När mr Verloc gick ut på morgonen överlämnade han nominellt sin butik i svågerns händer. Han kunde lugnt göra detta, eftersom det var mycket litet att göra där över huvud taget, och nästan ingenting alls annat än på kvällarna. Mr Verloc var mycket svalt intresserad av det som skenbart var hans levebröd. Och dessutom höll hans fru god uppsikt över svågern.
Butiken var liten, och det var huset också. Det var ett av dessa smutsiga tegelhus som var så vanliga innan saneringstiden började gry i London. Butiken var bara en fyrkantig liten låda till lokal, med ett skyltfönster med små rutor mot gatan. Dörren hölls stängd under dagen, men på kvällarna fick den stå öppen på ett diskret men ganska misstänkt sätt.
Skyltfönstret visade upp foton av mer eller mindre avklädda dansöser; små anonyma paket som kunde innehålla patentmediciner; igenklistrade gula kuvert, märkta med två och sex i tjocka svarta siffror; några nummer av gamla franska skämttidningar, upphängda i ett snöre som om de hängts till tork; en smutsig blå porslinsskål, ett svart träskrin, flaskor med märkbläck och gummistämplar; några böcker med titlar som antydde att de var av det galanta slaget; några tydligen gamla exemplar av diverse obskyra tidningar, med titlar som Facklan, Gonggongen – titlar avsedda att pirra upp läsaren. Och de båda gaslågorna innanför fönsterrutorna var alltid nedskruvade, av ekonomiska skäl eller som en service för kunderna.
Kunderna var antingen mycket unga män, som dröjde sig kvar utanför skyltfönstret ett tag och sedan plötsligt slank in i butiken, eller män i mognare ålder, som emellertid oftast såg ut att äga mycket litet av denna världens goda. En del av de sistnämnda hade rockkragen uppslagen ända upp till mustascherna och lerfläckar längst ner på byxorna, som oftast verkade mycket nötta och föga värda. Och benen innanför dem verkade i allmänhet inte mycket värda de heller. Dessa män kom in med händerna djupt nedkörda i rockfickorna, liksom sidlänges med ena axeln före, som om de var rädda för att få butiksklockan att pingla.
Men klockan som hängde över dörren i en buktad stålremsa var svår att kringgå. Den hade en stor spricka; men på kvällarna reagerade den ändå på minsta provokation och åstadkom nästan fräckt energiska pinglanden bakom kunden.
Vid dess spruckna signal brukade mr Verloc hasteligen skynda ut från rummet innanför butiken, genom den dammiga glasdörren bakom den målade butiksdisken. Hans blick var naturligt skumögd och han verkade alltid som om han hela dagen legat och vilat sig fullt påklädd på en obäddad säng. En normal butiksägare skulle ha undvikit att uppträda på det viset, för när det gäller kommersiella transaktioner med begagnade varor beror ju mycket på att säljaren verkar charmerande, smidig och övertygande. Men mr Verloc kände sin verksamhet och sina kunder och oroades aldrig av något estetiskt grubbel över sitt eget yttre. Med lugn och säker fräckhet, en fräckhet, som föreföll som en tunn fernissa över något kusligt och obeskrivligt hot i bakgrunden, sålde han sina varor, som normalt verkade vara värda långt mindre än de kontanta medel som bytte ägare vid transaktionen; en liten papplåda som till synes inte innehöll något alls, till exempel, eller något av dessa hopklistrade tunna gula kuvert, eller en nedsölad häftad bokvolym med en lockande titel. Då och då kunde det rentav hända att någon av de där bleknade och gulnade dansöserna såldes till en amatör i genren, som om hon varit ung och levande.
Ibland var det mrs Verloc som hörsammade klockans kallelse. Winnie Verloc var en högbarmad ung kvinna med breda höfter som snörde sig hårt. Hennes hår var alltid mycket välvårdat. Hon hade samma säkra, lugna blick som sin make, och där hon stod bakom diskens förskansning lät hon sig aldrig rubbas ur sin aura av bottenlös likgiltighet. De yngre kunderna kunde ibland tappa modet helt när de sålunda plötsligt ställdes inför en kvinna, och med raseri i hjärtat stamma fram en begäran om en flaska märkbläck, normalt utförsäljningspris sex pence (men i Verlocs butik till salu för en shilling och sex pence), som de så snart de kommit ut igen förstulet lät falla i rännstenen.
Kvällsbesökarna – männen med uppslagna rockkragar och djupt neddragna mjuka hattar – nickade bekant åt mrs Verloc, mumlade fram en hälsning och lyfte upp luckan längst bort på disken för att fortsätta in i rummet innanför, varifrån man kom vidare till en korridor och en brant trappa. Butiksdörren var den enda entrén till detta hus där mr Verloc skötte sitt näringsfång som försäljare av icke helt anständiga varor, utövade sitt kall som en samhällets stöttepelare och odlade sina husliga dygder. Dessa sistnämnda var mycket utpräglade. Han var en ytterligt hemkär man. Han hade inga vare sig andliga, psykiska eller fysiska behov som drev honom att färdas vida omkring. Medan hemmet däremot bjöd honom kroppsligt välbefinnande och ljuv samvetsfrid, vartill kom mrs Verlocs hustruliga lydnad och tillgivenhet och mrs Verlocs mors vördnad och högaktning.
Winnies mor var en korpulent, astmatisk dam med stort, brunt ansikte. Hon bar alltid svart peruk under en vit hätta. Eftersom hon hade mycket svullna ben rörde hon sig föga. Hon sade sig vara av fransk härstamning, vilket kanske var alldeles riktigt; och efter ett mångårigt äktenskap med en krogvärd med fullständiga rättigheter, hade hon under sitt änkestånd försörjt sig på att hyra ut möblerade rum åt herrar vid en square i närheten av Vauxhall Bridge Road, som en gång betraktats som ett mycket fint kvarter och fortfarande räknades till Belgraviadistriktet. Detta topografiska faktum var henne till en viss nytta när hon annonserade ut rummen; men den värda änkans hyresgäster var kanske inte alltid av det allra fashionablaste slaget. Men vilka de nu än var, så hjälpte dottern Winnie henne dock att ta hand om dem. De spår av en fransk härstamning som änkan gärna skröt med framträdde ganska tydligt hos Winnie. De märktes inte minst i hennes piffiga och konstnärliga sätt att sätta upp sitt glänsande mörka hår. Winnie hade också mycket annat som kunde tilltala männen: hennes ungdom; de fylliga, välrundade formerna; den klara hyn; det lockande i denna outgrundligt reserverade inställning, som dock aldrig var så stark att den hindrade henne att slå sig i slang med hyresgästerna, samtal som från deras sida fördes med stor livfullhet och dito intresse, medan hon svarade med en till intet förpliktande älskvärdhet. Också mr Verloc måste säkert ha varit känslig för all denna charm. Men han kom och for en hel del. Normalt brukade han (precis som influensan) komma till London från kontinenten, men till skillnad från influensan anlände han alltid utan att tidningarna hade ett ord om den saken, och vid sina besök utnyttjade han pensionatet till fullo. Han åt alltid frukost på sängen, och låg sedan kvar och hade det skönt ända till tolvtiden varenda dag – ibland till och med ännu längre. Men de gånger han gick ut tycktes han ha mycket svårt för att ta sig tillbaka igen till sin tillfälliga boning vid squaren i Belgravia. Han gick därifrån sent och återkom tidigt – rentav så tidigt som klockan tre eller fyra på morgonen. Och när han vid tiotiden vaknade igen hälsade han alltid Winnie och frukostbrickan med en skämtsam men litet loj vänlighet, med det hesa och nästan kraxande tonfallet hos en man som talat mycket och lidelsefullt i flera timmars tid. De lätt utstående ögonen under de tunga ögonlocken rullade längtansfullt och amoröst i sina hålor där han låg med sängkläderna uppdragna ända till hakan och den mörka, välskötta mustaschen lägrade sig över dessa tjocka läppar som var i stånd till så mycket vänskapligt nojsande.
Winnies mor betraktade mr Verloc som en mycket trevlig och sympatisk herre. Ett helt livs erfarenheter, samlade i allehanda hus med utskänkningsrättigheter, hade hos den goda kvinnan skapat ett gentlemannaideal som tagit de fina kunderna i de privata salongsbarerna som förebild. Mr Verloc närmade sig i hög grad detta ideal, uppnådde det rentav.
Men när Winnie blev mrs Verloc enades man om att sluta med pensionatet. Det skulle inte ha varit försvarbart att fortsätta denna verksamhet. Den skulle ha inneburit alltför mycket besvär för mr Verloc. Inte minst därför att en sådan verksamhet skulle ha hindrat honom i hans övriga affärer. Vad de där affärerna rörde sig om var något som han aldrig yttrade sig om; men sedan han och Winnie förlovat sig började han gå upp redan före klockan tolv, vandrade trappan ner och charmerade på bästa sätt Winnies mor i det frukostrum i bottenvåningen där hon hade sin rörliga varelse. Han klappade katten, rörde om i brasan, åt sin lunch där nere. Varje gång han gick var det med tydlig motvilja han lämnade den något kvalmiga hemtrevnaden i detta hus, men den saken hindrade honom inte att bli borta ända tills natten var långt framskriden. Han bjöd aldrig ut Winnie på teatern, något som en så sympatisk gentleman ju egentligen borde ha gjort. Detta eftersom han var upptagen nästan varenda kväll. En gång anförtrodde han faktiskt Winnie att hans arbete på sätt och vis kunde betraktas som politiskt. Samtidigt förvarnade han henne om att hon måste visa sig vänlig och ämabel mot hans kamrater i det politiska arbetet, när han så småningom började ta hem dem. Och hon svarade med sin vanliga rättframma, outgrundliga blick att naturligtvis skulle hon göra det.
Winnies mor lyckades aldrig utröna om han avslöjade något mera om sin verksamhet för hennes dotter. Men när paret gifte sig övertog de henne tillsammans med möblerna. Butikens ganska ljusskygga sortiment förvånade henne en hel del. Och övergången från squaren i Belgravia till en trång gränd i Soho påverkade hennes ben på ett högst ofördelaktigt sätt. De blev enormt stora. Å andra sidan befriades hon helt från alla materiella bekymmer. Svärsonens litet tunga godmodighet ingav henne en känsla av absolut trygghet. Dotterns framtid var uppenbarligen säkrad, och hon behövde ju inte ens vara orolig för sonen Stevie. Hon hade inte helt lyckats dölja för sig själv att stackars Stevie egentligen var en fruktansvärd börda. Men med tanke på hur förtjust Winnie var i sin stackars känslige bror, och på mr Verlocs vänliga och generösa sätt, förstod hon att den stackars pojken ändå var tämligen trygg i denna onda värld. Och innerst inne var hon kanske inte helt missnöjd med att paret Verloc inte hade några barn. Eftersom mr Verloc verkade vara helt ointresserad av den saken, och Winnie ägnade all sin ömhet och moderskänsla åt brodern i stället, var detta kanske bara bra för stackars Stevie.
För han var ju faktiskt litet svårplacerad, pojken. Han var känslig och såg på sitt bräckliga sätt ganska bra ut, om man bortsåg från den hängande underläppen. Vårt utmärkta system med obligatorisk folkskola hade gjort honom både läs- och skrivkunnig, den hängande underläppen till trots. Men när han sedan började som springpojke rönte han inte några större framgångar. Han glömde sina uppdrag; han lät sig endast alltför lätt lockas bort från pliktens raka väg av kringstrykande katter och hundar, som han följde genom smala gränder till ohälsosamma gårdar, eller av gatans många skådespel, som han kontemplerade med öppen mun, utan en tanke på brådskande ärenden, eller av dramatiken kring en störtad häst, där dramats patos och våldsinslag ibland kunde få honom att ge ifrån sig ett högt och skärande skrik där han stod mitt inne i folkmassan, som inte alls uppskattade att störas av den sortens uttryck för förtvivlan medan den ägnade sig åt ett av våra nationella nöjen. När han då så småningom fördes bort av någon beskyddande polis, visade det sig ofta att stackars Stevie hade glömt sin adress – åtminstone för tillfället. Man behövde bara tala hårt till honom för att han skulle börja stamma tills det verkade som om han höll på att kvävas. Och om han blev överraskad av någonting brukade han vinda fruktansvärt med ögonen. Men han fick i alla fall inga anfall (vilket kändes skönt och uppmuntrande); och så länge han var liten kunde han alltid söka skydd bakom syster Winnies kjolar när fadern fick något av sina utbrott av otålighet. Å andra sidan skulle man nästan kunna misstänka att det någonstans inom honom doldes en rent hänsynslös gatpojke. När han var fjorton hade en god vän till hans framlidne far anställt honom som kontorspojke på sitt kontor – vännen var agent för en utländsk torrmjölksfirma. En dag då chefen var borta upptäcktes emellertid Stevie i trappan, ivrigt sysselsatt med att tända på fyrverkeripjäser. Han avlossade i snabb följd en hel serie visslande raketer, fräsande fyrverkerisolar, smattrande smällare – och historien kunde mycket väl ha blivit mycket allvarlig. En vild panik spred sig genom hela byggnaden. Halvkvävda, paniskt stirrande kontorister störtade fram genom rökfyllda korridorer, höga hattar och äldre, stadgade affärsmän rullade om varandra – och var för sig – utför trapporna. Det föreföll inte som om handlingen givit Stevie någon som helst personlig tillfredsställelse, faktiskt blev det svårt att över huvud taget få ur honom varför han gjort det. Först avsevärt senare lyckades Winnie få ur honom en förvirrad och tämligen suddig bekännelse. Det föreföll som om två andra kontorspojkar i huset hade påverkat honom med allehanda historier om förtryck och orättvisor, ända tills hans känslor hettats upp till bristningsgränsen. Men faderns gamla vän gav honom givetvis avsked på grått papper. Efter detta utbrott av altruism fick Stevie i fortsättningen hjälpa till med disken i köket i undervåningen och borsta skorna åt gentlemännen på pensionatet i Belgravia. Men detta var ju inte direkt något framtidsjobb. Då och då kunde herrarna ge honom en shilling i dricks, det var allt. Mr Verloc var den generösaste av dem allesammans. Men situationen verkade ändå tämligen mörk, både när det gällde inkomster och framtidsutsikter; så när Winnie meddelade att hon och mr Verloc hade förlovat sig, kunde modern inte låta bli att med en suck och en blick mot diskrummet undra hur det skulle gå för stackars Stevie.
Men det visade sig att mr Verloc var fullt beredd att överta också honom tillsammans med hustruns mor och hela möblemanget, som var familjens enda jordiska förmögenhet. Mr Verloc tryckte alltsammans till sitt breda och välvilliga bröst. Möblerna spreds på lämpligaste sätt över hela huset, och mrs Verlocs mor inkvarterades i två rum åt baksidan i andra våningen. Stackars Stevie sov i ett av moderns rum. Vid det laget hade en gles växt av små fluffiga fjun börjat sudda ut hans lilla underkäkes hårda linjer, som en gyllene dimma. Han hjälpte systern i hennes husliga sysslor, med blind kärlek och absolut underdånighet. Detta eftersom mr Verloc ansåg att det skulle vara nyttigt för pojken att ha något att syssla med. Fritiden tillbringade han med att rita cirklar på ett pappersark med passare och penna. Han ägnade sig med mycken flit åt denna hobby, som han utövade vid köksbordet, med armbågarna brett i sär och lutad över bordsskivan. Genom den öppna dörren från rummet innanför butiken kastade syster Winnie då och då ett moderligt vakande öga på honom.