Det var Linda som fick idén att vi skulle köpa kolonilotten. Under en av sina sömnlösa, uppvarvade nätter hade hon hittat annonsen på nätet. Stugan var från början av nittonhundratalet, den var verkligen fin med all sin snickarglädje, och trädgården var både stor och välskött, med två gamla äppelträd och rosenbuskar, mängder av blommor i rabatterna och kraftiga, två meter höga häckar på tre sidor av tomten. Linda hade pratat ett tag om att vi borde försöka skaffa en kolonilott; en av dagisföräldrarna hade en, de åkte ut dit varenda helg vår och höst, odlade sina egna grönsaker och bär, och var där en stor del av sommaren också. Vi, som hade tre barn och bodde i lägenhet mitt i stan, och därför måste gå ut med dem i parkerna som om de vore hundar, vi borde absolut ha en kolonistuga vi med.

Jag kunde ha älskat henne för det, för det hon drömde om när hon drömde om en kolonistuga, det var vår familj. Om ett lyckligt liv där hon stod utomhus och diskade på sommareftermiddagen medan barnen lekte i närheten. Om jordiga kvinnohänder, om barn som fick sina egna små grönsaksland, som hade sin egen lilla badbassäng, och om sin man, som klippte gräset med en manuell gräsklippare på kvällarna. En plats i det fria, vår egen mark, vårt eget lilla hus, det drömde hon om. Jag kunde ha älskat henne för det, men det gjorde jag inte, jag blev bara irriterad.

Hon visade mig den på morgonen. Satt på stolen vid skrivbordet och klickade fram bilderna. Jag böjde mig över henne.

– Är den inte underbar? sa hon. Så vacker. Nästan som ett dockskåp. Men det är ändå två våningar. Det är sovrum uppe. Nyrenoverat inomhus.

Hon vände sig mot mig.

– Vad tycker du?

– Jo, det var fint, sa jag. Men vi har ju inga pengar. Har du tänkt på det?

– Det kan jag ordna. Det ska jag ordna.

– Hur ska du ordna det?

– Det ska jag bara. Jag vill ha det där stället.

– Men det är ju mycket arbete med det. Jag har inte tid. Inte en chans.

– Jag har tid. Jag kan ta hand om det. Du behöver inte göra någonting.

– Och om vi kunde skaffa så mycket pengar, sa jag, då borde vi hellre köpa en bil. Det behöver vi ju.

– Vi behöver ingen bil i stan. Och i vart fall inte om vi har en kolonistuga.

– Jag kan ju inte förbjuda dig. Och den var fin, det var den. Men vi har som sagt inte råd.

– Kan vi inte åka ut och titta på den åtminstone?

– Jodå.

Nu följde några dagar av hektisk aktivitet från Lindas sida. Hon bokade en tid på banken, men det blev inget av det, eftersom både Linda och jag hade betalningsanmärkningar, det vill säga att vi någon gång hade låtit bli att betala någon räkning, och därför hamnat i ett register som gjorde att vi inte kunde få lån, teckna mobiltelefonabonnemang eller hyra bil, med undantag för Europcar som inte kollade med registret och som jag alltid hyrde av när vi behövde en bil.

Det var förödmjukande att sitta där på banken, det kändes som om jag var en kriminell med prickar i belastningsregistret, och något lån ville hon i byxdressen, blusen och guldsmyckena inte ge oss, och Linda ringde till sin pappa, som rätt nyligen hade sålt sin lägenhet och som var glad att kunna bidra med hundratusen, eftersom han aldrig hade gett henne något förut. Jag ringde till mamma, hon kunde låna mer på huset sa hon, kollade upp det och ringde tillbaka dagen därpå: hon kunde låna oss hundratjugotusen.

Då saknades det hundratusen.

Hundratusen!

Var skulle vi få det ifrån?

Jag hade ett stipendium på femtontusen i månaden. Och sedan hade jag tiotusen i lön från ett förlag jag läste manus för. Tjugofemtusen i månaden, som efter skatt blev sjuttontusen, det var vad vi hade. Även om det var mycket pengar var det nätt och jämnt att det gick ihop; hyran var på tiotusen och vi var fem personer i familjen. Om det verkligen var kris ringde jag förlaget. Jag visste inte hur mycket jag var skyldig dem, bara att det var mycket, för under vissa perioder hade jag fått fasta, månatliga förskott. Men skulden vågade jag inte fråga om. Det var tre år sedan min förra roman kom ut och än var jag inte i närheten av en ny. Allt som hade med pengar och framtid att göra blundade jag för. Oftast ordnade det sig, det var det viktigaste.

Men hundratusen!

– Du kan ju fråga i alla fall, sa Linda. Det värsta som kan hända är att de säger nej.

– Ja, sa jag och skrev ett mejl till Geir Gulliksen.

Vi tänkte köpa en kolonistuga, skrev jag, tanken är att jag ska sitta där och skriva, men då är det så att det saknas hundratusen. Jag vet att jag redan har fått ett stort förskott, och jag blir inte sur om det inte skulle gå. Men du kan väl titta på det i alla fall.

Geir skickade min förfrågan vidare till Geir Berdahl, förlagschefen, som ringde mig dagen efter och ville höra vad det var för ett ställe. Jag förklarade det för honom. Han sa att jag kunde få låna 90 000. Är det okej? Ja visst, tusen tack ska du ha, sa jag. Det är alldeles för mycket. Tusen tack ska du ha, verkligen.

När jag lade på brann det i mig av dåligt samvete. Förlaget var så tillmötesgående mot mig, det hade de alltid varit, och jag utnyttjade det, drog in mitt familjeliv i våra ekonomiska mellanhavanden, lät det gå så långt att de hjälpte mig att köpa en kolonistuga, som jag inte ens ville ha.

Nu måste jag sitta där och jobba. Det var åtminstone ett som var säkert. Skriva en hel massa där måste jag.

Linda blev glad. Vi åkte ut på visning, en äldre kvinna tog emot oss, hon hade själv renoverat det lilla huset invändigt, det var snyggt och smakfullt gjort, och överallt fanns det små maritima detaljer, som träskulpturer av måsar, träskulpturer av fyrar, sjöfågelsmobiler, sättkast med snäckor, flytkulor av grönt glas och nät. Möblerna var enkla och gamla, en fin bänk och en fin kommod, båda målade i blått och vitt, och två vitmålade korgstolar, förutom ett matbord med stolar. Det kändes som om vi befann oss i en stuga någonstans långt ute i skärgården, och inte mitt inne i ett jättestort koloniträdgårdsområde utanför Sveriges tredje största stad.

Flickorna älskade det. Efter några minuter i skydd bakom Lindas ben tinade de upp och sprang omkring i trädgården. Ägarinnan sa att hon hade lagt ner så mycket arbete på huset och trädgården, och att hon tyckte så mycket om det att hon egentligen inte ville sälja det. Nej, sälja det var det sista hon ville. Men hon skulle flytta till en annan stad, och då kunde hon inte längre ha det kvar. Att vi hade barn gladde henne, sa hon, tanken på att det skulle vara barn som lekte i hennes trädgård var skön och förtröstansfull.

Hon ville ha 290 000 för det. När vi kom hem ringde vi och bjöd 320 000. Det fanns några andra spekulanter, och jag tänkte att det var smartast att göra dem avskräckta med en gång, i stället för att hamna i en budgivning. Hon ringde tillbaka samma kväll och accepterade budet.

Så blev vi kolonistugeägare.

Linda såg framför sig hur hon skulle gå omkring i trädgården med stråhatt på huvudet och pyssla om blommorna, trodde jag, kanske ligga i en hängmatta i skuggan och läsa, med barnen omkring sig, barbenta och lyckliga, och på höstkvällarna morötter som drogs upp ur myllan, nästan färglösa i det fallande mörkret, på spisen i det pyttelilla köket en kastrull med grönsakssoppa. Barnens ivriga röster och röda kinder innan de somnade uppe på det lilla loftet medan hon och jag satt nere i det lilla rummet med varsitt glas rödvin. Så blev det inte, verkligheten kom emot oss som en långtradare, alla drömmar krossades, vi grälade, barnen var bråkiga, trädgården grävdes upp för att ett rör skulle läggas ner, och ingen skyfflade igen diket, så det låg högar med jord och sand överallt, och där det inte var högar växte allt igen. Hon som hade sålt det till oss kom ner något år senare och hälsade på några som bodde där, och när hon upptäckte hur det såg ut i trädgården hade hon fått tårar i ögonen, fick vi veta. Grannarna såg snett på oss, mängden arbete som måste göras blev så överväldigande att vi började hålla oss därifrån, för det var mitt villkor när vi köpte det, att jag som var motståndare till hela projektet inte skulle ha något med det att göra, det var hon som skulle ta hand om det. Det kunde hon inte, det växte henne över huvudet, och sedan satt vi där då, med vår skam och vårt dåliga samvete, hon dessutom med en dröm i spillror. Men även drömmen om barbenta barn och ett bekymmersfritt liv under bar himmel kräver arbete.

Den här eftermiddagen i maj 2010, när jag gick och körde gräsklipparen längs kanten på gräsmattan, om den nu förtjänade ett så fint namn som matta, hade vi haft stället i två och ett halvt år, och ingenting hade gått som planerat. För det första hade det varit svårt att vara där med tre små barn. Trappan upp till övervåningen var väldigt brant, så vi måste hela tiden vakta så att ingen klev eller kröp dit upp, och stängde vi dörren för att vara ute måste en av oss hela tiden sysselsätta John, medan den andra måste hålla ett öga på flickorna, så det var aldrig tal om att koppla av med något annat, som vi trots allt kunde göra hemma där de hade sitt rum, sina saker och sina lekar. För det andra greps jag alltid av en enorm klaustrofobi där ute; att vara omgiven av människor i alla väderstreck passade mig inte alls. I stan hade jag inga problem med andra människor, för där angick de inte mig och jag inte dem. I stan var vi främmande för varandra, här var vi grannar, det var meningen att vi skulle hälsa på varandra och byta några ord när vi stötte ihop, och man kunde inte göra någonting utan att vara iakttagen. Att bli sedd som en främling vilken som helst var något annat än att bli sedd som en bestämd person, den fyrtioårige bistre familjefadern, och den blicken klarade jag inte av, den fick det att koka i skallen, gjorde det omöjligt för mig att koppla av och finna ro, jag såg hela tiden mig själv, och skrek barnen eller grät eller slogs, så var det inte skriken, gråten eller knuffarna i sig jag reagerade på, utan det att det iakttogs av andra. De där andra hade jag inlemmat i mig själv, och jag hatade det. Å, vad jag hatade det. Det kokade i skallen, jag såg mig själv och jag såg mig själv se mina barn, och ingenting var bara som det var, allt var uppbundet, jag var världens mest ofria människa. Alldeles frivilligt hade jag låst in mig här! Samtidigt var det en dröm, Lindas dröm, som jag var skyldig henne att förverkliga.

Upp klockan sex en vårmorgon, det är svinkallt ute, vått i gräset, och inne i dockskåpet finns det ingenting att göra, mer än att vänta på att timmarna ska släpa sig fram mot tio, så att vi kan gå till affären och handla lite, laga lunch kanske.

Om bara havet hade legat i närheten! Eller skogen! Något öppet!

Under sommaren fick vi veta att det skulle dras avloppsrör till alla stugor. Det skulle kosta tjugotusen. På hösten var hela trädgården uppgrävd och röret draget bort till utedasset, som låg i en liten skrubb med egen dörr. Vi måste få tag i en rörmokare som kunde bygga en ny toalett där, och först av allt, skaffa fram pengar både till det och till grävjobbet. Fyrtiotusen skulle det kosta allra minst. Linda lånade pengar på banken, hennes mamma gick i borgen. Staketet låg på marken och hela framsidan var uppgrävd, dessutom hade det bristande underhållet börjat få konsekvenser. Det var inte mitt ansvar, jag hade varit glasklar på den punkten; köper vi en kolonistuga måste du ta ansvar för den, det är du som får sköta den, jag har inte tid, hade jag sagt, och när det var sagt ville jag inte backa; längre än till att klippa gräset tänkte jag inte gå. När förfallet långsamt tilltog kände jag också en skadeglädje, det var hennes och bara hennes ansvar. Jag hade tvått mina händer, men kom inte och säg att jag inte hade varnat henne! Att jag inte hade sagt att det skulle sluta precis så här!

Lindas mamma, som vid den här tiden bodde hos oss under längre perioder, fick tag i någon sorts trädgårdsmästare eller trädgårdsarbetare från Balkan som arbetade där ute, han åtog sig att snygga till trädgården och så nytt gräs, och en rörläggare från Nordafrika som kunde göra jobbet för en relativt billig penning. Hur hon kom i kontakt med dem vet jag inte, men hon var en sådan som pratade med alla, som grannarna i huset där vi bodde, och blev mer bekant med dem på några dagar än jag hade blivit på två år. Så på våren såg trädgården skaplig ut igen och vi hade fått toalett med dusch. Att duschen inte gick att stänga av när vi satte på varmvattenberedaren, och därför inte fungerade i praktiken, och att rören inte direkt löpte diskret utmed väggen, utan stack ut i hela sin kromade prakt och på sina ställen påminde om gåtfulla instrument i en Cronenbergfilm, brydde jag mig inte om. Det var bara att inse det, vi klarade inte av att ta hand om en kolonistuga, vi kunde inte förverkliga den drömmen, det låg inte för oss. När skulle jag så morötter med barnen? När skulle jag rensa ogräs i rabatterna? Klaustrofobin började sätta in så fort vi klev på bussen för att åka dit ut. Det gjorde vi alltmer sällan, och i maj 2010, när jag med den röda sladden virad runt axeln gick och klippte gräset där ute, under en torr och grå försommarhimmel, hade vi inte varit där sedan hösten innan, och även då bara sporadiskt, några timmar en solig söndag kanske, för det blev en ond cirkel: ju mer vanskött det var, desto kortare tid orkade vi vara där, och ju kortare tid vi var där, desto mer vanskött blev det.

Det gjorde ont i hjärtat på mig. Vi hade misslyckats.

Som familj hade vi misslyckats.

Eller hade vi det? Varför inte se praktiskt på det? Vi hade gjort en felbedömning, köpt ett ställe vi inte hade tid att ta hand om, och när vi insåg det lade vi ut det till försäljning. Varför skulle det göra ont i hjärtat?

Hjärtat argumenterar inte. Det är det hjärnan som gör. Och om det var något jag hade lärt mig om livet så var det att hjärtat var allt, hjärnan ingenting.

Det var därför allt i livet alltid gjorde så satans ont.

Jag stoppade gräsklipparen och gick bort för att flytta på bänken, bordet och stolarna som stod till hälften inne under det ena äppelträdet. Möblemanget såg ut att vara av trä, men det var någon sorts syntetiskt material, som inte påverkades av väder och vind. När det var gjort startade jag gräsklipparen igen, körde den långsamt över den ojämna, nästan gungande mjuka gräsmattan, som här var så kvävd av mossan att knivbladen mest snurrade i tomma luften. Inte förrän framme vid häcken, bredvid de övervuxna plattorna, fick de grepp igen.

Problemet med människorna var att de var för känslostyrda. Nästan alla jag kände eller stötte ihop med på något sätt var för känslostyrda. Något hade hänt med dem en gång, och de kom inte över det. Om din pappa hade varit förbannad på dig när du var liten och kanske slog dig, vad spelade det för roll nu? Om de andra barnen stängde in dig bakom garagedörren till materialrummet vid gymnastiksalen, vad hade det med ditt nuvarande liv att göra? Om du var en jävla sängvätare, en mesig liten skit, om din mamma söp eller om din pappa tog livet av sig, om dina föräldrar bara struntade i dig, är du ju för fan inte de, du är din egen människa och du har din egen tid, som är nu, så varför ska du låta det som har varit prägla den? Varför ska föräldrarnas roll väga så tungt i ett liv? Varför blev vi inte bara klara med saker och ting?

Vad tjänade alla de här känslorna och grubblerierna till?

Jag såg det hos mina egna barn, hur småsaker kunde anta enorma proportioner för dem. Först var de som djur, på så vis att känslorna hängde nära samman med ögonblicket, som satte i gång gråten eller skrattet eller rädslan eller välbehaget, för att vara glömt i nästa ögonblick. Sedan blev de människor, det var då saker började hålla i sig och sträckas ut. Till exempel hade Vanja på sistone börjat lida av att hon inte kunde säga r. När hon var mindre gjorde det ingenting, hon sa j i stället, så när hon till exempel skulle säga ”trädet” sa hon ”tjädet” eller ”tjolleji” för ”trolleri”, och även om jag fick ett hugg i hjärtat ibland, eftersom jag själv inte kunde säga r när jag var liten och jag mindes vilket helvete det var, tänkte jag för det mesta inte på det, det var en del av Vanja, och alla förstod ju vad hon menade. Sedan blev hon själv uppmärksam på det. Pappa, jag kan inte säga ”j”, sa hon och tittade upp på mig en morgon när vi var på väg till dagis. Varför kan jag inte säga ”j”, pappa? Alla de andra kan det. Jag svarade att alla hade olika r. Katinka som pratade skånska hade ett, mamma, som pratade stockholmska, hade ett annat. Och du har ditt.

Hon nöjde sig med det, men inte länge, nu var fröet sått, nu började det växa. Det fanns något som var rätt och något som inte var det. En eftermiddag när hon började sjunga på en sång med alla bokstäver i alfabetet, hejdade hon sig precis innan hon kom till r och blev rasande, kastade saker omkring sig. Hon började prata mycket om det, att hon inte kunde. Jag förstod att det var fruktansvärt jobbigt för henne, men kunde inte göra något åt det mer än att säga att hennes r var hur bra som helst. Men sedan var det så att Heidi hade världens mest rullande r, tungan smattrade mot gommen, och hon uttalade alla ord tydligt och klart. Varför kan Heidi och inte jag? sa Vanja. Hon började undvika ord som började på r. Jag mindes att jag själv hade fantiserat om att flytta till England när jag blev stor, eftersom folk där hade ett r som jag kunde uttala. Att jag inte kunde säga r var livsavgörande, det var som om det sa vem jag var som människa. Nu såg jag det utifrån, och önskade att jag kunde förmedla till Vanja att jag älskade henne oavsett vad hon kunde eller inte kunde, gjorde eller inte gjorde, men det var förstås en omöjlig uppgift, det här måste hon lösa själv. Hon hade haft glasögon i några år, alltid accepterat det, men nu började hon fråga varför det var så få barn som hade glasögon, och när hon blev arg var de alltid det första hon gav sig på. Pang i golvet med dem. Plötsligt mådde hon illa på dagis, plötsligt ville hon sova, personalen ringde och sa att hon var sjuk, vi visste bättre, något måste ha hänt, vi hämtade henne ändå, och hemma, medan hon låg i soffan med en filt över sig och tittade på tecknad film, lockade vi det ur henne, hennes bästis hade inte velat leka med henne den morgonen. Hon fick för sig att hon inte skulle äta socker, och tackade nej till godis, trots att hon egentligen ville ha. All frihet som låg i de första fyra fem barnaåren, och som jag hade bidragit till att inskränka, hade försvunnit, ett nytt medvetande hade tillstött och komplexiteten ökade i alla relationer. Jag visste att ingenting av det var viktigt i sig, att allt var övergående, men det gjorde inte hon, för henne var det hela tillvaron. Hon klev in i ett system, och visste inte om det.

Sex år var hon nu. Om tre månader skulle hon börja skolan. För första gången i mitt liv med henne kunde jag komma ihåg hur det hade varit när jag var i hennes ålder. Inte längre diffust och grundat på lösryckta minnen, utan klart och tydligt, hela den världens intensitet som jag hade dragit djupt ner i lungorna med varje andetag när jag rände runt i Tybakken, där minsta sak och minsta incident fick sin egen betydelse, och liksom plötsligt kom emot mig, som sett genom förstoringsglas, och där starka känslor investerades i alla människor som jag hade omkring mig. Det handlade om liv och död, känns det som nu, livet var spänt till bristningsgränsen, och när jag blev förälskad i en av flickorna i klassen uppfyllde det mig på ett sätt jag inte längre kan förstå, särskilt inte när jag ser på Vanja. Känner hon lika starkt för sin omvärld? Jag ser på henne, jag ser en liten flicka som håller på med sitt, innanför de ramar vi har satt upp, genom att bo här, i en lägenhet i centrum, och genom att skicka henne till ett föräldrakooperativdagis varje morgon. Hon ritar och leker med alla otaliga små figurer av djur och gubbar hon har; ibland ensam, ibland med Heidi och John. Hon klättrar i träden i parken, hon kastar långa blickar efter alla hundar som kommer i hennes väg. Hon läser i sin hundbok, hon har med sig en av sina dagiskompisar hem om inte hon går hem till någon av dem. Hon simmar på äventyrsbadet, hon badar i badkaret, hon drar kundvagnen åt mig när vi är och handlar. Jag reagerar på det hon säger och det hon gör, det är ”Vanja”, min dotter, som jag har sett praktiskt taget varenda dag under hela hennes liv. Jag vet att hon ser allt på sitt eget sätt, att det är hennes egna lagar som gäller i hennes inre, en människa som ser världen och som fylls av starka känslor inför den men så gott som aldrig funderar över det, vad det faktiskt betyder. Jag är så avtrubbad av alla rutiner vi följer, av det koordinatsystem som ligger nedsänkt över mitt liv, att jag omedvetet utgår från att alla omkring mig har det likadant, inte minst de tre små människor jag delar bostad med. Till och med deras nästan vulkaniska känsloutbrott betraktar jag utifrån mig själv och mitt, som irriterande störningar, jobbiga oregelmässigheter, hinder på min väg, och inte som tecken på ett specifikt liv i deras inre.

I detta som i allt annat finns det nog en mening; ett liv där man kontinuerligt lever sig in i andras måste vara outhärdligt och kanske till och med skadligt såvida det är barn det gäller, för de behöver ett visst avstånd till den vuxna världen för att kunna se den och utvecklas i förhållande till den. Så är det nog, men det hindrar mig inte från att tänka att inlevelsen i andra människor är för svag i mitt fall. Mest påfallande eller påträngande är det när det handlar om Linda. En av de många saker hon anklagar mig för är att jag inte ser henne. Det är inte riktigt sant, jag ser henne utmärkt; problemet är att jag ser henne ungefär som man ser på ett rum man är väldigt hemmastadd i; allt finns där, lampan och mattan och bokhyllan, soffan och fönstret och golvet, men nästan som genomskinligt eftersom det inte sätter något avtryck i själen.

Varför inrättar jag livet så? Vad är det jag vill med den här neutraliteten? Säkert handlar det om att undanröja så mycket motstånd som möjligt, få dagarna att gå så lätt och obehindrat som möjligt. Men varför det? Är inte det samma sak som att vilja leva så lite som möjligt? Säga till livet att det ska låta mig vara i fred, så jag kan … ja, vadå? Läsa? Jamen för helvete, vad är det jag läser om då, om det inte är om livet? Skriva? Samma sak där. Jag läser och skriver således om livet. Det enda jag inte vill med livet är att leva det.

Jag ställde in gräsklipparen i boden som stod tom, eftersom jag måste tömma den när duschrummet skulle renoveras, och jag aldrig kommit mig för att ställa tillbaka det som hade stått där innan. Jag gick bort till häcken och tittade på de två tunnorna med skit. Den ena hade ett lock, den andra inte, den var täckt med en plastkasse. Jag hade funderat på att köra dem till sopstationen, men jag var rädd att tunnan utan lock skulle välta eller att innehållet skulle skvimpa över, för den var bräddfull, och även om hyrbilsfirman tillät splitter, gipsbitar och damm i Mercedesen skulle de nog ha en annan inställning till flytande exkrementer, gissade jag. Dessutom var det alltid fullt av folk som kom dit från hela området med sina släp, och det var också fullt av folk som jobbade där, och hur skulle jag sortera skiten, vilken container hörde den till? Trädgårdsavfall? Jag kunde inte se mig själv komma kånkande på tunnorna medan någon ur personalen kom och frågade vad det var jag skulle kasta, för det gjorde de, det var viktigt att allt hamnade rätt där ute. Det gick bara inte. Jag måste göra mig av med innehållet här. Det naturligaste var att gräva ner det. Det fanns redan en stor grop där röret gick in, under duschrummet. Om jag grävde den ännu djupare skulle jag kunna hiva ner trädgårdsavfallet också. Jag hade sparat några av stenplattorna som rörläggarna hade rivit upp, de skulle kunna stabilisera det, tänkte jag, och sedan kunde jag täcka alltihop med jord.

Jag började gräva. När jag tyckte att gropen var djup nog slängde jag ner grenar, buskar, ruttna löv. Sedan var det skittunnorna. Jag tog den med lock först. Den var tung, jag måste bära med två händer. Jag andades genom munnen. Stanken när jag öppnade locket var ändå så genomträngande att en kräkreflex skar genom mig. Innehållet var tunt och rinnigt och mörkbrunt. Å, fy satan. Fy fan. Jag hällde ut alltihop, en ny kräkreflex kom över mig. Fy fan. Jag hade inga handskar, och händerna och nedre delen på byxbenen blev nedstänkta med skit. Jag satte på slangen och spolade ur tunnan, tvättade händerna, ställde ifrån mig den borta vid häcken, andades fortfarande genom munnen, äcklet stod högt i bröstet. Det kändes som om jag vistades mitt i ett inferno, det kokade i skallen, allting badade i ett vanvettsljus, och hela tiden var jag livrädd för att någon skulle komma och se vad jag höll på med. Men det värsta hade jag kvar, för tunnan utan lock och handtag måste jag bära tryckt mot bröstet. Jag gjorde det, grisade ner mig ännu mer, men sedan var det ändå gjort. Tunnorna tömda och ursköljda, gropen glänsande. Jag hämtade mer trädgårdsavfall och slängde ner det. Skyfflade över jord, men jag hade lagt dit för många grenar, de var spänstiga och jordmassorna kunde inte tynga ner dem. Stanken var outhärdlig. Det kokade i skallen. Jag lade på plattorna, grenarna sjönk ihop lite under deras tyngd, och jag skyfflade över resten av jorden. Grenarna syntes inte och jorden låg i ett jämnt lager ovanpå, ingenting av det som fanns under syntes. Men stanken stod över marken och kunde kännas flera meter bort, och tog man ett steg på den överskylande jorden sviktade det under fötterna.

Jag kunde bara hoppas att stanken skulle försvinna av sig själv, och att ingen som kom på visningen nästa dag skulle kliva precis där.

Jag parkerade bilen i parkeringshuset, stoppade ner nycklarna i luckan på dörren till hyrbilsfirman och gick bakgatorna hem. Med byxorna nedstänkta av skit och kläderna smutsiga av jord och gipsdamm tog jag inte risken att gå på gågatan och stöta på någon av de få jag kände i Malmö, eller bli stoppad av främlingar som ville säga något om mina böcker och vad de tyckte om dem, vilket hade hänt några gånger. Hemma gick jag raka vägen in i badrummet, krängde av mig kläderna, stoppade dem i tvättmaskinen och satte på den, innan jag tappade upp vatten i badkaret och lade mig i det. Långsamt förtonade den klang av hysteri som hade fyllt skallen de senaste timmarna. I kanske en halvtimme låg jag så och bara stirrade upp i taket utan att tänka på något särskilt, medan fukten klistrade sig som tejp mot fönstret och spegeln, och förvandlade badrummet till en tank i min föreställningsvärld, ett rum avskilt från allt annat.

Rödflammig i skinnet, med russinskrynkliga fingertoppar, klev jag upp, torkade mig, virade handduken om midjan och gick in i sovrummet, där jag rotade igenom klädhögen tills jag hittade en skjorta, ett par jeans och ett par strumpor som passade ihop, och äntligen kunde gå in till de andra som var i stora rummet allihop, barnen i soffan framför tv:n, Linda liggande på sängen som stod vid väggen mittemot.

– Hur gick det? sa hon.

– Det gick bra, sa jag. Det var en mardröm att tömma de där skittunnorna, men nu är det i alla fall gjort.

– Vilka skittunnor? sa Vanja.

– I kolonistugan, sa jag. Du minns väl hur det var innan vi fick toalett där?

– Tömde du dem? Var tömde du dem?

– Där de skulle tömmas, sa jag. Har ni ätit eller?

– Ja, sa Linda. Det finns kvar till dig i köket.

När jag hade ätit började jag packa inför resan. Det var bara en övernattning, så det var inte mycket jag behövde. Men jag tog med mig datorn, om jag skulle få tid att skriva på planet, och första delen av Hitlers Mein Kampf, som jag helst skulle ha läst ut innan jag åkte ut till kolonistugan igen för att avsluta romanen. Åtminstone måste jag ha bläddrat lite i den, så att jag visste hur det lät.

– Lägger du barnen? sa Linda, när jag var klar och sjönk ner i soffan. Jag har haft dem hela dagen.

– Fixar du kolonistugan då, medan jag lägger dem? Eller hur tänkte du?

Hon svarade inte, såg bara på mig några sekunder. Sedan vände hon sig in mot väggen.

– Det är väl klart att jag gör det, sa jag.

– Får vi bada, pappa? sa Vanja.

– Ordnar ni det själva?

– Ja.

– Då så.

De hoppade upp och kilade ut i badrummet.

– Måste du resa? sa Linda. Jag vet inte om jag orkar ha dem alldeles ensam.

– Visst gör du det, sa jag. Det kommer att gå så bra så.

– Kan du inte lämna återbud?

Jag skakade på huvudet. Jag hade hoppat av en resa till Luleå tidigare samma år, och arrangemanget på Island hade jag redan ställt in en gång förut, det här var andra försöket, och det var otänkbart för mig att lämna återbud igen, för det skulle det krävas en riktig katastrof. Jag hade också lämnat återbud till en uppläsning på Litteraturfestivalen i Lillehammer, barnen skulle på läger med dagis och Linda kunde inte åka dit ensam med dem, de skulle ta tåg och buss, så jag hade mejlat arrangörerna och ställt in det, barnen hade ju glatt sig så, det var terminens höjdpunkt. Men jag hade blivit så känd nu att avhoppet inte gick oförmärkt förbi, som det gjorde förr, mamma ringde och sa att det stod i alla tidningarna och hade varit ett inslag i tv:s kulturnyheter.

– Ett avtal är ett avtal, sa jag nu. Och det är bara ett dygn. Jag är tillbaka i övermorgon. Det är trots allt mitt jobb. Det måste du respektera.

På Island orkade jag nästan inte ringa hem, övertygad som jag var om att hon skulle klaga och säga hur jobbigt allting var och hur dåligt allting gick. Och så blev det också, eller rättare sagt, hon klagade inte; det hon sa var att det inte gick. Det går inte, Karl Ove, sa hon. Det går inte. Det måste gå, sa jag. Håll ut.

Jag kom hem igen sent på eftermiddagen nästa dag. Barnen kom springande när de hörde dörren öppnas. Jag gav dem presenterna jag hade köpt till dem på flygplatsen, varsitt gosedjur. Linda stod längst bort i hallen och tittade på mig. Hon såg rädd ut.

Jag packade upp och slängde upp väskan på översta hyllan i skåpet i hallen. Vanja kom med ett presentsnöre i ena handen och en sax i den andra.

– Kan du göra ett koppel åt mig? sa hon.

– Mig med, sa Heidi som kom tätt efter.

Jag klippte av två långa bitar, knöt den ena runt halsen på Vanjas hund, den andra runt halsen på Heidis.

– En ögla också! sa Vanja.

Jag gjorde en ögla i ena änden som hon kunde hålla i, och gjorde likadant åt Heidi. Sedan gick jag ut på balkongen. Barnen verkade må bra i alla fall, tänkte jag, så alldeles på tok kunde det inte ha gått. Upplevelsen av en händelse var inte detsamma som händelsen.

Linda öppnade dörren.

– Kan du inte komma in, sa hon. Jag har varit ensam med dem så länge.

– Kommer, sa jag. Ska bara röka färdigt den här.

– Lägger du dem?

– Absolut.

Resan hade fyllt mig med ny energi, så att borsta deras tänder, ta fram pyjamas, hämta glas med vatten, läsa en bok och lösa alla småkonflikter som kunde dyka upp, kostade mig ingenting. Dessutom såg jag fram mot dagen därpå då jag skulle ut till kolonistugan och skriva. Det var mest tanken på att få sitta alldeles ensam och arbeta som lockade; när jag faktiskt slog mig ner för att sätta i gång blev motståndet nästan oöverkomligt.

När de äntligen låg i sina sängar och hade förlikat sig med tanken på att dagen var slut gick jag ut till Linda, som satt på terrassen i mörkret och rökte, insvept i den gröna parkasen jag gett henne i födelsedagspresent en gång.

Hon sa ingenting när jag satte mig. Tittade ut över hustaken, ena armen tryckt mot kroppen, som om hon omfamnade sig själv eller försökte hålla sig på plats, den andra riktad rakt fram, med cigaretten rykande mellan fingrarna.

– Hur är det? sa jag.

– Ska du fortfarande ut till kolonistugan i morgon? sa hon.

Jag nickade.

– Men det går inte, sa hon. Förstår du inte det? Jag klarar det inte.

– Hör på mig nu, sa jag. Jag har tre veckor på mig att skriva klart romanen. Det är otroligt lite tid. Jag kan inte, faktiskt kan inte kasta bort två dagar till.

– Men jag är rädd, Karl Ove, sa hon och såg på mig. Jag kan inte vara ensam med dem, jag vet inte vad som kan hända. Det går inte. Det är farligt.

– Det är bara något inuti dig, sa jag. Allt är bra. Allt är som förut. Det är inne i dig det är mörkt. Men vi kan inte låta våra liv styras av det. Och jag måste skriva.

– Åk inte, sa hon. Snälla du. Åk inte.

Jag sa ingenting. Jag märkte att jag började bli arg.

När jag såg på henne igen efter en stund upptäckte jag att tårarna rann nerför kinderna på henne.

– Varför gråter du? sa jag.

– Jag är så rädd, sa hon.

– Det finns ingenting att vara rädd för, sa jag.

– När jag varit uppe har jag ibland inte haft någon kontroll alls. Jag har inte vetat var barnen var. Vanja var hos en kompis, Heidi hos en annan kompis, John låg och sov. De kunde ha varit var som helst, förstår du?

– Du var högt uppe, ja. Men det gick ju bra. Ingenting har hänt. Du klarade det strålande.

– Och alla grejer jag går och köper.

Hon grät.

– Lägg av, Linda, sa jag. Skärp dig nu. Vi är vuxna människor. Vi kan inte låta bli att jobba bara för att vi är nere. Jag åker dit i morgon, du är här med barnen i helgen, och sedan kommer Ingrid och Sissel nästa vecka. Då kan du låta dem ta över. Men två dagar. Det är klart att du fixar det. Jag måste bli färdig med boken. Det kommer att gå jättebra med barnen. Det vet jag ju.

– Men inte nu, sa Linda och snyftade. Inte nu.

– Jodå, sa jag. Du är stark, det ordnar sig. Jag kan ta allihop själv utan problem, då kan du det också. Det är bara det att du har fått för dig att du inte kan. Du ger upp. Och då går det inte.

Hon såg på mig med förtvivlan i blicken.

– Du måste, sa jag. För jag åker dit hur som helst. Och både din mamma och min mamma kommer och hjälper till.

– Inte i morgon, sa hon. Då blir jag ensam med dem.

– Det stämmer, sa jag. Och det klarar du alldeles utmärkt. Du måste bara vilja det. Och när jag är färdig åker vi till Korsika. Det kommer att bli bra allting. Men då måste jag skriva klart romanen först.

Jag fimpade cigaretten och gick in. Hon satt kvar därute. Jag tog fram den stora resväskan, lade ner datorn, tangentbordet, hörlurarna, en bunt cd-skivor, en packe böcker och lite kläder i den. Medan jag höll på med det hörde jag terrassdörren öppnas och stängas. Linda stod framför mig.

– Lämna mig inte ensam, sa hon.

Jag såg upp på henne och sedan ner igen, på blixtlåset som jag drog utmed sidan på väskan medan jag tryckte ner locket med knät.

– Jag måste, sa jag. Jag har inget val.

Hon gick förbi mig in i sovrummet. Jag ställde väskan i hallen och satte mig i soffan och zappade mellan tv-kanalerna i en timme. När jag gick och lade mig var hon fortfarande vaken, låg bara tyst och tittade upp i taket. Jag klädde av mig och kröp ner bredvid henne.

– Du klarar det jättebra, sa jag. Men jag kan inte stanna hemma. Jag har gjort det för många gånger redan. Och nu har jag kniven på strupen.

– Okej, sa hon.

– God natt då.

– God natt.

– Sov gott.

– Sov gott.

Jag vaknade en gång under natten, då var hon vaken, låg och stirrade i taket som hon hade gjort när jag gick till sängs. Jag vände på mig och somnade om. Nästa gång jag vaknade var det morgon. Linda låg och såg på mig. När våra blickar möttes öppnades och stängdes hennes mun som om hon kippade efter andan. Ögonen var blanka av tårar.

– Du kan inte åka, sa hon.

– Nej, jag kan väl inte det, sa jag och satte mig upp, drog på mig byxorna. Men i samma sekund Ingrid kommer innanför dörren sticker jag. Bara så du vet det.

Jag smällde igen dörren bakom mig och gick ut i köket. Konstigt nog sov barnen fortfarande. Jag hämtade tidningarna vid ytterdörren, satte på kaffebryggaren och åt två mackor medan jag först läste kulturbilagorna, sedan sporten. Ute regnade det, ett kallt strilande vårregn. Barnen vaknade och kom upp, i den vanliga ordningsföljden, först John, sedan Heidi, sist Vanja.

– Var är mamma? sa hon.

– Hon måste vila sig i dag, sa jag. Hon är lite sjuk.

– Det är jag med, sa Vanja. Jag vill också vila mig i dag.

– Sluta skoja, sa jag. Hon behöver lugn och ro. Så vi tittar på tv här inne. Okej?

– Okej då, sa hon och gick in till syskonen. De satt i soffan och såg på tv hela morgonen, det gjorde de varje lördag. Jag stängde dörren till den hall där sovrummet låg, och sa åt dem att de inte fick gå in dit. Det var de vana vid, men om jag inte höll ögonen öppna smet de in ändå. Jag kände mig ibland som prästen i Bergmans Fanny och Alexander, den onde mannen som håller barnen borta från deras mamma.

Vid tiotiden började det ljuda från predikanten som varje lördagsförmiddag ställde sig på torget där nere med mikrofon i handen. Jag öppnade terrassdörren och tittade ut. Julgranen låg helt kal precis utanför dörren med massor av gula barr under sig. Alla blommor som stod i lådorna nedanför räcket var vissna, och alla som stod i krukor intill väggen, vi hade massor. Bordet och stolarna som hade stått ute tre vintrar i rad nu, var grå och murkna. Några tomma plastkassar på golvet, två stora och två små urblekta solstolar lutade mot väggen. En stolpe hade blåst omkull under en av vinterns stormar, och dessutom hade allt möjligt skräp samlats där ute.

Jag bestämde mig för att städa upp, kasta allt och sedan köpa lite nya blommor och kanske ett bord och två stolar. Dels för att det behövdes, dels för att jag ville visa Linda hur lätt det var att ha barnen och samtidigt göra något konstruktivt. Att felet låg hos henne, inte hos världen.

– På med stövlar och regnkläder! sa jag.

– Varför det? sa Heidi.

– Vart ska vi? sa Vanja.

Bara lille John var äventyrslysten och sprang ut i hallen för att vänta på att jag skulle komma och hjälpa honom.

– Vi ska gå och köpa blommor, sa jag.

– Tråkigt, sa Vanja.

– Kanske det, sa jag. Men det är det vi ska göra.

– Ska mamma följa med? sa Vanja.

Jag skakade på huvudet.

– Jag vill inte, sa Heidi.

– Jag vill gå till mamma, sa Vanja.

– Nej, lägg av nu, småglin. Jag bestämmer över er. Och nu säger jag att ni ska klä på er.

– Ingen bestämmer över någon annan, sa Vanja.

Var fick de allt ifrån?

Jag tog fjärrkontrollen och stängde av tv:n. De såg på mig med sina små ilskna blickar.

– Vi ska köpa lördagsgodis också, sa jag.

– Okej, sa Vanja.

– Okej, sa Heidi.

En kvart senare var vi på väg längs gågatan i regnet, Vanja i sin blå regnrock, Heidi i sin lila, John som en groda där han satt i vagnen i sin gröna.

Utanför blomsterbutiken stod ett bord och stolar i metall, jag tänkte på det som ”smidesjärn”, ett ord som jag bara hade ett litterärt förhållande till, ungefär som ”koppärrig” som jag inte heller visste vad det var. Det var meningen att de skulle se ut som om de var från artonhundratalet, och var nog lite kitschiga, men jag gillade dem ändå, och köpte dem. Dessutom köpte jag sex gröna växter. Bordet balanserade jag på handtaget på Johns vagn, stolarna och påsarna bar jag i var hand, medan jag puttade vagnen framför mig med än den ena, än den andra, och flickorna traskade bredvid i sina gummistövlar. När de insåg att kursen var riktad direkt mot porten till vårt hus protesterade de.

– Vi skulle ju köpa godis, hojtade Vanja.

– Men vi kan ju inte gå in i en affär med allt det här! sa jag.

– Det skulle du ha tänkt på innan, sa hon.

– Vi går hem och ställer ifrån oss grejerna och sedan går vi ut igen. Okej?

Hon nickade. Jag bar ut bordet och stolarna på terrassen och de skulle stå i hallen och vänta, men när jag kom tillbaka var de inte där. Våta fotspår ledde in i sovrummet. Jag gick efter, de stod runt sängen medan Linda låg och tittade upp på dem. Hon sa något, men rösten hade ingen kraft alls. Det var som om hon knappt kunde prata.

Ansiktet var uttryckslöst.

– Nu kommer ni hit! sa jag. Med en gång!

Vanja och Heidi gjorde som jag sa, men John sjönk ner över sängen. Jag tog tag i kragen på hans jacka och bar honom i nypan ut i hallen, ställde bryskt ner honom vid hissen. Han skrattade och såg upp på mig.

– Mera, pappa!

Jag log mot honom.

I den billiga möbelaffären bredvid blomsterhandlaren hittade jag en vit klotrund taklampa som fick duga, och sedan gick vi upp till köpcentret på Triangeln, där det fanns en affär med rätt bra godissortiment. När de hade fyllt sina påsar med det de ville ha fick de varsin chokladboll på kaféet en bit därifrån, medan jag tog en kopp kaffe.

Jag hade aldrig sett Linda sådan tidigare. Det var som om hon befann sig ute på ett stort djup, och måste ta till alla sina krafter för att komma upp till ytan där barnen var. Det hade knappt synts något liv alls i ögonen.

Ja, ja.

Jag tittade bort mot Paparazzi, en liten klädbutik som emellanåt hade snygga saker, kostymer från Tiger och Boss, ett danskt märke som jag aldrig mindes namnet på men som jag hade köpt en halsduk från där, och skjortorna de hade var också snygga.

– Sitter ni stilla här en liten stund? sa jag.

De nickade.

– Jag ska bara snabbt titta in i affären där.

Jag reste mig och gick in. Från fönstret kunde jag se dem där de satt med dinglande ben på varsin stol. Jag tittade på skärpen, valde ett ljusbrunt och bläddrade igenom en trave svarta jeans, hittade min storlek, lade skärpet och byxorna på disken.

– Du kan prova dem om du vill, sa expediten, en lite äldre kvinna.

– Jag hinner inte, sa jag. Barnen väntar där ute.

När jag nickade mot kaféet såg jag att John var på väg därifrån i full fart. Jag skyndade mig ut, hann ifatt honom, tog honom på armen och gick in i butiken igen.

– Stå här, sa jag. Jag ska bara betala.

Jag stack kortet i läsaren, slog in koden, hon lade kvittot i påsen med byxorna och skärpet och gav mig den.

– Vi måste gå och handla också, sa jag till flickorna när vi kom ut igen.

– Men det vill jag inte, sa Vanja.

– Jag vill hem till mamma, sa Heidi.

– Men vi måste, förstår ni. Kom nu. Ni kan få välja varsin film på vägen.

Det låg en video- och musikaffär i andra änden av köpcentret. De sprang bort till barnfilmerna medan jag bläddrade igenom några rader med cd-skivor. Köpte en samlingsplatta med Thåström, Anna Järvinens första, och på ren chansning The Radio Dept., ett svenskt band, och en svensk artist som hette Christian Kjellvander. Barnen kom med varsin film, jag betalade, vi gick över gatan och in på Hemköp, jag köpte några pizzor till middag, och bröd, mjölk och pålägg till frukost. På hemvägen gick vi under livliga protester in på Thomas Tobak, där jag köpte Politiken, Weekendavisen, Expressen och Aftonbladet. När vi kom hem började de bråka om vilken film de skulle se först. Jag lovade att de skulle få se alla tre, och sa att det var rättvisast att börja med Vanjas, eftersom hon var äldst. Det gick de med på. När jag hade satt på filmen gick jag in till Linda, som låg på sidan med huvudet nästan helt gömt under täcket.

– Hur är det? sa jag.

Hon vände sig långsamt om och såg på mig. Blicken var som förut, den kom som från ett långt avstånd.

– Bra, viskade hon.

– Har du fått i dig någonting?

– Jag … sa hon, och sedan kom något jag inte uppfattade.

– Vad sa du?

– Jag åt lite medan ni var ute, sa hon.

– Så du vill inte ha något nu?

Hon skakade knappt märkbart på huvudet.

– Barnen … sa hon.

– Vad är det med dem? sa jag. De har det hur bra som helst. Jag köpte några filmer till dem. De tittar på dem nu. Och så har jag köpt bord och stolar och blommor till terrassen. Och en taklampa till lilla rummet.

Hon sa ingenting, såg bara på mig.

– Nu tänkte jag städa där ute. Slänga det mesta av allt som står där. Är det okej? Jag säger till barnen att de inte ska gå in hit, men de kanske gör det i alla fall.

– Det gör inget, sa hon.

– Okej, sa jag. Det blir pizza till middag. Du kommer väl upp då, va?

Hon nickade svagt.

– Bra, sa jag, stängde dörren, tog med mig skorna till terrassdörren, satte på mig dem och gick ut. Stod en stund och tittade på julgranen, funderade på om jag skulle bära ner den som den var, men den skulle knappast få plats i sopkärlet där nere, och att lägga den bredvid var inget alternativ, det skulle säkert resultera i fullskaliga efterforskningar. Jag gick och hämtade sågen och en svart sopsäck, sågade upp granen i fyra bitar och stoppade dem i säcken, som jag bar ner i källaren. Väl uppe igen slängde jag alla vissna blommor i en ny sopsäck som jag åkte ner med. När jag kom upp igen var det tomt i soffan. Jag gick in i sovrummet. Linda satt upp i sängen, Vanja och Heidi ryckte och drog i henne, John hoppade på madrassen, hon såg matt och förvirrad ut, som om hon inte visste vad hon skulle ta sig till.

– Vad sa jag? sa jag.

– Det gör inget, viskade Linda.

– Sluta nu, sa jag. Mamma behöver lugn och ro.

– Är du sjuk? sa Heidi. Har du feber?

– Nej, hon är inte sjuk. Bara lite trött, sa jag. Eller hur?

– Jag kan gå upp en liten stund nu, sa hon.

– Jaaa! sa John.

Linda reste sig upp i sittande ställning, trevade långsamt omkring sig.

– Vad letar du efter?

– Min tröja.

Jag böjde mig fram och drog undan täcket.

– Där ligger den, sa jag. Kom nu allihop, så går vi ut härifrån. Mamma kommer efter.

De gjorde som jag sa. Jag stannade i dörröppningen, tittade på henne. Hennes rörelser var så långsamma att det såg ut som om hon inte skulle få på sig tröjan.

– Du måste inte kliva upp, förstår du väl, sa jag. Det är säkert bäst för dig att bara ligga här och vila.

Hon tittade på mig.

– Men nu har du ju i och för sig sagt att du ska, sa jag.

Jag gick ut på terrassen igen, i det oupphörligt strilande regnet, omvärvd av stadens alla ljud som steg hit till sjunde våningen, plockade upp allt som låg utspritt och öste ner i en sopsäck, satte de nya blommorna i de gamla blomkrukorna. När jag kom in med säcken på ryggen satt Linda i soffan med John i knät. Hon tittade inte på tvprogrammet märkte jag, hon stirrade bara rakt framför sig.

– Jag åker ner med den här, sa jag. Nu har det i alla fall blivit rätt fint därute.

När jag kom upp igen och satte mig i stolen i lilla rummet för att läsa tidningarna, hörde jag att hon reste sig där ute, ljudet av hennes steg, toalettdörren som öppnades. Då var det dit hon skulle.

Några minuter senare öppnades den igen.

Jag reste mig och gick ut i hallen. Hon stod alldeles tyst och såg på mig. Hon grät.

– Jag klarar det inte, sa hon.

– Gå och lägg dig då, sa jag.

– Jag måste nog det, sa hon.

– Gör det, sa jag.

Jag satte upp taklampan, inte utan möda, för skruvarna var så små och mina fingrar stora och fumliga, värmde pizzorna och gjorde en sallad till, som vi åt framför tv:n allihop. Efter det fick de sitt lördagsgodis, medan Linda gick in och lade sig igen. Jag borstade tänderna på dem, de tog på sig sina pyjamasar men ville inte gå och lägga sig utan att säga god natt till sin mamma, så de rusade in, och Linda satte sig upp och kramade om dem. Hennes blick, som var vänd in mot väggen, var liksom alldeles tom när hon strök dem över ryggen och tryckte dem intill sig.

Jag satt uppe några timmar efter det att barnen hade somnat, bläddrade igenom tidningarna, glodde lite på tv, tog några bloss ute på terrassen. Linda sov när jag kom in i sovrummet, hon låg i alla fall med slutna ögon, och jag kröp försiktigt ner bredvid henne, somnade med en gång.

Dagen därpå var det mors dag. Det regnade fortfarande, jämnt och ihärdigt över stadens alla hus och gator. Jag gick med barnen till lekplatsen en sväng. Gräset glänste grönt i det grå vårljuset. Färgerna på deras regnkläder var nästan obscent skarpa där de drog omkring bland lekredskapen. Efter en halvtimme släpade jag med dem till en möbelaffär, där jag tittade på soffor, för den vi hade var så smutsig och sliten efter fem års liv med barn att vi måste lägga filtar över hela soffan för att kunna använda den. Sedan gick vi till Åhléns. Jag sa att det var mors dag och att de fick köpa varsin present till mamma.

– Kan du pakke det inn? sa jag till expediten.

– Ursäkta? sa hon.

– Kan du slå in dem? sa jag.

– Absolut, sa hon.

Barnen hade valt en stor handduk, ett par strumpor som det stod ”världens bästa mamma” på, och jag hade hittat två dvd:er till henne. John ville att hon skulle få ett flygplan. De följde paketinslagningen en liten stund, sedan försvann de bort till leksaksavdelningen. Jag betalade och tog kassen när telefonen ringde. Det var fastighetsmäklaren. Hon hade försökt få tag på Linda i två dagar nu, sa hon.

Jag sa att hon hade blivit sjuk, och att det var mig hon fick prata med från och med nu. Det hettade i ansiktet, jag var säker på att hon skulle fråga vad det var för stank man kände och varför marken utanför väggen sviktade. Men hon sa ingenting om det, bara att det hade varit en del folk på visningen, och att en person hade kritiserat allt han såg och skrattat åt priset, och att det inte hade kommit några bud efteråt. Ny visning i eftermiddag och sedan nästa helg. Vi lade på, jag gick för att leta reda på barnen. Att vi skulle ge Linda presenter gjorde dem lyckliga. Vi hade köpt kanelbullar och saft också.

– Mamma, mamma, vi har köpt presenter! ropade de när vi kom in genom dörren.

– Vänta lite, sa jag. Först måste vi ordna fika.

Jag lade bullarna i en korg, tog fram fem tallrikar, tre glas, två koppar, blandade till saften, bryggde kaffe, Heidi och Vanja dukade fram.

– Nu kan ni be henne komma.

Hon kom långsamt efter dem genom hallen. Satte sig längst ut på sängkanten i stora rummet. De stod framför henne med varsitt paket i händerna. Gav dem till henne ett efter ett. Hon öppnade dem långsamt. Handduken, strumporna med ”världens bästa mamma” på. De tittade förväntansfullt på henne under tiden.

– Tack, sa hon.

Hennes ansikte var alldeles uttryckslöst. Inte en känsla syntes i det.

Nej nej.

Å gud, nej nej nej.

– Heidi valde handduken och Vanja strumporna, och John ville köpa ett flygplan till dig, men det var nog för att han ville leka med det själv, sa jag. Och så har vi ju köpt bullar och saft också. Heidi och Vanja har dukat. Nu sätter vi oss och äter bullar. Kom igen, alle man på däck!

Jag pratade högt och fort för att det skulle vara så mycket stök omkring dem att de inte skulle märka att någonting var på tok, och börja tänka på det.

Linda grät när vi blev ensamma i sovrummet efteråt.

– Jag orkar inte med någonting, sa hon.

– Nej, sa jag. Men det är bara just nu. Det går över.

– Jag har tid hos läkaren i morgon, sa hon. Kan du följa med då, tror du?

– Det är klart jag kan, sa jag.

– Det går inte, viskade hon.

– Visst går det, sa jag. Allt går. Det blir snart bättre. Barnen har det jättebra.

Hon skakade på huvudet.

– Jo, det har de. Och snart kommer mormor och farmor.

– Du ska ju skriva också, sa hon.

– Det löser sig, sa jag.

Linda var deppig länge efter det att hon blev klar med radioprogrammet. Sedan hade det ljusnat våldsamt, plötsligt fanns det inga bekymmer i världen. Det hade varit bra för mig, eftersom det innebar att hennes kapacitet ökade och jag fick mer tid till att skriva. Hon shoppade mycket, och även om hon inte direkt dolde det för mig, så var hon inte öppen med det heller. Till exempel stod det plötsligt två stora gräsliga porslinshundar i barnens rum, som hon hade köpt till dem, och fönsterkarmen i vårt sovrum var belamrad med liknande prydnadssaker. Jag visste att hennes mormor hade haft sådant, antagligen skänkte de henne någon sorts trygghet. Att hon köpte dem till sig själv sa jag inget om, men att barnen blev indragna i det gillade jag inte. Det var inte hon, hon hade god smak i vanliga fall, det var något annat inom henne som kom fram. En gång såg hon en ung flicka som satt och tiggde utanför Hemköp och bestämde sig för att ta itu med saken, ringde till socialtjänsten och berättade om henne. Det var kanske en god gärning, men inte något Linda skulle ha gjort i vanliga fall. Om jag sa något om att hon hade handlat väldigt mycket på senaste tiden fnös hon bara åt mig, det var så billigt, nästan allt hade hon köpt i secondhandbutiker. En eftermiddag ringde det på dörren, då stod det en antikvitetshandlare utanför, hon hade köpt en lampa, i samma bjäfsiga och sentimentala tantstil, och inte för att den var billig, för det var den inte, utan för att den var så fin. Hon pratade mycket med främmande personer, folk som satt vid bordet bredvid på ett kafé, butikspersonal, och på dagis var hon bästis med alla. Hon strålade, hon pratade, och hon var inte så noga med detaljerna i allt hon slängde ur sig. Det var inget fel med det, bortsett från att jag aldrig fick riktig kontakt med henne, hon hade aldrig något riktigt fäste i situationen. När jag sa det tittade hon på mig och sa att hon förstod vad jag menade. Givetvis, hon förstod precis, och allt var bra. Hon var glad, det var inte mer med det, och allt fungerade, hon var påhittig med barnen, och de tyckte om stämningen hon utstrålade, plötsligt hände det en massa omkring henne. Att jag inte tyckte om det sköt jag ifrån mig, för det var ingenting som var fel, i alla fall inte som jag kunde säga till henne, vad skulle det vara, att hon inte fick köpa så jävla fula saker till barnen? Å, en eftermiddag satt de med varsin begagnad Barbiedocka, och John hade en soldat. Var det Linda som hade köpt det till dem?

Jag slängde dockorna när barnen hade somnat.

När den här ljusa perioden hade gått över, och hon började sjunka, överväldigades hon av skam över allt hon hade tagit sig för, även om det inte var något större fel med det. Att svängningarna blivit större oroade henne verkligen. En gång gav hon sig på mig, menade att jag måste hjälpa henne, det skulle alla andra män ha gjort. Hon ville att jag skulle hjälpa henne så att hon fick gå i terapi igen. Helst av allt ville hon att vi skulle gå i terapi tillsammans. Det hade hon velat i flera år. Hon visste att jag hellre skulle dö än gå i terapi, och att jag faktiskt menade det på allvar. Stod valet mellan parterapi och döden skulle jag välja döden, utan tvekan. Inte ens individuell terapi ville jag utsätta mig för. Men något i hennes förtvivlan gjorde att jag dagen därpå ändå ringde och bokade en tid hos en psykolog. Så dit hade vi gått tidigare den våren. Linda hade börjat gråta när hon berättade hur hon hade det. Psykologen hade lyssnat på henne, och sedan hade han frågat mig vad jag tänkte om det Linda sagt, och jag hade sagt det. Han var mindre intresserad av humörsvängningarna än av Lindas livssituation, att hon inte hade något jobb och inte tjänade några pengar, och det han frågade henne om var hur det problemet kunde lösas. Han hade rätt i det han sa, men jag förstod inte hur hon kunde vara hjälpt av att han sa så. De följande gångerna gick Linda dit ensam. Sedan hade hon själv kontaktat en läkare, och suttit en timme med henne. Det hade piggat upp henne. Nu var situationen en annan. Jag hade aldrig sett henne sådan tidigare, hon hade inte ens varit i närheten. Hon hade släppt taget, och hon hade störtat så långt ner i sitt inre mörker att ingenting av det hon hade omkring sig längre var meningsfullt. Så såg jag på det. Hon älskade våra barn mer än något annat, men inte ens för deras skull förmådde hon närma sig världen.

När jag hade lämnat barnen på dagis nästa morgon gjorde jag i ordning frukost till Linda och gick in till henne med en bricka. Det gjorde jag ofta de första åren vi var tillsammans, för ingenting gladde henne mer än det. Men sedan slutade jag, jag hade ingen lust längre att försöka göra henne glad.

Hon satte sig upp i sängen. Hon strök händerna över täcket, fram och tillbaka, det var skrämmande, rörelserna var som ett djurs. Sedan tog hon skålen med müsli i ena handen, stack ner skeden med den andra och förde den sedan till munnen. Det gick så långsamt att jag vände mig om och drog upp persiennerna, tittade bort mot hotellet.

Något har gått sönder inom henne, tänkte jag.

Hon åt halva skålen, sedan ställde hon den ifrån sig.

– Är du mätt? sa jag.

Hon nickade.

– Ska vi gå då?

Hon nickade igen.

– Vill du ta en dusch först?

– Jag kan inte, sa hon.

– Nej, sa jag. Det går ju bra ändå.

Jag tog henne i armen och hjälpte henne upp. Hon stod och tittade mot det öppna skåpet där hennes kläder låg. Samma förtvivlan som hon hade betraktat barnen med, syntes i hennes ögon nu.

Jag tog ett par jeans och en grå collegetröja och lade det på sängen framför henne.

– Blir det okej? sa jag.

Hon nickade.

– Jag väntar i hallen, sa jag och gick.

Vi tog hissen ner och gick arm i arm till taxibilarna utanför Hilton. Hennes rörelser var så tunga och långsamma, som om tyngdkraften verkade starkare på henne än på andra. Och det var kanske just så det var.

Något har gått sönder inom henne, tänkte jag igen.

Vi satte oss i taxin, jag sa namnet på gatan och numret, chauffören blinkade ut på Föreningsgatan, som vi följde bort till Konserthuset, där vi svängde ner till höger, korsade bron över kanalen och kom in i de nedre delarna av stan, där vi sällan var, vi levde vårt liv mellan lägenheten vid Triangeln och dagiset vid Möllevången.

Utanför porten frågade jag henne efter portkoden. Hon sa den mekaniskt, alla sådana saker hade hon oändligt mycket lättare att minnas än jag.

Vi tog hissen upp, kom in i ett stort väntrum. Linda gick långsamt bort till luckan där hon skulle anmäla sig. Jag ställde en kopp på gallret på kaffeautomaten, tryckte på knappen för svart kaffe, såg mig omkring medan koppen sprutades full.

Två personer satt framåtböjda med sänkt huvud och försökte ta så lite plats som möjligt. Den ena, en kvinna, kanske femtio, den andre, en man, kanske trettio. Kvinnan var blek, fyllig, färglöst klädd. Mannen var också fyllig, hade glest skägg, fett hår, glasögon. Bredvid dem satt en kvinna och pratade högt i mobilen. En man kom gående i korridoren, kortklippt hår, propert klädd, ett slags ortopediska sandaler på fötterna, förmodligen läkare. Han stannade framför dem just när jag tog koppen och smuttade lite, han sa ett namn, den medelålders kvinnan reste sig, de tog varandra i hand, hon följde med honom genom korridoren.

– Vill du ha kaffe? sa jag till Linda, som kom emot mig.

Hon skakade på huvudet.

– Ska vi sätta oss?

Hon nickade. Långsamt tog hon de få stegen bort till soffan, såg på mig, jag nickade, hon satte sig. Jag satte mig bredvid henne och tog hennes hand i min. Kvinnan pratade fortfarande i sin mobil. En radio stod på, jag tittade upp, det fanns en högtalare i taket. Någon pratade och skrattade. Det var en av de lättsmälta förmiddagssändningarna som stod på överallt på folks arbetsplatser; frisersalonger, taxibilar, bilverkstäder. Jag tyckte att det var olämpligt, det gick nog rakt in i hjärtat på Linda, det var det liv hon var utestängd från.

Jag såg på henne. Hon verkade inte lägga märke till det.

Jag minns en gång när vi var på väg i taxi till sjukhuset i Stockholm, Linda var livrädd för att barnet hon snart skulle föda var dött, och i taxin stod radion på. Trots att jag visste att den lättsamma tonen var grym mot henne som flyttats ut i fasans yttersta zon, gränsen mellan livet och döden, vågade jag inte säga till taxichauffören att han måste stänga av radion, jag var rädd för att han skulle bli stött.

Jag kramade hennes hand. Hon stirrade ner framför sig.

– Du vill kanske ha lite vatten? sa jag.

Hon nickade.

Jag reste mig och hällde upp i en vit plastkopp. Koppens väggar var så tunna att jag liksom kände vattnet genom dem, kallt och skälvande.

Hon drack det i ett svep.

Runt hörnet kom en kvinna, kanske några år yngre än jag. Hon stannade och såg på oss, Linda ställde sig upp, kvinnan log och räckte fram handen. Linda tog den.

– Hej, sa jag.

Vi skakade hand, och sedan gick vi bortåt genom korridoren. Hon stannade utanför en dörr, gjorde en gest med handen, vi steg på. En stol vid ett bord, två stolar mittemot. Ett skrivbord under fönstret, ett par vaga, neutrala litografier på väggarna.

– Var så goda och slå er ner, sa hon.

Vi satte oss.

– Hur är det med dig, Linda? frågade hon. Satt med benen i kors, höll ett anteckningsblock eller en anteckningsbok i handen, en penna i den andra. Hennes blick var vänlig, utstrålningen svagt opersonlig, kanske var det blocket och pennan som gjorde det.

Linda såg länge på henne.

– Inte bra, sa hon till sist, lågt och nästan ohörbart.

Läkaren ställde flera frågor som jag förstod skulle klargöra situationen. Varje gång svarade Linda efter en lång stund, och då med få ord.

– Hör du röster? sa läkaren.

Lång paus.

Röster? tänkte jag. Hon var inne på helt fel spår. Linda hörde inga röster.

Kanske hade hon en lista som hon måste gå igenom och bocka av.

– Nej … sa Linda. Bara tankar … jag vill inte tänka dem …

– Tänker du på självmord, Linda? Funderar du på att ta livet av dig?

Linda tittade på henne. Sedan började hon gråta.

– Men … men jag … jag kan ju … jag kan … inte det, sa hon. Barnen … Jag … kan inte det.

– Men du tänker på det?

Linda nickade.

– Ofta?

Linda nickade.

– Jag … jag … tänker … hela tiden … Bara … Bara jag kunde få … en sjukdom och dö. Det skulle göra det … lättare. För alla.

Jag fick tårar i ögonen och tittade ner. Drog djupt och långsamt efter andan, för det där var förbjudet område. Såg på mattan, såg på stolsbenet, såg på papperskorgen i hörnet, svalde.

– Är det som om allting går trögare? sa läkaren.

Linda nickade.

– Du orkar inte göra någonting?

– Nej! sa Linda och snyftade.

– Orkar du duscha? Är du påklädd och uppe någonting alls?

– Nej. Lite. Barnen … Jag klarar inte …

Läkaren skrev något i anteckningsboken. Sedan tittade hon på mig.

– Hur uppfattar du Linda just nu? sa hon.

– Jag vet inte riktigt. Men jag har aldrig sett dig så långt nere som nu, sa jag och tittade på Linda. Det är helt nytt.

– Du har alldeles tydligt hamnat i en djup depression, sa läkaren. Den måste vi försöka vända. Du ska naturligtvis få antidepressiv medicin. Men vi vill inte heller att du kommer för högt upp när det släpper, så vi måste ta det försiktigt. En möjlighet är förstås att du lägger in dig. På sjukhuset får du lugn omkring dig. Hemma har du ju barnen och ditt vanliga liv. Det kan vara så att det ställer krav på dig som det vore bäst om du slapp ett tag. Har du tänkt på möjligheten att lägga in dig?

Linda stirrade skräckslagen på mig.

Hon skakade på huvudet.

– Jag tror kanske det bästa är att hon bor kvar hemma, sa jag.

– Linda? sa läkaren.

– Jag vill inte bli inlagd.

– Jag förstår, sa läkaren. Det är klart att du kan vara hemma. Det kan hända att det är bäst för dig. Men då vill jag att du kommer hit ofta. Blir det bra?

Linda nickade.

– Det är viktigt att du försöker vara uppe så mycket som möjligt. Försök göra sådant du brukar göra så mycket du kan. Det behöver inte vara några stora ansträngningar. Men lite, så att du inte bara ligger i sängen dygnet runt. Klarar du av att läsa för barnen, till exempel?

– Jag vet inte, sa Linda.

– Då kan du sitta med dem och titta på barnprogrammen en halvtimme. Och sedan är det viktigt att du kommer ut och får lite ljus och frisk luft. Du måste försöka ta en liten promenad varje dag.

Linda nickade.

Läkaren såg på henne.

– Jag får sådan … förfärlig … ångest, sa Linda.

– Du ska få något mot den. En tablett du kan ta när ångesten kommer. Det har effekt på en gång. Du kanske blir lite sömnig av den. Och sedan får du något mot depressionen. Men jag vill börja lite försiktigt. Vi vill inte få dig uppåt för snabbt.

Hon reste sig och gick bort till datorn. Jag tog Lindas hand och kramade den.

– Då kan du hämta ut medicinen på vilket apotek som helst, sa läkaren och reste sig. Och så har jag skrivit upp nästa tid här. På onsdag redan. Går det bra?

Linda nickade och vi reste oss.

– Jag tror det är bra om du inte är ensam, Linda. Att det alltid finns någon där.

– Det är klart, sa jag.

Hon följde oss till dörren, log vänligt och sa hej då, stängde dörren stilla.

– Tror du att de kan ringa efter en taxi i receptionen där? sa jag.

Linda nickade.

– Då ber jag dem om det.

Linda stod och väntade vid utgången medan jag pratade med receptionisten. Nere på gatan tände jag en cigarett.

– Det kommer att ordna sig, sa jag. Det är bra att du inte blir inlagd. Då finns du där för barnen åtminstone, även om du inte orkar så mycket.

– Ja, sa hon.

– Och så tar vi en liten promenad varje dag. Och du ser på tv med dem.

– Ja, sa hon.

– Kan det där vara taxin, tro? sa jag och såg upp mot gatan där en svart Passat kom körande. Den stannade bredvid oss och vi klev in.

– Det kommer att gå bra, sa jag. Snart är du ute ur det.

Det värsta för Linda, den stora mardrömmen, var att bli inlagd igen, det visste jag. Tanken på barnen gjorde det ännu värre, att de hade en mamma som var inlagd på psyket, det stigmatiserande med det. Jag tänkte likadant, att en inläggning skulle definiera det som en sjukdom och låsa det vid det, institutionalisera det, när det i själva verket bara var Linda, ett mörker som fyllde henne, och Linda, det var hon som satt bredvid mig nu, Vanjas, Heidis och Johns mamma. Det var bättre för dem om hon var hemma, att det här inte blev något främmande och farligt, utan något de själva kunde se.

När vi satt där i taxin på väg hem var jag inte lika säker. Ansvaret låg på mig. Även om hon inte ville att det skulle vara så, var hon inte kapabel att fatta ett genomtänkt beslut. Det var därför hon hade sett på mig. Om jag hade nickat och sagt du måste absolut lägga in dig, skulle hon ha gjort det.

Läkaren hade gett oss det rådet. Vi hade sagt nej, det är bättre att vi gör på vårt sätt.

– När skulle Ingrid komma? sa jag.

– Jag vet inte, sa Linda lågt. I eftermiddag någon gång.

– Det är bra, sa jag. Då är hon där med barnen, och de får något annat att tänka på. De måste ha lite folk omkring sig nu. Det tror jag är viktigt.

– Ja, sa hon.

Taxin gled in framför hotell Hiltons fasad och stannade. Jag betalade, vi klev ur, jag höll henne i armen när vi gick över gatan och fortsatte ner mot apoteket.

Hemma igen lade hon sig på sängen och somnade efter några minuter. Jag vankade runt från rum till rum ett tag, tog ett bloss på balkongen med dörren öppen, ifall Ingrid skulle ringa på, satte mig i arbetsrummet och knäppte på datorn, för när Linda sov behövde hon mig inte, men när jag såg essän som jag hållit på med i Voss, om Turner och Claude Lorrain, tyckte jag inte att det var så bråttom med den och stängde av datorn igen.

Jag gick in i sovrummet bara för att se att hon låg där. Hela helgen måste hon ha legat där och längtat efter att få dö, medan vi var ute på stan och handlade.

Det ringde på.

Jag gick ut i hallen, lyfte luren till porttelefonen.

– Hallå? sa jag.

– Det är Ingrid.

– Jag öppnar, sa jag.

Stod och väntade tills jag hörde hissen stanna utanför, öppnade dörren.

– Hur är det med henne? sa hon i samma stund hon steg ur hissen.

– Inget vidare, sa jag. Jag kan ta den.

Jag nickade mot väskan, som hon ställde ner så att jag kunde bära in den.

– Vi har just varit hos läkaren. Hon sa att det var en djup depression. Och egentligen tyckte hon väl att hon skulle läggas in. Men Linda vill helst vara hemma. Det vill jag också.

– Var det en bra läkare?

– Ja, det tycker jag nog.

– Oj, oj, sa hon och suckade.

– Ja, sa jag.

– Sover hon nu?

– Ja.

– Och barnen? Är de oroliga?

– Nej, det tror jag inte. De har inte märkt så mycket av det. De är på dagis som vanligt.

– Det var ju bra, sa hon och böjde sig fram för att ta av sig skorna. Jag stod på lite avstånd för att få slut på samtalet. Hon var arg på mig för det jag hade skrivit om henne i tvåan, och nu kom alltså det här, med hennes dotter. Samtidigt var hon beroende av mig – det var jag som bodde här, jag som var pappa till hennes barnbarn – precis som jag var beroende av henne och hjälpen hon kunde bidra med.

Hon tittade på mig.

– Jag tänkte du kunde sova i lilla rummet, sa jag och tog väskan för att bära in den dit. Är det okej?

– Jag kan sova var som helst jag, sa hon. Inne hos barnen med, om Sissel vill ligga i lilla rummet.

– Hon kan sova i mitt arbetsrum, sa jag.

– Jaja, suckade hon. Men det känns hur som helst bra att vara här. Det ska bli underbart att träffa barnen.

– De är så glada för att du kommer, sa jag.

När jag skulle gå för att hämta barnen den eftermiddagen följde Ingrid med, hon ville väl överraska dem. I hissen sa vi ingenting. På gatan utanför hejdade vi oss och såg på varandra.

– Hon får inte vara ensam, sa jag.

– Jag tänkte precis samma sak, sa Ingrid. Gå du, så stannar jag hos henne.

Hur var det möjligt, tänkte jag när jag fortsatte Södra Förstadsgatan fram. Hur kunde jag glömma det? Att hon inte fick vara ensam?

Lika illa var det att jag hade varit ute så mycket i helgen. Det var som om jag inte riktigt insåg allvaret. Som om allting var som vanligt, och det som pågick inom henne där hon låg i sängen, utestängd från den övriga familjen, liksom bara var en parentes.

– Har mormor kommit? frågade Vanja, hon hade kommit springande så fort hon fått syn på mig bakom grinden.

Jag nickade.

– Det har hon. Hon tycker det ska bli jätteroligt att träffa dig.

Jag gick bort till personalen och växlade några ord med dem. Allt hade gått bra, sa de, barnen hade varit på gott humör. Jag hade tänkt berätta för dem att Linda var deprimerad, för att de skulle vara extra uppmärksamma på barnen, ifall något utöver det vanliga skulle märkas på dem, men både Vanja och Heidi stod bredvid mig, och jag bestämde mig för att vänta med det till i morgon.

Vi köpte frukt, mjölk och yoghurt på Hemköp, de var otåliga, ville hem nu när mormor var där. För hon hade väl presenter med sig?

Hon lagade alltid alla måltider när hon var hos oss, handlade och höll ordning i köket. Hon gjorde sitt yttersta för oss, det var det ingen tvekan om. Hade jag inte skrivit den där boken skulle allt ha varit bra mellan henne och mig, men den låg där som en skugga, och vi kunde inte prata om det.

Konstigt nog var det John som blev blyg för henne när vi klev in genom dörren. Men det varade inte länge. När de hade packat upp sina presenter sprang de in till Linda för att visa henne. Jag följde efter, passade på. Linda tittade på dem, satte sig upp och försökte le. Vad fint, sa hon.

– Kom nu trollungar, sa jag. Mamma ska vila sig lite till.

De var inte nödbedda den här gången. Jag stängde dörren till sovrummet, och även dörren till hallen. Ingrid stod i köket och förberedde middagen.

– När tycker du vi ska äta? sa hon.

– När som helst, sa jag. Det som passar dig bäst.

– Fem? sa hon.

– Det blir jättebra, sa jag.

Jag hällde över kaffet som jag bryggt, men glömt bort, i termosen och skulle just gå ut på balkongen när telefonen ringde.

Det var ett Oslonummer och jag svarade.

Det var Elisabeth på Oktober.

– Stör jag? sa hon.

– Nej då, sa jag.

– Du sitter väl och skriver, hoppas jag? sa hon och skrattade. Men det var bra att jag fick tag på dig. Vi måste prata lite om lanseringen. Femman kommer ju snart.

– Ja, sa jag och öppnade balkongdörren, satte mig där ute.

– Har du funderat någonting på hur du vill göra?

– Så lite som möjligt bara.

– Du har i princip fritt val. Intresset är ju enormt. Men jag har ett förslag. Aftenposten har ju länge försökt få en intervju. Om du bara skulle ta den? Och ingenting annat?

– Det låter bra, sa jag.

– Jamen då säger vi det. Och så var det en sak till. Bokfestivalen i Oslo i höst. Det skulle vara väldigt bra om du kunde komma dit.

– När är det då?

– I mitten av september.

– Det ska väl inte vara omöjligt, sa jag.

– Jättefint! Men då vet jag det. Så kan vi ta detaljerna senare. Tack ska du ha, Karl Ove.

Jag lade på och hällde upp kaffe i koppen. Förra gången Linda var sjuk hade det tagit över ett år för henne att bli sig själv igen.

Det hade jag inte ens tänkt på.

Tänk om det bara höll i sig?

Jag fimpade och gick in. Kollade att barnen hade det bra innan jag gick in i sovrummet. Hon sov inte, låg med öppna ögon och tittade upp i taket.

– Hur är det? sa jag och satte mig på sängkanten.

Hon vred huvudet mot mig. Blicken var nästan tom.

– Allt är bra med barnen, sa jag. De var precis som de brukar på dagis. Och de tycker det är roligt att Ingrid är här. John var lite blyg först, men han blev snabbt sig lik igen.

Hon tittade på mig som om hon ville att jag skulle säga något mer.

– Orkar du komma upp till middagen? sa jag.

Hon nickade lite.

– Och sedan sitter du med dem och tittar på Bolibompa efteråt?

Hon nickade igen.

– Det räcker med det, sa jag. Orkar du det så är det fint.

Jag reste mig. Det var som om jag inte klarade av att vistas i den blicken.

– Då kommer jag och hämtar dig när maten är klar. Okej?

Hon nickade, och jag gick ut i stora rummet, där jag slog mig ner med morgontidningarna som jag fortfarande inte hade läst.

Dagen därpå när jag kom hem efter att ha lämnat barnen på dagis, satt Ingrid på vår säng inne i sovrummet och pratade med Linda. En dukad bricka stod mellan dem. En skål med müsli, ett ägg, frukt, en smörgås, ett glas juice, en kopp kaffe. Linda såg på Ingrid som hon hade sett på mig de senaste gångerna, från en plats långt inom sig själv. Det var som om allt vi sa försvann i den blicken. Att det flöt ut i en oändlig rymd, där det var så litet att det inte gjorde någon skillnad, samtidigt som det var allt hon hade och som hon därför klamrade sig fast vid. Hon såg och såg på mig och nu såg och såg hon på Ingrid.

– Så var de installerade, sa jag och stannade i dörröppningen.

Ingrid reste sig.

– Är du färdig? sa hon. Då kan jag ta det med mig.

Jag visste att hon inte ville tränga sig på, och tröskeln till vårt sovrum var en gräns hon ogärna överträdde, men nu hade jag inte varit hemma och då hade hon gått in, för Linda var hennes dotter.

– Ska vi gå en liten promenad, då? sa jag när hon hade försvunnit.

Linda nickade och tog sig långsamt ur sängen.

– Ska jag plocka ihop lite kläder till dig?

Hon nickade igen.

Jag lade fram ett par byxor och en tröja, och sedan väntade jag i hallen på henne. Gav henne jackan, ställde fram skorna, tog henne under armen när hon hade klätt på sig och gick med henne ut till hissen. Hon tittade ner i golvet när vi sjönk ner genom våningsplanen, säkert för att undvika spegeln.

Ute var det sol. Träden mellan torget och gatan var gröna, lövverket tätt. Folk gick i alla riktningar över den stensatta platsen, bilarna susade förbi ovanför. Vi gick långsamt bort mot parken.

– Jag älskar dig, Linda, sa jag.

Hon ryckte till och såg på mig.

– Det är hemskt nu, men det kommer att bli bra. Det lovar jag dig. Det gäller bara att härda ut.

Hon såg rakt framför sig igen.

– Jag vet att det är fullständigt outhärdligt. Men du måste härda ut. Så blir det bra sedan.

Vi korsade övergångsstället, gick trottoaren bort, förbi den mexikanska restaurangen, frisersalongen, jeansbutiken. Himlen var blå, gräset i parken på andra sidan gatan var grönt. Här och där satt det folk, några med cyklar framför sig.

– Du är en underbar mamma, Linda, sa jag. Jag vet att du tror att du sviker barnen. Men det gör du inte. Du kan inte rå för det. Det är bara något som händer inom dig. Men det kommer att gå över. Allt kommer att ordna sig. Jag lovar dig.

Hon såg på mig med samma halvt frånvarande, halvt bedjande blick. Hon sa ingenting. Vi gick över gatan, kom in i parken.

– Ska vi sätta oss där borta en liten stund? sa jag och nickade mot stenmuren under träden mitt i parken.

– Allt kommer att ordna sig, sa jag.

En äldre kvinna med hund passerade oss, efter henne kom en ung kvinna på cykel, hon hade en ryggsäck på ryggen, gjorde en liten lov runt oss. Från lekplatsen hördes barnröster. En tre fyra föräldrar var där med sina barn, såg jag.

Vi slog oss ner på stenarna.

Linda började gråta. Hon snyftade högt och axlarna skakade. Jag lade armen om henne och böjde huvudet mot hennes nacke.

– Det kommer att bli bra. Jag älskar dig. Det är hemskt nu, men det går över.

De som satt på gräsmattan bredvid tittade på oss. Ett par promenerade en bit bort, de tittade också. Det kom en vindil, löven ovanför oss prasslade. Linda satt framåtböjd och grät häftigt, det var som om det skett ett ras inom henne.

Jag strök henne över ryggen.

Vilken sorts mörker är du i nu, Linda.

Vilken sorts mörker är du i.

– Jag älskar dig. Du är en enastående människa. Du är en underbar mamma. Det kommer att bli bra. Du måste bara härda ut.

Långsamt ebbade gråten ut i henne. Jag höll ut armen, hon stack in sin under den, och sedan reste vi oss och gick längs grusgången, långsamt som ett gammalt äkta par. Rastlösheten jagade genom mig.

Ingrid kom ut i hallen när vi stod och tog av oss ytterkläderna.

– Vad jätteduktigt av dig, Linda, sa hon. Det var väldigt bra att du orkade gå den promenaden.

– Ska du inte vila dig lite, sa jag.

Hon nickade. Jag följde med henne in i sovrummet.

– Vill du ha en radio? Så har du något att lyssna på medan du ligger här?

Hon skakade på huvudet.

– Jag vill bara sova, sa hon.

Hon kröp ner, drog täcket halvvägs över huvudet, slöt ögonen.

– Okej, sa jag. Jag kommer in och tittar till dig om en halvtimme.

Jag gick för att ta en cigg. Tittade ner när jag passerade köket, där Ingrid satt med tidningen uppslagen framför sig, ville inte inbjuda till samtal. Jag visste att hon tyckte om mig, men det överskuggades helt säkert av det jag hade skrivit, och helt säkert satte hon det som hände med Linda i direkt samband med det jag hade gjort. Jag visste inte om hon tänkte så, men jag kände det på mig.

Vi pratade om vad vi skulle ha till middag. Vi pratade om Linda, att vi måste försöka hjälpa henne att komma upp så ofta det gick. Vi pratade om barnen, och om vem som skulle göra vad när det gällde dem. Men vi pratade inte om henne, vi pratade inte om mig, och vi pratade inte om vad jag hade skrivit om henne.

Jag tittade ner, jag smög förbi, jag sa till mig själv att det var Linda som var viktigast för oss båda nu.