Det var ett experiment, och det har misslyckats, för jag har aldrig ens varit i närheten av att säga det jag egentligen menar och beskriva det jag egentligen har sett, men det har inte varit värdelöst, i alla fall inte helt, för när skildringen av en enskild människas verklighet, framställd i ett försök att vara så uppriktig som det bara går, betraktas som oetisk och gör skandal, synliggörs kraften i det sociala, och även hur det reglerar och kontrollerar det individuella. Den kraften är enorm, för det jag har skrivit om har uteslutande varit ordinära företeelser, det har inte funnits något uppseendeväckande med någonting av det, sådana saker inträffar jämt, varenda dag, och alla vet också att det inträffar; både alkoholism, otrohet, psykisk sjukdom och onani, bara för att ta några exempel på det som har dragit iväg från den här romanen till tidningsrubrikerna. Det enda extraordinära i det här fallet är att det ordinära har kopplats ihop med verkliga namn i en roman, och förmedlats precis som det det är, något specifikt och kopplat till vissa bestämda personer. Romanen är en offentlig form, och i det ligger överskridandet, det specifika och personanknutna har förflyttats till det offentliga rummet. Det händer alla offentliga personer, skådespelare, politiker, tv-journalister, popstjärnor, men de har valt det frivilligt och vill ingenting hellre. De enda icke-offentliga personer som förflyttas dit är kriminella. I den här romanen har det skett med vanliga människor som inte är kriminella. Därmed har deras namn fått det kriminellas form, ett vanligt namn som går över det vanligas gräns och blir så ovanligt att journalisterna ringer till det och skriver om det i tidningarna. Det de hade gjort, helt vanliga saker, antog även det brottets form, och blev något som kunde dömas. Och det var jag som hade gjort dem till brottslingar. Men det hade jag inte den minsta tanke på då, under de många förmiddagarna i spelhallen och i mitt arbetsrum, och det lilla jag hade till försvar för det jag gjorde, som att jag bara skrev om mig själv, blåste bort så fort en av dem jag hade skrivit om vände sig och såg på mig. Det gjorde de i tur och ordning, och jag tittade ner, jag tittade bort, jag såg på manussidan och fortsatte skriva.

Samma dag som jag satt ute på balkongen och lyssnade när Geir läste upp recensionen i Aftenposten, kom Asbjørn och Yngve till Malmö. Vi skulle på en konsert med Wilco i Köpenhamn den kvällen, och de skulle stanna hos oss över helgen. Jag skakade hand först med Asbjørn, sedan med Yngve och vinnlade mig om att se dem i ögonen, och visste att de tänkte på att jag tänkte på det jag hade skrivit om just den saken. De hade med sig godis till barnen, och Asbjørn hade ramat in omslagsfotot till den första romanen, som han hade tagit, och gav det till mig, och dessutom en trave böcker som han i egenskap av formgivare hade dubbletter av. Heideggers Varat och tiden, som jag bara hade på engelska, Pascals Tankar, där jag bara hade den gamla, starkt förkortade upplagan, och en hel hög till. De hade också med sig dagens tidningar. Jag höll upp handen och vred bort huvudet, men Linda tog dem, hon var nyfiken, och trots att jag sa att hon skulle låta bli satte hon sig vid köksbordet och läste, medan Ingrid läste över hennes axel. Jag såg rubriken på första sidan, ”Utlämnar familjen – alkohol och psykiska problem”, och jag såg rubriken inne i tidningen ”Utlämnar frun”. Då gick jag in till Yngve och Asbjørn som höll på att ställa ifrån sig bagaget i stora rummet. Vi gick ut på terrassen och tog en cigg. Asbjørn sa att han hade tyckt det var lite jobbigt när han fick höra att Lindas mamma var här, han var inte riktigt säker på hur stämningen var mellan oss, efter det jag hade skrivit. Jag sa att hon var larger-than-life-typen, och att det gick bra. Men det var inte så mycket Linda som jag ville undanhålla tidningarna från som Ingrid. För Linda var hennes dotter, och nu stod det i tidningen att jag hade hängt ut hennes dotter och hennes psykiska problem. Och ”alkohol”, det kunde inte anspela på någon annan än Ingrid själv. Jag visste hur djupt det hade sårat henne, för det hade hon sagt till Linda, och hon hade också sagt att det inte var sant. Där låg det och pyrde och glödde. Men en bunt papper var en sak, en bok var en annan sak, och en tredje sak var en tidningsartikel om det. Det ryckte närmare för var gång. I Sverige var Norge någonstans långt borta, men kom boken ut här, på hennes eget språk, vilket ännu inte var bestämt men ganska troligt, skulle det komma henne nära inpå livet och följderna skulle bli verkliga.

Linda gick för att hämta barnen, och när Asbjørn passerade köket på väg till toaletten såg han Ingrid sitta och läsa tidningen, lyfta blicken och göra tummen upp mot honom. Han skrattade när han sa det. Jag undrade hur hon tänkte. Att det var bra för boken att den blev omtalad, och därmed för familjen, med andra ord hennes barnbarn som kanske äntligen kunde få ett hus att bo i? Och en bil att åka omkring i?

När barnen en halvtimme senare kom in genom dörren betedde de sig inte som de brukar. Som alltid när andra människor var hemma hos oss påminde de mig om djur. Vaksamma och försiktiga såg de sig omkring. Hm. Främmande skor. Främmande jackor. Här är det bäst att vara på sin vakt. Vanja var den som hade längst startsträcka, Heidi något kortare och John definitivt den kortaste. Han log stort mot alla. Vi åt middag vid bordet i stora rummet, barnen gled ner från stolen efter bara några minuter och försvann in till sig med sina godispåsar. Jag var glad, det var jag alltid tillsammans med Asbjørn och Yngve, även om det också var lite märkligt, för det var de två som var samkörda och en enhet, med mig som åskådare eller distanserad deltagare, inte Yngve och jag, som ju var bröder och av samma blod. Dynamiken mellan oss var precis densamma som den hade varit i Bergen när jag kom dit 1989, de var de världsvana och erfarna, jag var novisen och den som inte riktigt hade koll, och ingenting av allt det som hade hänt i våra liv sedan dess kunde ändra på den saken. Det var kanske det jag gillade, att jag slapp ansvaret och bara kunde hänga med, vara lillebror.

Heidi kom in och plirade mot Asbjørn och undrade vad det var han hette nu igen.

– Asbjørn, sa Asbjørn.

– Isbjörn, sa Heidi.

– Nej, sa Asbjørn. Asbjørn.

– Isbjörn, sa Heidi och skrattade och försvann in till de andra igen.

– Det sitter faktiskt bara romanfigurer runt bordet, sa Yngve.

– Det stämmer, sa Asbjørn och skrattade.

– Vi borde starta ett nätforum för romanfigurerna så vi kan diskutera våra erfarenheter, sa Yngve.

– Jag kan vara moderator, sa jag.

– Hur var det att läsa att du är utlämnad, tyckte du, sa Yngve och tittade på Linda.

– Det är inga problem, sa Linda. Det värsta är att det står att jag är utlämnad, om du förstår vad jag menar. Då tror ju folk det. Annars hade jag ju bara varit beskriven i en bok. Och det är ju inte samma sak.

– Ni två är faktiskt de enda som har censurerat mig, sa jag. Men vilka små struntsaker! En grej som jag skrev om dig, sa jag och tittade på Yngve, det var jag säker på att du skulle bli stolt över. Men icke. Bort med det.

– Vad var det? sa Asbjørn.

– Det kan jag inte säga, sa jag. Men det hade att göra med lappen vi satte upp på hans dörr den där gången.

– Groupies must leave before breakfast? sa Asbjørn.

– Kanske, sa jag. Och med Linda var det att hon absolut inte hade piskat den där åsnan på nöjesfältet.

Ingrid skrattade.

– Det vill jag inte bli beskylld för, sa Linda. Att jag piskar djur. Dessutom gjorde jag ju inte det.

– Nej, det gjorde du inte, sa jag. Det var kanske aggressionen i hela situationen jag tog åt mig.

– Tack för maten, sa Asbjørn och tittade på Ingrid. Det var fantastiskt gott.

– Det var det verkligen, sa jag.

Vi reste oss och bar ut tallrikarna i köket. Sedan gick vi ut på balkongen för att röka, Linda och Yngve satt i de två stolarna, Asbjørn och jag stod med ryggen mot räcket.

– Det här påminner lite om fyrtioårsfesten, sa jag. Stod inte alla här ute vid något tillfälle? Jag minns bara att vi stod packade som sardiner. Och att jag tänkte på den där sprickan.

Jag pekade på sprickan i väggen, som förmodligen bara var ytlig, för annars skulle väl hela balkongen ha rasat ner.

– Å fan, sa Asbjørn.

– Helena tyckte att alla på festen var så rara, sa Linda. Hon har återkommit till det senare. Han som sov inne i barnens rum, var inte han otrolig? Och han som inte sa något på hela kvällen, vad var det med honom? Och han … ja, ni fattar.

– Det är vi ju också, sa Yngve.

– Vadå? sa jag.

– Rara, sa han.

– Fast på svenska är ”rara” inte samma sak som knäppa, sa jag.

Konserten med Wilco var i den gamla teatern i Köpenhamn, vi hade köpt biljetter var och en för sig, så jag satt längst ut på kanten på en av balkongerna, rätt nära scenen, men jag misstänkte att ljudet var sämre där, medan Yngve och Asbjørn, upptäckte jag efter en stunds spanande, satt uppe under taket som två fåglar på ett fågelberg, där ljudet säkert var mycket bättre.

Jag lutade mig tillbaka i stolen, som var klädd i röd plysch, och såg ut i salongen utan att fästa blicken på något speciellt. Jag var trött och det var skönt att sitta för sig själv, bland andra människor. Jag hade inte varit på konsert sedan jag flyttade till Sverige. Då var det stort när det kom band till stan. Nu kunde David Byrne spela i en lokal som låg tvåhundra meter hemifrån utan att jag gick. Jag hade saknat musiken, som förr hade betytt så mycket för mig, den var inte relevant längre, det var ungefär som att se på tv. Då och då kom det tillbaka, som ett yxhugg i fruset vatten, följt av sorgen över allt jag hade förlorat på den väg jag hade valt.

Förbandet, som var norskt, började spela. Det stod samlat mitt på scenen, den var inte deras, utan något de lånade, och av någon anledning kom jag att tänka på ett tält uppslaget på en parkeringsplats, att det var det de påminde om. Ljudet var lågt och ljuset var tänt. Men de var rätt bra. Hukkelberg, var det så hon hette?

Jag tittade uppåt längs stolsraderna och såg dem sitta där uppe, liksom glödande, eftersom de två var de enda bekanta ansiktena i ett hav av okända.

När man hade läst Proust var det oundvikligt att se en sådan gammal teater som undervattenslik, ett slags korallrev med stolarna som musslor eller skal och kvinnornas klänningar som fiskstjärtar eller manettrådar. Hans sätt att förvandla allting och göra det magiskt går inte längre att använda, tänkte jag, eftersom allt redan är förvandlat, allt redan är något annat, liksom indränkt i fiktion. Vi kan klä av verkligheten lager för lager och aldrig nå in till dess mitt, för det som det sista lagret skyler är det overkligaste av allt, den största fiktionen av alla, fakticiteten.

Det blev mörkt i salongen. En spotlight var riktad mot scenen. Jeff Tweedy, rultig, nästan lite fet, gick fram till mikrofonen, började spela direkt, och sjöng absolut rent och exakt, helt utan ansträngning. Det kunde man aldrig veta eller räkna med när det gällde engelska band, i alla fall inte dem jag såg live på min tid. Undantaget var Blur, när jag såg dem med Tore på Sentrumscenen 1993 och allt de gjorde inte bara satt perfekt, utan också var fyllt av energin som bara de unga människor har som vill något, och plötsligt har förstått att de också faktiskt kan. Men Wilco var amerikaner, musiken var inte något de visade upp, det var något de befann sig i. De andra i bandet kom in, de spelade kanske i en och en halv timme, kanske två, och det var en sådan frid att sitta där, och musiken var några gånger så stark och intensiv att jag släppte alla hämningar och bara grät. Efteråt, när vi upprymda av resan tillbaka till våra första vuxenår träffades utanför, gick vi ut och söp till. Jag hade påstått att tågen gick hela natten, men när vi kom till stationen var den stängd, och vi fick ta taxi hela den långa vägen till Malmö. På bron, där lyktorna skakande spelade över ständigt nya meter grå asfalt, med mörkret som väggar runtomkring, kändes det som om jag satt i en dröm. Ångesten dagen därpå var enorm, men jag följde ändå med dem ut, vi gick på en asiatisk restaurang, och Asbjørn underhöll oss med historier som en vän som var läkare hade berättat, om alla föremål som folk stoppade upp i röven när de var ensamma, och som de inte kunde få ut igen.

På senhösten blev den första romanen nominerad till Bragepriset, och Linda och jag åkte till Oslo för att delta i arrangemanget. När vi hade ställt ifrån oss väskan på hotellrummet gick hon ut för att fixa håret, eller styla det som det kanske hette, medan jag gick ner till förlaget för att prata med Geir. När jag kom tillbaka knackade jag på dörren, och Linda öppnade med ny frisyr.

– Vad tycker du? sa hon. Helt ärligt nu.

Jag svarade först inte, gick in och satte mig i en fåtölj. Ville hon att jag skulle bekräfta det hon själv tyckte och säga att det var jättesnyggt, eller ville hon ha ett helt ärligt svar, som hon sa?

Jag tyckte det såg hemskt ut, och satsade på att hon tyckte likadant.

– Det ser ut som någonting man skulle kunna tycka var snyggt om man var femtio, sa jag.

– Ja, visst gör det? Är det inte hemskt?

– Jo.

– Bra, då sköljer jag ur det och går som vanligt.

Elisabeth på förlaget kom och hämtade oss, sedan tog vi taxi dit där utdelningen skulle hållas. Stort hus, mycket folk, ett eget rum för de nominerade. Till min fasa såg jag en journalist där som jag hade skrivit om i tvåan, han jobbade för Aftenposten och jag hade inte lagt fingrarna emellan. Så fort han fick syn på mig kom han fram och presenterade sig. Om jag kom ihåg honom? Jadå, sa jag. Han skrattade och sa att det var en ära att få vara med i boken, även om det var på det viset. Och sedan sa han: Men på en punkt hade du fel. Jag är ingen privilegierad unge från väster. Nej, sa jag. Hoppas du ursäktar. Och sedan upptäckte jag Kjartan Fløgstad, min gamle hjälte, den socialistiske gentlemannaförfattaren som jag också hade skrivit om. Jag presenterade Linda, han presenterade sin fru, vi bytte några ord, medan jag hela tiden flackade med blicken, för här ville jag inte vara, kunde jag inte vara, detta var mer än jag kunde uthärda. Ragnar Hovland, min gamla lärare från skrivarkursen, han var där. Jag stod där en stund, och sedan fick jag med mig Linda ut för att ta ett bloss, utanför ingången, medan folk hela tiden strömmade till. Mörkret var skönt, regnet var skönt, alla de våta, bruna och hala löven som låg på gräset var sköna, men inte känslan av att bli sedd, den var inte skön. När vi satte oss i en av bänkraderna längst fram, där två platser var reserverade för oss, bredvid Kjartan Fløgstad och hans fru, lutade sig en fotograf uppe på balkongen ut och knäppte en bild på Linda. Hon såg det inte, jag sa ingenting, jag kanske tog fel. Showen började, det var musik, uppläsningar, små sketcher, och jag var nära att kräkas, för jag såg scenen och jag kände publiken i ryggen, och vann jag, måste jag inte bara upp dit, utan också säga något. Dessvärre var det jag som blev tvungen att kliva upp. Statyetten var tung som ett mordvapen. Det jag hade tänkt säga, med den i handen, att många som hade läst boken säkert räknade med att jag skulle gråta en skvätt nu, vågade jag inte säga, så jag mumlade något om romanfigurerna jag hade träffat i lokalen, och berättade om när jag flyttade hemifrån och vilka böcker jag då hade haft och läst, som var skrivna av de andra nominerade. Det var sant, Roy Jacobsen hade gett ut Det nya vattnet det året, och den första av Fløgstad jag hade läst, Dalen Portland, hade jag också köpt då. Jag tackade Linda och sa att hon var den generösaste människa jag någonsin träffat, och var glad för att jag inte hade sagt det där med att gråta, rösten brast en aning när jag sa så till Linda, för hon mötte min blick där nerifrån då. Sedan gick jag ner och satte mig. Tusen gånger hellre hade jag sett att Fløgstad hade fått resa sig och gå upp och hämta den, han skulle säkert tagit emot den med värdighet dessutom, till skillnad från mig som bara ville sjunka genom golvet av skam och förnedring. Efteråt gick alla till en stor irländsk pub i närheten. Jag satt med Linda och Fredrik och några av hans kolleger ute på bakgården, med regnet droppande ner längs väggar och tältstänger eller vad det heter som bar upp det provisoriska taket. Fredrik träffade Linda redan samma sommar som vi blev ihop, han kom och hälsade på med Kjetil och Richard, och vi var på fyllan allihop. De satt och pratade, jag glodde framför mig och drack öl, svarade då och då på frågor från någon av de andra som satt där, för så hade det plötsligt blivit, jag var en som folk ställde frågor till. En känd författare kom fram. Vi hälsade, det kändes pinsamt, jag visste att han inte tyckte om det jag skrev. Han nämnde det och var självironisk, det gjorde det bara ännu värre. Men han ville inte bara säga hej och gratulera, han ville prata och använde åtminstone fem minuter till att rätta sig efter mig och mina böcker, som han inte rent ut kunde säga att han inte gillade, att de var dåliga alltså, men inte heller kunde låta bli att säga, och det som kom ut ur hans mun var omöjligt att begripa, eftersom jag inte fattade vad det grundade sig på. Alltså varför han egentligen sa det. Uppstod det ur något socialt, något som måste undanröjas innan vi kunde prata på riktigt med varandra? Eller uppstod det ur någon form av estetiska överväganden som han tyckte var viktiga att lägga på bordet, så att jag inte skulle tro att han stod där på några andra premisser än dem han faktiskt hade? Han stod kvar så länge att hans roll omärkligt gled över från att vara en som kom fram för att hälsa till en som hade sin plats vid bordet. Han var trevlig, det hade han alltid varit, men varför stod han vid mitt bord? Tyckte han om mina böcker? Uppenbarligen inte. Tyckte han om mig? Kanske, kanske inte. Men chansen att han skulle ha kommit fram till mitt bord om jag hade varit en undanskymd författare som påtat med mitt i någon dalgång på Vestlandet var nog rätt liten, misstänkte jag, såvida den undanskymde författaren inte betraktades som en av de främsta av sina kolleger. Då skulle han ha stått där. Det skulle jag med. En gång hade jag suttit och pratat med en författare och hennes man vid ett restaurangbord i en liten norsk småstad där det hölls litteraturdagar, och då hade Lars Saabye Christensen slagit sig ner vid samma bord, och jag började titta bort mot honom, hörde inte riktigt vad hon sa som jag pratade med, och så fort jag fick chansen vände jag mig till honom, hade inte vi samma förlag i England? Det gjorde jag trots att jag såg att författaren jag pratade med lade märke till mina blickar mot Saabye Christensen, och förstod precis hur jag tänkte. Än var det inte för sent att rädda situationen, men lusten att faktiskt få prata med honom var starkare än vetskapen om att jag gjorde en riktigt slät figur. Vid samma arrangemang blev konferencieren och jag utskällda av frun till en av de andra författarna, för att konferencieren hade ägnat mer tid åt och visat större inlevelse i presentationen av min bok än presentationen av hennes mans. Den blandningen av det högsta som litteraturen kan vara och det lägsta och allra simplaste, är så typisk för författarmiljöer, och det är inte så konstigt, det är inte i många andra sammanhang som folk satsar så mycket av sig själva och får så lite tillbaka. Samma år som jag debuterade satt jag med Erik Fosnes Hansen på ett hotellrum en sen kväll, smickrad över att få prata med honom, även om jag inte hade läst honom sedan han som purung debuterade med Falktornet, en roman jag läste när jag gick på gymnasiet, men så råkade jag nämna Vagant, och det var som att vifta med ett rött skynke framför honom. Vagant! nästan skrek han. Han hade sålt hundratusentals böcker, de gavs ut över hela världen, han fick bra kritik överallt, men inte i Vagant, de betraktade honom knappt som författare, den där ynkliga lilla litteraturtidskriften som i realiteten bestod av en handfull ungdomar som hängde på kafé i Oslo öster. Han föraktade dem. Det var bara dimridåer och akademisk intellektualism. Varför? Det sa han inte, men jag antog att deras bristande uppskattning spelade in. När min första bok började sälja var det den statusen som bekymrade mig. Min räddning var ett tag att jag blev indragen i redaktionen på Vagant, och det var rätt perfekt ur strategisk synpunkt, för då var jag samtidigt både en bred och smal författare, medan jag ålade mig uppåt och träffade fler och fler namn på vägen, tills jag slutligen hamnade här denna regniga höstkväll på en av Oslos irländska pubar och namnen kom fram till mig. Knausgård hade blivit ett varumärke, en logotyp, tidningarna hade kryllat av den hela hösten, och vilken kraft det låg i upprepandet märkte jag nu. Folk tittade. Folk ursäktade sig innan de sa något. Folk vågade inte säga något. Folk kom fram när de var fulla. Det var märkligt. Och det berodde inte på böckerna jag hade skrivit, för det var inget särskilt med dem, två söner som begraver sin pappa och en frustrerad småbarnsfar som klär av sig naken inför läsaren, nej, det var namnet och allt som det höll på att fyllas med.

Jag tyckte om att den kände författaren kom fram och blev stående vid vårt bord den kvällen. Det ingav mig en känsla av makt. Den känslan innebar att jag kunde säga vad som helst, eller slippa säga något alls, och det spelade ingen roll, det skulle inte förändra något. När jag träffade honom första gången var jag en skrivarkurselev som han undervisade, när jag träffade honom andra gången var jag en student med hybris som reste runt och intervjuade alla kända författare i Norge. För att jag överhuvudtaget skulle ha rätt att uppta hans tid måste jag göra en jätteansträngning; när jag intervjuade honom hade jag förberett mig i flera veckor och inte gjort något annat. Tänkt ut bra, smarta, intelligenta, intressanta frågor, som jag några år senare förstod var fullständigt genomskinliga, och som hade blottat mig totalt, och så var det inte bara när jag träffade honom, utan med alla jag träffade; doktorander, professorer, författare, redaktörer och journalister, och eftersom jag var så fruktansvärt prestigeinriktad ansträngde jag mig mer ju mer prestigefullt namnet var. Å, den gången professor Buvik inte bara mindes vad jag hette, utan också ställde en fråga till mig under en föreläsning. Första gången jag träffade Jonny Halberg. Tone Hødnebø. Henning Hagerup. Eldrid Lunden. Thure Erik Lund. Ingvar Ambjørnsen. Cecilie Løveid. Olav H. Hauge. Marit Christensen. Øystein Rottem. Kjartan Fløgstad. Ole Robert Sunde. Georg Johannesen. Kjersti Holmen. Erlend Loe. Åsne Seierstad. William Nygaard. Kjetil Rolness. Einar Økland. Frode Grytten. Trond Giske. Jag hade ju insett att det bara fanns ett sätt att hantera det, och det var att låtsas att det inte betydde ett skvatt, medan man i sitt stilla sinne gladde sig åt mötet och hoppades att någon lade märke till det. Att det fanns en rörelse och ett mål visste jag inte förrän jag satt där, med ett namn som plötsligt var så starkt laddat att andra uppförde sig mot mig som jag hade uppfört mig mot andra laddade namn. Det var ju inte det att jag inte förstod vad de höll på med, jag hade lärt mig det inifrån, visste allt om inställsamhetens låga, alltförmänskliga konst. Därför förstod jag också att det inte hade någonting med mig att göra, för jag var samma person, under alla dessa år med flämtande tunga, då jag hade gjort mig bättre än jag var genom att uppträda så som okorrumperade uppträder, något som bara var en mer avancerad form av korruption, hade jag hela tiden varit samma person. Det enda som hade förändrats var namnet, och den bild som var förknippad med det. Jag, som alltid hade högläst ur mina böcker för ett honorar på femtonhundra kronor, erbjöds nu plötsligt sextiotusen för 45 minuters framträdande. Jag tackade nej, inte för att jag inte ville ha pengarna, utan för att jag ville ha något som var värt mer, nämligen integritet; inte för att jag var en människa med integritet, utan för att jag var en människa som var korrumperad två gånger om. Ja, jag var så korrumperad att jag inte längre brydde mig om vad Vagant kunde anse om det jag skrev, för i värdenas hierarki stod det över det att bry sig om det, och den hierarkin var det enda jag brydde mig om. Så var det. Jag hade sålt min själ två gånger, och värre var det inte, då var jag på toppen. Visade man att man ville vara på toppen, och solade sig i glansen där, då var man ändå inte på toppen, för på toppen kunde man bara vara om man hade integriteten i behåll och sa nej till det. Nej till tidningarna, nej till tv, nej till föreningar och framträdanden. Bara när man sa nej till toppen var man på toppen, men inte heller det var den högsta toppen, för där fanns de som faktiskt inte brydde sig, och som helt oomsvärmade och ensamma satt i en dalgång någonstans och skrev sin envisa, folkilskna och kompromisslösa prosa, om det nu var författartoppen det handlade om, och helst inte ens skickade sitt manus till något förlag, utan grävde ner det i skogen någonstans och började på nästa verk.

När kvällen var slut gick Linda och jag arm i arm till hotellet, jag med statyetten i ena handen. Hon var hungrig, jag gick ner till 7-Eleven för att köpa något att äta till henne, och på vägen tillbaka började jag plötsligt skratta, det kom helt opåkallat, och jag stannade och vände mig mot husväggen. Ha ha ha! skrattade jag. Ha ha ha! Sedan fortsatte jag, genom regnet och mörkret över den ljusskimrande asfalten, bort mot hotellet, Savoy, där jag stannade igen och tände en cigarett, den sista innan jag skulle lägga mig. Jag visste inte varför jag hade skrattat, men blotta tanken på det fick mig att skratta igen. Ha ha ha! Ha ha ha! Ha ha ha!

Jag fnissade fortfarande när jag kom in på rummet. Linda hade somnat. Jag satte mig på sängen och lade handen på hennes panna. Ville du äta någonting då? sa jag. Men hon var för långt inne i sin egen själs mörker, så jag drog stolen bort till fönstret, satte mig och åt upp hennes mat och drack en Pepsi max, medan jag tittade ut genom fönstret och såg på regnet som föll, lyktan som hängde i en tunn vajer över gatan och som svängde fram och tillbaka i vinden.

*

En helg i slutet av maj 2010 hyrde jag en bil och körde ut till kolonistugan utanför Malmö för att röja upp i kaoset där. Linda hade lagt ut stället till försäljning, det hade redan varit en visning, men ingen hade varit intresserad, och det var inte så konstigt, inte ett finger hade lyfts för att dölja förfallet. Tanken på det, att allt där ute hade gått åt helvete, hade länge legat tung över mig. När jag nu körde genom den sista rondellen och kom in på själva koloniområdet, som bredde ut sig åt båda hållen och bestod av flera hundra små hus med små trädgårdar, nästan alla pedantiskt omskötta, kändes det tyngre än någonsin, samtidigt som vetskapen att jag faktiskt var här nu och snart skulle ta tag i det stod som ett slags ljus inom mig. Varken brännande eller skinande, mer som en glänta man kommer till i skogen, förväntningen på den.

Det skulle bli en ny visning dagen därpå, och om jag bara fick undan det värsta var det inte omöjligt att någon nappade, eftersom de som köpte den sortens ställen gjorde det för att de tyckte om sådant arbete, till och med kunde tilltalas av ett lätt förfall: då hade de något att göra.

Himlen var grå och vintrig, och de människor jag såg längs vägen, några barn på cyklar och en kvinna med barnvagn, som bar på en tung Coopkasse, hade liksom ingen kontakt med den, slog det mig där jag körde i trettio kilometer i timmen, ungefär som krabbor på havsbotten inte har kontakt med ytan. Bladen på träden hade just spruckit ut, men utan sol var det svårt att förknippa dem med det liv våren alltid för med sig.

Jag växlade ner och svängde in på den stora gruslagda parkeringsplatsen. Jag hade ont i magen. Det här var en plats där man syntes, inte som den man var, vad nu det kunde vara, utan som den man såg ut som. Här var jag en med långt flottigt hår och skägg, klädd i gamla svarta kläder, en som hade vild blick och oroligt kroppsspråk, och när den här uteliggartypen kom med våra tre barn såg jag mig själv så tydligt med de andra kolonistugeägarnas ögon att det jag hade, hela min inre säkerhet och värdighet, blåste bort utan vidare. Hade någon ringt till socialtjänsten och sagt att de genast måste komma och rädda barnen från den här hemska pappan, som kanske är narkoman, hur som helst tvivelaktig, skulle jag ha hamnat på defensiven, känt att det låg något i det, och bara halvhjärtat försvarat mig.

Jag körde ända fram till bommen framför grusvägen i andra änden, stannade bilen, gick ur, låste upp bommen, svängde den åt sidan, klev in och körde fram några meter, gick ut och låste bommen, fortsatte i krypfart mellan de små stugorna. Singeln knastrade under däcken, och bilen gled fram som en pråm på den smala kanalliknande grusvägen, förbi staket efter staket, tills jag stannade framför vårt. Det var inte skinande rent som de andra, utan täckt med en grönaktig hinna av något alg- eller svampliknande. Det var inte heller fritt från växtlighet som de andra, och som reglerna föreskrev: häcken på insidan växte både ut mellan spjälorna i staketet och högt över det.

Jag stängde av motorn, tog ut nyckeln och lade märke till skylten som satts upp på staketet sedan förra gången jag var här. TILL SALU stod det i blått på vitt. Slog upp dörren, klev ur, smällde igen den. Den kyliga luften lade sig över kinder och händer. Gruset var täckt av ogräs, det bröt mot en annan av reglerna där ute, och jag fick ont i magen när jag såg det. Jag önskade att jag kunde ge fan i det, skita fullständigt i idioterna som satt och passade på varandras trädgårdar, det imbecilla gänget av skrynkliga gamlingar med sina skinnpåsar under hakan, som inte kunde tänka på något annat än vad som var rätt och fel, och som efter alla de erfarenheter ett långt och unikt liv har gett dem använde sina sista år, sina sista dagar på att ansa en gräsmatta, och på att koka över av indignation när någon annan inte gjorde det. Jag önskade att jag kunde ge fan i dem, men det kunde jag inte. Sanningen var den att jag var rädd för dem, och att jag gärna ville göra dem vänligt inställda.

Jag öppnade grinden och gick in i trädgården.

Varför hade hon inte klippt gräset? Att rabatterna var övervuxna var en sak, det skulle det ta veckor att få ordning på, men gräsmattan? Vad hade hon tänkt när hon annonserade ut den till försäljning, att första intrycket inte spelade någon roll? Att de skulle överse med vanskötseln och tänka att det egentligen var ett fint ställe det här?

Jag vände mig om. I fönstret på dockhuset mittemot stod den gamla kärringen och tittade på mig. Hennes man hade varit ordförande i föreningen här ute. Det var hans ansvar att kolonistugeägarna uppförde sig som de skulle. Så när jag tog bussen ut en sväng bara för att vattna gräsmattan en onsdagskväll, efter några dagars ökenhetta, var det han som kom strosande fram till staketet, liksom av en händelse, alltid som av en händelse, för att fråga om jag visste vilken dag det var. Jodå, det visste jag, ansåg jag, var det inte onsdag? Jo, det var det. Och här har vi ett system när det gäller bevattning, förstår du. Udda nummer vattnar måndag, onsdag och fredag, medan jämna nummer vattnar tisdag, torsdag och lördag. Vilket nummer har du? Jag fick ju lov att erkänna att jag hade ett jämnt nummer, och att jag inte hade rätt att vattna. Så då kunde jag antingen ta bussen hem igen, eller trotsa honom och vattna med låg båge bakom huset, där ingen kunde se mig. Det var förstås det jag gjorde, medan jag satt på trappan och rökte och var rädd för att han skulle komma på mig. Eller så kunde vi komma ut hela gänget en lördagseftermiddag, för att övernatta till söndagen, med baktanken att jag skulle klippa gräset, vilket blev gjort alldeles för sällan. Vem råkade komma gående mot vårt staket då, om inte ordföranden? Du klipper gräset, hör jag, sa han då. Jo, det hade ju blivit så otroligt högt. Ja, sa han. Men efter fyra på lördagseftermiddagen och fram till måndag morgon får man inte använda bullrande maskiner här ute. Då vill vi ha lite lugn och ro. Men klipp du i kväll, så vet du det till nästa gång. Ja, tack ska du ha! sa jag. Det var hyggligt av dig!

Sedan var det lapparna som låg i brevlådan efter deras inspektionsrundor. Ett fast formulär där de punkt för punkt bockade av efter vad de hade iakttagit.

Jag rundade husknuten, och utom synhåll för grannarna satte jag mig på trappan, tände en cigarett och försökte skaffa mig en överblick av vad som måste göras. Ett svagt havsbrusande ljud från motorvägen bort till Danmark låg i luften, som också bar fram dova sparkar och rop från en fotbollsplan i närheten. Jag hade aldrig sett den, bortsett från lamporna som tändes runt den varje kväll, och som på hösten och vintern låg som en hangar av ljus ute på den mörka slätten.

På hösten och vintern hade jag suttit här ute och skrivit, ensam i hela det stora området, hämtat vatten i en dunk borta vid parkeringsplatsen, handlat på stormarknaden som låg ett par kilometer bort, avverkat sida efter sida, tre fyra dygn i sträck innan jag åkte hem och var där några dagar, och sedan åkte hit ut igen. Här var jag utanför alla sammanhang. Inga tidningar, inget internet, ingen tv, ingen radio, bara en mobiltelefon, som ingen hade numret till. Och inte en människa. På kvällen och natten, en igelkott som traskade genom trädgården och som då och då, om jag satt alldeles blickstilla, buffade med nosen mot min sko. På dagarna, fåglarna. Vid datorn i mössa och vantar, jacka och yllefilt eller täcke över benen. Luften stod som rök om huvudet i det kalla lampskenet. Jag skrev om barndomen, och jag skrev om ungdomen. Telefonsamtal med Geir, som jag läste upp för och diskuterade med, telefonsamtal med Linda, som fick hjälp av sin mamma med barnen, och som under de timmar de var på dagis aldrig riktigt visste vad hon skulle göra eller hur. Timmarna som bredde ut sig framför henne var mer skrämmande än stimulerande, det visste jag. Så hade det varit länge. Hon hade skaffat sig en arbetsplats i ett kollektiv men var rädd för att gå dit, tvingade sig några gånger, höll sig därifrån veckor i sträck.

Det var ett fint arbetsrum, hon hade sin mac med ljudredigeringsprogrammet på skrivbordet, foton på barnen bredvid, inspirationsböcker i hyllan. En gång hade hon tagit med sig Heidi dit, och Heidi hade varit stolt över att vara med mamma på jobbet, hon hade hälsat på de andra och suttit och ritat, och jag såg hur lycklig Linda var när hon kom hem, för den dagen hade hon varit precis som andra föräldrar, haft sitt barn med sig på jobbet, presenterat henne för kollegerna och visat Heidi vad hon arbetade med. Ändå gick hon alltmer sällan dit.

Det fanns något i Linda som drog henne neråt, och något som lyfte henne uppåt. Hon måste kämpa mot det, för när det drog ner henne var allt svart och hopplöst, och när det lyfte upp henne var allt ljust och hoppfullt, och det färgade allt, hela hennes tillvaro, som därför gång på gång ändrade karaktär, och det radikalt, trots att den alltid var sig lik.

När jag träffade henne första gången var hon på väg upp, och den gången slutade det inte, det bara fortsatte och fortsatte, det fanns inga gränser, hon sov inte, dygnet var oändligt och till slut kom en väninna hem till henne och hittade henne hopkrupen på ett bord, där hon satt och rabblade siffror. Linda bär stjärnorna inom sig, och när de lyser då strålar hon, men när de inte lyser är natten becksvart. Hon var intagen i över ett år, och när jag träffade henne igen och vi blev ihop, hade det inte gått särskilt lång tid sedan hon skrevs ut därifrån. Vi fick barn nästan med en gång, det ville vi båda två. Jag tänkte aldrig på att hon hade varit sjuk, jag var inte rädd för det, och den tilliten var kanske det som gjorde tanken på barn möjlig för henne, eller i alla fall underlättade.

Hos barnmorskan måste hon sätta kryss för psykisk sjukdom på alla blanketter, och jag märkte hur det präglade deras syn på henne och på mig, även om allt var bra med henne nu. Hennes humör gick i cykler, hon sjönk ner och steg upp men hela tiden inom det normala, jag tänkte aldrig på det, sådan var hon, temperamentsfull, och jag tog inte ställning till glädjen när hon var glad, eller till mörkret när hon var nedstämd eller fylld av häftig vrede, utan till henne, till det hon sa och gjorde.

Hon prövade alla tänkbara metoder för att bli stabilare i sina känslor, för det tärde på henne att allt blev så förändrat, och i det liv vi hade, som skilde sig så totalt från det vi hade haft alldeles nyss, med ansvaret för barn och allt vad det innebar, var känslan att inte ha kontroll det absolut värsta. Hon fruktade kaos mer än något annat. Hon var livrädd för allt som påminde om överdrifter, för när hon själv steg och sjönk måste det andra, det vi hade tillsammans, hemmet, stå så stadigt och vara så tryggt som det bara gick. Allt var ett hot mot det. Att jag ägnade min tid åt att skriva var ett hot mot det. Hon visste att det var mitt jobb, och att det var meningsfullt för mig, och när hon mådde bra var det inga problem, tills allt sjönk inom henne igen och rädslan kom, då blev också det ett hot, och hon kunde inte stå emot rädslan, den var omättlig.

Extra stark var den när hon väntade Vanja, hon var livrädd för att förlora henne, och hon var livrädd för ansvaret som väntade, och slungade ut hela sin ångest i väldiga utbrott. Jag besvarade utbrotten som jag tyckte var orimliga, samtidigt som jag var rädd för dem, de var så våldsamma, jag var inte van vid sådana starka inre krafter; i den miljö jag kom ifrån behandlades allt kontrollerat och rationellt. Vanja föddes, lugnet sänkte sig. Linda gick på sin skola, Heidi föddes, vi flyttade till Malmö, John föddes. Arbetsbördan var stor, men det var ingen uppoffring för mig att jobba, oavsett vad det gällde; inte heller att sköta det som måste skötas i ett hem var någon uppoffring för mig. Det var bara att göra det. Jag tolkade omvärlden utifrån mig själv, och ville att Linda också skulle bita ihop och härda ut.

Vad hade hon?

Hon hade sin utbildning som radioproducent, men det var redan länge sedan hon blev klar med den, och hon hade inte gjort radio alls sedan dess, tröskeln för att sätta i gång, ringa till radion och säga att hon hade en idé, blev högre och högre för var dag. Hon köpte mikrofon och redigeringsprogram, det stannade vid det.

Hon hade också det hon hade skrivit. De äldsta texterna kom från långt innan vi träffades, de nyaste hade hon skrivit under det senaste året. De var uppseendeväckande bra. Hon skickade in manuset till sitt gamla förlag. Det blev refuserat, de sa att det var svårt att ge ut noveller när det var så kärva tider för bokbranschen. Det fanns ingen efterfrågan, de hade inga pengar. Hon skickade det till ytterligare tre förlag, två av dem läste aldrig texterna, det tredje sa nej. Mina två romaner kom ut, den tredje blev klar, och medan jag skrev på den fjärde ringde Linda till Sveriges Radio och presenterade en idé till en dokumentär som hon hade. Det var ett stort steg och en vändpunkt, för samtalet förpliktigade, producenten ville träffa henne, de träffades, och hon trodde på Linda. Den här gången skulle det bli något. De lade upp en plan för arbetet. Linda var upprymd, full av kraft och idéer, vi satt ute på terrassen när barnen hade somnat och pratade om allt hon skulle göra. Hon åkte upp till Stockholm för att intervjua den svenske astronauten Fuglesang, och vidare därifrån till Kiruna, där det låg en kommersiell rymdraketbas som hon besökte och där hon intervjuade personalen.

Dokumentären tog avstamp i luftskeppet Hindenburgs sista resa, för länge sedan hade hon fått tag i några tidningsurklipp från den tiden, där det framgick att det fanns en svensk journalist ombord, som telegraferade rapporter från resan flera gånger om dagen. Han omkom när luftskeppet fattade eld och brann upp på andra sidan Atlanten, precis innan det skulle angöra resmålet. Det var en märklig historia, som skulle ställas mot en historia om rymdfärder.

Hon var borta på sin reportageresa i åtta dagar, och ringde mig full av entusiasm från hotellrummet. Hon hade kört med hundspann, varit på ett ishotell, vandrat runt på ett område med vrakdelar från rymden. Hon pratade med en massa människor, gjorde överenskommelser med dem, det lät nästan som om hon blev vän med dem också, för vissa saker hon berättade om dem kunde hon bara ha fått veta i förtroende.

Ivrig och livfull hördes hennes röst i andra änden. Jag satt i mössa och jacka ute på balkongen och rökte. Barnen sov. Jag kände en vag oro. Det var som om jag inte riktigt fick kontakt med henne.

– Jag gick omkring på området, det var enormt, helt snötäckt, och överallt låg det stora metallstycken. Det var en rymdkyrkogård. Kan du tänka dig det, Karl Ove.

– Det låter spännande, sa jag. Intervjuade du någon där, då?

– Nej, jag gick bara omkring med mikrofonen och pratade om det jag såg. Men jag vet att det blev bra. Det var så fantastiskt där.

– Ja.

– Och nu är det stjärnklart. Kan du föreställa dig hur det är här uppe då?

– Ska du upp tidigt i morgon? sa jag.

– Jo, det var han på ishotellet, förresten, förlåt, jag måste bara säga det medan jag kommer ihåg det, han sa att vi absolut måste komma hit upp båda två. Vi skulle få ett rum gratis.

– Ett ishotell? Lägg av.

– Det är så väldigt speciellt här uppe, förstår du. Det är magiskt på något sätt.

– Ja. Men du, nu tror jag nästan att jag måste gå och lägga mig, om jag ska ha någon chans mot barnen i morgon bitti.

– Ja, det förstår jag. God natt, min prins. Jag älskar dig.

– God natt.

Hon kom hem, fortfarande entusiastisk över allt hon hade varit med om och allt hon skulle göra. Hon skrev manus, tanken var att dramatisera zeppelinarresan, baserad på journalistens rapporter. Manuset blev godkänt, en budget upprättades. Linda bokade skådespelare, regisserade, spelade in. Hon åkte till jobbet sju på morgonen, kom hem sex på kvällen. Hon var som förvandlad. Bara en gång tidigare hade jag sett henne jobba så hårt, det var medan hon höll på med examensproduktionen på DI, då hade hon gett allt. Men det här var något annat. Nu var det som om hon satsade allt hon hade, hela sin existens, som om det var nu eller aldrig, inte bara beträffande den här dokumentären, utan hela livet.

På fredagskvällen efter hennes första arbetsvecka satt vi och slötittade på tv medan barnen sov.

– Du tar dem i morgon, va?

Jag tittade på henne.

– Varför det? Vad ska du göra?

– Jobba.

– Ska du jobba i helgen?

– Ja visst, det är klart, sa hon. Det är viktigt. Jag har en deadline.

Viktigt? Deadline?

Det började koka inom mig. Jag tittade på tv-skärmen några sekunder. Sedan vände jag mig mot henne igen.

– Men snälla du, sa jag. Du har alltid förbjudit mig att jobba på helgerna, för att det är så viktigt att vi gör saker tillsammans hela familjen. Jag har inte jobbat en enda helg på sju år. Och nu ska plötsligt du göra det?

– Å, vad snål du är, sa hon. Du är så otroligt snål.

– Men gäller inte det där med familjen nu längre, när du har fått ett jobb?

Hon reste sig.

– Vart ska du? sa jag.

– Lägga mig, sa hon. Jag ska upp tidigt.

Jag satt kvar, hörde hennes steg försvinna in i hallen, ville följa efter och släta över, men det kokade fortfarande i mig, det skulle inte bli något bra samtal. Dessutom var jag egentligen glad för att hon var så full av kraft och vilja, och på lång sikt bäddade det för att jag själv skulle kunna jobba på helgerna.

Så tänkte jag. Det var egentligen bra, det var egentligen helt i sin ordning.

Hon steg upp tidigt nästa morgon och cyklade till radion. På söndagen gick vi till Slottsparken allihop, tog vår vanliga väg genom stan, ner till den första lekplatsen, som bara bestod av en karusell och en rutschkana under några enorma lövträd, vars kronor på sommaren var som ett tak, men som nu spretade kala under den grå himlen, vidare till den andra lekplatsen, den låg på andra sidan parken, på gränsen till ett stort bostadsområde, där Linda och jag stod bredvid varandra i blåsten och såg våra barn springa omkring i sina röda allvädersjackor, hon märkbart på väg ner, vänd inåt i sig själv för första gången på flera veckor. Hemma såg barnen på film medan hon vilade och jag satt och läste söndagstidningarna. Hade hon inte varit tvungen att jobba, med tidschema och budget för något som var en relativt stor produktion, då hade hon kunnat stanna hemma hela den kommande veckan, legat på soffan och tittat på dåliga filmer och sovit tills det svarta och onda släppte igen. Nu gick inte det, hon måste jobba. På måndagsmorgonen steg hon upp tidigt och gjorde sig i ordning medan jag tog barnen. När jag rotade igenom hyllorna med kläder för att hitta något som John kunde ha på sig, låste hon in sig på toaletten. Där inne kräktes hon. Det höll på i flera minuter. Sedan öppnades dörren, och hon kom ut, gick bort till ställningen där ytterkläderna hängde och tog på sig sin svarta skinnjacka.

– Spydde du? frågade jag.

Hon nickade. Hon var kritvit i ansiktet.

– Men nu går jag. Vi ses i eftermiddag. Vet inte exakt när jag kommer. Sex, kanske.

Hon tog väskan och gick ut, medan jag fortsatte att ordna med barnen. När de var avlämnade på dagis satte jag mig och skrev på fyran hela dagen, hämtade dem, lagade middag och satt och åt med dem när Linda kom tillbaka. Hon var helt slut. Nästa morgon hände samma sak, hon kräktes inne på toaletten innan hon gick till jobbet, och morgonen efter igen, och efter den igen. Jag tyckte nog att hon överdrev, det var ju bara ett jobb, men det kunde jag ju inte säga, och det skulle dessutom inte vara sant, det var inte bara ett jobb för henne. Efter fem år och tre barnafödslar, i en tillvaro som bara bestod av barn och deras behov, några ynka försök att komma i gång med något eget det senaste året, var det här hennes stora chans, tillfället då hon skulle bevisa att hon var något värd. Hade det varit några andra hon skulle bevisa det för hade jag kunnat säga att hon måste ta det lite med ro, så viktigt var det inte, men det var sig själv hon skulle bevisa det för, att hon kunde, och mot det hade jag inget att komma med. Hon kräktes på morgonen, jobbade, kom hem på kvällen, varje gång med allt sämre självförtroende. Hennes mamma kom ner för att hjälpa oss, och jag kunde använda mer tid till att skriva.

Vid tvåtiden på fredagen hörde jag ytterdörren öppnas, och gick ut för att se vem som kom.

Linda stod med sänkt huvud och tog av sig jackan, tittade inte på mig.

– Är du redan hemma? sa jag.

– Det gick inte, sa hon. Jag klarade det inte.

– Vad är det du säger?

Hon grät.

– Jag bröt ihop i kontrollrummet, sa hon. Jag förstod att jag aldrig skulle klara det. Det går bara inte. Det går inte, Karl Ove.

Hon gick in i sovrummet. Jag följde efter. Det visade sig att producenten sagt åt henne att gå hem och ta en paus några dagar. Producenten var sträng och krävde mycket, hon hade förstått vilken kapacitet Linda hade, vad hon var mäktig, men kanske inte riktigt hur skör hon samtidigt var.

– Jag klarade det inte, sa hon. Jag är ett fiasko.

Hennes mamma närmade sig, stannade i dörröppningen, drog sig undan när hon såg att Linda grät.

– Är du säker på det? sa jag.

– Jag får inte ihop det, sa hon. Och nu finns det nästan ingen tid kvar. Det går inte. Det är omöjligt.

Det var illa. Ett nederlag där hon hade satsat allt hon hade, det kunde inte ha varit värre.

– Kan du inte göra det enklare, då? Ta några genvägar?

Hon svarade inte. Men när barnen hade lagt sig på kvällen frågade hon om jag ville lyssna på det lilla hon hade. Visst ville jag det, sa jag. I själva verket var det det sista jag ville. Jag kan gärna misslyckas själv, men jag står inte ut med att andra gör det.

Hon gav mig hörlurarna och tryckte på play.

Det var bra. Självklart var det bra. Det var lite, men det lilla var bra.

På måndagen tvingade hon sig att gå dit igen, blek och sammanbiten. Hennes radioprogram hade blivit ett komplex, något mycket större än sig självt, och när producenten sa att det inte fungerade, att det måste arbetas om helt och hållet, bröt hon ihop igen. Som förra gången trodde jag verkligen att det var över, att hon inte hade klarat det, att det var kört. Som förra gången gick hon dit igen.

En dag var programmet klart. Jag blev ombedd att komma till radion som en sorts testlyssnare, och där satt vi i en nedsliten studio i radiohuset i Malmö, två producenter, en tekniker, Linda och jag.

Jag blev nästan arg när jag hörde programmet. Det var otroligt bra. Jag hade trott på Linda, att det var en katastrof, hon hade inte gett mig anledning att tro något annat.

Efter det rasade hon ihop totalt. De följande veckorna, en mycket längre period än vanligt, var hon i sitt mörkers våld. Hon grät för ingenting, tittade på film, sa mindre än vanligt när det bara var vi två. Mot barnen ansträngde hon sig för att vara som hon brukade, och jag såg att hon var lättad när jag tog med mig dem ut. Hon sa att hon aldrig mer skulle kunna göra radio. Men när mörkret skingrades, och ljuset började spridas i henne, och hennes värld blev lättare och lättare, började hon umgås med tanken på nya dokumentärer, hon hade fått in en fot.

Jag blev klar med fyran efter en vecka ute i kolonistugan, där jag skrev dag och natt, samtidigt kom trean ut. Alla mina gamla kompisar som jag skickat manuset till tyckte det var roligt att få läsa om den tiden, och sa ja. Jag fick ett ivrigt och vackert brev från min äldste vän, Geir Prestbakmo, som jag inte hade träffat på trettio år. Han beskrev några scener som han mindes, bland annat att vi stod i ett båthus och höll i en slang under ett åskväder, eftersom vi hade hört att blixten inte slog ner i gummi. Temperamentet och tonen i brevet var precis som jag mindes honom. Dag Lothar pratade jag med i telefon; han påminde mig om diskussionerna vi hade haft om sambandet mellan färgen och smaken på karamellerna, och den sommaren vi cyklade ut förbi Eydehavn och spelade tennis. Det kändes som om jag på något sätt hade gett dem vår historia, och inte tagit den. Det var en bra känsla. Alla bad mig komma och hälsa på nästa gång jag var i krokarna. Med fyran började problemen igen. I stället för att använda riktiga namn och skicka manuset till dem det berörde, använde jag påhittade namn och gav bara ut den, jag orkade inte med en ny storm. Men folk blev arga ändå. Femman skrev jag på åtta veckor, för då gav jag verkligen fan i det, samtidigt som jag hittade fram till en ton som påminde mig om litteraturen jag läste när jag var i den åldern jag skrev om, och jag tänkte att det var den roman jag ville skriva när jag var tjugo, men inte kunde. Nu kunde jag. Den sista veckan åkte Linda och barnen med Helena och hennes barn till Teneriffa, och jag avslutade boken samtidigt som vinter-OS pågick, satt ensam i soffan och jublade högt när Northug, eller vargen som de svenska kommentatorerna kallade honom, vann, och sedan gick jag in i arbetsrummet och fortsatte jobba. När den var klar skickade jag den till dem jag hade skrivit om. Några blev arga och ansåg att jag skulle förstöra deras liv, dem ändrade jag namn på, några bad mig stryka ett par episoder, eftersom de rörde en massa farliga saker som jag inte hade fattat på den tiden, och några sa att jag måste behålla allt precis som det stod. Tonje, som var den viktigaste personen i den boken, förutom Yngve, sa det, låt allt stå som det står. Jag bad Linda att inte läsa den, eftersom det kunde kännas obehagligt att läsa om min kärlekshistoria med en annan kvinna. På samma sätt, fast av andra skäl, hade jag bett mamma att inte läsa trean. När hon hade läst tvåan hade hon skickat ett sms till mig där det stod att det gör ont att bli så reducerad. När hon hade läst fyran ringde hon och var så arg som hon ibland kunde bli, det var något jag hade skrivit som inte var sant, det gällde något uppträde mellan oss när vi bodde i huset i Sannes, det hade med alkohol att göra, och antingen måste jag ha missförstått det fullständigt, eller så hade jag bara hittat på det. Jag strök det. Dagsrevyen kom och gjorde en intervju med mig, när den var klar och jag kom hem lade jag mig på sängen och kunde inte röra mig, jag var svårt plågad av ångest, det skulle gå på Lørdagsrevyen, hela Norge skulle se det, och jag hade knappt kunnat få ur mig en sammanhängande mening.

Intervjuaren hade visat mig omslaget på en tidskrift där det stod Knausgård for dummies, och med kameran i ansiktet insåg jag att det hade skett något med mig i Norge som jag inte hade begripit. Det hade blivit stort. Till en viss del hade jag förstått det när jag var i Oslo strax före jul, för när jag kom in i en bokhandel för att signera var det ett evenemang; det var tv-kameror där, radiomikrofoner, kameror, det var fullsmockat i bokhandeln, och kön framför signeringsbordet, där jag fick sitta med mikrofoner under näsan, var ändlös. Efter signeringen gick jag upp till Litteraturhuset, den största salen var utsåld, och en sal till, där de hade ställt upp videoskärmar, var också fullsatt. Tore intervjuade mig, vi gjorde samma sak som i Odda, men då hade det hela precis börjat röra på sig, det här var hysteriskt. När det var slut och jag gick upp till logerna, hängde en journalist efter mig och frågade om jag hade haft sex med en trettonåring, om och om igen. Efteråt gick jag ut med Tore och hans flickvän, vi söp oss fulla, och på väg till hotellet såg jag dagens tidningar på 7-Eleven. Dagsavisen hade slagit upp mitt foto över hela förstasidan. Jag hade signerat böcker. Det var fullständigt overkligt och drömlikt, omöjligt att förknippa med mig själv, så kolonistugan utanför Malmö, som jag åkte till dagen efter det att jag kom hem, var lika mycket ett gömställe som en skrivarlya. Där var allt som förut, jag ensam framför en datorskärm. Tre dagar där, hem till familjen, Luciatåg på dagis, jul med fullt hus, nyårsafton. Ut till kolonistugan, hem till familjen igen. Inga intervjuer, inga tidningar, ingen tv, så hade jag hållit på hela hösten och så höll jag på hela vintern. Dagsrevyen var ett undantag, det var nämligen så att jag hade fått ett radiopris för den första romanen, det skulle jag ta emot i Malmö, och då måste jag ge en intervju, och då hade Dagsrevyen frågat om de fick haka på. Eftersom jag ändå skulle göra en intervju tänkte jag att det inte spelade någon roll. När jag sedan satt där, i en stol med kameran upp i ansiktet, var det som om ångesten över allt jag visste hade hänt men egentligen inte förstått, samlade sig här, i denna enda punkt.

Efter intervjun låg jag på sängen, så rädd att jag inte kunde röra mig, och jag ropade på Linda så fort jag hörde att hon kom hem.

– Linda! Linda! Linda! ropade jag.

Hon kom närmare, stannade i dörröppningen och såg på mig.

– Du får ta barnen i dag, sa jag. Hela kvällen. Jag kan inte. Jag måste få ligga här.

Hon nickade.

– Det är inga problem, sa hon.

Jag såg att hon var glad att kunna göra något för mig. När hon hade gått för att hämta barnen släpade jag mig upp, slog på datorn, som jag äntligen hade fått uppkopplad, och låg hela kvällen och tittade på en serie dokumentärfilmer från andra världskriget. Bildmaterialet var unikt, många vardagsbilder där världens soliditet och orubblighet lyste igenom krigets härjningar, något som gjorde den verklig på ett helt nytt sätt. När Linda kom in för att lägga sig sov jag.

Till påsken åkte vi till Stockholm, hyrde en svit på ett hotell, för jag hade tjänat tillräckligt för det, och meningen var att jag skulle börja på sexan i samma veva, medan Linda tog hand om barnen och hälsade på sin mamma och var med dem på olika ställen, som Junibacken, Skansen, eller Rum för Barn på Kulturhuset. Men det gick inte som planerat, Linda var nedstämd och orkade inte med det ensam, ringde efter några timmar och frågade om jag kunde komma, och det gjorde jag. En av de där dagarna bjöd Helena och Fredrik ut oss till hans vackra hus. Vi tog tåget till Uppsala, där han hämtade oss i bil. Geir och Christina var också där, och när vi hade gått husesyn satt vi inne och pratade medan barnen var ute och lekte. Linda var upprymd, så mycket att jag inte riktigt fick kontakt med henne, hon bara svävade i väg, allt var så otroligt fantastiskt. Jag visste att hon egentligen var deprimerad, och jag blev förbannad, jag hatade när hon var sådan, så överdrivet glad, ivrig och full av beröm åt alla, och det inte var förankrat i henne. Det fanns något falskt i det. Jag såg skillnaden mycket väl, men det gjorde ingen annan, de tyckte bara att hon var jättehärlig. Och det var hon verkligen när hon var på det humöret, alla festers medelpunkt, bara inte för mig.

När vi kom hem till Malmö igen fortsatte jag på den sjätte romanen. Än så länge hade det inte blivit mer än tjugo sidor, men den skulle inte heller bli så lång, och planen var att skriva den på sex veckor. Geirs manus blev refuserat, Molven skrev att det var för långt och ordrikt för att Spartacus skulle vilja satsa på det. Då hade två stora och ett litet förlag tackat nej, och vi måste tänka om. Geir hade hela tiden sagt att det skulle sluta så här, det var hans erfarenhet av världen, medan jag hela tiden sa att det skulle ordna sig förr eller senare, det var min erfarenhet. Att en bok som låg på en internationell nivå och som så radikalt skilde sig från andra reportageböcker som kom ut i Norge inte skulle bli utgiven, det övergick mitt förstånd. Man tackade väl inte nej till Moby Dick för att den var för ordrik och för lång? Eller för omoralisk?

Jag ringde Yngve och frågade om han ville vara med och starta ett förlag, mejlade Asbjørn med samma fråga, båda blev entusiastiska, och sedan startade vi Pelikanen förlag, först och främst för att ge ut Bagdad Indigo, men också med sikte på en fortsättning, att översätta böcker vi gillade och ge ut dem.

Samtidigt började jag också skicka ut manuset till dem jag hade skrivit om i femman. Den handlade om de tolv åren jag bodde i Bergen. Den centralaste i det livet var Tonje. Jag satt länge med mejlet till henne innan jag skickade det.

När du fick läsa den första boken skrev du att det var ett fint porträtt, att du visste att det kunde förändras längre fram i berättelsen, men att du ändå gav mig fria händer. Det gjorde du då, sedan hände allt det som har hänt – tvåan inräknad, som du inte fick läsa i förväg – och nu är situationen en helt annan. Det du sa ja till den gången har utvecklats till något annat nu. Det tänkte jag på när jag skrev femman, det är därför jag nästan inte alls går in på vem du är (för mig) som person och nästan bara beskriver dig genom den förälskade blicken. Det som står i boken om dig har du ingen anledning att skämmas för eller vara rädd för, för det enda fel du har gjort (och det var inget fel) var att bli ihop med mig. Det du kan oroa dig för är förstås tidningarna och allt de skriver. Rubriken ”Knausgård misstänkt för våldtäkt” kommer att slås upp. Att du blir associerad med det är naturligtvis förfärligt. Samtidigt är det så att i boken ligger all skuld på mig, ingen alls på dig, alla som läser den förstår det. Om du vill kan jag skriva om scenen när du kommer hem från Kristiansand, lyfta ut otroheten, så att du kort och gott säger att det är slut där i stället.

Kort därefter fick jag ett mejl från Jan Vidar, han skulle till Köpenhamn med familjen, om de kunde komma förbi? Självklart, svarade jag, det ska bli roligt att träffa dig efter alla dessa år. Jag höll på hela dagen och städade, handlade mat och lagade middag. De kom på eftermiddagen, Jan Vidar, Ellen och deras tre barn. Jag hade bara träffat de två äldsta, då var de småknattar, nu var de stora flickor.

Linda var sjuk och orkade inte umgås med någon hon inte kände, så hon försvann in i sovrummet när hon hade hälsat på dem. Jag kände på mig att Jan Vidar tolkade det som ett avvisande, att hon egentligen inte ville att de skulle vara där.

Vi satt och pratade hela kvällen. Han hade inte förändrats ett dugg, han var lika lugn och trygg som han alltid hade varit. Vi gick igenom alla vi hade känt på den tiden, Jan Vidar bodde ju fortfarande i stan och hade kontakt med många av dem. Vi pratade också om böckerna jag hade skrivit, mest om uppståndelsen kring dem. Jan Vidar berättade att han hade sagt nej till intervjuer fram till en viss punkt, då aversionen mot mig hade blivit för stor och anklagelserna om omoral haglade, så då gick han ut och tog mig i försvar. Det visste jag, mamma hade nämnt det, och jag sa att jag var glad för att han hade gjort det.

Var det någon jag hade behövt när jag flyttade dit som trettonåring, var det han, tänkte jag där vi satt i stora rummet, medan alla barn satt i soffan och tittade på film i rummet bredvid. Lojal, rakryggad, omtänksam, självständig. Han hade stannat, jag hade gett mig av. Han hade lärt sig spela gitarr, jag lärde mig aldrig. Han hade tre barn, jag hade tre barn. Olikheterna mellan oss hade varit små den gången, för under de tidiga tonåren, är själva åldern dominerande, den värld som liksom skapas inför ens åsyn är densamma. Jan Vidar var den förste jag drack mig full ihop med. Han var den förste jag gick på fester med. Han var den förste jag upplevde flickor tillsammans med. Först och främst genom att prata om dem, för nästan allt handlade om musik och flickor, men också genom att cykla ut till dem tillsammans, sitta och hångla i varsin soffa med varsin flicka, till Telegraph Road med Dire Straits, som var som gjord för det.

Nu hade de små skillnader som fanns blivit större, men han var fortfarande samme Jan Vidar som han var då, och jag var fortfarande samme Karl Ove som jag var då; skillnaden var alla lager av upplevelser och erfarenheter som tiden hade avsatt.

Jan Vidar sa någonting den kvällen som jag satt kvar och tänkte på när de hade åkt. Det var om vem pappa hade varit för honom. Jan Vidar och jag var bästa kompisar, och de tre första åren jag bodde där bodde pappa där också. Medan Jan Vidars pappa blev en viktig person i mitt liv, alltid intresserad och närvarande när jag var hos dem, var pappa ingenting för Jan Vidar, en sorts skugga som han visste fanns, och som han såg ibland men aldrig pratade med. Han berättade om en gång när jag hade ställt ifrån mig cykeln, och pappa hade kommit utfarande och gett mig en avhyvling för någon struntsak. För övrigt visste han så gott som ingenting om honom. Han hade förstått att han var sträng, och kände väl på sig att jag var rädd för honom, men han visste egentligen inte. Vi pratade aldrig om det. Och det var så märkligt att höra det. Varför pratade jag aldrig om pappa under de tre åren? Annars pratade vi om allt. Kanske för att det inte fanns något att säga. Det var som det var. Kanske berodde det på att det inte fanns något språk för det då. Men vad var det i så fall, om det varken fanns något att säga om det eller ett språk för det? Jag tror inte heller att jag tänkte på honom. Jag tror att jag bara anpassade mig efter honom, parerade honom, hanterade det han sa och gjorde, utifrån föreställningen att allt han var och förde med sig var oföränderligt, närmast något av en makt, som jag levde med. Och jag skämdes nog för det. Det måste ha varit därför jag aldrig pratade med Jan Vidar om honom. Vi var i början av tonåren, det är i den åldern när det börjar gå upp för en att det finns andra sätt att göra saker och andra sätt att tänka än den egna familjens.

Det var i så fall inte pappa jag skämdes för, utan att jag hade det på det viset. Själv minns jag inte heller så mycket av honom från den tiden. Hans närvaro i min barndom står glasklar för mig, perioden från det att jag var tretton tills jag blev sexton är han vag och otydlig, knappast där, innan han liksom träder fram igen i hela sin kraft och tyngd när jag var sexton och mamma och pappa skilde sig.

Under de tre åren satt han mest i rummet i ladan, medan mamma och jag var inne i huset, och när han kom in gick jag så gott som alltid upp på mitt rum.

Inga vänner. Inget socialt liv. Bara jobbet, hemma på kvällarna. Ibland något besök hos hans föräldrar nere i stan på helgerna.

När vi flyttade dit var han trettioåtta. Han måste ha känt att han var fånge i sitt eget liv. Och han måste ha varit väldigt ensam. När jag tänker på honom där, är det som en sorts skugga.

På hösten då första delen av den här romanen kom ut fick jag ett brev från en man i Bodø som känt pappa en gång i tiden. Han skrev inte så mycket om det, var mer intresserad av att skriva om sitt eget liv, och om vad boken betydde för honom. När jag några veckor senare signerade böcker i en bokhandel i Oslo kom en annan man fram och sa att han hade varit kollega till pappa, och att pappa hade varit en framstående lärare. Sedan, strax innan Jan Vidar och hans familj kom på besök, fick jag ännu ett brev från någon som hade känt pappa som ung. Han skrev att han efter att ha läst de första fyra böckerna funderat på hur mycket av pappas egen uppväxt som hade präglat honom även i vuxen ålder, i relationen till Yngve och mig. Han skrev att han tappat kontakten med pappa efter gymnasiet, då han flyttade till Bergen, där han sedan hade bott, och pappa hade flyttat till Oslo. Han skrev att pappa hade varit en riktig bluffmakare, full av lögner, på den tiden han kände honom, och att det jag hade skrivit om det draget hos honom inte var någonting jämfört med det han hade sett. Han skrev att pappas far varit uppbrusande, haft ett häftigt temperament och att han styrde sin son med järnhand, ofta gav honom örfilar och husarrest. Han berättade också om en episod där pappa hade fått stryk av några jämnåriga och blivit liggande, blodig och med sprucken läpp.

När jag läste det tänkte jag att han aldrig hade fått en chans. Att något inom honom hade gått sönder redan tidigt.

Det är en farlig tanke, för ingen annan än vi själva bär ansvaret för det vi gör, vi är människor, inte varelser som utsätts för krafter som driver oss viljelösa hit och dit. Försåvitt det inte är själva det mänskliga, att stå under andra människors inflytande och vara i deras våld, och att det att vara en god människa är detsamma som att vara en gynnad människa.

Pappa dog i fåtöljen hemma hos sin mor. Det var fullt med flaskor överallt, det låg avföring i soffan, hans näsa var bruten, och ansiktet alldeles nedblodat. Han satt död i den fåtöljen i över ett dygn, och under den tiden fanns hans mor också i huset. Vad hon gjorde då är det ingen som vet. Hur pappa bröt näsan och blev alldeles blodig i ansiktet är det heller ingen som vet. Men att det var så det förhöll sig, och att det var så det såg ut, det vet jag nu helt säkert. Skulle det bli rättegång på grund av den här boken, som min farbror Gunnar flera gånger har sagt att det ska bli, har jag ett dokument här som bekräftar det. När jag fick det i mina händer blev jag ursinnig. Jag har nog aldrig varit så ursinnig. Jag hade skrivit om hur pappa dog, och då sa han att jag ljög. Vad gjorde det mig till, att jag ljög om min egen fars död? Hur kunde han säga att jag ljög om omständigheterna kring pappas död till journalister, till förlaget och till alla i min familj, när sanningen var att jag inte ljög?

Jag ringde till Kristiansand och bad dem skicka en kopia på pappas läkarjournal till mig. Det fick jag. Av kopian framgick det att han hade bott hos farmor i ett år och fem månader innan han dog. Det var inte fullt två år, men det var bra mycket längre än de två månader som Gunnar menade att pappa hade bott där. Hur kunde han påstå att pappa bara hade bott där i två månader, och att jag ljög om den saken? Och hur kunde journalisten från BT påstå det?

Jag hade skildrat det jag hade sett. Efter Gunnars mejl började jag tvivla på det jag hade sett. Nu visste jag att jag hade sett det jag hade sett. Och att pappa hade suttit där död i fåtöljen med blodigt ansikte, innan vi kom dit, och farmor hade gått omkring med honom i huset, han var död, han var blodig, det var fullt av flaskor, och det fick pågå länge. Sedan kom ambulansen.

Vem tillkallade den?

Jag ringde till Kristiansand igen, och frågade om sådana samtal fanns registrerade. Det gjorde de, men killen jag pratade med visste inte hur länge de sparades, han skulle kolla upp det och kontakta mig sedan, sa han, men jag hörde aldrig av honom, och jag utgick från att det inte fanns någon dokumentation.

Varifrån kom blodet? Hade han ramlat och tagit sig upp, satt sig i fåtöljen och dött? Det kunde vara det han dog av, näsblodet, för han hade förstorat hjärta, det var det enda jag mindes från obduktionen. Begravningsentreprenören hade sagt att hans död var alkoholrelaterad.

Hur kunde någon säga att allt hade varit som det skulle?

Jag var ursinnig. Också för det att jag aldrig skulle få veta hur han faktiskt dog. Vi hade frågat farmor, och hon hade kommit med olika svar. Ena gången hade hon suttit där bredvid honom och upptäckt att han var död, vi frågade om det var ljust eller mörkt ute, hon kom inte ihåg. Nästa gång hade hon sovit, men vaknat och gått upp, och då hade han suttit där död.

Men det var inte bara blod i ansiktet, näsan var också knäckt, och hur hade han knäckt den? Det fanns inte blod någon annanstans i huset, det visste jag, för där hade jag städat, vad Gunnar än påstod. Kunde han ha varit ute, blivit nedslagen, släpat sig hem och sedan dött i fåtöljen av ansträngningen? Eller ramlat inomhus och slagit näsan i golvet eller kanske mot öppna spisen? Troligast. Men blodet? Farmor hade inte kunnat torka upp det, den saken var klar.

Jag ringde och pratade med Yngve. Han sa att han knappt mindes någonting från de där dagarna. Han mindes inte ens att han hade ringt till läkaren, som jag hade sagt att han gjort. Var det jag som hade ringt? Det hade jag inget minne av, jag minns det som att det var han som gjorde det, men helt säker var jag inte. Jag sa att jag hade tänkt på att det inte fanns blod någon annanstans. Men var det inte blod på mattan? sa han. Var det? sa jag. Nej, det skulle jag kommit ihåg. Nej, det var inget blod på mattan. Det är jag säker på. Första gången jag fattade att det var blod var nämligen när begravningsentreprenören varnade oss, du vet, strax innan vi skulle se honom. Sa han det? sa Yngve. Sa han inte bara att näsan var knäckt? Nej, nej, det glömmer jag aldrig, det blev ju en chock, han varnade oss, det hade varit mycket blod.

Yngve sa att han hade hittat ett annat dokument bland hans papper, han hade nämnt det tidigare, men jag hade glömt det. Han gick ner och hämtade det i källaren och ringde upp igen. Det var från ett läkarbesök. Pappa hade haft otroligt hög promille, och läkaren som hade skrivit det tillät sig tvivla på allt han sa, också det att han var lektor. Det var väl inte så mycket lektor över honom mot slutet. Men han ljög fortfarande, att han sa att han skulle börja jobba som pedagogisk konsult var så typiskt honom.

Vilken sorts död hade han fått?

När vi var där nere och möttes av den fruktansvärda synen accepterade jag det direkt, det var så det var, men när jag nu satt och läste papperen var det inte längre något som skulle accepteras, jag såg det på avstånd, han, pappa, död i fåtöljen, knäckt näsa, blodigt ansikte, omgiven av flaskor, farmor som vankar omkring där. Men han är hennes son. Hennes äldste son. Hennes älskade äldste son. Nu är han död, och han har varit död ett tag, och hon har varit där hos honom, sin döde son, gått omkring där. Kokar hon kaffe? Det har hon gjort tusentals gånger. Jag vet exakt hur hon gjorde det, varenda rörelse kan jag se framför mig, och hon, farmor, som fick mitt bröst att sprängas av lycka när hon kom på oväntat besök och jag kände hennes lukt nere i hallen, hällde upp kaffe i koppen och tände en cigarett. Mentol, utan tvivel, det var det hon rökte.

Gunnar ville inte att den här historien skulle berättas. Det kan jag förstå. Men jag kan inte förstå att han påstod att jag ljög. Att han hävdade att jag hade hittat på alltihop, för att hämnas å mammas vägnar, som min pappa hade lämnat femton år tidigare. Jag var ju glad för att de skilde sig. Jag hatade honom, och jag var rädd för honom, och jag älskade honom.

Så var det.

Nu hade jag skrivit en roman om honom. Det var ingen bra roman, men så hade han inte heller levt något bra liv. Det var hans liv, det slutade i en fåtölj i ett hus i Kristiansand för att han hade kommit till en punkt där han gav upp allt hopp. Det fanns inget hopp. Allt låg i spillror. Så han dog.

Vi kunde ha rest ner dit, fått honom tvångsintagen, om det hade gått, eller fått ut honom därifrån på något annat sätt. Det gjorde vi inte. Det ångrar jag inte. Han ville ha det så, och han var vår far. Jag är hans son. Historien om honom, Kai Åge Knausgård, är historien om mig, Karl Ove Knausgård. Den har jag berättat. Jag har överdrivit, jag har lagt till, jag har dragit ifrån, och det är mycket jag inte har förstått. Men det är inte honom jag har beskrivit, det är min bild av honom. Det är färdigt nu.

*

Dagarna före 17 maj var det flera lovdagar i rad på dagis, och eftersom jag hade en deadline hängande över mig och behövde få tid att skriva, reste jag med Heidi och John till Voss, medan Linda reste till Oslo med Vanja för att hälsa på Axel och Linn. Meningen var att Yngve och hans barn skulle passa mina, och att jag skulle jobba. Efter det skulle jag göra en kort sväng till Island och bli intervjuad på Nordens Hus, och sedan skulle jag åka till kolonistugan och avsluta romanen där. Mamma och Ingrid skulle komma och hjälpa till hemma medan jag var borta, och sedan skulle alltihop vara över.

Så blev det inte.

Vi hade bara varit några timmar hos Yngve när Linda ringde. Jag stod i stora rummet medan John och Heidi sprang omkring, jagade av Ylva, då mobilen började vibrera i fickan på jackan jag fortfarande hade på mig.

– Hej, det är jag, sa hon.

– Hej, sa jag. Är ni framme nu?

– Ja. Men vet du vad? Jag har en god nyhet.

– Vadå?

– Boken har blivit antagen.

– Är det sant?

– Ja! De ringde precis innan vi åkte i dag. Från Modernista. Redaktören där. Han sa att den var fantastisk. Han hade inte ens läst ut den innan han ringde.

– Så otroligt kul! sa jag och betraktade landskapet utanför fönstret, som först stupade brant ner mot vattnet långt därnere, och sedan steg upp mot berg och toppar på andra sidan. Grattis! Det var precis vad du behövde. Nu kan du koppla av helt och hållet. Med jobb och så, menar jag. Nu är du författare igen.

– Ja, jag är så himla glad.

– När kommer den ut då?

– Nästa år. Det tar lite längre tid i Sverige. Men jag är inte säker förrän jag har sett det. Du minns väl att Bonniers drog tillbaka utgivningen av min förra bok.

– Det kommer aldrig att hända igen. Ingen fara. Men vad otroligt kul, Linda!

John stannade framför mig och tittade upp. Jag höll ner mobilen.

– Jag pratar med mamma, sa jag. Vill du också prata med henne?

Han nickade, jag gav honom mobilen, han höll den mot örat. Jag hörde svagt Lindas glada röst, såg hur han nickade för varje sak hon sa. Sedan räckte han mig mobilen igen.

– Vi får fira när vi kommer hem, sa jag.

– Ja, sa hon. Det måste vi göra.

– Fantastiskt. Men det har jag sagt hela tiden, hur bra de där texterna är.

– Visst har du. Men vi är ju gifta.

– Så det räknas inte?

– Jo, så klart. Men du skulle ha hört hur entusiastisk han var!

Den första novellen av Linda jag läste hette ”Universum”, jag hade bett henne att komma med en text till Vagant, där jag satt i redaktionen. Det var flera år innan vi blev ett par. Den hade ett språk och en suggestionskraft som gick rakt in i hjärtat, på samma gång naket och starkt, hjälplöst och suveränt, under en gnistrande kall vinterhimmel. Det var något av det bästa jag hade läst på många år, och när jag märkte hur glad hon blev då jag sa det till henne, förstod jag att hon inte hade något begrepp om hur begåvad hon var. Under de veckor när vi blev ihop skrev hon på en liten essä om den svenske poeten Karlfeldt, och jag trodde att det var i den världen hon rörde sig. Men det var det inte, essän var ett undantag, hon hade knappt någon kontakt med alla litteraturteorier och skolor, och det skämdes hon för när vi var tillsammans. Men det var just det som var så bra, hon skrev helt och hållet utifrån det hon själv hade, och det hon hämtade upp ur det ägde en annan sorts komplexitet än den som uppstod när författaren eftersträvade den, som man gör när man vill att texten ska vara något definitivt. Hennes problem var att hon skrev för lite och utan självförtroende. Det kom i plötsliga kast, skrivet under några timmars ljus, som sedan försvann.

En händelse från en annan värld: vi bor på Regeringsgatan i Stockholm, vi har ett barn, det är bara några månader gammalt och ligger mellan oss i sängen och sover. Jag ligger och läser högt för Linda, från en bok Yngve och jag fick av mormor och morfar när vi var små, med Asbjørnsen och Moes sagor. Jag läser ”Kvitebjørn kong Valemon”. Jag älskar sagor, mörkret i de bästa av dem, och Linda älskar sagor. Efteråt ligger vi och pratar om den. Linda är särskilt upptagen av järnklorna flickan får för att klättra upp för fjällväggen. Några dagar senare börjar hon skriva. Hon lägger ner hela sitt väsen i den flickan, som vill ha och som får den vita björnen. Det hon skriver då är sådant vi inte kan prata om, det är omöjligt, men det finns där ändå, någonstans mellan oss. Det får mig att tänka på vad som är konkret, vad som är verkligt, hur beroende vi är av språk och former för att det ska kunna existera. Det som inte har språk eller form finns inte, även om det är närvarande. Och det var Lindas och mitt problem, att det som existerade där, mellan oss, men som inte fanns, blev svagare och svagare, mer och mer otydligt och spöklikt, allteftersom dess icke-språk klingade av.

Så mycket i livet är stumt.

Linda ringde igen samma kväll. Hon var fortfarande glad, det var som om glädjen var en våg som sköljde genom henne. Allt var fantastiskt. Vanja, Axel och Linn, Oslo, 17 maj. Jag hade en varning på tungan, jag ville säga till henne att hon måste ta det lite lugnt, men hade inte hjärta till det, klart att hon måste få vara glad.

I Voss blev det inte mycket uträttat; Heidi och John fann sig inte i att jag satt uppe i vindsrummet och skrev, åtminstone inte i längre perioder åt gången. Jag fick en hel dag när Yngve och hans flickvän Tone tog med sig alla barnen till hennes fjällstuga, men det var allt. I huset nedanför Yngves bodde Espen, det var konstigt, för så hade vi bott i Bergen för många år sedan, han där nere och jag där uppe, och när jag såg honom i trädgården ropade jag på honom, och vi drack kaffe och pratade länge. Han hade ägnat de senaste åren åt att skriva ett stort arbete om dissektion. Vi delade fascinationen för det barocka och för det kroppsliga, men hade inte samma inställning till det: Espens utgångspunkt var mer rationell, min var mer irrationell. Å andra sidan var han poet, jag prosaist. Kanske var det så att det som stod öppet i honom var stängt i mig, och tvärtom. Hur som helst hade vi varit vänner i tjugo år, det var huvudsaken. På kvällen kom han upp med en flaska rödvin, vi satt med Yngve och drack och lyssnade på musik från åttiotalet. Morgonen därpå mådde jag så dåligt att jag knappt kunde stå. Jag spydde så att inte barnen såg det, sa att jag hade fått influensa, hämtade mig inte förrän på eftermiddagen, när jag tog med dem till ett köpcenter och köpte sjuttondemajkläder åt dem. De visste inte vad 17 maj var men blev ändå glada, de kände på sig att det var en betydelsefull dag. Hemma hos Yngve igen fick Heidi en sticka stor som ett pekfinger i foten. Hon skrek så högt att det måste ha hörts över hela Voss. Hon tyckte det var läskigt med allt i naturen som rörde sig, och med allt som hade med blod och smärta att göra, samtidigt helt trygg i det sociala. Det var inte tal om att jag skulle få dra ut stickan, hon gallskrek bara jag nämnde det. Men Ylva, som hon såg upp till, fick till slut göra det, och redan nästa dag hade det blivit en historia Heidi berättade, på samma sätt som när hon fick åka rullstol på flygplatsen.

På 17 maj stod vi i regnet på Vossevangen och tittade på tåget, Heidi och John med varsin flagga i ena handen och en glass i den andra. Jag hade bara skrivit ett par sidor, om Broch, i något som såg ut att bli en essä. Tonje, som bodde i Bergen, kom upp med en bandspelare en dag, hon skulle göra en dokumentär om att vara en person i mina böcker, frågade mig om jag ville svara på hennes frågor, och det kunde jag ju inte säga nej till. Hon hade svarat på mitt mejl om femman några veckor tidigare och sagt att hon inte ville ta bort någonting. Jag svarade på alla frågor hon hade och läste upp några avsnitt ur böckerna. Hon reste hem, vi var kvar några dagar till, och sedan flög vi till Malmö. Ett par timmar efter det att vi hade kommit hem ryckte det i handtaget på ytterdörren och jag förstod att det var Vanja som försökte öppna.

– Nu kommer de! ropade jag. Heidi och John hoppade upp inne i stora rummet och sprang ut i hallen precis när dörren gick upp och Vanja och Linda stod på tröskeln. Vanja bubblade av upplevelser som hon ville berätta om, men också av längtan efter sina småsyskon, de hade aldrig förr varit ifrån varandra så länge.

– Hej, sa jag till Linda. Hur var resan?

– Det gick bra, sa hon. Men jag är rätt trött nu.

– Ta och vila dig en stund då, sa jag.

Hon nickade.

– Men först måste vi äta någonting. Har vi någon mat hemma?

Jag skakade på huvudet.

– Kan vi inte bara ta varsin china-box?

– Jo.

Jag tog hissen ner, köpte fem lådor, tog med dem upp, hällde upp innehållet på fem tallrikar, ropade på barnen, som inte kom, så Linda och jag fick sitta ensamma och äta.

Hon var på väg ner. Glädjen hade försvunnit, energin hade försvunnit, hon satt alldeles tyst mittemot mig och åt. Men det kunde bero på att hon bara var utmattad efter resan och veckan i en främmande miljö, tänkte jag.

– Jag fick nästan ingenting gjort där uppe, sa jag. Så jag måste ligga i som sjutton de närmaste veckorna. Det går väl bra, eller hur?

Hon nickade.

– Åtminstone när mamma och Sissel kommer, sa hon. Men det blir ju inte förrän du åker till Island.

– Ja? sa jag och såg på henne.

– Måste du åka? Kan du inte ställa in det?

– Är du inte klok? Det kan jag förstås inte. Och det är bara ett dygn. Ett dygn, Linda.

– Ja, sa hon.

– Bara jag får skriva nu, under de närmaste veckorna, så blir jag ju klar med alltihop. Då kommer jag att ha all tid i världen. Det är bara att ge sig till tåls ett tag till. Sedan är det över.

– Ja, sa hon.

Innan jag åkte till Island måste jag fixa kolonistugan, så jag hyrde en bil och åkte dit ut en förmiddag i maj, där jag alltså först satte mig på trappan och tog ett bloss och såg ut över bedrövelsen. Det första jag måste göra var att forsla bort högen med bräder, gipsväggar, rör och all annan bråte som låg kvar efter det gamla dasset. Bilen jag hade hyrt var en Mercedes, den var helt ny, och jag täckte det stora lastutrymmet med sopsäckar innan jag lastade det fullt med skrot och körde det till soptippen några kilometer bort. Sex vändor tog det innan högen var borta.

Jag tog en ny paus på trappan.

Gräsmattan, som bara två år tidigare hade varit oklanderlig, var nu igengrodd av ogräs. Det fanns inte längre någon skillnad mellan rabatt och gräsmatta. Under de manshöga häckarna växte det mossa, på några ställen inte ens det, där låg jorden öppen som ett sår. Den vitmålade väggen på själva stugan var mörk av mögel, flera bräder var ruttna nedtill. På fönsterspröjsen hade målningen flagnat. En ruta var spräckt. Högen med byggmaterial och skrot var borta, men jorden och sanden som hantverkarna hade grävt upp när de lade nya rör låg som en enorm puckel på gräset. Vid häcken stod fortfarande två tunnor med skit från utedasstiden, som hade stått och riktigt mojat till sig under året som gått. Dem måste jag tömma i dag. Och kassarna med äpplen i källaren, som jag optimistiskt hade lagt på förråd förrförra sommaren, måste köras bort.

Gräset måste klippas.

Gropen måste fyllas igen.

Högen med ruttnande trädgårdsavfall i andra änden måste bort.

Det skulle i alla fall hjälpa lite.

Jag sprätte iväg cigaretten ner i gropen och öppnade dörren till den lilla boden där gräsklipparen stod. Tog den upplindade sladden, stack kontakten i vägguttaget, andra änden i gräsklipparen, lyfte ut den och satte i gång den.