En av de tre parkeringsplatserna i slutet på Brogatan, strax utanför husets ingång på baksidan, var ledig när vi kom, det hände nästan aldrig, och jag sa till Geir att vi hade otrolig tur, och att han måste ställa bilen där.

Solen, som när vi åkte hade stått över huset där arbetsförmedlingen låg, stod nu över bankbyggnaden, och strålarna, som föll snett mot oss, silades genom lövverket på trädet som växte på de namnlösa kvadratmeterna mellan Brogatan och Föreningsgatan, så att biltaket och karossen liksom flimrade av spelet mellan ljus och skugga som syntes som nyanser av rött, från den ljusaste, intensivt blänkande till den mörkare, matta.

Jag tog upp nyckeln ur byxfickan och gick över platsen framför huset, som låg i skugga nästan hela dagen och därför höll märkbart lägre temperatur än den som låg bara några meter bort, strök den orange brickan över plattan, drog dörren mot mig och höll upp den tills Geir och Njaal hade gått in. Jag gick efter dem nerför trappan, de stannade där nere framför dörren till gången, som jag öppnade på samma sätt. Luften var kylig och luktade sten, med ett stråk av något rått och jordigt, som allt under markytan. In genom dörren i andra änden, medan vi fortsatte framåt, kom den polska kvinnan som bodde två våningar under oss, i ena handen höll hon en blå IKEA-kasse, i den andra sitt barnbarn. Jag nickade åt henne, men hon såg oss inte, eller låtsades att hon inte såg oss, och vi gick ut i trapphallen, där jag tryckte på knappen till hissen, som stod på våningen ovanför och därför kom glidande efter bara några sekunder.

– Nu ska vi se om mamma har kommit, sa Geir.

– Och Vanja och Heidi, sa Njaal.

Johns vagn stod utanför lägenhetsdörren, och när jag öppnade var mattan i hallen täckt av en liten hög med skor.

– Hallå! sa jag.

– Hallå, sa Linda ifrån köket. Jag tog några steg in för att lämna plats åt Geir och Njaal. När jag böjde mig fram för att ta av mig skorna kom först Linda, sedan Christina ut från köket. Njaal sprang förbi mig. Linda hade utstrålningen hon hade när hon var glad, såg jag, något blossande och utåtriktat, särskilt märkbar i ögonens glans, som var starkare, men även i hyn på kinderna, som hade en svagt rödaktig ton. Hon log med hela kroppen. Jag reste mig, vi höll om varandra.

– Jag har saknat dig, sa hon lågt.

– Skönt att ha dig hemma igen, sa jag, liksom in i hennes hals, som jag böjde mig ner mot.

– Hej, Karl Ove, sa Christina och tittade upp, hon hade satt sig på huk framför Njaal och frågat vad han hade gjort i dag.

– Hej, sa jag. Roligt att se dig.

Hon reste sig och vi gav varandra en hastig kram. Bakom oss gjorde Linda och Geir detsamma. Njaal drog i hennes blus, ville tydligen ha med henne in i stora rummet. Hon log urskuldande mot mig och följde med honom.

– Gick det bra att hämta? sa jag.

Linda nickade, hon lade handen på min höft.

– När kom ni hem då?

– För en timme sedan kanske. Jag gav dem varsin glass.

– Det gjorde du rätt i, sa jag. Jag har inte köpt räkorna än. Tänkte gå ut sedan.

Jag gick ut i köket, tog kannan och filterhållaren över till diskhon och tömde det gamla filtret i soppåsen, innan jag slog ut resten av kaffet från i morse, sköljde ur kannan några gånger och fyllde den med nytt vatten, som genom det odiskade glaset inte såg nytt ut, utan fick en svagt gulaktig ton.

Linda satte sig vid bordet, tog ett av äpplena som låg i den stora blå och nästan flata skålen som vi en gång hade lånat av hennes bror och aldrig lämnat tillbaka. Den var av keramik, och hade ett arabiskt mönster i svart, som särskilt gula äpplen och bananer var vackra ihop med.

– Jag skulle hälsa från Helena och Fredrik, sa hon och satte tänderna i äpplet.

– Tack, sa jag. Hade ni det bra?

Hon nickade medan hon tuggade.

I hallen gick Geir förbi dörröppningen, och han kastade en snabb blick på oss innan han, av ljuden att döma, satte sig i soffan där inne.

– Men det var skönt att komma hem ändå, sa hon. Jag har aldrig varit borta från barnen så länge förut.

– Det är ju sjukt, sa jag. Tre dagar, var det det? Det är ju ingenting.

– Men det räckte. Förresten slog jag mig i slang med en man på tåget. Han var rektor på en skola visade det sig. Han ville att jag skulle jobba som timvikarie där. Jag fick hans nummer. Så jag har fått ett jobb!

Jag hällde vatten i apparaten, satte på filterhållaren, lade ett filter i den och mätte upp sex rågade mått, knäppte på den.

– Är det det du vill då? sa jag. Jag trodde du skulle skriva. Och göra radioprogram.

– Men jag kommer ju aldrig riktigt i gång med det. Det kräver så mycket att dra i gång ett radioprogram helt själv. Jag behöver något som är enkelt. Något som har väldigt tydliga ramar. Då går jag till skolan, undervisar, går hem igen.

– Vad ska du undervisa i då?

Hon ryckte på axlarna.

– Det jag får. Det är ju bara att läsa på i deras läroplan innan.

– Ja, sa jag.

– Du tror inte riktigt på det? sa hon.

– Tror och tror, sa jag. Det vore fantastiskt om du fick ett fast jobb, det är ju självklart.

Jag tog ett äpple jag med, och satte mig mittemot henne vid bordet.

– Men du har väl inte tänkt på så mycket annat än de där breven, sa hon.

– Nej, sa jag.

– Försök strunta i det.

– Det går inte. Det sitter i kroppen. Det är förstås fullständigt irrationellt. Men det är som om någon har dött. Själva intensiteten i det alltså. Något riktigt hemskt som finns där hela tiden. Även när jag inte tänker på det finns det där.

– Du måste släppa det. Du kan inte skriva fyra romaner på ett år och dessutom vara totalt uppslukad av den här saken.

– Lägg av. Jag kan inte, säger jag ju.

– Ska jag läsa dem tycker du? Det blir kanske lättare att prata om det då?

– Ja visst, det kan du göra.

Jag reste mig och gick in i sovrummet, där datorn stod på, lade ifrån mig äpplet på skrivbordet och öppnade webbläsaren. Linda kom in när det första mejlet dök upp på skärmen.

– Här är det första, sa jag och tog äpplet igen. Du ser var de andra ligger, va?

Hon nickade och satte sig ner. Jag gick ut i stora rummet, där Vanja och Heidi satt och lekte med playmobilaffären i sängen som vi hade som en sorts divan intill väggen, med ett blommigt överkast i blått och vitt, medan Njaal stod med ett plastsvärd i handen och fäktade med Christina, som vred huvudet mot mig och log, lite ansträngt, fick jag för mig.

– Var är John, vet du det? sa jag.

– Han sover tror jag, sa hon. Han gjorde det nyss i alla fall.

Njaal relaterade bara till henne, antagligen som ett försvar mot den komplikation som Vanjas och Heidis närvaro beredde honom. De hade varandra, han bara sig själv, så då fäktades han med sin mamma så länge.

– Jag tror det ligger en sjörövarlapp i puffen där också, sa jag. Och en krok att ha på handen. Gör det inte det, Vanja?

– Jag vet inte, sa hon.

– Kan du inte se efter?

– Vi leker ju!

– Njaal kan leta själv, sa Christina. Visst kan du det, Njaal?

– Hö! sa han och slog henne på låret med bredsidan av svärdet. Det var varken plast eller trä utan någon sorts material som liknade skumgummi, fast styvare, och som redan hade börjat smula sönder sig längs ”eggen”.

Jag gick in i lilla rummet där Geir satt och bläddrade i en bok.

– Vill du ha kaffe? sa jag.

– Gärna det, sa han.

– Snart klart, sa jag och sjönk ner i fåtöljen, medan jag smaskade i mig det sista av äpplet. Jag brukade äta upp hela äpplet, med kärnhus, stjälk och allt, det hade jag gjort sedan jag var liten, och det var någonting med det, mest den lite bittra smaken i stjälken och kärnorna och den trådiga konsistensen, som av någon anledning alltid påminde mig om barndomen, som om undantaget, för jag uppfattade det som ett litet undantag, öppnade fler rum än regeln, vilket smaken av det vita och saftiga äppelköttet var. Men det var inga stora rum som öppnade sig, det var mer som små styng av dåtid i medvetandet, känslan av fingrarna över det blå täckjackstyget på vägen utanför huset i skymningen, eller regnet som börjar falla en söndagsförmiddag medan fläckar av snö ligger här och där vid vägkanten och cykelhjulen plöjer genom en pöl av grå sörja som brer ut sig över grusvägen.

– Vad är det du bläddrar i? sa jag och lade armarna på armstödet medan jag, eftersom han inte mötte min blick, såg ut genom fönstret, det vill säga det lilla av terrassen och hustaken bortom som skymtade genom persiennspringorna.

– Daniel Defoe. Om pesten i London. Har du läst den?

Han tittade upp, och jag flyttade blicken mot honom.

– Vad tror du? sa jag. Chansen att du skulle dra ut en bok som jag har läst här är inte särskilt stor.

– Här är den, Njaal, hörde jag Vanja säga där inne.

– Tack, sa Njaal.

I nästa ögonblick stod Heidi i öppningen mellan skjutdörrarna. Nu hade hon tagit på sig en vit sommarklänning med rött mönster.

– Får vi se på film, pappa? sa hon.

– Inte när vi har gäster. Lek med Njaal, du. Så ska vi äta något gott snart.

– Vad då?

– Räkor.

– Räkor?

– Ja.

– Är det gott?

– Ja, det är det väl?

Hon tittade på mig med skeptisk min. Jag älskade den minen.

– Njaal leker med Vanja, sa hon.

– Lägg av, sa jag. För två sekunder sedan satt du och lekte med Vanja, så mycket kan inte ha hänt på den tiden. Sjas med dig nu.

– Va?

– Gå och lek med dig.

Hon vände sig om och tittade in i stora rummet. Jag reste mig och gick ut i köket, där kaffet stod svart i kannan, jag stängde för filtret för att det inte skulle rinna igenom när jag tog bort kannan, och hällde över kaffet i termosen, den röda Steltonkannan vi hade fått i present av Axel och Linn, av någon anledning jag inte längre mindes.

Jag hörde Lindas steg i hallen.

– Vill du ha kaffe? sa jag när hon kom in.

Hon nickade. Hennes ansikte var inte alls lika öppet som det hade varit bara några minuter tidigare. Nu var det liksom tömt på känslor, och vitare.

– Det är ju fruktansvärt, sa hon. Hur kan han skriva så? Jag blir orolig för dig, Karl Ove. Att någon ska ta och skjuta dig.

– Lugna ner dig! sa jag. Han är bara arg.

– Nej, han är galen. Han har totalt tappat besinningen. Sådant är farligt. Han är helt oförutsägbar.

– Nej, nej. Det är obehagligt, det är det. Men det är inte farligt. Det lovar jag. Allting kommer att ordna sig. Men ville du ha kaffe, sa du?

Hon nickade, och jag kom på att hon just hade nickat som svar på samma fråga. Jag tog fram fyra koppar, de var bruna utanpå med en svagt röd ton, och vita inuti, och de fyra tillhörande faten som också var bruna. Egentligen var det koppar till något italienskt kaffejox, trodde jag, men de funkade väl lika bra till bryggkaffe, och om jag med det skulle avslöja min okunnighet var det inte för några andra än Geir och Christina, som jag aldrig misstänkt skulle skratta åt oss efter att de hade varit hos oss och hälsat på. Trott alltså, man kunde aldrig veta.

Nej, jag var säker på det.

Jag tog med mig kopparna och termosen till vardagsrummet där Geir satt, ställde alltihop på bordet och slog mig ner. Kom på att Linda skulle ha mjölk och reste mig igen, hämtade mjölkpaketet i kylen, och eftersom bästföredatumet var i dag öppnade jag det och luktade, samtidigt som Geir frågade Linda där ute om hon hade läst mejlen nu, och när det inte verkade vara något fel på den tog jag med den in och ställde den bredvid termoskannan på bordet, medan Linda berättade hur hemskt hon tyckte det var.

– Tänk om det blir rättegång? sa hon. Då måste du ju kanske hålla på och resa till Norge hela hösten. Vad ska jag göra då? Hur blir det här då? Ska jag vara ensam med barnen? Och hur kommer du att klara den pressen?

Geir log ett av sina mest sardoniska leenden och tittade på mig medan hon pratade. Linda uppfattade naturligtvis blicken och ett häftigt raseri steg i henne, som hon emellertid inte kunde ge fritt utlopp, eftersom de var våra gäster, och det lade sig i stället som en skugga i blicken. Svartögd stirrade hon på mig innan hon reste sig och gick ut i hallen. Jag gav Geir en förebrående blick, men det verkade som om han missförstod den och trodde att det var Linda jag förebrådde, i varje fall drog han på munnen igen, eller så var det bara att han log åt alltihop.

– Ta kaffe, sa jag och gick efter Linda, som hade hunnit in i sovrummet innan jag kom ifatt henne.

Den våren då Linda och jag blev ihop gick vi ut några gånger med Geir och Christina, då var vi helt uppslukade av varandra, kysstes, smekte varandra, kunde inte hålla händerna borta från varandra, och även när jag träffade Geir på tu man hand, till exempel hemma hos mig, var jag fullständigt besatt av henne, blossande av lycka hörde jag på Geir utan att något han sa fastnade, för jag var inte längre en människa, kändes det som, jag var något annat, en varelse som låg och svävade i himlen, högt ovanför världen och det världsliga. Jag var himlamannen. Hon var himlakvinnan, och tillsammans skulle vi ha ett himlabarn. Men sedan föll vi ner. Det himmelska gick över, och något annat tog vid.

Linda skrev om det i en novell, det förälskade paret låg i en säng och pratade, hon hade sett en märklig fågel en gång i sin barndom, och beskrev den för honom, sa att hon varken förr eller senare hade sett en sådan fågel, och det visade sig att han hade sett en likadan fågel när han var barn, för så är det att vara himlaman och himlakvinna, allt hör ihop och allt har en innebörd. Men i novellen var det slutet på någonting, och hon liknade avslutningen vid den sista dagen i en sommarstuga, när allt packas ihop, man bommar för och låser dörren. Så var det också. Vi hade varit någonstans, det hade varit fyllt av ljus, nu reste vi till en annan plats. Hon var rädd för det, det var mörkare. Och eftersom hon var rädd för det, försökte hon hålla fast i mig. Det var nytt, det hade jag inte känt förut, och jag blev också rädd. Vi började bråka, och hennes lägenhet, som jag hade flyttat in i, blev mindre och mindre. Att vi bråkade förvandlade henne till min far, för jag blev rädd för hennes höga röstläge och den plötsliga ilskan, kunde inte besvara den, underordnade mig, och när det gick över var jag alltid på min vakt, försökte göra så att hon mådde bra, letade efter tecken på det motsatta, och det var den underordningen, det att jag alltid försökte blidka och tillfredsställa, som gjorde vårt förhållande alltmer komplicerat, för samtidigt försökte jag ta mig ur det, jag måste bli självständig, bli min egen människa, få mitt eget rum, och jag började bli lika ursinnig som hon när vi bråkade, kanske ännu ursinnigare, för det var från mig själv jag måste frigöra mig, bindningarna i mitt inre. Hon gick en utbildning, jag försökte arbeta, på helgerna försökte vi ha det som vi hade haft det. En söndag träffade vi Geir och Christina på en restaurang, Linda och jag skulle vidare efteråt, jag bjöd med dem, de tackade ja, Linda väste i mitt öra att han gjorde det med flit, såg jag inte att han gjorde det med flit, han ville förstöra för oss. Jag förstod det inte, vi var nästan jämt tillsammans, räckte inte det för henne, skulle vi inte kunna umgås med andra lite också?

En gång kom Geir upp till hennes lägenhet, vi skulle ut, han gick runt och glodde ogenerat på allt som fanns där, som om han ville visa att han läste henne som en öppen bok. Jag såg att hon blev arg, det var en provokation, men jag visste inte vad jag skulle göra, man måste väl kunna ha en vän och en flickvän utan att den ena måste förstöra för den andra? Geir hade vuxit upp med en mamma som hade ångest, hon hade förlorat sin far när hon var liten, och i hela sitt liv band hon sina närmaste tätt intill sig, och var mästare på det enligt Geir, hon tillgrep alla metoder för att lyckas med det, och det att skuldbelägga folk var inte det värsta. Så att det plötsligt blev komplicerat att träffa mig, det att jag plötsligt måste vara hemma hela tiden, tolkade han enligt samma mönster. Han hade fått bryta sig loss, och allt som hade med intimitet att göra, allt som hade med krav och bindningar att göra, avskydde han. Samtidigt band han Christina till sig. Och Christina var på många sätt som jag, hon var en människa som härdade ut och som stannade kvar, som tillmötesgick andras behov, samtidigt som hon, precis som jag, var solipsistisk eller solitär, hon kunde ha varit den sista människan på jorden och trivts bra med det. Det kunde jag också. Inom mig fanns ett stort avstånd till andra människor, samtidigt som jag väldigt lätt påverkades av dem, och mycket väl kunde låta mig bindas och inte förmå göra mig fri. En vänskap binder inte, för gör den det, då är det inte en vänskap. Men ett förhållande binder, för det är grundat på ett djupare plan, i känslorna, ja, i själva livets centrum, och ett förhållande är ju en bindning; om man inte är bundna till varandra är det inget förhållande, utan en vänskap. När jag fick ett uppdrag någonstans sa Linda: Men jag då, har du tänkt på det, ska jag vara ensam, hur ska det gå? Till och med när det bara var hon och jag hade jag tackat nej och avstått för att hon inte kunde vara ensam, och när vi fick barn blev det tio gånger värre, för då var det barnen hon skulle bli ensam med, och skulle jag ge mig av från det fick jag också ta hela ansvaret för det, både hennes ensamhet och hennes slit med barnen, och bli en man som svek sina barn, en sådan man som bara tänkte på sig själv och sitt jobb och sin karriär. Det ville jag inte, så jag tackade nej och stannade hemma. Även kortare utflykter blev svåra att göra, som till exempel de två timmar jag spelade fotboll på söndagarna; när Linda inte mådde bra blev hon arg på mig för att jag gav mig iväg, det var orättvist att hon skulle vara ensam med barnen, hennes börda var oförtjänt stor, hon slet ut sig, hon var utsliten, det var precis på gränsen att hon orkade med det. Jag sa att det var det enda jag gjorde utanför lägenheten. Jag gick aldrig ut på kvällarna, jag gick aldrig på bio, jag träffade aldrig några vänner, jag var tillsammans med dem dygnet runt, och de två timmarna fotboll hade jag sett fram emot hela veckan. Men hon gjorde aldrig någonting på egen hand, sa hon, den lyxen hade inte hon, att hon bara kunde sticka iväg på något. Det var ett dåligt argument, för då kunde jag säga att det inte fanns något jag hellre önskade att hon gjorde. Varsågod, sa jag. Du kan vara borta tre dagar i veckan, om du vill det. Jag kan ta barnen. Det är inga problem. Det går jättebra. Då kunde hon säga att det var lättare för mig att ha barnen, att de krävde mindre av mig än av henne, att jag fick sitta där och läsa tidningen medan jag hade dem, medan de rev och slet i henne oavbrutet. Det stämmer, kunde jag svara, men är det egentligen ett argument? Det du säger är att även om vi har barnen lika mycket, även om vi är helt jämställda, är din arbetsbörda ändå större, eftersom du är med barnen på ett annat och mer krävande sätt? Det är precis det jag säger, sa hon då. Hur ska vi göra då? sa jag. Då ska jag ha barnen sjuttio procent och du trettio för att det ska bli rättvist? Men gärna för mig. Jag kan ha barnen hundra procent. Jag kan ha dem hela tiden. Det är inga problem. Och det vet du. Inte för dig kanske, sa hon, men för barnen. Och sedan kunde hon byta spår och säga att jag jämt spelade fotboll på helgerna, när barnen inte var på dagis och vi skulle göra något ihop hela familjen. Så är det, svarade jag på det, men jag kommer hem klockan tolv och vi kan hitta på något resten av dagen. Dessutom var vi med varandra allihop hela tiden resten av veckan också, bortsett från när de var på dagis, så det kunde inte vara så farligt att jag var borta de där två timmarna. Men det var inte samma sak, sa hon, för det var vardagar med en massa plikter, på helgerna hade vi chansen att göra något roligt tillsammans, som en familj. Utan det var vi ingen familj, vad jag förstod. Så där kunde vi hålla på. Ibland blev jag så arg att jag inte gick till fotbollen för att straffa henne, för att ge henne dåligt samvete och för att visa henne hur fel det blir när det blir ett tvång, men det var inte henne jag straffade utan barnen. Ibland gick jag dit ändå, till priset av att jag blev en dålig äkta man som svek sin familj och sina åtaganden, och när jag kom hem igen var det oftast till gråt och kaos och Linda som liksom sa: titta nu, så går det när du är egoistisk. En sådan söndag, när jag hade spelat fotboll i ösregn i två timmar, och satte mig på cykeln för att cykla hem, dyster inför blotta tanken på det, alltså inför att komma hem, slog det mig plötsligt med en nästan frigörande kraft att Linda ju inte var hemma. Det var hennes mamma som var där. Och det, att det var en lättnad att komma hem när hennes mamma men inte hon var där, var detsamma som att säga till sig själv att det inte gick längre. En man får inte gruva sig för att komma hem. Jag måste ge mig av. Det var olidligt, inte att vara ensam, men att vara med henne, och varför skulle det vara olidligt? Dåligt kunde jag gå med på, men olidligt? Periodvis gjorde jag så gott som allt hemma, samtidigt som jag också arbetade, vilket hon inte gjorde, och det enda hon sa var att vi inte var jämställda, för även om jag gjorde hälften, var hennes hälft jobbigare. Men jag arbetar ju också! kunde jag nästan skrika. Jag försörjer ju dessutom hela familjen! Det kunde hon mycket väl också göra, men på grund av att hon hade fött tre barn hade hon varit borta från arbetsmarknaden så länge att det nästan var omöjligt att ta sig in igen. Det här var ett känsligt område där jag måste gå försiktigt fram. Det stämde att hon hade varit hemma de sex första månaderna med Vanja, men de följande sex hade jag varit det. Heidi och John hade hon varit hemma med, men då hade vi fler barn och hon ägnade alla sina krafter åt det minsta, så det fanns att göra så det räckte för mig också, som till råga på allt hade arbetsrummet hemma, så jag fanns alltid till hands, och hade arbetsdagar på cirka fem timmar, för hon respekterade egentligen inte det jag gjorde. Jag var inte pilot eller kirurg med fasta tider att passa och tydliga plikter att sköta, jag var författare som i flera år hade suttit och tragglat med något utan att komma någonvart. Att hon kallade det för att bygga upp en karriär var en förolämpning mot karriäristerna. Och att hon skulle vara utestängd från arbetsmarknaden och nu inte kunde ta sig in dit igen, som om hon hölls utanför av manssamhället som var fientligt inställt till kvinnor, var inte heller hela sanningen, för så länge jag hade känt henne hade hon aldrig varit inne på någon arbetsmarknad. Hon var författare och utbildad dokumentärradioproducent, att hon inte hade gjort någon dokumentär efter det att hon var klar med utbildningen berodde inte bara på att hon var hemma, för nu gick barnen på dagis, och hon gjorde fortfarande inga dokumentärer. Livet med barn tog musten ur henne, hon orkade inte jobba, men vi ägnade lika mycket tid åt barnen, och jag orkade jobba. Var det en kvinnofälla? Lade hon mer energi på att byta blöjor eller gå till en lekplats än jag? Hon ansåg det, och hur mycket jag än gjorde, hur långt jag än sträckte mig, var och förblev det otillräckligt. Frustrationen över det dominerade mitt dagliga liv och skammen över det var också stor, det var inget jag kunde berätta för någon jag kände, de skulle inte tro det, att jag levde i ett förhållande där jag inte kunde spela fotboll två timmar i veckan, och där till och med de minuter när jag satt på balkongen för att ta ett bloss var något som Linda inte unnade mig eller som hon använde som bevis på att jag bara tänkte på mig själv, för hon hade inte de lediga minuterna, hon måste jämt vara inne, medan jag alltid kunde gå ifrån och ta pauser som jag ville. Att jag fogade mig i det och lät mig bli fånge i det var förnedrande för mig, det var inte något jag ville prata om. Förutom med Geir. Han fick höra precis allt. Linda anade väl det, och gissade kanske att Geir rådde mig att lämna henne, eftersom hans liv var raka motsatsen, högt ovan vardagens förpliktelser, men så var det inte, för det han sa, och ständigt påminde mig om, var att det var ångesten som talade, inte Linda. Ångesten äter upp folk inifrån, den är större än dem, något monstruöst, omöjligt att tillfredsställa, och den förtär relationerna, för det enda den vill är att alla alltid ska vara tätt inpå.

– Det är ångesten, det är inte Linda, sa han. Linda är intelligent och kapabel och begåvad. Hon vet om alltihop. Mamma var stolt över mig när jag gjorde mig fri. Hon var också stolt när jag hoppade i fallskärm eller rymde och söp mig full. Det var en sida av henne. Men ångesten var så mycket större. Hon var skräckslagen och gjorde allt hon kunde för att jag skulle vara där hos henne. De känslorna kunde jag inte ta hänsyn till, inte ens om hon grät hela badkaret fullt. Det har nog gått ut lite över min empatiska förmåga. Som tur är har inte pappa någon ångest. Jag tror inte att han ens vet vad det är för något. Jag har aldrig sett honom rädd eller orolig. Men det är de två. Jag var aldrig gift med mamma och fick aldrig barn med henne. Jag kunde sticka, och det var rätt att göra det. Det är en annan sak för dig. Ni är gifta. När Linda mår bra får du göra vad du vill. När hon har ångest måste hon ha dig hos sig. Det sliter sönder dig. Men du är fortfarande kvar.

Sådana saker sa han. Det hjälpte mig att se situationen utifrån, och att se skillnaden mellan våra roller och våra personer. För hela tiden var det Linda som fanns där, hon som jag hade varit mer förälskad i än i någon annan, och som jag hade tre gränslöst fina barn med, och som inte såg några problem med någonting när hon mådde bra, då var hon generositeten själv, gå du, kunde hon då säga på söndagsmorgnarna, du min vackre fotbollsspelande man, vi klarar oss jättebra, kanske går vi över till Jenny eller Bodil eller någon, vi kanske tar en promenad i parken, kan du inte ringa när du är klar, så kan vi ses på stan och göra något roligt ihop? Om du inte hellre vill jobba lite? När hon mådde bra hade hon inte heller något problem med att arbeta, då skrev hon medan barnen var på dagis, och jag läste det, det var lika lätt och präglat av energi som hon själv, och hade samma mörka djup, som jag oftast inte såg längre, eftersom det dränktes av vardagslivets alla göromål, men när jag såg det, antingen i något hon hade skrivit eller i henne själv, när vi var med varandra, kom allt det hon var liksom tillbaka. Men det fanns ingen balans mellan de två ytterligheterna i hennes liv och vårt liv, för frustrationen över det ena växte sig starkare och starkare, jag levde ett liv präglat av tvång, om det var ett yttre tvång eller ett inre hade ingen betydelse för känslan, det var tvång, det var plikt, det var inte så jag ville ha det, och detta inte ville blev mer och mer inte kunde. Gränsen närmade sig, och jag väntade väl egentligen bara på en sista, utlösande incident. Under våra gräl hade jag börjat hota med det, att jag skulle gå ifrån henne. Då skulle vi dela på allt, i exakt två hälfter, hon skulle få vara med barnen femtio procent, jag femtio procent, och hon fick tjäna sina pengar och jag mina. När jag sa det bröt hon ihop, då bad hon mig att inte göra det. Du får inte gå, du får inte göra det. Jag gjorde det inte, för jag visste ju också att det skulle förstöra hennes liv, hur skulle hon klara allt ensam? Och då, när grälet var slut, fanns det alltid hopp. Alltid ett löfte om förändring.

Att hon den här dagen i augusti 2009 reagerade när hon såg blicken Geir gav mig, hängde ihop med allt det här. Geirs blick hade sagt: Jag förstår vad du menar, Karl Ove. Hon ser på hotelsebreven från sitt perspektiv, hur ska det gå med mig, hur ska jag klara mig, och undertonen är hur kan du göra så här mot mig. Hon kände igen min ståndpunkt i den blicken, och kände sig utlämnad. Jag och Geir hade gaddat ihop oss mot henne. Så var det inte, men utlämnad var hon, i och med att jag hade berättat så mycket för honom. Det var inte ett svek, för ibland måste jag få prata med någon utomstående, men det kändes som ett svek, genom att det hade blivit synligt. En annan sak som jag misstänkte att hon reagerade på var att jag i så hög grad hade låtit mig bli påverkad av Geir, att hans åsikter blev mina åsikter, och att han på sätt och vis hjärntvättade mig, och att det avstånd som hade uppstått mellan Linda och mig, uppstått ur min frustration, också hade med det att göra. Att Geir viskade saker i mitt öra om mitt liv och hennes roll i det som till sist skulle få mig att lämna det. Jag visste inte om hon verkligen tänkte så, eller om det var min egen paranoia som hade skapat den bilden, men det gick inte att reda ut, för det här kunde vi inte prata om utom när vi grälade som häftigast, till exempel en gång när hon skrek att hon inte fattade varför jag inte flyttade ihop med Geir, eftersom jag jämt satt och pratade med honom i telefon, något hon så fort grälet var över och vi var sams igen, hon förgråten, jag med vreden förstenad i bröstet, sa att hon inte hade menat. Hon tyckte egentligen om Geir. Jag trodde henne, för jag hade äntligen, efter sju år, börjat förstå henne. Hon tyckte om honom när hon mådde bra, då fanns det ett överskott på energi i henne och hon hade råd att slösa med allt, även med sina känslor för mig, medan det såg helt annorlunda ut när hon inte mådde bra, för då var hon rädd att allt skulle försvinna, att hon skulle förlora allt hon hade, och den känslan var så dominerande att den också genomsyrade hennes åsikter, värderingar och synsätt. Så det fanns ingenting som var givet annat än ångesten eller glädjen, som i henne var så starka krafter att det kunde vända det goda till det onda och det onda till det goda på en sekund. Så mycket hade det slitit sönder att jag inte längre brydde mig om det, för jag hade förbrukat så mycket energi på att bemöta det, alldeles oavsett hur orimligt jag tyckte det var, att det plötsligt inte gick längre: hon grät och var så förtvivlad som en människa kunde bli, och jag bara tittade på henne och sa att jag inte ville prata med henne innan hon hade gråtit klart. Hon skrek åt mig, jag sa: Är du färdig snart? Det att jag inte längre var indragen i känslorna utan stod utanför och betraktade dem, gjorde henne kanske ännu räddare, och rädslan var berättigad, för jag orkade snart inte mer, jag stod precis på gränsen till vad jag uthärdade, nu var jag så långt bort från det liv som jag ville leva att jag knappt tänkte på något annat.

Sedan kom mejlen, sedan kom pressen utifrån, och jag stod inte längre med ryggen mot henne och familjen och tittade ut, jag vände mig om, snabbt, från ena stunden till den andra, och stod med ryggen mot världen och såg på dem, Linda och barnen, för första gången på länge, länge. Hon reste till Helena, jag saknade henne, för jag behövde henne, jag måste ha henne nära mig. Att det revs upp genom Geirs blick och allt som låg i den gjorde mig förtvivlad, det kändes som om det plötsligt var för sent, att undergångsdynamiken fortsatte trots att jag hade stannat. Jag stannade för sent, jag vände mig om för sent, det rullade vidare av sig själv. Det var den känslan jag hade när jag följde efter Linda in i sovrummet den där eftermiddagen i augusti 2009, för det var mer, det var mycket mer: all min frustration hade jag skrivit ner, den fyllde en hel roman, den handlade om oss, henne och mig, och även om jag plötsligt behövde henne igen, plötsligt ville ha henne igen, plötsligt ville leva mitt liv där igen, skulle det förflutna, min frustration och min längtan bort, snart tränga sig in mellan oss, för snart måste hon läsa romanen, snart skulle den komma ut.

Hon satt framför datorn när jag kom in i sovrummet. Blicken mot skärmen var stel, som i djup koncentration, men jag kände igen det, det var tecken på motsatsen, en turbulens inom sig som hon försökte dölja.

– Vad är det? sa jag och satte mig på sängen.

– Ingenting, sa hon.

– Varför gick du hit in då?

– Jag skulle kolla mejlen.

Jag tänkte att jag skulle resa mig och lägga handen på hennes axel, men visste att hon skulle reagera som om den var något främmande, bara låta den ligga där liksom, för att visa hur långt bort från mig hon var, och inte, som hon annars skulle ha gjort eftersom mina ömhetsbetygelser länge hade varit få och alltid kom som en överraskning för henne, liksom omsluta den med sin.

Det högg till i hjärtat. Jag hade förvägrat henne det enda hon verkligen behövde få av mig.

– Var det Geirs blick du reagerade på? sa jag.

Hon tittade snabbt på mig, riktade sedan uppmärksamheten mot skärmen igen.

– Nej, verkligen inte, sa hon. Jag lade inte märke till någon blick.

– Vad var det, då?

Hon suckade.

– Jag blev orolig av de där mejlen. Och jag ser hur uppslukad du är av det. Jag tänkte bara på hur det kommer att bli i höst. Om det blir rättegång. Det kommer inte att finnas utrymme för något annat. Och så sitter du och Geir där och … nästan gottar er åt det.

– Vi gottar oss inte direkt, sa jag.

– Du frågade vad det var. Det var det. Jag vill inte diskutera det.

– Okej, sa jag och reste mig. Är vi vänner?

Hon nickade.

Jag lade handen på hennes axel. Hon satt orörlig.

– Det går över, sa jag. Det är bara akut just nu. Och jag klarar det inte utan din hjälp. Jag kan inte slåss på två fronter. Då går jag sönder.

– Jag ska göra mitt bästa, sa hon och såg upp på mig, lade sin hand över min.

– Bra, sa jag.

Genom hallen kom Njaal och Vanja springande. Linda drog åt sig handen.

– Då går jag ut och köper räkor, sa jag. Är det något mer? Vin, bröd, citron, majonnäs, räkor.

– Majonnäs har vi väl? I kylen?

– Den är säkert urgammal. Jag köper ny. Men är det något du vill ha?

Barnen började hoppa i sängen.

– Kanske de gula bären eller frukterna de har, du vet, sa Linda. Som de säljer i små korgar. Jag minns inte vad de heter. Vet du vilka jag menar?

Jag nickade. Någonstans satt Heidi och var ledsen, förmodade jag.

– Okej, sa jag. Jag tror jag köper glass och jordgubbar också.

– Köp pinnglass till barnen då.

– Ja, sa jag och gick genom hallen. I dörren till barnens rum stannade jag; John låg och sov på magen med benen brett isär, huvudet vilande mot ena armen, våt av saliv från munnen. Jag betraktade honom ett par sekunder, sedan gick jag in i stora rummet där Heidi satt på puffen, som Christina måste ha lagt locket på, med en docka i ena handen, en liten blå leksakskam av plast i den andra.

– Vill du följa med mig ut och handla, Heidi? sa jag.

Hon skakade på huvudet.

– Jo, kom nu, det blir kul.

– Jag sa nej, sa hon.

– Okej, sa jag och log, tittade in i rummet bredvid där Geir satt i soffan och läste medan Christina satt vid bordet och bläddrade i en fotobok.

– Då går jag ut och köper räkor, sa jag.

– Jag följer med, sa Geir och reste sig.

– Det behövs inte, sa jag. Jag ska bara köpa räkor.

Jag ville inte att han skulle följa med, då blev det för mycket vi två, i förhållande till Lindas situation just nu. Men jag kunde inte heller säga nej rätt ut. Han måste förstå det av sig själv.

– Det är bara skönt att sträcka lite på benen, sa han och tittade på Christina. Är det något vi behöver?

– Tror inte det, sa hon.

Genom hallen kom Linda. På hennes ansiktsuttryck och kroppsspråk förstod jag att hon inte längre var upprörd.

Kanske hon och Christina kunde prata lite i lugn och ro om vi inte var här.

– Då går jag och handlar, sa jag.

– Tar du Heidi eller Vanja med dig? sa hon.

– Heidi ville inte. Men jag kan fråga en gång till.

Jag stack in huvudet genom dörren.

– Få på dig skorna. Vi ska ut och handla.

Hon tittade upp på mig.

– Måste jag? sa hon.

– Ja, sa jag.

– Varför måste inte Vanja då?

– Det är dig jag vill ha med mig. Kom nu.

Hon reste sig och gick förbi mig, stack fötterna i sandalerna och ställde sig väntande vid dörren, medan jag tog på mig skorna, klappade på bakfickan för att försäkra mig om att det lilla fodralet, eller vad det heter, med korten fanns på plats, kände efter på utsidan av framfickan som bulnade som den skulle av nycklarnas lilla metallbo, tog solglasögonen från hatthyllan och öppnade dörren.

Heidi var blyg för Geir i hissen, och tittade ner i golvet. Hon kunde vara blyg för mig också; om jag mötte hennes blick och log, hände det att hon slog ner den, blygt och med ett halvt leende. Hon var så gott som aldrig generad i sociala sammanhang, där hade hon varit orädd från första början, men kunde bli det i det nästan omvända, det nära, när det bara var hon som fick uppmärksamhet, från en enda person. Med Vanja var det tvärtom, en persons uppmärksamhet var hon öppen för, tyckte om och odlade, medan hon i nya sociala situationer blev besvärad och vände sig inåt.

Blygsel är en skyddsmekanism, och det intressanta var att de skyddade sig mot olika saker inom sig. Måste de sakerna skyddas för att de var särskilt sköra, eller särskilt dyrbara?

Det var också intressant att de skyddade sig genom att slå ner blicken, sänka huvudet, vända sig bort. Blygseln hade ett direkt samband med ögonen, det var alltid ögonen de dolde. De kunde svara om någon frågade dem om något, men då pratade de med nedslagen blick. Så vad var det de skyddade sig mot, som blicken innehöll? Det var det att bli sedd som den de var, och det satt i ögonen. Att någon de inte kände skulle se in i dem. Det som fanns inne i dem, och som ögonen var ingången till, ville de dölja. Djurbarn betedde sig inte så; om man till exempel kom in i ett rum där det fanns kattungar var det kroppen de ville gömma, det var den som var utsatt, den kunde dödas och ätas upp. Kanske var barnens instinkt mot det främmande en motsvarighet, fast liksom förädlad, överförd från det fysiska till det sociala, från kroppen till själen, som darrade av fruktan att bli tagen.

Nere på gatuplanet knuffade Geir upp hissdörren, och Heidi tog min hand när vi gick de få meterna bort och ner till porten, som långsamt gick upp av sig själv med ett nästan ohörbart brummande eftersom ljuden utifrån, av bilarna som drog på i korsningen, av rösterna från dem som satt utanför den kinesiska snabbmatsrestaurangen med varsin kartong med nudlar eller ris framför sig, av rösterna och stegen från dem som gick förbi, på väg antingen hem från eller ner till stan, överröstade den.

– Vi ska åt det hållet, sa jag och pekade tvärs över torget. Det var varmt, solen stod snett över Hiltonhotellet, en aning fylligare i färgen, liksom mörkare gul än den hade varit tidigare på dagen.

– Jag trivs i Malmö, sa Geir. Jag skulle gärna bo här.

– Flytta hit då, sa jag.

Heidi tog ett litet skutt där hon gick bredvid mig. Jag tryckte hennes hand och log när hon såg upp på mig.

– Då måste vi ha pengar. Och det är en bristvara, som du vet.

– Det är mycket billigare här, sa jag.

– Visserligen, sa han. Men i så fall skulle vi behöva byta lägenhet, inte köpa, så det ligger utom räckhåll för oss.

– Jaja, sa jag.

Vi gick nerför trapporna och över platsen framför fontänen, fortsatte på gatan bussarna och taxibilarna körde, och in på första tvärgatan till vänster, där affären vi skulle till låg. Den hette [Delikatessen], och hade förutom räkor, hummer, ostron, musslor, fisk och krabbor också kött från några utvalda leverantörer, både fågel, vilt och hängmörat nöt, och ostar och en massa annat man kunde önska sig för en god måltid, som exklusiva olivoljor och rödvins- och vitvinsvinägrar, oliver, kryddblandningar, flingsalt från Frankrike, nybakt franskt lantbröd och baguetter. På lördagsförmiddagarna var det alltid trängsel här, då Malmös småborgare, som jag utgick från att det var, skulle handla till kvällens festligheter, men nu, när vi klev in genom dörren, var det folktomt, bortsett från de två expediterna med kockmössor och vita förkläden som höll på att plocka ihop för kvällen, efter vad jag kunde se.

– Jag vill sitta där, sa Heidi och pekade på de höga barstolarna som stod runt två bord vid fönstret.

Jag drog ut en av dem och lyfte upp henne samtidigt som jag nickade till den ena expediten som hade fattat posto bakom glasdisken.

– Vi skulle ha lite räkor, sa jag.

– Ja, sa han. Hur mycket hade du tänkt dig?

– Vi är fyra vuxna och fyra barn, sa jag. Barnen äter inte mycket, så kanske två och ett halvt, tre kilo? Något sådant?

– Jag skulle nog tro att det räcker med två och ett halvt, sa han och tog en vit påse från en bunt som låg innanför disken med ena handen, den öskarsliknande sleven med den andra.

– Vi säger drygt två och ett halvt, då, sa jag.

– Det ska bli, sa han och började skyffla ner räkorna i påsen, medan jag kastade ett öga på Heidi som satt med båda händerna på bordet och sneglade på expediten. Geir stod framför ostdisken med händerna på ryggen.

Jag gick och lyfte ner Heidi och bar henne till disken samtidigt som expediten lade påsen på den blanka vågen. Pilen for upp mot ett och ett halvt kilo och stod där och darrade ett ögonblick.

– Ser du humrarna där? sa jag. De bor på havets botten.

– Jag vet det, sa hon.

– Är de inte fina? sa jag.

Hon nickade.

Hämtade ända nerifrån havets djup och upplagda här, med sina svarta pepparkornsögon och långa rödkokta känselspröt.

– Vad är det? sa hon och menade de röda plastnäten med blåmusslor som låg på en bädd av krossad is.

– Blåskjell, sa jag.

– Va? sa hon.

– Musslor, sa jag. Blåmusslor.

– Lever de?

– Ja.

– Men de har ju inga ögon! sa hon.

– Nej, sa jag. Skalet är som deras hus. De bor inne i det.

Expediten lade den andra påsen på vågen. Den vägde 1,3 kilo.

Imponerande exakt, tänkte jag och satte ner Heidi för att gå bort till kassan, som stod på disken i andra änden av den långsmala lokalen.

– Något mer? sa han.

– Kanske lite bröd. En sådan där baguette. Och så ett sådant där kanske, sa jag och pekade på de stora stenformade bröden.

– Ska bli, sa han och lade dem i varsin påse. Jag tog upp kortet ur bakfickan.

– Kan du komma på något mer? sa jag till Geir.

– Nej, sa han. Om vi inte ska ha crème brûlée till dessert förstås.

Jag skakade på huvudet.

– Det blir glass och bär.

– Som vanligt, sa han.

– Börjar du tröttna på det? sa jag och tittade på expediten, som slog in varorna i kassaapparaten.

– Tröttna, jag? Nej, jag är traditionalist. Bara jag får de där kexen du brukar köpa till så.

– De finns inte i Malmö. Det var en Stockholmsgrej.

– Å nej, sa Geir.

Expediten sa hur mycket det blev.

– Okej, sa jag och stack in kortet i kortläsaren. Slog koden, som inte längre var 0000, men nästan lika lätt att komma ihåg, eftersom den bestod av de fyra siffrorna uppe i högra hörnet på knappsatsen, nämligen 2536, tog emot påsarna som expediten räckte mig, väntade tills beskedet att transaktionen var godkänd syntes på displayen, drog ut kortet, stoppade ner det i det lilla fodralet och stack det i bakfickan, samtidigt som expediten rev av kvittot och gav mig det.

– Trevlig helg, sa jag och stoppade det i den andra bakfickan, som fungerade som ett slags arkiv för mina kvitton.

– Detsamma, sa han.

– Kom, Heidi, sa jag, hon stod kvar framför skaldjursdisken och tittade, och liksom störtade bort till mig, tog min hand, och sedan gick vi ut på gatan, där luften mellan fyravåningshusen stod varm och orörlig.

– Vart ska vi nu? sa Geir.

– Till systemet. Och sedan till Hemköp, sa jag.

– Du får inte ruinera dig på oss nu, hör du, sa Geir.

– Ingen fara, sa jag. Dessutom tycker jag om att använda pengar. Ju mer, desto bättre.

– Jag vet det, sa han.

– Det är bara en korv i slakten, sa jag. Jag minns att mamma brukade säga det när vi handlade till jul och jag ville ha något. Hon har alltid haft ont om pengar men om jag behövde något, kläder till exempel, när jag gick på gymnasiet eller när jag pluggade, då fick jag pengar till det. Jag förstod aldrig riktigt hur det gick till. Om hon inte hade pengar, hur kunde hon då plötsligt ha pengar till sådana saker? Nu förstår jag det. Pengar är ett relativt begrepp. Det är så otroligt vagt. När jag köper kläder till barnen rafsar jag ihop en hög, för de måste ju ha kläder. Och sedan köper jag några cd-skivor, för jag måste ju ha musik när jag skriver, det är därifrån pengarna kommer. Om jag inte köper ett par fantastiska skor som kostar några tusenlappar. Det som då händer är att jag plötsligt inte har pengar på kontot längre, åtminstone väldigt lite. Då går jag igenom alla fickor och alla skåp och hyllor och skrapar ihop det jag hittar, och pantar lite flaskor och så, och sedan köper jag mjölk och bröd och spagetti, och låter bli att betala räkningarna. Efter några veckor kommer det inkassokrav, och har jag pengar då betalar jag dem, annars får de gå ett varv till. Det var inte så länge sedan någon ringde på här och hade en fordran eller vad det heter, som jag var tvungen att skriva på. Till slut kommer det besked om utmätning. Men då har det gått så lång tid att jag har fått pengar igen och kan betala. Jag kopplar aldrig ihop kläderna till barnen eller cd-skivorna med att vi plötsligt är panka eller med utmätningshoten, det är liksom något helt annat.

– Så skulle vi aldrig kunna ha det, sa Geir. Hos oss är allt planerat och ordnat.

– Det förvånar mig inte direkt, sa jag. Men det gör det ju mycket lättare. Det är slitigt att leva utan att ha ordning på någonting.

Vi kom ut på torget igen, och Heidi släppte greppet om min hand och sprang bort till fontänen. Geir och jag gick efter.

– Jag är inte så säker på det, sa han. Jag skulle gärna ge fan i det. Men det kan jag inte.

– Kan och kan. Du vill inte, sa jag.

Heidi hade lagt ett glasspapper på vattenytan, det guppade lätt på de små vågorna som det nedåtstrilande vattnet gjorde. Jag kände igen papperet, det kom från glassen som hette något med Strawberry. Strawberry Delight? Strawberry Dream? Hölje av vit choklad på rosa glass.

– Att vilja är att nödgas vilja, som Ibsen sa, sa Geir.

– Nu gäller det att hålla käften! som han också sa. Men det finns ett ordspråk som jag tror på. Eller inte ordspråk, snarare folktro. Att det är ett gott tecken om man blir av med pengar, för det betyder att man ska få mer. Det tror jag benhårt på. Ju mer man stramar åt ekonomin, desto trängre blir kanalerna som pengarna kommer genom. Om allt står vidöppet, finns det plats för mer.

– Om du någon gång skulle få Nobelpriset blir det i varje fall inte i ekonomi, sa han.

– Det är väl ingen dålig teori? Det kunde faktiskt vara en idé! Att skriva om ekonomins känslor, och inte om ekonomins matematik.

– Du är den mest optimistiska människa jag känner, sa han. En deprimerad optimist. Det är vad du är.

– Det har ingenting med optimism att göra. Det handlar om att acceptera sakernas tillstånd. Det är som det är. Antingen har man pengar, då köper man något, eller så har man inga pengar, då köper man inte något.

– Men nu pratar du ju om allt du köper när du inte har pengar.

– Men jag har ju! Hade jag lagt undan för att betala räkningarna om en vecka hade jag inte haft några.

Heidi drog glasspapperet hela vägen runt fontänen. När hon dök upp igen, vinkade jag henne till oss.

– Kom nu, vi måste hem, sa jag.

– Jag är våt, sa hon.

– Det torkar i solen, sa jag, tog hennes hand och gick vidare, samtidigt som en dubbeldäckad buss stannade framför entrén till Hilton.

– Jag minns fortfarande en gång i Bergen, vilken otrolig känsla det var när jag hittade en bankomat som inte hade kontakt med min bank, så att jag kunde ta ut pengar trots att jag saknade täckning. Det kändes som julafton. Eller när någon helt oväntat gick med på att låna mig en hundring eller två.

– För att inte tala om tjugotusen.

– Du ska få dem så fort förskottet kommer. Ingen fara.

Jag hade lånat tjugotusen av honom från ett sparkonto han hade men aldrig rörde, avsett för kärvare tider. Linda hade lånat lika mycket av sina vänner, som också hade liknande reserver för framtiden. När Linda och jag öppnade ett gemensamt konto ordnade vi så att pengar automatiskt skulle dras till ett sparkonto en gång i månaden, men antingen fanns det inte tillräckligt på kontot för att beloppet skulle kunna dras, eller så använde vi det vi hade sparat redan månaden därpå.

Linda ville det så gärna, att vi skulle ha ett eget sparkonto för vår framtid, och för våra barns framtid. Det hade ett stort symbolvärde för henne. Det var så riktiga familjer gjorde, och mer än något annat ville hon att vår familj skulle var en riktig familj. Hennes romantiska drömmar handlade om det vanliga.

Vi stannade vid korsningen. Utanför Hilton var pensionärerna från bussen på väg över trottoaren. En öppen amerikanare smög sakta nerför Södra Förstadsgatan med mullrande motor. I Arendal på sjuttiotalet var amerikanare det tuffaste man kunde tänka sig. Här såg det bara konstigt ut, en som hade missförstått vad som var inne och som belåtet visade upp det för allas blickar.

– Linda har rätt också, sa jag. Även om jag vet att du inte tycker det. Men blir det ett helvete för mig så blir det ett helvete för alla.

– Varför skulle jag inte tycka det?

Jag ryckte på axlarna.

Det blev grönt, och vi tog oss långsamt över gatan med den lilla folkströmmen.

– Jag såg hur du tittade på mig när hon började prata om hur jobbigt det skulle bli för henne, sa jag. Det var väl det jag tänkte på.

– Tittade jag på dig på ett särskilt sätt då?

– Jaaa. Det var en menande blick.

– Tror du jag skulle titta menande på dig för något som Linda sa, när hon var där? Det skulle aldrig falla mig in.

– Jag såg det jag såg, sa jag, släppte Heidis hand och torkade av mig mot byxbenet, tog tag i henne igen. Linda såg det också, tror jag. Det var därför hon bara gick.

Jag öppnade dörren till Systembolaget, gav den en extra knuff för att Geir skulle hinna med in, tog en av de grå korgarna med svart handtag och gick genom den lilla automatiska spärren medan jag kikade upp mot skyltarna för att se var det vita vinet stod.

– Det är klart jag förstår att det inte blir så kul för henne om hela Norge hatar dig och du måste sitta i rättssalen som en annan skurk. Men det är trots allt inte henne det är värst för. Du har rätt i att jag tycker det.

– Pappa? sa Heidi.

– Ja? sa jag.

– Är det läsk?

Hon pekade på en rund vridbar hylla i flera plan där det bland annat stod gröna flaskor med Jever, den alkoholfria ölen.

– Nej, sa jag. Det är öl. Vill du ha läsk?

Hon nickade.

– Då köper vi det på Hemköp efteråt. Okej?

Hon nickade igen. Vi stannade framför hyllorna med vitt vin, som var ordnade efter prisklasser, de billigaste till höger och sedan dyrare och dyrare ju längre bort till vänster man kom. Det passade mig bra; jag kunde ingenting om vin, så när vi skulle ha gäster tog jag bara ett som stod lite till vänster om mitten och hoppades på det bästa.

Jag lade ner tre flaskor av en chablis och tittade på Geir.

– Räcker det?

– Jadå.

Jag såg mig omkring efter konjaken. Den stod i en av de tvärställda hyllorna närmast kassan, såg jag, gick dit bort, lät blicken glida över alla etiketterna, mindes inte längre skillnaden på kvalitetsbeteckningarna, alla dessa x och o, och tog bara en halv flaska av ett märke jag inte hade prövat tidigare, och lade i korgen, innan jag ställde mig i kön, bakom en man runt femtio, som utstrålade den typiska blandning av sportighet, som en pikétröja och kakishorts kan skänka en solbränd kropp, och alkoholism, som det slitna över anletsdragen och vattniga i ögonen otvetydigt skvallrade om. Två boxar vitt var det han skulle ha.

– Först kom vulkanerna, sedan kom dinosaurierna, sa Heidi.

– Det stämmer! sa jag.

– Och sedan kom människorna.

– Ja.

– Men dinosaurierna visste inte att de hette dinosaurier.

Jag tittade ner på henne. Hon glodde på en man i den andra kön som satt i rullstol med korgen i knät. Det lät som något jag själv kunde ha sagt. Men jag kunde inte påminna mig att jag hade sagt det.

– Vem är det som har sagt det? sa jag.

– Va? sa hon.

– Det där med dinosaurierna.

– Ingen. Varför sitter han i stolen? Är han sjuk?

När vi reste hem efter julen i Jølster sist hade Heidi blivit akut sjuk på vägen, och när vi kom till Flesland var hon så varm att vi fick låna en rullstol åt henne. Det pratade hon fortfarande om. Det var en av de största händelserna i hennes liv.

– Jag vet inte, sa jag, och ställde korgen på den lilla plattan i änden av kassan samtidigt som mannen framför mig lade kundpinnen efter sin sista box på bandet.

– Räkor är väl förresten inte någon stor grej för dig, när jag tänker efter, sa jag till Geir som var på väg genom kassan, säkert för att lägga vinflaskorna som närmade sig på bandet i påsen som följde efter. Det äter du väl jämt på Hisøya när du är där.

– Och det kom du att tänka på först nu? sa han.

– Ska du betala med kort? sa expediten.

– Ja, sa jag.

– Sexhundratolv då, sa han.

– Ja, det var faktiskt lite dumt, sa jag och stack in kortet i läsaren. Men du kunde ha sagt till själv.

– Vi är här för att träffa er. Vi hade kunnat äta kokt lök om så vore. Herregud, mänska.

Två som stod i den andra kön tittade på oss.

Jag tyckte inte om det, och vred mig ännu mer så att de bara såg ryggen på mig.

Vi pratade norska, det måste vara det. Om de inte tänkte att vi var två bögar ute med vårt surrogatmorsfödda barn. Eller vårt syskonbarn. Bögar hade väl ofta ett nära förhållande till sina syskonbarn?

– Tack, sa expediten.

Varför i all världen skulle de tro det?

Det räckte med att jag såg ut som en idiot med det här skägget och långa håret. Jag såg ut som en misslyckad heavy metal-gitarrist, i full fart mot femtio. Fy fan, plufsigt ansikte, småtjocka kinder, djupa fåror och så ett glest skägg.

Heidi tryckte sig plötsligt mot mina ben. Jag såg mig omkring. Det stod en gammal terrier vid väggen, fastbunden vid ett stolsben.

– Den är inte farlig, sa jag. Gå på den här sidan så promenerar vi förbi.

Hon gjorde som jag sa. Så fort vi kom ut ur butiken bytte hon sida igen.

Vi gick på trottoarens skuggade stenplattor, genom den varma luften som kändes ännu varmare efter luftkonditioneringen inne på systemet, och ut i solljuset över tvärgatan som var kantad av lövträd. De var osynliga på samma sätt som alla de parkerade bilarna var det, något man vanligtvis inte lade märke till, bortsett från de dagar i slutet av april och i början av maj, då de blommade och stod vita som täckta av snö.

Ångesten blev plötsligt intensivare, det var som om den strömmade in från alla håll i kroppen och samlade sig i magen, och jag tittade ner på Heidi som gick bredvid mig med sina små steg och kikade bort mot fönstren i köpcentret på andra sidan. Det gjorde så ont, så fruktansvärt ont. Det var som om allt var i upplösning. Även om jag visste vad det berodde på, att det var det jag hade skrivit och reaktionen på det, visste jag inte varför känslorna var så starka, det var som om de hade skurits av från sitt ursprungsläge och var ute och for på egen hand. Det var skuldens anatomi. Skulden färgade allt, spred sig som ett moln i kroppen, liksom laddade den med undergång, och allt runtomkring som den såg eller tänkte på blev också laddat med undergång. Skulden kunde inte längre hänföras till det förfärliga jag hade gjort, den härskade av egen kraft.

Vi gick mellan extraprisskyltarna som stod på ena sidan trottoaren och cykelställen på den andra, och gick in i affären, där det på höger sida stod en disk gjord av papp för en telefonoperatör, 3, den bemannades av två ynglingar i tjugoårsåldern som stod och försökte få ögonkontakt med folk som passerade, för att sedan fråga vilken telefonoperatör de använde. Varje gång de frågade mig mumlade jag bara något avvisande, det kändes inte bra, deras energi var så oerhört frisk och positiv, medan min var så negativ och avvisande. Vem var det? brukade Vanja fråga då. Vad sa de? Vad ville de?

Nu stod båda två och pratade med en medelålders kvinna, och utan att bli hejdade gick vi förbi dem och in i den stora lokalen med kassorna på ena sidan och en kombinerad kiosk, spelhall och post på den andra. Jag tog en korg, gick genom spärren med Heidi, som tittade upp mot monitorn i taket där vi två kom gående.

– Vill du ha en banan? sa jag.

Hon nickade, släppte min hand och tittade upp på monitorns reaktion när hon räckte först den ena och sedan den andra handen upp i luften. Jag tog en av de gamla brunfläckiga bananerna som de hade lagt ut till barn i en liten låda bredvid de vanliga hårda och gulgröna, skalade den och gav den till henne.

– Vi ska ha citroner, majonnäs, läsk och mineralvatten, sa jag.

– Du får inte glömma glassen och jordgubbarna, sa Geir.

– Nej, just det, sa jag.

– Det ser inte ut som om du mår så bra nu, sa Geir.

– Kan du se det på mig?

Han skrattade.

– Du ser rätt så plågad ut.

– Det är ingen fara, sa jag. Problemet är väl att jag inte alls vill det här. Jag vill inte provocera någon. Jag vill inte kränka någon. Jag vill inte förstöra för någon.

Jag lade fem citroner i en rökgrå påse, som underordnade sig dem och tappade sin svaga färgton till förmån för fruktens gula på de ställen där den buktade ut mot plasten, och till och med porerna i skalet framträdde.

– Det vet jag, sa Geir. Men nu har du gjort det.

– Och det gör ont, sa jag, tittade bort mot Heidi. Kom nu, tösen min!

Hon kom, smög in handen i min och gick bredvid mig förbi fiskdisken, disken för färdiglagat, ost- och charkuteridisken med sina curlingstenstora ostar och slagträliknande salamikorvar, förbi brödhyllornas ö, längs kexpaketens strand och bort till läskbackarnas branta sluttning, där jag lade ner två enochenhalvlitersflaskor Loka mineralvatten, en med citrussmak, en neutral, i kundkorgen, och så fyra Fanta på glasflaska.

– Det spelar ingen roll att du säger att jag inte har gjort något fel, sa jag. Jag kan säga det till mig själv. Jag skriver om mig själv och mitt liv med min far, vad kan vara så förfärligt med det? Det säger jag. Men det hjälper inte. Det har liksom inte med saken att göra. Inga argument hjälper. Juridiska argument hjälper inte. Litterära argument hjälper inte. Jag har gått över en gräns, och den sitter i kroppen.

– Om sociologerna hade fattat det, skulle kanske yrket haft en framtid, sa Geir.

– Fattat vadå? sa jag och tittade omväxlande på tuberna med majonnäs, som påminde mig om barndomen, och glasburkarna med majonnäs som väl var lite mer sofistikerade.

– Gränserna i det sociala, de som reglerar det och som gör att vi kan leva tillsammans, är inte abstrakta. Det är inte tankar. De är konkreta, som du säger. Överträder du de sociala gränserna gör det ont. Det är det du känner av.

– Känner av? Men för helvete, det är som att ha dödat någon. Inte bara det, utan som om jag har dödat någon som står mig nära. Den känslan. Något fullständigt irreparabelt har skett.

Jag såg mig omkring. Heidi hade försvunnit.

– Glas eller tub? sa jag. Äkta eller lätt? Fransk eller svensk?

– Ta en av varje, sa han. En tub svensk lättmajonnäs, och en burk fransk med äkta majonnäs.

– Du är ett geni, sa jag. Det hade jag aldrig kommit på.

– Var är Heidi? sa han.

– Antingen nere vid glassdisken, eller borta vid djurleksakerna.

Vi gick vidare mot den innersta passagen. En unge skrek någonstans, men det var ett spädbarn, högst sex månader gammalt. När vi rundade hyllhörnet tittade jag framåt i gången. Där stod hon. Mycket riktigt, där stod hon med en djurleksak i handen, en sådan som piper om man klämmer på den, vilket hon också gjorde.

– Kom, Heidi, sa jag. Vi ska gå och betala.

Hon lade den ifrån sig och sprang fram till oss.

– Kan vi få en kanin? sa hon.

– Vi har ju haft en kanin, sa jag. Det fungerade inte så bra.

– Vi kan väl ha en ny? sa hon. En snällare?

Jag skrattade.

– Du var ju rädd för den, sa jag.

– Näej. Det var jag inte.

– Lite i alla fall, sa jag.

– Nej.

– Vi får se, sa jag.

Kaninen hade vi fått av en fröken på dagis. Det var Linda som hade ordnat det. Bur och kanin fraktades hem och ställdes längst in i köket. Kaninen var rädd, och det var vi också. Ingen vågade ta ut den ur buren. John släppte ner en massa saker till den. Efter två dagar fick vi lämna tillbaka den. Förhoppningsvis hade det inte satt några varaktiga spår hos Vanja och Heidi. Vi hade sagt att vi skulle låna den och se hur det gick, så när vi lämnade tillbaka den var nederlaget inte totalt, som det hade varit med våra akvariefiskar, för de hade dött en efter en under våren.

Det gjorde ont att tänka på. Det vi tog oss till, blev deras barndom.

Jag stannade vid glassfrysen, tog upp en kartong Carte d’Or-glass med äkta vanilj, det vill säga små svarta bitar av vaniljstång som i den gulaktiga glassen mer såg ut som prickar, och lade den i korgen. Tittade på Heidi.

– Du får bestämma vilken sorts glass ni ska ha. Där borta, i den, sa jag och pekade på den andra glassfrysen, den med pinnglass. Titta på affischen där. Vilken vill du ha?

Hon lät blicken glida fram och tillbaka över alla sorterna.

– Den, sa hon och pekade på en Piggelin. Nej, förresten, den, sa hon och pekade på en Dajmglass.

– Det är den största de har, sa jag. Är du säker på det?

Hon nickade, och jag lade tre Dajmglassar och en Sandwich i korgen.

– Så där ja, sa jag. Nu betalar vi.

– Jordgubbar? sa Geir.

– Vi köper det på torget. Det är billigare. Och de är bättre där också.

Vi ställde oss i kön, som bestod av kanske tio personer. Jag ställde ner korgen på golvet.

– Vänta lite här, sa jag. Jag glömde kex.

Jag gick snabbt över till andra sidan av butiken, studerade raden av kex, det fanns säkert femtio olika sorter där, men inga sådana där räfflade som jag ville ha, i alla fall såg jag inga. Mittemot, då? Och där, längst ner på en hylla som jag aldrig hade sett tidigare, vinkelrätt mot den andra, men avskild från den av en två meter bred gång, låg de belgiska kexen i blåvita pappförpackningar som jag dittills bara hade sett i Stockholm.

Perfekt.

Jag tog två paket och skyndade mig tillbaka till kassorna, där Geir och Heidi nu stod som nummer sex i kön.

– Din kväll är räddad, sa jag och lade dem i korgen. Belgiska våffelkex.

– Nu blev jag glad, sa han.

Jag tog upp korgen och höll i den medan vi långsamt förflyttade oss framåt; jag ville för allt i världen inte vara en sådan som slappt sköt korgen framför sig på golvet med foten medan han läste en tidning som han inte köpte, utan ställde tillbaka i stativet när det blev hans tur. Jag tog fyra glödlampor från hyllan framme vid kassan; för jag kom på att den i inre hallen utanför köket hade gått sönder och den ovanför toaletten inne i badrummet.

Heidi smet ner till änden av disken innan det blev vår tur, klättrade upp på den lilla avsatsen där man skulle placera kassarna medan man packade sina varor, och tittade bort mot mig för att se om jag skulle skaka på huvudet. Det gjorde jag inte, och hon satt kvar och tittade på den främmande mannens varor som kom seglande nerför den svarta rullbandsfloden och sakta gled ut på den orörliga plåten, knuffad av de efterföljande varorna, i ett rörelsemönster som inte var helt olikt det pinnar och plastsaker beskrev i bakvattnet nedanför en fors, bara långsammare.

Han lade kundpinnen på bandet, det var signalen att det var fritt fram, och jag ställde korgen på den för ändamålet avsedda hyllan och lade varorna en i taget på bandet; flaskorna upprätt för att de lättare skulle kunna avläsas, men rörelsen fick dem först att vackla, därpå att välta, den ena mot den andra, som också föll omkull, som två fulla kompisar. Expediten var den unge mannen med den konstiga rösten och käppen, han tittade knappt upp på mig och sa sitt mekaniska ”hej”. Jag lade ner lite känsla i mitt ”hej”, och ökade på med ett ”hej” till, med någon vag tanke om att det skulle ge hans situation, hela rullbandsverkligheten, en anstrykning av något mänskligt, men tog inte med i beräkningen mitt i övrigt avvisande eller ointresserade kroppsspråk som fullständigt utplånade all värme i rösten.

– Hej, hej, sa jag och tog fram Visakortet.

– Hundrasextiofem och nittio, sa han.

– Okej, sa jag och fick syn på den översta kanten på Hemköpkortet, som jag inte hade använt på några dagar, tog ut det och drog det genom läsaren. Varför visste jag inte riktigt, det var närmast en tvångshandling, för även om jag hade handlat för enorma summor där de senaste åren, och sparat ihop en massa bonuspoäng, som jag fick en sammanställning på med ett brev som skickades ut varje månad, hade jag aldrig löst in dem, och eftersom de ströks när en viss tid hade gått, var detta att dra kortet en meningslös handling. Fast å andra sidan kunde jag ju börja nu.

Jag drog det andra kortet, slog in koden och godkände summan.

– Hade det inte varit praktiskt med en kasse? sa Geir.

– Visst fan, det har du rätt i, sa jag och sökte expeditens blick som dock inte var intresserad av att möta min.

– En kasse också, sa jag.

Skulle han säga att det gick bra och vifta generöst med handen, eller skulle han slå in den och låta mig dra kortet igen?

– Det blir två kronor, sa han.

Fuck you, din lille skit.

Jag handlade där varenda dag.

– Okej, sa jag och drog kortet på nytt, slog in koden på nytt, godkände summan på nytt. När jag hade gjort det hade Geir och Heidi packat kassen och vi kunde gå ut i den varma sensommareftermiddagen igen.