Appendix

Gunnar Wennerberg’s poem Allegris Miserere in the Swedish original. Conceived in 1852, published in 1881.

Ve eder, som gören menniskorna hyende

under armarne och örongott under hufvudena,

både ungom och gamlom, till att

fånga själar: och när I hafven fångat dem,

så sägen I dem lif till.

Hesekiel.

Nu jag hört, Allegris Miserere.

Och jag lever, är ej platt förgången

Uti svallet af estetisk tjusning.

Om jag ock en stund – det var förlåtligt –

Mäktigt bortförd af dess höga vågor

Miste sansen.

Det var femte dagen

I den helga veckan, klockan fyra.

I kapellet, det Sixtinska, rådde,

En högtidlig stämning. Nära skranket,

På en plats, som säkert väckte afund,

Stod jag ibland främlingar från alla,

Nästan alla Europas länder.

Över mig jag hade Buonarotis

Herrligaste skapelse – jag menar

Hvalvet med profeter och sibyllor,

Jehovas cheruber menskovordna,

Omkring vilka evangeliskt ljusa

Barnserafer stå och glade och lyssna;

Rätt framför mig uppå altarväggen

Mörk och hemsk ‘Judicium extremum’

Utaf samme målarkonstens Dante;

Och till höger och till venster andra

Verk af stormän, små bredvid Titanens.

Ofvan altaret och på detsamma

Brunno vaxljus, men med bleka lågor,

Ty ännu i aftonsolens strålar

Lyste öfre delen af kapellet,

Under det att i den nedre redan

Qvällens skymning bredt sin dunkla slöja

Öfver föremålen.

Här i midten

Påfven satt uppå sin tron, kring honom

Uppå höga bänkar kyrkans furstar

Och ned om dem, nästan undanskymde,

Lägre dignitärer; alle klädde

Etter rang och värde, hvar på sitt vis,

Uti granna skrudar.

Länge var det

Tyst som i en graf. Till slut dock hördes

Chören börja.

Texten var ur Davids

Första botpsalm tagen, och musiken –

Om den så bör kallas – var en oskön,

Sträf och torr, recitativisk messning,

Unison, blott någon gång förmildrad

Af en treklang. När nu psalmen slutats,

Släcktes ett af ljusen, och en tystnad

Trädde in helt kort, ett par minuter;

Derpå började en psalm å nyo,

Annan text, men föredraget lika

Som förut; och när så denna ändats,

Släcktes andra ljuset. Och så fortgick

Denna underliga andaktsöfning,

Lika tröttsam båd’ för själ och sinne,

Till dess tjuge psalmer voro sjungna,

Och af ljusen, tjugoett från början,

Endast ett stod åter.

Hade örat

Under denna långa tid af vånda

Plågats af ett evig enahanda,

Så var detta ingalunda fallet

Dock med ögat.

Aftonsolens skimmer

Hade småningom flytt bort ur hvalfvet,

Och cheruberne deruppe svepte sig

I ett hotfullt mörker. Platsen åter

närmast altaret var nu den enda,

Hvarest föremålen kunde skönjas

Trots en ständigt svagare belysning.

Och när denna slutligen bestods af

Enda lågan från det sista ljuset,

Som med dystert sken i ängslig flämtan

Endast då och då förmådde skingra

Mörkrets skuggor kring den nedre delen

Utaf Domens tafla – denna fasa,

Der en afgrund, full af gräsligheter,

Öppnar sina svalg, och öfver dessa

De fördömde, gyttrade tillhopa,

Våndas, vrida sig i fåfäng sträfvan

Att ej sjunka, under det att andra

Re’n betagna af förtviflans stelkramp

Hopplöst stirra ned mot helvetsgapen,

Ständigt dragna dit af syndens tyngdlag –

Och det syntes som om dessa massor

Rörde sig i dunklet upp och neder;

O, då greps jag af osäglig ångest

Och jag vände bort min blick från synen.

Då, hvad buller? Skrämd jag for tillsamman

Som det ofta händer, då en längre

Tystnad plötsligt brytes. Uti mörkret

Mera hör jag, än jag ser, hur alla

Bispar, Patriarker, Kardinaler

Samfäldt resa sig från sina säten

Och med påfven uti spetsen skrida

Långsamt fram mot altarrunden, falla

Der på knä.

Det sista ljuset flyttas

Ned ifrån sin plats, men släckes icke.

En minut af helig tystnad följer;

Och så stiger som ett rop ur djupen

Miserere.

Aldrig skall jag glömma

Denna stund, så gripande högtidlig,

Jag var hänförd … utom mig …

Ja, jag var det; och då frågas icke:

Varför? Nu, då endast minnet

Blekt men oförgätligt, står mig åter

Af hvad förr jag genomlefvat, pröfvas

Mången gång vad då blott kändes.

Så ock

Gör jag nu, men kanske orätt.

Liksom

Mången bild allenast på den platsen,

Der den sattes först i rätt belysning

Utaf mästarn sjelf, sitt värde eger –

Alltså icke helt och hållet eget –

Så ock detta Miserere.

Ej af

Någon hög melodisk skönhet, ej af

Någon harmoniens rika vexling

Och ej heller utaf något särskildt

Egendomligt uti rytmen är det

Som det rättvist får sitt pris; dess mera

Utaf stunden, stämningen och sättet,

Hvarpå dessa massor utaf toner,

Breda, dragna, dunkelt i hvarandra

Gående och mystiskt väfda samman

Mäktigt svälla ut och åter bortdö

Såsom ljuden ur en eolsharpa,

Öfver vilka, likt meteorer

Plötsligt glänsande i stjernerymden,

Röra sig i höga, djerfva banor

Fria stämmor, klingande och skära

Af det underbara slag jag lärt att

Känna re’n förut i Ara Coeli.

Jag var hänförd – det är redan erkändt –

Och betagen, men ej blott af sången;

Nej, det var det hela, som förtjuste

Öga, öra, fantasi och känsla.

Det var skönt, men icke af det slaget,

Som sin lifskraft evigt nyfödd hemtar

Ur sin egen sannings friska kärna;

Det var skönt, men som ett Sodomsäple,

Som en praktfull lusteld uti natten,

Grannt, men väsenstomt, ett ytligt skenlif.

–––

Du katolska, sekelgamla kyrka,

Som med tillhjelp utaf konstens häftyg

Så förstår att lyfta, rycka till dig,

Tjusa och berusa unga sinnen

Och de gamles söfva och bedöfva:

Det är tid, att du i säck och aska

Tänker på judicium extremum,

Låter ljusen brinna, tänder flere

Och på allvar sjunger miserere.