillnaden mellan eleverna i den svenska skolan aldrig har varit större än den är nu. Gapet mellan de duktigaste eleverna, som kan vänta sig en ljus framtid, och de svagaste eleverna, som får räkna med en framtid utanför maktens och rikedomens sfärer, ökar för varje år. Tendensen enligt undersökningen är kristallklar: de starkaste eleverna är de som har svensk bakgrund, de svagaste är de som har invandrarbakgrund. För även om man är noga med att inte kränka människor från andra nationer och andra kulturer, och går så långt som att utplåna allt typiskt svenskt, sker det bara i den symboliska världen, i flaggans och sångens värld, medan det i verklighetens värld förhåller sig på det viset att alla som inte tillhör den svenska olikhetsfientliga medelklassen trycks ner och stöts ut: de flesta invandrare i Malmö, som är så välkomna, bor i gettoliknande bostadsområden utanför stadskärnan, i eländiga lägenheter, där arbetslösheten är stor och framtidsutsikterna dystra. Det förhåller sig även på det viset att den olikhetsfientliga medelklassen inte gärna vill ha sina barn i skolor där det går invandrarbarn, och följden blir att segregeringen ytterligare förstärks och fortplantar sig till nästa generation. Många invandrarbarn har föräldrar utan utbildning, och det som den svenska skolan förut såg som en grundbult, nämligen att utjämna skillnaderna så att svaga och starka elever får samma möjligheter, är nu helt övergivet som princip, och resultatet blir att de som har, de får, och de som inte har, de får inte. Likhet i Sverige finns inom medelklassen, det är den som blir alltmer likartad, utanför den finns det bara likhet i språket, utformat av samma klass. I Sverige är det mycket värre när något sker i språket än när det sker i verkligheten. Att det är en moral som gäller i språket och en annan som gäller i verkligheten, är det som förr kallades dubbelmoral. Det var samma mekanism som var i gång på Vanjas skolavslutning; idealet att alla var lika mycket värda och att det inte var viktigt att bli kändis eller att bli rik, gällde i prästens språk, medan den verklighet som omgav ideologin uttryckte raka motsatsen; det viktigaste är att bli känd och att bli rik. Alla barn som var där ville bli kända och rika, det låg i luften. Och ju mer jag ser av det, den självgoda och självblinda likhetsideologin, som menar att det den har kommit fram till är universellt och sant och därför ska gälla för alla – medan det egentligen bara gäller för ett privilegierat fåtal, som en anständig liten ö i ett hav av kommersialism och social orättvisa – desto futtigare framstår mitt livs kamp, för vad fan spelar det egentligen för roll om jag är mycket eller lite tillsammans med mina barn, om jag byter blöjor eller inte byter blöjor, om jag diskar eller inte diskar, om jag håller på mycket med mitt eller inte håller på med mitt? Å, hur i helvete får man det levda livet att bli ett uttryck för liv och inte bara ett uttryck för en ideologi? Alla förbud som omgav våra små medelklassliv, allt man inte fick säga och göra, allt man måste säga och göra, hur jag längtade efter att bara ge fan i alltihop och göra som jag själv ville.
Men det var omöjligt. Jag blir rädd när någon blir arg, jag vill att alla ska ha det bra, och jag är villig att ge avkall på allt som är mitt eget för att de verkligen ska ha det. Om de inte har det bra, blundar jag för det eller drar mig undan, för de kan gärna inte ha det bra, bara de låter bli att inte ha det bra så jag ser det. Det man inte ser har man inte ont av. Ja, det kan gå så långt att jag periodvis inte öppnar brev, det kan hända att de är obehagliga, och vad annat är det än brev från verkligheten: det brinner i Rosengård, men tidningarna skriver inte om det, för skriver man om det kan det leda till fler problem, folk kan få rasistiska idéer, så de blundar, håller tyst, vänder sig bort. I det avseendet är jag svenskheten själv, men det svenska har dessutom något annat som jag inte har, nämligen en stor social kompetens. Det att prata om stort och smått på ett personligt sätt utan att det blir för personligt, som de behärskar till fulländning, kan jag inte alls; antingen klampar jag på med något som är så intimt eller personligt att folk slår ner blicken och blir illa till mods, eller så säger jag något som är främmande för mig själv och därför så självklart att det tråkar ut alla till döds. Det finns en spiritualitet i Sverige som är kollektiv och som hör hemma i det sociala umgänget, något världsvant och elegant, helt icke-existerande i Norge, där det spirituella alltid är individuellt formulerat av någon som antingen har haft tur med den enstaka repliken eller med sitt liv.
En siren hördes plötsligt någonstans ifrån, steg brant och tonade lika snabbt bort igen, rakt utanför. Jag böjde mig fram och tittade ut; förmodligen var det hotellet, det var stort och det var inte så sällan som ambulanser stannade utanför. Affärsmän med hjärtinfarkt, brukade jag tänka; något annat kunde väl inte hända gäster på hotell?
Den här gången var det en polisbil.
– Vad är det? sa Geir.
– En polisbil utanför hotellet. Det är väl han den där dyslektiska tjuven som tagit fel på baren och banken nu igen.
– Ha ha.
– Tror du inte att det räcker med badandet nu förresten? sa jag och tittade på honom.
Geir ryckte på axlarna och slog ut med armarna.
– Det ser ut som om de fortfarande tycker att det är skoj, sa han.
– Passar du dem lite då? Jag ska bara kolla mejlen.
– Inte bara han.
Jag gick förbi honom och in i sovrummet, satte mig och klickade fram mejlsidan.
Det hade kommit ett från Jan Vidar.
Hej Karl Ove.
Beklagar ett lite senfärdigt svar, kom hem i söndags och har haft det lite snärjigt sedan dess, mycket att komma ikapp med på jobbet. Chockad är jag inte, inte heller rasande. Varför skulle jag vara det? Det som har hänt har hänt, och det förändras ju inte för att det blir nedskrivet. Och vad mig anbelangar står det ju inget där heller som inte tål dagsljus. Tror jag har en hyfsad uppfattning om vem jag är och vem jag var, och jag är inte så rädd längre för vad folk ska tycka. Så om det gagnar din historia kan du göra vad du vill, det är inget som helst problem för mig.
För övrigt måste jag säga att jag verkligen blev tagen av boken. Kanske för att det är så nära – kanske är det ditt språk som gör det, vet inte, men det lär ju bli fler än jag som kommer att tända på det här. Fantastiskt och hemskt på samma gång. Vilken otroligt exakt skildring av hur det var, hade glömt mycket – förträngt kanske … men det kom tillbaka med full kraft. Fantastiskt, det satte i gång långa tankekedjor om hur och varför.
Så där satt jag alltså på Finnmarksvidda, och läste nästan mer än jag fiskade. Hittade en torvkoja som jag tillbringade åtskilliga timmar i, med din bok. Otroligt vacker plats, kunde nästan tro att Bilbo Bagger bodde där …
Hoppas att det löser sig med din farbror och resten av familjen. Och att de så småningom fattar vad det går ut på.
Om du har tid att ta en öl eller en fika nästa gång du är i stan är det bara att ringa. Det skulle vara trevligt.
Allt gott till dig och också till din familj.
Jan Vidar
Det var länge sedan jag blev så glad som jag blev när jag läste det. Men det fanns också ett stråk av något som liknade sorg i glädjen, för när han framstod så generös som här, blev det uppenbart att jag inte hade gjort honom rättvisa. Jag stod i skuld till honom. Det hade jag inget problem med; det lätta stråket av förtvivlan hängde ihop med tiden som hade gått, det var då, i det förflutna, den gången, som jag borde ha rättat till obalansen. En annan sak som hände när han skrev att han hade blivit tagen av romanen, var att jag bedömde nästa del i ljuset av det, och den var så radikalt annorlunda, den hade så lite av det narrativa suget i den första, att ingen någonsin skulle kunna säga så om den. Den var med andra ord mycket sämre, och det blev jag ledsen för.
Jag blev sittande en stund framför datorn i sovrummet och tittade ut genom fönstret, först räcket på terrassen, sedan fasaden på hotellet på andra sidan gatan, de tre hissarna som åkte upp och ner i slumpartade mönster, medan ljuden från de badande barnen steg och sjönk bakom mig. Jan Vidars närvaro var stark inom mig. Känslorna från den tiden var i rörelse, jag såg framför mig hans föräldrar och syskon, mindes lukterna hemma hos dem, och landskapet vi dagligen vandrade i, med alla sina små ställen, glödde med de starkaste minnenas intensitet. Då var det bara ett landskap, nästan betydelselöst, i alla fall jämfört med det landskap jag hade vuxit upp i och som redan då var laddat, men nu hade också det blivit Landskapet, fyllt med betydelse och mening. Samma sak hade skett med alla som bodde där. Det är inte många människor man kommer nära under ett liv, och vilken oerhört stor betydelse var och en av dem har förstår man inte förrän man blir äldre och kan se på det med distans. När jag var sexton trodde jag att livet var oändligt och antalet människor i det var outtömligt. Det var inte så konstigt, ända sedan jag började skolan som sjuåring hade jag varit omgiven av hundratals barn och vuxna, människor var en förnyelsebar resurs, de fanns i överflöd, men det jag inte visste, ja, faktiskt inte hade en aning om, var att varje steg jag tog karakteriserade mig, varje människa jag mötte satte sin prägel på mig, och att det liv jag levde just då, i hela sin gränslösa godtycklighet, faktiskt blev livet. Att jag en gång skulle se tillbaka på livet, och att det då var detta jag såg tillbaka på. Det som den gången saknade betydelse, var lätt som luft, en serie händelser som försvann precis som mörkret försvann på morgonen, skulle om tjugo år tyngas av öde. De människor som fanns där blev ännu viktigare, de fick oerhörd betydelse, för de formade inte bara min självbild, var inte bara de i vars ansikte mitt eget trädde fram, utan också min förståelse av hur det här bestämda livet blev som det blev.
Det tänkte jag på. Och sedan tänkte jag på hur jag alltid tänkt mig tiden som vertikal. Att tiden var en sorts stege man klättrade uppför, till ålderns olika avsatser – långt där nere låg tiden i småskolan, ovanför den tiden i högstadiet, gymnasiet, studietiden och så vidare. Jag hade aldrig tänkt den tanken, aldrig sett den bilden framför mig, men någonstans i djupet av föreställningsvärlden måste något sådant ha existerat och på ett undermedvetet sätt format min uppfattning, för det kanske mest överraskande jag upptäckte när jag skrev den här romanen var att alla i mitt liv, till och med lekkamraterna på daghemmet, min mammas kolleger på Kokkeplassen, grannbarnen i Tybakken, hemhjälpen vi hade haft där, mina gamla lärare och alla andra jag hade varit omgiven av från det jag var ett halvår till jag var tretton, existerade samtidigt med mig nu, och hade gjort det hela tiden. Inte nog med det, alla jag kände från tiden i Tveit och i Kristiansand, både på högstadiet och på gymnasiet, existerade på exakt samma plan, i samma horisontallinje. Ingen hade uppslukats av historiens djup! Alla hade levt sitt liv, i exakt samma skeende som jag, och hade varit kontaktbara hela tiden, under alla dessa år. De befann sig ett telefonsamtal bort.
Det här hade jag inte vetat om. Jag hade trott att det bara var i min omedelbara, alldeles näraliggande omgivning som livet levdes; alla platser jag hade lämnat, lämnades samtidigt av livet.
Nej, jag trodde inte att det var så, naturligtvis inte, hade aldrig tänkt den tanken, men något inom mig hade nog känt det så, att platserna jag lämnade och människorna där dog ut sedan. Därför hade det inte varit dem jag hade skrivit om, utan minnena av dem. Att de existerade i sig själva, samtidigt som jag skrev om dem, hade jag inte haft en tanke på.
Den gången hade händelserna haft en tyngd jag inte visste om. Nu när jag visste om den fanns den paradoxalt nog inte längre, som om mitt liv och den jag var redan blivit bestämt, och ingenting av allt som skedde kunde förändra det. Det var bara en känsla jag hade, men den var stark. Jag befann mig på en annan plats. Nu var det mina barn som levde i dagar tunga av öde. Även om jag visste att det var så hade jag svårt att sätta mig i deras ställe, se det med deras ögon, inte som de såg det nu, utan som de senare skulle tänka att de hade sett det. För mig var vårt liv en lång rad vardagshändelser, och jag förmådde inte annat än att bete mig som fångad i det. Att den här tiden också skulle försvinna slog mig ofta med förfäran. Det var nu jag kunde vara nära dem, mina barn, det var nu jag kunde ösa all min kärlek och närhet över dem, om bara några år – och ett år som fyrtioåring gick med tågets hastighet jämfört med hur långsamt de upplevde det – skulle de vara förbi det, skulle de vara vuxna människor, vars förflutna, det som de hade formats av, jag aldrig riktigt hade hunnit vara närvarande i. För det och inget annat skulle de döma mig. Men även när de dömde mig skulle jag vara mig själv, skulle jag veta hur det hade blivit så och varför, något de inte, aldrig någonsin, skulle få tillgång till. Så det jag hoppades på var att de skulle växa upp i en värld som välkomnade dem, och att de därmed skulle bli oberoende av mig och oss.
Jag reste mig och gick in i badrummet. Ett dovt muller hördes plötsligt över stan.
– Hörde ni? sa jag.
– Det var åska, sa Vanja.
– Dags att kliva upp nu, sa jag. Snabba ryck.
Jag lyfte upp mina tre en i taget, slängde en stor handduk om var och en, gnuggade snabbt över deras magar och ryggar och skickade ut dem, så att Geir och Njaal skulle få plats. Tog fram trosor till Vanja och Heidi ur byrån i deras rum, hämtade en blöja till John på gästtoaletten, tog flickornas nattlinnen som låg på deras sängar och gav till dem, satte på John hans pyjamas.
– När kommer mamma hem? sa Vanja.
– I morgon.
– Jag vill ha mamma nu! sa Heidi.
– Det är inte långt kvar tills hon kommer, sa jag. Ni sover nu, går på dagis i morgon, och när ni kommer hem är hon här.
– Mamma, sa John.
– Det ordnar sig, sa jag. Hon kommer i morgon. Vanja, kan du hämta en bok?
Jag satte mig i sängen. Heidi och John satte sig bredvid mig. Åskan mullrade igen. Vanja och Heidi tittade på mig båda två, Vanja bortifrån bokhyllan vid väggen.
– Det är inte farligt, sa jag. Tycker ni inte det låter vackert?
Heidi skakade på huvudet. Vanja tog ut en bok och kom över till oss med den, satte sig halvt bakom mig.
Luften i rummet var tung och fuktig. Det dunkade fortfarande svagt i huvudet.
Boken handlade om en liten flicka som var lite försiktig och inte vågade så mycket, hon gick på dagis, en dag var de på utflykt, hon kom ifrån de andra och stötte ihop med en vargflock, först var de skrämmande, som gula ögon mellan träden, men när de kom fram till henne visade det sig att de bara ville leka. Den lek de tyckte bäst om var att de var patienter på ett sjukhus, då kunde de ligga blickstilla på rygg medan hon gick runt och kliade dem. Nästa morgon följde de henne till dagis, och på sista sidan vågade hon det hon inte hade vågat på den första, hoppa från taket på en liten lekstuga.
De tre små kropparna som andades tätt intill mig, uppslukade av berättelsen. Mullret från himlen, som hela tiden kom närmare. Regnets trummande mot terrassen, och mot torget nedanför. Oskulden, det rena och vackra hos dem.
Jag reste mig. De ville ha mer, jag sa att en bok fick räcka, det var sent, de måste sova, i morgon skulle de upp tidigt. Jag lyfte upp John och bar honom till sängen, låtsades att jag släppte honom från hög höjd, fångade honom igen. Han skrattade och sa en gång till, pappa. Jag sa nej, vände mig om och sa att Heidi måste klättra upp i sin slaf nu och Vanja lägga sig ner i sin, så skulle jag kittla dem.
Jag sjöng om trollmor som lägger sina barn för Heidi, om lilla taltrast för Vanja och om att segla förutan vind för John. De verkade trötta men också lite uppspelta.
– Kan dörren stå så där öppen? sa Vanja.
– Jadå, sa jag.
– Vad händer om blixten slår ner här? sa hon.
– Det kan inte hända, sa jag.
– Dör vi då? sa hon.
– Nej, nej, nej. För det första kan det inte hända, för blixten slår alltid ner i den högsta punkten. Vilket är det högsta huset här?
– Hotellet?
– Ja. Så om blixten slår ner träffar den hotellet, inte vårt hus. Och på hotellet har de åskledare, så det är inte heller någon fara.
– Men om? sa hon. Dör vi då?
– Nej. Absolut inte. Ni är alldeles trygga här. Sov gott nu, små harkrankar. Vi ska upp tidigt i morgon.
– God natt, sa Vanja.
– God natt, Vanja, sa jag. Och god natt, Heidi.
Hon sa ingenting. Jag gick över till våningssängen och tittade efter. Hon hade redan somnat. Så gjorde hon ibland, somnade från ena sekunden till den andra.
Jag strök henne över huvudet. Hon snarkade lite.
– God natt, John, sa jag.
– Natt, pappa, sa han.
– Heidi snarkar, sa Vanja.
– Det är klart hon gör, sa jag. Hon sover gott. Det ska du också göra.
– Men hon snarkar!
– Tänk inte på det, då hör du det inte, sa jag och gick ut och stängde dörren.
– PAPPA! ropade Vanja.
Visst ja.
Jag öppnade dörren.
– Jag glömde bara. Sov nu, sa jag, lät dörren stå på glänt och gick förbi vardagsrummet. Hörde Geirs röst från rummet bredvid, öppnade balkongdörren och satte mig där ute.
Å, det var svalt och skönt.
En blixt löpte snett ner genom de mörkgrå molnen och försvann. Jag tände en cigarett. En ny blixt, mot söder den här gången, skar över himlen. Åskmullret från den första kom rullande. Regndropparna krossades till vitt mot tjärpappstaket sex våningar ner, och mot taket på huset mittemot såg det ut som om de stänkte upp igen. Ny åska, den här gången med något som nästan sprakade eller knattrade i mullret, så högt att inget annat ljud kunde liknas vid det, det hördes över hela stan.
Det var underbart.
Jag tog ett bloss, lade upp fötterna på räcket och blickade ut. Flera blixtar rev sönder molntäcket. Än mot söder, än mot norr.
Underbart.
Bredvid mig öppnades dörren. Geir stack ut huvudet.
– Vill du ha en öl kanske?
– Det vore väl inte så dumt, sa jag. Men bara en.
– Hade jag menat två skulle jag sagt det, sa han och stängde dörren. Jag reste mig och gick in efter honom.
– Måste bara ringa Linda först, sa jag.
Han nickade och öppnade kylskåpsdörren. Jag gick ut i hallen, tog telefonen ur laddaren på bordet under spegeln, slog hennes nummer och vred på mig för att titta in i barnens rum. Vanja låg på sidan och tittade upp på mig.
– Vem ringer du till? sa hon.
– Sover inte du? sa jag.
– Jag kan inte sova, sa hon.
– Är det åskan? sa jag, samtidigt som Lindas röst hördes i andra änden.
– Hej! sa hon.
– Hej, sa jag. Hur har du det?
– Jo det är bra. Hur går det för er då?
– Bra, sa jag och gick in mot sovrummet. Med barnen i alla fall. Både Heidi och Vanja lekte med Njaal.
– Vad kul, sa hon.
– Det åskar rejält här, sa jag. Blixtar över hela himlen.
– Vad härligt, sa hon. Har du och Geir också haft det trevligt?
– Ja, det tycker jag. Vi tog en sväng ut till kolonistugan. Sedan har vi varit hemma resten av kvällen. Badat barnen. Heidi och John sover. Vanja är vaken. De saknar dig.
– Du kommer ju i morgon, sa jag.
– Ja, sa hon.
Det blev tyst. Jag vek ihop täcket och puttade upp det mot väggen, lade mig ner på sängen med det bakom ryggen. En ny åskknall hördes, närmare nu.
– Hörde du? sa jag.
– Nej, sa hon. Vad var det?
– Torden. Åska, som barnen säger. När jag kom till Sverige trodde jag det var aska, som efter ett vulkanutbrott alltså. Det var ju så mycket mer dramatiskt.
Hon skrattade.
– Jag saknar dig, sa jag.
– Gör du? sa hon.
– Ja. Men du kommer ju i morgon.
– Ja, sa hon. Hur är det med Geir då? Vad gör ni? Sitter och pratar?
– Ja.
– Om vad då?
– Allt möjligt. Mycket om min farbror.
– Har du fått fler mejl?
– Ja. Ett jättelångt. Han hotar med stämning. Han säger att han kan bevisa att jag ljuger. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Jag vet helt enkelt inte om han har rätt. Ja, att jag skulle ha överdrivit alltså.
– Men det är ju en roman, Karl Ove.
– Jo, men hela poängen med den är ju att det ska vara sant.
– Det är inte säkert att du och han har upplevt samma saker.
– Nej, men det är inte där problemet ligger. Det handlar om fakta. Fast det träffar mycket djupare än så. Det måste det göra. Det känns som om jag är i helvetet. Jag kan inte förklara det. Men det är ett helvete. Och sedan börjar jag bli orolig för alla andra jag har skrivit om. Dig, bland annat.
– Det går ju bra i alla fall. Just det behöver du inte oroa dig för.
– Det vet du inte.
– Jo, jag tror jag vet på ett ungefär vad du tänker om mig och om oss. Inte allt förstås, och inte i alla detaljer, men i stort sett.
– Jag klarar det. Bara det är sant så.
– Ja, jag hoppas du har rätt. Och sedan är det din mamma också.
– Det går bra det med.
– Säkert?
– Javisst. Det tål hon. Det vet jag.
Jag reste mig, ställde terrassdörren på glänt. Den friska kalla luften liksom rasade in i rummet. Regnet slog och smattrade mot det skeppsdäcksliknande brädgolvet på terrassen.
– Gick du ut?
– Står i sovrummet, på tröskeln till terrassen. Vad har du för väder?
– Det är fint. Alldeles blå himmel. Vi har badat hela dagen. Jag har legat i skuggan och läst.
– Det låter skönt.
– Men jag saknar er.
– Det är konstigt, sa jag. Men när du inte är här uppför de sig alltid lite bättre. Jag menar, de tjatar inte hela tiden, och de bråkar inte så mycket. Samtidigt har de det inte lika bra. Det är jag säker på. De står ut med mig på något sätt, de vet att mina regler gäller, men det du har, det är ju det de saknar. Det spelar ingen roll om jag är snäll och närvarande eller sträng och frånvarande. Det blir inte samma närhet.
– Det är väl bra?
– Ja. Men det är ändå egendomligt. De håller liksom igen. Nej, inte John, men flickorna. Jag har tagit på mig den rollen, och jag tror det är nödvändigt, men jag får ju också något annat tillbaka än det du får. Mindre.
– Jag önskar att jag ibland hade mer av det. De överfaller mig när jag är hemma. De ska vara så tätt inpå hela tiden. De tjatar och tjatar. Medan du kan sitta och läsa tidningen när du är med dem. Det kan inte jag. De kryper upp i knät på mig då.
– Det där handlar ju om att sätta gränser.
– När jag är pigg går det bra. När jag är nere kan det ibland vara outhärdligt.
– Jag vet det. Jag bor ju här.
– Men nu pratar vi inte om det. Sover de nu?
– Visst ja.
– Vill du prata med henne?
– Nej, inte när hon ska sova.
– När kommer du i morgon, då?
– På eftermiddagen någon gång. Tre eller fyra tror jag.
– Då är Christina här också. Jag tänkte räkor. Blir det bra? Och vitt vin?
– Javisst.
– Då ses vi då.
– Det gör vi. Jag älskar dig.
– Älskar dig, sa jag, lade på, stängde terrassdörren, sjönk ner i sängen med telefonen i handen.
Nu ville jag inget hellre än att vara mitt i familjen, leva livet där, och så hett önskade jag det att jag fylldes av ett slags otålighet, som om det redan var för sent.
Jag reste mig, ställde telefonen i laddaren, gick på toa och pissade, tvättade händerna, upptäckte att det inte hängde någon handduk på kroken bredvid handfatet, gick in i sovrummet och hämtade en i den lårhöga traven med ren tvätt som låg bredvid sängen, torkade händerna och hängde in den på toaletten, innan jag gick ut på terrassen, där Geir hade satt sig på min plats och jag några sekunder stod och såg lite vilset på honom.
– Är det något fel? sa han. Din öl står på bordet.
– Ingenting är fel, sa jag och satte mig på den andra stolen. Jag var så vanebunden att allt verkade fel på den platsen. Bara med en viljeansträngning lyckades jag hålla mig kvar. Den var inte stor men ändå, något inom mig måste övervinnas för att det skulle gå.
Blixtarna förgrenade sig över himlen och försvann. Jag räknade sekunderna innan åskmullret kom. Det var inte så långt bort.
Mullret lät nästan som ett jordskred, det var ett brakande, liksom oregelbundet ljud som jag spanade efter, för instinkterna kunde omöjligen förstå att ett sådant oväsen inte kom ur något materiellt, utan var något i sig självt.
– Du är lika munter som vanligt, ser jag, sa Geir.
– Ska du kritisera mig nu också? sa jag.
Han skrattade.
– Nej, just det, jag kom ju ner för att trösta och muntra upp dig.
– Du får det att låta som om jag är sju år gammal.
– Det är väl inte så långt från sanningen. Jag har aldrig sett dig vara så plågad. Du är ju alldeles i upplösningstillstånd. För att din farbror är arg på dig. Det där är obegripligt för mig. Jag har aldrig grubblat på om någon är arg på mig eller inte. Det är dens problem. Du tar det ovanligt hårt, det måste jag säga.
– Det är inte bara din långa snabel som gör att du liknar en elefant. Du har sådan hud också.
Han skrattade. Jag tände en cigarett. Det hjälpte att han var där.
– På nittiotalet hade de problem med elefanter i Sydafrika, sa jag. Jag vet inte om det fanns för många eller vad det var, men i alla fall drog myndigheterna i gång ett projekt. De sköt alla vuxna elefanter, fångade ungarna och flyttade dem till en annan del av landet. De elefanterna är vuxna nu. Och de är djupt traumatiserade. De är aggressiva och människofientliga och osociala. De visar alla symptom på posttraumatisk stress. Alltså är de känsliga. De såg sina föräldrar bli dödade, och elefanter reagerar alltid när någon i hjorden dör, de blir upprörda, kretsar i flera dagar runt platsen där den döda elefanten ligger eller låg. Och de är väldigt sociala. Så när ungarna både fick uppleva en sådan sak och sedan flyttades ensamma till ett annat område, slog det slint för dem. De mår inte bra. De är argsinta och destruktiva.
– Och vad vill du ha sagt med det? Att jag är känslig även om jag är tjockhudad, eller att en traumatisk barndom sätter spår senare i livet, oavsett om du är elefant eller tromøytok?
– Varken det ena eller det andra. Jag kom bara att tänka på det. Det gjorde ett visst intryck på mig. Och så tänkte jag att det skulle intressera dig, eftersom du har skrivit om posttraumatisk stress.
– Det är lite för sentimentalt för min smak. Och jag är inte heller säker på om det faktum att elefanter också lider av det gör problemet mindre eller större.
– Större. Det är universellt.
– Det begränsar också vår handlingsfrihet, i så fall. Om elefanter blir traumatiserade kan träd också bli det. De står där och deppar i skogen sedan det fina lilla trädet alldeles bredvid höggs ner på julafton. Samtidigt finns det inget som säger att vi inte kan ge fan i det. Som Nietzsche säger, medlidande ökar bara lidandet i världen. I stället för att en lider, lider två.
– Jo, han var styv i korken. Men när det kom till kritan var han förmodligen artonhundratalets känslosammaste man.
Jag tog en klunk av det tunna ölet. Burken kändes kall mot huden på fingrarna. Plåten i den gav efter med ett knäckande ljud när jag kramade till. Jag ställde den ifrån mig på bordet, tände en ny cigarett med glöden från den förra, lutade mig bakåt på stolen och suckade.
– Ännu en av dina östeuropeiska suckar, sa Geir.
– Jag fick ett mejl från Jan Vidar, sa jag.
– Jaha?
– Han hade inga problem med att vara med i boken.
– Trodde väl det.
– Ja. Jag blev glad.
– Men det hjälper liksom inte?
– Jo det är klart det hjälper. Det uppväger det inte, det gör det inte. Men han sa ingenting om att jag var opålitlig i alla fall. Det gjorde inte Yngve heller, för den delen.
– Det handlar inte om det, fattar du väl. Han vill inte att du ska skriva något om din far överhuvudtaget. Och han måste ha retat sig på dig i många år. Dig och din mamma. Det var ju nästan en sociologisk uppvisning av motsättningarna mellan stad och landsbygd, det urbana och det agrara, borgerskap och bönder, rik och fattig han kom med i det ena brevet. Hatløyarna är inte värda Knausgårdarna. Ha ha ha! Vem har hört talas om Hatløy och Knausgård? Vem kunde ana att det var någon skillnad mellan dem? Ha ha ha! Det är som Olsen och Fredriksen. Fast det är det inte för Olsen, för då är Olsen Olsen och Fredriksen något helt annat!
– Det är ju just det. Alla familjer bär på sitt eget, och även om alla gör likadant är det ändå det egna. Det jag har gjort är att föra ut det i offentligheten. Nu kan snart alla läsa om det, och då är det inte längre det egna. Jag ger bort det. Och det är inte mitt. Det är väl pudelns kärna.
– Ja, så är det nog. Men är det olagligt?
– Juridiskt sett, menar du?
– Ja.
– Jag vet inte. Ärekränkning är olagligt, men då måste man bevisa att det som står i texten är osant. Och det är det Gunnar hävdar att han kan. Om han verkligen kan det och får stöd för det, då blir jag fälld. Annars är det privatlivets helgd, om jag har förstått rätt. Men den kan ju bara kränkas om det som står i texten är sant. Det måste vägas mot yttrandefriheten, och mot den så kallade konstnärliga friheten. Sedan är ju pappa och farmor döda också. Det har nog sin betydelse. För i så fall är han kränkt å de avlidnas vägnar.
– Tänk dig bara. Du får åberopa vittnen. Han får åberopa vittnen. Hela jävla boken måste läsas upp. Rättegången kommer att ta veckor. Tidningarna kommer att skriva om det varenda dag. Du kommer att bli miljonär, Karl Ove. Din bok kommer att sälja som smör.
– Hur kommer det sig att det jag uppfattar som det absoluta helvetet på jorden, det värsta av det värsta, får en sådan positiv klang när du pratar om det?
– Vad vet jag? Min sunda, osentimentala inställning till livet kanske?
– Men om han har bevis på att det inte är sant? Tänk om jag blir fälld?
– Desto bättre! Alla vill ju läsa lögner om verkliga personer.
– Var lite allvarlig nu. För det är allvarligt.
– Det råder det inget tvivel om! Men okej. Vad vill du att jag ska säga? Fy, fy! Buuuu! Du är en dålig människa! Lägg av. Vi har det juridiska. Det är en gråzon. Du kan bli fälld, och du kan bli frikänd. Det är relativt. Och så har vi det mänskliga. Det är det du lider av. Din farbror har intagit din fars plats, och du är rädd för honom. Det har med dig, din barndom och din psykiska konstitution att göra, inte med romanen. Du måste skilja på det ena och det andra. Jag skulle vilja påstå att din rädsla nästan är patologisk. Du är på sätt och vis förstörd. No offence! Men det är så jag ser det. Du skriver om det. Någonstans kommer det ju från. Du går igenom din mors släkt och du går igenom din fars släkt. Du försöker förstå det. Det är inte fel. Det får du inte tro. Det är inte fel. Att det är ett helvete för dig är en annan sak. Ungefär så ser jag på det.
– Visst kan man se det så. Men när det att man tar sig den rätten går ut över andra, är det en annan sak.
– Du tänker ge ut boken?
– Ja.
– Men då är ju saken klar. Då har du bestämt dig. Du har gjort ett val. Det går ut över andra. Men vad gör det? Har du dödat någon? Har du slagit någon? Har du stulit från någon? Nej, du har skrivit om någon. Har du skrivit något elakt om dem? Nej. Du har skrivit väldigt fint om Gunnar. Du måste försöka se det i sina rätta proportioner. Gunnar är inte din far. Du är inte ett barn.
– Nej.
– Så där. Nu får det vara nog med tröst och stöd. Ska du ha en öl till?
– Ja tack.
Han reste sig och gick förbi mig, ansiktet vitt i det dunkla ovädersljuset. Regndropparna hade blivit mindre, och de föll tätare och häftigare genom luften utanför terrassen och över stan. Att möta raseriet var hemskt i sig, men ingenting jämfört med att jag inte längre visste vad som faktiskt hade hänt. Vad som egentligen var sant. Jag kunde inte lita på mig själv och mitt minne, för det var infekterat av skrivandet. Det visste jag sedan tidigare, att så fort man skrev om ett minne så förändrades det, plötsligt visste man inte längre vad som hörde till minnet och vad som hörde till den skrivna texten. Jag visste inte vad som var sant. För att veta det var jag beroende av yttre hållpunkter. Nämligen vad andra sa och mindes.
Ett våldsamt brak hördes ovanför huvudet på mig.
Vad fan var det?
Jag reste mig och gick in. Hjärtat dunkade som på ett uppskrämt djur. Så starkt åskmuller hade jag aldrig hört förut. Blixten måste ha slagit ner precis här.
Geir stod vid vardagsrumsfönstret på andra sidan och tittade ut. Njaal låg stilla och sov på sängen vid kortväggen.
– Såg du? sa Geir. Blixten slog ner i hotellet.
– Jag såg det inte, men jag hörde det.
– Det åskade och blixtrade precis samtidigt.
– Pappa! ropade någon från barnens rum. Jag gick dit in. Vanja och Heidi satt upp i sina slafar. Heidi grät. John låg på sidan och sov med den öppna munnen liksom tryckt mot armen. Hans hår var fuktigt av svett.
– Jag är rädd, sa Vanja.
– Jag med, sa Heidi.
– Men gullungar, det är inte farligt.
– Jag vill inte sova ensam, sa Vanja.
– Men Heidi och John är ju här, sa jag.
– Det är inte samma sak, sa hon. Jag vill sova hos dig.
– Jag med, sa Heidi.
Jag tittade på dem.
– Okej, sa jag. In med er.
Heidi sträckte ut armarna, och jag lyfte ner henne från överslafen. De sprang genom hallen. När jag kom in i sovrummet låg de redan under täcket.
– Vi vill inte ligga ensamma här, sa Vanja.
– Kommer det mer åska? sa Heidi.
– Kanske, sa jag. Men det är inte farligt. Och jag ska snart gå och lägga mig, jag med. Okej? Ni klarar er några minuter ensamma, det gör ni väl?
De nickade.
– Men dörren måste stå öppen! sa Vanja.
– Självklart, sa jag. God natt med er.
Jag gick ut i vardagsrummet. Där var det tomt. Men terrassdörren stod öppen, så jag gick ut dit.
– Ordnade det sig? sa han från min plats.
– Jadå, sa jag och satte mig på den andra stolen. Men jag tror ändå att jag går och lägger mig snart. John kan få för sig att stiga upp klockan fem. Och om jag inte har fått sova tillräckligt då, kommer det att sluta illa. Men du får förstås sitta här och dricka om du vill.
– Så generöst, sa han.
– Elefantmannen satt ju mycket ensam, sa jag.
– Hade inte han en papperspåse över huvudet?
– Nej, nej, det var en pappershatt. Och en sådan där visselpipa hade han också. Här kommer elefantmannen! sa han och blåste i visselpipan när han var ute och gick. Det var fest var han än kom.
– Det vore nog inte så dumt om du gick och lade dig ändå.
– Ja men jag gör det, sa jag och reste mig. Har du allt du behöver av sängkläder och sådant?
– Jajamen.
– God natt då. Ni kan ju bara fortsätta sova även om vi är uppe.
– Visst. God natt.
Jag gick in, stannade på tröskeln till köket, bestämde mig för att låta disken stå till dagen därpå, drog ut sladden ur telefonen och gick in i det halvmörka sovrummet där Vanja och Heidi låg med slutna ögon och andades jämnt och tungt som två små djur. Vanja hade lagt sig på tvären. Jag lyfte upp henne och lade henne åt rätt håll, bredvid Heidi. Hon märkte ingenting, rörde inte ens på sig. Jag klädde av mig och kröp ner bredvid dem. Det är otroligt vad korta de är, tänkte jag och såg på dem en stund innan jag blundade och själv föll i sömn, denna det inres natt som förefaller så stor, ja, nästan oändlig när vi befinner oss mitt i den, men som aldrig kan bli större än oss själva.
Några minuter över halv sex stod John vid sängen och hojtade att jag måste vakna. Jag tog på mig kläderna från i går och följde med honom ut i köket. Utanför var solen på väg upp över horisonten i öst. Strålarna var starka och sköt rakt in i rummet. Allt blev synligt i det skarpa ljuset, från matresterna på golvet, kaffefläckarna som löpte i en rad från diskbänken till höger och över till diskhon på andra sidan, grytan med fettpärlande korvspad som de två vattendränkta spräckta korvarna simmade i, de två tomma mjölkkartongerna som stod bredvid, det öppnade paketet med margarin som var så mjukt att det nästan rann, och var mycket gulare än det var när det nedkylt togs ut ur kylen. Wettextrasan, ursprungligen vit, nu grå och svart, som blev stel som ett skal när den torkade och hängde som ett slags beslag över den rostfria skiljeväggen mellan vasken och diskhon. Glasen, kopparna, tallrikarna och skålarna som liksom vällde upp ur de båda hoarna och vidare ut över den rostfria bänken, som en glupsk växt av glas och porslin. De två tomma pastasåsburkarna av glas som stod odiskade bakom kranen, röda av rester. Ostens genomskinliga plastförpackning, som kunde lura ett förstrött öga att uppfatta det som om lappen med loggan svävade över skärbrädan. Rödbetssaften som hade sugits upp av träet. De torra krukväxterna på fönsterbrädan, döda sedan månader tillbaka, som liksom hade införlivats med omgivningen så att ingen längre tänkte på att de borde slängas. Bordet med sina glas och tallrikar, tillbringaren med alla små bubblor i vattnet, de torra smulorna som låg spridda vid barnens platser, de tomma påsarna som frukten hade legat i, och som låg där som små plasthangarer bland högar med teckningar och ritblock, tuschpennor och färgpennor, för att inte tala om de två hyllorna på väggen bredvid fönstret, som svämmade över som korallrev av alla småprylar som barnen samlat på sig de senaste åren, från snaskautomater i form av prinsessor eller olika Disneyfigurer, askar med pärlor, pärlplattor, limstift, leksaksbilar och vattenfärger till pusselbitar, playmobildelar, brev och räkningar, dockor och några glaskulor med delfiner inuti som Vanja hade velat ha när vi var i Venedig förra sommaren. Hyllan var en station; när sakerna hamnade där kom de ur cirkulation och blev liggande. Vi hade flera sådana stationer där tingens liv tvärt upphörde, särskilt den långa bänken i serveringsgången – som förmodligen hade varit någon sorts plats för matberedning innan den införlivades med lilla vardagsrummet, för både ovanför och under bänken fanns det skåp – där det låg all möjlig skit ihop med saker vi egentligen hade användning för, men inte längre visste att vi ägde. Ansamlingen mätte kanske en meter på höjden och tre meter på längden, i den låg lampor, gamla och nya glödlampor, stearinljus, buntar med kopieringspapper, oframkallade filmrullar, högar med fotografier, lösa eller i sina gula papperskuvert, kokböcker, barnkläder, det vill säga strumpbyxor av ylle som hade använts under vintern, udda sockor och udda vantar, en rosa Hello Kitty-sydväst, några T-shirts som antagligen var för små, en munkjacka, en tjock tröja, dessutom låg det servetter där, inköpta på IKEA i stora kvantiteter, blomkrukor, sladdar till gamla datorer, skarvsladdar, pennor och tändare, pocketböcker, tvättade men inte strukna dukar, inbjudningar och reklambroschyrer, veckotidningar, oanvända tomtebloss, en hopslagen rispapperslampa, födelsedagståget med siffror på vagnarna man kunde sätta små ljus i, ballonger och flärpor, delar från tågbanan av trä, något stationshus eller lokomotiv, dvd-filmer, cd-skivor, kökshanddukar – ja, det var ett litet berg vi hade där, och ibland kunde det ge Linda panikartade anfall, det var känslan av kaos som alltihop ingav och som hon plötsligt inte kunde hantera. Inte så sällan kom hon hem med förvaringssystem som liksom skulle bringa ordning i allt; olika lådor för olika saker, ett fack för min post, ett fack för hennes, märkta med våra namn, som hon hade sett att andra hade, folk det var lite ordning på, men systemen kollapsade redan efter några dagar och allt flöt omkring som tidigare. Jag plågades också av det, och en gång i halvåret kanske gick jag igenom allt och skaffade undan alla ansvällningar av grejer som efter ett par veckor naturligtvis började uppstå på nytt. Det var som om de var levande, som om de låg där och drog till sig saker för att växa och bli mäktiga.
Lyckligtvis verkade det inte som om barnen tänkte på det. Begrepp som inre och yttre kaos var ännu inte relevanta för dem, de såg på världen som en oproblematisk plats, för det mesta åtminstone och, tänkte jag nu, det hade de väl egentligen rätt i. Den materiella världen var neutral, det var vi som drog in den i våra inre mentala landskap och färgade den med våra föreställningar. Ja, visst var det stökigt. Men det var en praktisk fråga, inte en moralisk. Vi var inga dåliga människor bara för att vi hade det stökigt. Det var inte utslag av dålig moral. Det kunde jag säga till mig själv men det hjälpte inte, känslorna blev för starka; när jag gick omkring i röran var det som om den anklagade mig, anklagade oss, vi var dåliga föräldrar och dåliga människor.
– Vad säger du, John, ska jag städa lite medan du äter?
Han tittade på mig och nickade. Jag släppte ner persiennerna, lyfte upp honom i stolen, gav honom cornflakes och mjölk, vilket han verkade nöjd med, och började tömma diskmaskinen.
– Kaffe, pappa, sa John.
– Ja snart, sa jag.
– Nej, nu! sa han och pekade med skeden på kaffebryggaren.
– Okej då, sa jag och satte på den. Skuggorna från persiennerna låg som ränder över bordet, mellan dem hade ljuset en säregen intensitet, det nästan sprakade, så starkt att skuggorna inte fick tydliga gränser utan blev liksom utspädda av ljus i kanterna.
John tittade ömsom på kaffebryggaren, ömsom på mig, som efter det att jag hade tömt diskmaskinen började skölja tallrikar och glas, koppar och kastruller innan jag ställde in dem i maskinen, och startade den när den var full.
I hallen hördes nakna fötter tassa över linoleummattan. Det var Heidi, hon stannade i dörröppningen och kisade på oss.
– Hej, Heidi, sa jag. Har du sovit gott?
Hon skakade på huvudet och satte sig på sin stol. Håret var rufsigt, ansiktet lite randigt, som om det ännu inte återfått sin elasticitet efter nattens orörlighet.
Jag ställde en skål och en sked framför henne, paketet med cornflakes och mjölkkartongen. Tog en kopp till mig själv, hällde över det färdiga kaffet i en termos och bar ut på balkongen, där jag slog mig ner och tände en cigarett med dörren på glänt, så att jag skulle höra om något hände där inne. Med utsikten över kilometervis med tak kom jag på något jag hade drömt den natten. Jag hade suttit på samma ställe. Himlen hade varit alldeles svart, och vimlande av flygplan. Några helt nära, stora jumbojet, med tydliga detaljer i skroven, andra bara som ljus som gled förbi under stjärnorna. Känslan hade varit intensiv och fantastisk. Fantastiskt, fantastiskt hade det varit, och sedan hade jag vaknat.
Jag lutade mig bakåt, lade upp fötterna på räcket. Solen, som fortfarande låg rakt på, hade värmt upp luften ordentligt, och strålarna hettade mot ansiktet, gnistrade mot fönstret, i bordsytan och inte minst i den blanka metallen i termosen.
Flygplan som flög lågt, gärna mellan hus, ibland skyskrapor, ibland vanliga höghus, var något jag ofta drömde om, i alla fall ett par tre gånger i halvåret. Ibland satt jag ombord, ibland såg jag dem på avstånd. Till och med i drömmen tyckte jag att det var overkligt och vackert. Det hände att jag såg storslagna flygolyckor också, hela händelseförloppet där planet störtade ner från himlen och in i en byggnad eller ner på en väg och exploderade. Attentatet mot World Trade Center 2001 var därför som att iaktta en dröm för mig. Alla inslag fanns med. Skyskraporna, de stora blanka planen, nedstörtandet, lågorna. Men medan drömmarna alltid var underligt koncentrerade, alltid samlade kring en bestämd punkt, som känslorna liksom hade stark samhörighet med, var den verkliga händelsen fullständigt öppen och vidsträckt, och lika möjlig att distansera sig från som att känna samhörighet med.
Terroristernas jobb var i grund och botten att tränga in i vårt undermedvetna. Det hade alltid varit författarens mål, men terroristerna drev det ett steg längre. De var vår tids författare. Det skrev Don De-Lillo, många år före den elfte september. Bilderna de skapade spred sig över världen, och koloniserade vårt undermedvetna. Det konkreta resultatet av attacken som sådan, antalet döda och skadade, den materiella förstörelsen, betydde ingenting. Det var bilderna som var viktiga. Ju bättre och mer ikoniska bilder de kunde frambringa, desto mer lyckad blev aktionen. Attacken mot World Trade Center var den mest framgångsrika någonsin. Det var inte många döda, ett par tre tusen bara, till skillnad från de nästan sexhundratusen som dog de två första dagarna i det första slaget i Flandern hösten 1914, men bilden var så ikonisk och stark att den påverkan den hade på oss blev lika stor, kanske större rentav, eftersom vi lever i en bildkultur.
Flygplan och skyskrapor. Ikaros och Babel.
De ville in i våra drömmar. Alla ville in dit. Vårt inre var den sista marknaden. När det var erövrat skulle vi vara sålda.
Jag tog en klunk kaffe till, torkade mig om munnen med handryggen, ställde mig upp, tryckte pekfingret mot ena näsborren och fräste ut lite torkat snor ur den andra över räcket.
– Du gör din morgontoalett ute i det fria ser jag, sa Geir. Han stod i den öppna dörren och tittade på mig. Underbart!
– Fint att du uppskattar det, sa jag och satte mig igen. Jag gjorde så en gång på en strand i Grekland när jag var nitton och då var det en amerikansk flicka som låg där som sa till sin väninna: Did you see that? How disgusting!
– Det hade hon förvisso rätt i, sa han. Men har du en kopp till mig med? Han lät lite skrovlig på rösten nu när den hade fått vila en hel natt.
– Visst, sa jag. Det finns koppar i köksskåpet. Kaffe i termosen här.
Jag hade egentligen tänkt gå in och se efter hur det gick för Heidi och John, och så måste jag väcka Vanja, men jag blev sittande eftersom det skulle ha verkat avvisande att göra det i samma sekund som han kom ut. Jag sköt termosen över bordet, fimpade cigaretten mot blomkrukan, där det terrakottaröda nästan blivit utplånat av den svarta askan, som en vägg i ett eldhärjat hus, och stoppade ner fimpen i det lilla hålet upptill. Men jag hade inte släckt den tillräckligt noga, för genast började det stiga upp rök genom hålet. Jag tänkte att det skulle brinna ut av sig självt, och tände en ny cigarett när Geir kom ut och satte sig.
– Går det bra där inne? sa jag.
– Tror det, sa han. Kisande i det skarpa solskenet skruvade han av locket på termosen och hällde kaffe i koppen.
– Du behöver inte skruva av locket varje gång, sa jag. Det räcker med att vrida upp det lite grann.
– Har du blivit ingenjör nu också? sa han, lutade sig bakåt och förde koppen till munnen.
– Jag är en själens ingenjör, sa jag.
– Det var det mest inbilska jag hört på länge, sa han och blundade medan han sörplade i sig kaffet. Öppnade ögonen och såg på mig när han ställde koppen på bordet. Själv skulle jag ju snarare säga att du är en själens sopgubbe.
– Renhållningsarbetare i så fall, sa jag. Du vet väl att soprummet här kallas ”miljörum”. Själens miljöarbetare skulle nog vara den mest korrekta titeln.
– Själens miljökonsult.
– Där har vi det.
– Det brinner i din askkopp förresten, sa han.
– Ser det, sa jag. Jag hoppades att det skulle slockna av sig själv. Men det ser inte så ut.
Jag lyfte på krukan och alla fimpar som hade packat sig upp mot insidan på det tjocka godset rasade ner i skålen under. Det rykte lite från några av dem, som jag tryckte hårt mot skålen, innan jag försökte få krukan på plats igen. Mängden fimpar gjorde att den inte ställde sig tätt mot skålen utan blev stående ovanpå den ojämna bottnen, trots att jag försökte liksom vicka den till rätta. Till slut tog jag upp den, föste ihop fimparna i en hög och ställde ner den igen på ena kanten, petade med fingrarna in de fimpar som låg utanför, och sedan stod den äntligen som tidigare.
– Ser ut att bli en fin dag, sa Geir. Vad ska vi göra? Har du några förslag?
– Vi kan väl ta bilen någonstans? sa jag. När jag har lämnat ungarna.
– Det kan vi väl. Men inte till någon strand, det orkar jag inte.
– Någon stad? Lund? Trelleborg?
– Lund har jag alltid velat besöka. Dit kan vi åka.
– Då säger vi det, sa jag, reste mig och släckte den halvrökta cigaretten mot askfatskanten. Ska bara in och klä på dem och så där.