Solen, som stod rakt mot terrassen där vi satt, var så het att svetten rann över pannan, ända uppifrån hårfästet, trots att det sedan länge var kväll, och så stark att jag funderade på att gå in och hämta solglasögonen. Jag funderade också på om jag skulle ta ett par av räkorna som låg på bordet, för den svaga saltlukten från dem väckte, ihop med anblicken av de mörkrosa, liksom bepansrade varelserna, ett begär efter deras friska havsliknande smak. Men jag bestämde mig för att låta bli. Att sitta med solglasögon på när man åt var dålig stil, att börja äta innan alla hade satt sig till bords, var ännu sämre stil.

– Jaha, sa Geir.

– Vad menar du, sa jag. Klagar du?

– Jag, nej! Klagar är det du som gör.

Jag tände en ny cigg och böjde mig fram på stolen, vilade underarmarna mot låren.

– Jag klagar lite, jag erkänner det. Men kan jag inte få kompensera det med ett skämt?

– Skämt och klagosång är två sidor av samma mynt när det gäller dig.

– Vet du vad Stevie Wonder sa när han strosade omkring nere i hamnen och kom förbi en räktrålare?

– Nej.

– Hi, girls!

Geir drog på munnen och lade upp fötterna på räcket. Jag lutade mig bakåt på stolen igen, strök in svetten i håret med långfingret och ringfingret samtidigt som jag såg till att den glödande cigaretten, som jag klämde mellan pekfingret och långfingret, inte kom för nära.

Stojet från sovrummet hade lagt sig; förmodligen läste de saga. Jag tog en klunk vin. Att jag tyckte bättre om läsk hade jag aldrig sagt till någon. Inte heller att jag föredrog te till räkor, även på sommaren, eftersom jag alltid drack te till räkor när jag växte upp, och sedan dess tyckt att de två hörde ihop.

Ett räköga hade lossnat från en av dem och låg för sig själv på skålkanten. Det liknade ett pepparkorn. Deras känselspröt, som spretade åt alla håll, över och under de för övrigt runda kropparna, liknade borstar. Att levande räkor var färglösa och slaskfärgade, snudd på genomskinliga, som smutsiga fönster ungefär, kunde man knappt tro när man såg dem kokta, för färgen var så typisk för dem, och så snygg, inget man kunde föreställa sig att naturen skulle slösa på det döda. Men hummern däremot, med sitt plåtaktiga svarta pansar som inte var så olikt vissa rustningar från renässansens Italien, svarta och ledade, var otvivelaktigt snyggare som levande än de blev när det kokande vattnet fick livet att upphöra i ett nafs, och den röda, nästan orange färgen trängde ut i skalet. Jo för all del, den såg mer förfinad ut, och elegantare, men jämfört med det svartas skönhet, förknippad med makt och styrka, var rodnadens förfining ointressant. Annat var det med räkorna. Som levande såg de ut som ett slags havets kontorister, som döda såg de ut som ett balettkompani.

På gatan nedanför stannade en buss för rött ljus med en suck. Bilarna kom körande på gatan som gick ända ut till den stora grässlätten vid stranden, bromsade in och stannade på andra sidan ljussignalen. Nu var det klart för bilarna som kom norrifrån, men gatan var tom. Övergångsstället som tickande fick grön gubbe, eller grön person som det väl hette numera, var också tomt. En flik av den känsla jag kunde få på natten, när ljusen slår om på öde gator och det inte fanns en människa som såg dem, stacks liksom in i medvetandet, som ett brev under en dörrspringa. Det jag tänkte då, och så levande kunde se för mig, var världen utan människor. Alla hus tomma, alla gator tomma, inga bilar, inga bussar, bara ljussignalerna som hela tiden slår om där nere i korsningen, och i andra korsningar över hela stan. Det skulle förstås förekomma rörelser, för vegetationen skulle krypa upp överallt, på sitt oändligt långsamma vis, spränga sig upp ur betongen och asfalten och så småningom lägga allting under sig, och det skulle finnas djur på gatorna. Men varken djur eller växtlighet skulle låta sig regleras av ljussignalerna och tickandet. De skulle ingå i ett tomt system. Skapelsen som en gång fyllde det med sina kroppar, som hade tillverkat de här ljussignalerna för att de skulle reglera dem, fanns inte längre och skulle aldrig återvända.

Jag böjde mig fram och fimpade cigaretten mot den vertikala stången i räcket framför mig, lät i brist på askkopp filtret ligga intill foten, som var det minst pinsamma ställe jag kunde hitta. Där låg den som en man under ett träd, tänkte jag mig och tömde vinglaset, ställde det ifrån mig bredvid tallriken och tittade upp: i slutet av terrassen, tio meter bort, öppnades dörren. Det var Christina. Hon log och vinkade, som om vi inte skulle förstå att hon var på väg om vi bara såg hennes kropp, utan dessutom också måste få ett tecken.

Hon stängde dörren, strök samtidigt tillbaka det långa håret med sin andra hand, och kom emot oss.

– Vad gott det ser ut, sa hon. Och så härligt att sitta här ute!

– Sover han? sa Geir.

Hon skakade på huvudet och satte sig på stolen vid väggen med kisande ögon.

– Men han ligger i alla fall i sängen. Det är ett stort äventyr för honom att ligga så där ihop med andra barn.

– Vill du ha lite vin? sa jag och höll upp flaskan mot henne.

– Nej tack, sa hon. Men jag tar gärna lite Ramlösa.

Jag ställde ner vinflaskan, tog mineralvattnet och hällde upp i hennes glas. Klart och fullt av bubblor, med ett svagt fräsande ljud, lade det sig tillrätta innanför de genomskinliga väggarna. Några bubblor lyfte från vattenytan och steg fyra fem centimeter upp i luften, synliga i solskenet som fick dem att glittra.

Hon förde glaset till munnen och drack.

– Ligger mina också i sina sängar eller? sa jag.

Hon nickade och svalde, sänkte glaset, men ställde det inte ifrån sig på bordet, höll det i ena handen med armbågen stödd mot låret.

– Ja, sa hon. Fast John står upp i spjälsängen och vill vara med.

Christina hade något återhållet i sitt sätt, inte i det hon sa eller pratade om, utan hur hon gjorde det; det var som om gesterna var något hon ogärna ville skulle lämna henne, tänkte jag ibland. Detsamma gällde mimiken, den såg alltid ut att vara föremål för kontroll; inte så att den var utstuderad eller uttänkt, för det var den inte, det var mer som om hon inte ville visa för mycket, som om det att visa för mycket var farligt, och därför alltid behöll något för sig själv, det hon hade i sig. På sätt och vis var hon Geirs motsats, för han var mer vårdslös med sig själv, sitt kroppsspråk och sina miner; hans kontroll gällde den yttre världen, som han noggrant organiserade, både den materiella där ingenting lämnades åt slumpen, och den immateriella, idéernas rike, där han inte kunde skriva någonting utan att i en fotnot redogöra varifrån det kom.

Christina klädde sig alltid snyggt, inte uppseendeväckande, men ovanligt smakfullt. Det var inget konstigt med det, hon var ju utbildad modeskapare. Jag tittade alltid på hennes kläder när vi träffades, det ingav mig ett slags behag, kanske var det den fullständiga säkerheten som gjorde det, hur allting var matchat men utan att det matchade var synligt, för det skulle blivit en demonstration av välkläddhet, och hur de små detaljerna, som en scarf eller ett skärp, fick fram det maximala hos de andra delarna, liksom lyfte dem framåt och uppåt, medan de själva liksom både var i förgrunden, genom att till exempel skärpspännet var kraftigt, och i bakgrunden, eftersom det kraftiga bidrog till att framhäva det andra. Färger, snitt, tyg, mönster; allt var genomtänkt med en säkerhet som bara kunde vara intuitiv. Det var något hon kunde, och som hon inte ansträngde sig för att uppnå. I och med det lyckades hon med det nästan ingen gör, nämligen att sudda ut skillnaden mellan det som var nytt och det som var begagnat, det som var dyrt och det som var billigt, hon bortsåg från sådana egenskaper och såg vad plagget eller accessoaren var i sig själv. Märken fanns inte; vilket märke det var tänkte jag aldrig på när jag såg hennes kläder. Bäst tyckte jag utan tvekan om en ljusbrun skinnjacka, det var något extremt tilltalande med den, utan att jag förstod vad det bestod av. Vad väckte den? Vagt förknippade jag den med sjuttiotalet, trots att den inte var typiskt sjuttiotal. Men mest kanske det var för att den var så varm i tonen och snittet, samtidigt hade den också något aggressivt över sig, som skinnjackor alltid har, och det var möjligt att det var den kombinationen jag fann tilltalande. Stora knappar. Feminin, men inte på ett knyppelaktigt sätt. Elegant. Ja, det var ordet. Den jackan var elegant.

Hon klädde Njaal i samma anda. Nästan alla andra barn var Hennes & Mauritz-barn, eller KappAhl-barn, deras kläder följde säsongen och smaken i de butikerna, även våra. Hade Njaal något från Hennes & Mauritz var det aldrig Hennes & Mauritz-typiskt, utan liksom uppslukat av de andra, självständigt valda och subtilt kombinerade kläderna. Han var också elegant, men inte som någon Little Lord Fauntleroy, tvärtom, han såg ut som ett barn av vår tid men på sitt eget sätt, precis som Christina var en kvinna av vår tid, men på sitt eget sätt. Om tjugo år, när vi ser på bilderna från den här tiden, kommer hon och han, mor och son, att se ut som man gjorde på 2000-talet, som alla andra, det kommer ingen undan, men med en mer avskalad och vackrare stil, ungefär som John F. och Jacqueline Kennedy ser ut som de hör hemma i femtio- och sextiotalet men med en helt annan pregnans och elegans än våra föräldrar och släktingar från den tiden gör, trots att de uppenbart är en del av samma historia.

Säkerheten i Christinas sätt att klä sig motsvarades inte av hennes sätt att vara, det var inte lika avvägt och självklart, eller för den delen suveränt. Jag kände henne inte så bra, och vi hade aldrig pratat om vare sig hennes inre eller yttre, naturligtvis inte, men av det jag hade sett tänkte jag att förhållandet mellan det inre och det yttre inte var i samklang, att hennes inre liv var mycket större och mer vittomfattande än vad det yttre uttryckte. Hon var försiktig med det hon visade, inte nödvändigtvis medvetet, troligen inte, men den ständiga återhållsamheten tydde på det; hon ville inte att hennes inre skulle vara synligt för andra, vara något andras blickar och tankar kunde exploatera. Varför? Hade hon något att dölja? Skämdes hon för något? Eller var hon bara en ovanligt privat människa?

Jag kände igen mig själv i det draget. Jag kunde inte veta om det igenkännandet var relevant, hon kunde förstås känna och tänka helt annorlunda om allt, men om det var så att det uttryckte det jag trodde det uttryckte, då visste jag vad det var. Då hade hon vuxit upp i en familj där vissa delar av det hon hade inom sig inte kunde visas öppet, utan måste hållas dolda. Då hade hennes uppväxt handlat om att göra sig fri från det, alltså agera och vara i sig själv, acceptera det dolda och låta det visa sig i det öppna, men så stark är den dynamiken, så djupt integrerad i den egna identiteten, det egna jaget, att den är så gott som omöjlig att utrota: den är du. För det som händer, åtminstone var det det som hände mig, är att det som inte kan uttryckas, det som måste döljas, lever sitt eget inre liv, och det här inre livet, som man vänjer sig vid, blir ett slags livsstil, något bra, man behöver inte de andra, man har mer än nog med sig själv. Utveckling blir inveckling. Geir, som hon var gift med, hade ingen liknande obalans mellan det han tänkte och det han sa, det han gjorde och det han kände. Han var utpräglat social, han levde livet med andra, även när han var ensam. Därför behövde Geir Christina i betydligt högre grad än Christina behövde honom. Hon skulle kunna leva hela livet ensam om så skulle vara, hade jag en känsla av. Det kunde inte han; utan utbytet mellan känslorna i det inre och det yttre, mellan hans själv och det sociala, skulle han förgås. Han behövde den yttre världen, det gjorde inte hon; hon hade allt hon behövde inom sig. Hon var en pliktmänniska, hon gjorde det hon måste, det var inte han, han gjorde det han ville. Jag var också en pliktmänniska, det var det det yttre representerade för mig, i stort sett, tvång, medan det inre i mycket högre grad representerade frihet. Först under senare år har jag förstått att reträtten till det inre innebar en risk, något som fjärmade mig från livet. Och först under senare år har jag förstått att det var något jag hade gemensamt med min far. Han var en i grunden ensam människa när jag växte upp, både för att han höll sig för sig själv i huset, nere i uthyrningslägenheten, och för att han inte hade några riktiga vänner. Det sociala var ett spel han behärskade men inte var en del av; han fick kanske inte ut något av det, och, misstänker jag, han fick kanske inte ut något av någonting. Det som utgör en skillnad, och som är fyllt med betydelse och mening, det tror jag inte fanns i hans liv. Allt han gjorde präglades av en distans, och det enda som bröt den var vågorna av raseri och vrede som kom över honom, och som på ett plågsamt sätt förde honom närmare mig, både fysiskt och psykiskt, och som för hans del nog behövdes för att just hålla distansen, hålla ett avstånd.

I en dagbok som vi hittade bland hans saker efter hans död, skrev han om ”den ensamma människan”. Han skrev att han kunde skilja ut den ensamma människan bland andra människor, och det var uppenbart att han räknade sig själv som sådan. Han skrev också om människors umgängesformer i sydligare kulturer, som var mer inkluderande och sociala än den skandinaviska, och det gick inte att tolka det som något annat än ett uttryck för att han längtade efter ett sådant liv. Att han började dricka kan ha haft med det att göra. Frihet, obundenhet, gemenskap. Den mest radikala skillnaden i hans livsstil före och efter det att han övergav vår familj var, förutom alkoholkonsumtionen, allt umgängesliv och alla människor som plötsligt dök upp omkring honom. Det var en ny start, ett sista försök, men alkoholen var inte bara en välsignelse, en nådegåva, för snart kände han begär efter den när han klev upp, eller egentligen inte begär, det var ett behov, han var tvungen. Under helgerna drack han från det att han vaknade till det att han gick till sängs, i veckorna kunde han till en början dra en gräns, drack inte på morgonen, började gå hem på lunchen för att dricka lite, och drack sedan hela kvällen, det blev svårare och svårare att avstå, och till slut, efter många år, släppte han taget helt och hållet och gav fan i alltihop. Men det började där nere i uthyrningslägenheten, hans behov av ensamhet, av att hålla den nära världen ifrån sig, omöjligt att förena med hans längtan efter det sociala, som inte kunde erkännas eller ens konstateras, förrän mot slutet då allting ändå var förlorat. Han hamnade i trångmål, fick det allt torftigare, och han förlorade allt på grund av en utagerande aggressivitet och destruktivitet, såvitt jag har förstått, som han slutligen vände inåt, och det var så han gick under, totalt utanför samhället, tillbaka i huset där det började, ensam med sin mamma, i en strid ström av alkohol. Prästen som begravde honom sa en sak som jag aldrig kommer att glömma. Det gäller att fästa blicken, sa han. Det gäller att fästa blicken.

Det gäller att fästa blicken.

Han kunde ha sagt att de små tingen är viktiga; det sa han inte. Han kunde ha sagt att kärleken till nästan är det viktigaste; det sa han inte. Han sa inte heller vad blicken skulle fästas på. Han sa bara att man måste fästa den.

Det hade mening för mig då, den förmiddagen när jag satt i kapellet och grät och hans lik låg i kistan några meter bort, och det har mening i dag, när jag sitter och skriver det här. Jag vet vad det vill säga att se något utan att fästa sig vid det. Allt är där, husen, träden, bilarna, människorna, himlen, jorden, men något saknas ändå, för det betyder ingenting att det är där. Det kunde lika gärna vara något annat, eller ingenting. Det är den meningslösa världen som ser ut så. Det går att leva i den meningslösa världen också, det är bara en fråga om att härda ut, och det gör man om man måste. Den kan vara vacker, även om man kanske undrar vad den är vacker jämfört med eftersom den är den enda vi har, utan att det gör någon skillnad, det bekommer dig inte. Du har inte fäst blicken, du hör inte ihop med världen och kan, om allt ställs på sin spets, lika gärna lämna den. De bindningar som håller dig kvar, som gör att du rasslar med kedjorna, är knutna till förväntningar och plikt, har att göra med världens krav på dig, och förr eller senare kommer du till en punkt då du inser vilken obalans det är i att du uppfyller världens krav medan världen inte uppfyller dina. Då är du fri, då kan du göra som du vill, men det som har gjort dig fri, meningslösheten, tömmer också friheten på mening.

Men om världen är meningslös, vad tjänar det då till att fästa blicken på den? Vad ligger det för ett idiotiskt småborgerligt bedrägeri i det?

Frågan är vad mening är. Om man tar uppmaningen att fästa blicken på allvar, måste det vara så att det inte är tinget i sig självt som är viktigt, och inte människan i sig själv som är viktig, utan att det faktiskt kan vara vilket ting som helst och vilken människa som helst, var som helst, när som helst. Att det är blicken som är det väsentliga, inte det blicken ser. Själva förbindelsen mellan den som ser och det han eller hon ser, oavsett vad det är. Så är det för att ingenting betyder något i sig självt. Först när något blir sett blir det något. All innebörd uppstår i blicken. Innebörd är inte något världen har eller inte har, innebörd är något vi tilldelar den. Blicken omvandlar det yttre till ett inre, men eftersom det yttre förblir yttre för blicken, något utanför jaget, tror den ofta att den innebörd den ser tillhör tinget eller fenomenet, som den därefter fördömer, upphöjer eller förhåller sig likgiltig till, utan att förstå att det är något i sig själv den fördömer, upphöjer eller förhåller sig likgiltig till. Det är genom det förinnerligandet av världen som mening blir möjlig. All innebörd uppstår i blicken, all mening i hjärtat. Att ge världen mening är en förmåga som är speciell för människan, vi är den meningsgivande varelsen, och det är inte bara vårt eget ansvar, det är också vår plikt. Min far gjorde inte sin plikt, och han föll. Inte som ett straff, utan som en konsekvens. Ungefär så ser jag på det i dag, tretton år efter hans död. Jag tror prästen hade rätt, det gäller verkligen att fästa blicken, men jag tror också att uppmaningen är besläktad med den som säger att det gäller att vara en god människa. Alla är ense om det, men för många är det ogenomförbart, precis som med den lika utopiska men mer folkliga, ständigt underförstådda uppmaningen att det gäller att vara rik. Visst. Rik är lätt att vara för den som har mycket pengar, god är lätt att vara för den som är läkt, men för dem som inte är läkta finns godhet inte ens hitom horisonten, kanske finns det inte ens någon horisont. Inte något upp, inte något ner, inte något gott, inte något ont, bara vrede eller smärta eller leda, för något inom dem är förstört, riktigt uppfuckat, och de är så djupt insnärjda i allsköns oöverskådliga känslor och deras liv är något de står med ryggen mot världen och slåss för, om de inte har resignerat och lagt sig ner. Så många slåss för livet, så många ligger ner, och resten, som varken känner smärtan eller vreden, sitter och tittar på tv och myser med sin egen godhet. När jag tänker på det, vad vi har förvandlat världen till, ett enda stort allrum där vi sitter och glor på vad andra människor håller på med, tänker jag på det pappa sa en gång, med glödande ironi, när vi satt ute och grillade, han, mamma och jag, själva inkarnationen av lycka och trivsel: Nu har vi det gott hörni! Och när jag tänker på det tänker jag att han gjorde rätt. Åt helvete med mening, åt helvete med allt, jag dricker tills jag stupar. Jag dricker mig in i dimman, jag dricker mig in i mörkret, jag dricker mig in i tomheten, för tomhet ska med tomhet fördrivas. Jag dricker och jag faller, jag faller och jag dricker. Allt är för jävligt och allt är bara skit, folk är idioter, åt helvete med dem, jag dricker mig dummare än dem. För medan jag dricker och blir mindre och mindre, blir min skugga som slår mot väggen större och större, till det ögonblick jag dör och sitter där i stolen med knäckt näsa och blod i ansiktet och på skjortbröstet, då är jag ingen och min skugga allt.

Min far fäste inte blicken, och han var inte god. Men han var sin egen människa och skulle han ha velat det, fästa blicken och vara god, tror jag inte han hade kunnat. Något inom honom var fördärvat redan från början. För mig spelar det ingen roll, han var som han var. Jag har aldrig kunnat betrakta min far som en människa i sig själv, så som jag betraktar min egen person, han existerade bara i egenskap av sin relation till mig, som far, och hans handlingar är gåtfulla men suveräna. Om han led eller inte är inget jag har några åsikter om. Min far var en kung utan rike, och vem kan ta ansvar för att kungen lider? Att han dog som en clown, med en näsa röd av blod i sin mammas stol, förändrar ingenting. För mig kommer han att vara kungen till den dag jag dör. Han visar sig fortfarande i mina drömmar, i sin forna prakt, uthyrningslägenhetens fruktade härskare, för i det undermedvetna är insikter inte värda någonting; det är som en sådan där låda med is som man har till att transportera levande hjärtan, njurar, lungor, levrar från sjukhuset där donatorn dog till sjukhuset där den levande kroppen väntar. I den där lådan för döda känslor, som drömmarna stiger upp ur om natten, lever de vidare utanför den kropp de en gång växte fram ur, och där härskar min far alltjämt ibland.

Relationen mellan föräldrar och barn är ungefär som den mellan tullare och flygpassagerare på flygplatserna; tullarna ser passagerarna i ankomsthallen genom ett fönster och kan följa allt de gör, medan passagerarna, när de från andra sidan tittar på samma fönster, bara ser sig själva. Ett barn kan inte lära någonting av sina föräldrar; det bästa de kan hoppas på är att inte upprepa deras misstag. Pappa skrev i dagboken att han hade varit både en som blivit slagen och en som slog. Om inte annat kan ett sådant påstående vederlägga idén att människan skulle vara en rationell och förnuftsstyrd varelse. Han upplevde detta att bli slagen som något ont, så varför slog han själv det onda vidare? Kanske är det själva inlevelseförmågan, förmågan att inse att de andra känner precis som man själv och att de känslorna kan vara lika viktiga och bör tas på lika stort allvar som ens egna, som alltid slås i bitar. I begynnelsen är man nära världen, tror jag, men om tilliten knäcks söker man skydd långt inne i sig själv, liksom avskuren från allt som händer utanför, och det avstånd som då uppstår övervinner man inte i första taget. Men ett sådant samband, mellan kränkningar i barndomen och ett stort avstånd till världen i den äldre personligheten, är bara uppenbart som resonemang, i det system där resonemangets regler gäller, inte i verkligheten som i en helt annan grad står öppen, och där det inte finns några linjer. När jag avskyr intimitet och känsloutbrott, och i alla relationer som jag har haft förr eller senare sökt mig mot det neutrala, avmätta, avskalade, är det inte så att avskyn är inadekvat, ett symptom på en faders- eller modersrelation som har brustit. Nej, när jag avskyr intimitet och känsloutbrott är det för att jag faktiskt avskyr intimitet och känsloutbrott, jag vill inte veta av det, vill inte vara i närheten av det, och det avstånd jag då längtar efter är något gott, då och då nästan det högsta goda. Endast sexualdriften tränger undan behovet av gränser och distans, det är bara med den jag kan övervinna intimitetsångesten och behovet av distans och komma nära en annan människa. Samtidigt, och det säger sig nästan självt, dyker intimitetsångesten upp med fördubblad styrka när det är den människan jag står närmast, som jag delar livet med, som det sexuella begäret borde överskrida distansen till, för då finns det inte längre något avstånd, och det sexuella fylls av motstånd. Socialt kan jag övervinna distansen till andra människor när jag är full, då försvinner den, men annars inte. En kram är någonting motbjudande för mig, en klapp på axeln eller en dunk i ryggen ett hot. Men då är det ju inte avståndet jag har problem med, då är inte frånvaron av empati en brist, det är tvärtom det intima som är problemet, jag menar det verkligen, jag vill inte ha det, och på samma sätt förhåller det sig med inlevelsen. Varför kan folk inte bara hålla sig borta och låta mig vara i fred? tänker jag då. Är det för mycket begärt? Den ensamhet som pappa skrev om vet jag inget om. På det sättet är jag mer fördärvad än han, i fråga om förväntningarna på mellanmänsklig närhet och inlevelse, eftersom jag inte längtar efter det, något som jag tror gör det lättare för mig än för honom, och som också gör det mindre sannolikt att jag någon gång skulle gå i hans fotspår och supa ihjäl mig. Varför i all världen skulle jag dricka om jag faktiskt hade all tid ensam för mig själv?

Några svalor flög av och an högt uppe under himlavalvet. Jag visste att det var ett meteorologiskt tecken, bara inte på vad. Antingen skulle det bli vackert väder när svalorna flög högt, eller också skulle det bli regn. Så mycket visste jag i alla fall. Jag visste också att de var så högt upp för att insekterna var det. Men hade insekterna flytt dit upp på grund av kommande lågtryck eller högtryck? Och vad gjorde de där uppe egentligen?

– Hur går det med din roman nu, Karl Ove? sa Christina. Är du helt klar med den?

– Så gott som, sa jag. Jag måste bara ändra några namn.

– Och sedan måste du skriva fyra till, sa Geir.

– Men det har uppstått några små komplikationer, sa jag och såg på henne. Jag vet inte om Geir har berättat det?

– Jo, du har en släkting som inte vill att den ska komma ut?

– Ja. Han skickar brev till förlaget och hotar med rättegång och med att gå till tidningarna. Han har en teori om att det är min mamma som ligger bakom, och att hon har fått mig att skriva boken för att hämnas på dem, eftersom min far övergav henne.

Hon log vagt och ställde ifrån sig glaset på bordet, sköt tallriken lite åt sidan för att göra plats för glasfoten, som försvann bakom den svagt uppåtböjda tallrikskanten, medan den smala slanka stängeln som förenade den med själva kupan stod som en ljuspelare i solskenet.

– Det är väl ingen som lyssnar på det? sa hon.

– Nej, inte det. Alltså det är bara en sorts bakgrundsteori, det är inte kärnfrågan. Kärnfrågan är att han anser att romanen är ärekränkande. Och att den är lögnaktig. Det vill säga att det inte är sant, det som står där.

– Han är arg, sa Geir.

– Ja, han är arg, sa jag.

Borta i andra änden öppnades dörren. Linda kom ut, och när hon hade stängt dörren bakom sig satte hon handen som en skärm mot pannan ett kort ögonblick medan hon tittade mot oss. Hon hade en blåvitrandig tröja och mörkblå shorts och ihop med det grova brädgolvet och den honnörsliknande gesten såg hon ju nästan ut som en liten matros. Jag log.

– Men finns det verkligen någon risk för att han kan stoppa utgivningen? sa Christina.

– Jag tror inte det, sa jag. Det kan hända att han försöker, jag vet inte.

Linda stannade framför oss.

– Så fint du har gjort, sa Linda och drog ut stolen på andra sidan bordet, mittemot mig.

– Då äter vi, sa jag. Var så goda.

– Tack, sa Christina. Det ser fantastiskt ut.

– Lägg av, sa jag. Det är räkor.

– Jag har inte ätit räkor än i sommar, sa Christina. Vi brukar alltid göra det.

Hon skrattade och tittade på Geir: Din far brukar bjuda oss på det.

– Ja, sa Geir. Det handlar mycket om räkor där nere.

– Där uppe, sa jag. Ni är långt söderut nu.

– Pratade ni om din bok? sa Linda.

Christina tog en näve räkor och lade dem på tallriken. Skalen var så hala och glatta att de liksom gled iväg längre än man förväntade sig, en hamnade tvärsöver tallriken med den spiralformade stjärten precis över kanten. Geir tog en bit bröd, såg sig om efter smöret, tog det. Jag tog vinflaskan och hällde upp åt Linda, medan jag nickade.

– Det är faktiskt väldigt jobbigt, sa jag.

– Tack, sa hon.

– Hade du inte väntat dig det? sa Christina.

Jag skakade på huvudet, lade en brödskiva på tallriken och tog en klunk vin medan jag väntade på att Geir skulle bli klar med smöret.

– Nej, sa jag. I princip inte. Jag hade kanske trott att han skulle bli arg, men det här hade jag inte förutsett. Jag har varit otroligt naiv egentligen. Jag tänkte att det jag skriver om har ju hänt, och då kunde ingen säga något om det. De kunde bli arga, det räknade jag med, och kanske att någon inte ville ha sitt namn med i boken, men inte att någon skulle vilja stoppa den. Och bli så vansinnigt förbannad.

– Jag har läst breven, sa Linda till Christina. Han verkar fullständigt livsfarlig. Jag blir rädd i alla fall.

– Han är inte farlig, sa Geir. Då hade han slängt in yxan i bilen och kört ner hit för länge sedan.

– Säg inte så där! sa Linda.

– Men det värsta är att han påstår att det inte är sant. Alltså att det inte gick till så som jag beskriver det. Inte att jag bara har varit slarvig eller så, utan att jag ljuger. Och att han kan bevisa det.

Geir tog en handfull räkor och släppte ner dem på sin tallrik. Jag ställde smörbyttan framför mig, drog kniven mot mig över den mörkgula ytan som blivit mjuk av solen, och bredde den lilla klicken som hade samlat sig på ena bredsidan över brödskivan. Skorpkanten var brunsvart, ytterst helt slät med en slöja av mjöl på några ställen, men porös mot snittytorna, som det mjuka vita innanmätet låg tätt intill. Jag lyfte upp skivan för att få en bättre vinkel mot kniven när jag skulle stryka av det sista smöret, samtidigt som en av de tre hissarna på hotellet började glida uppåt genom det genomskinliga röret som gick ända upp till toppen. Christina satt böjd som över ett sömnadsarbete och skalade sina räkor. Jag förnam känslan av att få fullt med småkornig rom på fingrarna, den hade en alldeles egen konsistens, lite som våt sand och lika svår att borsta bort, bara en aning klibbigare. Linda, som ännu inte verkade vilja dyka ner i koncentrerad uppmärksamhet på maten, utan tänkte vila sig lite i utkanten av den, kanske med stojet av barnens viljor fortfarande virvlande inom sig, höjde glaset.

– Skål och välkomna! sa hon.

– Skål, sa Geir.

– Tack, sa Christina.

Vi slog glasen försiktigt mot varandra, och drack. Jag ställde ifrån mig mitt och mötte hastigt deras blickar, som jag hade lärt mig att man skulle göra när jag kom till Sverige för sju år sedan, med den åtföljande insikten att människor under alla år dessförinnan hade mött varandras blickar efter avslutad skål, bortsett från mig då, som satt och inte visste någonting och blev avslöjad utan att ens veta om det.

– Jag ska inte förstöra kvällen med att prata om min farbror hela tiden, sa jag och registrerade att hissen hade stannat, att dörren gick upp och att en tjock man och en något mindre tjock kvinna klev in i den, samtidigt som en av de andra hissarna började glida uppåt. Jag ska bara avsluta det jag började säga. Om att han kan bevisa att jag ljuger.

Jag skyfflade upp en hög räkor och lade dem bredvid brödskivan, tog en mellan fingrarna, klämde åt med tummen och pekfingret om leden mellan huvudet och kroppen och vred av huvudet.

– Plötsligt var det som om jag inte längre visste vad som var sant. Det var enormt obehagligt. Det är enormt obehagligt. Det handlar ju om något jag själv har upplevt, eller hur. Plötsligt undrar jag om jag har upplevt det eller inte. Förstår du?

Hon nickade. Jag tog om skalet som gick över magen, den bulnade av trycket från rommen, som också trängde ut, kunde nästan nypa av alltihop, och lade det på tallrikskanten innan jag pillade loss skalet över ryggen och lyfte upp det, som man lyfter upp ett visir, och lade också det åt sidan.

– Det enda jag är helt säker på är att min far söp ihjäl sig. Hade jag bara skrivit det, skulle det inte ha gjort något. Som facts alltså. Men jag har beskrivit platsen där det hände in i minsta detalj. Och det är hans barndomshem. Jag har beskrivit min farmor in i minsta detalj, och det är hans mor. I rummen han växte upp i. Det är klart det är kränkande, för det är själva det privata rummet. Det är hans rum. Sedan dimper jag ner, är där några dagar och skriver en hel jävla roman om det. Som kanske till och med kommer med lögner. Eller förvrängda bilder. Jag litar inte på mig själv. Jag vet inte vad som är sant eller inte. Och så gör jag det här. Mot hans bror. Jag menar, jag har alltid beundrat honom, han har alltid haft stor betydelse för mig, som representant för någonting.

Jag strök tummen över undersidan på den lilla larvlika biten räkkött för att få bort de romkorn som satt kvar, och lade den längst ut i hörnet på brödskivan, började på en ny räka.

– Det är därför det känns så hemskt. För allt han säger väcker genklang hos något inom mig. Det finns redan där. Och när det dessutom kommer utifrån, blir det allt.

– Vad händer i praktiken då? sa Linda. Du ändrar förstås alla namn. Men är det något mer du måste göra?

– Nej.

– Jag tycker inte du ska ändra namn ens, sa Geir. Varför skulle du det?

– Det förstår du om du tänker efter lite, sa jag. Det är hans namn. Jag har inte rätt att använda det i mina syften.

– Okej, hans namn då kanske, sa Geir. Även om jag tycker att du ska köra med allas. Men din fars namn? Och din farmors? Det är inte okej.

– Det är där gränsen går, sa jag, och lade den andra räkan bredvid den första. Anmärkningsvärd var förändringen från skapelse till skräp, den lilla högen med skalbitar, huvuden, rom, antennliknande känselspröt som låg bredvid de smäckra, vackra skaldjuren.

– Antag att det skulle bli rättegång, sa Geir. Vad skulle åtalet mot dig gälla? Att du skriver om din far? Varför i herrans namn ska han skyddas? Varför ska hans namn hållas rent och fläckfritt? Tänk om ett incestoffer hade skrivit en bok om sin far, skulle den inte ges ut för att den faderns bror inte ville att hans namn skulle smutsas ner? Som om det inte var nedsmutsat av handlingen?

– Men det är kriminellt, sa jag. Det är väl en annan sak.

– Jo, i och för sig. Men när han har gjort det han har gjort mot dig. Skulle du inte få tala om det bara för att det kan spilla över på din farbror, genom att de är släkt? Det är ju absurt. Vilket är värst, handlingen eller beskrivningen av handlingen? Ska beskrivningen av handlingen vara kriminell, men inte handlingen?

– Jag tror inte det är så Karl Ove menar, sa Christina. Utan att det är beskrivningen av själva rummen som är kränkande. Det att dörren in dit öppnas och att alla som vill får tillträde.

– Det förklarar ändå inte att han blir så rasande, sa Linda. Det måste ligga något annat under.

– Varför tror han att det är din mamma som är roten till det onda? sa Christina. Hennes brödskiva var nästan täckt av ett lager vita rödstrimmiga räkor. De låg där och vilade på det tunna lagret smör, som människor på en strand, sedda från ett flygplan på väg att landa, kunde man föreställa sig.

– Jag har ingen aning, sa jag. Men han var inte så gammal när mamma och pappa blev ihop. Tio år eller något sådant. Hans storebror gifte sig och flyttade hemifrån. Det är en stor förändring för en liten pojke. Vem var hon för honom? Antagligen detsamma som hon var för hans föräldrar. Jag misstänker att de inte ville att pappa skulle gifta sig med mamma, att hon inte var rätt eller fin nog för honom. I alla fall så gick de inte på deras bröllop. Det är verkligen ett statement. Jag minns att pappa tog upp det när han gifte om sig och de inte kom då heller. Det hade alltså tagit honom hårt. Det betydde väldigt mycket. Det avvisandet och orsaken till det kan Gunnar ha tagit intryck av. Kanske inte som argument och tankar, men som känslor och därmed som sanning: sådan var hon. Och när de sedan hade gift sig och fått barn måste det ha stått klart för dem att pappa inte mådde bra. Det står i varje fall klart för mig nu, när jag tänker på det. Och eftersom han var deras och hörde till deras sida måste det ha varit uppenbart för dem att det var hon som var skuld till det.

– Så han förlorade en bror? sa Linda.

– Ja, sa jag och lade en ny räka på brödskivan, som snart var full. Det vattnades i munnen och jag skalade så fort jag kunde. Och sedan förlorade han sin bror en gång till när han började dricka.

– Och för tredje gången när du skrev om honom, sa Geir.

– Det har jag inte tänkt på, sa jag. Men det har du nog rätt i. Jag tar honom, säger att han var min, och att han var på det och det viset.

– Hur var förhållandet mellan din mamma och dina farföräldrar då? sa Christina. Hon förde brödskivan till munnen och bet en bit, och så små var rörelserna att hon för ett ögonblick fick något ekorraktigt över sig, innan hon, kanske för att jag tittade på henne, kanske för att hon bara var glad, log och allt det diminutiva skingrades.

Jag log också.

– Får jag fråga dig om en sak? sa Linda.

Christina nickade.

– Varför vill du inte ha något vin?

Christina skrattade och höll handen för munnen. Geir log sitt bredaste leende. Och Linda log.

– Vi väntar barn, sa Christina.

– Jag visste det! sa Linda.

– Är det sant, sa jag och tittade på Geir. Varför har du inte sagt något om det?

– Vi säger det nu, sa han.

– Jag kan ju se det, sa Linda. Du har fått större mage.

Christina tittade ner på magen och lade handen på den. Blicken när hon tittade upp igen var lycklig.

– När är det dags? sa Linda.

– I slutet av december, sa Christina.

– Så underbart, sa Linda.

– Grattis, sa jag och höjde glaset.

– Vi blev inspirerade av er, sa Geir. När vi var här på nyårsafton och såg John. Tanken på att få en likadan till. Han var så glad och bara sträckte upp armarna mot oss.

– Det blir bra för Njaal, sa Linda.

– Ja, sa Christina. Det blir roligt för honom att bli storebror.

– Har ni berättat det för honom än? sa Linda.

Christina skakade på huvudet.

– Vi har berättat det för mina föräldrar. Och för Geirs far.

– Vet ni om det blir en flicka eller pojke? sa Linda.

– Nej, sa Christina. Det vill vi inte veta heller.

– Vi vill ha kvar spänningen, sa Geir.

– Jag kan inte fatta att du har gått omkring här i två dagar utan att säga ett ord om det, sa jag. Eller jo, det gör jag ju förresten. Minns du när jag berättade att vi skulle få Heidi?

Geir nickade.

– Då väntade ni Njaal. Ändå sa du ingenting. Två månader senare kom det.

– Ja och? sa Geir.

– Det är alldeles för disciplinerat för mig. Vi har inte kunnat hålla någonting hemligt. Hur många dagar gick det innan vi hade berättat det för alla? sa jag och tittade på Linda.

– Två, kanske, sa hon.

– Det är familjen Strai som tittar på familjen Hamsun, sa Geir.

– Ni är familjen Strai då, antar jag? sa jag.

– Givetvis, sa Geir. Vi betraktar storögt allt ni håller på med. Vi har ju koll på allt.

– Vad glad jag blir för er skull, sa Linda och tittade på Christina.

När jag såg på henne, den inre glöden som nu visade sig i ögonen, föll allt på plats; jaså, det var därför! Hon hade varit så inåtvänd, inte som om det var världen hon vände sig bort från, något där hon drog sig undan, utan som om det fanns något bra där, i det inre.

– Vi har till och med namnen klara, sa Geir och tittade på Christina.

– Är det efter sex månader som ni ska tillkännage dem? sa jag.

– Om det blir en flicka ska hon heta Frøydis, sa Geir. Och om det blir en pojke ska han heta Gisle.

Medan vi satt där, på den smala hyllan ovanför stan och åt och drack, gick solen långsamt ner, rödare och rödare, samtidigt som mörkret omärkligt började stiga omkring oss, först nere på gatorna, där luften liksom blev mer grovkornig och färgerna på bilarna och människorna och husen sakta grånade. Vi pratade om barnet de väntade, vi pratade om barnen som hade kommit, vi pratade om det som redan hade blivit förr i tiden, åren vi bodde i Stockholm, och vi pratade om breven från Gunnar. Jag ville egentligen inte det, men jag hade en så stor oro inom mig som måste dövas, och enda sättet, som jag kände till, att göra det var att prata om det. När vinet var uppdrucket och alla var belåtna bar Linda och jag in det som stod på bordet. I köket satte jag på kaffe och tog fram glassen ur kylen.

– Fin kväll, sa Linda.

– Ja, sa jag.

– Mår du bra? sa hon.

– Ja, sa jag. Eller, både och. Men det känns bra att vara här.

Jag lade armarna om henne. Vi stod så ett ögonblick, sedan gick hon för att hämta lyktan hon gett mig i födelsedagspresent en gång, en sådan där gammaldags av plåt och glas, som ett stort blockljus står och brinner i, eller som nu, eftersom vi inte hade fler, många små värmeljus.

Jag stod inne i vardagsrummet och såg henne gå förbi med lyktan lysande i skymningen. Sedan bar jag ut glassen, jordgubbarna, kexen och kaffet på en bricka, tillsammans med koppar, fat och skedar.

Mörkret i augusti är det finaste av alla mörker. Det är inte ljust och öppet som junimörkret, liksom fyllt av möjligheter som det, men det är heller inte stängt och slutet som höst- eller vintermörkret. Det som har varit, våren och sommaren, står fortfarande öppet i augustimörkret, medan det som ska komma, hösten och vintern, är något man kan se in i men ännu inte är en del av.

Ljuset från lyktan flackade över bordet, kastade sitt sken över ansikten och ögon. Mörkret steg, och på gatorna nedanför hade det tystnat. Hissarna for upp och ner, trafikljusen slog om, då och då kom folk strosande från gågatan, familjer på kvällspromenad eller ungdomar på väg ut, kanske till en park, där de skulle sitta och dricka, eller till ett utekafé. Det fanns en spänning omkring dem, om det inte var i mig den fanns, väckt av dem som gjorde det jag så många gånger hade gjort och fortfarande kände en dragning till, gå ut och känna att i kväll kan vad som helst hända.

Men den känslan fanns också i augustimörkret, tänkte jag. Också i det fanns det löften och förväntningar. Något ska slutas, något ska öppna sig. Livet ska levas. Genom höst och vinter, vår och sommar, alltmer mättat för varje varv. Ja, var det inte det som hände? Aldrig hade augustimörkret varit lika laddat som nu.

Laddat med vad?

Skönheten över tiden som går.

När vi hade ätit och jag hade hämtat konjaken och vi fått ett glas av den, gick jag in för att pissa. På vägen tittade jag in i barnens rum, där de låg och andades som djur, alldeles slutna i sig själva. Rösterna från de tre på terrassen trängde in lite svagt, jag hörde Lindas röst och hennes skratt, och tänkte på hur det var att vara barn och somna till ljudet av föräldrarna. Ljudet av livet utanför dem själva. Jag pissade, det var skönt, och jag tittade på mig själv i spegeln medan jag tvättade händerna. Varken de djupa fårorna i pannan och ner längs kinderna, eller de små rynkorna som hade kommit i ögonvrån, hade funnits där när Vanja föddes. Men känslan jag hade, hade jag alltid haft, den var densamma nu som när jag var tjugo, och kanske var det därför jag inte såg en fyrtioåring i spegeln, trots att åldern var framträdande och uppenbar, utan mig själv, Karl Ove.

Jag torkade händerna på handduken, gick in i sovrummet och öppnade mejlen, som alltid med bankande hjärta och ett stort obehag i kroppen.

Ett mejl från Amazon och ett från Tonje.

Jag öppnade det senare.

Kära Karl Ove

Beklagar att jag inte har hört av mig förrän nu. Dina antaganden stämmer. Jag hade blixtrande huvudvärk och nervösa ryckningar i ena ögonlocket i tre dagar medan jag läste romanen. Efteråt försökte jag komma underfund med varför jag blev så upprörd. För det första var det rädslan att bli utlämnad. Efter hand blev själva läsningen en påfrestning. Alla små historier som jag hade glömt blev plötsligt så verkliga igen, det blev du också och det du en gång var för mig.

När jag hade läst ut den tog jag det lite lugnare. Tore har rätt, jag är en prinsessa, i boken märk väl. Men jag vill gärna försöka se lite principiellt på det hela också, om det kan gå för sig. För jag vet ju inte vad du skriver om mig i den femte boken. Och jag kan ju inte säga att allt är okej så länge du bara skriver snälla saker. Jag har därför bestämt mig för att inte blanda mig i på något som helst sätt. Det här är ditt projekt. Använd hela namnet, det får bära eller brista. Några synpunkter på boken förmår jag inte komma med, det förstår du säkert. Men det skar i hjärtat att läsa den. Kära, kära Karl Ove.

Allt gott,

Tonje

Lättnaden var så enorm när jag läste det här, och den sista raden så överraskande kärleksfull att jag blev blank i ögonen. Jag stängde mejlet, och blev sittande en stund vid datorn. Jag ville att känslorna skulle lägga sig lite innan jag gick ut till de andra. Bara det att jag hade fått ett mejl från Tonje kändes som att bedra Linda. Att jag levde ett hemligt liv utanför familjen. Och det gjorde jag ju också, jag hade ett liv före den, och om jag i vanliga fall inte tänkte på det, hade jag gjort det när jag skrev den första romanen. Jag hade väckt det livet till liv, alla människor som jag hade något förhållande till på den tiden hade jag väckt till liv i mitt inre, och med det förflutna återuppväckt hade jag alltså vistats bland dem, min familj, utan att säga ett ord om det, utan att på något sätt visa det men ändå, mitt bland dem.

Efter kanske tio minuter reste jag mig och gick genom lägenheten. Brevet från Tonje måste jag skicka till förlaget, dels för att de måste bli informerade om allas reaktioner, nu när det hade blivit ett sådant rabalder om manuset, dels för att jag ville att de skulle förstå att jag inte var helt ovederhäftig, för även om Gunnars brev var ursinniga, kände jag på mig att de på förlaget tänkte ingen rök utan eld, att det nog kunde finnas mer än ett korn av sanning i Gunnars beskyllningar. Jag var ju författare, jag livnärde mig på att hitta på saker, och förmodligen, tänkte jag att de tänkte, var min beskrivning av de egentliga omständigheterna färgad av mitt romantemperament, det vill säga överdriven, och kanske till och med starkt överdriven. I synnerhet Geir Berdahl misstänkte jag för sådana tankar. Revisorns sanningskärlek mot författarens opålitlighet. Att Tonje inte reagerade som Gunnar, och dessutom kände så pass stort förtroende för mig att hon gav mig fria händer i fråga om beskrivningen av henne och vårt förhållande i de kommande böckerna, var inte något bevis för någonting, men åtminstone tecken på en annan tendens.

Men det skulle jag göra i morgon. Nu skulle jag sitta i mörkret på terrassen med Linda, Christina och Geir, upplyst av skenet från lyktan, dricka konjak och prata om vad som än kunde dyka upp som samtalsämnen.

När jag kom ut till dem höll Linda som bäst på med en historia. Det var från vår första sommar här. När lägenheten, terrassen och staden var alldeles nya för oss. Nästan varenda kväll hade vi suttit här ute efter det att barnen hade somnat. Sommaren hade inte haft något slut; långt in i september hade vi fortfarande kunnat sitta här på kvällarna. Vi hade köpt ett babylarm, sändaren stod i barnens rum, mottagaren på bordet mellan oss. När de rörde sig, eller åstadkom ett ljud på något annat sätt, slogs mottagaren på, och vi kunde höra det. En kväll slogs den på, ett av barnen grät. Jag gick dit, men hon, om det nu var Vanja eller Heidi, måste ha somnat om, för när jag kom in låg de tysta och sov. Jag gick ut igen. I mottagaren hördes ny gråt. Den här gången gick Linda in. Samma sak var det för henne; de sov. Det var hemskt, för det var ett barn som grät i mottagaren. Knastrande och liksom långt bort. Jag fick för mig att det var ett dött barn, ett barn på andra sidan som grät, och att vågorna från den gråten fångades upp av radiomottagaren. Jag sa ingenting om den tanken, för Linda blev så orolig, hon skyndade in till barnen igen, den här gången med mottagaren i handen, för att med egna ögon kunna se att gråten i den inte kom från hennes barn. Medan hon var borta förstod jag hur det hängde ihop. Vi befann oss i en stad, det bodde hundratals människor omkring oss, några av dem hade förstås samma sorts babylarm som vi.

Jag sa det till Linda när hon kom tillbaka. Hon andades ut. Men några minuter senare tittade hon på mig och sa: Men det kommer ju ingen in till barnet.

När hon berättade historien var obehaget vi båda hade känt då borta. Det hade blivit en historia. Men Linda hade nyligen skrivit en novell som handlade om den episoden. Där var obehagskänslan intakt, kanske ännu starkare. För sådan var hon, det var hennes begåvning, att kunna koncentrera livet i punkter av oerhörd intensitet och meningsmättnad. Jag fick ofta tårar i ögonen när jag läste det hon skrev, så också av den här, för att det i ett slag stod så klart för mig vem hon var.

– Babylarmet köpte vi ju när vi skulle till Gotland, sa jag. Minns du det? Den resan?

– Ja, sa hon. Jag minns att på morgonen sprang du till affären med ryggsäck för att handla.

– Sprang? sa Geir. Hur långt var det?

– Jag sprang en mil, sa jag. Det var några månader där som jag var i otroligt bra form. Men det visste jag inte om. Allting är relativt. När man klarar en sak, är det alltid något annat man inte klarar. Så jag fokuserade på det.

– På semester med barn utan bil, det är en helt egen genre, sa Linda.

– Det är småbarnslivets sonett, sa jag. Svårare blir det inte.

– Men det var härligt, sa hon. Jag var gravid med Heidi. Och Vanja var så liten! Vi tyckte hon var stor. Men hon var ju bara ett litet kryp.

– Ja, sa jag. Fy fan i helvete vad fort tiden går! Det är ju som om det där hände när man själv var barn.

Vi hade varit där i två veckor, hyrt ett hus precis i skogsbrynet, och mitt i skogen, som på alla andra sätt påminde mig om skogen i Hove, eftersom den bestod av tallar och sträckte sig ända ner till havet, mitt i den skogen stod det några vita raukar. Å, vilket sug det låg i den anblicken. Varenda eftermiddag, medan Linda och Vanja var kvar i huset, sprang jag dit för att titta på dem. De såg ut som statyer där de stod. Manshöga, vita, mitt bland de smärta tallstammarna. Det var något totemaktigt över dem, det var associationerna jag fick, till indianerna och en värld utan bilar, utan asfalt, utan betong, utan glas, utan maskiner. Bara det som växte, och människorna som levde bland det som växte. Jag sprang dit, såg det, det fyllde mig med känslor, och sedan sprang jag tillbaka till min lilla familj.

Nu var det inte längre något som hade hänt nyligen, utan något som hände för länge sedan, precis som det här, den här kvällen på terrassen, en dag om inte så många år skulle vara något jag såg tillbaka på som något avskuret från mitt liv nu. Ett minne är en avsats på medvetandets berg, där sitter vi och skålar och pratar, och på avsatsen under sitter pappa i sin stol, han är död, ansiktet är alldeles blodigt. Och på en avsats under den sitter vi ute på en rastplats någonstans i Agders inland, pappa, mamma, Yngve och jag, vi har plockat bär hela förmiddagen, nu sitter vi och äter vår matsäck, och alldeles intill rinner en älv, vattnet är grönt och vitt och iskallt; det kommer från högfjället bakom oss, och på andra sidan, vid vägkanten, dammig av damm, står vår röda Kadett.

Men ännu var det inte minne, var det inte dåtid, ännu var det bara hit vi hade kommit, till den här kvällen, som närmade sig sitt slut.

– Är du inte trött? sa Linda till Christina som nickade, jo det var hon, och när det var sagt var det över, för vi var trötta allihop, och barnen vaknade i värsta fall fem, i bästa fall halv sex, så det var bara att duka av, ställa in i diskmaskinen, släcka lamporna, borsta tänderna och gå till sängs.

Jag låg på rygg i mörkret och väntade på att Linda skulle bli klar i badrummet. När hon kom och liksom sänkte sig ner i sängen som i ett vatten lade jag armarna om henne och höll henne hårt och kände henne mot mig, hennes värme, och doften.

– Jag älskar dig, sa jag. Och av någon konstig anledning grät jag när jag sa det. Men det var ljudlöst, det var bara ögonen som fylldes av tårar, hon märkte det inte.

Dagen därpå åkte vi till stranden. Linda stekte pannbiffar och bredde smörgåsar, jag gjorde en omelett, bryggde kaffe och blandade saft, vi lade alltihop i en kylväska, packade ner en stor filt, handdukar och baddräkter och de för flickorna så livsviktiga armpuffarna, tog på dem sandaler och sommarklänningar, varsin keps, smorde in dem med solkräm, satte John i vagnen och gav oss iväg. Fram till den sommaren hade Ribersborg varit synonymt med stranden för oss, men där fanns det inte skugga någonstans och Linda, som inte tålde sol och gömde sig under bredbrättade hattar och bakom stora solglasögon hela sommaren, förutom att hon alltid valde den skuggiga sidan av gatan och alltid satt under parasoll när vi var på kafé, i motsats till mig, som alltid ville ha så mycket sol som möjligt, fick med oss till stranden i Sibbarp i början av sommaren, för även om den låg rätt långt bort växte det träd precis vid stranden som skänkte den härligaste djupa skugga under sina kronor, och sedan dess var det dit vi åkte när vi skulle bada. Det var för långt att gå, vi fick ta bussen borta på Bergsgatan vid Konserthuset; det tog en knapp halvtimme med den ut till Sibbarp. Njaal, Heidi och Vanja gick först, sedan kom Linda med kylväskan hängande över axeln, Christina med en ryggsäck på ryggen, Geir med en bag i handen, och längst bak kom jag dragande på Johns vagn med en stor trunk fullproppad med allt möjligt. Det var varmt, och på busshållplatsen fanns det ingen skugga, så det var en lättnad när bussen kom redan efter tio minuter. Den var nästan full. Geir och Christina hittade en plats längst fram, där satt Njaal i Christinas knä, medan Vanja och Heidi satte sig på sätet precis bakom den fria ytan mitt i bussen, och sedan Linda och jag bakom dem, Linda med John i knät. Genom staden, förbi sjukhuset och in på det stora området bakom Pildammsparken, där det gamla och ovanligt vackra Stadion låg, det var format som en avlång skål eller en flatbottnad båt och var från funktionalismens dagar, tyvärr inte särskilt lämpat för fotboll, eftersom det hade breda löparbanor och svag lutning på läktarna, och det var också därför man byggde ett nytt stadion bredvid det. På området låg också Baltiska Hallen, och en stor konstgräsarena. Jag hade varit där flera gånger första vintern vi bodde i Malmö, det var några journalister som spelade fotboll där mitt på dagen två gånger i veckan, och jag hade kastat mig in i laget.

Jag torkade svetten ur pannan och upptäckte att vi korsade Bellevuevägen. Jag var så lite hemmastadd i den här stan att jag ännu inte förstått hur stadsdelarna hängde ihop. Då var vi alltså i närheten av kolonilotten, tänkte jag. Blotta tanken på det stället förmörkade mitt sinne. Jag tittade på Linda och John. Han var fuktig i ansiktet, ögonen klippte som munnarna på två döende fiskar. Om bara några sekunder skulle han inte längre kunna stå emot sömnen som verkade med sådan kraft i den åldern.

Vanja vände sig om och fångade min blick och frågade när vi var framme. Några minuter till, sa jag. Hur lång är en minut, sa hon. Sextio sekunder, sa jag. Hur lång är en sekund, sa hon. Från nu till nu, sa jag. Det var kort, sa hon. Ja, men var snäll och börja inte räkna. Hon såg på mig. Varför inte? sa hon. Jag ryckte på axlarna. Om du vill så får du ju, sa jag. Hon började räkna. När hon kom till trettioelva rättade jag henne. Vi kom in i Limhamns centrum, fullt av bilar på huvudgatan, fullt av folk på båda trottoarerna. Vad kommer efter trettionio, pappa? sa Vanja. Fyrtio, sa jag, och tittade på Linda. Sover han? sa jag. Hon nickade. Vi körde längs sjösidan, snart bredde stora gräsmattor ut sig, här och var växte dungar av mörkgröna lövträd, och sedan svängde bussen in på ändhållplatsen. Linda bar John bort till vagnen, han vaknade och började gråta, jag lyfte ut vagnen, hon försökte sätta ner honom, han sprattlade med benen, jag tog över och han gav sig efter kanske tjugo sekunder, så jag fick ner hans ben i vagnen och kunde ta trunken och följa efter de andra medan han lutade sig bakåt och strax efteråt somnade om. Jag småsprang tills jag hann ikapp Linda. Vanja och Heidi och Njaal gick framför oss, snodde hit och dit som tre byrackor. Småbåtar i hamnen, en pir, ett myller av människor innanför den. Också på gräsmattan vi gick över var det folk, några gående, några lekande, någonstans surrade ett radiostyrt flygplan, några satt på filtar. Luften yrde av nyckelpigor, några landade på min vita T-shirt, jag knäppte bort dem. Vi vandrade över den stora öppna gräsmattan, förbi kiosken och följde den grusbelagda stigen längs insidan av stranden bort till den norra änden, där träden fanns. Vi gick förbi en kvinna i baddräkt, hon gick så där försiktigt som man gör när man inte är van att gå barfota, och tre unga män, kanske tjugo, med kalsongkanten synlig innanför de lågt skurna badshortsen. Linda gick bredvid Christina nu, medan barnen var långt framför dem, de sprang för att komma först. Geir stannade och väntade tills jag kom ifatt honom.

– Såg du henne? sa han.

– Vem då? sa jag.

– Hon i baddräkten. Den var alldeles blöt över brösten. Alldeles dyblöt. Men torr för övrigt. Så hon hade inte badat. Det var mjölk. Bröstmjölk.

– Jag såg ingenting, sa jag.

Det knastrade under fötterna, jag stannade till för att se vad det var. Det var nyckelpigor. De låg överallt på marken. Tjockt av döda nyckelpigor på stigen och i gräset. I luften var det också fullt av dem. Jag fortsatte bort mot trädet, bredde ut filten i skuggan och började hjälpa Heidi att få på baddräkten och armpuffarna, medan Linda hjälpte Vanja. John satt och sov i vagnen med hakan mot bröstet och hatten över ögonen. Tre nyckelpigor satt på hans T-shirt, en på det lilla hattbrättet. Jag kände dem i håret, och skakade på huvudet.

– Orkar du bada med dem? sa jag till Linda, hon nickade och bytte om medan jag började ställa fram maten. Det var fullt av nyckelpigor på filten. Jag såg upp. Det kom stora svärmar flygande mot oss. Jag tittade ner på bröstet, fyra stycken hade satt sig där. Jag knäppte bort dem, tog tag i filten och skakade den, bredde ut den igen, började ställa fram fryslådorna med smörgåsar, pannbiffar, sallad, omelett och oliver.

– Fy fan, vad mycket nyckelpigor, sa jag.

Geir stod och slog omkring sig i luften. Christina var på väg över stranden med Njaal i handen. Nu när jag visste det kunde jag se att hon var gravid. Hon viftade också omkring sig. Njaal härmade hennes rörelser. Linda skakade på håret. Heidi och Vanja stod hand i hand nere vid vattenbrynet och såg ut över vattnet. Filten var full med nyckelpigor igen.

– Det går inte att äta här, sa jag. De är ju överallt. Har du sett, sa jag och pekade på svärmarna som kom flygande åt vårt håll.

– Det kanske är bättre där borta, sa Geir. Det är öppnare och blåsigare.

Vi gick dit bort, det som var änden av den vida gräsmattan, men det var lika mycket nyckelpigor i luften och på marken där.

– Vi kan lika gärna sitta där vi sitter, sa jag. De är ju inte farliga.

Tillbaka i skuggan försökte jag ignorera dem så gott jag kunde. Tände en cigarett, slog upp en kopp kaffe. Bara några sekunder senare låg en nyckelpiga och flöt i kaffet. Jag tog upp den, drog ett bloss och blåste ut ett stort moln framför mig, ifall det var likadant med nyckelpigor som med myggor, att de undvek tobaksrök. Geir hade gått ner till stranden, nu var alla sex därnere. Linda vadade sakta ut med Heidi och Vanja. Vattnet nådde henne till höfterna ungefär. Hennes hy var vit som marmor. Luften var tjock av små svarta prickar. De hade satt sig på alla fryslådor, och överallt på filten. De kröp på mina skor, på shortsen och på T-shirten. Det var fruktansvärt. Nyckelpigor hörde ju till de vackraste insekterna. Med sin nätta, nästan blomlika skönhet var de det monstruösas motsats. Mygg kunde komma i jättelika svärmar och befinna sig överallt, det var inte onaturligt, men när nyckelpigor gjorde det fick det något hotfullt över sig, det var som om något hade slagit slint, som om något som skulle vara stängt hade gått upp, och när jag tittade ut över sundet, där den gigantiska Öresundsbron reste sig oroväckande nära i sydväst, och siluetten av kärnkraftverket i Barsebäck var synlig i nordväst, och den blå luften över den blå glittrande havsytan var full av små svarta prickar som jag visste var nyckelpigor, tänkte jag att det är så här världen går under.