När jag kom ut i hallen stod Heidi på den lilla vitmålade barnstolen framför skåpet och rotade på de översta hyllorna. Hon var den enda av de tre som valde sina egna kläder. Nu var det den blå blusen med vita små blommor på hon hade valt, en jeanskjol såg det också ut att bli, och ett par rosa Hello Kitty-tights.

– Det där blir fint, sa jag till Heidi, som klev ner från den lilla stolen och stack händerna genom hålen på den ärmlösa blusen.

– Ställ tillbaka stolen sedan, sa jag, kastade en blick ut i köket där Njaal satt med bar överkropp och dinglande ben och åt cornflakes medan Geir stod lutad mot köksbänken med armarna i kors och betraktade honom, innan jag gick in i vardagsrummet där John satt i soffan och släppte ner ett surrande lokomotiv, lyfte upp det och släppte ner det.

– Du måste få på dig lite kläder, sa jag. Sitt där så hämtar jag.

I skåpet hittade jag en gul T-shirt med en röd nyckelpiga på och ett par gröna piratbyxor med snörning i midjan, hämtade en ny blöja i badrummet, där jag också blötte en trasa med varmt vatten och gned lite tvål på den som jag tvättade honom med, medan han stod med skrevande ben framför mig på golvet, för att få bort den svaga men ändå skarpa, saltmättade lukten av urin som blöjorna spred. Den lukten var stigmatiserande, den omvärvde barn vars föräldrar inte var så noga med hygienen. När det var klart gick jag och slängde blöjan i sophinken under diskhon, tog med mig en handduk tillbaka, torkade honom, drog på honom blöjan och kläderna, strök honom genom håret.

– Sådärja! sa jag.

– Strumpor! sa han.

– Du kan ta sandalerna i dag, det är så fint väder. Då behöver du inga strumpor.

– Jag vill ha! sa han.

Jag gick in i barnens rum och började leta efter två likadana strumpor i byrån. Det låg kanske fyrtio strumpor där, och ofattbart nog hörde nästan aldrig några ihop. Jag tog upp hela högen och lade på Heidis säng, bredde ut strumporna som om de var varor på ett bord och jag en försäljare, och började systematiskt sortera dem. Gula, gröna, blå, röda, rosa, lila, turkosa, bruna, vita, svarta, grå, orange och alla nyanser däremellan. Randiga, prickiga, blommiga. Några med bilar på, andra med kaniner eller hundar eller katter. Men alla var olika. Då var det bara att gå in i sovrummet och börja leta i klädhögen där. Strumporna låg alltid längst ner, de gled mellan de större plaggen, som om de avsiktligt sökte sig mot golvet, och när jag hade hittat fem stycken tog jag dem med in i barnens rum igen för att se om någon som låg där passade ihop med de nya. Lyckligtvis. Ett par lila strumpor hade jag. Även om de var lite väl feminina för John enligt mitt förmenande, tog jag dem och trädde dem på hans fötter.

Jag hittade en mörkrosa tröja med långa ärmar och någon sorts enhörning med långt hår och stora ögon framtill, och ett par mintgröna tunna bomullsbyxor, och gick in med dem i sovrummet, där Vanja fortfarande låg och sov, med täcket halvt avdraget. Ryggraden syntes som en svag förhöjning under huden på den lätt krökta ryggen, där skulderbladen buktade ut en aning upptill, på varsin sida om det ljusa håret som täckte huvudet och nacken så vackert, och som var av ett så helt annorlunda material än huden. Det stod lite i samma förhållande till den övriga kroppen som kronbladen till stjälken på en blomma, fick jag för mig.

Jag lyfte över henne i mitt knä. Hennes hud var så varm som den bara blir efter en hel natts sömn. Jag höll armarna om henne, vidgade tröjan med händerna och drog den över huvudet. Hon stack in händerna i ärmarna och liksom vrickade dem rätt, drog ner den hopveckade resårkanten över magen. Jag trädde byxbenen på henne, först det ena, sedan det andra, och sedan över höfterna, och då lyfte hon lite på sig så att jag fick dem över baken.

– Såja, sa jag. Vill du få en macka i handen innan vi går? Som du kan äta på vägen?

Hon skakade på huvudet.

– En nektarin, sa hon.

– Men det har vi inte, sa jag. Ett äpple.

– Okej då, sa hon.

Jag gick efter henne genom hallen. Utmed hela ena väggen stod det skåp, både med målning – de var ljusbruna – och handtag från femtiotalet. Några var så fullproppade att det rasade ut skor och kläder när man öppnade dem. Bulliga overaller, kängor, tjocka tröjor, allt från vintern låg här, dessutom en massa annat som de inte använde dagligen. På väggen bakom jackorna som hängde under hatthyllan satt det krokar, och på dem hade vi alla våra ryggsäckar och kassar, som under åren här hade samlats i ett sådant antal och en sådan omfattning att de snarare låg än hängde. I barnens glansiga små ryggsäckar låg det matlådor som vi glömde att tömma varpå maten långsamt möglade och blev förstörd, och det, att det organiska följer det organiskas lagar långt inne bland alla lager av syntetiska material, liksom alldeles på egen hand utan kontakt med sin egen miljö, var något som fascinerade mig, i alla fall efter det att lådan hade upptäckts, innehållet slängts och alla plastytor blivit noggrant rengjorda. Ut över golvet, mest in mot vägglisterna, under skåpraden på ena sidan, under spegeln och den avlånga vita bänken på den andra, låg leksaker och dockor slumpartat utspridda, som föremål efter en flygolycka. I vanliga fall städade jag hela lägenheten innan vi fick besök, men nu var det bara Geir som kom, så jag hade inte gjort det. Dessutom hade jag varit för uppriven. Men i dag kom Linda och Christina också, så då var jag nog så illa tvungen. Får ta itu med det när jag lämnat barnen, tänkte jag och gick efter Vanja ut i köket. Solen hade förflyttat sig både uppåt och bortåt på den korta tid vi hade varit vakna, och lyste inte längre rakt in i köket utan mera snett in, mot väggen där köksbänken och diskmaskinen fanns. Vanja gick bort och öppnade skåpet, tog ett rött stort äpple från den gröna plastkorgen där vi brukade ha frukt, gav det till mig.

Det var ett Red Delicious, förmodligen genmanipulerat, för det vita fruktköttet på sådana äpplen blev aldrig brunt av luften, som det blev på äpplena i min barndom, och de såg aldrig ut som om de höll på att ruttna. Det var skrämmande, och bröt radikalt mot min uppfattning om vad som var rätt och fel. Att jag ändå köpte dem hängde ihop med att Red Delicious var ett lyxigt äpple när jag växte upp, något väldigt speciellt som vi oftast bara hade till jul, då de låg och lyste rött och magiskt i fruktskålen och var både hårda, mjälla och saftiga, vilket inga andra äpplen var.

– Vad ska jag göra med det? sa jag.

– Lappen, sa hon och satte fingertoppen på det lilla klistermärket med fruktbolagets logga, en röd och svart nyckelpiga mot vit bakgrund.

Jag tog äpplet i handen och skrapade med nageln på klistermärket, men den var så kort att den inte fick tag, så jag måste trycka in den i skalet på äpplet och riva upp det för att få bort märket.

– Du förstörde det! sa Vanja när jag gav det till henne. Jag vill ha ett nytt!

– Nej, det kommer inte på fråga!

Jag reagerade så bestämt att hon gav upp med en gång, lade ifrån sig äpplet på bordet och marscherade ut. Jag följde efter, men medan hon gick in i barnens rum gick jag in i vardagsrummet, där Heidi satt i soffan och ritade, John låg på rygg i soffan med fötterna upp mot ryggstödet och tittade i taket, och Njaal satt på huk på golvet och lade ut några Brio-skenor efter varandra. Jag misstänkte att Geir var i lilla rummet, och gick och tittade in genom skjutdörrarna. Han stod framför bokhyllan och höll i en uppslagen bok.

– Vad har du fått tag i? sa jag.

– En bok om Joyce, sa han och höll upp den mot mig.

– Jaså, den, sa jag. Det var en som kände Joyce i Trieste. En fartygskapten, tror jag. Helt illitterat, såvitt jag minns. De blev vänner och sedan skrev han en bok om honom efteråt.

Jag vände mig mot Heidi.

– Nu ska vi gå, sa jag. Ut och ta på dig sandalerna.

– Ska Njaal följa med? sa hon.

Jag skakade på huvudet.

– Han har lov. Eller hur, Njaal?

Han svarade inte, tittade lite förvirrat på mig med sina bruna ögon.

Heidi hoppade ner från soffan. Jag följde efter henne ut i hallen, borstade först tänderna på henne, sedan på Vanja och John, innan vi sa hej då till Njaal och Geir och gick ut i farstun, inte utan grannarnas vetskap gissade jag, för barnens ljudnivå var alltid hög när vi gick in och ut, och ljudet studsade mot väggarna genom alla våningsplan. Jag hade ofta hört dem uppe på sjunde våningen när jag själv stod nere i entrén och väntade på hissen.

Nu är norrmannens familj på väg ut, tänkte de kanske. Värst vad de var sena i dag. Eller: där är den där jävla norrmannen och hans ungar igen.

Vid porten till dagis knappade Vanja in koden, jag öppnade dörren. De barn som hade kommit cyklade på trehjulingar, personalen satt på bänkarna. Heidi tryckte sig intill mig och slog armarna om mina ben.

– Jag måste gå nu. I dag är det mamma som hämtar er.

– Kommer mamma? sa Heidi.

Jag nickade.

– Och i dag är det fredag också. Så ni ska få glass.

Jag höjde handen och hälsade på personalen, tryckte på dörröppnaren, höll upp porten och gick samma väg tillbaka som vi nyss hade kommit.

Det var varmt i solen, men i de stora stråk av skugga som jag passerade var det kyligt och det fanns också något rått i luften, som om hösten hade kommit lite för tidigt och bestämt sig för att vänta här ett tag för att inte förvirra den stora sommaren, mästaren bland årstiderna.

Jag svängde in till höger vid Hemköp, och gick genom dörrarna som automatiskt gled åt sidan, tog en korg utanför de två spärrarna, som också öppnade sig automatiskt, kastade en blick upp mot monitorn som hängde över fruktdiskarna, där jag dök upp i bild, med ett ögonkast upp till höger, en sak Heidi och Vanja aldrig kunde begripa riktigt, varför tittade deras ögon åt sidan när de tittade rakt mot tvskärmen? Vanja och Heidi kunde stå och nästan dansa där på golvet i snabbköpet, medan John vinkade åt sig själv från vagnen, som om vi var någon kringresande cirkustrupp med dvärgar och allt. Jag lade ner några tomater i en plastpåse, som inte var helt genomskinlig utan mer gråaktig, som om den var fylld med rök ungefär. Tomaterna från Holland satt fortfarande på sina gröna kvistar, i motsats till de svenska tomaterna som låg bredvid, tätt ihop, runda och rödglänsande, utan vare sig stjälkar eller kvistar, vilket antagligen var det som gjorde dem fem kronor dyrare kilot. Jag lade påsen i korgen och en inplastad gurka bredvid, fortsatte till ostdisken och tvekade mellan en vanlig dansk Gouda som var billig, en svensk Grevé som Linda föredrog, och en norsk Norvegia som smakade ungefär som Grevé men kostade nästan dubbelt så mycket. Vi hade gäster, tänkte jag, vad var det för mening med att snåla? Dessutom skulle jag snart få förskottet på romanen. Så vad spelade fyrtio kronor för roll?

Med Norvegiaosten i korgen gick jag vidare till brödet. Det var en av de största avdelningarna i butiken; någonting mellan femtio och sjuttio olika brödsorter, kanske fler till och med, låg på hyllorna som stod som en liten ö på golvet. I Sverige såldes mycket bröd skivat och förpackat i plast. Hållbarheten var lång, men det var mjukt och saknade helt både sprödheten och den speciella goda smaken som nybakat bröd har. Men här hade man förutom plastbröden också en hyllrad med nybakat bröd, de flesta med namn som anspelade på en enklare och mer naturlig tillvaro, något med ”rustik” eller ”lant” eller ”bond” stod på nästan alla sorter, och man framhävde också sädesslaget, i motsats till de plastinpackade färdigskivade bröden, som lade mer vikt vid ord som ”sport”, ”energi, ”sund”. När jag växte upp, i en tid som för mina barn kommer att te sig lika avlägsen som mina föräldrars femtiotal hade varit för mig, såldes brödet i papperspåsar och konsistensen och smaken förändrades från dag till dag, från den första kvällens alldeles färska och fantastiskt goda smak, när skorpan var spröd och smulorna mjuka och saftiga, tills den sista hårda och torra skalken åts upp två eller tre dagar senare, med brödets alla smakoch konsistensvariationer däremellan. I många andra familjer lade man brödet i en egen plastpåse när man kom hem med det, hade jag sett, på så sätt bevarades saftigheten längre, men samtidigt förlorade skorpan sin sprödhet. Vi lät brödet ligga kvar i papperspåsen, då var skorpan spröd hela tiden, medan saftigheten försvann. Det fanns inte så många olika brödsorter då, jag kom ihåg fem där jag stod: kneippbröd, fullkornsbröd, wittenberg, franskbröd och så ett bröd som kom när jag var kanske åtta eller nio, nämligen grahamsbröd. Det var allt.

Jag hade blivit en man från förr i tiden. Och det hade gått fort, tänkte jag och vände mig mot hyllorna med nybakat. De sålde sju småfranska för tio kronor, och jag tog en av papperspåsarna för småfranska och stoppade i sju stycken, vek ihop upptill och lade påsen i korgen, fortsatte mot mejeridisken, fick med mig ett paket kaffe och en stor PET-flaska Pepsi Max på vägen.

Jag mindes också matbutiken där vi brukade köpa det där brödet. Jag mindes hur den såg ut utifrån, och hur den såg ut inuti. Jag mindes när den byggdes, och hur man först hade gjutit en stor betongplatta alldeles vid sidan om vägen några hundra meter från vårt hus, och butiken som efter ett tag uppfördes på den, med sitt namn stolt på sidan, som på en båt: B-MAX. När vi uttalade det blev det ”bemaks”, det var en plats bland alla de andra platserna runtomkring, som ”ubekilen”, ”berget”, ”stora vägen”, ”gjerstadsholmen”, ”flytbryggorna”, ”bron”. Även efter det att affären bytte namn kallades den Bemaks. Det var mitt första snabbköp; före den fanns ingenting. Inte ett enda minne av en enda affär. Jag var kanske fem när den byggdes. Gud vet var mina föräldrar handlade innan dess.

Förutom Bemaks hade vi Stoa, dit vi åkte kanske ett par gånger om året för att storhandla. Tiokilossäckar med socker när vi skulle sylta och safta på hösten, en back läsk till jul eller sommarlovet, storförpackningar med mjöl, sådana saker. Pappa tyckte om det tror jag, tyckte om att handla mat, inte i vår egen butik, där han kunde bli igenkänd och där det bara skulle handlas småsaker, det överlät han åt mig eller åt Yngve eller mamma, men på stormarknaderna utanför centrum, där man handlade i stora kvantiteter, det tyckte han om. Ja, då var det lite av låt pengarna rulla, då var det lite av storkarl, det måste ha varit det. Om det inte var raka motsatsen, tryggheten i att samla och lagra, som han sökte.

Jag stannade framför mejeridisken och tog en mjölkkartong, den var till barnen, så jag valde den med högst fetthalt, som var tre komma fem, fortsatte lite till och plockade åt mig en sexpack ägg, de kom från ”frigående hönor inomhus” stod det, och jag lät blicken glida över de andra kartongerna för att se om det på någon stod ”från olyckliga hönor som vantrivs i trånga burar”, men det gjorde det inte, så jag fortsatte mot kassan, längs de folktomma gångarna mellan frysdiskar och schampohyllor, förbi en liten avdelning med ”ekologiskt godis” och genom infernot med blankt förpackade sötsaker, som upptog minst en lika stor del av butiksytan som brödet.

Men från de otaliga gånger som jag hade varit på Bemaks, för det var därifrån skolbussen gick, och det var dit jag sprang med pappas handlingslapp minst två gånger i veckan under flera år, fanns det bara ett enda minne. Det var en gång när jag var där med mamma. Jag hade sett en skylt där det stod att de gula kartongerna med Nesquik, alltså chokladmjölkspulver, bara kostade en krona. Det var så billigt att mamma möjligen skulle gå med på att köpa det. Det kostar bara en krona, det kostar bara en krona, sa jag och drog med henne dit där pappskyltarna hängde. Men det står minus en krona, sa hon. Va? sa jag. Det kostar en krona! Nej, sa hon, det är en krona billigare. Det är inte samma sak. Så det blev ingen gul Nesquikkartong till mig den gången. Men händelsen levde kvar.

Varför just den? Det fanns myriader, ja, en stjärnhimmel av händelser därifrån.

Jag stannade vid kassan längst in till vänster. Det stod bara två personer framför mig, och båda hade så få varor att de bar dem i händerna, som många gjorde så här dags på dagen. På eftermiddagen var det fullt med folk i affären och alla drog de där nya korgarna på hjul efter sig. Det var en av de bedrövligaste syner jag visste, för all mänsklig värdighet försvann i det ögonblick man började dra en sådan korg efter sig. Det veka och hållningslösa med att dra korgen i stället för att bära den. De pyttesmå nätta hjulen, de långa svarta handtagen, korgarna som följde efter som en sorts hund. Det lilla mullret från hjulen som var öronbedövande när man väl blev varse det.

Jag blev deprimerad bara jag tänkte på det.

Livet skulle inte märkas, det var det vi strävade efter, men varför? För att kunna skriva på gravstenen: ”Här vilar en som tyckte om att sova”?

När jag kom hem var det knäpptyst. Ett ögonblick undrade jag om de hade gått ut, men så hörde jag något skramla inne i barnens rum, och gissade att Njaal var där och lekte medan Geir satt någonstans och läste.

– Hallå? sa jag.

– Där är du ju, sa Geir inne från vardagsrummet.

– Jag har köpt några småfranska, om det är någon som känner för en macka, sa jag, tog av mig skorna och ställde in dem i skåpet, tog påsen och gick ut i köket. Diskmaskinen var klar såg jag, ställde ifrån mig påsen på bordet, stängde av maskinen och öppnade luckan, ångan slog upp mot ansiktet så att jag instinktivt ryggade bakåt.

Jag tog fram den stora skärbrädan och lade den på bordet, tog en brödkorg ur skåpet och hällde ut frallorna i den. Nybakta småfranska med mycket smör och ost, något godare hade jag svårt att tänka mig. Så hade jag väldigt enkla matvanor också. Men saltsmaken i osten och smöret mot den milda vetesmaken i franskbrödet, och den tunna, men hårda och spröda skorpan som smulade sig så fort man bet i den, var något som jag aldrig hade tröttnat på. Därför vattnades det i munnen när jag skar upp ett, bredde smör på och täckte med tre tjocka ostskivor.

– Njaal vill också ha macka, sa Geir och stannade vid bordet.

– Var så god, sa jag.

– Prata inte med mat i munnen, sa Geir.

– Har jag berättat vad Vanja använder som argument när hon har gjort något dumt? sa jag.

Han skakade på huvudet.

– Att det är vårt fel. Vi har uppfostrat henne för dåligt. Inte nog med det, hon påstår också att det är för sent nu.

– Det ligger kanske något i vad hon säger, sa han och förde kniven snett över ytan på margarinet, som samlade sig som en ändmorän mot eggen.

– Självklart, men att det skulle vara så uppenbart för henne var lite oväntat.

Geir bredde margarinet på franskbrödet, tog osthyveln och skar en skiva.

– Inga fingrar på osten! sa jag.

– Säger du det? sa han. Är det lag på det alltså?

– Ja, det utgår jag ifrån, sa jag. Men det är du som är sociolog.

– Det var ju våldsamt vad mycket sociolog jag har blivit nu då.

– Våldsamt och våldsamt. Jag sa det en gång i går, och så en gång nu.

– Det är två gånger för mycket, sa han och tog med sig de två franskhalvorna ut i vardagsrummet. Jag följde efter, proppade in den sista biten i munnen.

– Jag tänkte städa lite innan vi sticker. Är det okej? sa jag.

– Jag kan hjälpa till om du vill.

– Jättebra, sa jag.

Njaal satt med armbågarna på bordet och frallan i ena handen och tittade på mig medan han tuggade.

– När kommer Vanja och Heidi hem? sa han.

– I eftermiddag. Vid tretiden tror jag.

– Vad ska vi göra nu? sa han och tittade på sin far.

– Sticka till Lund, sa han.

Jag började plocka upp alla handdukar, byxor, tröjor och strumpor som flöt omkring i vardagsrummet.

– Får jag ta med cykeln? sa Njaal.

– Visst får du det, sa Geir, han lade några äppelskrottar på en tallrik och ställde plastglasen i varandra. Jag gick ut i badrummet och tryckte ner kläderna i korgarna som redan var fulla med smutstvätt. Rätade på ryggen. Skulle jag kanske kolla om det fanns en ledig tid i tvättstugan?

Nej, det blev för komplicerat.

Jag gick ut igen, samlade ihop dockorna som låg överallt och stoppade ner dem i docksängen i barnens rum. En hade fått blå kritstreck i ansiktet, det liknade en stamtatuering eller något och såg otäckt ut, eftersom kontrasten till babydragen blev så stor. Jag lade den med ansiktet neråt. Sedan samlade jag ihop alla gosedjuren och satte dem i fotändan på Heidis säng; hon var så kort att hon inte utnyttjade mer än en tredjedel av sängens längd. De flesta var hundar, katter och kaniner, men det fanns också djur som lokatt, panda, lejon, tiger, papegoja, kråka, lamm, ko, elefant och krokodil. Jag satte dem så att alla tittade ut över rummet, ovanpå och under varandra, och även det blev lite otäckt, kanske för att kombinationen blick och tystnad hade något anklagande över sig, eller också berodde det på att de döda tingen med sina ögon och ansikten liksom glodde på oss från andra sidan. Sedan tog jag leksakerna som låg utspridda över vardagsrumsgolvet och lade ner dem dels i den runda bruna puffen, som var ihålig och hade lock, dels i de tre nätkorgarna vi hade till det, medan Geir samlade ihop alla barnböcker och tidningar han kunde hitta.

– Jag vill också hjälpa, sa Njaal.

– Du kan ta leksakerna i hallen och lägga dem … ja, var? sa Geir och tittade på mig.

– I en korg som du ska få, sa jag, hämtade den och ställde den på golvet i hallen. Men när Njaal hade lagt några leksaker i den började han leka med dem i stället. Geir rufsade honom i håret när han gick förbi med ett par lila plastskor i handen, såg jag och tog ett steg åt sidan för att släppa förbi honom, tömde sedan diskmaskinen i köket, där värmen nästan helt släppt porslinet, men fortfarande kändes i bestickens metall.

– Det verkar alltid mycket värre än det är, sa jag till Geir, han stod i dörröppningen och såg ut som om han tänkte be om fler arbetsuppgifter.

– Jag tycker att intrycket av röra och själva röran verkar nog så överensstämmande, sa han. Men det är kanske för att det aldrig är stökigt hemma hos oss. Jag ställer alltid tillbaka allt direkt. Det får aldrig chansen att utvecklas.

– Skulle gärna ha haft det så, sa jag. Men det är något som hindrar oss. Det är kort och gott omöjligt att åstadkomma.

– Jag tycker om att vara här, sa han. Det finns något avslappnande med att ha det rörigt.

– Så länge det inte är din röra, sa jag.

– Precis, sa han. Christina brukar säga att jag måste ha det kaotiskt omkring mig för att få något gjort. Som kriget i Irak. Det var ju så kaotiskt som det överhuvudtaget kan bli. Och då kan jag städa upp i det.

– Det är ingen dum teori, sa jag och stängde skåpet med glas och koppar, öppnade det bredvid, där tallrikarna stod. Du är helt renons på inre kaos, så du måste ha det utanför dig själv. Jag har fullständigt kaos inombords, så då måste jag ha det städat omkring mig. Men det fixar jag ju inte.

– Du återskapar kaos, jag återskapar ordning. Vi är lika mycket geometri som psykologi.

– Jahaja, sa jag. Men betyder det att det är färdigstädat i rummen och i hallen nu?

– Inte helt. Jag vet inte riktigt vart de olika grejerna ska någonstans.

– Lägg det bara där du tycker det passar. Så vi kan komma iväg.

Med alla koppar, glas och tallrikar, knivar, gafflar och skedar på plats fyllde jag maskinen på nytt med det som var kvar, hällde diskmedel i det lilla facket, sköt för locket, stängde maskinluckan och satte på grovdiskprogrammet. Sedan gick jag in i stora rummet, tog fram dammsugaren från sin plats bakom dörren, drog ut sladden, stack kontakten i uttaget och satte på den. Påsen var full, så den sög nästan inte alls, jag fick sätta munstycket rakt över allt som var tyngre än dammkorn och hårstrån för att det skulle bli uppsuget. Lekpärlor, brödsmulor, papperslappar, en och annan tablett, oidentifierbara små kulor och bitar. I väggspringan kilade ett litet kryp; på svenska heter det ”silverfisk”, vad det heter på norska visste jag inte, och jag trodde inte att jag hade sett någon sådan innan jag flyttade hit, men säker var jag inte, det verkade ju lite konstigt, en insekt som bara fanns här. De var som en liten svans på fötter, pyttesmå, och de levde i allt som kunde dölja dem: klädhögar, sängbottnar, mattor, tvättkorgar. Om jag kom in i badrummet på natten kunde de befinna sig mitt ute på golvet, svarta mot den ljusa linoleummattan, och genast pila iväg mot närmsta gömställe, exempelvis listerna som löpte längs väggarna. Jag dödade dem jag kom åt, men de hade uppenbarligen outtömliga resurser, för jag kunde inte märka att de någonsin blev färre.

Silverfiskarna. En roman av Vilhelm Moberg.

Jag körde in dammsugarröret under soffan, förde det fram och tillbaka några gånger, tog sedan under bordet som var mitt egentliga mål, eftersom barnen satt och åt där minst en gång om dagen. När det var gjort sög jag upp skräpet som låg mot trösklarna och dammet bakom dörrarna, innan jag stängde av, drog ur kontakten och, som dammsugningens återkommande höjdpunkt, tryckte in knappen som fick sladden att liksom slurpande och i vådlig fart rullas in i dess inre.

– Det var det, ropade jag och ställde ifrån mig dammsugaren på den plats där jag hade tagit den. Geir kom ut från barnens rum.

– Är vi klara?

– Det får duga. Vi kan ta lite när vi kommer hem också.

– Det behövs inte. Det ser okej ut nu. Ska vi sticka då?

Jag nickade.

– Ska bara kolla mejlen först.

Bakom Geir kom Njaal smygande. Han boxade sin pappa allt vad han kunde i baken. Geir snodde sig om.

– Din lilla busunge, sa han och kom emot honom. Njaal kröp ihop och skrattade så han skrek. Nu tar jag dig, sa Geir och slog armarna om honom, just när jag gick förbi och in i den inre hallen, och passerade alla strandsaker som hade samlats där, ett grönt parasoll, två campingstolar, någon sorts solsäng, korgar med badleksaker, plus våra två stora resväskor, en hård av plast, en mjuk av tyg, grå respektive svart, och de två hopfällda torkställningarna som stod lutade mot väggen, med några gula och gröna handdukar från vår senaste badutflykt förra helgen, och barnens solkläder hängande kvar. I sovrummet var det fortfarande skumt, och luften var kvav, så jag ställde terrassdörren på glänt innan jag satte mig och slog på datorn. Hörde dem skratta och skrika och tjuta där inne, medan jag väntade på att apparaten skulle komma i gång, glodde på persiennerna utan att se dem, det var Gunnar jag tänkte på, och på att Linda skulle komma hem, och att jag inte fick glömma att köpa vitt vin någonstans innan vi kom tillbaka.

Såja.

Jag öppnade mitt mejlprogram.

Gunnar.

Skulle jag vänta? Jag kunde väl vänta? Så slapp jag få hela dagen förstörd.

Om jag väntade skulle jag ändå inte tänka på något annat.

Jag öppnade mejlet och började läsa.

Han hade undertecknat brevet som min fars bror.

Jag satt en stund utan att röra mig alls.

– Kommer du nu? ropade Geir ute i hallen.

– Snart, svarade jag. Orkade inte ens höja rösten. Jag har fått ett nytt mejl.

Hans steg kom närmare.

– Vad sa du? sa han.

– Nytt mejl, sa jag.

– Från Gunnar får man förmoda?

Jag nickade.

– Får jag läsa?

– Var så god, sa jag.

Han ställde sig bakom mig och läste.

– Men ska vi sticka nu då? sa han. Du kan inte bli knäckt av det där. Det står ju inget nytt.

– Nej, men han skriver att han har kopplat in en advokat. Och han använder ordet vendetta.

Jag reste mig.

– Det tar verkligen hårt på dig, sa Geir.

– Naturligtvis, sa jag.

– Kom igen, sa han. Nu åker vi till Lund.

– Jag måste bara prata med Yngve först, sa jag.

– Okej, sa Geir och följde med mig ut till ytterdörren, där Njaal stod med båda händerna om dörrhandtaget och tittade på oss. Jag tog telefonen ur laddaren och slog Yngves nummer medan jag vandrade iväg, öppnade terrassdörren samtidigt som det började ringa.

– Hallå, sa Yngve.

– Fick du mejlet? sa jag.

– Ja, sa han. Jag sitter och skriver på ett svar just nu.

– Ska du svara honom?

– Ja.

– Är du så säker på att det är en bra idé?

– Lyssna nu: han kommer med en massa anklagelser mot mig. Det är fullständigt befängt, det han håller på med. Det tänker jag skriva till honom.

– Vad tror du att du uppnår med det?

– Nej, jag vet inte. Men jag måste klargöra att han har gått för långt, och att det får sina konsekvenser. Han får inte påstå vad som helst även om han är arg. Och jag är inte du. Mamma är inte heller du.

– Jag är väldigt ledsen för att jag har dragit in dig i den här soppan, sa jag.

– Det du har gjort är orsaken till att han reagerar, men inte till att han låter det gå ut över oss. Och det oproportionerliga med hans reaktioner är inte heller ditt fel.

– Hur som helst är jag ledsen för det.

– Vi förlorar en farbror, så är det.

Jag gick in och satte tillbaka telefonen i laddaren, tittade på Geir som hade satt sig på kistan eller vad det var vi hade stående där i hallen.

– Jag måste bara läsa det en gång till, sa jag.

– Det måste du väl inte, sa Geir. Kom nu, jag har inte lust att sitta här hela dagen. Du har ju läst det för satan!

Jag svarade inte, gick bara in och satte mig framför skärmen igen.

– Nu går vi! ropade Geir där ute.

– Jag kommer, sa jag, stängde av datorn, reste mig och gick ut till dem, som redan stod vid hissen och väntade, tog på mig skorna, hämtade solglasögonen i mitt rum, kom på att vi skulle ta bakvägen och gick ut i köket.

– Vart ska du nu då? ropade Geir efter mig. Jag svarade inte, lyfte upp soppåsen ur hinken i skåpet under diskhon, knöt ihop den, tog den fulla soppåsen som stod på en tidning intill väggen, och gick ut till hissen. Njaal, klädd i ett par kakifärgade shorts och en vit ärmlös tröja, höll för näsan när vi åkte ner.

Hissen landade mjukt mot grunden i huset, och jag tog mina två påsar i ena handen, sköt upp dörren med den andra. Trevade i byxfickan efter nyckeln, kom i samma stund på att jag hade glömt att låsa dörren där uppe. Men vad hade vi för saker av värde? Tre datorer, det var allt. Tv:n var från åttiotalet, det skulle i så fall vara en nostalgiskt sinnad tjuv som tog den med sig.

– Jaha? sa Geir.

– Kommer, sa jag. Vänta lite.

Äntligen fick jag tag i en av nycklarna på knippan och kunde dra fram den ur byxfickan, föra brickan över plattan så att det lyste grönt och klickade till när låset gick upp. Det var nätt och jämnt jag orkade gå de femton meterna bort till dörren. Där väntade trappan, och sedan en ny dörr in till ”miljörummet”.

Jag stannade och lade handen mot den kalla muren, ville helst trycka kinden mot den också, och hade jag varit ensam skulle jag kanske också gjort det. I stället lade jag handen, som hade sugit åt sig lite av murens kyla, mot pannan. Geir och Njaal stannade framför dörren och tittade på mig just som jag började gå igen.

– Är det inte här? sa Geir.

– Jo, sa jag. Det tog flera veckor innan jag hittade bland alla dörrar här nere.

– Fyra dörrar, sa han. Hur svårt kan det vara?

Jag svarade inte, bara öppnade och gick först uppför trapporna.

– Vänta här, ni, sa jag. Ska bara kasta soporna.

Trappan innanför den tunga metalldörren var svart och hal av någonting, antagligen den lilla pölen av vätska i botten på soptunnan, som samlats efter flera månaders eller års småläckage. Lukten där inne var frän och våt på samma gång. Ventilationsrören hängde synliga under taket, i övrigt var det betongvägg. Jag öppnade locket på det närmaste sopkärlet, som var tillräckligt stort för att rymma en hel styckad familj, och slängde soporna. Jag mådde illa och det värkte i hela kroppen. Det gick inte att härleda till något konkret – en viss sak som jag hade gjort fel – utan hade med allt att göra, hela mig, och kunde därför inte redas ut. Inte ens om jag drog tillbaka den där jävla boken skulle det hjälpa. Jo, Gunnar skulle bli nöjd, tänka att han hade satt mig på plats, kanske till och med att han hade knäckt mig, och att rättvisa hade skipats i och med det. Hans krav var berättigat, hans vrede var berättigad, och det var kraften i det jag inte förmådde värja mig mot, det böjde mig mot marken, löste upp mig, i den var jag och det som var mitt ingenting värt. Inte någonting. Till och med mina barn försvann i den vreden, till och med de miste sitt värde, för jag var den enda far de hade, och han var en som inte visste sin plats, som flöt ut åt alla håll och som så i grunden saknade empati att han kunde förstöra andras liv utan att ens vara medveten om det.

När jag kom ut från soprummet stod de i ljuset från den öppna dörren och väntade. Det vill säga, Geir stod där och höll upp den, medan Njaal hade gått ut på platsen utanför, som var täckt av den djupa skuggan från höghuset vid vars fot han stod. Han tittade storögt på en liten vit varubil som just då backade inåt. Säkert beställningar till den kinesiska snabbmatsrestaurangen, som hade en dörr på sidan här; leverantören knackade hårt på den med en metallbit som låg där för det ändamålet, och om han hade tur kom någon av de anställda ut efter en minut eller två. Lådor med läskburkar och konserver och nudlar.

Njaal sprang över platsen och bort mot trottoaren, där ljuset föll varmt och bländande.

– Akta dig! ropade Geir. Inte ut på gatan nu!

Njaal tittade på oss, som om han kände sig underskattad.

– Jag tänkte inte det heller! sa han.

– Nej, nej, sa Geir. Då tänkte du inte det. Men det såg så ut.

Han snurrade nyckelknippan runt fingret.

– Ska du inte börja vissla snart också? sa jag.

– Vad menar du med det? sa han.

– Ditt kroppsspråk är så muntert.

– Det är en fin dag. Solen skiner och jag har semester. Klart att jag är munter! Inte ens en glädjedödare som du kan sabotera det.

Han började vissla.

Femton meter framför oss hade Njaal stannat vid bilen, en röd Saab från någon gång på nittiotalet. Den kunde alltså vara allt mellan tio och tjugo år gammal. Jag hade ingen koll alls på bilar, och för mig var nittiotalet i går. Att det hade gått tjugo år sedan det började var obegripligt.

– Aj! utbrast Njaal. Han hade lagt handen på plåten.

– Du tänkte inte på att parkera i skuggan? sa jag.

– Som du hade gjort, menar du? sa Geir.

– Om jag hade varit lika anal som du, hade jag nog det ja.

Han skrattade och låste upp bilen, spände fast Njaal i barnbilstolen medan jag klämde in mig där fram i den glödheta kupén. Bakom de tre bilarna på parkeringsplatsen i slutet av återvändsgatan stod ett träd, löven glimmade i solljuset, och bakom det låg Föreningsgatan, där jag ett par timmar tidigare hade gått förbi med Vanja, Heidi och John.

Geir klev in, smällde igen dörren och satte nyckeln i tändningen. Jag spände fast säkerhetsbältet, upptäckte solglasögonen som jag hade hängt i byxfickan och tog dem på mig. Det var bara ett par Polaroidglasögon, jag hade köpt dem på Lido när vi var i Venedig förra sommaren, men jag gillade dem, det var lite vagt sjuttiotal över dem. Vanja hade sagt att jag såg ut som en tjuv i dem. ”Du ser ut som en tjuv!” Jag hade gillat det med.

Geir drog säkerhetsbältet över bröstet och fäste det, lossade handbromsen, lade in en växel och svängde långsamt ut på gatan. Det fanns något vårdslöst över hans körstil; inte så att han körde fort eller tog risker, det handlade om hans rörelser när han satt i förarsätet, hans sätt att hastigt se åt sidan när han skulle byta fil, hur han plötsligt, som om han precis kom på det, petade till blinkerspaken, eller hans sätt att spejande se ut genom vindrutan på raksträckor. De flesta jag kände körde som om de var ett med bilen, som om bilens olika reglage och instrument var en förlängning av dem själva, medan Geir körde som om han framförde en främmande maskin.

– Vart ska vi? sa han.

– Jag vet inte riktigt, sa jag. Jag brukar bara köra rakt fram tills det kommer en skylt när man ska ut ur Malmö. Det brukar gå bra; motorvägarna går utanför stan och den ena hänger alltid ihop med den andra på något sätt.

– Säger du det, sa han. Jag föredrar att veta vart jag kör. Men jag får väl ge kejsaren det kejsaren tillhör.

– Då blir det till att ge kejsaren småsmulor, sa jag.

– Jag vägrar skratta. För den får du inte ens ett snett leende.

Vi körde förbi konserthuset och bortåt på den breda, boulevardlika gatan mot Värnhemstorget, full med blänkande bilar som reflekterade solljuset i olika punkter; en fälg eller en vindruta här, en stötfångare eller ett dörrhandtag där.

Geir tryckte på en knapp i dörren och min ruta gled ner. Luften strömmade in som genom ett svalg.

– Så den har sådana tekniska finesser i alla fall, sa jag. När är den ifrån egentligen?

– Tvåtusenett.

– Tvåtusenett? Jag trodde det var nittiotalet. Är den bara åtta år gammal?

Han nickade. Jag tittade upp mot skyltarna som hängde över vägbanan.

– Där är motorvägarna, sa jag. Ta bara en av dem så ordnar det sig.

– Göteborg eller Stockholm eller Ystad eller Köpenhamn eller Trelleborg?

– En av dem. Det värsta som kan hända är att vi måste vända.

Han suckade.

– Ta Göteborg då, om du absolut måste ha ett namn, sa jag.

– Då gör vi det.

Vi närmade oss den stora korsningen där fyra vägar möttes, alla med flera körfält. Jag tittade på ansiktena i bilarna bredvid, hur de var försjunkna i sin egen värld, liksom omedvetna om att de befann sig bara en halv meter från andra människor, skilda från dem av en genomskinlig glasruta och inget annat.

Ljuset slog om, de första bilarna satte sig i rörelse, och några sekunder senare hade rörelsen fortplantats ända fram till oss. Hela svansen svängde ut på motorvägen, där dess enskilda beståndsdelar ökade farten efter eget gottfinnande, så att den snart var utspridd över flera hundra meter. Geir lade sig i den innersta filen och höll fartgränsen noga, så att vi oavbrutet blev omkörda medan vi tillryggalade meter efter meter, och landskapet utanför övergick från den tätbebyggda, nästan vegetationslösa staden till industriområdenas och bilhandlarnas öppna, stängselinhägnade tomter.

– Vad var det jag sa? sa jag och nickade mot skylten som visade att avfarten mot Lund låg tusen meter längre fram.

– Jag har aldrig sagt att du inte har tur, sa Geir. Hur mår du, Njaal?

– Bra.

– Vill du ha en glass när vi kommer till Lund?

– Ja.

Nu kom vi från landsbygd till först industriområdena, sedan villakvarteren och sist själva stadskärnan, som var påfallande mycket mindre än Malmös; husen var lägre, gatorna trängre, lugnet större. Geir vred huvudet fram och tillbaka mellan sidorutorna och vindrutan, det var en parkeringsplats han spanade efter, samtidigt som han också förhoppningsvis höll ett öga på trafiken omkring oss.

– Det finns en stor parkeringsplats mitt i centrum, om jag minns rätt, sa jag. Om du kör rakt fram här kommer vi säkert dit.

I stället för att göra som jag sa, blinkade han höger.

– Men den ligger ju där! sa jag. Ser du inte? Runt hörnet där?

– Där är det enkelriktat. Ser du den runda skylten där?

– Så det är det det betyder?

Han tittade på mig.

– Skojar du?

När jag skakade på huvudet skrattade han.

– Jag blev faktiskt imponerad när du pluggade in hela teoriprovet på en kväll. Men nu förstår jag lite bättre hur det hänger ihop.

– Jag hade hela tiden tänkt att jag skulle plugga lite mer på vägmärken. Men jag orkar inte. Jag har ju körkort nu.

– Titta här, sa han och blinkade vänster, körde över vägen och uppför en liten slänt och in på en parkeringsplats.

Efter draget under bilfärden kändes luften vi klev ut i märkligt stillastående. Nere vid asfalten dallrade den lite av värmen, i övrigt rörde den sig inte mer än vattnet i en vik, som vi i så fall befann oss på bottnen av.

En dag vid artonhundratalets mitt, i en ort uppe vid fjordarna på Vestlandet, i slåttertid, då solen sken som den gjorde nu och alla var ute och slog vall, inträffade en katastrof. Alla dog, så ingen kunde berätta vad som hade hänt. De påträffades dagen därpå. En ung pojke som skulle arbeta hos sin farbror upptäckte det. Det var alldeles tyst i huset när han kom dit, han steg på, farbroderns fru låg död på golvet i köket, ansiktet var förvridet och nästan oigenkännligt, ögonen trängde ut, det hade runnit blod från öronen och näsan. Han sprang därifrån. Uppför den branta sluttningen, som var slagen till hälften, och hittade där en skara män, som såg ut att vila sig, men som visade sig vara döda, tydligen hade de tvärt fallit ihop, med precis samma symptom som frun i huset. Ögon som trängde ut, blod från kroppsöppningarna.

Det var början på en roman. Något hade hänt, ingen visste vad, och efter några generationer var det bara en historia som slutligen, i vår tid, var så gott som utraderad.

Men så hände det igen. Och någon, romanens huvudperson kanske, fick fatt i den gamla historien och upptäckte sambandet.

Ja. Fjordens enorma djup under den blågröna ytan, de gröna dalsidorna, så oerhört intensiva till färgen, de vitklädda fjälltopparna under den blå molnfria himlen. Gräset som kliade mot den svettiga huden, de surrande insekterna. Lien som sjöng genom gräset, klirret från brynstenarna, känslan av att det fanns en stillhet djupt inne under allt det här, som fjällen och fjorden och himlen tillsammans ingav. Och sedan, katastrofen.

Jag stod och tittade mot vägen nedanför medan Geir låste upp bagageluckan, tog ut Njaals gula balanscykel och satte ihop den. Mina svarta jeans klibbade mot benen, och fötterna, som var inpackade först i strumpornas svarta, täta och elastiska syntetmaterial, därpå skornas svarta läder, var så varma och våta av svett att de inte var en del av kroppen utan något som levde sitt eget liv där nere. De båda rödflammiga och svettglänsande eldarbröderna.

Njaal satt grensle på den lilla cykeln med händerna hårt knutna om styret och fötterna planterade i marken. Den hade formen av ett lejon, med den målade nosen framtill och en liten svans där bak.

– Tuff cykel du har, Njaal, sa jag.

Han var så stolt att han inte visste åt vilket håll han skulle titta.

– Ja, sa han till sist.

Sedan började han paddla med benen, och rullade fortare och fortare över parkeringsplatsen. Geir kollade en gång till om bildörren var låst, stoppade på sig nycklarna och började gå.

– Inte för långt i förväg, Njaal! ropade han. Och håll dig på trottoaren!

När Njaal kom fram till gatan tvärbromsade han genom att sätta hälarna hårt i marken.

– Imponerande teknik, sa jag.

– Ja, det där kan han, sa Geir.

– Vart går vi nu då? Är du hungrig?

– Kan vi inte titta på domkyrkan först? Så äter vi lunch efter det?

– Gärna för mig.

Det var luften som hade försvunnit. Den hade sugits upp från marken med ett slags dån, först som ett åskliknande muller långt bort, sedan hade det blivit högre och högre, samtidigt som det började blåsa, och sedan, medan de undrande och förvirrade såg på varandra, blev plötsligt allt totalt tyst. Det fanns inga ljud. De såg på varandra, och det var totalt tyst, och de kunde inte andas. De sjönk ner på knä. De tog sig mot strupen. Blodet bultade hårdare och hårdare i dem. Magarna vändes ut och in. Ögonen spärrades upp. De föll till marken och vred sig som maskar. Allt skedde ljudlöst. Och sedan rann livet ur dem, en efter en, och till slut låg de där orörliga allihop. Alla uppe på slänten och alla nere i husen. Alla fåglar och alla djur. Och så, kanske sju, kanske tio minuter senare, kom luften tillbaka med ett dån, ungefär som när en damm öppnas och vattnet forsar nerför den torra älvfåran.

Men sedan då?

Vad skulle hända efter det, och varför?

Njaal cyklade ömsom framför oss, ömsom bakom oss medan vi gick mot domkyrkan som reste sig så självklar och skarp över hustaken. Runtomkring promenerade folk med sina shoppingkassar, och på ett torg som vi korsade satt de på bänkar och kaféstolar, några av dem med cyklar intill sig, studenter förmodligen, medan bilarna sakta rullade förbi på gatan med däck som knastrade mot stenläggningen. Stämningen i stan var lugn och tyst, på gränsen till sömngivande. Att Malmö bara låg några minuter bort med tåget var svårt att föreställa sig, livet där tedde sig så fundamentalt annorlunda. Malmö var en gammal arbetarstad, varken byggd för ögat eller själen utan för kroppen, med de långa raderna av likartade tegelhus, och stämningen på gatorna var liksom stressad av liv och motsättningar. Lund var en stad som var färdig, och som förmodligen nästan alltid hade varit det, eftersom den var uppbyggd runt vissa fastlagda strukturer, införda av kyrkan och universitetet, institutioner som ägnar sig åt att bevara, medan Malmö var uppbyggt runt produktionen. I Lund var det staden som formade människorna, i Malmö var det människor som formade staden. Att Bergman lät huvudpersonen i sin kanske bästa film, Smultronstället, åka till just Lund var kanske ingen slump, för resan är resan mot döden, och medan livet är det föränderliga, är döden det oföränderliga och det orubbliga, och av alla städer i Sverige måste det vara Lund som kommer närmast ett sådant tillstånd. Människorna i Lund var givetvis lika levande som i Malmö, och staden lika full av liv; skillnaden var den mellan det förväntade, det som är avgjort på förhand och som människor bara fyller, och det som uppstår i ögonblicket. Det var en fråga om former och roller.

– De som bor i ditt koloniområde har flytt från just det i Malmö, sa Geir när vi gick över platsen framför kyrkan. De har byggt sig ett litet Lund där ute. Du har helt rätt i att det är döden.

– Genomsnittsåldern är säkert sjuttio, sa jag.

– Brrr, sa han. Hur i helvete du kunde vara så dum att du gick och köpte ett dockskåp där ute fattar jag inte. Det är precis sådana saker jag har försökt undvika hela mitt liv.

– Utan att lyckas, sa jag.

Vi stannade och tittade uppåt längs fasaden på kyrkan som med sin romanska tyngd inte såg ut att sträcka sig mot himlen, som de stora gotiska kyrkorna gjorde, inte såg ut att vilja något mer än detta, utan gjorde det bästa av platsen där den stod. Skiljelinjen här gick inte mellan nere och uppe, utan mellan inne och ute.

– Fantastisk kyrka, sa Geir.

– Ska vi gå in?

– Ja. Vet du var ingången är? Åt det hållet, eller?

– Vi gick in på andra sidan förra gången vi var här, sa jag.

Vi fortsatte runt. Geir vände sig om och ropade på Njaal, som befann sig kanske fyrtio meter bort, paddlande på sin gula lejoncykel. Mittemot låg en park. De gröna träden reste sig ur det gröna gräset och stod orörliga med sitt dignande lövverk som ingen vind drog genom. Bakom oss kom Njaal rullande.

Var fanns barnen? Hade jag glömt dem? Var de hemma, ensamma i lägenheten?

Nej, jag hade lämnat dem på dagis.

Eller var det i går?

Nej. Absolut inte. Vi hade städat när jag kom hem. Då var de inte där, utan på dagis.

– Det finns en entré där, sa Geir. Men det kan inte vara huvudingången.

– Nej, den placerade de oftast på framsidan förr i tiden, sa jag.

– Det är dig den ironin drabbar, sa Geir. Det är du som har varit här förut. Och sedan: Njaal!

– Ja, sa Njaal, som nu stod en bit bort på gångvägen genom parken.

– Kom! ropade Geir. Vi ska gå in här!

– Ja, sa Njaal och paddlade mot oss. Jag tittade på de jättelika tegelstenarna, som från början hade varit ljusa, men som på vissa ställen nu var nästan svarta. Längst ner växte det också grönska på dem.

– Ställ cykeln där, så går vi in, sa Geir.

– Jag vill ta med den, sa Njaal.

– Det går inte, din lille rövare, ingen cyklar i Guds hus.

– I alla fall inte balanscykel, sa jag. Hade det varit en riktig cykel hade det varit en annan sak.

– Va? sa Njaal och tittade på mig.

– Karl Ove bara skojar, sa Geir. Ställ cykeln där och kom nu!

Njaal gjorde som hans pappa sa, och vi gick in i kyrkan, som verkade mycket större och rymligare inne än den gjorde utifrån. Här fanns det strävan så det räckte.

Jag var inte på kyrkhumör och gick bara halvhjärtat runt och tittade, efter ett tag satte jag mig i en bänk, orkade inte ens försöka leva mig in i vad bildvärlden som omgav mig uttryckte. Geir och Njaal försvann utom synhåll, när de dök upp igen kom de fram för att berätta att de hade varit nere i kryptan. Jag gick ut för att ta en cigarett, Geir ville gå runt lite mer, så jag satte mig ensam på trappan och tittade mot parken, med röken som ett litet tunt moln om huvudet medan jag tänkte på den nya romanidén, hur den eventuellt skulle kunna knytas ihop med det lilla jag redan hade. Dystopin. Världarna som aldrig hade existerat. Mannen som växte upp på en plats där nazismen var samhällsordningen. Varför nazismen? Jag hade sett en bild för inte så länge sedan, från en nazistisk propagandaaffisch, den föreställde en bro som gick genom ett bergslandskap och var så vacker, fyllde mig med en så underlig längtan, att jag ville undersöka det. Skapa en sådan värld. Att koloniområdets småborgerliga fasa passade in i den bilden visste jag med en gång. Jag hade läst en annan artikel i Dagens Nyheter, den handlade om biologisk manipulation av djur, dels om ett experiment på sextiotalet, då ett team hade opererat in elektroder i hjärnan på en oxe och med hjälp av dem lyckats få oxen att starta och stanna; en bild visade hur oxen, som hade kommit springande mot forskaren, tvärnitade framför honom när han tryckte på en knapp, dels om ett pågående experiment med en fluga, den hade fått en ljuskänslig gen från en ål inplanterad som gjorde att de kunde styra den, om än inte så minutiöst och subtilt: varje gång man riktade ett ljus mot flugan, lyfte den. Allt de här försöken stod för var motbjudande, det skakade om mig i mitt innersta. Problemet var att det hörde till vår tid, strukturellt, politiskt, socialt, mentalitetsmässigt, och att alla de konnotationerna skulle försvinna om jag satte in det i en annan, kontrahistorisk verklighet. Kanske var det två olika romaner. Det skulle jag ta reda på efter hand, tänkte jag. Världen var så stor och mångfaldig att de motsatta krafterna också ständigt var verksamma, något bestämt utfall var aldrig givet, framtiden låg öppen och oviss, och om solen gick ner i den, då var det för oss, inte för dem som kom senare: för dem gick den upp.

– Är det här du sitter, stackars ensamma pojke utan vänner, sa Geir bakom mig.

Jag vände mig om mot honom.

– Ska vi gå och äta då? sa jag.

Han nickade och jag reste mig. Det kändes som om benen darrade, men det var bara en känsla. Jag slängde cigaretten i gruset samtidigt som Njaal tog cykeln och satte sig på den, och sedan vandrade vi iväg, jag med mitt upplösta inre, Geir antagligen med sitt muntra, för han svängde med nyckelknippan igen och ville berätta hur fint det var inne i kyrkan. Utan vänner hade han sagt, och genast kom situationen jag befann mig i och gjorde sig påmind. De hemska breven. Advokaterna som läste mitt manus. Den rättsliga processen som väntade, tidningarnas förstasidor.

– Du ser lite moloken ut, sa han.

– Ja, sa jag. Beklagar. Jag är inte världens bästa sällskap.

– Ska du beklaga dig över det nu också? Det är i så fall mitt problem. Och för mig får du vara hur sur du vill. Det har sitt värde det med.

– Nej, det är inte direkt så att andra människors sinnesstämning sipprar in i dig och påverkar dig, sa jag. Du är dig själv ändå.

– Du menar egentligen att jag är tjockhudad. Det sa du i går också.

– Men det är du ju.

– Vad tycker du, ska vi gå dit och äta? sa han och nickade mot en restaurang kanske tjugo meter in på en tvärgata vi passerade.

– Kan vi inte sitta ute? sa jag. Så jag kan röka.

– Okej då. På torget kanske? Där låg det ju några uteserveringar.

Vi gick dit och satte oss vid ett bord innanför en repinhägnad. En flicka runt tjugo satt ett par bord längre bort i sällskap med en kvinna som jag antog var hennes mamma, hon var kanske femtio, för övrigt var det helt tomt. Flickan knappade på sin mobil, mamman rökte och såg ut över torget.

– Vill du ha pizza eller spagetti? sa Geir till Njaal, som hade hittat en bil någonstans som han lekte med på bordskanten, med huvudet vilande i handen och armbågen stödd mot bordet.

– Spagetti, sa han.

– Ska bli, sa Geir. Och du?

– Jag vet inte riktigt. Men jag tar kanske en Carbonara.

– Inte så dumt, det tar jag också.

Han lade ifrån sig menyn på bordet. Servitrisen kom och vi beställde. Medan vi väntade på maten utvecklade Geir begreppen känslighet och okänslighet. Han påpekade det märkliga med att jag, som ville skriva om det autentiska, och som skrev om döden och kroppen, inte skrev om sex. Jag var för finkänslig, ansåg han.

– Jag är bara diskret, sa jag. Dessutom har det sexuella fått skeva proportioner i kulturen, enligt min mening.

– Skeva proportioner?

– Ja. Minns du honom du berättade om en gång, han som överraskades av en stor lavin och hamnade under flera meter snö?

– Javisst. Du brukar återkomma till det.

– Ja, för det han gjorde där nere var att runka. Det är en bra bild av sexualdriften.

– Att den tvingar sig på överallt, under alla omständigheter?

– Nej, att det är så lite. Det är så otroligt lite. En liten skvätt ejakulation i ett hav av snö. Det sexuella saknar alla proportioner, vi ger det så stor plats och fyller det med så mycket betydelse, men egentligen är det ingenting. Faktiskt på gränsen till noll.

– I may be a fool, but I’m not an idiot. Vi pratar om hur något är. Inte om hur vi vill att det ska vara. Du vill att livet ska vara stort och meningsfullt. Kanske ädelt till och med. Sorry. Det är litet och trist. Det blir inte bättre än det där sprutet i snöhögen. Sex och död, det är det som finns.

– Hur kommer det sig att du överhuvudtaget orkar prata med mig i så fall? Borde inte du sitta hemma och runka? Eller stoppa huvudet i en hink och skjuta dig i munnen?

– Jag sitter ju ofta och runkar när vi pratar.

– Är det därifrån alla slaskljud kommer? Jag trodde det var hunden som käkade.

– Nu har ju inte vi någon hund.

– Nej, just det. Sanningen är alltid en annan.

– Tänkvärt, sa han och log, så där snudd på sprickfärdigt som en människa som är i grunden nöjd med sig själv ibland kan le.

Ut längs bardisken kom servitrisen med en tallrik pasta i var hand. Jag tittade på bordet, det stod en korg med bröd där, och en liten flaska olivolja; hade hon ställt fram det utan att jag märkte något?

– Två Carbonara, sa hon och ställde tallrikarna framför oss. Din kommer alldeles strax, sa hon och tittade på Njaal.

– Ta en brödskiva så länge, sa Geir och lade en framför honom. Han tog en bit, följde en duva som trippade mellan borden med blicken, tittade på mig.

– Det handlar om skillnaden mellan är och bör.

– Minns du vad Pessoa skriver? ”Hur skulle jag kunna ta Leopardis ateism på allvar och tycka synd om honom, när jag vet att hans ateism skulle kunna botas med ett samlag?”

– Jo, men det är just det. Jag kan gå med på att reducera för att komma fram till någon form av sanning, men jag förstår inte att den reduktionen alltid ska sluta med sex.

– Det begriper du inte för att du är en skönande. Du vill inte se det låga. Du vill inte in till kroppen. Vet du vad Luther skrev?

– Nej.

– ”Drömmarna ljuger. En fjärt i sängen, det är det enda sanna.”

När vi hade ätit gick vi till den botaniska trädgården. Längst in i parken låg en liten damm översållad med näckrosor, bredvid låg ett litet kafé där vi slog oss ner, i de flimrande skuggorna under ett träd, med varsin ny kopp kaffe. Det fanns några änder där, och deras ungar – som sist jag var där, med Linda tidigt på sommaren, hade varit små och söta – hade vuxit och blivit stora, samtidigt som de hade kvar sin karaktär av unge, det där lite klumpiga som djur- och människoungar har gemensamt, och den kombinationen gjorde att det blev något nästan groteskt över dem. Njaal brydde sig naturligtvis inte om det, han följde efter dem en stund och försökte klappa dem, men de vaggade iväg så fort han kom i närheten, med huvudet låst på den förhållandevis tunna halsen, och till slut tappade han intresset och i stället kastade han små stenar i vattnet, tills Geir sa åt honom att sluta och han satte sig i gruset intill bordet och började leka med bilen igen.

Jag tänkte på något Vanja ofta frågade om, varför vuxna inte lekte. Att vi tyckte det var tråkigt kunde hon inte förstå, och slutsatsen hon drog var att hon aldrig skulle bli vuxen. Livet, det var att springa omkring och skratta, leka med långhåriga plastponnyer och små japanska djur med stora ögon, gunga, åka karusell, klättra i träd, plaska i bassänger och leka val, haj, fisk. Inte att sitta i en fåtölj och läsa tidningen med rynkade ögonbryn. Eller som nu, sitta stilla vid ett bord och prata, med långa pauser då ingenting blev sagt eller gjort.

Folk som satt vid de andra borden, de flesta äldre människor, pratade lågt, ibland trängde sig ett litet klirr igenom, om det nu var en gaffel eller en sked mot en kopp, för att bara ett ögonblick senare avklinga i den stillastående luften under trädkronorna.

Det kändes som om vi befann oss i sommarens djup. Som om vi befann oss i en impressionistisk målning eller något, för ingen hade fångat den känslan bättre än impressionisterna, och frågan var om det inte egentligen var de som skapat den. Att den känslan inte fanns i världen innan de, med sina tankar om färger, ljus och skugga, och sina försök att återge det exakta ögonblicket, kom på den. Målarkonsten före dess var också alltid geometrisk, handlade också alltid om det solida hos föremål och människor och om gränserna emellan dem. Vad som finns här, hur det befintliga yttrar sig, och vad som är där, det vill säga hinsides det här, är vad det måleriet utforskar. Men i en värld nedsänkt i skugga, fylld av flimrande ljus, där det ena glider över i det andra, blir frågorna andra. Vad är synligt och vad är osynligt, vad är klart och vad är dunkelt, vad kan vi se och vad kan vi inte se, och inte minst, vad är det för en känsla som med sådan styrka fyller det vi ser? En författare som Marcel Proust är otänkbar utan impressionismen, för hela hans verk kretsar kring förhållandet mellan minne och glömska, ljus och skugga, synligt och osynligt, och den starka känsla som världen, särskilt den nedsjunkna men även den närvarande, väcker i honom, är det impressionistens blick som har format, om än inte skapat. Ser man Cézanne, blir frågan: vad är det att se? Ser man impressionisterna, blir frågan: vad är det att uppleva och se? Dessvärre har deras radikalism försvunnit totalt ur kulturens medvetande, nu är det bara de vackra färgerna och alla blommor som lever kvar, något Proust slapp drabbas av, eftersom hans vackra färger och blommor trots allt är skrivna, och alltså inte kan misstänkas för att köpa sig skönhet genom att beskriva ett vackert motiv, vilket är en möjlig definition av kitsch. Att konsten har blivit så cerebral att allt som rör känslorna har överlämnats åt de enfaldiga är kanske det bästa argumentet mot framsteg, helt enkelt för att det förhållningssättet, som liksom ska stå i fronten för det mänskliga, är så inskränkt och fåraktigt, och det är det som egentligen är det enfaldiga förhållningssättet. När man avskaffade kravet på hantverksskicklighet inom konsten, gjorde man det utifrån uppfattningen att denna gick ut på att kunna skildra världen så exakt som möjligt, något som var otidsenligt och därför inte nödvändigt. Så man avskaffade det. Men man behöver inte grubbla särskilt länge förrän man förstår att det inte var därför som målare och skulptörer lade all sin tid under de viktiga och karaktärsdanande ungdomsåren på att kopiera andra eller rent mekaniskt återskapa modeller eller föremål. De gjorde det inte för att lära sig att kopiera verkligheten, för verklighetsavbildning har ett gränsvärde som en vanlig medelbegåvad elev snabbt kan uppnå. De gjorde det för att lära sig att inte tänka. Det är det viktigaste av allt inom konsten och litteraturen, och det är nästan ingen som kan det, eller ens vet om det, eftersom det inte förmedlas längre. Nu tror man att konsten står i förbund med förnuftet och kritiken, och att den handlar om idéer, och man läser teori på konstskolorna. Det är ett förfall, inte ett framsteg.

Geir sköt stolen bakåt över gruset och reste sig.

– Ska jag ta ett glas vatten till dig med? sa han.

– Ja varför inte, sa jag. Orkar du hämta påtår också?

Jag lyfte koppen och räckte honom den. Den hade fullt med små kaffefläckar på utsidan, de flesta runda, men även några ränder, och så såg alltid mina kaffekoppar ut av någon anledning, utan att jag riktigt begrep varför. Andras kaffekoppar var oftast skinande blanka på utsidan. Det måste vara att jag höll läpparna på ett visst sätt som gjorde att lite kaffe hela tiden sipprade mellan dem och porslinet, men även om jag förstod det lyckades jag inte göra något åt det; hur hårt jag än pressade koppen mot underläppen var den fläckig på utsidan när jag hade tömt den.

– Vart ska du, pappa? sa Njaal och tittade upp.

– Bara hämta vatten.

Njaal kravlade sig upp och gick efter honom, stack handen i hans. Jag tog upp mobilen ur fickan och ringde Linda. Hon svarade med en gång.

– Hej, det är Karl Ove, sa jag. Så du har kommit hem nu?

– Ja. Kom precis innanför dörren. Var är du?

– I Lund. Vi sitter i botaniska trädgården.

– Vad härligt.

– Ja, här är fint. Men du hämtar barnen, inte sant?

– Ja. Jag ska snart gå.

– Jag ville bara vara alldeles säker. Men vi åker hem snart, så då ses vi.

– Har du köpt räkor och vin, eller?

– Jag gör det när vi kommer hem.

– Annars kan jag göra det.

– Nej nej. Jag gör det. Vi ses sedan.

– Ja. Hej då.

– Hej hej, sa jag, tryckte på den röda knappen och stoppade ner mobilen i fickan igen precis när Njaal och Geir kom ut från det paviljongliknande lilla huset där själva kaféet låg. Njaal höll ett glas med båda händerna och gick med små steg, anförtrodd en stor uppgift, medan Geir gick bakom honom med en kopp kaffe i ena handen och ett glas vatten i den andra.

– Tack ska du ha, sa jag. Jag betalar för vattnet, eftersom du bjöd på lunchen.

– Ha ha.

Han slog sig ner, tog glaset Njaal hade burit på och tömde det i ett drag. Ansiktet blänkte svagt av svett.

– Det är väl dags att gå snart? sa han.

– Ja, sa jag. Jag pratade med Linda. Hon har precis kommit hem.

Han kollade tiden på mobilen.

– Christina borde också vara framme snart. Ta och drick upp ditt kaffe nu så drar vi.

– Ett bloss till, sa jag. Sedan går vi.

Njaal reste upp sin cykel och satte sig grensle. Jag tog ut den sista cigaretten ur paketet, tände den och knycklade ihop paketet, tittade bort mot kaféet för att se om det fanns en papperskorg utanför. Det gjorde det inte.

– Du får inte cykla här inne, sa Geir. Vänta tills vi kommer ut.

– Varför det? sa han.

– Men folk äter ju! Skulle du vilja ha folk cyklande i maten när du äter, va?

– Nej, sa han och skrattade lite.

Geir tittade på mig.

– Nå? sa han. Vad tyst du blev.

– Det var det Arvid alltid brukade säga, minns jag. I Bergen. Vad tyst du blev, har du skitit på dig kanske?

– Då var vi där igen.

– Ja, ursäkta.

– Men jag tänkte på det vi pratade om i går. Om att vara far.

– Ja?

– Min princip är att den som vill något mest, ska göra det. Och att den som gör det, bestämmer allt. När Njaal föddes sov inte Christina på nätterna för hon ville inte gå miste om en sekund. Hon hade ett otroligt bra jobb på Operan, det sa hon upp sig från för att vara med Njaal så mycket det gick. Att det är hon som gör allt det praktiska beror inte på att hon är kvinna, utan på att det faktiskt betyder något för henne. Hade hon brunnit för något annat, skulle det ha sett helt annorlunda ut.

– Ja, sa jag.

– Det är inte bara det att hon går in för det mycket mer än jag, hon får också ut mycket mer av det. Det är extremt meningsfullt för henne.

– Jag minns att jag sprang genom stan för att lämna in en film när Vanja var nyfödd, och att jag sprang tillbaka. Jag ville inte heller gå miste om något.

– Men du kunde ändå inte tänka dig att vara hemma på heltid i tre år?

– Nej.

– Det är så lätt att bli absorberad av det mjuka och varma, det är så lätt att låta det bli allt. Men då skapar vi ingenting, annat än mjukhet och värme. Jag betraktar det som slapphet. Det är därför jag bara har förakt till övers för de människor som helt tanklöst lunkar in i det. De hyllas för det, men vad de egentligen gör är att smita ifrån ett ansvar. Ett större ansvar. Jag håller med Karen Blixen, när hon säger att man inte kan söka efter graalen med barnvagn. You can’t have both. Det finns bara en maskulinitet. Man är mer eller mindre man. That’s fucking it. Det finns inte maskuliniteter. Fan, jag klarar inte det ordet. Jag mår illa av det. Det finns vissa ord som drar åt sig allt man inte tycker om med en viss tid. Det är ett sådant ord. Jag klarar det inte. Men samma sak gäller förstås också för kvinnor. Det finns bara en femininitet. Fast det ska också sägas, att hade vi levt på sextiotalet, när alla män arbetade och alla kvinnor var hemma, kan man mycket väl tänka sig att jag hade varit hemma med Njaal. Det är det att en rådande ideologi, en konsensustanke, ska styra mitt eget liv som jag inte står ut med.

– Men om det är så, är det ju bara en protest. Jag menar, om vitsen bara är att du ska göra tvärtemot alla andra. Då är du ju lika fångad i det som de.

– Det har du i och för sig rätt i. Jag tar tillbaka det. Jag menar bara att det är fullständigt absurt att andra ska bestämma hur jag ska bete mig mot min egen son. Du vet, när jag var nere i Irak under kriget, blev jag intervjuad av en journalist från Aftonbladet medan bomberna föll. Vet du vad han var kapabel att fråga mig om?

Jag skakade på huvudet.

– Vem som diskade hemma hos oss! Kan du tänka dig?

– Vad svarade du då?

– Jag vägrade såklart att svara på det. Dessutom har vi diskmaskin.

– Kallar du den där lilla lådan för diskmaskin?

– Du ska inte undervärdera den. Vi har aldrig grälat så mycket om något som om vem som skulle diska. Men sedan skaffade vi diskmaskinen och så var det ur världen.

– Små problem, små diskmaskiner.

– Varför frågade han mig om det, tror du? Det han ville veta var om jag var en bra människa eller en dålig människa. Om jag deltog i hushållsarbetet var jag en bra människa. Om jag inte gjorde det, var jag en dålig människa.

– Mhm, sa jag. Ska vi gå då eller? Jag är färdig.

Vi reste oss och gick ut från kaféområdet, vidare genom parken. Jag stannade framför ett kapat träd och läste på skylten som var uppsatt bredvid. Det stod att trädet hade dött av en sjukdom som hade drabbat nästan alla av samma art i Skåne.

Fan alltså.

Jag fortsatte och kom ikapp dem vid ingången. Vi följde staketet en liten bit innan vi gick över gatan och kom in i en smal pittoresk gränd med små låga hus där det växte blommor upp på väggarna. Att vi närmade oss bilen, och med det hemmet, fick oron att stiga inom mig, för hemma i lägenheten fanns romanen. Jag rökte, för det var en syssla, och sysslor drog uppmärksamheten från tankarna, kanske inte så mycket, men ändå lite, och det var bättre än ingenting. Jag rökte, jag fäste blicken på det som fanns omkring mig, försökte tänka på det, och jag kollade mobilen som ingen någonsin ringde på.

– När skulle Linda hämta barnen? sa Geir när parkeringsplatsen låg kanske femtio meter framför oss.

– Nu ungefär, tror jag, sa jag. Vad tänker du på?

– Bara om det är någon där när Christina kommer.

– Men hon har väl mobil?

– Ja, i och för sig.

– Tar hon tåget från Båstad?

– Nej, jag förstod det som att hon skulle åka med någon som skulle åt det här hållet.

Christina hade varit på en kurs för skolfotografer, och skulle fotografera barn i Stockholmsområdet hela hösten. Hon hade gjort samma sak förra hösten, och pengarna hon tjänade de månaderna hade de levt på hela året. Geir hade inte längre någon tjänst på universitetet, och arbetslöshetsersättningen han hade haft ett tag fick han inte längre. Och boken han hade offrat alltihop för, som ännu inte var klar, men som han på min inrådan hade skickat till först ett förlag, därefter ett annat, för att de skulle kunna komma in tidigt i processen, hade blivit refuserad av båda. Jag förstod inte hur de fick det att gå ihop, men han sa att det bara var en fråga om disciplin. De handlade bara på Willys, extrapris i storförpackning, och allt annat de köpte, som böcker, cd-skivor och dvd:er, ägnade han timmar åt att leta efter billigaste utgåvan av på nätet. Kläder visste jag inte hur de gjorde med, men Christina var utbildad designer, och jag gissade att de köpte second hand, som hon sedan fixade till.

Geir tryckte på nyckeln och lyktorna på bilen blinkade samtidigt som det hördes en kort signal. Jag öppnade dörren och satte mig medan han öppnade bagageluckan för att lägga in Njaals cykel. Jag lutade huvudet bakåt och slöt ögonen. Utanför var ljudet från rumsterandet i bagageutrymmet neutralt, ett ljud vilket som helst som steg upp och spred sig, men inne lät det annorlunda, då var ljudet något som pågick inne i bilen och liksom tillhörde den. Skillnaden var stor. Det som pågick där ute var man liksom säker för, medan det som pågick här inne var något man inte kunde värja sig mot.

Utanför bilrutorna började Malmö ta form. I utkanten av centrum dök de stora bostadskvarteren upp, som i Malmö ofta var byggda i gult tegel. Fönsterrader, balkongrader, och mellan dem parkeringsplatser och gräsmattor. Villaområdena där de rikaste bodde låg på andra sidan stan, vid havet. Det fick man för pengar: gott om utrymme med avstånd till de andra. Men inte för mycket utrymme, och inte för stort avstånd: långt inne i skogen kunde man få så mycket utrymme man bara ville, och det kunde vara flera mil till närmsta granne, men det var helt otänkbart att en person med pengar skulle bosätta sig där. Gott om utrymme och avstånd var bara värdefullt om det fanns sådana i närheten som hade ont om plats och levde tätt inpå varandra.

Stormarknader, bilhandlare, köpcentra, bensinstationer, och så, in mellan husradernas fasader, utmed fönster där först billiga och enkla föremål stod ordnade, sedan, ju närmare centrum vi kom, blev det dyrare och exklusivare saker. Människor som gick på trottoarerna längs fönstren, bilar med sina fönster som körde längs trottoarerna, trafikljus och övergångsställen, torg och uteserveringar, små parker, stora parker, en kanal, en järnvägsstation. Hotell med flaggor vid entréerna, sportaffärer, modeaffärer, skoaffärer, elaffärer, möbelaffärer, lampaffärer, mattaffärer, optiker, boklådor, databutiker, auktionshus, köksinredningsbutiker. Ramaffärer. Kinarestauranger, thairestauranger, vietnamesiska restauranger, mexikanska, irakiska och iranska restauranger, turkiska och grekiska restauranger, franska och italienska restauranger, McDonald’s, Burger King, Pizza-slicerestauranger. Kaféer, biografer, konserthus. Teatrar, opera, förskolor, musikaffärer, busshållplatser. Arbetsförmedlingskontor, sängutrustningsaffärer, sjukhus, äldreboenden, läkarmottagningar. Ögonläkare, öron-näsa-hals-läkare, hjärt- och lungläkare. Tandläkare, ortopeder, psykologer, psykiatriker, rörmokare. Begravningsbyråer, byggvaruhus, inredningsbutiker, fotoaffärer, banker, yogabutiker, ölsjapp, blomsterbutiker, hälsokostaffärer, spelhallar, tobaksaffärer, friluftslivsbutiker, barnklädesaffärer, babyutrustningsbutiker, massageinstitut, biluthyrningsföretag, zoologiska affärer, leksaksaffärer, kyrkor, moskéer, skolor, informationskontor. Hårtransplantationsinstitut, advokatfirmor, reklambyråer. Frisersalonger, nagelateljéer, apotek, klädbutiker för tjocka, affärer med ortopediska skor, arbetsklädesbutiker, trädgårdsredskapsaffärer, växlingskontor. Musikutrustningsaffärer, dataspelsbutiker, busskortskiosker, radio-, tv- och stereobutiker, korvkiosker, falafelkiosker, väskaffärer. Hela den enorma och detaljmyllrande världen var uppdelad i intrikata och oerhört subtila system som höll isär allting från varandra, först genom indelningen i sektorer, där exempelvis gummipackningar till kranar fanns på ett annat ställe än nylonsträngar till gitarrer, och en roman av Danielle Steel på ett annat ställe än en roman av Daniel Sjölin, som ett slags första grovsortering, sedan genom att ladda de olika varorna eller tjänsterna med värde, graderade enligt en skala som det inte undervisades i någonstans, som man därför måste tillägna sig på egen hand, utanför alla skolor och institutioner, och som dessutom fluktuerade. Hur man såg skillnad på ett par McGordonjeans från Dressmann och ett par Acnejeans, eller ett par Tommy Hilfiger-jeans och ett par Cheap Monday-jeans, Ben Sherman eller Levi’s, Lee eller J. Lindeberg, Tiger eller Boss, Sand eller Peak Performance, Pour eller Fcuk. Vilka signaler en roman av Anne Karin Elstad sände ut jämfört med en roman av Kerstin Ekman, och i vilket förhållande de i sin tur stod till en diktsamling av exempelvis Lars Mikael Raattamaa. Varför det var lite finare, men inte mycket, att läsa Peter Englund än Bill Bryson. Vad som gjorde att man inte längre kunde uttrycka sin fascination för och begeistring över Salman Rushdie utan att framstå som kulturellt akterseglad, kvar i det sena åttiotalet, men fortfarande gilla V.S. Naipaul. Den kunskap som gjorde att jag kunde gå till modebutiken som sålde de jeans eller de kostymer som för tillfället hade högst anseende, om än inte hos alla, plocka ut de böcker som gav störst kulturell trovärdighet i en bokhandel, köpa den musik som räknades som mer sofistikerad än genomsnittet i en skivaffär, till och med i dem som specialiserade sig på traditioner och stilar jag själv inte visste så mycket om, som jazz och klassiskt, för att jag hade snappat upp tillräckligt för att klara mig, kanske, i ett benådat ögonblick, rentav gälla för riktig finsmakare. Så var det med nästan allt. Vilka soffor som skickade ut en viss sorts signaler visste jag, samma sak gällde tekokare och brödrostar, och joggingskor och ryggsäckar. Till och med tält kunde jag bedöma någorlunda rätt, utifrån vilken typ av signaler de sände ut. Kunskapen fanns inte nedtecknad någonstans och var knappt erkänd som kunskap, den var mer en insikt om sakernas tillstånd, och den skiftade mellan de sociala skikten, så att en som tillhörde överklassen kunde kritisera mina soffpreferenser och min soffkunskap, precis som jag kunde kritisera soffsmaken hos människor som tillhörde lägre statusgrupper än jag själv, inte i form av en nedvärdering av dem som personer, för det skulle jag inte drömma om, utan av deras soffor. Jag skulle väl inte ens nämna det, eftersom jag inte vill framstå som fördomsfull, men jag skulle tänka det, herregud, vilken hemsk soffa. Den här kunskapen, om nästan alla varumärken och deras praktiska och sociala betydelse, var kolossal och, tänkte jag ibland, skilde sig till formen inte så väsentligt från den kunskap de så kallade naturfolken hade förr, när de inte bara kunde namnet på varenda växt, vartenda träd och varenda buske i sin omgivning, och dessutom vilka slags egenskaper de hade och vad de kunde användas till, eller den kunskap människorna i vår egen kultursfär besatt bara några generationer tillbaka, som exempelvis på sjuttonhundratalet, då de flesta också kunde namnet på alla träd och växter i närheten, och namnet på alla människor i trakten där de bodde, både familjernas levande och de senaste generationernas döda, och de kunde namnet på alla små och stora platser i närheten. De kunde naturligtvis också namnen på alla verktyg och redskap de använde, och det arbete de höll på med, och på alla djur och djurens alla delar och organ. Den kunskapen var ingenting de funderade på, ingenting de visade upp, för de visste inte att den fanns, så tätt invävd var den i dem de var. Detsamma gäller den enorma kunskap vi besitter, om till exempel skillnaden mellan stark senap och mild senap, en grillad och en kokt korv, en korv med ost i eller inlindad med bacon, bröd eller mos, rå eller stekt lök på bensinstationen, eller om skillnaden mellan de olika senapssorterna i livsmedelshallen, som fransk dijonsenap eller engelsk Colman’s mustard eller skånsk senap, för att inte tala om viner som är så kulturellt uttrycksfulla och extremt meningsladdade. Vi funderar inte heller på allt som krävs av kunskap för att ta sig igenom en dag, vi ser den inte, den är en del av oss själva, den vi är. Det är vår värld: Blaupunkt, inte blåsippa, Rammstein, inte revsuga, Fiat, inte furu.