Genom enträgenhet och viljestyrka hade mrs Verlocs mor lyckats påverka flera inflytelserika ägare till pubar med fullständiga rättigheter (gamla vänner och bekanta till hennes saligen avlidne make), så att hon till slut tilldelats en plats på det pensionärshem som en rik gammal krogvärd en gång inrättat för behövande änkor efter framlidna pubägare.
Den gamla hade bedrivit denna kampanj mycket envist och beslutsamt och utan att nämna ett ord om den därhemma. Det enda hennes dotter Winnie märkt av alltsammans var att, som hon sade till mr Verloc, ”mamma har spenderat halvkronor och femshillingar på droskskjutsar nästan varenda dag den här sista veckan”. Men repliken uttalades inte i någon ond avsikt. Winnie respekterade sin mor och accepterade hennes små svagheter. Hon blev helt enkelt bara litet förvånad över detta plötsliga intresse för att fara omkring i London. Och mr Verloc var ju ingen småskuren knusslare han heller, och hade bara otåligt avfärdat hustruns replik, eftersom den störde honom i hans meditationer. Dessa långvariga och djuplodande och ofta återkommande meditationer var viktiga saker, långt viktigare än struntsummor på fem shilling och däromkring. Klart viktigare, vartill kom att de därtill också gällde frågor som var utan all jämförelse svårare att skärskåda med filosofiskt lugn.
Sedan den heroiska gamla kvinnan nått sitt mål utan att avslöja någonting alls i hemmet, berättade hon alltsammans för mrs Verloc. Hon gjorde det med triumf i själen och vilt bultande hjärta. Hon darrade invärtes när hon gjorde det, för hon både fruktade och beundrade Winnies säkra och förbehållsamma lugn och dotterns förmåga att antyda sitt misshag genom flera olika sorters skrämmande tystnader. Men hon lät inte denna sin upprördhet beröva henne det yttre sken av vördnadsvärd ro som förlänades henne av trippelhakan, den gamla kroppens böljande former och benens oförmåga att bära henne.
Moderns berättelse kom så oväntat att mrs Verloc för en gångs skull rentav avbröt sig i det husliga värv hon sysslade med. Hon hade varit strängt upptagen med att damma möblerna i förmaket innanför butiken. Nu upphörde hon med detta och såg på modern.
”Hur i all sin dar har du kunnat göra något sådant?” utbrast hon i yttersta häpenhet.
Chocken var så svår att den till och med berövade henne det absoluta lugn i alla situationer som var hennes styrka och trygghet här i livet.
”Har vi kanske inte tagit hand om dig som vi borde här?” fortsatte hon.
Hon hade faktiskt låtit dammvippan vila under båda dessa frågor, men i nästa ögonblick återgick hon till sitt normala beteende genom att börja damma igen, medan den gamla satt där skrämd och tyst i sin smutsiga vita änkehätta och glanslösa mörka peruk.
Winnie fullbordade avdamningen av stolen hon hållit på med, och lät sedan dammvippan arbeta längs mahognyryggen till den tagelsoffa där mr Verloc så gärna tog sig en liten vilopaus iförd hatt och överrock. Hon arbetade lika målmedvetet som vanligt, men tillät sig samtidigt att ställa ytterligare en fråga.
”Hur i all världen har du egentligen burit dig åt, mamma?”
Eftersom denna fråga inte berörde tingens inre väsen, något som mrs Verloc rent principiellt alltid ignorerade, rörde det sig ju här om en helt tillåtlig nyfikenhet. För frågan gällde ju enbart hur den gamla handlat, inte varför hon gjort det. Och också den gamla välkomnade frågan, eftersom den kunde utnyttjas som inledning till ett meningsfullt samtal.
Följaktligen gav hon sin dotter ett mycket detaljerat svar, med massor av namn och ytterligare berikat med en del små utvikningar om tidens härjningar sådana de kan studeras i gamla bekantas förändrade anleten. De personer hon nämnde vid namn tillhörde i allmänhet krogvärdarnas hedervärda skrå – ”stackars gamle pappas vänner, förstår du”. Särskilt utbredde hon sig med mycken uppskattning om den vänlighet och folklighet hon mött hos en känd storbryggare, baronet och medlem av parlamentet, som var ordförande i välgörenhetsinrättningens styrelse. Värmen i hennes tal på den punkten berodde på att hon faktiskt efter ansökan därom hade tagits emot av hans privatsekreterare – ”en mycket artig och fin herre, helt klädd i svart, med en vänlig och litet sorgsen röst, men så förfärligt mager och tunn stackaren. Han var söm en skugga bara, skall du veta.”
Winnie drog ut på dammandet ända tills modern berättat färdigt. Då lämnade hon rummet och gick de båda trappstegen ner till köket, som vanligt utan någon kommentar till det sagda.
Hennes mor fällde några tårar av lycka över att dottern tog denna fruktansvärda historia med sådan vänlighet och saktmodighet, och gav sedan fritt lopp åt sitt skarpsinne när det gällde frågan om vad hon skulle ta med sig av möblerna i huset. Dessa var nämligen hennes allesammans, även om hon understundom önskade att de inte hade varit det. För heroism och självuppoffring är nog bra, men det finns tillfällen då fördelningen av några bord och stolar, järnsängar och så vidare kan vara mängd med svåra och katastrofala konsekvenser. Hon behövde själv några få möbler, eftersom den stiftelse, som efter många om och men nu tryckt henne till sitt välgörande bröst, inte skänkte föremålen för sin omtanke mer än de nakna golvbräderna och tegelväggar med de enklaste av tapeter. Den grannlagenhet som präglade hennes val och fick henne att välja ut bara de minst värdefulla och mest förfallna möblerna gick paret Verloc obemärkt förbi, eftersom det ju ingick i Winnies livsfilosofi att aldrig ta notis om vad som sker i det som synes ske; hon utgick helt enkelt från att hennes mor valde det som passade henne bäst och därmed basta. Och vad mr Verloc angår, så skyddade hans eviga mediterande som ett slags kinesisk mur honom helt för de fenomen som hör denna världen till, med dess fåfänga strävan och illusoriska sken av verklighet.
Vissa skäl gjorde emellertid att fördelningen av de möbler som var kvar sedan hon gjort sitt blygsamma val blev en högst svårbedömd fråga. Givetvis skulle alltsammans stå kvar i huset vid Brett Street. Men hon hade ju två barn att tänka på. Winnie hade ju fått det välordnat för sig, genom att hon klokt nog valt en så förträfflig livsledsagare som mr Verloc. Men Stevie var ju helt utblottad – och dessutom litet småkonstig. Hans situation måste övervägas noga, både när det gällde det rent juridiska och med tanke på risken att hon kunde beskyllas för partiskhet. Det skulle kanske inte alls bli till välsignelse om hon lät honom få alla möblerna. Naturligtvis borde han ha dem – stackaren. Men att ge honom alltsammans skulle ju betyda att hon liksom plottrade bort hans absoluta beroende av systern och hennes man. Detta beroende innebar ett slags anspråk på dem som hon inte ville försvaga. Dessutom fanns ju alltid risken att mr Verlocs känslor kanske skulle börja svalla i fel riktning, om han i fortsättningen skulle behöva känna sig stå i tacksamhetsskuld till svågern varje gång han satte sig på en stol. Mångårig erfarenhet av olika sorters manliga inackorderingar hade givit mrs Verlocs mor en dyster och resignerad syn på den mänskliga naturen och dess egendomligheter. Tänk om mr Verloc plötsligt bara fick för sig att säga åt Stevie att ta sitt förbannade möblemang och dra åt fanders? Medan en uppdelning, hur rättvist den än genomfördes, kanske ändå skulle få Winnie att känna sig stött på något sätt. Nej. Enda lösningen var att låta Stevie förbli helt egendomslös och helt beroende av sina nära och kära. Och alltså hade hon, när hon flyttade från boningen vid Brett Street, sagt till sin dotter: ”Ärligt talat är det ju ingen mening med att vänta tills jag är död, eller hur? Så i fortsättningen är allt som jag lämnar kvar här din egendom och därmed basta.”
Winnie stod där med hatten på bakom moderns rygg, och fortsatte utan ett ord att rätta till hennes kappkrage. Utan att ändra en min hämtade hon hennes väska och ett paraply. Tiden var inne för en utgift på tre shilling och sex pence för något som väl förmodligen skulle bli mrs Verlocs mors sista drosktur här i livet. De trädde ut genom butikens dörr.
Det transportmedel som väntade därute skulle ha varit en utmärkt illustration till det gamla ordspråket om att ”verkligheten kan vara grymmare än karikatyren” – om det nu hade funnits ett sådant ordspråk. En minst sagt skröplig häst släpade fram en gammal åkardroska med sneda hjul och en illa lemlästad kusk på kuskbocken. Kuskens utseende skapade faktiskt en viss förvirring i sista stund. När den gamla upptäckte järnkroken som stack ut ur mannens vänstra rockärm, svek henne slutgiltigt det beslutsamma mod som burit upp henne de här dagarna. Hon liksom orkade inte längre. ”Vad tycker du, Winnie?” sade hon och blev bekymrad stående där hon stod.
Den kraftige kusken med det stora, runda ansiktet bröt ut i en passionerad ström av ord, men så lågmält att orden tycktes pressas fram ur en strupe som blockerades av någonting. Han lutade sig ut från kuskbocken och viskade fram sina utgjutelser med en egendomligt flammande harm. Vad var det nu då? Behandlade man folk på det viset, kanske? Det enorma, otvättade anletet flammade rött mot gatans moddiga bakgrund. Trodde de att han skulle ha fått sin kusklicens, undrade han, om …
Kvarterets polis tystade honom med en vänskaplig blick och sade sedan utan större aktning i tonfallet till de båda kvinnorna:
”Han har kört droska i tjugo år, och mig veterligt har han aldrig haft minsta lilla olyckstillbud ens.”
”Olyckstillbud!” skriade kusken i en föraktfull viskning.
Polisens vittnesmål avgjorde saken. Den lilla folkmassa på sju personer, de flesta minderåriga, som redan hunnit samlas, skingrades åter. Winnie gjorde sin mor sällskap in i droskan och Stevie klättrade upp på kuskbocken. Hans hängande haka och skrämda blick gav en god bild av hans sinnestillstånd inför det som hände omkring honom. Så länge de färdades fram längs smala smågator avslöjades deras framåtskridande för sällskapet inne i droskan därigenom att de kunde se husen på båda sidor långsamt och guppande glida förbi fönsterrutorna, under en myckenhet skrammel och klirrande av glas, som om de höll på att falla sönder när som helst; den gamla orkeslösa hästen, med tydligt framträdande ryggrad och revben och seldonen hängande lösa ner över låren, tycktes trippa fram på tå, uppfylld av ett oändligt tålamod. När de så småningom kom ut på Whitehalls vidare vidder försvann emellertid alla visuella vittnesbörd om att de alls rörde sig. Däremot fortsatte skramlet och glasklirret i all evighet längs finansdepartementets långa byggnad. Det verkade som om tiden själv stod stilla.
”Den här hästen är sannerligen inte över sig”, sade Winnie till slut.
Hennes ögon glimmade orörliga inne i droskans dunkel. Samtidigt stängde Stevie uppe på kuskbocken sin hängande mun, för att kunna utbrista i ett djupt känt: ”Nej, gör inte så.”
Kusken tog ingen som helst notis om honom där han satt och lyfte tyglarna högt i vädret. Kanske hörde han inte ens utropet. Stevies bröst hävdes tungt.
”Slå honom inte.”
Mannen vände långsamt sitt uppsvällda, degiga ansikte, mångfärgat och översållat med vita strån, mot Stevie. De små röda ögonen glänste av fuktighet. De stora läpparna var nästan violetta. Han sade ingenting men förde upp handen som höll piskan och gned över den väldiga hakans skäggstubb med handens baksida.
”Ni får inte”, stammade Stevie desperat. ”Det gör ont.”
”Så jag får inte piska skrället?” sade kusken eftertänksamt och rappade i samma ögonblick till med piskan. Inte därför att han var en man med ett hjärta av sten, utan bara för att han måste göra sig förtjänt av skjutslegan. Och ett litet stycke tid framåt kunde S:t Stephen’s murar, dess torn och fialer, i orörlighet och tystnad avnjuta bilden av en slamrande droska. Den rörde sig till och med framåt. Men uppe på bron kom det till en viss uppståndelse. För där började Stevie plötsligt klättra ner från kuskbocken. Folk skrek och ropade på gångbanan, människor kom framspringande, och kusken hejdade hästen, under lågt framviskade men mycket indignerade och förvånade eder. Winnie vevade ner rutan och tittade ut, likblek i ansiktet. Inifrån droskans djup kom hennes mors ängsliga stämma: ”Vad är det med pojken? Han är väl inte skadad?”
Stevie var inte skadad, hade inte ens fallit ner från kuskbocken, men som vanligt när han blev upprörd var han ur stånd att tala sammanhängande. Allt han kunde få fram var ett oartikulerat: ”För tungt! För tungt!” Winnie lade handen på hans axel.
”Stevie!” sade hon i sträng ton. ”Nu klättrar du genast upp på kuskbocken igen, och aktar dig noga för att försöka hoppa ner igen!”
”Nej. Nej. Gå. Måste gå.”
I sina desperata försök att uttrycka vad som fanns inom honom blev han bara ännu obegripligare. Men å andra sidan fanns det inga egentliga skäl att förbjuda honom det han så uppenbart önskade. Stevie skulle utan svårighet ha kunnat hålla jämna steg med den ålderdomsskröpliga gamla hästen, skulle säkert inte ha blivit andfådd ens om han gjorde det. Men hans syster vägrade bestämt att ge sitt tillstånd. ”Dumheter!” sade hon. ”Jag har väl aldrig hört på maken! Springa efter en droska!” Modern som satt där skrämd och hjälplös i droskans mörka innandömen vädjade desperat:
”Låt honom inte göra det, Winnie. Han kommer säkert bara bort. Låt honom inte göra det.”
”Naturligtvis inte! Vem vet vad han i så fall skulle hitta på härnäst! Mr Verloc blir säkert mycket ledsen när han får höra talas om de här dumheterna, Stevie – det kan jag säga dig. Han blir inte glad alls.”
Hotet om att han kunde göra mr Verloc sorgsen och olycklig gjorde sin vanliga verkan på stackars foglige och fromme Stevie. Han gav upp allt motstånd och klättrade upp på kuskbocken igen, med förtvivlan målad i sina anletsdrag.
Kusken vände sitt enorma, uppsvullna ansikte mot honom och sade bistert: ”Gör inte om de där dumheterna, unge man.”
Efter denna bistra, men nästan ljudlöst framviskade maning, återgick han till körningen, fridfullt idisslande. Episoden föreföll honom något dunkel och svårbegriplig. Men även om hans tankeförmåga förlorat sin första livaktighet under alla dessa år då han skött sitt yrke i alla väder, saknade han varken slutledningsförmåga eller sunt förnuft. Så han avfärdade allvarligt hypotesen om att Stevie bara skulle vara ett beruskat ungt fyllo.
Stevies utbrott skingrade den tystnad som de båda kvinnorna dittills iakttagit där de satt inne i droskan och uthärdade resans alla skramlande och skakande och klirrande vedermödor. Nu höjde Winnie sin röst på nytt.
”Du har själv velat detta, mamma”, sade hon. ”Så du har bara dig själv att skylla om du inte får det bra dit du kommer. Och jag tror inte att du kommer att trivas där. Det tror jag inte alls. Hade du det inte bra som du hade det, hemma hos oss? Och vad tror du folk skall tänka om oss – när du går och blir omhändertagen på en välgörenhetsinrättning på det här viset?”
”Men käraste lilla du”, svarade den gamla kvinnan, nästan skrikande för att överrösta allt skramlet, ”du har väl alltid varit den bästa dotter man kan tänka sig. Och mr Verloc … han …”
Hon kunde inte finna ord nog starka att uttrycka mr Verlocs många goda egenskaper, utan fick nöja sig med att rikta sin tårfyllda blick mot droskans tak. Sedan vred hon på huvudet, skenbart för att titta ut genom fönstret och se hur långt de kommit. Farten var högst obetydlig där droskan rullade fram tätt intill trottoaren. Kvällen, en tidig och smutsig kväll, Sydlondons dystra, bråkiga, hopplösa och bullersamma kväll, hade hunnit ifatt henne under hennes allra sista drosktur. Gasljuset från butikerna fick hennes stora kinder att glänsa i orange under den svarta och malvafärgade huvan.
Hennes hy hade gulnat med åren och som en följd av en naturlig disposition för gallsjuka, ytterligare förstärkt av en svår och bekymrad tillvaros många prövningar, först som maka och sedan som änka. Hon hade den sortens hy som blir orangefärgad när den rodnar. Och denna kvinna, från början blygsam och försynt men härdad genom många motgångar, och därtill i en ålder när man inte förväntas rodna längre, rodnade nu inför sin egen dotter. Där hon satt i en åkardroskas avskildhet, på väg till en stuga tillhörande en välgörenhetsinrättning (en i en hel rad), som med tanke på sina yttre dimensioner och sin enkla inredning mycket väl kunde ha varit direkt avsedd som ett slags förberedelsens ort för den ännu snävare tilltagna kista som väntade, tvingades hon vända sig bort från sitt eget barn för att dölja en ångerns och skammens rodnad.
Vad folk skulle tro? Hon förstod fuller väl vad de skulle tro, de som Winnie tänkte på – hennes mans gamla vänner, och andra också, som hon med sådan framgång fått att engagera sig för hennes sak. Det hade kommit som en överraskning för henne att hon var en sådan skicklig tiggare. Men samtidigt var det ju inte svårt att fatta vad de skulle tro om hennes ansökan. Den finkänslighet som frodas sida vid sida med den aggressiva brutaliteten i mannens natur, hade lett till att förfrågningarna om hennes privata förhållanden aldrig drivits särskilt långt. Hon hade hejdat dem genom att på ett mycket tydligt sätt pressa ihop läpparna och visa upp en min som kunde tolkas som en vältalig tystnad. Vilket fått männen att på sitt släktes speciella sätt upphöra med alla förfrågningar. Hon hade mer än en gång känt sig tacksam över att hon inte behövt ha med kvinnor att göra. Kvinnliga utfrågare skulle säkert, med sin kyligare natur och sitt intresse för detaljer, ha gått in för att få mer exakta upplysningar om vilka onda orättfärdigheter hos hennes dotter och svärson som drivit henne att söka en så tragisk utväg. Det var först när hon stod inför den stora bryggarparlamentsledamotens och styrelseordförandens sekreterare, som eftersom han uppträdde på sin arbetsgivares vägnar funnit sig nödsakad att efterforska den sökandes privata omständigheter mera i detalj, som hon direkt brustit i gråt, kvinnans speciella vapen när hon ställs mot väggen. Och denne magre och artige herre hade då sett på henne som om han ”träffats av blixten” och med några milda och tröstande ord helt avstått från att föra sin undersökning vidare. Inte skulle hon gråta på det viset. Stiftelsens stadgar talade ju inte uttryckligen om ”barnlösa änkor”. Faktiskt uteslöts hon på intet sätt av några formuleringar i stadgarna. Men samtidigt som styrelsen givetvis iakttog en obrottslig tystnad utåt, måste den ju ändå veta vad den diskuterade. Det var ju lätt att förstå att hon inte ville bli en börda för sina närmaste, och så vidare, och så vidare. Varpå mrs Verlocs mor, till hans stora förvirring, började gråta ännu mer och med förnyade krafter.
De tårar som den gången fälldes av en fet kvinna i mörk och dammig peruk, klädd i en gammal sidenklänning med smutsiga spetsar av vitt linne, var förvisso helt äkta. Hon hade gråtit därför att hon var så heroisk och hänsynslös i sin intensiva kärlek till sina båda barn. Det händer ju ofta att döttrar offras för att söner skall få det bra. I hennes speciella fall offrades alltså Winnie. Genom att hålla inne med sanningen skändade hon sin egen dotters goda namn och rykte. Men Winnie var ju en stark och självständig varelse, som kunde strunta i vad människor som hon aldrig skulle komma att träffa i hela sitt liv tyckte och tänkte; medan stackars Stevie inte ägde någonting alls som han kunde kalla sitt, och utan sin mors mod och hänsynslöshet skulle ha varit värnlöst utlämnad.
Den där första trygghetskänslan som hon upplevt åren efter Winnies giftermål hade försvunnit allt mer (för ingenting varar i evighet), och mrs Verlocs mor hade i sitt sovrums ensamhet tänkt allt oftare på de lärdomar som erfarenheten ger en kvinna som blivit änka. Men hon hade aldrig känt någon fåfäng bitterhet; hennes resignation närmade sig nästan en viss värdighet. Hon konstaterade bara helt stoiskt att allt här i världen vissnar och nöts ut; att man lämpligen bör göra det så lätt som möjligt för den välvillige att utöva sin välvilja; och att hennes dotter Winnie var en kärleksfull syster och en kvinna som inte utplånade sig själv som maka. Och tron på Winnies systerliga hängivenhet kunde inte rubbas ens av hennes stoicism. Hon undantog den känslan från den allmänna regeln om att allt mänskligt och åtskilligt gudomligt är dömt att vissna och dö. Bland annat därför att det skulle ha skrämt henne alltför mycket att tro något annat. Men när det gällde dotterns äktenskap såsom sådant avstod hon från alla tröstande illusioner. I stället menade hon kallt och förnuftigt att ju mindre man frestade på mr Verlocs godhet, dess längre skulle den sannolikt hålla sig. Att denne i allo utmärkte man älskade sin hustru var ju helt uppenbart, men samtidigt var det ju bara mänskligt om han föredrog att slippa bevisa den kärleken genom att ta hand om alltför många av hennes släktingar. Följaktligen skulle det vara bäst om hans efterlåtenhet i det avseendet koncentrerades på stackars Stevie. Och det var därför som denna hjältemodiga gamla kvinna fattat beslutet att lämna sina barn, en handling av brinnande hängivenhet för dem båda, byggd på ett noga genomtänkt resonemang.
Syftet med hennes agerande var alltså (mrs Verlocs mor var förvisso i stånd till ganska subtila resonemang) att stärka Stevies ställning i förhållande till systern och svågern. Den stackars pojken – en rar och duktig pojke, även om han kunde vara litet konstig ibland – hade ju ingen egen ställning i hushållet. Han hade övertagits tillsammans med sin mor, på ungefär samma sätt som möblerna från huset i Belgravia hade övertagits, som om han ingått i moderns lösegendom. Men vad händer väl, hade hon frågat sig (mrs Verlocs mor saknade ingalunda fantasi), när jag dör? Och det var med skräck och fasa hon ställde den frågan. Det var också hemskt att tänka på att hon aldrig skulle kunna få veta vad som hände med den stackars pojken då. Men genom att liksom testamentera honom till systern, så som skedde när hon nu lämnade hemmet, hade hon givit honom den fördelen att han därmed i fortsättningen var direkt beroende av Winnie. Det var detta som var den innersta och mest utspekulerade tanken bakom all hennes heroism och hänsynslöshet. Genom att överge sin son gav hon honom en mera tryggad ställning för framtiden. Andra människor kunde göra stora materiella uppoffringar i ett sådant syfte, och det var just vad hon själv också gjorde nu. Hon kunde inte göra det på annat sätt. Därtill kom att hon nu skulle kunna se hur hennes plan fungerade i praktiken. Vare sig det gick bra eller illa, skulle hon nu i alla fall slippa denna hemska ovisshet på sin dödsbädd. Men visst kändes det hårt, grymt och nådelöst hårt.
Droskan skramlade och skallrade och stötte på ett rent skrämmande sätt. Så skrämmande rentav att alla dessa rörelser helt utplånade varje intryck av en rörelse framåt; det var som om de satt inspärrade i något slags medeltida tortyrinstrument avsett att skaka livet ur dem, eller i någon ytterst nymodig uppfinning avsedd att bota en långt gången mjältsjuka. Det kändes ytterst obehagligt och mrs Verlocs mors röst lät nästan som ett plågoskri när hon sade:
”Jag hoppas ju förstås att du kommer och hälsar på mig och så ofta din tid tillåter, kära barn. Lovar du det?”
”Naturligtvis”, svarade Winnie bara och såg rakt framför sig.
Droskan skakade och stötte sig just fram utanför en ångande och oljig butik som spred massor av gasljus och luktade stekt fisk.
Den gamla gav ifrån sig ett nytt klagoskri:
”Och dessutom måste du lova mig att jag får träffa den stackars pojken varje söndag. Han har säkert ingenting emot att tillbringa söndagarna hos sin gamla mamma.”
Winnies svar kom nästan som ett skrik:
”Nej, det tror jag då sannerligen inte att han har! Den stackaren kommer ju att sakna dig något alldeles hemskt. Jag skulle önska att du hade tänkt litet på honom också innan du bestämde dig för det här, mamma!”
Tänkt litet på honom! Den hjältemodiga kvinnan svalde med möda ner ett underligt, hoppande och skuttande föremål, som kändes som en biljardboll som försökt ta ett skutt upp genom hennes strupe. Winnie satt tyst litet och stirrade rakt framför sig, och sedan sade hon med ett tonfall som var avsevärt hårdare än normalt:
”Han blir säkert extra arbetsam den närmaste tiden, rastlös och dan nu när du är borta …”
”Vad du än gör, så måste du ser till att han aldrig stör din käre make bara.”
De fortsatte att diskutera den nya situation som nu uppstått. Och droskan fortsatte att dunsa fram. Mrs Verlocs mor hade en del bekymmer. Vågade man skicka Stevie hela den här vägen ensam? Winnie svarade att han verkade mycket mindre ”förströdd” numera. De enades om att det nog var så. För så var det ju faktiskt. Mycket mindre numera – nästan inte alls. De ropade nästan muntert till varandra där de satt och försökte överrösta allt oväsendet. Men så bröt plötsligt modersoron ut på nytt. Det var ju två olika bussar, och en kort promenad mellan dem. Säkert för svårt för honom! Den gamla sjönk allt djupare ner i sorg och svårmod.
Winnie stirrade rakt framför sig.
”Oroa dig inte, mamma”, sade hon. ”Det är klart du måste få träffa honom.”
”Ja, jag skall försöka behärska mig, kära du.”
Hon torkade sina vilt rinnande ögon.
”Men du har ju inte tid att fara över med honom, och om han skulle bli förströdd igen och gå vilse och någon då talade hårt till honom, så kan det ju tänkas att han glömmer både sitt namn och sin adress, och då kan han ju bli borta i många dagar …”
Tanken på att stackars Stevie kunde hamna på fattighospitalet – om också bara medan man sökte hans anhöriga – kändes fruktansvärd. För hon var en stolt kvinna. Winnies blick hårdnade och det såg ut som om hon kom att tänka på något.
”Nej, jag kan ju inte fara ut med honom varenda vecka”, sade hon. ”Men var inte orolig, mamma. Jag vet redan hur vi skall göra för att han inte skall kunna komma bort.”
Plötsligt kände de en särskilt stark duns. En vision av tegelpelare skymtade utanför de skallrande fönstren och de båda kvinnorna bedövades nästan av att de våldsamma skakningarna och slingringarna plötsligt upphörde. Vad hade hänt? De satt där orörliga och skrämda i den djupa tystnaden, men snart öppnades dörren och de hörde en grov, raspande viskning:
”Så var vi framme då.”
De befann sig utanför en rad små gavelhus, vart och ett med ett enda dimmigt gult fönster i bottenvåningen. Husen låg kring en mörk, öppen plats med gräs och buskar, som av ett gallerstaket skildes från nätverket av ljus och skuggor på den breda vägen med dess dova trafikbrus. Droskan hade stannat utanför dörren till ett av dessa små hus, ett där det inte lyste ur det lilla fönstret. Mrs Verlocs mor steg ur först, baklänges och med en nyckel i handen. Winnie stannade kvar på körbanan för att betala kusken. Stevie hjälpte till att bära in en massa små paket och kom sedan ut och ställde sig under en lyktstolpe som tillhörde stiftelsen. Kusken synade silvermynten, som verkade mycket små där de låg i hans stora, smutsiga handflata. De låg där som en symbol för den obetydliga belöning som väntar den tappert och idogt strävande människan vars tid på denna onda jord är så kort.
Han hade fått hyggligt betalt – fyra enshillingar – och stod nu en stund och kontemplerade dem utan en rörelse, som om de varit högst märkliga termer i något melankoliskt problem. Därefter överfördes skatten långsamt till en innerficka, ett förfarande som krävde en myckenhet mödosamt trevande i de lumpiga klädernas djup. Mannen var fyrkantigt byggd och tycktes helt osmidig. Den magre Stevie stod med axlarna litet uppkörda och händerna djupt nedkörda i den varma överrockens fickor och tittade på kusken.
Denne hejdade sig i sina tröga rörelser och det verkade som om han plötsligt drabbades av ett suddigt minne.
”Jaha ja, du pojken”, viskade han. ”Honom lär du allt känna igen i fortsättningen, vad?”
Stevie stod och stirrade på hästen, vars bakdel verkade egendomligt upphöjd – ett resultat av djurets utmärglade tillstånd. Den lilla stela svansen tycktes ha satts fast som ett hjärtlöst skämt bara; och i andra ändan sänkte sig den smala, platta halsen, som såg ut som en bräda klädd med gammal hästhud, ner mot marken under tyngden av ett väldigt, benigt huvud. Öronen slokade i olika vinklar, helt utan all spänst, och det ångade från både bröstet och ryggen hos denna stumma jordevandrare, där den stod i den blötstilla luften.
Kusken gav Stevie ett lätt slag på bröstet med järnkroken som stack ut ur den trasiga och smutsiga ärmen.
”Hör nu på mig, unge man! Hur skulle han själv gilla att sitta uppspetad bakom den dära kusen ända till klockan två på natten ibland?”
Stevie såg utan att se rätt in i de där ilskna små ögonen med deras rödkantade ögonlock.
”Han är inte halter”, fortsatte kusken med en energisk viskning. ”Och inte är han ömmer eller har några sår nånstans. Där står han, sirru. Hur skulle han tycka om …”
Den pressade, nästan slocknade rösten gav ett intryck av att mannen yppade en fruktansvärd hemlighet. Det tomma uttrycket i Stevies blick förändrades långsamt till fruktan.
”Bliga han bara! Ända till tre och fyra på morran ibland. Svång och frusen. Bara ragga kunder. Fyllon.”
De runda, purpurfärgade kinderna var fulla av vita hår. Och såsom Vergilius’ Silenus, som med ansiktet nedsmetat med bärens saft föreläste om de olympiska gudarna för Siciliens oskyldiga herdar, berättade han för Stevie om sitt husliga liv och om sådant som kan drabba en människa vars lidanden är stora och som ingalunda kan känna sig säker på odödligheten.
”Jag är nattkusk jag, se”, viskade han i ett slags skrytsam dysterhet. ”Är så illa tvungen att ta ut vad det roar dem att ge mig borta på hyrstallet. För man har ju frugan och fyra ungar att försörja.”
Det verkade som om all världen slogs med stumhet inför denna märkliga faderskapsdeklaration. Under den tystnad som sänkte sig steg ångorna från den apokalyptiskt eländiga gamla hästens sidor uppåt i skenet från den ädelt ljusbringande välgörenhetsgaslyktan.
Kusken grymtade något och tillade sedan på sitt mystiskt viskande sätt:
”Den här världen är inte lätt.”
Det hade ryckt i Stevies ansikte en stund och till slut fick hans känslor fritt lopp och flödade ut i sin vanliga koncisa form:
Han stod nu med blicken liksom fixerad vid hästens revben, dyster och allvarlig, som om han var rädd för att se sig omkring på allt världens elände, Hans slankhet, de rosiga läpparna och den ljusa, rena hyn fick honom att se ut som en känslig ung pojke, de lätta, gyllene skäggfjunen i ansiktet till trots. Han trutade med läpparna som ett förskräckt barn. Den brede, kortvuxne kusken såg på honom med sina stickande små ögon, vars pupiller såg ut som om de plågades i en klar och frätande vätska.
”Klart det är kymigt för kusarna, men det är jädrar i min njurtalg ännu värre för såna stackars satar som en annan”, väste han ända nere vid hörbarhetens tröskel.
”Stackare! Stackare!” stammade Stevie och körde i desperat medlidande händerna djupare ner i fickorna. Mer förmådde han inte få fram; för den ömhet han kände inför allt som pinades och hade det svårt, önskan att göra hästen lycklig och att göra kusken lycklig, hade växt ut till en bisarr önskan att ta dem med sig i sängen. Och han visste ju mycket väl att det var omöjligt. För Stevie var inte galen. Därför var detta en så att säga symbolisk önskan; och samtidigt var den mycket distinkt och klart eftersom den hade sin rot i erfarenheten, vishetens moder. För när han var liten och stod och tryckte i ett mörkt hörn, förskräckt och förtvivlad och uppfylld av själens allra svartaste dysterhet och elände, då brukade hans syster Winnie komma och ta honom till sig i sin säng, till ett himmelrike av tröstande frid och lugn. Och medan Stevie hade lätt för att glömma rena fakta, som till exempel sitt namn och sin adress, hade han ett mycket gott minne för känslor. Att få krypa ner i medlidandets egen säng var det yppersta botemedlet mot allt ont, med den enda nackdelen att det var svårt att tillämpa i större skala. Stevie behövde bara se på kusken för att bli klart medveten om den saken, för han var som sagt inte galen.
Kusken fortsatte sävligt med sina förberedelser, som om Stevie inte existerat. Han gjorde en rörelse som om han tänkte kliva upp på kuskbocken igen, men avstod i sista ögonblicket, av någon okänd orsak, kanske enbart av motvilja mot den motion det innebar. I stället gick han fram till sin orörlige arbetskamrat, böjde sig ner och grep tag i betslet och lyfte upp det stora, trötta huvudet i höjd med sin egen axel, med en enda rörelse med högra armen, som om det gällt något slags kraftprov.
”Kom så går vi”, viskade han lågt.
Sedan ledde han haltande iväg med hästen och droskan. Det fanns något strängt och hårt tuktat i deras försvinnande; uppfartens småkorniga grus skrek under de långsamt rullande hjulen, hästens magra ben rörde sig med asketisk medvetenhet bort från ljuset och in i dunklet på den öppna platsen, som avgränsades av de små stiftelsehusens spetsiga tak och ömkligt lysande fönster. Grusets klagan färdades långsamt runt hela uppfarten. Sedan dök den långsamma kortegen upp igen mellan lyktorna vid den välgörande grinden och lystes upp för ett ögonblick. Den korte, kraftige mannen haltade energiskt vidare, med handen vid hästens huvud, och det magra djuret lunkade på med stel och övergiven värdighet. Bakom hästen rullade den mörka, låga lådan på hjul fram med ett komiskt vaggande, som en rultande anka. De tog av åt vänster. Det fanns en pub ett stycke längre fram längs gatan, bara cirka femtio meter från grinden.
Stevie stod ensam kvar vid lyktstolpen, fortfarande med händerna djupt nedkörda i fickorna och med ett tankspritt trumpet uttryck i ansiktet. De svaga och oskickliga händerna knöts hårt till ett par vredgade knytnävar längst ner i fickorna. Ty varenda gång Stevie ställdes inför något som direkt eller indirekt påverkade hans morbida rädsla för smärta, blev han alltid rasande förr eller senare. En storslagen indignation fick hans svaga bröst att svälla till bristningsgränsen och de troskyldiga ögonen att skela. Stevie var visserligen klok nog att kunna hålla sina känslor under kontroll. Men hans ömma medkänsla för all världen och allt vad däruppå finns hade två faser, som var lika oupplösligt förenade med varandra som fram- och baksidan på en medalj. Hos honom efterträddes det omåttliga medlidandets ångest alltid av plågan i ett samtidigt oskuldsfullt och nådelöst raseri. Båda dessa tillstånd manifesterades utåt på samma sätt, med samma tecken på en meningslös rent fysisk upprördhet, och syster Winnie som så många gånger fått denna upprördhet att lägga sig igen, hade ingen aning om dess tveeggade karaktär. Mrs Verloc var inte den som slösade någon del av detta snabbt bortrinnande liv på att söka sig in till själva grunden i allt – ett slags andlig ekonomi som bär klokskapens alla yttre kännetecken och rymmer åtskilliga av dess fördelar. Det är ju uppenbart att det ofta kan vara enbart av godo att inte veta för mycket. Och en sådan inställning går bra i spann med en rent konstitutionell indolens.
Så inte heller denna kväll, då mrs Verlocs mor på sätt och vis skildes för gott från sina barn, brydde sig Winnie Verloc om att närmare efterforska vad som rörde sig i hennes bror. Det var ju uppenbart att den stackars pojken var upprörd bara. Så sedan hon följt sin mor till husets tröskel och än en gång försäkrat den gamla om att hon faktiskt kommit på en utmärkt metod att eliminera risken för att Stevie skulle kunna komma bort någon längre tid under sina vallfarter till sin gamla mor, tog hon sin bror under armen och började gå bort med honom. Stevie mumlade inte ens för sig själv, men med den känsla för brodern hon utvecklat ända sedan sina tidigaste barnaår, märkte hon ändå att pojken tydligen var mycket upprörd den här gången. Så under förebärande av att behöva stödja honom höll hon honom ännu hårdare under armen, och funderade samtidigt ut någon lämplig replik för att få honom ur den där sinnesstämningen.
”Jo, Stevie”, sade hon, ”nu får du ta ordentligt hand om mig när vi måste gå över gatan, och stiga på bussen först, så folk ser vilken duktig bror du är.”
Stevie reagerade med sin vanliga fromsinthet på denna vädjan om manligt beskydd. Men den smickrade honom tydligen. För han rätade på huvudet och spände ut bröstet.
”Var inte orolig, Winnie”, sade han. ”Inte vara orolig! Bussen går bra”, svarade han med ett samtidigt bestämt och stammande tonfall, som ägde en mans beslutsamhet och ett barns blyghet samtidigt. Han gick vidare, strong och säker, med en kvinna vid sin arm, men samtidigt sjönk hans underläpp neråt. Men där de fortsatte trottoaren fram längs denna breda, moddiga huvudgata, vars avsaknad av alla livets små behag så pinsamt avslöjades av myllret av gatlyktor, var deras rent yttre likhet med varandra så stor att de förbipasserande inte kunde undgå att lägga märke till den.
Utanför puben i hörnet, i en region där överflödet på gaslyktor nådde en rent ondskefull höjd, stod en fyrhjulig åkardroska med tom kuskbock vid trottoarkanten – det var som om någon bara lämnat den stående i rännstenen, eftersom den var så hopplöst utsliten och dålig. Mrs Verloc kände genast igen den. Ekipaget verkade så ytterligt bedrövligt, så fulländat groteskt in i minsta och makabraste detalj, som om det varit dödens egen droska, att mrs Verloc, med det medlidande kvinnan har så lätt för att känna för en häst (när hon inte själv sitter bakom den) utbrast i ett allmänt hållet:
”Stackars djur!”
Stevie tvärstannade genast, så att också systern hejdades med ett ryck.
”Stackars! Stackars!” upprepade han i undrande ton. ”Kusken stackars han också. Det sade han själv.”
Synen av den ensamma, utmärglade hästen övermannade honom helt. Svårt skakad blev han stående inför den och försökte ge uttryck för vad han nyligen upplevt och hört om hästens och människans nära förbundna eländen. Men svårigheten blev honom övermäktig. ”Stackars djur, stackars djur!” var allt han kunde få fram. Men det kändes inte tillräckligt kraftfullt, så han avslutade med ett ilsket fräsande: ”Skamligt!” Stevie hade förvisso inte ordet i sin makt, och kanske just därför saknade också hans tankar all klarhet och exakthet. Men i gengäld var hans känslor både starka och djupa. Det där enda ordet var laddat med all den indignation och fasa han kände inför det faktum att ett eländets barn sålunda kunde tvingas att utnyttja ett annats plåga – att den stackars kusken måste piska den stackars hästen, så att säga för sina stackars fattiga barns skull. Och Stevie visste hur det kändes att bli slagen. Visste det av egen bitter erfarenhet. Detta var en ond värld. Ond! Ond!
Mrs Verloc, hans enda syster, vårdare och beskyddare, förmådde inte nå sådana djup av insikt. Dessutom hade hon ju inte själv utsatts för kuskens magiska vältalighet. Så hon uppfattade inte de dolda djupen i detta enkla ”Skamligt”. Och följaktligen sade hon helt lugnt:
”Kom nu, Stevie. Du kan ändå inte göra något åt den saken.”
Hennes lydige Stevie fortsatte. Men nu hade han förlorat all stolthet, gick där och snubblade och mumlade fram halva ord och ord som skulle ha varit hela om de inte bestått av halvor som inte hörde samman med varandra. Det var som om han försökte pröva alla de ord han kunde minnas mot det han kände inom sig, för att finna något som gav adekvat uttryck för dessa känslor. Och till slut fann han äntligen de rätta orden. Han hejdade sig litet för att kunna uttala dem ordentligt:
”Ond värld för stackars människor.”
Så snart han givit uttryck för denna tanke blev han medveten om att han faktiskt redan kände till den, i alla dess konsekvenser. Detta förstärkte i hög grad den övertygelse han kände, men ökade samtidigt också hans indignation än ytterligare. Han hade en känsla av att någon borde straffas för detta – straffas strängt. Eftersom han inte var någon skeptiker, utan en djupt moralisk varelse, var han på sätt och vis utlämnad åt sin egen lidelsefulla rättfärdighet.
”Hemskt!” tillade han som en sammanfattning.
Systern förstod att han var ytterst upprörd.
”Men tyvärr kan ju ingen göra något åt det”, sade hon. ”Så kom nu. Är det så du tar hand om din syster?”
Stevie ökade omedelbart takten. Han satte en ära i att vara en god bror. Hans högtstående moral krävde att han skulle vara det. Men samtidigt plågades han av den upplysning som Winnie givit – Winnie som var en snäll människa. Att ingen kunde göra något åt det! Han vandrade dystert vidare, men plötsligt lystes hans ansikte upp. Precis som resten av människosläktet fann han, när han förbryllades inför världsalltets mysterium, en viss tröst i sin tillit till denna vår jords organiserade överheter,
”Polisen”, sade han tillitsfullt.
”Polisen är inte till för sådant”, meddelade mrs Verloc i tvär ton och skyndade vidare.
Stevies ansikte blev mycket längre. Han fortsatte att tänka. Ju mer han tänkte, dess mer halkade underkäken neråt. När han gav upp sina intellektuella övningar nuddade hakan nästan vid bröstet.
”Är den inte?” mumlade han, resignerat men ändå förvånat. ”Inte till för sådant?” Han hade skapat sig en idealbild av londonpolisen, som ett slags välgörenhetsinstitution för avskaffande av allt ont. Den där föreställningen om välgörenhet och att göra gott var nära förbunden med hans övertygelse om hur mäktiga männen i blått måste vara. Han hade alltid tyckt väldigt mycket om alla poliser, känt en oskuldsfull tillit till dem. Och nu plågades han plötsligt. Dessutom irriterades han av plötsligt inbrytande misstankar om att polisen alltså drev ett slags dubbelspel. För Stevie själv var alltid lika öppen och rättfram. Följaktligen kunde han inte fatta hur poliserna kunde gå omkring och bara låtsas. Till skillnad från systern, som satte sin lit till det yttre skenet i allt, ville han alltid gå till botten med allting. Nu fortsatte han sin pejling med en nästan ilsket framförd replik:
”Men vad är de till för då för, Winn? Vad är de till för? Säg mig det, du?”
Winnie ogillade alla former av polemik. Men eftersom det hon fruktade allra mest just nu var risken för att Stevie skulle sjunka ner i nattsvart dysterhet när det plötsligt gick upp för honom att han skilts från sin mor, vågade hon inte helt avvisa en fortsatt diskussion i detta ämne. Alltså gav hon honom, helt utan avsikt att vara ironisk, ett svar som kanske ändå inte var så onaturligt med tanke på att det kom från makan till mr Verloc, medlem av Röda centralkommittén, personlig vän med flera kända anarkister och varm vän av revolutionen.
”Vet du verkligen inte varför man har polisen, Stevie? De är ju till för att övervaka de fattiga och se till att de inte tar något från de rika.”
Hon undvek att använda verbet ”stjäla”, eftersom den sortens ord alltid gjorde hennes bror illa till mods. För Stevie var rent ömskinnat hederlig. Vissa enkla principer hade trumfats in i honom med sådan skärpa (just för att han var ”litet underlig”) att blotta beteckningen på vissa lagöverträdelser fyllde honom med fasa. Han tog alltid stärkt intryck av vad som sades till honom. Nu blev han både häpen och påverkad, och hans intelligens arbetade för högtryck.
”Men varför?” frågade han genast, mycket orolig.
”Får de inte ta något ens om de är hungriga? Måste de inte få ta då?”
Båda hade nu hejdat sig i sin vandring.
”Inte ens om de är jättehungriga”, svarade mrs Verloc, med hela sinneslugnet hos en person som aldrig har besvärats av problemen med välståndets fördelning. Just då var hon mest intresserad av om det inte snart skulle dyka upp en buss med den rätta färgen. ”Absolut inte. Men det är väl inget att prata om? Du behöver väl aldrig gå hungrig?”
Hon kastade en snabb blick på pojken, eller den unge mannen, som gick vid hennes sida. Hon såg honom som rar och sympatisk och tillgiven och bara en liten, liten aning underlig. Och hur skulle hon väl kunna se honom på något annat sätt, han som var det enda stänket av salt i hennes fadda och smaklösa liv – indignationens, modets, medlidandets, till och med självuppoffringens salt. Hon tillade inte: ”Och det skall du inte behöva göra heller så länge jag är i livet.” Men hon kunde mycket väl ha gjort detta, för hon hade vidtagit sina mått och steg för att ordna den saken. Mr Verloc var en mycket god make. Dessutom ansåg hon ärligt och uppriktigt att det var omöjligt att känna Stevie utan att tycka om honom. Nu utbrast hon plötsligt:
”Skynda dig, Stevie! Där kommer den gröna bussen – hejda den!”
Och Stevie, som stod där skälvande men medveten om sin betydelse, arm i arm med sin syster Winnie, höjde den lediga handen högt över sitt huvud mot den annalkande bussen, och lyckades helt i sin avsikt.
En timme senare tittade mr Verloc upp från tidningen han satt och läste bakom disken, eller i varje fall tittade på. Dörrklockans pinglande upphörde och han såg sin maka, Winnie, komma in och gå tvärs genom butiken på sin väg till husets inre, tätt följd av svåger Stevie. Mr Verloc tyckte om att se på sin hustru. Han fann henne högst tilltalande. Däremot märkte han inte ens svågern, eftersom en dyster och grubblande tankfullhet på sista tiden sänkt sig som en slöja mellan mr Verloc och sinnevärldens olika uppenbarelser. Han följde sin hustru med blicken, utan ett ord, som om han sett ett spöke. Den röst han använde till hemmabruk var stillsam och beslöjad, men här och nu sade han ingenting alls.
Det gjorde han inte heller vid middagen, dit hustrun som vanligt kallat honom med ett enda ord: ”Adolf.” Han slog sig ner och började äta utan övertygelse, med hatten tillbakaskjuten i nacken. Det var inte något slags känsla för friluftslivet, utan snarare hans många cafébesök i främmande land, som bar ansvaret för denna vana, som mängde in ett drag av oceremoniell ovisshet i mr Verlocs trohet mot den egna härden. Den spruckna klockan pinglade två gånger under måltiden, och båda gångerna reste han sig utan ett ord, försvann ut i butiken, och kom lika tyst in igen. Under dessa hans frånvaror blev mrs Verloc akut medveten om den tomma platsen vid sin högra sida, kände hur starkt hon saknade sin mor och såg rätt framför sig som en stenstod; och Stevie satt hela tiden och skrapade med fötterna, av samma skäl, som om golvet under bordet varit obehagligt varmt. När mr Verloc återkom från butiken, tyst som en grav, undergick mrs Verlocs blick en subtil förändring, och Stevie för sin del upphörde att sitta och skrapa med fötterna, eftersom han hyste en sådan stor och vördnadsfull respekt för sin systers make. Då och då vågade han ge honom en respektfullt medlidsam blick. För mr Verloc var ju ledsen.
På bussen hem hade Winnie inpräntat i honom att mr Verloc säkert skulle vara ledsen när de kom hem, och att man därför inte fick störa honom. Det som genom åren format Stevies försynt förskräckta tillbakadragenhet hade varit faderns vrede, herrar inackorderingars vana att bli irriterade och mr Verlocs benägenhet att drabbas av omåttliga svårmodsanfall. Alla dessa tre fenomen hade varit lätta att framkalla men inte lika lätta att förstå, och orsak nummer tre var den moraliskt allra starkast verkande – för mr Verloc var ju snäll. Modern och systern hade gjort detta etiska faktum till en orubblig grundval för hela hans värld. De hade skapat och upprättat och helgat det bakom mr Verlocs egen rygg, av skäl som inte hade något som helst med ett abstrakt moraltänkande att göra. Mr Verloc var inte ens medveten om saken. I rättvisans namn måste man helt enkelt slå fast att han inte hade en aning om att Stevie uppfattade honom som snäll. Men så var alltså fallet. Han var rentav den ende man som så vitt Stevie kände till var kvalificerad för detta omdöme, för inackorderingsherrarna hade kommit och gått och haft så liten kontakt med honom att de aldrig förefallit särskilt verkliga för hans del, utom möjligen som stövelinnehavare. Och vad fadern och hans disciplinära åtgärder angår, så hade modern och systern i sin tröstlöshet avstått från att alls försöka skapa en snällhetsteori om den mannen och tvinga på hans offer en sådan teori. Det skulle ha varit alltför grymt. Faktiskt var det ju rentav möjligt att Stevie inte skulle ha trott dem. Men när det gällde mr Verloc var Stevies tro både brinnande och äkta. Mr Verloc var klart och uppenbarligen på något mystiskt sätt snäll. Och en snäll människas svårmod är något upphöjt och vördnadsvärt.
Stevie sände sin svåger den ena vördnadsfullt medlidsamma blicken efter den andra. Mr Verloc var ledsen. Aldrig tillförne hade Winnies bror upplevt en sådan nära förening för egen del med mysteriet om den mannens snällhet. Han förstod svågerns ledsenhet. Och Stevie var ledsen själv. Väldigt ledsen. Precis samma sorts ledsenhet. Och eftersom Stevies uppmärksamhet nu riktats på detta obehagliga tillstånd, kunde han bara inte hålla fötterna still. Han brukade ju ge uttryck för sina känslor genom att röra på armar och ben.
”Håll fötterna stilla, kära du”, sade mrs Verloc, ömt och bestämt samtidigt. Och sedan vände hon sig mot maken och sade med ett tonfall, vars lugna likgiltighet var ett mästerstycke av instinktiv takt: ”Tänker du dig ut i kväll?”
Det föreföll som om själva tanken var mr Verloc motbjudande. Han skakade dystert på huvudet och satt där sedan med sänkt blick och tittade under minst en minut på den ostbit han hade på tallriken. När minuten gått reste han sig och gick – raka vägen ut tydligen, för butiksklockan pinglade strax efteråt. Men detta hans inkonsekventa beteende berodde inte på någon önskan att göra sig obehaglig för hustrun, utan enbart på den obetvingliga rastlöshet som plågade honom. Han hade ingen vettig orsak att gå ut. Det han sökte stod ändå inte att finna någonstans i London. Ändå gick han ut. Gick ut för att lotsa fram en hel kortege av dystra tankar längs de mörka gatorna, längs de klart upplysta gatorna, in i ett par pubar och ut därifrån igen, som i ett halvhjärtat försök att roa sig. Det slutade med att han återvände till sitt hotade hem, där han trött och dyster slog sig ner bakom disken. De dystra tankarna började ivrigt flockas omkring honom som en skock hungriga svarta hundar. Så småningom låste han dörren och stängde av gasen och tog med sig tankarna upp till sovrummet – förvisso ett trist sällskap för en man som tänker gå till sängs. Hustrun hade gått upp en stund tidigare, och hennes fylliga former som avtecknade sig under täcket, huvudet på kudden och handen som vilade under hakan erbjöd en trösterik bild av en redan halvsovande människa med perfekt balans i själen. De stora ögonen var vidöppna men ointresserade av omvärlden, två mörka brunnar mot sängklädernas skira vithet. Hon rörde sig inte ens när han kom.
Hon var en människa med ett jämnt lynne, djupt och innerligt övertygad om att det aldrig kunde vara nyttigt att gå på djupet med någonting. En instinkt som hon gjort till sin ledstjärna och sin styrka. Men trots allt hade mr Verlocs tunga tystlåtenhet de här dagarna ändå påverkat henne en del. Faktiskt började den rentav gå henne på nerverna. Hon rörde sig fortfarande inte där hon låg, men sade i lugn ton:
”Du drar på dig en förkylning om du går omkring i strumplästen på det viset.”
Repliken, som så väl anstod en omtänksam hustru med kvinnans känsla för vardagens problem, överraskade mr Verloc. Han hade ställt ifrån sig kängorna i undervåningen, men glömt att ta på sig tofflorna, och alltsedan han kom in hade han tassat omkring i sovrummet som en björn i bur. Hustruns replik hejdade honom och han ställde sig att stirra på henne med en uttryckslös sömngångarmin, så länge att mrs Verloc till slut rörde litet på sig där hon låg. Men bara på lemmarna, det svarthåriga huvudet vilade fortfarande orörligt mot den vita kudden, handen låg kvar under hakan och de stora, mörka ögonen stirrade fortfarande oseende framför sig.
Makens uttryckslösa blick och den plötsliga tanken på att hennes mors rum på anda sidan trappan nu stod tomt fyllde henne plötsligt med en intensiv känsla av ensamhet. Hon hade aldrig levat skild från sin mor tidigare. De hade stått varandra nära också i rummet. Hon upplevde starkt den saken, och sade till sig själv att nu var modern borta – borta för alltid. Mrs Verloc gjorde sig aldrig några illusioner. Men hon hade i alla fall Stevie kvar.
”Jag fattar bara inte varför mamma gjorde som hon gjorde”, sade hon. ”Det verkar ju inte vettigt. Hon hade ju inte den ringaste orsak att tro att du hade fått nog av henne. Det är rent elakt av henne att bara lämna oss på det viset.”
Mr Verloc var ingen beläst person. Hans förråd av citat och allmänna talesätt var mycket begränsat, men det fanns något i omständigheterna kring svärmoderns flyttning som fick honom att tänka på råttorna som lämnar det sjunkande skeppet. Det var nära att han gav luft åt den tanken. För han hade blivit både misstänksam och bitter. Var det tänkbart att den gamla hade så fint väderkorn? Men i nästa ögonblick insåg han själv hur oresonlig en sådan misstanke var, och höll inne med den. Men inte helt, dock. För han mumlade dystert:
”Kanske var det bäst som skedde.”
Han började klä av sig. Mrs Verloc låg stilla, alldeles stilla, med drömmande, lugnt Stirrande ögon. Och bråkdelen av en sekund var det som om också hennes hjärta blev lika stilla. Hon var ”inte riktigt sig själv” den kvällen, som uttrycket lyder, och nu slog det henne med en viss kraft att en enkel mening som denna kan ha flera olika betydelser – de flesta obehagliga. Varför var det kanske bäst som skedde? Hur kunde det vara det? Men hon vaktade sig för att hamna i de ofruktbara spekulationernas fålla. Ty detta bekräftade bara hennes övertygelse om att det inte var nyttigt att forska för djupt i saker och ting. I stället tog hon, praktisk och på sitt sätt utstuderad som hon var, utan vidare dröjsmål upp frågan om Stevie; för henne var målmedvetenheten något av en stark och aldrig svikande instinkt.
”Jag har då ingen aning om hur jag skall bära mig åt för att pigga upp pojkstackarn så han kommer över de här närmaste dagarna. Han lär väl komma att gå här som en osalig ande hela dagarna, tills han vänjer sig vid att mamma inte bor kvar här längre. Och han som är en sådan rar och duktig pojke. Jag skulle aldrig klara mig utan honom.”
Mr Verloc fortsatte att befria sig från sina klädesplagg, med hela den ohörande koncentrationen hos en man som klär av sig mitt i en väldig och steril öken av ensamhet. För så ogästvänlig föreföll honom just nu denna vår fagra jord, allas vårt gemensamma arv. Allt var så tyst och stilla både inne och ute, att det ensamma tickandet från klockan ute i trappan smög sig in i rummet som om det ville ha sällskap.
Mr Verloc kröp ner i sängen på sin egen sida och låg där sedan alldeles tyst bakom sin makas rygg. De tjocka armarna vilade ensamma och övergivna över sängtäcket, som fällda vapen eller förkastade verktyg. I det ögonblicket var han snubblande nära att berätta för sin fru. Ögonblicket verkade lämpligt för just den saken. Där han låg på rygg kastade han en sidoblick på henne och såg de fylliga axlarna draperade i vitt, såg på hennes bakhuvud med håret som gjorts i ordning för natten i tre flätor, ombundna med svarta band. Och det fick honom att avstå. Mr Verloc älskade sin maka så som man bör älska sin hustru – äktenskapligt, alltså, med den känsla och hänsyn man bör visa sin viktigaste egendom. Detta huvud som gjorts redo för natten, dessa fylliga axlar, utstrålade något heligt – den helighet som hör den husliga friden till. Hon rörde sig inte en tum, låg där bara som en vilande staty; och han mindes hennes vidöppna ögon som stirrade rätt ut i rummet. Och den ryktbare hemlige agenten D, mannen som försett framlidne baron Stott-Wartenheim med så alarmerande rapporter, var inte den som stövlade rätt in i sådana mysterier. Därtill var han alltför lättskrämd. Dessutom var han indolent, med den lättja som så ofta är hemligheten bakom en människas snällhet. Följaktligen avstod han från att röra vid detta mysterium, avhölls från det av sin kärlek, sin försagdhet och sin lättja. Det skulle säkert komma ett nytt tillfälle. I flera minuter bar han sitt lidande utan ett ord ut i rummets sömniga tystnad. Men sedan skingrade han denna tystnad med en beslutsamt framförd replik:
”Jag reser till kontinenten i morgon.”
Kanske hade hans fru redan somnat. Det var omöjligt att avgöra. Men faktiskt hade mrs Verloc hört honom. Hennes ögon var fortfarande vidöppna och hon låg mycket stilla, stärkt i sin instinktiva övertygelse om att det inte är bra att skärskåda saker och ting alltför noga. Ändå var det på intet sätt ovanligt att mr Verloc for till utlandet då och då. Han fick ju en stor del av sitt varulager från Paris och Bryssel. Och det hände ofta att han reste över och gjorde sina inköp personligen. Det höll på att bildas en liten utvald gemenskap av amatörer kring butiken vid Brett Street, en hemlig sekt av just det slag som passade allra bäst för de förehavanden som mr Verloc ägnade sig åt, denne mr Verloc som genom en mystisk samklang av kynne och nödvändighet liksom utvalts till att vara en hemlig agent livet igenom.
Han väntade litet och tillade sedan: ”Jag blir borta en vecka eller möjligen fjorton dagar. Säg åt mrs Neale att komma på dagarna.”
Mrs Neale arbetade som städerska på Brett Street. Hon var offer för ett äktenskap med en suput till snickare och hade massor av småbarn att försörja. Hon hade röda armar och gick klädd i ett säckvävsförkläde som nådde henne ända till armhålorna, och utstrålade fattigdomens hårda rädsla, med sin andedräkt av såplödder och rom, med sin bullrande skurning och sitt skrammel med hinkar.
Mrs Verlocs svar var laddat med mening, men uttalades i likgiltigast tänkbara ton:
”Inte behöver jag ha det fruntimret här hela dagarna. Jag klarar mig alldeles utmärkt med bara Stevie till hjälp.”
Hon lät den ensamma klockan därute ticka in ytterligare femton knäppningar i evighetens avgrund och frågade sedan:
”Skall jag släcka?”
”Släck”, sade mr Verloc med beslöjad röst.