Nästa morgon vaknade jag av att telefonen ringde. Klockan var sex, såg jag, så jag skyndade mig upp för att svara.
– Hej, det är jag, sa Linda. Godmorgon.
– Hej, sa jag.
– Hur går det hemma? Vad gjorde ni i går?
– Vi var på tivolit, sa jag.
– Vad gör de nu?
– De sover.
– Just det, det är ganska tidigt nu.
– Ja, det är tidigt. Hur har du det? När kommer du hem?
– Det är jättebra. Jag skulle bara haft med mig lite mer grejer hemifrån. Framför allt datorn.
– Jag frågade när du kommer hem.
– Jag vet inte. Vi tar en dag i sänder.
– Kommer du inte i dag?
– De säger att jag kanske borde stanna här en vecka till. Sedan får vi se.
Jag sa ingenting.
– Där går Nanna. Hej, Nanna. Hon är en fantastisk människa. Sträng, men hjärtegod. Moderlig. Ja, du vet. Som står med båda fötterna på jorden vad som än händer. Hon jobbar natt.
– Men Linda. Ska du vara där en vecka till?
– Jag tror det. Fast det är frivilligt, så de kan inte hålla mig kvar här. Om jag vill gå hem, så får jag det. Men det gör mig så gott att vara här, det är precis vad jag behöver. Några dagar i lugn och ro. Det gör väl ingenting?
– Nej, det gör förstås ingenting.
– Jag är vrålhungrig. Jag sitter och väntar på att frukosten ska komma. Det var därför jag ringde. Jag blir lite rastlös här. Hade jag bara haft datorn så skulle jag i alla fall kunna skriva lite.
– Ja, sa jag.
– Nu ställer de fram här. Jag ringer senare. Hej då, min prins!
Jag lade på och gick in i sovrummet, lade mig på sängen. Från barnens rum hördes konstiga ljud. Det tog några sekunder innan jag förstod vad det var. Någon ryckte häftigt i dörrhandtaget. Jag reste mig. Någon bankade på dörren och ropade pappa! pappa! Jag öppnade. Det var John. Han hade tårar i ögonen.
– Kunde du inte få upp dörren? sa jag.
– Nej, sa han.
– Kom så går vi och gör frukost.
Jag var alldeles kall inombords där jag satt och såg på när han åt. Jag hade inte förstått någonting. Jag hade trott att hon faktiskt var där för att sova. Som om jag var ett barn. Jag hade tänkt att de väl skulle ge henne starka sömnmedel under lite mer kontrollerade former, och att uppvarvningen skulle avstanna bara hon fick sova gott en hel natt. Hur jag kunde få för mig det, vete gudarna, men det var så jag hade tänkt.
Hon var inlagd på psykiatrisk klinik, hon var alldeles ensam där, och jag hade knappt ägnat det en tanke.
Jag var hennes man, för fan. Hennes närmast anhörige. Jag måste gå dit, jag måste prata med läkarna, och jag måste träffa henne. Bara för att säga att jag vill stötta henne, säga det både till henne och till dem.
Vilken idiot jag var.
Jag var ju helt blåst.
Men hur skulle jag ordna det? Barnen kunde jag inte ta med mig, det gick ju inte. Och inte kände jag någon i stan som kunde se efter dem. Eller jo, det gjorde jag väl, men de hade sina egna barn att ta hand om. Och jag kunde inte med att be någon om hjälp.
John hade tappat intresset för frukosten, nu puttade han en cornflakesflinga genom en liten mjölkpöl på vaxduken.
– Har du ätit klart? sa jag.
– Ja, sa han. Tack för maten.
– Det kommer att gå bra för dig i livet, så artig som du är, sa jag och lyfte upp honom ur stolen. Tog av blöjan och kastade den i soppåsen under diskhon. Vill du springa naken en stund?
Han nickade och travade ut i stora rummet. Jag satte på barnkanalen på tv:n, gick in i lilla rummet och ringde Linda.
– Hejsan ”hemmet”, sa hon.
Hon brukade säga så, eftersom det var ”hem” som kom upp på hennes mobil när jag ringde.
– Hej, sa jag. Jag skulle förstås ha kommit och hälsat på dig redan i går och pratat med läkarna och så, men nu undrar jag om det går bra att jag kommer tidigt i morgon? Direkt efter dagis?
– Ja men självklart, sa hon. De ser fram emot att få träffa dig. Jag har berättat vilken underbart vacker man jag har.
– Jag är ledsen för det här, Linda.
– Det är väl ingenting att vara ledsen för. Jag har det toppenbra. Det är som att bo på högfjällshotell. Och jag får jättebra sömnmedel. Jag somnar som en klubbad säl på kvällen.
– Det låter bra. Du får sova och vila dig, så ses vi i morgon. Okej? Ring så fort du känner för det. Jag tar med mig mobilen om vi går ut.
Kylan släppte mig inte på hela dagen, den tog tag i mig med jämna mellanrum.
Jag var Lindas närmast anhörige, jag var hennes man, och hon var ensam på en psykiatrisk klinik utan att jag hade gjort någonting för att hjälpa henne. Två dagar hade hon varit där nu. Utan hjälp, utan stöd, alldeles ensam.
Det första Vanja frågade när hon vaknade var när mamma skulle komma hem.
– Hon ringde alldeles nyss. Hon sa att hon måste bli kvar på sjukhuset lite till.
– Men du lovade!
– Jag vet det. Men hon är där för att få sova ut riktigt ordentligt. Du vet när hon var så trött i våras och sov hela tiden? Nu är det tvärtom, nu kan hon inte sova alls. Det är inte farligt, men hon måste stanna där några dagar till. Men vet du vad?
– Nej.
– Vi hälsar på henne på sjukhuset i morgon. Det blir väl bra.
– Är det säkert?
– Ja, absolut.
När jag hade lämnat barnen på dagis nästa morgon gick jag de få hundra meterna bort till det stora sjukhusområdet. Jag hade bara varit där en gång tidigare, det var när John föddes, för nästan exakt tre år sedan. Då hade jag rusat hem och hämtat Vanja och Heidi, och de hade skrattat och skojat inne på sjukhushotellrummet, klappat honom på huvudet och lagt en gummiödla på det, jag hade fotat en massa, så därför kom jag fortfarande ihåg det.
Linda hade beskrivit hur jag skulle gå, jag hade det på en lapp. En avlång kasernliknande byggnad som såg ut att vara från sextiotalet, längst bort i ena änden av området. Jag gick in, tog hissen upp, tryckte på ringklockan utanför dörren som var låst. Medan jag stod och väntade kom en kvinna nerför trapporna. Hon tittade på mig.
– Är inte du författare? sa hon.
– Jo, sa jag.
– Det är väl du som har skrivit Min kamp? Tänk att jag skulle stöta på dig här!
– Ja, sa jag. Det var trevligt.
Dörren öppnades, en äldre kvinnlig sjuksköterska stod och tittade på mig. Hon hade vit uniform.
– Hej, sa jag. Jag heter Karl Ove Knausgård. Jag skulle träffa Linda.
– Hej, sa hon. Följ med mig, hon är här inne.
Jag följde efter henne genom den färglösa korridoren.
Jag hade jobbat på en liknande avdelning när jag var arton, och jag kände igen alltihop. En matsal, ett burliknande kontor med stort fönster, ett dagrum, en lång korridor med dörrar på båda sidor. Grått linoleumgolv. Möbler med en omisskännlig aura av institution.
Fyra fem personer satt och tittade på tv. Darrande, inåtvända, bleka. Några andra gick av och an, fyllda av en orolig, rastlös och aggressiv energi. De var unga, de som tittade på tv var medelålders och gamla. Linda kom ut från ett rum. Hon sken upp när hon fick syn på mig och kramade mig häftigt och kysste mig mitt på munnen.
– Det här är min man! sa hon högt till alla som var där inne.
– Jojo, du har en vacker man, du Linda! var det en livlig gammal dam som ropade.
– Han är Norges bästa författare! sa Linda. Det är alldeles sant!
De som satt där, liksom förvridna eller hopsjunkna, alla med mörka och tomma ögon, såg bort mot oss.
– Du ska få se mitt rum, sa Linda. Jag har fått det så fint.
Hon drog in mig på sitt rum. Det stod två sängar där, på den ena satt en överviktig kvinna, hon reste sig så fort hon såg oss och gick ut. Linda sa hennes namn och log.
– Här bor jag, sa hon och slog ut med armarna. Men jag måste hämta några saker hemma. Jag har skrivit en lista. Eller så kanske du kan ta det med dig nästa gång? Titta där! sa hon och pekade på väggen där det satt två teckningar.
– Det är två tvillingar som har gjort dem, sa hon. De påminner mig om mig själv när jag var ung. De är inte mer än tjugo. Nattens prinsessor. De kan inte heller sova. De gör akrobatik. De är helt fantastiska.
Hon tryckte sig intill mig.
– Är det inte mysigt här? sa hon.
– Jo, sa jag och tog ett steg mot fönstret. Men jag skulle prata med avdelningssköterskan, är det inte bäst att göra det nu på en gång, tror du?
– De kommer och hämtar dig, sa hon och klappade bredvid sig på sängen. Sätt dig här.
Jag satte mig bredvid henne. Hon lade armen om mig och ville kyssa mig. Jag drog mig undan.
– Jag har inte riktigt landat än, sa jag.
– Det gör inget, sa hon. Det förstår jag. Men titta här, då!
Hon reste sig och tog mig i handen för att jag skulle komma med fram till fönstret. Det var allt som stod i fönsterkarmen hon ville att jag skulle titta på. Porslinshundar, porslinskatter. Ett foto på Vanja, Heidi och John. En cd med Robyn stod med framsidan utåt, några småstenar, några pärlarmband.
– Och där är mitt gosedjur. Mumin. Jag stoppar om honom varje kväll innan jag lägger mig.
Hon pekade på en liten kartong på golvet, som det låg ett leksaksdjur i.
Det knackade. Samma sjuksyster som hade öppnat för mig följde oss bort till ett mottagningsrum. Det satt fyra personer där inne. Linda och jag tog plats i varsin stol mellan dem. Han som jag förstod var ansvarig läkare, i brun kostym, ställde några frågor till henne, ytterst jovialt, på bruten svenska. En annan var också klädd i vanliga kläder, de två övriga hade vita sjukhuskläder. Linda svarade länge, utförligt och spirituellt på alla frågor. De log allihop, jag förstod att hon var någon sorts favorit.
– Det är bara en sak som jag måste säga, sa Linda. Jag vet att det inte låter bra, för det verkar som om jag är elitistisk eller något sådant, men när du frågar hur jag mår, så är det en sak som det inte går att blunda för, och det är att vissa vårdare på avdelningen är så … ja, jag får vakta min tunga nu, men det går inte alltid så fort, det är inte alltid de fattar saker med en gång, och det kan vara lite jobbigt för mig. Jag är författare, jag är radioproducent, jag är yrkeskvinna, och jag är van vid en viss nivå, om ni förstår vad jag menar. Men här finns det egentligen ingen man kan prata med.
Jag fick ett starkt behov av att huka mig ner, men gjorde det inte, låtsades som ingenting och såg bara på henne medan hon fortsatte prata.
– Det är som det är med den saken, Linda, sa läkaren. Men nu har du ju din man här. Det finns kanske något han undrar över? Har du det?
– Bara två saker, sa jag. Och det är mest av praktisk natur. Vi har tre barn. De måste ju få träffa Linda. Hur ska vi ordna det? Jag har ingen riktig lust att ta med dem in hit.
– Kan ni inte träffas ute i parken? sa läkaren. Det skulle väl gå bra. Annars är det inget som hindrar att du, Linda, får en kort permission en gång om dagen eller varannan dag, så att du kan gå hem. Kanske inte i dag, kanske inte i morgon, men på lite sikt.
– Det var det andra jag undrade. Hur länge måste hon vara kvar här, tror ni?
Jag såg på Linda när jag sa det, det kändes inte bra att prata om henne som ”hon” när hon satt bredvid mig, men jag visste inte hur jag skulle undvika det. Hon bara log, som om hon tänkte: se vilken duktig man jag har.
– Det går inte att svara på, min vän, sa läkaren. Men vi vill gärna få ner dig lite mer innan du åker hem, inte sant?
– Medicinen tar inte, sa Linda och såg på mig. Jag får stora doser om jag förstått rätt, men de har ingen verkan alls.
– Nej, du har mycket kraft inom dig.
– Okej, sa jag. Men vi pratar inte om dagar med andra ord.
– Nej, det gör vi nog inte, sa läkaren och reste sig. Nu tar jag semester, så det blir en ny läkare i morgon. Men hon är ännu duktigare än jag, så det blir nog inga problem.
– Ska du ha semester? sa Linda.
– Ja, sa han.
– Jag som hade börjat gilla dig, sa hon.
Han skrattade, sträckte fram handen och sedan försvann hela följet, alla utom avdelningssköterskan, ut på ronden.
– Jag skulle behöva prata lite med dig, sa hon. Kan du inte komma med till expeditionen en stund?
– Jo, sa jag och tittade på Linda.
– Jag väntar på rummet, sa hon.
Jag följde med henne in på expeditionen.
– Behöver du hjälp? sa hon. Du har rätt till hjälp från socialtjänsten. Då kommer det någon hem och handlar och lagar mat och tvättar åt dig.
– Nej, sa jag. Nej, nej. Det behöver jag inte. Absolut inte. Allting fungerar jättebra.
– Okej, sa hon. Men om situationen skulle förändras ska du bara säga till. Hur går det med barnen?
– Det går bra.
– Vet de att hon är här?
– På sätt och vis. Vi har sagt att hon är på sjukhuset för att sova.
– Okej. Det är nog en bra idé att du tar dem till parken utanför och träffar Linda där, som vi pratade om.
– I dag, går det? Jag har egentligen lovat att de ska få träffa henne i dag.
– Det ska nog gå att ordna. Kom efter dagis. När brukar du hämta dem?
– Tre. Eller nej, halv fyra. Så om vi kan säga kvart i fyra här.
– Jag ska se till att hon står nere i entrén då.
– Tack ska du ha, sa jag, gick till Lindas rum, knackade på och öppnade dörren. Linda kom emot mig och tog mig i handen, drog mig bort till sängen.
– Vad tycker du om läkaren? Är han inte underbar? Östeuropé. Ungrare eller rumän eller något sådant. Det är synd att han ska ta semester. Typiskt.
Hon tittade på mig. Jag bet mig i läppen för att inte börja gråta, reste mig och gick fram till fönstret.
– Du, ska vi inte ta ett bloss? sa hon.
– Jo, sa jag. Det kan vi väl.
– Det finns kaffe här. Det kostar fem kronor för besökare, men jag ska se om jag kan fixa en kopp åt dig utan att betala.
– Jag betalar gärna, sa jag.
Hon hällde upp två koppar, skvätte mjölk i den ena, ropade på en sköterska.
– Vi ska gå ut och röka, sa hon. Lås upp, lås upp.
Vi följde efter honom till slutet av korridoren i motsatta änden av byggnaden från där jag hade kommit in, han låste upp dörren och vi tog hissen ner, kom ut på en asfalterad plan med ett skjul där det satt två äldre män och rökte.
Linda stannade och tände en cigarett. Jag tände också en.
– Jag är så lycklig för att jag är ihop med dig, sa hon. Du gör mig så lycklig, Karl Ove.
Hon reste sig på tå och vi kysste varandra. Hon klängde sig fast, jag tog ett steg bakåt, hon släppte taget, såg bort mot vägen, där en bil kom körande.
– Jag har det bra här, sa hon, tycker du inte det?
– Jo, sa jag. Men du får inte stanna här för länge.
– Nej nej, sa hon.
En ambulans rullade långsamt in mot sjukhuset.
– De kör ut och in hela natten, sa hon. Det är spännande.
– Ja, sa jag.
Jag tittade dit bort, och hon tog liksom tag i mig och rättade till mig, som för att säga att det var henne jag skulle titta på.
Våra blickar möttes. Hon sträckte sig upp och kysste mig.
– Nu måste jag snart gå, sa jag.
– Ja, jag vet att du har mycket att göra, sa hon.
– Men vi ses i eftermiddag, sa jag. Jag kommer upp med barnen, så träffas vi här utanför.
– Det är fint att sitta i parken, sa hon.
– Vi kan köpa glass, sa jag.
– Ja! sa hon.
– Ha det så bra nu, sa jag.
– Ha det så bra, sa hon.
Så fort jag hade vänt mig om började jag gråta. Jag grät hela vägen hem, nästan förblindad av tårar, men när jag var hemma och satte mig på balkongen och tände en cigarett, grät jag inte längre. Det hade uppstått en situation och den måste hanteras.
Snart skulle jag iväg på en fyradagars uppläsningsturné i Göteborgstrakten, den måste jag ställa in. Jag hade många uppdrag på Oslos bokfestival, dem måste jag ställa in. Jag hade två framträdanden på Louisianas litteraturfestival, dem måste jag ställa in. Och sedan måste jag ringa till Ingrid och till mamma och höra om de kunde komma ner ett tag, inte för att jag behövde någon hjälp, utan för att jag ville att barnen skulle ha någon mer än mig omkring sig. Allt som kunde avleda deras uppmärksamhet från att Linda inte var hemma, var positivt.
Jag gick in och ringde till Elisabeth. Jag förklarade hur det låg till, att Linda var sjuk och att jag måste ställa in allt som låg framför mig de närmaste veckorna.
– Du skulle inte kunna samla ihop alla uppdrag till en dag, då? Och kanske ha barnpassning just den dagen?
– Jo, sa jag. Det borde gå.
Jag mejlade Stefan på Norstedts och frågade om han kunde ställa in de bokningar jag hade. Det kunde han. Jag mejlade arrangören i Göteborg och sa att jag måste ställa in turnén. De mejlade tillbaka och sa att det var okej, men kunde jag möjligen komma bara en av dagarna, den som var i Göteborg? De hade redan annonserat och ville helst inte ställa in. Jag svarade att det kunde gå. Louisiana gjorde jag inget åt, det hade jag faktiskt lust att vara med på, och det låg så nära att jag kunde åka hem på kvällen.
Jag ringde till Ingrid, hon ville gärna komma och hjälpa till, men kunde förmodligen inte komma ifrån förrän i slutet av veckan. Jag ringde till mamma, hon skulle göra sig ledig på något vis och komma ner hon också, men troligen inte förrän i nästa vecka.
Heidi kom springande mot mig när jag kom in genom dörren till dagis.
– Ska vi till mamma nu? ropade hon.
– Ja, det ska vi, sa jag.
John upptäckte mig, klev av trehjulingen och kom springande han med.
Jag lyfte upp honom, ställde ner honom, vände mig mot personalen.
– Hur har det gått i dag? sa jag.
– Det har gått så bra så. De äldsta har varit på teater.
– Just det, sa jag.
– John har sovit en timme ungefär. Men det var nästan omöjligt att få liv i honom.
– Han vaknar så tidigt på morgonen, sa jag.
Vanja gungade på gungbrädan med Katinka. Jag gick bort till dem. Heidi följde med, höll mig i handen.
– Vi ska till mamma, sa hon.
– Vet jag väl, sa Vanja.
– Kommer du? sa jag.
– Jag ska bara hämta min teckning, sa hon och sprang iväg.
Jag satte John i vagnen under tiden. Jag undrade vad hon hade ritat. När Linda var deprimerad hade hon ritat en liten flicka och en mamma med ett hjärta mellan sig och skrivit ”Jag älskar dig mamma” på den. Den här gången var det ett hus med ett träd bredvid och en lång rabatt med blommor, ritat på ett sätt som jag mindes från min egen barndom.
Vi gick upp till Södervärn och in på sjukhusområdet. Vanja hade varit där flera gånger tidigare, hos ögonläkaren, och hade bara trevliga associationer till området.
– Var bor hon? sa Heidi.
– Sover de där? sa Heidi.
– Ja, det gör de.
– Är det många som inte kan sova? sa Vanja.
– Inte så hemskt många, sa jag. Men det är några stycken.
Linda stod lutad mot väggen invid entréporten. När Vanja och Heidi fick syn på henne började de springa. Jag lyfte upp John ur vagnen, så att han kunde följa efter.
– Å, mina barn, sa Linda, böjde sig ner och kramade om alla tre. Vanja, Heidi och John. Som jag har saknat er!
– Jag har saknat dig också, sa Heidi.
Linda reste sig upp och tittade på mig.
– Hej, sa hon. Ska vi gå och köpa glass?
Jag nickade, och vi började gå mot kiosken. Det låg hus på båda sidor om vägen, men bakom psykiatriska klinikens byggnad fanns det en gräsmatta. Vi gick förbi den, vek av åt vänster strax efter, i slutet av den vägen låg en kiosk.
– Vad har ni gjort i dag? sa Linda.
– Vi var på teater, sa Vanja.
– Inte jag, sa Heidi. Jag var på dagis hela dagen.
– Ni är så fina, sa Linda.
– Varför kan du inte sova? sa Vanja.
– Jag vet inte, sa Linda. Men det är inte farligt. Titta, här har vi glasskiosken.
Hon öppnade dörren och gick in. Så fort hon inte hade uppmärksamheten riktad mot barnen blev hennes ansiktsuttryck frånvarande på något underligt sätt. Jag förstod att hon helst ville vara någon annanstans.
Hon böjde sig ner mot dem när de ställde sig framför frysdisken med glass.
– Jag vill ha en Dajmglass, sa Vanja.
John pekade på en isglass. Heidi på en Magnum.
Jag tog upp de tre glassarna, lade dem på disken och betalade.
Sedan fortsatte vi vår promenad. Det var som om Linda lade band på nästan allt hon hade inom sig, jag såg det på glöden i hennes ögon, men barnen märkte ingenting, det såg jag också. Vi slog oss ner på en bänk vid en liten damm i andra änden av sjukhusområdet. Barnen satt bredvid och åt sin glass. När de var färdiga med det lekte de vid dammen, John bar dit en stor gren han hade hittat, och som han kastade i vattnet. Heidi kröp upp i Lindas knä, hon satt och klappade henne medan hon tittade rakt framför sig.
– Jag vill också sitta i ditt knä, sa Vanja. Linda satte ner Heidi och lyfte upp Vanja. I vanliga fall skulle det ha varit orsak till bråk, men inte i dag.
Jag gick och slog mig ner på en annan bänk och tände en cigg. När jag rökt upp den reste jag mig, samlade ihop glasspapperen och lade dem i en papperskorg som stod där.
– Nu måste vi gå, sa jag.
– Har det gått en halvtimme nu? sa Linda.
Jag nickade.
Hon reste sig, jag satte John i vagnen, och sedan gick vi tillbaka.
– Där uppe ligger mitt rum, sa Linda och pekade mot översta våningen på det avlånga huset.
– Är det fint? sa Heidi.
– Ja, det är det, sa Linda. Det är väldigt fint.
– Får vi komma in och titta?
– Jag tror inte det brukar vara barn där, sa jag. Det ska vara alldeles tyst där, förstår ni.
– Just det, sa Linda. Det är kanske bättre att jag kommer hem till er.
– Hur länge ska du vara här? sa Vanja.
– Jag vet inte, sa Linda. Men här ska jag gå in. Vi ses i morgon!
– Hej då, mamma, sa Vanja och Heidi.
Dagen därpå bestämde jag med avdelningssköterskan att Linda skulle få komma hem en timme. Hon fick inte gå ensam hem, så jag klädde på barnen och gick upp dit med dem för att hämta henne. Som förra gången stod hon och väntade utanför. Hon var hårt sminkad. Hon gick lite ostadigt, jag stöttade henne med ena armen, drog vagnen med den andra. Det var säkert medicinerna, tänkte jag. Det var en sådan kraft i manin, hade de sagt, medicinerna bet inte på den, och de gav henne så mycket det gick. Barnen pratade på som vanligt medan vi gick, förbi den stora byggarbetsplatsen som skulle bli den nya underjordiska tågstationen – där folk kom från dagens arbete cyklande och till fots över den grusiga asfalten längs med ståltrådsstängslet – först förbi hotellets kortsida, sedan långsidan, över gatan, in genom porten och upp med hissen.
Linda satt några minuter med dem och tittade på barn-tv. Hon hade John i knät, Vanja och Heidi på varsin sida, tätt intill. Jag började med middagen, det enklaste jag visste, köttbullar och spagetti.
Efter några minuter kom Linda ut och gick genom hallen. Jag trodde hon skulle gå på toaletten, men det var dörren längst in, den till sovrummet som öppnades.
När maten började bli klar gick jag in till henne.
Hon satt vid datorn och höll på med Facebook.
– Du kan bara vara här fyrtio minuter till, sa jag. Kan du inte komma ut till barnen lite?
– Strax, sa hon. Jag ska bara skriva klart det här.
Jag gick tillbaka ut i köket. En stund senare gick hon förbi i hallen. Jag hörde hur dörren till terrassen öppnades och stängdes. Jag dukade, hällde upp en kanna vatten, skar itu några tomater och lade fyra båtar på varje tallrik. Jag lade köttbullarna i en skål, hällde av vattnet och öste över spagettin i en annan.
– Mat! ropade jag.
Ingen kom.
Jag gick in och stängde av tv:n. Barnen följde efter ut i köket och satte sig. Jag gick ut på terrassen där Linda satt med fötterna på räcket och rökte.
– Det är mat nu, sa jag.
– Jag kommer! sa hon.
Medan vi åt pratade hon med Vanja, Heidi och John precis som hon brukade. Jag såg att hon tog sig samman när hon gjorde det, för energin hon utstrålade under pauserna i samtalet var otålig och vårdslös.
Efter maten gick vi in i stora rummet allihop. Barnen kröp tätt intill henne, hon hade armarna om Vanja och Heidi, och John i knät. Men blicken som hon riktade mot mig var förtvivlad. Hon satte ner John på golvet och reste sig.
– Vart ska du, mamma? sa Heidi.
– På toa bara, sa hon.
Hon kom inte tillbaka, och jag gick efter för att se vad hon gjorde. Hon satt framför datorn och skrev på Facebook.
– Vi måste gå nu, sa jag. Det tar lite tid att klä på dem och så där. Och du skulle vara tillbaka klockan sju.
– Ni behöver inte följa mig, sa hon. Det är ju totalt onödigt. Hur långt är det dit? En kilometer? Jag klarar det bra själv.
– Men de sa att du inte fick gå ensam. De sa uttryckligen att jag måste följa med dig.
– Det är bara rutinerna, sa hon. En regel för folk som på allvar inte kan ta hand om sig själva. Det kan ju jag. Jag går ensam så kan du och barnen stanna hemma.
– Okej, sa jag. Då säger vi det.
Jag gick in i stora rummet.
– Kom och säg hej då till mamma! sa jag.
John gled ner och sprang ut i hallen. Heidi följde efter.
– Vanja?
– Hej då, mamma! ropade hon.
Linda böjde sig ner och tryckte Heidi och John intill sig. Gick med ostadiga steg och dinglande väska in i stora rummet, där hon böjde sig fram och gav Vanja en puss på hjässan.
När hon öppnat hissdörren såg hon på mig och blinkade med ena ögat, kysste på fingertopparna och blåste kyssen mot mig.
Strax efter klockan nio ringde de från sjukhuset.
En sjuksköterska presenterade sig och frågade om det var jag som var Lindas man. Jag svarade ja.
– Är hon med dig nu? sa sjuksköterskan.
– Linda? Nej, hon gick upp till sjukhuset för två timmar sedan. Har hon inte kommit?
– Nej. Men du skulle ju följa henne? Det var väl det vi kom överens om.
– Jo, jag vet. Men hon verkade så närvarande. Och vi bor inte så långt ifrån.
– Hon kan inte få permission om inte reglerna efterlevs.
– Jag förstår det.
– Nu vet du, sa hon.
– Ja, sa jag.
Jag lade på och ringde Lindas mobil. Den var avstängd. Jag försökte en gång till lite senare, och när den var avstängd även då gick jag och lade mig.
Morgonen därpå ringde jag till avdelningen. Linda var där. Hon hade kommit tillbaka vid midnatt, sa sköterskan. Hon ropade på Linda, och hon kom till telefonen.
– Hej, sa jag.
– Hej! sa hon. Jag har fått en ny sköterska, honom måste du träffa, det visar sig att han har läst Min kamp! Alltså den av Hitler, inte din. Jag tror han håller på med kampsport och har en kamphund och allting. Men han är snäll. Han och jag kan kanske bli goda vänner här inne.
– Men du, sa jag. Du skulle ju gå raka vägen upp till avdelningen i går.
– Jaså, det, sa hon. Jag har redan pratat med avdelningssköterskan om det. Jag ville bara ta en liten promenad. Det var ingenting farligt. Jag är här frivilligt, du vet. De kan egentligen inte förbjuda mig.
– Vart tog du vägen då?
– Möllevången. Lite däromkring bara. Kommer du upp och hälsar på sedan?
– Ja, när jag har lämnat dem på dagis.
– Jättebra! Det ska bli trevligt att ses igen! Men ta med dig lite pengar, kan du det? Jag är helt pank.
– Ja, sa jag. Det ska jag göra.
Jag ringde på dörren uppe i den grå byggnaden. En ung kvinnlig sköterska öppnade. Vi tog i hand, jag följde efter henne in. Linda satt vid bordet i matsalen tillsammans med en skäggig man, han kunde väl vara runt trettio. Jag förstod att det var honom hon hade pratat om. Hon reste sig glädjestrålande när hon fick syn på mig, kom fram och lade armarna om mig.
– Det här är Mats, sa hon. Ni har nog mycket att prata om.
– Hej, sa jag och tog honom i hand.
– Hej, sa han och märkte mitt demonstrativa ointresse, för det första han sa var att han måste gå och fixa en grej.
Vi gick in på hennes rum. Grejerna på fönsterkarmen hade blivit fler. Att hon hade tagit med foton på barnen när hon gick hit måste betyda att hon visste att det inte skulle bli fråga om bara en natt. Det var det bara jag som hade trott. Jag och barnen.
Hon pratade om sjuksköterskan och medpatienterna som om det var människor hon hade känt i flera år. Hon pratade om avdelningen som om den var ett romantiskt sanatorium i en roman av Thomas Mann. Hon pratade om alla sina planer, allt hon skulle göra, och visade mig sin anteckningsbok där hon redan hade skrivit en massa sidor fulla.
– Hur kändes det att vara hemma i går? sa jag.
– Det var fantastiskt att träffa barnen, sa hon. Men jag klarar det inte så länge i taget. Det är något som drar i mig. Det är så starka krafter, jag klarar inte att stå emot dem.
– Du har varit jättebra med barnen, Linda. Det är jag otroligt glad för. Jag ser hur det kostar på. Men du måste fortsätta med det. Kan du det?
Hon nickade.
– Kommer ni i eftermiddag?
– Ja. Vi gör som förra gången.
– Tog du med dig pengar?
– Ja, men inte så mycket. Tvåhundra, räcker det?
– Nej, egentligen inte. Men jag får ta dem. Ska vi gå och röka?
Vi stod tio minuter utanför och rökte varsin cigg, hon kunde nästan inte stå still, jag förstod att hon knappt kunde vänta tills jag skulle gå.
– Då ses vi sedan då, sa jag.
– Det gör vi, sa hon, och vände sig mot två andra patienter som stod där, redan innan jag gått därifrån. Hemma hämtade jag cykeln i källaren, det var en DBS som jag hade valt framför andra, förmodligen bättre cyklar bara för att märket påminde mig om barndom, vårljus, lukten av sjö mellan granarna. Jag cyklade bort till Flüggers Färg som låg på Köpenhamnsvägen och köpte färg och penslar och rollrar. När jag kom hem gjorde jag första strykningen i Vanjas rum medan jag grät så jag knappt kunde se väggen. Jag målade tre väggar ljusblå, som Vanja ville ha det, och den fjärde vit. Sedan målade jag ena väggen i rummet som snart bara var Heidis och Johns, i ljusgrönt. Det var Heidis förslag. Jag tvättade penslarna och rollrarna, ringde Linda och frågade hur det var, hon sa att det var bra, men att hon hade tråkigt. Jag sa att det var syftet med att vara där, att hon skulle ha tråkigt och inte göra så mycket. Hon sa att hon visste det.
Efter det korta samtalet gick jag ut på terrassen, omgiven av stadens ljud och den ljumma augustiluften drog jag ner röken i lungorna, och tänkte på det som pågick med Linda. Hon hade skenbart full självinsikt och hon höll med mig i allt jag sa, och därför fick jag för mig att hon var närmare mig än hon egentligen var: så fort jag var utom synhåll, slog hon om och gick ut på stan. Hon ville säga att hon älskade mig, men så fort jag stod där innebar det ett ansvar hon inte mäktade med, för det band fast henne, och det var banden hon flydde från.
Hon hade varit så långt ner en människa kunde komma, varit så gott som språklös och uppfylld av tankar på död, ett outhärdligt tillstånd som varade i veckor. Det var självklart att hon inte förmådde kontrollera ljuset som fyllde henne efter det, det som gjorde allt lätt och skönt, utan var tvungen att följa det, för bortom det ljuset, i slutet av vågen som bar henne uppåt och uppåt, väntade mörkret. Det visste hon. En gång berättade hon för mig att en sjuksköterska hade sagt till henne under en manisk period: kom ihåg att du faktiskt är ledsen. Men vad var faktiskt och vad var icke-faktiskt i allt det här? Vilket var Linda, vilket var depressionen, vilket var manin?
Den eftermiddagen var det Vanja som kom störtande mot mig när jag öppnade dörren till dagis.
– Pappa, pappa! Jag kan säga r! skrek hon.
– Men du store tid, sa jag. Är det sant?
– Rrrrrrrrrr, sa hon. Kronprins!
– Jag vet inte. Jag bara gjorde det.
Hon hade försökt med en sorts skorrande skåne-r långt bak i gommen utan att lyckas, och hon hade försökt med tungspets-r, som lät som en sorts vissling, närmare th än r; det ljud som jag ända tills jag var sexton skämdes så fruktansvärt för att jag inte kunde låta bli att göra.
Nu hade hon plötsligt klarat det.
– Vad jättebra, Vanja, sa jag. Och precis lagom tills du börjar skolan också.
Jag hade inte sagt något om att jag hade målat, jag ville överraska dem. De blev väldigt nöjda, särskilt Heidi, hon lyste upp när hon såg det. Vanja tänkte som vanligt längre.
– Jag vill ha en bild på en hund på den väggen, sa hon.
– Okej, sa jag. I morgon gör jag andra strykningen och när färgen har torkat kan vi gå och köpa några bilder.
– Jag vill ha en bild på en katt, sa Heidi.
Det kändes som om jag svek Linda när jag målade, för det att måla om deras rum var tveklöst något bra, och det positiva hade jag ingen rätt till, att det hände något bra här hemma medan hon led, det var som att gå bakom ryggen på henne. Samtidigt måste jag göra det, för min egen skull, det var förstås en uppenbar kompensation, och för barnens skull, de som helst skulle ha så lite kontakt med Linda som möjligt.
På väg hem från dagis gick vi in i en konst- och ramaffär. Vanja valde tre bilder med hundar, Heidi valde en med en katt och en med Babar i ett rött flygplan, och sedan tog jag ett motiv ur Tove Janssons Vem ska trösta Knyttet, med Snusmumriken under en strålande klar himmel. Vi satte upp tavlorna, åt middag och gick och hämtade Linda på sjukhuset. Hon vinglade lite när hon gick, och hade fått ett trött och härjat drag i ansiktet. Hemma såg vi på barnprogram, hon såg halva innan hon gick in i sovrummet och kollade mejl och Facebook. Sedan gick hon ut på terrassen och rökte. När hon kom in igen måste vi gå. Hon sprang in för att hämta några saker, barnen tog på sig skorna, lite motvilligt men inte värre än att det gick, och sedan gav vi oss iväg upp till sjukhuset igen, John i vagnen, Heidi och Vanja på ömse sidor, Linda snett framför dem. Hon kramade om dem en efter en, och när hon rätade på sig såg jag att ögonen var blanka. Vi sa god natt och sedan gick vi hem.
Nästa dag på förmiddagen var jag med på ett nytt möte med läkaren. Linda höll show igen, var charmig, kvick, fick alla att skratta. Visade stor självinsikt, skojade om manin också. Hon ville bara vidare. Vidare, vidare, vidare. Hon kunde inte sitta still, hon kunde inte hålla sig till ämnet, måste avbryta, kasta in något nytt. Om jag sa någonting blängde hon otåligt på mig, avslutade ofta meningarna åt mig, visste vad jag skulle säga långt innan jag hade sagt det, antagligen innan jag själv visste det. I det avseendet var hon briljant, det var ett upphöjt tillstånd, något helt säreget och magnifikt. Men det att hon inte brydde sig om det som låg under, allt det tröga och dumma, det långsamma och elaka, eller om hon inte ville se det, gjorde briljansen till något som skylde över, och därmed skapades en plats som var den enda där hon stod ut att vistas. Tanken på barnen var en del av den platsen, och kanske också tanken på mig. Men när hon träffade barnen skar de där två nivåerna mot varandra, och det blev outhärdligt för henne, jag såg hur hon kämpade för att hålla ihop allting när vi kom på besök. Allt i hennes personlighet vältrades runt, hennes tioåriga jag kunde framträda, hennes tonårsjag kunde framträda, hennes erotiska jag, som oftast var dolt och som bara visade sig för mig, kunde framträda i henne, hennes överskridande stjärnsprakande diktarjag kunde framträda, hennes skrytsamma, överdrivande jag kunde framträda, för karaktärsdragen ingick inte längre i någon ordning, det fanns ingenting som förtöjde dem, centrum hade tappat taget, manins krafter slungade allting utåt, för hon ville lyfta, allt inom henne ville lyfta, och hon lyfte och lyfte, samtidigt som hon blev mer och mer utmattad. I det, i lyftet och i ljuset som fick henne att lyfta, var det en sak hon aldrig höjde sig över, och det var sin förpliktelse mot barnen.
Mycket klarnade för mig under de här dagarna. Det Linda drömde om var att leva ett alldeles vanligt liv med en alldeles vanlig familj. Ha ett vanligt jobb, åka till kolonistugan på helgerna, arbeta i trädgården med barnen kring benen. Men hon var ingen vanlig människa. Hon var den minst vanliga människa jag hade träffat. Alla år med barnafödande, amning och småbarn hade hon kämpat. Hennes kamp hade varit en helt annan än min, hennes hade varit på liv och död. Jag hade skrivit att jag levde ett inautentiskt liv, att jag levde någon annans liv, och det kan nog hända att jag gjorde, och att det plågade mig, men det var inget hot mot mig. Mot Linda var det ett hot. Hela hennes personlighet, den jag hade blivit ihop med, och hela hennes språk hade suddats ut i det liv vi hade levt. Så var det inte för mig. Jag hade skrivit, jag hade haft mitt språk, och inte minst min distans. Hon hade inte haft en sådan distans, inte förrän nu, när hon lyfte sig över alla band och allt ansvar och ville vara helt fri. Men den friheten var falsk, den friheten var en illusion, den friheten var en cirkus i dagsljus. Som hon såg det kanske det glittrade, var det kanske magiskt, men när jag såg på henne var det det slitna, vacklande, billiga och falska jag såg, sjukhustristessen, alla människor som saknade hopp, och därför saknade allt.
Jag berättade för dagispersonalen att Linda låg på sjukhus, och att vi hade sagt till barnen att hon var där för att sova. De sa att de inte hade märkt något på barnen, de betedde sig som vanligt. En av dem sa att våra barn var jagstarka. Men ingen anpassar sig lika snabbt som barn, och för dem var det inget särskilt med att mamma låg på sjukhus för att sova, och att de hälsade på henne varje eftermiddag på sjukhusområdet. Sovförklaringen tog de som den naturligaste sak i världen, i början hade de många frågor, vad som egentligen hände där inne, men efter ett tag gick nyfikenheten över, det var som det var.
Dagispersonalen sa att jag bara skulle säga till om jag behövde hjälp med något. De föräldrar vi kände, och som hade fått veta att Linda var sjuk, erbjöd också sin hjälp. Det behövdes inte, sa jag, och det var sant, bortsett från en eftermiddag när jag skulle till Göteborg och ha en uppläsning och behövde barnvakt. En av dagispersonalen ställde gärna upp, så när jag hade lämnat dem på dagis, varit uppe hos Linda på sjukhuset och lagat en korvgryta till middag, tog jag tåget dit.
Barnvakten följde med dem hem från dagis, gav dem mat, nattade dem, och satt uppe när jag kom hem vid tolvtiden, lite sur för att jag kom två timmar senare än jag hade sagt, vilket jag försökte kompensera genom att betala lite extra. Om jag sagt hur sen jag faktiskt skulle bli hade hon kanske inte ställt upp, hade jag tänkt.
Jag hade läst upp ett avsnitt ur den första romanen, just om det inautentiska livet, hur jag kunde bli arg på barnen och ruska om dem, liksom alldeles obehärskat. Så fort jag började läsa förstod jag att det var fel. Jag kände vad folk tänkte, att så fick man inte behandla barn, och att jag var en dålig pappa som trodde att jag blev bättre bara jag erkände hur dålig jag var, att jag sökte ett slags litteraturens absolution. Som tur var kunde jag lämna arrangemanget så fort jag hade läst klart, försvinna in i en väntande taxi och sedan i en tågkupé.
På vägen hem ringde fastighetsmäklaren. Fortfarande inget napp. Vi enades om att gå ner i pris ännu mer. Jag förstod att hon var rejält less på kolonistugan, hon med.
Mitt i alltihop närmade sig Johns treårsdag. Både Vanja och Heidi hade haft kalas med gäster redan från sin allra första födelsedag, medan John hittills bara hade fått fira dagen tillsammans med oss. Han hade ju inte vetat om något annat när han fyllde ett och två, men nu skulle han bli tre, och jag funderade ett tag på om jag skulle bjuda hem några av barnen på dagis, för att ge honom ett eget kalas, men insåg att det var för ambitiöst. I stället fick han bli firad på dagis på vanligt sätt, genom att en eller båda föräldrarna kom med tårta och gjorde fruktsallad, och sedan hemma med tårta och presenter efter middagen. Linda ville gärna vara med på dagis, hon hade frågat läkaren om det, hon hade sagt att det gick bra. Jag var inte alls säker på att det var en bra idé. Hon hade fått en skrikig ton, som kom fram i sociala sammanhang, och jag tilltalades inte av tanken på att Heidi och John skulle uppleva det.
Hon ringde på vår dörr vid elvatiden.
Hon hade klippt sig och färgat håret kolsvart. Hon hade kraftig grön ögonskugga, röd kjol, lila strumpbyxor, högklackade skor. Hon log, men hon såg så trött ut.
– Vad tycker du om min Frida Kahlo-look? sa hon.
– Du är fin, sa jag.
– Ska vi gå och köpa tårta? Och frukt? sa hon.
– Kan vi inte ta en kopp kaffe först, sa jag.
– Jo, gärna, sa hon.
Jag funderade på hur jag skulle säga det till henne. När jag såg henne var det inte tal om att hon skulle ordna någon födelsedag på dagis.
– Hur mår du? sa jag.
– Jag mår jättebra. Lite trött, kanske.
På ena armen hade hon en enorm klocka.
– Har du köpt en ny klocka? sa jag.
– Ja, jag tog den största de hade, så att jag blir påmind om att passa tiden. Annars klarar jag det inte. De blir så arga på mig då.
– Och det gröna bandet? sa jag och nickade mot hennes arm.
– Det symboliserar att jag är fullständigt fri. Varje gång jag tittar på det, tänker jag på det. Att jag är fullständigt fri.
– Vad fint, sa jag. Men du?
– Ja?
– Det är kanske bäst att du inte är med på dagis. Det kommer att bli väldigt röjigt, du vet. Du behöver ju mest lugn och ro. Det är mycket bättre att jag tar det, och sedan kan du komma i eftermiddag och fira honom ordentligt här i stället?
– Ja, det vore faktiskt skönt att slippa, sa hon.
– Vad bra, då säger vi så, sa jag.
– Men får jag köpa presenter till honom? Det får jag väl göra?
– Självklart. Vi kan göra det tillsammans.
– Jag har egentligen redan bestämt med Jenny.
– Okej.
Hon kom ett par timmar senare med famnen full av påsar.
– Det blev kanske lite mycket, men det är jättefina saker! sa hon. Och jag har köpt till flickorna också.
– Fint, sa jag. Jag kan lägga dem i skåpet så länge. Vill du ha en kopp kaffe?
– Nej, Jenny väntar där nere. Men vi ses i eftermiddag!
Hon kom senare, vi bestämde oss för att hoppa över middagen, John ville gå direkt på tårtan. Jag tände ljusen, vi sjöng för honom, flickorna stående på varsin stol, som de gjorde på dagis. Han blåste ut ljusen. Vi åt tårta, de fick en present var, och sedan fick John resten inne i stora rummet. Linda kom in i en virvel av paket, snören och plastpåsar, hon satte sig ner med honom och började hjälpa till att packa upp. Plötsligt, mitt i uppackningen av en stor present, reste hon sig och gick ut på terrassen.
– Mamma! ropade John. Du ska hjälpa mig!
Jag satte mig med honom. Som tur var accepterade han det, och vi fick av papperet och öppnade asken presenten låg i också. Linda gick in i sovrummet och öppnade Facebook, satt och skrev när jag kom in.
– Det gick ju väldigt bra, sa jag.
– Jag klarade inte mer, sa hon. Jag klarar bara lite i taget.
– Jag vet det. Men det räckte.
Hon tittade inte på mig, fingrarna smattrade över tangentbordet.
– Jag tror att det är dags att gå nu, sa jag.
– Ja, sa hon. Jag ska bara skriva klart.
Hon reste sig strax efteråt och följde med ut i hallen.
– Det är Johns födelsedag i dag, sa hon. Det känns inte så bra att de ska behöva gå med mig nu. Kan ni inte bara stanna här och fortsätta fira födelsedag?
– Du minns väl vad som hände sist?
– Jadå. Men jag är inte där nu. Jag går raka vägen till sjukhuset. Jag lovar. Jag kan ju inte ta risken att de nekar mig permission.
– Alldeles säkert? sa jag.
– Absolut, sa hon.
– Okej, sa jag.
Hon tittade på mig.
– Jag har alltid tyckt att jag var som en sjömanshustru. Att du reste ut på sjön och lämnade mig ensam hemma. Men nu är det tvärtom. Nu är det jag som är sjöman.
Hon skrattade.
Jag skrattade också, för hon hade på sig sin randiga tröja och gjorde matroshälsningen.
Vi kysste varandra. Hon tryckte sig intill mig, blåste mig i örat, jag gjorde mig fri.
– Jag vet, sa hon. Nu lägger jag ut från kaj.
Och sedan gick hon.
De ringde från sjukhuset några timmar senare och undrade om Linda var kvar hemma. Jag beklagade, men det hade varit omöjligt för mig att följa henne på grund av barnen, så jag hade tagit chansen.
Dagen därpå frågade jag henne vad hon hade gjort. Hon sa att hon bara hade drivit omkring lite. Varit på några barer, pratat med lite folk. En hon hade pratat med, en man i min ålder, kom och besökte henne senare i samma vecka, strax innan jag kom. Hon sa att de var goda vänner. Jag hade varken sett honom eller hört talas om honom tidigare. Det var samma sak med en massa andra, hon hade plötsligt fått en stor bekantskapskrets här i Malmö. Den kvällen fick hon inte permission, så vi träffade henne ute i parken, och då var hon samlad igen, inte alls den otåliga och rastlösa tonåring hon hade varit kvällen innan. Ingrid kom ner; det första hon gjorde var att hälsa på Linda. Vi pratade om det när hon kom tillbaka.
– Barnen kommer i första hand, sa hon. De är viktigast. De har första prioritet.
– Det tycker jag också, sa jag.
– Det var så det var när hennes pappa var sjuk. Barnen kom alltid först, vad som än hände.
Lördagen före skolstarten åkte jag med Vanja till IKEA. Vi köpte säng, skrivbord, stol, skåp och byrå. På söndagen köpte vi ryggsäck, pennskrin och nya kläder till skolstarten. Jag monterade alla möbler, utom byrån, efter det att de hade lagt sig, för jag blir så förbannad när jag skruvar ihop IKEA-möbler att det kan gå ut över dem om de är i närheten.
Tidigt på måndagsmorgonen kom Linda hem för att vara med på Vanjas första skoldag. Jag oroade mig för hur hon skulle se ut, att hon skulle komma med grön ögonskugga och lila strumpbyxor, men det gjorde hon inte, hon hade på sig en enkel blommig klänning och hade lagt ner omsorg på makeupen, som var neutral bortsett från de röda läpparna.
Jag tog kort på Vanja utanför porten, precis som någon, förmodligen mamma, hade tagit kort på mig utanför vårt hus på min första skoldag.
Vi lämnade John och Heidi på dagis, och sedan gick vi med Vanja den sista biten till skolan bara vi tre. Hon höll Linda i ena handen, mig i den andra. Hon var lite rädd, märkte jag, men också förväntansfull.
Stämningen i klassrummet var som jag mindes den från alla gånger jag själv börjat ett nytt skolår. Delvis högtidlig, delvis osäker. Linda pratade med läraren och med andra föräldrar. Vanja stod med sin bästis och tittade på de andra barnen. När läraren kallade dem till sig, och alla skulle sitta på en matta mitt på golvet, var hon modig, hon hade bästisen som stöd.
Linda och jag satt bredvid varandra och såg Vanja sitta där mitt i klungan av barn. Efter en halvtimme lutade sig Linda mot mig och viskade att hon måste gå. Jag nickade. Vi kom överens om att vi skulle träffas på det lilla kaféet vid Möllan. Bara tjugo minuter senare var det slut för föräldrarnas del, och jag gick bort till kaféet, där Linda pratade och pratade och äntligen kunde sväva iväg dit hon ville.
Mot slutet av veckan åkte jag till Louisiana, hyrde bil och körde över bron och in i Danmark sedan jag lämnat barnen på dagis. Vädret var fantastiskt. Sol, blå hög himmel, indian summer. Jag satt utanför båthuset precis nere vid havet och drack kaffe och rökte och pratade med de andra författarna, bland andra Tomas Espedal, som hade visat sådant storsinne att han tagit mig i försvar i BT, och Dag Solstad och Tua Forsström, den finska poeten som var en varm och generös människa. Det var utsålt, tvåhundra personer, och när det var avklarat körde jag tillbaka i mörkret och gick och lade mig i den tysta lägenheten där alla sov. Dagen därpå gjorde jag om samma sak. Linda hade varit orolig när jag var borta, trots att det bara var över dagen, samtidigt som hon berättade för alla att jag skulle till Danmark och göra ett framträdande på Louisiana.
Läkarna föreslog behandling med elchocker. De kallade det något annat, men det var det det var. De ville bromsa manin. Hon fick en tid, när det var dags dök hon inte upp. Hon var rädd, förstod jag, hon ville egentligen inte.
En eftermiddag följde hon med och hämtade barnen. Först Heidi och John, och sedan gick vi allihop till Vanjas skola. Hennes klass var ute på skolgården, men Vanja syntes inte till någonstans.
– Jag går runt och tittar efter henne, sa jag.
Linda nickade.
Längst in i hörnet, nästan omöjliga att upptäcka, stod hon och bästisen, de klappade händerna mot varandra och sjöng.
– Kom nu, Vanja! sa jag.
Båda kom, och vi gick bort till de andra. Linda stod och pratade med en av lärarna, Heidi tryckte sig mot hennes ben.
– Var är John? sa jag.
– Det vet väl inte jag, sa Linda. Jag har inte ansvaret för dem nu.
Jag missbedömde henne hela tiden.
Jag såg mig omkring. Ingen John. Jag sprang bort till baksidan av skolan. Där, vid en av lekställningarna, stod han och tittade på de stora barnen. Jag lyfte upp honom och bar honom tillbaka, och vi gick hem allihop.
Ingrid åkte hem till Stockholm, och några dagar senare kom mamma ner. Hon var också och hälsade på Linda, och hon blev chockad över miljön hon vistades i. Hon sa att så där hade det sett ut på sextiotalet i Norge. Vårdarna gick i vita uniformer, mamma sa att hon inte trodde sina ögon när hon såg det. Rummen var slitna, institutionsprägeln var kompakt. Lindas eufori skulle inte kunna hålla i sig så mycket längre, trodde jag, för hon blev alltmer medtagen, och förr eller senare skulle hon kollapsa av utmattning och störta ner i det hon var på flykt från.
Fastighetsmäklaren ringde en förmiddag, jag förstod att hon var arg. Nyckeln hade inte legat på plats, hon hade inte kommit in, hon hade blivit tvungen att säga till folk som kom att det inte kunde bli någon visning. Vi hade tydligt och klart kommit överens om att nyckeln skulle ligga i just den blomkrukan, var det inte så? Jag sa att jag inte hade en aning om vad som hade hänt, men att jag skulle undersöka saken och återkomma.
Jag ringde till Linda.
– Du har väl inte varit ute i kolonistugan? sa jag.
– Nej, sa hon. Men jag har kanske gjort något som var lite dumt.
– Vadå? sa jag.
– Nej, jag berättade för en man om vår kolonistuga, att den står tom, och att nyckeln ligger i en blomkruka vid sidan om farstubron. Han behövde någonstans att bo nämligen. Jag ville bara hjälpa honom.
– Vad var det för en man? sa jag.
– Han var här på avdelningen några vändor. Han skulle utvisas från landet, tror jag, och behövde någonstans att gömma sig.
– Va? sa jag.
– Han var trevlig, sa hon.
– Men vad var det för en typ, då?
– Han är från Bosnien eller Serbien eller något, sa hon. Han hade varit med i kriget där.
– Du vet väl att vi håller på och försöker sälja kolonistugan? sa jag. Det skulle vara visning där, och då var nyckeln borta. Gudskelov var han inte där. Men nu måste vi få tag i nyckeln. Du måste åka dit och se till att han lämnar tillbaka den.
– Men det kan jag inte, sa hon. Han kanske är lite farlig.
– Farlig?
– Ja.
– Du får ta med dig en vårdare så klart. Säg till dem. Ta med dig två vårdare. Kan du göra det?
– Ja, sa hon.
Nästa gång jag var där pratade jag med killen som hade läst Mein Kampf. Tillsammans med en annan vårdare och Linda hade han åkt ut till kolonistugan. Mannen som lånade stugan hade blivit aggressiv, vägrat lämna ifrån sig nyckeln, han skulle bo där, det hade hon lovat honom. De lyckades tvinga till sig nyckeln, men efteråt blev han så hotfull att vårdarna ringde polisen. När de kom hade han stuckit. Jag ringde mäklaren och försökte förklara vad som hade hänt. Jag sa att det hade varit någon sorts inbrott och att en man hade bott där. Förmodligen var allt i en enda röra nu, men jag skulle åka ut och städa, och sedan kunde vi göra ett nytt försök. Mäklaren nöjde sig med det, men inte utan en viss skepsis i tonen.
Först ringde hon sent en kväll, hon var alldeles hysterisk, hon hade inte fått mat, hade krossat ett glas i ilskan, extrapersonal hade tillkallats, det var förnedrande, nu ville hon hem. Hon var frivilligt inlagd, så det hade hon rätt till, och hon kom också en halvtimme senare. Hon var helt lugn, och sa att det räckte nu, nu ville hon komma hem. Jag sa att det ville jag också. Vi pratade i timmar, hon var som förr, allt var bra. Nästa morgon var hon uppvarvad och orolig igen, och gick tillbaka till sjukhuset, men något hade ändå hänt, hon var närmare sig själv, energin rann långsamt ur henne, och en kväll hade en av vårdarna, den moderliga, ställt sig på knä framför Linda och sagt att hon måste gå hem till sin man och sina barn nu, att det hade pågått länge nog, och att det inte ledde någonvart. Intensiteten i hennes vädjan hade blivit en chock för Linda, skakat om henne, samtidigt som hon var på väg ner, hon började prata i vanligt tempo om vanliga saker, säga att hon längtade efter oss, och sedan kom hon hem en förmiddag med sin ryggsäck, och det var över.
Det var över.
Hon kramade om barnen när de kom från skolan och dagis, och sa att hon var hemma igen.
– Kan du sova nu? sa Vanja.
– Ja, sa hon. Nu kan jag sova.
Vi satt och pratade den kvällen. Hon var tärd och tyst, men när hon såg på mig var det Linda som såg på mig, ingen annan.
– Jag har varit på en lång resa, sa hon.
– Ja, sa jag.
– Nu är jag hemma, sa hon.
– Ja, sa jag. Men det har inte varit så farligt.
– Nej, sa hon. Jag ringde till din redaktör, tror jag. Geir Gulliksen. Jag sa att han inte får pressa dig. Och att han måste ta hand om dig.
– Det var väl bara snällt av dig? sa jag. Farligt var det i alla fall inte.
– Och jag ringde till Tore. Och till Yngve. Och till alla mina gamla vänner. Folk jag inte har träffat på flera år. Jag minns inte vad jag har sagt till dem.
– Det gör inte så mycket. Och nu vet vi hur det är. Det kanske händer igen. Det är inte otänkbart. Men då vet vi att det inte är farligt. Du är bara ute och reser.
– Bort från min familj.
– Nej. Det har du inte varit. Det har gått bra. Du är en hjälte. Du klarade det så bra.
Hon grät.
Jag grät.
Det var över.
Men kolonistugan återstod. Jag måste ut dit och få den i ordning. Linda ville inte att jag skulle åka, han var farlig, den där typen, polisen hade sagt att vi absolut inte fick provocera honom om vi stötte ihop med honom. Jag mejlade Aage, en av de få vänner jag hade i Malmö, förklarade situationen och frågade om han kunde tänka sig att följa med mig ut med ett basebollträ eller något. Han ringde några minuter senare. Han var i London. Han sa att han kunde följa med mig när han kom hem, och att jag absolut inte skulle åka dit ensam. Jag sa att jag inte skulle det. Men en galen exjugoslav framstod som ett litet problem efter den sommaren, så jag gick till Åhléns och köpte nya trasmattor, gardiner, dukar och kuddar, och några blommor i blomsteraffären, allrengöring och dammtrasor på Hemköp, tog bussen ut till kolonistugeområdet som låg helt öde i ösregnet, säsongen var över för länge sedan. Hjärtat bultade häftigt i bröstet när jag närmade mig vår stuga. Jag öppnade grinden försiktigt, stannade, lyssnade. Ingenting. Jag gick runt till baksidan. Ingenting. Och dörren var hel. Han var inte här. Jag låste upp och gick in. Det såg fullständigt urjävligt ut. Det stank rök, och det låg fimpar överallt. Golvet var lortigt. Flaskor fanns det också. Men ingenting var förstört. Jag slängde ut alla mattor, gardiner, dukar och kuddfodral, alla flaskor och fimpar och sopor som fanns där inne. Hela tiden var jag på min vakt, hela tiden väntade jag på att dörren skulle sparkas in och att galningen skulle komma och skjuta ner mig. Det hände inte. Jag skurade varenda centimeter, från taket uppe på det trånga loftet till golvet på markplanet. På flera ställen låg det rätt stora pyramidhögar med fint trämjöl. Jag suckade. Det var antagligen husbock, hela jävla kåken var väl genomrutten. Jag bestämde mig för att inte säga något om det. Jag lade nya mattor på golvet, hängde nya gardiner för fönstren, lade en duk på bordet, ställde fram blomkrukorna. Det såg helt perfekt ut. Med en sopsäck i var hand gick jag därifrån, regnet strilade ner och mörkret hade börjat falla. Inte en människa någonstans. Jag slängde säckarna i en container och tog bussen hem. Jag tog ett varmt bad och sedan tittade jag på en film med hela familjen, om Dumbo, elefanten med de stora öronen. Linda var trött, men sansad och närvarande.
Det blev visning, inget bud. På nästa visning upptäckte någon högarna med trämjöl, det hade alltså kommit nya, och jag gissade att folk hade skakat på huvudet åt det. Vi kontaktade Anticimex, det var inte husbock, utan något nästan ofarligt, sa de, som de nu hade tagit hand om.
Mäklaren tog bort kolonistugan från marknaden, och i våras lade hon ut den igen, då blev det ett bud redan vid första visningen, det var lågt, men vi accepterade det, pengar spelade inte längre någon roll när det gällde den drömmen. Varje helg från och med oktober den hösten var vi ute i det nya huset. Vi firade jul där, vi var tolv personer då, snön låg meterhög utanför, Vanja och Heidi såg mig när jag bytte till tomtedräkt men var ändå fängslade när jag kom pulsande i snön med lyktan i handen. Efter jul slängde jag hela manuset till sexan, och började om, började med att skriva det här. Jag gick upp klockan fyra varje morgon och jobbade tills barnen skulle hämtas, och det har jag fortsatt med ända fram till nu, när jag sitter och skriver detta. Historien om förra sommaren, som jag just har berättat, framstår helt annorlunda än som den faktiskt var, det vet jag. Hur kommer det sig? Jo, det beror på att Linda är en människa, och det verkligt viktiga med henne är något som inte låter sig beskrivas, hennes speciella närvaro, hennes väsen och hennes själ, som fanns där hela tiden, vid min sida, som jag såg och upplevde, alldeles oberoende av det som skedde för övrigt. Det låg inte i det hon gjorde, det låg inte i det hon sa, det låg i det hon var.
Det ligger i det hon är. Böjd över Heidi, viskande något i hennes öra. Heidi som skrattar sitt porlande skratt. Liggande i soffan med Vanja ovanpå, skrattet åt något vår klipska dotter säger. Ömheten i blicken när hon ser på John. Och handen på min nacke, varm, hennes helt nakna ögon.
Jag är så lycklig för Linda, och jag är så lycklig för våra barn. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för det jag har utsatt dem för, men gjort är gjort och det får jag leva med.
Nu är klockan 07.07 och romanen är äntligen klar. Om två timmar kommer Linda hit, då ska jag ta henne i famnen och säga att jag är klar och att jag aldrig ska göra en sådan sak mot henne och mot våra barn igen. Sedan ska vi ta tåget till Louisiana. Jag ska intervjuas på scen där, och sedan ska hon bli intervjuad på scen, för hennes bok har kommit ut, och den gnistrar och sprakar som en stjärnhimmel i mörkret. Sedan ska vi ta tåget hit till Malmö, sedan ska vi sätta oss i bilen och sedan ska vi köra hem till vårt hus, och hela vägen ska jag njuta, verkligen njuta av tanken på att jag inte längre är författare.
Malmö, Glemmingebro,
27/2 2008 – 2/9 2011