27 augusti, 08.06. Jag sitter i ett annex på Møn i Danmark, jag ska framträda här i eftermiddag och i morgon eftermiddag, och körde hit från Glemmingebro i går kväll. Lindas mamma är hemma hos oss för att hjälpa till, det har hon varit hela den senaste månaden. När jag är klar här ska jag sätta mig i Malmö och avsluta romanen. På fredag ska jag till litteraturfestivalen på Louisiana utanför Köpenhamn tillsammans med Linda. Saker och ting förändras i hennes liv. Hon har börjat ta ett fastare grepp om det. Hon går en lång promenad varje morgon, hon har slutat röka, dricker inte alkohol längre, inte ens ett glas vin till maten, hon äter sunt, och i över en månad har hon inte varit högt uppe eller långt nere, utan liksom närvarande i sig själv.

I går natt vaknade jag av att hon skrek.

– Hjälp! skrek hon, högt och långdraget, som om en fara hotade.

Jag vaknade förstås med ett ryck, och lade armen om henne och sa att det bara var en dröm. Hon mumlade att hon visste det, och somnade om. Klockan var halv fyra, jag gick ner i köket och bryggde kaffe, gick upp på vinden i det andra huset och började skriva. Avsnittet om hennes pappas begravning hade jag skrivit strax efter det att det hade ägt rum, och sedan glömt. Jag kom på det för att hon hade ropat på hjälp på flygplatsen och ropat på hjälp nu. Då hade jag tagit det bokstavligt, hon ville ha hjälp med att bära John, men när jag läste om det igen var det omöjligt att inte uppfatta det som något annat och större, ett rop från hennes inre, till mig, jag måste komma till undsättning. Jag måste lägga allt annat åt sidan, hon var i nöd. Jag måste hjälpa.

Det gjorde jag inte. Jag blev arg och generad.

När hon ropade i går natt tänkte jag att jag skulle hjälpa henne. Jag hoppas jag kan det, jag hoppas jag räcker till. Jag hoppas att jag har tagit lärdom.

*

28 augusti, 04.56. Alldeles mörkt ute. Huset jag sitter och skriver i ligger precis vid havet, och det första jag gjorde när jag vaknade för en timme sedan var att ligga och lyssna till det svaga bruset från bränningarna där nere. I går natt vaknade jag av att det blixtrade och åskade, så våldsamt att hela landskapet blev upplyst av de flimrande elektriska urladdningarna. Blixtarna slog ner precis utanför, ljudet kom samtidigt som skenet, stora explosioner. Sedan började regnet vräka ner, även det våldsamt, en störtsjö av vatten slog och smattrade överallt. När jag pratade med värdparet senare på förmiddagen berättade de att vattnet hade svämmat in över köksgolvet. Strax före två körde vi till lokalen där arrangemanget skulle hållas, och på flera ställen stod vägen under vatten, mellan en halv och en meter djupt. Hela landskapet var fullständigt genomdränkt av vatten. Jag kan inte komma ihåg något åskväder från min barndom som var lika intensivt och rasande som det här, inte heller från senare i livet, inte förrän vi flyttade till Malmö och den blytunga sensommarhorisonten kunde vara genomstungen av de snabba ljusspjuten som pilade snett ner mot marken, och himlen full av dunder och brak. Förmodligen är det inte konstigare än att förhållandena i atmosfären är annorlunda här. För det kan väl inte vara så att det blir fler och fler åskväder som ökar i intensitet för varje år som går?

Arrangemanget i går gick bra. Det kom tvåhundra åhörare, och jag pratade i två timmar, först med intervjuaren som ställde sina frågor, sedan med publiken som ställde sina. Min strategi i sådana sammanhang är enkel, jag försöker vara närvarande i ögonblicket så gott jag kan, inte säga saker jag har sagt förut utan försöka besvara varje fråga som om det var första gången den ställdes. Och sedan försöker jag undvika alla former av självkritik, bara säga det som faller mig in där och då. Efteråt minns jag inte vad jag har sagt, och jag vill bara dra mig undan, för jag har suttit på en sorts utställning där uppe, alla har tittat på mig, inte bara fått en glimt, utan iakttagit mig i över två timmar och jag har tagit stora risker genom att inte förställa mig. Det är underligt att det ska göra så ont, men det gör det. När de skrattar åt något jag säger, eller det kommer en sorts suck som betyder att jag bekräftar något de själva har tänkt, gör det ont i mig, för jag lurar dem, det är känslan jag får, de går på mina knep. Linda sa en gång att jag var en kringresande i allvar, och det är en träffande beskrivning. Mathias, som dök upp på Kulturhuset i Stockholm när jag var där för två veckor sedan, sa efteråt till sin mamma att jag hade varit fantastisk, och att han aldrig hade sett mig så varm och hjärtlig någon gång förut. Och det är just det som är grejen, när jag är med Mathias eller Linda eller vem som helst av dem som är mina närmaste, är jag motsatsen till varm och hjärtlig. Det är alltså som om jag bara kan vara varm och hjärtlig inför många främlingar, och inte inför några få, närstående. Därför är det som ett slags knep, något jag gör. När jag sitter på scenen och pratar med en publik är avståndet stort. Det kan jag hantera, och uppträda förtroligt och varmt. När jag efteråt sitter vid ett bord och äter med arrangörerna är avståndet till dem litet, men inom mig är avståndet stort. Jag säger ingenting, och verkar nog avvisande och kall, inte öppen och varm, som på scenen bara för en stund sedan. Det är som om det att jag har fått ett namn gör att jag kan vara den jag innerst inne är eller känner mig som, men bara i arrangerade situationer, inte normala sociala situationer. Därför känner jag mig så falsk efteråt, även om jag faktiskt har varit mer äkta. Leendena, vänligheten, den beundran jag möter när jag signerar böcker, allt sådant är outhärdligt, inte för att det inte är välment, utan för att det uppstår på fel premisser. Jag måste avvisa det i mitt inre. Samtidigt räknar jag med att jag kommer att sakna det sus som möter mig när jag kommer in i en lokal, alla blickar som i smyg kastas mot mig överallt, applåderna som sköljer över mig, då när vinden vänder, min stjärna dalar och jag har blivit gamla nyheter.

En annan stark känsla jag fick efteråt var att jag hade svikit romanen genom att prata om den offentligt. Än är den inte offentlig, än är den bara min, den är en plats jag uppsöker och lever i varje dag, en del av mig, mitt inre, som i samma ögonblick den kommer ut, blir en del av det yttre och inte längre något jag uppsöker eller lever i. Att prata så mycket om den som jag gjorde i går kändes inte bra. Förtroligheten mellan mig och romanen bröts på sätt och vis. Och när jag pratade om den verkade den bättre, intressantare och viktigare än den är. Särskilt essän om Mein Kampf verkade väsentligare när jag pratade om den, för det lät bra, fyrahundra sidor om förkrigstidens Wien, mellankrigstidens Weimar, hur tiden och psykologin hänger ihop, konsten och politiken, och formeln för allt mänskligt, jag-du-vi-de-det, det var lätt att prata om och fick en aura av något betydelsefullt över sig i det sammanhanget. Jag pratade om det för att de hade gjort sig besvär att komma dit, och då kändes det som om jag inte bara kunde sitta och prata om mig och mitt, jag måste förvandla det till något som var relevant för dem, skapa ett vi, och det gjorde jag. För att rädda ögonblicket, inhösta en kortsiktig vinst, svek jag romanen. Så blandas allting där jag sitter. Bra och dåligt, falskt och äkta, litteratur och verklighet, det egna och det allmänna. Som om det inte räckte stack någon till mig Weekendavisen, där den fjärde boken, som just har kommit ut här, recenserades. Jag ögnade igenom den när jag kom hem. Det var Bo Bjørnvig som hade skrivit den. Han skrev att jag för första gången i sviten inte hade varit ärlig, och att det var påtagligt genom hela romanen. En ton som klingade falskt, alltså. Jag har inte tänkt på den romanen sedan jag skrev den, men när jag läste det här kom den tillbaka, och jag visste att det var sant det Bjørnvig skrev. Jag hade inte varit ärlig i den boken. Jag skrev den när pressen var som störst, för de två första romanerna hade kommit ut då, och debatten om dem rasade i medierna, det kom flera artiklar om dem varenda dag, alla hade en åsikt om dem, en tidning som Morgenbladet använde hela förstasidan och flera sidor inne i tidningen åt det omoraliska i det jag hade företagit mig, och publicerade min fars namn och dessutom bilder på en rhododendronbuske han hade planterat, och på mina farföräldrars hus. I romanen finns inte det huset med, jag har förlagt handlingen till en annan plats, och deras namn finns inte heller med i romanen, men i och med den artikeln blev de offentliggjorda. Andra tidningar ringde runt till alla romanfigurer de kunde spåra upp. Jag pratade med Jan Vidar, han hade kommit ut ur sitt eget hus, och där stod det minsann två reportrar som ville intervjua honom om mig. Jag pratade med Mathias, han hade kommit hem från dagis med sin son i Stockholm och höll på att laga middag när det ringde på dörren, det var två journalister från Norge, de ville prata om mig. Mathias, som inte ens var med i romanen, sa nej tack, det ville han inte. Så fort han hade stängt dörren ringde han sin mamma och varnade henne. Det var journalister på väg. Mycket riktigt, strax efteråt ringde de på hennes dörr. Hon öppnade inte. De gick men kom tillbaka senare på kvällen, när hon hade gått och lagt sig. De gav sig inte, och hon vågade inte ens gå på toaletten av rädsla för att de skulle förstå att hon var hemma, och aldrig ge sig. De ringde till Vidar också, hennes exman, som är över sjuttio år och bor kvar i sitt hus ute i skogen, och frågade vad han tyckte om mig och det jag hade skrivit om hans före detta fru. De ringde till mamma och till Yngve, Tonje och Tore, och fyra av mina gamla kamrater framträdde i lokaltidningen på orten där jag växte upp, och berättade hurdan jag hade varit och vad vi hade gjort. Alla mina gamla flickvänner ringde de till och mina gamla lärare ringde de till, en av dem, den ende jag hade nämnt med fullständigt namn, Jan Berg, ställde upp i tv och berättade hur det kändes att bli beskriven som ”ond” i höstens succéroman. Varenda dag stod det någonting om böckerna i tidningarna, och foton på mig fanns överallt. Hela mitt privatliv ställdes på ända, det fanns inte längre några gränser, när jag var på Litteraturhuset i Oslo sprang en journalist från Dagbladet efter mig och ställde samma fråga om och om igen, hade jag haft sex med en minderårig? Det var del fyra han pratade om, som jag då satt och skrev, och frågan, som egentligen var liktydig med att fråga om jag var en våldtäktsman, ställdes för att jag hade återgivit ett samtal som Geir A. och jag hade haft om saken i del två, och för att jag hade sagt att del fyra handlade om tiden i Nordnorge. Ingenting av det som stod i tidningarna, som sades i radio eller i tv, såg eller hörde jag själv, men jag fick det återberättat, och jag blev informerad om alla journalister som ringde än den ena, än den andra. Mig bombarderade de med mejl i början, men det upphörde rätt snart, så det var som om jag befann mig i stormens öga. VG intervjuade dem som jobbade på den kinesiska snabbmatsrestaurangen vid sidan om porten till mitt hus, fick jag höra, och dem som jobbade på kaféet jag brukade gå till, och Malmös kommunalråd och hyresvärden som de frågade hur mycket jag betalade i hyra för vår lägenhet. I det klimatet, där man verkade vända på varenda sten i mitt liv, satt jag och skrev om det året jag arbetade som lärare i Nordnorge. Det var en väldigt liten ort där alla kände alla, och det hela var känsligt, för jag hade varit där som lärare, och det var en sak att skriva om livet med familjen eller med mina närmaste kretsar, en annan sak var det att skriva om barn som jag hade träffat i skolan i egenskap av lärare, det de visade mig då hade förstås visats i en sorts total men omedveten förtrolighet som inte visades mig som person, utan den roll jag hade som lärare, utan en tanke på att läraren skulle kunna skriva om dem och deras liv. Föräldrar anförtrodde sig åt mig angående sina barn, och då också indirekt angående sig själva. När jag skrev de två första delarna hade jag inte en tanke på offentligheten; jag var van vid att det jag skrev och tänkte på sätt och vis blev kvar i romanen, även de ställen där jag hade skrivit något upprörande – när romanen kom ut var det som om det upprörande inte fanns, som om jag inte hade skrivit det. I min debutroman skrev jag om en tjugosexårig man som låg med en flicka på tretton, och hon var hans elev. Det var ingen som tog upp det. Det var ett farligt ämne, men romanen gjorde det ofarligt. Romanen såldes i sjuttiotusen exemplar sammanlagt, så det var rätt många som hade läst den, men det fanns ändå inte, det stannade hos läsarna. När jag kom till den punkten i romanen, sommaren 1997 måste det ha varit, satt jag med Tore i en säterstuga utanför Jølster och skrev på ett filmmanus tillsammans med honom. Jag berättade vad jag hade skrivit, och vad jag funderade på att skriva om. Jag frågade honom om jag kunde göra det. Överskridandet var stort, jag gick i två veckor och grubblade på det, kan jag skriva om det, och i så fall, varför skriver jag om det. Tore ansåg att jag skulle göra det. Jag kom själv till samma slutsats, och jag skrev det, fylld av obehag och rädsla, det kändes som om jag gjorde något fult. Om jag hade varit fullständigt oskyldig, om det hade varit ett ämne jag gripit ur luften, då skulle det inte ha varit så farligt. Men då skulle det inte heller ha varit någon vits med att skriva, då skulle det ha varit något jag hade hittat på, ett slags tematisk teknikalitet, något kalkylerat, en provokation, och därmed konstnärligt dött. Just det som gjorde ont, var det som berättigade att jag skrev om det. Ju mer ont det gjorde, desto mer berättigat blev det. Det var inte så att jag låg med min trettonåriga elev den gången, men det var så att jag tänkte tanken, inte bara en gång utan många gånger, och att jag var uppfylld av ett begär så starkt och så hemligt att jag, strax innan jag reste därifrån, lyckades förtränga det helt. När jag skrev dök det upp igen, jag mindes det, och jag visste att det enda sanna när jag skrev om det skulle vara att fullfölja tanken och låta den utspela sig i verkligheten, som inte var en verklighet, utan en roman, för det är det som är att skriva en roman, allt som finns av tendenser, önskningar, lustar, möjligheter och omöjligheter kristalliseras i en punkt, en bild, en handling, där allt som ligger i den, gömt och dolt, visar sig. Så jag gjorde det, jag skrev om mitt alter ego, läraren Henrik Vankel, som hade sex med en av sina elever, den trettonåriga Miriam. Före den händelsen hade jag skrivit kanske tvåhundra sidor om hans liv i Kristiansand, en parallell till min egen biografi, men det var först när jag kom till den punkten, scenen när de låg med varandra, som det blev en roman och jag blev romanförfattare, för att jag då, med en enkel episod som aldrig hade inträffat, lyckades uttrycka något som var sant, och som jag inte ens hade klarat av att tänka, utan tvärtom tryckt långt ner i det djup ur vilket det kommit. Den sanningen är romanens sanning. Romanen är platsen där det som annars inte kan tänkas, kan tänkas, och där den verklighet vi befinner oss i, som ibland strider så totalt mot den verklighet vi pratar om, kan lyftas fram i bilder. Världen som den är kan romanen beskriva, i motsats till världen sådan den borde vara. Alla som har läst Ute av verden förstår att de känslor, de drifter och de begär som finns i den inte är något författaren har hittat på, utan är något som finns i honom. Men avtalet mellan författare och läsare, romanens pakt, är att den slutsatsen inte ska dras, och om den dras får det bara ske i det fördolda. Den får aldrig yttras högt. Stämpeln ”roman” är garantin för det. Bara på det viset kan det som inte får bli sagt men som är sant, ändå sägas. Det är pakten, författaren är fri att säga vad han eller hon vill, för författaren vet att det han eller hon säger aldrig kommer att knytas till författaren själv, till hans eller hennes privata person. Åtminstone får det inte det. Det är en nödvändig pakt som de här böckerna, som väckte sådan uppståndelse och även förargelse, bröt. Jag skrev dem för att mina förpliktelser gentemot romanen inte var tillräckliga för mig, jag ville gå ett steg längre och förpliktiga mig gentemot verkligheten, ty det överskridande som gjorde att jag för första gången kunde skriva en roman när jag skrev det som var sant genom romanens bild, var uttömt för mig, det var tomt, en gest, det betydde ingenting, eller rättare sagt, jag kunde inte få den att betyda någonting, känslan var den att jag kunde skriva vad som helst. Att kunna skriva vad som helst är döden för en författare. En författare kan bara skriva något specifikt, och det som avgränsar detta specifika är just förpliktelserna. Min förpliktelse blev verkligheten, att det jag skrev om verkligen hade hänt, och att det hade slutat just så. Det romanens jag kände var det romanens författare kände, och därmed upphävdes det privata rummet, och jag personligen måste stå för allt som stod i texten. I del ett och i del två innebar det inga problem, för när jag väl brutit ner barriären mellan mitt eget jag och mitt författarjag var den bruten, och de regler som gällde, att det skulle ha hänt och ha upplevts i verkligheten, var lätta att följa. Böckerna hade kommit ut, och ägnades en osannolik uppmärksamhet i det offentliga rummet. Och det betydde att böckerna fick ett eget liv och blev verkliga, utan att jag hade kontroll över det, och det var nytt, för tidigare hade jag kunnat skriva vilka kontroversiella saker som helst utan att de blev verkliga. Hela tiden hade de stannat kvar i romanen. Nu blev de inte kvar i romanen, utan levde ute i verkligheten, med bilden på mig, som mer och mer liknade en logga, klistrad vid sig. Den tredje romanen kunde jag ändå skriva utan att frångå det omedelbara sanningskravet, eftersom avståndet var så stort till de händelser den beskrev, som utspelade sig i min barndom. Vi, det vill säga jag och förlaget, ändrade ändå några namn och strök några personbeskrivningar som kunde uppfattas som kränkande, men inte många. Mamma har ännu inte läst den, men har fått en del klart för sig i alla fall; hennes privata roll som mor har diskuterats offentligt på grund av den boken, som om hon representerade kvinnor och mödrar, och som om det hon gjorde eller inte gjorde kunde klandras av någon annan än av henne själv eller hennes närmaste. Med den fjärde romanen var det annorlunda. Jag var rädd att jag hade satt igång någonting som hade skenat iväg. Jag anonymiserade orten där jag hade arbetat, kallade den Håfjord i stället för Fjordgård, som den ju heter, och som tidningarna inte var sena att avslöja. Jag gav alla elever och lärare påhittade namn, och jag gav dem också påhittade egenskaper eller särdrag, allt för att undkomma mina förpliktelser mot verkligheten, som jag inte längre mäktade med. I den boken hade jag därför varken förpliktelser mot romanen eller mot verkligheten. Av den anledningen blev det en märklig bok, där jag gör tvärtemot det en författare ska göra, nämligen skyler över sanningen. I Ute av verden, som handlar om samma sak, skrev jag sanningen genom att fullgöra mina förpliktelser mot romanen, i de två första delarna av Min kamp skrev jag sanningen genom att fullgöra mina förpliktelser mot verkligheten. I trean försvagades det bandet, för att vara helt utnött i fyran. Allt jag skrev om mig själv var ändå sant. De avsnitt som verkar mest uppriktiga eftersom de är råa, är en sorts förställning, eftersom jag förstod det när jag själv var uppe i det, men inte när jag skrev om det. En sak skrev jag i den boken som jag aldrig hade sagt till någon människa, och det var att jag inte hade onanerat, inte en enda gång, förrän jag var nitton. Inte heller om skammen och den ständiga förnedringen över för tidig sädesavgång, som det så fruktansvärt trivialt heter, hade jag någonsin berättat för någon. Det är ju inte sådant man berättar. Men det som var verkligt farligt, känslorna för en trettonårig flicka som jag hade när jag var arton, gick jag inte tillräckligt långt in i, fast bara det att jag alls nämnde det gjorde att jag måste vara ohyggligt varsam med allt det övriga, alla dessa fäder och mödrar, söner och döttrar som jag hade vandrat runt bland, sprängfull av begär, i en inre värld som var fullständigt genomsexualiserad, och den varsamheten var även betungande för förlaget, för det var inte sällan som manusredaktören Therese ringde för att diskutera om den och den var tillräckligt väl skyddad, eller att den och den kanske inte skulle säga just det på just det sättet. Advokaterna läste också manuset och föreslog ändringar. Offentligheten hade fångat in mig, och förlaget, och romanen blev verklighetens gisslan. Det är ingen undanflykt, och det är inte ett sätt att säga att roman nummer fyra är en svag roman, för den är ändå full av ungdomens förfärliga banalitet och kraft, en omognadens komedi, och även om den är konventionell är den unik, av det enkla skälet att den skrevs under just de betingelserna. Men sann är den inte.

29 augusti 2011. 14.12. Jag sitter i lägenheten i Malmö, som är märkt av att ha stått tom i snart tre månader: alla krukväxter är vissna, luften är torr, liksom full av damm, och i badrummet luktar det tungt av avlopp; vattnet måste på något sätt ha blivit stående i rören. Hela familjen är ute i Glemminge. Jag pratade i telefon med Vanja i går, hon sa: Pappa, du får inte vara i Malmö ända till på fredag, du måste komma hem i kväll. Jag sa att om jag fick vara i Malmö till på fredag skulle jag bli helt klar med boken jag skrev på. Hon sa: Blir den klar? Ja, sa jag. Det blir den. Då måste du jobba hela tiden, sa hon. Då får du inte äta och inte sova, bara jobba. Det ska jag göra, sa jag. Men när jag satte mig i morse hade jag så ont i huvudet och var så helt utan ork att det gick bara inte. Det har hänt några gånger under de senaste tre åren, att jag plötsligt inte orkar någonting, att till och med det att kliva upp ur sängen, klä på sig och gå ut i köket för att bre några smörgåsar blir något fruktansvärt ansträngande och nästan ogenomförbart. Det håller i sig en, kanske två dagar, och sedan släpper det och allt blir som förut. En gång höll det i sig en vecka, då var Linda så bekymrad för mig att hon tvingade mig att gå till läkare, trots att jag aldrig går till läkare annars, och jag blev ordentligt undersökt från topp till tå, de tog till och med ett EKG. Ingenting. Allt var som det skulle. Det visste jag ju, men jag gjorde det för att lugna Linda som jag vet emellanåt är rädd för att jag bara ska stupa, plötsligt ligga där död med ett hjärta som stannat. Det är ett intressant fenomen, när man plötsligt står utanför allt det där man tidigare var innanför, när det man annars gör utan att tänka på det blir ouppnåeligt. Med fasa tänker jag att det är så det är att bli gammal, bara att det går långsammare, alltså att krafterna långsamt mattas av tills man slutligen står utanför det liv man en gång levde, och inte har energin att tränga sig in i det igen, med kanske tjugo år kvar att leva. Men vad är det att leva? Det är att handla, göra och vara, mitt i världen. Stöts man ut ur det, handlandet, görandet, varandet-mitt-i-världen, uppstår ett avstånd mellan en själv och världen, man betraktar den, men är inte själv en del av den, och det bortvändandet är början till döden. Att leva är att vara girig på dagar, oavsett om de är dåliga eller bra. Att dö är att vara mätt på dagar, när de inte längre gör någon skillnad, eller kan göra någon skillnad, för att man inte längre lever i dem, utan utanför dem. Att plötsligt ryckas bort i sjukdom eller en plötslig olycka är en annan sak, en annan död, brutalare för omgivningen, men kanske mer skonsamt för det liv som upphör, eftersom det sker mitt i språnget, mitt i livet, och inte som ett slags borttynande utanför det. Men det vet jag naturligtvis inte. Det kan hända att det är tvärtom, att det bästa är att vara mätt på dagar, och långsamt se världen bli svagare och svagare, lättare och lättare, tills den slutligen försvinner och inte längre finns.

Under den tid det har tagit att skriva den här boken har fyra människor i min närhet dött. Moster Ingunn, morbror Magne, min gammelmorbror Anfinn och min svärfar Roland. Jag tyckte om dem allihop, de var fina människor. Nu finns de inte mer. I kretsen utanför de närmaste dog flera av mammas äldre släktingar, som jag själv bara har svaga minnen av. Geirs mamma Signe Arnhild dog, Christinas mamma Eivor dog, och två av Geirs vänner, Marco och Peter, dog. De två sistnämnda var unga. De andra var från sextiofem till omkring sjuttiofem. Nyfödda är min kusin Yngvilds son Sigurd August, som döptes i januari i Bryssel då Linda och jag var med; Annie, Lindas väninnas första barn, och Gisle, Geirs och Christinas andra barn. Våra tre barn, Vanja, Heidi och John, har vuxit från att vara fyra, två och ett halvår när jag började skriva, till att vara sju och ett halvt år, snart sex och fyra år i dag. Tidens obönhörliga vind, som sliter loss lika mycket som den för med sig, har dragit även genom dessa sidor.

Inte heller jag är densamme som jag var när jag började. Det vill säga, jag är nog densamme, men mina relationer till andra människor har förändrats. Mycket har kretsat omkring mig när böckerna, och med dem mitt privatliv, blev offentliga. Alla jag känner har satts på prov. Det har inte varit lätt för någon. Svårast har det varit för Linda. Ett släktförhållande är, oavsett vilka känslor som fyller det, också ett band och en roll. Yngve är bror, Sissel mamma, Ingrid är svärmor. Oavsett vad Yngve gjorde, till och med om han slog ihjäl någon och hamnade i fängelse, skulle han fortfarande vara min bror, och jag skulle inte kunna vända honom ryggen. Nu när jag själv har blivit pappa förstår jag hur det är att vara förälder till någon, och vet att det som gäller för ens bror, gäller tusen gånger om för ens barn. Oavsett vad Vanja, Heidi eller John tar sig för kommer jag alltid att förlåta dem och alltid finnas till hands för dem. Något annat är otänkbart. Jag tänkte på det under efterdyningarna av den omänskliga massakern på Utøya i Norge den 22 juli, då gärningsmannens far sa att hans son borde ha tagit sitt liv. En man med barn kan säga det, men inte en far. Det finns en trygghet i det, för både föräldrar, barn och syskon, att banden mellan dem inte kan slitas av. Så är det för att rollen inte är knuten till gärningarna, utan till bandet. I alla fall har det alltid funnits en trygghet i det för mig. Mamma och Yngve kunde bli sårade och ledsna för det jag skrev, de kunde bli arga på mig, och de kunde ta avstånd från mig, men de skulle fortfarande vara min mamma och min bror till den dag jag eller de dör. Det bandet är outslitligt, och det är självklart på både gott och ont. För min pappa, som var så starkt bunden till sin mor, var det också problematiskt, eftersom han aldrig riktigt gjorde sig fri och blev självständig. För mamma var det viktigaste av allt att jag skulle bli fri och vara självständig när jag var i tonåren och vi bodde ihop. Den slutgiltiga konsekvensen av det är den här boken, som egentligen avslutar en rörelse som började när jag var sexton. Frågan den gången var inte så mycket vem jag var, som var jag hörde hemma. Nu har de frågorna blivit en och samma. Och precis som då jag var sexton har det handlat om att göra sig fri. I den här boken har jag försökt skriva mig fri från allt som binder, kanske först och främst från bandet till min far, men även från bandet till min mor, inte det känslomässiga för det är outslitligt, precis som mitt känslomässiga band till pappa är outslitligt, men från alla de värderingar och åsikter som hon har överfört på mig, både direkt och indirekt. Hennes inflytande på mig har varit stort, men det är det inte längre.

Med vänskapsband förhåller det sig annorlunda än med släktskapsband, för vänskapsbanden knyts i det sociala, och de kan skäras av i det sociala. Vän kan vara en livslång roll, men behöver inte vara det. Kärleksrelationen är nära besläktad med vänskap, för även den kan skapas och avbrytas, men i samma stund kärleksrelationen omfattar barn närmar den sig släktförhållandet, för man kommer alltid att vara bundna till varandra genom barnen. Man kan skilja sig, leva isär, men ändå obönhörligen höra ihop genom dem. En annan avgörande skillnad mellan vänskapsrelationer och kärleksrelationer är att vänskapen är avgränsad, den är ett undantag, något som visar sig i det vänskapliga förtroendet, som talar om en annan plats, där det egentliga livet utspelar sig. Vänskapsförhållandet är en fristad, som livet kan betraktas från eller där saker som är frikopplade från allt det andra kan få pågå. Man kan dricka, man kan spela fotboll, man kan gå på konsert, man kan bowla, man kan prata om livet. Kärleksrelationen är ingen fristad, den är själva platsen. Det innebär att ansvaret blir större, för man delar den plats där man visar sig som man är och där ingen kan smita från sig själv eller från den andre. När jag träffade Linda och blev förälskad i henne försvann allt annat, det fanns bara hon. Det tillståndet var ett undantagstillstånd. När undantagstillståndet gled över i att bli det normala tillståndet återkom allt annat, och förtrollningen var bruten. Det gränslösa fick gränser, undantaget blev regel, helgdagen blev vardag, och vi, som älskade varandra, började gräla. Vi fick barn, även det var ett undantagstillstånd där allt annat försvann, som gled över i att bli normaltillståndet när allting kom tillbaka, och vardagen kröp in i helgdagen, som vatten kryper in i kläderna. Det hade jag skrivit om. När jag skrev om vänner eller bekanta hade jag bara skrivit om en liten del av dem, den de visade mig. Men ingenting av det jag skrev om dem var farligt, eller kunde hota dem på något sätt. Obehagligt kunde det kanske kännas, men det var för att de figurerade i en roman, inte för att det som stod där var avslöjande eller på något sätt förödande för dem. Med mina anhöriga var det en annan sak, eftersom de spelade en större roll i romanen, men den ende av dem som jag verkligen gick in på livet var min pappa, och han har varit död i snart tio år. Mina släktingar ansåg att även skildringen av min farmor var vanhedrande, men det ansåg inte jag, för det första, och för det andra var också hon död, och det var hennes efterlevande som måste ta ställning till min skildring av henne liksom att den blev offentlig, något de upplevde som kränkande, men i så fall var det inte dem jag kränkte, utan hennes minne. Det var en annan sak med hur jag skrev om Linda. Vi levde ihop, hon var mina barns mor, och jag visste nästan allt om henne. Linda och jag var ett vi, det var vi två. Men vi-et var inte hela mig, det var det jag delade med henne, och i alla förhållanden är det så att det man inte delar, det som bara tillhör jaget, håller man utanför. I samma ögonblick man drar in det tillhör det båda. Jag hade inte skrivit om vårt förhållande, utan om mitt liv i det, och genom att göra så drog jag in det i förhållandet för nu måste hon hantera mina hemliga tankar som något gemensamt, nu hade vi också dem ihop. De var inte hemliga på något brottsligt eller förtäckt sätt, de var hemliga på så sätt att jag inte avslöjade dem för att de saknade relevans för det vi hade gemensamt, och kanske också skulle kunna ha en destruktiv inverkan på det. Alla har sådana tankar, och alla vet att alla har sådana tankar, men genom en tyst överenskommelse blir de inte uttalade och utgör inte en del av det som två människor har gemensamt. Lusten att vända sig om efter en vacker kvinna på gatan, behovet av att vara ensam, föraktet för andra personer som den andra tycker om eller står nära, allt som blir gjort av plikt och utan glädje. Dessutom tecknade jag också en bild av henne som hon själv inte kände till. Hon anade det, hon visste det kanske rentav, men i det vi hade gemensamt var det inte uttalat, och därmed icke-existerande, mer som något vagt hotfullt men formlöst, skulle jag tro. Men inte nog med det, andra människor skulle också läsa om henne, och göra sig en bild av Linda efter min beskrivning. De kände henne inte, och det spelade ingen roll, men själva vetskapen om det, att det här är den bild andra får av mig, skulle säkert bli integrerad i hennes identitet. Inte bara det nya ”sådan är jag för Karl Ove när han är för sig själv”, utan också ”så här kan andra se hur Karl Ove ser på mig”, och kraften i det var stor, särskilt för Linda, visste jag, som var en människa som hade drömmar och som delvis kunde leva i de drömmarna. Drömmen om kärlek, drömmen om familjen, drömmen om yrkesrollen, drömmen om författarrollen. I boken var kärleken genomsyrad av frustration, familjelivet framstod som en radda plikter och hon själv som en person jag förebrådde för att inte bemöda sig tillräckligt, och för att ge mig skulden för sina begränsningar. Detta bad jag henne läsa och godkänna.

Hur kunde jag göra det?

Sanningen var den att jag, när jag satte mig ner för att skriva den här romanen, inte hade något att förlora. Det var därför jag skrev den. Jag var inte bara frustrerad som man kan vara när man lever ett liv som småbarnsförälder och har otaliga plikter och är tvungen att glömma sig själv, jag var olycklig, så olycklig som jag aldrig varit tidigare, och jag var fullständigt ensam. Mitt liv var förfärligt, det var så jag upplevde det, jag hade ett förfärligt liv, och jag var inte stark nog, hade inte den ryggrad som krävdes för att bryta upp och börja leva ett nytt. Jag tänkte ofta på att ge mig av, ibland flera gånger om dagen, men jag kunde inte, det gick inte, jag klarade inte av att tänka på vilka konsekvenser det skulle få för Linda och hennes liv, för om det var något hon var rädd för så var det att jag skulle lämna henne eller dö. Jag var också rädd för hennes vrede. Och jag var rädd för hennes mors vrede. De enorma förebråelser jag skulle drabbas av, det svek som jag därmed skulle utsätta Linda för, och våra barn, det orkade jag inte ta. Men det var det som gjorde att jag bestämde mig för att skriva en roman där jag gav fullständigt fan i allting och bara berättade precis som det var. Först när den var klar för utgivning insåg jag vad jag hade gjort, och gick igenom manuset och strök det värsta. Inte om Linda, men om människor omkring henne. Och sedan skrev jag in vår kärlekshistoria, för det var den som gjorde att jag var där jag var. Hur kunde två människor som älskade varandra så starkt och klart, som hade så brinnande hjärtan, hamna i ett sådant mörker, i ett sådant elände? Det var inte vardagen som hade förmörkat det, långt därifrån. Jag hade ingenting emot att byta blöjor, klä av och på, lämna och hämta på dagis, gå ut i parken och leka, laga middag, städa och tvätta kläder. Det jag inte orkade med var att göra allt det där och dessutom skriva – och inte mötas av annat än förebråelser, inte höra annat än att jag inte gjorde tillräckligt, och så fort jag ville göra någonting annat, inte kunna göra det för att hon inte kunde vara ensam med barnen. Hon sårade min mamma, hon sårade min bror och hon sårade mina vänner och kunde vara så otrevlig mot dem att jag slets itu av lojalitetskonflikter. Men det som gjorde alltihop så vansinnigt var att hennes bild av det som pågick var raka motsatsen till det som faktiskt pågick, och att det var den bilden som fick styra vårt liv. Enligt den bilden var hon familjens nav, som skötte allt och som uppoffrade sig. Trots att jag kunde hålla på och gnugga och gnida med skurtrasan i badrummet, och hon kunde stå och se på och inte dra sig för att kritisera mig för att jag städade för noga och tjata om att jag aldrig skulle bli klar om jag höll på så där, och trots att hon själv aldrig städade någonstans var det hon som såg till att allt var i ordning. Trots att jag måste gå ut med två barnvagnar för att lämna barnen på dagis och ta John med mig för att hon var ”trött” och ville sova lite till, och jag bara tre dagar tidigare hade brutit nyckelbenet, var det hon som alltid tog hand om barnen och slet ut sig. Hon kröp ofta ner i sängen och kunde ligga där dagar i sträck, hon hade alltid ont någonstans, antingen halsen, och då kunde hon inte göra ett skvatt, eller i magen eller i huvudet, sak samma, hon var sjuk, sådana dagar måste jag göra allt. Själv var jag aldrig sjuk. Och när jag var sjuk ville hon aldrig kännas vid det. En gång hade jag fyrtio graders feber, hon sa att jag gick och lade mig för ingenting, och att det var typiskt män, och att hon alltid stått ut med en sådan liten svacka som jag hade nu utan problem. Jag bara glodde stumt på henne. Vad var det här för dåraktigheter? Levde vi i uppochnervända världen? Det hon sa, att jag som aldrig var sjuk gick och lade mig för ingenting, medan hon som var så känslig för minsta obehag aldrig gick och lade sig för någonting, var så provocerande att jag saknade ord. Ursinnig vacklade jag till dagis med Vanja, fast jag knappt kunde stå på benen, det var i Stockholm, och resten av dagen låg jag i feberyra på mitt arbetsrum. Om något gick sönder hemma, bara något så bagatellartat som att en glödlampa slocknade, blev det aldrig lagat eller utbytt om inte jag gjorde det. Jag kunde städa hela huset en lördagsförmiddag och samtidigt passa barnen, men om hon hade barnen och jag städade klagade hon över att hon hade så mycket att göra, och jag så lite. Jag handlade all mat, släpade hem fyra fem fulla bärkassar plus alla tre barnen, för jag måste göra allt samtidigt för att vinna tid, till att skriva, och så var det med allt, jag hade inte en ledig minut, för när allt med hemmet och barnen var avklarat måste jag skriva, bortsett från de fem minuterna på balkongen, där jag satt ensam och rökte, något hon också klandrade mig för, sådana pauser tog aldrig hon. Det var som om hon betraktade den tid jag skrev som mina egna timmar, fritid, något jag använde på mig själv, och när jag hade gjort det och kom ut måste jag fortsätta göra det ena med det fjärde, för då var det hon som skulle ha sin egentid. Hon skrev inte när hon kunde skriva, så det var inte det; hon hade inte heller något jobb, och även om hon pratade om det gjorde hon inget konkret åt det. Det hade jag inga problem med, för när hon skrev, skrev hon angeläget och lysande, och det räckte för mig. Det var det att hon inte insåg det, att hon hade en bild av sig själv som den som alltid jobbade och ständigt var utsliten på grund av det, medan jag var någon som bara tänkte på mig själv och aldrig gjorde ett handtag. Det var rubbat, fullständigt rubbat, för jag förmådde inte komma tillrätta med den bilden, om jag försökte sa hon bara att jag inte ”såg” henne och allt det hon gjorde, och det var typiskt män, kvinnorna gjorde allt men osynligt, medan det männen gjorde syntes. Den bilden var omöjlig att besegra. Jag såg förstås vad hon gjorde med barnen, men jag gjorde precis samma sak, och dessutom allt det andra. Hon förebrådde mig också för att jag inte älskade henne tillräckligt mycket, och för att jag var egoistisk och satte skrivandet framför familjelivet. Jag skrev kanske fem timmar om dagen, medan barnen var på dagis, och jag skrev inte på lördagar och söndagar, det var strängt förbjudet, så i realiteten jobbade jag minst med det som drog in pengar och mest med allt det andra. Så pågick det i flera år. Jag stod inte ut med det, men jag var tvungen, annars skulle allt gå i kras. Då och då nådde jag bristningsgränsen. Första gången jag sa till henne att jag inte ville längre och att jag skulle gå ifrån henne, var den sommaren vi flyttade till Malmö. Vi hade bott några veckor ute på landet hos Lindas mamma och hennes man, jag tog tåget in till stan på morgonen och jobbade med bibelöversättningen, kom tillbaka på eftermiddagen, medan Linda var kvar där ute med Vanja och Heidi. En kväll åkte jag inte direkt hem, utan gick ut med Geir A., det var okej för Linda, vi gick till Södra Teatern, terrassen där, och jag drack mig så full att jag inte lyckades hinna med det tåg jag hade sagt att jag skulle ta. När jag kom dit ut vid tvåtiden var hon urförbannad och skällde ut mig. Jag blev så förtvivlad att jag började gråta. Jag skrek att jag inte orkade längre. Jag orkar inte mer, Linda, sa jag. Jag klarar det helt enkelt inte. Jag orkar inte. Jag går. Och jag går nu. När jag sagt det gick jag in på vårt rum, slängde mina kläder i väskan, stängde den, bar ut den och började gå därifrån på skogsstigen, medan Linda skrek att jag inte fick gå, att jag inte fick lämna henne, snälla du, gå inte, gå inte. Hennes tårvåta kinder och löftet att hon skulle ändra på sig gjorde det omöjligt att fortsätta. Jag hejdade mig, vände och gick tillbaka, ställde ner väskan och stannade. När vi skulle flytta, bara några dagar senare, packade jag allt vi ägde i flyttkartonger nonstop i trettiotvå timmar, och var klar en halvtimme innan flyttbilen kom, medan Linda hade varit ute hos Helena under tiden, sedan tog vi alla tåget ner.

Den hösten blev den finaste tid vi haft sedan vi blev ihop. Det var den nya staden, den nya lägenheten, den öppna himlen och det vackra sensommarvädret som gjorde det, men också kanske för att djupet i min förtvivlan hade visat sig för henne, för även vårt förhållande vidgades, spelrummet blev större, och när det första halvåret hade gått stod det klart att vi väntade barn igen, och den goda tiden fortsatte, tills det gick över, antagligen för att det blev för mycket för båda två, och vi än en gång var tillbaka där vi varit. Vi grälade och skrek, det var hennes metod, som jag måste bemöta, medan min metod var avståndet, det som skrämde henne mer än något annat, och så gick spiralen neråt igen. Jag blev kärlekslös, avvisande, gjorde det jag måste av ren plikt, lät frustrationen gå ut över henne, var ironisk, sarkastisk, tills hon fick nog och svarade med raseriutbrott, det som skrämde mig mer än något annat. Det var inte alltid så, vi hade också fina dagar, och varje gång vi hade gäster eller var och hälsade på någon hittade vi varandra igen, då var det vi två, och mörkret som vilade över det vi egentligen var, nämligen tvillingsjälar vilket inte vill säga lite, lättade. Vi hade också barnen, som vi båda självklart älskade över allt annat, och när det gällde vilka de var, vad de hade och vad de visade var också vårt samförstånd nästan komplett; vi såg samma sak, tänkte samma sak, kände samma sak. Men disharmonin mellan oss gick ut över dem, så klart, för vi höll oss inte för goda att gräla inför dem, och när jag var som mest förbannad på henne men svalde det och inte ville säga något, var det barnen det gick ut över. Om Linda exempelvis hade lagt sig på soffan och sagt att nu fick jag gå ut med dem, om det var det de skulle göra, behövde de inte krångla särskilt mycket för att jag skulle ryta åt dem, nästan skummande av vrede, eller stå och skaka i dem. En gång när Linda och jag stod och skrek åt varandra i köket stod alla tre barnen i dörröppningen, i en sorts tripptrapp-trullformation, och när vi upptäckte dem och tog oss samman, kom Vanja in och rekonstruerade vad de hade sett. Pappa skrek och bankade i bordet där, mamma skrek och kastade koppen i golvet där. Linda och jag såg på varandra då, hon var alldeles vit i ansiktet, båda förstod vad det var vi höll på med. Det kunde inte fortsätta, men det fortsatte. Den enda orsaken till att jag kunde skriva om det var att jag hade kommit till en punkt där jag inte längre hade något att förlora. Att Linda skulle läsa det sedan spelade ingen roll, hon fick göra som hon ville. Ville hon gå, då fick hon gå. Jag sket i allt. Jag vaknade olycklig, genomlevde dagen olycklig och lade mig olycklig. Kunde jag bara få en timme, en dag, en vecka, en månad, ett år för mig själv, skulle allt ordna sig, det visste jag. Det vill säga för mig, inte för henne. För Linda skulle det inte ordna sig, det visste jag också. Blotta tanken på att gå ifrån henne fyllde mig med skuld och dåligt samvete, i de tankarna levde jag ett dubbelliv. Jag var också rädd för det, för att möta allt raseri och all avgrundslik fruktan som det skulle väcka. För Linda led av sin fruktan, det var problemet, hon hade ångest, medan jag var så konflikträdd att jag hellre levde i förtvivlan än att jag sa som det var. Och så fort det vände, så fort vi hade det bra, tänkte jag att jag älskade henne och att det kanske bara var svårt just nu, men att det skulle gå över. När Lindas pappa dog var jag så avtrubbad att jag inte orkade ge henne någonting av det hon behövde. Jag gav romanen allt, och barnen, ingenting till henne.

Men så vände det, någon där ute vände sig mot mig och gick till angrepp. Det var som om allt inom mig stod på spel, och som om marken försvann under mina fötter. Det var något där ute, och för att möta det sökte jag mig till det som fanns där inne, mitt riktiga liv, Linda, Vanja, Heidi och John, och hämtade krafter där. Jag förstod vad jag hade. Jag förstod vilka de var för mig. Jag såg Linda, den hon var, och jag såg våra barn. Jag såg min familj. Den ville jag inte förlora. Jag ville inte förlora Linda. Hon var allt jag hade. Och hon höll mig kvar i livet. När jag vände mig bort från livet, när jag ville dra mig undan och försvinna från världen, drog hon i mig, jag fick inte, jag måste finnas där för henne, mitt i livet. Jag måste finnas där för barnen, mitt i livet. Jag behövde henne, och jag behövde barnen, de gjorde mig till en hel människa. Och hon behövde mig, och barnen behövde mig.

Sådan var situationen när jag några dagar efter det att vi kommit hem från Prag, denna omtumlande höst, gav Linda manuset. När jag skrev det hade jag inget att förlora, när hon skulle läsa det hade jag plötsligt allt att förlora.

Hon skulle till Stockholm och se en föreställning, upp med tåget på förmiddagen och hem igen nästa förmiddag. Kvällen innan satt jag och funderade på om jag skulle ta bort de avsnitt som skulle såra henne mest, det var lätt gjort, och romanen skulle inte bli sämre av det, men samtidigt tänkte jag att den måste vara sann, annars vore alltihop fullständigt meningslöst. Jag ville visa henne det här för att det var sant. Att den sanningen inte bara stod i ett brev till henne, avsett för hennes ögon, utan i en roman, avsedd för allas ögon, gjorde det jag bad henne om till något i grunden omänskligt. Ångesten och skulden stod i mitt bröst som vatten i en fördämning. Jag försökte tona ner det genom att säga till Linda att det stod många hemska saker där och att hon skulle bli förbannad, men att det inte var illa ment. Hon bara log, det tålde hon nog, sa hon, det var ingen fara. Hon stoppade manuset i väskan, sträckte på sig vid den öppna ytterdörren, vi gav varandra en kyss, hon upprepade att jag inte skulle oroa mig och att det skulle gå bra, och sedan gick hon ut i farstun, stängde dörren bakom sig och var borta. Jag gick ut på terrassen och tog en cigg, gick in i arbetsrummet och skrev lite till på trean, gick ner till tobaksaffären och köpte mer cigaretter, gick in i arbetsrummet och skrev lite till, men tanken på att Linda satt och läste brann i mig, det fanns inte utrymme för något annat, och att hon läste utan förklaringar och rättelser var det som var allra svårast att acceptera, jag måste släta över det så jag ringde till henne. Det hade gått en timme sedan hon gav sig iväg. Hon svarade med en gång. Jag hörde på rösten att hon var ledsen. Hon sa att hon satt på tåget, och att hon hade börjat läsa. Hon sa att hon tyckte det var bra, att det var hemskt att läsa, men att det gick. Jag sa att jag hade varit väldigt frustrerad, men att jag inte var det nu längre. Hon sa: Adjö, romantik. Hon sa: En sak är säker, och det är att alla illusioner om vårt förhållande spricker från och med nu. Hennes röst var tömd på känslor när hon sa det, och det fanns en hård ton i den, som om hon sagt till sig själv att hon skulle stå emot. Jag är ledsen för det, Linda, sa jag. Det är jag också, sa hon. Men det blir väl inte värre än det här? Jo, sa jag. Det är det det blir. Jag klarar det också, sa hon. Ja, sa jag. Men nu lägger jag på, sa hon. Ja, sa jag. Vi hörs sedan.

Jag åt, skrev, satt på terrassen och rökte, tvättade lite kläder, skrev lite till, och så kunde jag inte vänta längre utan ringde henne. Hon hade gråtit, sa hon. Men nu närmade sig tåget Stockholm och hon såg fram emot att träffa Helena och kanske tänka på något annat i några timmar. Vi lade på, jag gick och hämtade barnen, lagade mat till dem, de såg på barn-tv, jag borstade deras tänder, tog på pyjamasarna och läste för dem, gick själv och lade mig strax efter det att de hade somnat. Lämnade dem på dagis, skrev, pratade med Linda i telefon, hon satt på tåget på väg hem, hade precis läst min berättelse om när vi blev ihop, och lät ljusare på rösten. Jag sa att hon hade det värsta kvar och att hon måste stålsätta sig. Hon trodde mig inte, hörde jag, för det fanns ett leende i rösten när hon sa att hon skulle göra det.

En timme senare ringde hon.

– Vad var det som hände på Gotland? ropade hon.

– Bara det som står där, sa jag.

– Vad var det du gjorde?

– Allt står där. Jag bankade på den där dörren.

– Vem var hon? Varför gjorde du det?

– Jag var full.

– När var det? Jag minns när det var. Jag var hemma med barnen. Heidi var sjuk. Hur kunde du göra det? Hur kunde du? Vem var hon?

– Det spelar ingen roll.

– Varför har du inte sagt något om det?

– Det förstår du väl.

– Hur kan du skriva det i en roman och låta mig läsa om det där?

– Jag vet inte. Det bara blev så.

– Nej, dig vill jag inte prata med mer.

Hon lade på. Några minuter senare ringde hon igen.

– Vem var hon? Jag vill veta vem det var.

– Jag vet inte vad hon heter, Linda. Ingenting hände.

– Du stod och bankade på hennes dörr hela natten.

– Ja, jag är ledsen för det. Men så var det.

– Heidi var sjuk. Jag var alldeles ensam.

– Ja, sa jag.

Hon lade på. Jag gick ut på terrassen, rökte, gick in igen, fram och tillbaka i rummen, hela tiden med telefonen i handen. Surfade lite på nätet, gick ut och rökte igen, stod vid fönstret i stora rummet och tittade bort mot hotellet, gick in och surfade, gick ut och rökte, gick från rum till rum, stannade till sist inne i barnens, oskulden där inne tänkte jag skulle lindra, men det gjorde den inte, allt blev bara värre, och jag gick ut på terrassen igen. Jag hade inte en tanke i huvudet, inte en enda.

Hon ringde igen precis innan jag skulle gå och hämta barnen. Hon var lugnare. Hon hade läst ut det, sa hon. Vad ska vi göra? sa hon. Hon började gråta när hon sa det. Vad ska vi göra nu, Karl Ove? Och plötsligt brast det inom mig. Jag snyftade. Jag sa: Jag vet inte. Jag grät. Jag sa: Jag vet inte, Linda. Jag vet inte.

En timme senare stod jag i köket och stekte fiskkroketter när ljudet av hissen hördes där ute, det lät som om den gick ända upp, och jag ropade till barnen om de kunde se efter om det var mamma som kom. De var inte nödbedda, de hade saknat henne, som de alltid gjorde när hon var borta, och nu stod de i hallen och väntade när dörren öppnades. De tryckte sig mot henne, hon satte sig på huk och kramade om dem, den ena efter den andra, strök dem över ryggen medan hon tittade på mig med en blick som trängde igenom allt. Hennes ansikte var förgråtet och blekt, men utstrålade ändå värme när det vändes mot barnen. Blicken hon gav mig var de inte medvetna om.

Titta vad du har gjort, sa den blicken.

Titta vad vi har, och som du är på god väg att förstöra, sa blicken.

Barnen klängde på henne medan hon tog av sig skorna och jackan och ställde ifrån sig den lilla väskan vid väggen. Jag dukade, vi åt, sa ingenting till varandra, samtalet gick mellan oss och barnen. De var ivriga och glada för att hon var hemma. Efteråt satte vi oss i stora rummet för att titta på barn-tv ihop med dem. Efter en stund tittade hon på mig och sa:

– The knife.

Jag förstod inte vad hon menade. Hon pratade ibland engelska för att barnen inte skulle förstå, något jag själv aldrig kunde förmå mig till och inte gillade. Nu var det naturligtvis inte det jag tänkte på utan bara på hennes vita ansikte och de förgråtna ögonen, som på något sätt skulle ha med en kniv att göra.

– I romanen, sa hon. The knife.

– Vad betyder det, mamma? sa Vanja.

– Jag bara pratar lite med pappa, sa hon. Det är något han har skrivit.

En kniv? Vad är det för en kniv? Hade jag skrivit om en kniv?

– Vad pratar du om? sa jag.

– Den du fick av Geir, sa hon. Man får inte en sådan om den inte ska användas. En pistol i första akten avfyras i den sista.

Geir? tänkte jag. Vad hade han och hans present med det här att göra?

– Vad då pistol? sa Vanja.

– Vi pratar om en teaterpjäs, sa jag.

– Lite som en teaterpjäs, sa Linda.

När barnprogrammen var slut läste hon för barnen. Jag satt på terrassen, fullständigt iskall i själen. När de hade somnat måste vi prata om det. Jag hade känt hennes återhållna vrede och förtvivlan hela tiden. När de hade somnat skulle den få utlopp.

Då kunde jag inte sitta här. Jag ville inte att hon skulle komma ut och tro att jag satt här och kopplade av och inte brydde mig om någonting. Så jag reste mig och gick in i stora rummet, satte mig i soffan, hörde henne säga god natt därinne, barnens protester, hon fick inte gå redan, de var inte trötta, kunde inte sova. Det dunkade i hela våningen, det var Vanja som låg på rygg i sängen och slog hälarna mot väggen.

Hon gick ut i köket. Hällde upp vatten, öppnade ett skåp, jag visste att hon gjorde te. Strax efteråt hördes suset från vattenkokaren. Sedan kom hon in med en stor kopp i handen och satte sig i soffan, mittemot mig. Hon såg rakt på mig. Jag mådde illa.

– Vad menade du med kniven? sa jag.

– Han gav den till dig för att jag skulle sticka den i mig. Han ville ha bort mig. Fattar du inte det? Han är en vampyr. Han har inget eget liv. Han lever genom dig. Tror du att det är en slump att han gav dig en kniv?

– Det var det finaste han hade, sa jag.

Hon fnös.

– Det handlar inte om Geir, sa jag. Det handlar om dig och mig.

– Med honom hängande över oss, sa hon.

– Nej, sa jag. Han är den enda tillflykt jag har utanför familjen. Det är som med Helena för dig.

– Vi pratar inte som ni. Jag säger bara fina saker om dig till henne. Jag har aldrig sagt något annat.

Jag svarade inte på det. Jag tittade ner i golvet. Hon lyfte koppen och drack. Hon såg rakt på mig.

Det var en sak jag måste fråga om. En sak hon inte hade kommenterat.

– Vad händer om jag ger ut den? sa jag.

– Det får du gärna göra för mig. Det är en bra bok. Det förstår jag. Hade den inte varit det, hade det hela varit otänkbart. Men den är bra.

– Är det något du vill att jag ska stryka?

– Nej. Eller jo. Det där om att Bergman klappade mig på huvudet och sa att jag var ett vackert barn. Det är så otroligt pinsamt, så det måste du stryka.

– Ingenting annat?

– Det var några fel och missförstånd. Men det kan vi ta senare. Annars var det ingenting.

Hon ställde ifrån sig koppen och tittade bort mot terrassdörren, där mörkret hade tätnat utanför.

– Vem var hon? sa hon.

– Vem? sa jag, fast jag mycket väl visste vem hon menade.

– Hon på Gotland. Vad heter hon? Hur såg hon ut?

– Börja inte med det, sa jag. Det leder ingenstans. Jag vet inte vad hon hette. Jag var full. Jag hade tappat kontrollen.

– Och då gjorde du det? Medan jag var här med Vanja och Heidi, och Heidi var sjuk? Jag litade på dig.

– Jag vet det, sa jag. Jag är ledsen för det.

Hon vände blicken mot dörren igen. Sedan reste hon sig plötsligt upp. Hennes ögon var antingen rasande eller rädda eller både och.

– Jag kan inte vara här. Jag kan inte vara ihop med dig. Det går inte. Jag går hem till Jenny. Du får ta barnen i morgon bitti.

– Okej, sa jag.

– Jag kan inte fatta att du har gjort det, sa hon, småsprang ut i hallen och slängde på sig jackan, böjde sig ner och tog på sig skorna. Hennes händer darrade när hon knöt dem, det kunde inte ske fort nog.

– Jag ringer dig, sa hon.

Och så var hon borta.

Jenny var kostymör och scenograf. Hon hade barnen på samma dagis som vi, det var där vi hade träffat henne, och sedan hade hon och Linda blivit vänner. Hon bodde i ett hus med en stor trädgård strax utanför centrum, som hon hade köpt tillsammans med en väninna, och Linda hade en stående inbjudan att sitta där och skriva om hon ville. Hon gjorde det då och då. Då och då när hon behövde komma ifrån, sov hon också över där. När barnen nästa morgon frågade vart mamma hade tagit vägen var det därför inget konstigt att jag svarade att hon redan hade åkt till Jenny. Vi kom iväg sent till dagis, det var en sådan morgon när allt körde ihop sig, och när vi äntligen stod ute på gatan och skulle gå över den, kom Linda gående på andra sidan, mitt i den lilla folksamling som väntade på bussen. Hon såg trött och sliten ut. Hon hade inte upptäckt oss än, och när hon gjorde det, när ljuset slog om till grönt och vi började gå, var det som om hon fick en chock. Det var som om hon såg döda. Barnen fick syn på henne. Vanja och Heidi släppte taget om vagnen och sprang mot henne, John sträckte ut armarna.

– Jag trodde ni var på dagis, sa hon utan att titta på mig. Jag hade inte räknat med att stöta på er här.

– Var har du varit, mamma, sa Vanja. Har du varit hos Jenny?

Hon nickade.

– Jag skulle bara hem och hämta en sak.

Hon rätade på sig och såg äntligen på mig.

– Träffar jag dig när jag kommer tillbaka? sa jag.

Hon skakade på huvudet.

– Kan jag ringa dig då?

– Jag ringer senare, sa hon.

– Okej, sa jag. Hej då.

– Hej då, sa hon, och vi började gå åt varsitt håll, jag och barnen mot dagis, hon mot bostaden.

Hon kom på kvällen sedan barnen hade lagt sig. Jag kokade te åt oss, vi satte oss i stora rummet. Även om förtvivlan fanns kvar där, låg den inte så nära ytan som den hade gjort. Jag var lika kall inombords som jag varit andra gånger i mitt liv när jag befann mig i krisartade situationer, när det är som om allt omkring mig brinner vitt, och det enda som finns förutom det är känslorna som är bortom all kontroll. Att vara i kris är att vara i centrum, för när allt står på spel är allt väsentligt. Då finns bara det. Det här var en sådan kris. Allt annat hade fallit undan, det fanns bara det här, hon och jag.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Vi drack vårt te under tystnad. Vi tittade på varandra, vi tittade ner.

– Hur är det? sa jag.

– Lite bättre nu, sa hon.

– Vi måste prata, sa jag.

– Ja, det måste vi, sa hon.

– Vi måste prata på allvar. Utan att låtsas.

Hon nickade.

– Det har varit fruktansvärt jobbigt, sa jag.

– Jag vet det, sa hon.

– Det är tråkigt att du får läsa om det i en roman. Men det är inte romanen som är viktig för mig. Det är livet. Det är det vi måste prata om. Vi kan inte ha det så här. Det går inte. Vi kan inte.

– Nej, sa hon. Jag vet det.

– Inte bara för barnens skull. För vår skull också. Vi är så långt ifrån där vi var när vi blev ihop som man överhuvudtaget kan komma. Minns du hur det var då? Hur fantastiskt det var?

– Klart jag gör. Jag längtar också efter det.

– Men vi är någon helt annanstans nu. Adjö, romantik säger du. Men det är inte romantik det handlar om. Det här är livet. Det är allt vi har. Och det måste vi försöka göra något bra av. Så bra det bara går.

Jag reste mig och satte mig bredvid henne. Lade armarna om henne. Hon grät. Hon grät och grät. Jag grät också. Vi gick ut på balkongen och satte oss i mörkret, hon tände en cigg, då hade hon alltså börjat röka igen, jag tog också en cigg. Vi gick in i sovrummet. Där satt vi hela natten, i det svaga skenet från lampan i hallen. Jag satt med ryggen mot väggen och tittade rakt fram i dunklet, hon låg bredvid mig. Vi pratade om allt vi måste prata om. Vi var fullständigt uppriktiga. Det var som om allt vi hade ställt upp mellan oss, alla föreställningar, idéer, drömmar, önskningar och hopp, som om allt sådant hade fallit bort och det bara var det viktiga kvar, det var det vi pratade om. Hon och jag. Vad vi betydde för varandra. Vi hade det som vi hade det på den tiden då vi låg i den smala sängen på Bastugatan i Stockholm och pratade och lyssnade på musik, och var totalt öppna, totalt nakna, totalt ärliga, eftersom det inte fanns något att dölja, vi ville inte bara ha varandra, vi ville varandra. Jag ville henne, hon ville mig. Det kunde vi aldrig komma tillbaka till, vi befann oss någon annanstans nu, men det var kanske bättre här, det hade en ny sorts rikedom, för vi hade våra barn, vi var en familj, det var verkligt, det var vi, vi behövde ingen dröm mellan oss och livet. Hon måste ta mig som jag var. Hon måste lämna mig i fred. Hon måste lita på att jag ville allas bästa, jag med. Och jag måste stötta henne, för inte heller hon kunde ha det som hon hade det, hon hade förlorat sig själv, glidit ner i ett mörker, där hon varken visste ut eller in, vad som var barn, vad som var hon, vad som var jag.

Äntligen blev jag alldeles lugn. Det som skedde, det skedde. Ingenting var farligt. Så hade jag inte känt det sedan vi blev tillsammans. Då var det så. Då fanns det inga spänningar, och vi hade varit helt fria. Allt stod öppet. Nu hade vi gjort det vi planerade med sådan iver den gången. Vi hade bildat familj, vi hade fått barn, och att det skulle ha varit det som gjort mig sluten mot henne, och hon mot mig, var obegripligt. Men det var det som hade hänt.

Vi låg där och pratade hela natten, och när det blev morgon åkte hon tillbaka till Jenny. Det fanns mer hon ville tänka på ensam. Vid tolvtiden ringde hon och sa att hon hade skickat ett mejl till mig. Jag gick ner till internetkaféet, för vår uppkoppling fungerade fortfarande inte, och läste det där, i dunklet mellan alla de lysande skärmarna och de höga ropen från dem som spelade krigsspel.

Älskade Karl Ove. Det är som om det är det enda jag kan säga. Det är som om någon dött. Är det jag? Är det jag som är död? Den jag varit. Du ber mig på så många sätt att börja leva mitt eget liv.

Jag vet att du har rätt. Jag är så rädd.

Du vet hur rädd jag är.

Du ber om att inte vara allt för mig. Jag anar en väg och är rädd. Jag står på botten och vet att jag måste börja leva.

Jag vet ingenting om det livet.

Jag ser mig med barnen. Jag ser mig cykla i blåsten. Jag ser mig förflytta mig mellan olika punkter för att jag måste. Jag ser oss två på kvällarna. Hur jag måste släppa dig ur sikte och göra någonting som jag tycker om. Jag vet inte vad jag tycker om att göra? Jag vet inte vad som är bra för mig. Jag ser att jag måste bli till.

Jag vill fotografera barnen. Röran i lägenheten. Jag vill orka någonting med barnen.

Du säger att vi måste acceptera varandra helt och hållet. Jag vet att det är sant. Längst inne i mig talar en klar röst. Jag vill lugnt sörja det barn jag varit. Jag vill bli vuxen nu. Vad är det för en oändlig sorg som väller fram när jag ser dig slå på den där dörren?

Jag älskar dig. Jag älskar dig så oändligt. Och jag vet att det är tungt att bära all den kärleken och all den längtan. Jag vill kunna älska dig på ett sätt som är bra för oss. Jag vet att jag måste släppa taget. Jag släpper taget Karl Ove. Jag älskar dig så. Du och barnen är ett underverk som har hänt mig.

När hon kom tillbaka den eftermiddagen, och vi lagat middag och åt som vi brukade, kändes det som om vi hade genomlevt ett helt år under de två sista dagarna. Jag var fullkomligt utmattad, det var hon med, men samtidigt var det något som skälvde inombords, och jag var bekant med den känslan, det var lycka. Varje gång jag hade känt den skälvningen hade jag försökt jaga bort den, för en sak hade jag lärt mig under de fyrtio år jag levat, och det var att det var så mycket lättare att bära hopplösheten än hoppet.

*

Hela hösten 2009 och våren 2010 gick i samma tecken, för om de två dagarna var tunga som ett år, var det året tungt som tio år. Jag gav ut tre romaner under hösten, och två romaner följande vår. Alla skulle redigeras, korrekturläsas och marknadsföras, tre av dem skulle också skrivas, samtidigt som jag inte kunde låta Linda ensam ta ansvaret för allting hemma, så lösningen blev att skriva fort, jag satte upp ett mål på tio sidor per dag, och hade jag gjort sex sidor en timme innan barnen skulle hämtas, måste jag skriva fyra sidor på den timmen och sedan gå och hämta dem. Det gick bra, jag tyckte om känslan av att det hela tiden kom något nytt, och att jag aldrig visste hur det jag skrev skulle sluta. Pressen att skriva så mycket gjorde det möjligt, och även om jag inte tyckte om det jag skrev tyckte jag om själva skrivsituationen, att allt stod öppet och att det inte fanns en portvakt på en mils omkrets. Trycket från medierna, som ökade för var dag som gick, var svårare för mig att tackla, men genom att helt strunta i det, säga åt alla jag pratade med att inte berätta någonting om vad som stod i dem, inte ens i en bisats, löste det sig. Om någon trots allt nämnde det i en bisats plågade det mig enormt, som när jag läste Weekendavisen och såg att min gamla lärare hade uttalat sig om boken han var med i, de hade hans citat i sin stående citatspalt. Mediebruset hade knappt börjat när vi kom hem från vår korta resa till Prag, den första romanen, som på lördagen bara hade blivit recenserad på litteratursidorna, diskuterades nu på andra ställen, för medan recensenterna hade läst den som en verklighetsbaserad roman och inte gått närmare in på det faktum att människorna jag skrev om inte bara existerade som personer i en roman, utan även i verkligheten, så började de tänkbara konsekvenserna av den dimensionen snabbt avteckna sig för dem som jobbade inom medierna, inte minst eftersom det perspektivet hade varit så dominerande i Bergens Tidendes bevakning. Förutom att de hade intervjuat min farbror hade de också dömt ut romanen i en kommenterande artikel skriven av kulturredaktören Jan H. Landro. På tisdagen ringde jag till Geir Gulliksen, och mot slutet av samtalet sa han att han skulle debattera min bok med Landro i P2:s Kulturnytt. Jag ringde honom efteråt för att fråga hur det hade gått. Han sa att det hade gått bra, men att det hade varit en märklig upplevelse. Landro hade inte kommit med några konkreta exempel ur boken på vad som var fel med den, med ett undantag, som hade en viss emotionell tyngd för att det kunde såra en person, men som ur etisk och juridisk synpunkt var av ringa betydelse. Han sa att jag på ett ställe i boken hade skrivit att jag som tjugoåring hade haft en flickvän som jag egentligen inte älskade. Hur skulle inte hon känna när hon läser det, hade Landro sagt, enligt vad Geir sa till mig. Men hon är ju anonym, hade Geir sagt. Hon är ju inte nämnd vid namn! Om en författare inte kan skriva om en kvinna han var ihop med för tjugo år sedan och säga att han egentligen inte älskade henne den gången, när han gör det anonymt, utan namn, vad skulle då hända med den norska litteraturen? Då skulle det ju inte bli något kvar av den. Ungefär så sa Geir till mig att han hade sagt i programmet. Men varför i all världens dar sa inte Landro något om familjen? Jag trodde det var det som var hela grejen? Att de har intervjuat din farbror, och fördömer det du har gjort på grund av hans reaktion?

Jag tror jag vet varför, sa jag till Geir. Få höra, sa han. Jag fick ett mejl för kännedom i dag, sa jag. Gunnar skickade det till Bergens Tidende klockan två som tack för hur de har bevakat hela saken. Jag är rätt säker på att Landro hade läst det innan han träffade dig. Någon annan förklaring kan jag inte tänka mig. Fram till nu har deras samtal med Gunnar förts över telefon. Så var det ju för Berdahl också. Och då är han sansad och klar. Men när han skriver tappar han ju sinnet för alla normala proportioner. Landro måste plötsligt ha insett vad det är han har försvarat. Det kan han faktiskt inte göra, för Gunnar lägger fram hela sin teori om släkten Hatløy för dem.

Gör han? sa Geir.

Så därför blev det principer i stället, sa jag. Men jag ska skicka mejlet till dig. Han har bara skickat kopior till mamma, Yngve och mig den här gången, och till Tønder och Landro, men inte till förlaget.

Gör det, sa Geir. Så hörs vi sedan.

Ingrid, Lindas mamma, kom ner för att hjälpa oss den hösten, det var så mycket i görningen, och Ingrids mamma hade alltid kommit hem till henne när det var mycket i görningen i hennes liv, och passat Linda och Mathias, lagat mat och skött hushållet. Ingrid tog efter sin mamma i det avseendet. Hon gick upp tidigt och gräddade pannkakor åt barnen, hon tyckte att de var så magra, eller bakade småfranska till dem, hon borstade deras hår, hjälpte till med att klä på dem, och när de hade gått med Linda till dagis gick hon ut och handlade det hon behövde för dagens matlagning. Hon satte en ära i att laga god mat, och vi blev bortskämda; allt vi åt var hemlagat, med råvaror från det stora salutorget på Möllevången och de många invandrarbutikerna som låg på smågatorna runtomkring. Hon lagade lunch, och när jag kom hem med barnen från dagis stod middagen och väntade på oss. Hon var ovärderlig. Samtidigt hade jag ingående beskrivit det konfliktfyllda förhållande jag hade till henne i roman nummer två. Hon hade fått manuset kort före deadline, och varit tvungen att läsa det fort och kommentera det på bara ett par dagar. Hon tyckte det var en fantastisk roman. Hon sa: Lars Norén, släng dig i väggen. Men hon var också arg för det som stod om henne i den, det märkte jag ju när hon var hos oss, den ständiga ambivalensen gentemot mig. En av de första dagarna kom hon in till mig och sa: Det är inte mig du har skrivit om i den där romanen. Det ska du veta. Det är en romanfigur som har mitt namn. Men det bjuder jag på.

Jag åkte till Stavanger för att ha en uppläsning på kafé Sting med bland andra Tore, som kom och hämtade mig på hotellet i sin Toyota och körde mig hem till sig. Han hade skilt sig och bodde ensam. Väggarna var täckta med böcker och skivor. Mörkret som föll utanför. En öl i handen, något band jag aldrig hade hört talas om, men som Tore just nu dyrkade, på stereon. Vi provade kläder. Den skjortan, Tore, eller den? Ta den. Den kavajen, eller den? Han vid strykbrädan i köket, jag framför spegeln. Och ur allt det här, om det då inte var ur mig, steg en stark och distinkt känsla av tidigt nittiotal. Studentliv, på väg ut. Det hade inte varit magiskt då, för det var så det var, på intet sätt ”studenttid”, på intet sätt ”ungdom”, på intet sätt ”frihet”, utan något annat. Vardag. Mitt uppe i den vardagen satt Tore och jag och läste Proust, förhäxade av den mytiska värld han skildrade, och diskuterade just lockelsen i det som inte fanns i det som fanns. Nu hade den tiden, som då var ingenting, själv blivit något, med en, som nu, stundtals nästan våldsam dragningskraft.

Tore var trettiosex, jag var fyrtio. Vi var vuxna män, men vi uppförde oss som ungdomar, drack öl, spelade popmusik, skämtade. Han hade två barn, jag hade tre. Vi hade båda två blivit det enda vi ville bli den gången, romanförfattare. Den tanken kunde fortfarande göra mig glad. En gång hade vi satt in en annons i Dagbladet, det var i mellandagarna ett år i slutet av nittiotalet. Den lydde: De nya sentimentalisterna önskar det norska folket en god jul och ett riktigt gott nytt år.

– Minns du annonsen vi satte in? sa jag nu, där jag satt i stolen och rökte medan han tog på sig den nystrukna skjortan i hallen.

– Vilken annons? sa han.

Jag sa det.

Han skrattade.

– Visst fan, det var så sant!

– Det sitter kanske fortfarande någon där ute och grubblar på vad det där var för något, sa jag.

– Nej, det blev ju ingen stor rörelse direkt.

– Din indelning av böcker man gråter av och böcker man inte gråter av hör i alla fall dit, sa jag.

– Slips eller kravatt eller ingenting? sa han.

– Ingenting, sa jag.

Han tog på sig en rutig kavaj och keps.

– Ska vi gå då, sa han.

Vi tog en taxi ner till kaféet där Frode Grytten redan satt. Han presenterade oss för sin bror, som var meteorolog eller något sådant långt från kulturlivet. Tore och han hade blivit vänner. Han hade visat Tore respekt, det var det inte alla författare som gjorde, så jag gillade honom bara av den anledningen.

Folk tittade på mig. Det hade de gjort på flygplatsen, och det gjorde de här. En flicka kom fram till mig när jag stod och rökte utanför, hon kunde nästan inte få fram det hon ville säga, något hos mig skrämde henne.

Vi läste, och efteråt gick vi på Cementen och drack öl, och Tore berättade något förfärligt ur sitt liv, det var ofattbart och omskakande, en avgrund. Det fanns sådana avgrunder i hans liv, men det märktes inte på honom, på hur han uppträdde, vad han pratade om, ändå påverkade de honom, i alla fall som jag kände honom, han var en person som trodde att han skulle sjunka om han stod still, så han stod aldrig still.

På flyget hem tänkte jag att jag hade lämnat ifrån mig allt, att jag inte hade något eget längre, att jag var ingen. Kanske var det för att jag hade druckit kvällen innan som jag tänkte så, för även om jag inte hade druckit mycket räckte det för att jag skulle få ångest, kanske var det för att så många hade tittat på mig, och det hade fått mig att begripa vad jag faktiskt hade gjort, att alla kunde läsa allt om mig, själva vilt främmande, och tänka vad de ville. Att jag hade lagt Vanja, Heidi och John i deras händer.

Jag träffade Tore igen inte så långt senare, på en litteraturfestival i Odda. Jag flög till Bergen, körde hyrbil längs fjorden, uppträdde på scenen med Tore, körde tillbaka till flygplatsen dagen därpå och flög hem. Festivalchef var Marit Eikemo; henne hade vi samarbetat med på Studentradion. Yngve och Asbjørn kom för att titta, Selma Lønning Aarø, som jag mindes från studietiden när hon hade vunnit en romanpristävling, var där, och Pedro Carmona-Alvarez – jag visste vem han var redan då – han spelade i Sister Sonny, kunde gå sminkad ute på stan, men som jag aldrig hade pratat med, och som jag den sommaren hade skrivit om, det vill säga hans senaste roman, Rust, som hade gjort intryck på mig, han var där, och vi satt och pratade i hotellbaren allihop, och även där hade jag en tydlig känsla av att nittiotalet inte var slut, utan att det bara varade och varade. Under själva framträdandet hade Tore tagit fram flera gamla brev och mejl som jag hade skickat honom på den tiden, också ett om pappa, som han läste upp där medan vi satt i varsin stol på scenen, och som jag först inte förmådde kommentera, för jag mindes inte att jag hade skrivit det.

Det är på det viset att min pappa dog för två veckor sedan. Han somnade in i en fåtölj i huset där han växte upp, det är ofattbart, jag förstår det inte, och nu har det släppt mig, nu är jag här i Bergen, och skriver till dig, Tore, min vän på Island. Det var Yngve som ringde och berättade vad som hänt, jag tog nästa flyg ner till honom, och tillsammans åkte vi två till Kristiansand dagen därpå. Jag grät varenda dag i en vecka. Många gånger har det slagit mig, tänk om han dör – men jag har aldrig föreställt mig att det var så jag skulle reagera. Så vad var det jag sörjde? Det vet jag inte. Det fanns inget rationellt i det, det var bara känslor, de vällde upp gång på gång, jag låg vaken i farmors hus och bara grät. Nu har det släppt mig, nu är det som om det inte har hänt.

Jag blev rörd när jag satt där, för att rösten som talade gjorde det från den 20 augusti 1998, och för att den fortfarande var lamslagen av sorg, kanske utan att den själv visste det. Det var där, på scenen, som jag för första gången verkligen förstod vad det innebar att pappa var död. Det var som om han först där, på scenen i Odda, dog för mig. Därför blev hela världen plötsligt så obegriplig.

Nästa morgon träffade jag Frode Molven, förläggare på Spartacus förlag, på hotellkaféet. Jag hade skickat honom Geir A:s bok, som efter sex års arbete äntligen var klar. Den hade fått titeln Bagdad Indigo, och var ett enastående verk. Den handlade om de människor som reste till Bagdad för att stoppa den amerikanska invasionen som levande sköldar genom att placera ut sig vid de viktigaste bombmålen. Geir följde med dem, hela vägen från Istanbul till Bagdad, ombord på en röd dubbeldäckare, och han var levande sköld i Bagdad under hela invasionen. Han intervjuade alla sorters människor i krigszonen, även när himlen ovanför dem exploderade och fönstren bakom dem blåstes ut. Vad var krig, och varför utövade det en sådan lockelse på många, till och med på dem som kommit hit för att stoppa det? Det var det boken kretsade kring. I motsats till journalisterna, som övervakades av regimen och antingen bussades runt i staden eller satt fast på hotellrummet, var Geir fri att gå vart han ville när han ville. När Bagdad föll och de amerikanska elitsoldaterna stod vid vattenverket där han och en handfull andra aktivister bodde, tog han sin ryggsäck och hängde med dem några veckor. Han intervjuade dem, de kom direkt från striderna och var sprängfulla av berättarlust. Boken var på över elvahundra sidor, och det gjorde att de tre månader som den spände över fick en oerhörd tyngd, som något tidlöst. Han hade fångat ett stycke tid. Det var det nästan ingen som gjorde längre; journalisternas rapporter och böcker från krigszonerna var lättsmälta, utan förpliktelser, de var redan någon annanstans innan liken hunnit kallna. Det specifika med en viss plats och en viss tid försvinner in i deras ospecifika och identiska röster, där alla konflikter blir till en och samma, oavsett om den pågår i Afghanistan, i Libyen eller i Somalia. När jag läste Geirs bok var det som att läsa en skildring från det spanska inbördeskriget på trettiotalet, inte för att det var samma sorts konflikt, utan för att förhållningssättet var likadant som i många texter på den tiden, nämligen existentiellt. Bagdad Indigo var en fantastisk bok, det var det ingen tvekan om, så jag hade sagt till Geir att det inte skulle vara några problem att få den utgiven. Han var skeptisk, ville inte ta ut något i förskott, lyssnade inte på mig. Jag tyckte det bästa vore att skicka manuset till ett förlag innan det var helt färdigt, så att de kunde involveras i processen på ett tidigare stadium, eftersom det var ett så ovanligt omfattande material. Det tog Geir fasta på, och jag skickade det till Aslak Nore, som redigerade en reportageserie på Gyldendal. Han hade läst Geirs förra bok, skrev han i sitt mejlsvar, precis som med den var det ett intressant tema, så det här såg han fram emot. Han ville också be mig om en liten tjänst, medan jag var där, om jag kunde tänka mig att skriva en puff för hans bok? Bara skriva en kort mening om den. Det kunde jag naturligtvis inte neka till, eftersom hans beslut när det gällde Geirs manus var så viktigt. Jag skrev en puff, medan Nore inte bara refuserade Geirs bok, han gick också till rasande angrepp mot den för att den var omoralisk. Nästa person jag skickade manuset till var Halvor Fosli på Aschehoug, men han var halvhjärtad och ljum, läste aldrig boken, vilket kröp fram när han sa att den var antiamerikansk, och det var den inte alls – men en som bara hade bläddrat lite i den kunde ha läst några rader ur intervjuerna med fredsaktivisterna och tagit för givet att det återspeglade hela bokens hållning. Fosli sa att han skulle prata om boken på nästa redaktionsmöte, något som naturligtvis inte ledde till någonting. Då gav Geir upp den strategin och bestämde sig för att vänta tills han var helt färdig med manuset. Och det var nu. Jag kunde inte föreställa mig att någon skulle tacka nej till den. Molven kände jag en aning från Bergen, han verkade smickrad över att jag kontaktade honom nu, och Spartacus var ett seriöst förlag. Men när vi slog oss ner i Odda ville han först prata om något annat. Nej, det var inte en puff han ville ha; däremot hade han tänkt initiera en biografi över Axel Jensen, och han undrade om jag kunde tänka mig att skriva den. Jag sa inte nej, trots att jag aldrig kommer att skriva en biografi över en annan människa så länge jag lever, men jag sa inte heller ja. När det var avhandlat pratade vi lite om Geirs bok. Han sa att det lät intressant, och ville gärna läsa den. Vi skakade hand, och jag gick bort till Yngve som hade suttit och väntat på mig en bit därifrån, vi skulle köra till färjan tillsammans. Jag bestämde mig för att inte säga till Geir att Molven hade bett mig att skriva en biografi åt honom. Det låg något obehagligt i det, att alla som kom i närheten rev och slet för att få en bit av mig, för jag hade Geir att tacka för så mycket, och jag ville inte att hans bok skulle handla om mitt namn.

På färjan drack Yngve och jag kaffe, tog en cigarett på färjekajen på andra sidan, och sedan körde han hem till Voss, medan jag körde mot Flesland. Det var höst, luften var kall och skarp och klar, himlen alldeles blå, solen liksom tung och drucken av ljus. Yngve hade lånat mig en cd, det var Dire Straits första, och jag hade den på högsta volym, för den hade vi spelat när jag gick i femman och han i nian i Tybakken, och då var det stämningarna från den tiden som tog över, det norska sjuttiotalet, den blöta snön, täckjackorna.

Längs den blänkande fjorden. Förbi röda, gula, bruna, gröna träd. Upp över bergssidan. Och sedan, på krönet, rakt framför mig på vägen, en hund. Jag tvärnitade men körde ändå på den, för det hördes en duns, och hunden kastades ner i diket. Bilen stannade, jag stängde av motorn och klev ur, en man kom gående mot mig över en gårdsplan nära vägen. Jag tittade efter hunden, den var inte där. Mannen pekade. Hunden sprang in på en gård på andra sidan. Hur var det möjligt? Jag hade ändå kört i femtio när jag körde på den. Jag har sagt att han måste ha hundrackan bunden, sa mannen som var i fyrtioårsåldern, när han stannade framför mig. Vad hände egentligen? sa jag. Hur kunde jycken överleva en sådan smäll? Du träffade den med stötfångaren, den kan ju vara skadad, men det ser inte så ut, sa han. Håller den till där uppe? sa jag och nickade mot gården ovanför vägen. Han nickade. Jag måste åka upp dit och tala om det, sa jag. Han nickade igen och följde med mig upp. Hunden låg på gårdsplanen när vi kom, den kved inte eller något, verkade fullt frisk och nöjd. En gammal man stod där, jag gick bort till honom och berättade vad som hänt, bad om ursäkt men sa att det verkade ha gått bra. Han sa: Det var bra det. Och sedan gick jag ner, satte mig i bilen igen och körde vidare. Jag tänkte på Vanja, för hon älskade hundar mer än något annat. Hon visste vad de flesta raser hette, och vi måste läsa för henne ur en hundbok så gott som dagligen. Om vi var ute och mötte en hund, måste vi fråga om hon fick klappa den. Ibland ville hon låna min mobil och ta en bild av någon hund vi mötte. Först skulle hon få en hund när hon fyllt tolv, det prutade hon ner till tio. Nu var det åtta som gällde. Jag såg fram emot att få berätta om hunden för henne. Om den hade dött skulle jag aldrig kunnat säga det. Men nu hade det gått bra. Det kunde jag säga.

I Flesland parkerade jag hyrbilen, lämnade in nycklarna, checkade in och flög hem.

Under de följande veckorna blev jag klar med den tredje romanen. I Odda hade Tore lovat att hjälpa mig med den, för den var lång och formlös, det vill säga, den enda formprincipen var den kronologiska. Tore hade läst den, kommit med några förslag, dem hade jag följt, men det hade inte varit tillräckligt, det krävdes något radikalt, ett nytt grepp. Medan jag satt i Malmö och jobbade sista kvällen innan jag måste lämna in den, satt Tore i Stavanger och skumläste, och ringde när han hade hittat det, en vändpunkt som hela romanen kunde struktureras utifrån, och skickade flera sms under kvällen och natten. På morgonen var den klar. Jag hade följt hans instruktioner till punkt och pricka. Bara några dagar senare kom tvåan ut. Geir Angell ringde samma morgon, och trots att jag hade sagt att han inte fick berätta vad som stod skrivet om mig då, insisterade han på att få läsa upp recensionen i Aftenposten. Du måste få höra det, sa han. Kom igen, det klarar du. Men det är inte det som står eller inte står som är farligt, sa jag. Det är bara att det står något alls. Du vet hur mycket det fuckar upp mig. Kom igen, sa han. Bara den här gången. Och aldrig mer. Okej, sa jag. Och han läste. Det enda jag minns av det är raden: ”Ja, är fallet egentligen preskriberat?” och att jag beskrevs som ”den tänkbare gärningsmannen”. Det var ett sexuellt övergrepp som recensenten undrade om jag gjort mig skyldig till, och om fallet var preskriberat. Jag minns det för att Geir skrattade så när han läste det, och för att han upprepade det flera gånger efteråt. Är de helt från vettet? sa han. Har de blivit fullständigt galna? Några timmar senare fick jag ett upprört mejl från Tonje. Hon citerade samma recension, där det hade stått: ”Till exempel uppträder författarens före detta fru i eget namn, och man kan bara föreställa sig vilket obehag den här boken kan vålla henne”, och Tonje undrade vad det syftade på, och varför hon inte hade fått läsa romanen innan den kom ut, eftersom den handlade om henne. Tidigare hade jag skickat henne ett mejl där jag bad henne att inte läsa den romanen. Det hade jag gjort för att den inte handlade om henne, utan om Linda och mina känslor för Linda, och jag tänkte att det skulle såra henne att läsa om hur förälskad jag var bara några veckor efter det att det var slut mellan oss, den dagen jag lämnade Bergen för sju år sedan. Nu trodde Tonje att jag hade dolt det för henne, att jag hade lurat henne. Hela Norge kunde läsa om henne medan hon själv inte visste någonting. Att jag hade gjort det för att skona henne lät så naivt att hon inte trodde mig en sekund. Trycket var så stort, påstötningarna från medierna så många att det blev omöjligt att inta det perspektivet. Skadan var boken, inte att hon läste den. Jag hade inte skrivit om henne, men jag hade skrivit om något hon inte visste om, och som hade hänt medan vi fortfarande var gifta, nämligen att jag blev förälskad när jag träffade Linda. Pang. Henne. Rakt i hjärtat. Men vilket slags hjärta? Allt gick sönder de dagarna, jag föll, ingenting tog emot, Linda vände sig bort, och jag skar mig och begravde alltihop, och reste hem. Det var den intensivaste upplevelsen jag hade haft i mitt liv. Jag hade varit på en plats jag inte visste fanns. Världen var som en flod av intryck, och jag var en del av den, det kändes så, allt var betydelsefullt, jag kunde betrakta ett ekollon i tio minuter som om det rymde universums hemlighet, vilket det också gjorde, det var därför jag stirrade på det. I det tillståndet såg jag Linda, blev hypnotiserad av henne, men ingenting hände, vi nuddade inte ens vid varandra. Hon var på väg att bli manisk, jag var manisk, utan tvekan. För mig var det otänkbart att skriva en bok om mitt liv utan att skriva om känslorna som drabbade mig den gången, och om det som hände mig då. Men det var upprivande för Tonje och det var jag som rev upp. Jag skrev ett mejl och försökte förklara, men det gjorde bara det hela värre, den som slår kan inte samtidigt vara den som tröstar. Hon skickade ett ursinnigt mejl till Geir Berdahl, som offentligt hade sagt att alla personer i romanen hade fått läsa manus i förväg. Det hade inte hon. Så när jag satt nere i internetkaféets halvmörker och läste mejlen från henne, och från alla andra som hade skrivit till mig de två sista månaderna, kom jag in i ett sammanhang där jag aldrig förr hade rört mig, i en värld av advokater som läste allt jag skrev, hot om rättegång och offentliga beskyllningar för lögn, recensenter som skrev att jag var omoralisk, och där alla jag stått nära eller stod nära hade det jobbigt på grund av mig. När jag skrev tänkte jag inte på dem, men så fort utgivningen närmade sig ryckte de plötsligt fram, tätt inpå, med sina egna jag, och därmed blev konsekvenserna uppenbara för mig. Konflikten stod mellan romanerna och konsekvenserna av romanerna. Strategin jag valde var att ge ut romanerna, låta konsekvenserna ta form, med all den av mig vållade smärta det medförde, och hoppas att skadorna inte var ohjälpliga. Jag kunde försvara det generellt, för jag visste vad jag var ute efter och vilket värde det hade, men jag kunde inte försvara det specifikt, när det gällde konsekvenserna för var och en jag skrev om; att orsaka andra lidande har ingen rätt till. Vid datorn nere i den bunkerliknande dataspelslokalen var jag rädd, förtvivlad och ledsen, men jag visste också att det var känslor som skulle försvinna när jag skrev, och därför skulle vara något jag gick in i och ut ur, för i det skrivna jaget försvann det sociala vi-et, och jaget var fritt. Först när jag reste mig och lämnade skrivbordet kom det sociala vi-et tillbaka, och jag kunde skämmas över det jag hade skrivit och tänkt, i större eller mindre utsträckning, beroende på hur djupt inne i skrivprocessen jag var. Det sociala är det som håller oss på plats, som gör att det är möjligt för oss att leva ihop, det individuella är det som gör att vi inte flyter ut i varandra. En grund för det sociala är att vi tar hänsyn. Det gör vi också genom att dölja det vi känner, och inte säga det vi tänker, om det vi känner och tänker går ut över någon annan. Det sociala är också grundat på att vi visar en sak och döljer en annan. Vad som ska visas och vad som ska döljas råder det enighet om, eftersom det är förbundet med vi-et. Justeringsmekanismen är skammen. En av de frågor som den här boken har väckt hos mig under arbetet med den, är vad man kan vinna på att överskrida det sociala genom att beskriva det som ingen vill ska beskrivas, alltså det hemliga och dolda. Uttryckt på ett annat sätt: vilket värde har det hänsynslösa? Det sociala är världen som den bör vara. Allt som inte är som det bör vara, döljs. Min pappa söp ihjäl sig, det är inte som det bör vara, det måste döljas. Mitt hjärta brann för en annan än det borde, det måste döljas. Men det var min pappa och det var mitt hjärta. Det bör jag inte skriva, för det får konsekvenser som inte bara drabbar mig, utan även andra. Samtidigt är det sant. För att skriva det måste man vara fri, och för att vara fri måste man vara hänsynslös. Det är en ekvation som inte går ihop. Sanning lika med frihet lika med hänsynslöshet står på individens sida, hänsyn och hemlighetsmakeri står på det socialas sida, men bara som abstraktion, som ett inre begrepp i jaget, för i verkligheten finns det inte något sådant som det sociala, bara individer, den enskilde, vårt du, alltså också på individens sida. Tonje är ingen ”romanfigur”. Hon är Tonje. Linda är ingen romanfigur. Hon är Linda. Geir Angell är ingen romanfigur. Han är Geir Angell. Vanja, Heidi och John, de finns, de ligger och sover några mil ifrån där jag sitter nu, i detta ögonblick. De är verkliga. Och vill man beskriva verkligheten sådan den är, är det den verkligheten man måste beskriva. Den kan bara beskrivas genom att man överskrider det sociala. Vill man komma åt verkligheten som den är, för den enskilda individen – och någon annan verklighet finns inte – vill man verkligen dit in, då kan man inte ta hänsyn. Och det gör ont. Det gör ont att inte bli tagen hänsyn till, och det gör ont att inte ta hänsyn. Den här romanen har gjort alla i min omgivning illa, den har gjort mig illa, och om några år, när de är stora nog för att läsa den, kommer den att göra mina barn illa. Om jag hade skrivit så att den gjort ännu ondare skulle den blivit sannare.