Polisintendenten tog en droska från Soho i riktning mot Westminster och trädde snart ut i själva hjärtpunkten av det imperium där solen aldrig går ner. Han hälsades med honnör av några stora och kraftiga konstaplar, som inte verkade över sig imponerade av sin uppgift att bevaka denna upphöjda plats. Han fortsatte genom en inte särskilt upphöjd port in i det hus som för många miljoner människor är Huset över alla andra hus, och därinne träffade han så småningom den livlige och revolutionäre Toodles.
Den prydlige unge mannen dolde väl sin förvåning över att få återse polisintendenten så snabbt; han hade blivit tillsagd att hålla utkik efter honom framemot midnatt. Att mannen dök upp så tidigt uppfattade Toodles som ett tecken på att det hela – vad det nu kunde vara för något – måste ha slagit fel. Med den lätthet för sympati och medkänsla som hos trevliga unga män så ofta är sammankopplad med ett muntert och lättsamt kynne, började han genast tycka synd både om den store man han kallade ”chefen” och om polisintendenten, vars ansikte föreföll honom om möjligt stelare än tidigare och rent fantastiskt långt. ”Underlig typ – och så utländsk han ser ut”, tänkte han för sig själv och log sitt vänligt lättsamma leende redan när de ännu var ett stycke ifrån varandra. Och så snart de möttes brast han ut i en flod av ord, i den välvilliga avsikten att hjälpa den andre över hans misslyckande med ord, ord, ord. Han kunde berätta att det föreföll som om det stormanlopp som planerats för denna kväll höll på att rinna ut i sanden. En enklare hantlangare till ”det där vidundret Cheeseman” hade haft ordet mycket länge, och tråkade ut ett mycket glest besatt underhus något rent enormt med ett myller av skamlöst ohederlig statistik. Han själv, Toodles alltså, hade de bästa förhoppningar om att mannen när som helst skulle ha tråkat ner de få kvarvarande till en uträkning. Fast å andra sidan hade han kanske bara till uppgift att prata på så att det där matvraket Cheeseman skulle få äta sin middag i lugn och ro. Hur som helst skulle det vara stört omöjligt att övertala Chefen att fara hem redan.
”Han tar säkert gärna emot er genast. Han sitter alldeles ensam på sitt rum här och tänker på alla havets fiskar”, avslutade Toodles i lätt ton. ”Så kom med bara.”
Sitt vänliga sätt till trots var den unge (oavlönade) privatsekreteraren ändå inte fri från våra vanliga mänskliga svagheter. Visserligen ville han inte medvetet plåga den stackars polisintendenten, som tycktes honom ge en god och anslående bild av en människa som har rört till det ordentligt för sig. Men samtidigt var hans nyfikenhet alltför stor för att kunna hejdas av mänsklig medlidsamhet allena. Så med eller mot sin vilja måste han ändå fram med frågan:
”Och er skarpsill?”
”Fick honom”, svarade polisintendenten. Svaret var kort men inte avvisande.
”Skönt att höra. Stora män tycker rent rasande illa om att bli besvikna i småsaker, nämligen.”
Det var som om detta djupsinniga påpekande givit anledning till eftertanke också för den erfarne och garvade Toodles. Hur som helst yttrade han därefter inte ett ord på dryga två sekunder. Men sedan bröt han sin långa tystnad igen:
”Roligt att höra. Men … egentligen … rör det sig verkligen om en sådan småsak som ni hela tiden antyder?”
”Vet vi vad man understundom kan göra med en skarpsill?” motfrågade polisintendenten.
”Ja, ibland lägger man den i en sardinask”, sade Toodles leende. Hans kunskaper på det fiskindustriella området var visserligen ganska nymornade, men dock oerhört mycket mer vittomfattande än hans vetande om andra industrigrenar. ”Det finns sardinkonservfabriker på spanska kusten som …”
Här avbröt polisintendenten bryskt den unge statsmannalärlingen.
”Visst, visst. Men det händer också ibland att man kastar en skarpsill i vattnet för att fånga en val.”
”En val! Kan man tänka sig!” utbrast Toodles vördnadsfullt. ”Så det är en val ni är ute efter, egentligen?”
”Inte riktigt. Snarare en hundhaj. Men ni känner kanske inte till hundhajen?”
”Jodå. Vi formligen vadar i speciallitteratur långt upp över öronen – hela hyllor med böcker i ämnet – illustrerade … Hundhajen är ett otrevligt och alltigenom obehagligt djur, med skurkaktigt yttre, slät nuna och mustascher.”
”På pricken”, berömde polisintendenten honom. ”Enda skillnaden är att min är slätrakad. Ni har säkert träffat honom Det är en klipsk och intelligent haj.”
”Skulle jag ha träffat honom?” utbrast Toodles klentroget. ”Det har jag då sannerligen svårt att föreställa mig.”
”Nånå, ni har säkert träffats på Explorers Club”, sade polisintendenten lugnt. Toodles verkade nästan skrämd när han hörde denna ytterst exklusiva klubb nämnas, och tvärstannade.
”Nu pratar ni väl ändå i nattmössan?” protesterade han. ”Vad menar ni? Skulle en sådan typ kunna vara medlem där?”
”Hedersmedlem”, mumlade polisintendenten mellan sammanbitna tänder.
”Milda himlar!”
Toodles verkade så uppskakad att polisintendenten inte kunde hålla tillbaka ett litet leende.
”Men detta är givetvis strikt oss emellan”, sade han.
”Det var då sannerligen det värsta jag har hört i hela mitt liv”, förklarade Toodles, men så matt som om förvåningen på bara en sekund berövat honom all hans bubblande vitalitet.
Polisintendenten såg allvarligt på honom. Hela resten av vägen fram till den store mannens rum bevarade Toodles en djup och chockerad tystnad, som om han fann det direkt förolämpande av polisintendenten att avslöja något så osmakligt och oroande. För detta kull störtade ju hela hans barnatro på Explorers Clubs ytterst selektiva invalsmetoder, på dess ädla renhet över huvud taget. Unge Toodles var revolutionär endast i politiken; sina föreställningar på umgänges- och privatlivets område ville han helst bevara ograverade under alla de år som kunde förlänas honom här på jorden, som han betraktade som ett på det hela taget ganska trevligt ställe.
Framme vid dörren drog han sig åt sidan.
”Gå rätt in utan att knacka bara”, sade han.
Tunga skärmar av grönt siden över samtliga ljuspunkter åstadkom en aura av skymning i djup skog inne i rummet. De där arroganta ögonen var den store mannens svagaste punkt rent fysiskt. Så han utnyttjade alla möjligheter att vila dem litet. När polisintendenten kom in, såg han till en början bara en stor, blek hand, som stöttade upp ett stort huvud och dolde överdelen av ett stort, blekt ansikte. På skrivbordsskivan stod en öppnad depeschlåda och bredvid den låg några avlånga pappersark och en handfull gåspennor. Men det var också allt som fanns på hela den stora, ödsliga bordsytan, bortsett från en liten bronsstatyett i toga, som föreföll egendomligt vaksam i sin dunkla orörlighet. Polisintendenten bjöds genast att sätta sig ner och gjorde så. Hans mest framträdande yttre kännetecken, det långa ansiktet, det svarta håret, gängligheten, gav honom ett ännu mer utländskt utseende än vanligt här i detta svaga ljus.
Den store mannen visade varken överraskning eller iver, visade inga känslor över huvud taget. Den hållning han intagit för att vila sina plågade ögon verkade närmast meditativ. Och han ändrade inte ställning när Polisintendenten kom in. Men tonfallet var ingalunda drömmande när han sade:
”Nå! Har ni redan kommit på något? Det var raskt marscherat – då har ni alltså upptäckt något oväntat redan vid första steget.”
”Kanske inte direkt oväntat, sir Ethelred. Man kan kanske uttrycka det så att jag fann ett själstillstånd.”
Den store mannen rörde sig en aning.
”Uttryck er litet tydligare, tack”, sade han.
”Gärna, sir Ethelred. Det är ju ett känt faktum att de flesta brottslingar ibland kan känna ett oemotståndligt behov av att bekänna – att lägga fram hela sanningen om sitt brott – för någon. Ofta nog faktiskt för polisen. Och denne Verloc, som Heat var så angelägen om att dölja, råkade befinna sig i just detta speciella själstillstånd. Han formligen grät ut vid mitt bröst, bildligt talat. Jag behövde bara viska till honom vem jag var och tillägga ’Jag vet redan att det är ni som står bakom den här historien’. Det måste ha kommit som en blixt från klar himmel för honom att vi redan kände till den saken, men han tog det ändå med fattning. Häpnaden inför detta fantastiska sakförhållande tystade honom på intet sätt. Allt som återstod för min del var bara att ställa två frågor till honom: Vem var det som fick er att göra det? och Vem var gärningsmannen? Hans svar på den första frågan var både uttömmande och känsloladdat. Vad den andra angick, så förefaller det som om mannen med bomben varit hans egen svåger … bara pojken ännu … en svagsint stackare … Det är en ganska egendomlig historia, men kanske alltför lång för att jag skall kunna sammanfatta den just nu.”
”Vad har ni alltså fått fram?” frågade den store mannen.
”För det första har jag fått veta att den frigivne fången Michaelis inte hade något med saken att göra, trots att pojken faktiskt hade varit på besök hos honom i hans stuga på landet och rest därifrån först klockan åtta i morse. Med all sannolikhet vet Michaelis fortfarande ingenting om vad som hänt.”
”Är ni säker på den saken?” frågade den store mannen.
”Helt säker, sir Ethelred. Denne Verloc for dit ut i morse och gav sig iväg med pojken, under förevändning av att de skulle ta en promenad i omgivningen. Och eftersom det inte var första gången han gjorde detta, hade Michaelis ingen orsak att misstänka att det rörde sig om något särskilt. Och vad resten anbelangar, så var denne Verloc så indignerad och öppenhjärtig att jag fick alltsammans klarlagt – till full evidens. Han hade drivits nästan till galenskap genom en märklig föreställning som ni eller jag skulle ha svårt för att ta på allvar, men som uppenbarligen gjorde ett synnerligen starkt intryck på Verloc.”
Medan den store mannen satt där alldeles stilla och vilade ögonen i skydd av sina händer, gav polisintendenten honom en sammanfattning av vad mr Verloc haft att säga om mr Vladimirs uppträdande och karaktär. Det föreföll som om polisintendenten inte ville frånkänna mr Vladimir en viss begåvning. Men den store mannen sade efteråt bara:
”Det verkar ju helt fantastiskt från början till slut.”
”Gör det? Snarast verkar det ju som ett slags ondskefullt skämt. Men tydligen tog Verloc det på allvar. Han kände sig hotad. Tidigare hade han nämligen stått i direkt kontakt med gamle Stott-Wartenheim själv, och börjat uppfatta sig som helt oumbärlig för ambassaden. Så det blev naturligtvis ett synnerligen bittert uppvaknande. Jag skulle väl tro att han helt enkelt tappade huvudet. Han blev rädd och rasande. Jag fick faktiskt ett intryck av att han trodde att folket på ambassaden var fullt i stånd att inte bara stryka honom från sin lönelista utan också förråda och avslöja honom på något sätt”
”Hur länge var ni tillsammans med honom?” frågade den store med munnen dold bakom den ena av de stora händerna.
”I cirka fyrtio minuter, sir Ethelred, på ett illa beryktat ställe som heter Continental Hotel, inne på ett rum som jag för övrigt tog mig friheten att hyra för natten. Han var starkt påverkad av den reaktion som följer på brottet. Mannen kan under inga omständigheter betecknas som en förhärdad brottsling. Det är uppenbart att det aldrig var hans mening att den stackars pojken – hans svåger – skulle bli dödad. Det märktes att den saken kommit som en svår chock för honom. Kanske är han en mycket känslig människa. Kanske tyckte han rentav om pojken – vad vet jag? Sannolikt hoppades han väl att pojken skulle kunna lägga ut bomben och komma undan, och i så fall skulle det ju ha varit nästan omöjligt att klara upp historien. Och normalt sett var ju det värsta som alls kunde hända att pojken kunde ha blivit arresterad.”
Polisintendenten tystnade och tänkte efter ett ögonblick.
”Men hur han alls kunde hoppas på att hans egen andel i historien skulle ha kunnat döljas i så fall, det är mer än jag kan fatta”, fortsatte han, okunnig som han var om stackars Stevies hängivna dyrkan av mr Verloc (som var snäll) och hans högst speciella tystlåtenhet, som i den gamla historien med fyrverkeriet i trappan i många år motstått alla hans älskade systers försök att klara upp saken, med lämpor och vädjanden, övertalningar och vrede. Stevie var nämligen lojal.
”… Nej, det fattar jag inte. Kanske funderade han aldrig på den sidan av saken. Liknelsen är kanske litet djärv, sir Ethelred, men hans förtvivlade tillstånd kom mig faktiskt att tänka på en impulsiv stackare som begått självmord i hopp om att på så sätt få ett slut på alla sina bekymmer, men snabbt upptäckt att så ingalunda var fallet.”
Polisintendenten lade fram sin liknelse i ursäktande ton. Men den sortens målande språk kan faktiskt vara mycket talande, och den store mannen tog på intet sätt illa upp. Det började rycka litet i den stora kroppen, som halvt suddades ut i den gröna sidenskärmsskymningen, och i det stora huvudet som stödde sig mot den stora handen. Samtidigt hördes ett hackigt men ganska kraftfullt ljud. Den store mannen skrattade.
”Vad gjorde ni med honom efteråt?” frågade den store.
Svaret kom snabbt och beredvilligt:
”Han verkade så angelägen om att få återvända till sin fru i butiken, att jag lät honom gå, sir Ethelred.”
”Verkligen? Men flyr han inte då?”
”Det tror jag med förlov sagt inte alls. För vart skulle han ta vägen? Och man får inte glömma att han också måste ta hotet från sina kamrater med i beräkningen. Han har ju sin post att tänka på. Hur skulle han kunna förklara för dem att han bara lämnade den? Men jag tror inte att han skulle göra något ens om han hade sin fulla frihet att handla. För ögonblicket är han så förlamad rent psykiskt att han säkert inte förmår fatta några beslut alls. Vartill kommer att om jag hade arresterat honom genast, skulle jag därmed ha bundit mig för ett bestämt handlande innan jag hunnit inhämta er åsikt i frågan.”
Den store mannen reste sig tungt, en mörk och imponerande gestalt i rummets gröna dunkel.
”Jag skall tala med justitieministern redan i kväll, så hör jag av mig till er i morgon bittida. Har ni något mer att berätta just nu?”
Också polisintendenten hade rest sig och stod där mager och smidig mittemot den store.
”Det tror jag inte, sir Ethelred, såvida ni inte vill ha de närmare detaljerna i …”
”Nej. Nej tack, inga detaljer.”
Det var som om den väldiga, dunkla gestalten ryggade tillbaka i rent fysisk skräck för detaljer; och sedan rörde den sig framåt, svällde ut till något tungt och enormt och sträckte fram en väldig hand: ”Och mannen är alltså gift?” sade han.
”Ja, sir Ethelred”, svarade polisintendenten och tryckte vördnadsfullt den framsträckta handen. ”Han är förenad med en äkta lagvigd maka i ett äkta och respektabelt lagligt äktenskap. Han berättade för mig att han efter det där samtalet på ambassaden helst skulle ha velat ge sig iväg och börja på nytt någon annanstans, skulle ha velat sälja butiken och lämna landet – om han inte hade varit så säker på att hans fru aldrig skulle gå med på att emigrera. Kan man alls tänka sig ett säkrare bevis för vilka band som förenar de båda än detta”, fortsatte han, med en klang av bitterhet i stämman, för också hans egen hustru hade ju blankt vägrat att alls tänka på att lämna England. ”Jodå, hon är hans lagvigda hustru. Och offret var hans laglige svåger. Så ur vissa synpunkter står vi alltså inför ett rent familjedrama.”
Här log polisintendenten litet. Men det föreföll som om den store mannens tankar vandrat vida hän till något annat, kanske till frågor rörande hans lands inrikespolitik, det slagfält där han utkämpade sitt korståg mot den onde och slemme Cheeseman. Så polisintendenten drog sig tillbaka, tyst och oförmärkt. Det var som om han redan vore glömd.
Han hade ju sitt eget korståg att tänka på. För denna historia, som av någon orsak irriterade överkommissarie Heat så till den grad, föreföll honom som ett hart när himlasänt tillfälle att starta ett korståg. Han kände sig starkt benägen att inleda det genast. Under sin långsamma vandring hemåt mediterade han en hel del över den saken och grubblade över mr Verlocs psykologi, med en egenartad blandning av motvilja och tillfredsställelse. Han gick hela vägen hem. Eftersom det var mörkt i salongen gick han raka vägen upp och tillbringade sedan en stund i sovrummet och toalettrummet med att byta kläder. Han rörde sig fram och åter mellan rummen som en tänkande sömngångare. Men han skakade av sig den stämningen innan han lämnade hemmet igen, för att ansluta sig till sin maka hemma hos Michaelis framstående beskyddarinna.
Han visste att han var välkommen där. När han kom in i den mindre av de båda salongerna upptäckte han sin fru i ett litet sällskap framme vid pianot. En ung kompositör på väg mot berömmelsen satt på en pianopall och föreläste för två tjocka män med gamla ryggar och tre slanka kvinnor vilkas ryggar såg unga ut. Värdinnan satt bakom sin skärm som vanligt, men hade bara två gäster hos sig därinne, en man och en kvinna, som satt bredvid varandra i var sin länstol vid soffans fot. Hon log mot polisintendenten.
”Jag hade nästan givit upp hoppet om att få se dig här i kväll”, sade hon. ”Annie sade …”
”Jag vet. Jag trodde inte själv att jag skulle bli klar med arbetet så snart.”
Han tillade i lägre ton: ”Och det gläder mig mycket att kunna informera dig om att Michaelis går helt fri från alla misstankar …”
Den före detta fångens beskyddarinna reagerade snarast med en viss indignation.
”Hur så? Menar du att ni var så dumma att ni satte honom i samband med detta …”
”Kalla oss inte dumma för den sakens skull”, avbröt polisintendenten henne, men i vördnadsfull ton. ”Han är intelligent nog … skicklig nog för något sådant.”
Det blev tyst. Mannen i länstolen hade upphört att tala med sin dam och såg lätt småleende på värdinnan och den nyanlände gästen.
”Jag vet inte om ni har träffats tidigare”, sade den framstående damen.
Mr Vladimir och polisintendenten presenterades för varandra och erkände varandras existens med oklanderlig men litet vaksam hövlighet.
”Han har skrämt mig något alldeles förfärligt”, förklarade damen bredvid mr Vladimir plötsligt och gjorde en liten rörelse med huvudet mot gentlemannen i fråga. Polisintendenten och damen i fråga var gamla bekanta.
”Du verkar förstås inte särskilt skrämd”, sade han efter att ha skärskådat henne litet. Samtidigt tänkte han i sitt stilla sinne att i detta hus träffade man tydligen förr eller senare alla människor. Mr Vladimirs rosiga anlete log gärna, eftersom han var en kvick och humoristisk person, men blicken var hela tiden allvarlig, som blicken hos en dömd brottsling.
”Han försökte i alla fall”, förklarade damen.
”Det var säkert bara gamla vanan”, sade polisintendenten, därtill driven av en oemotståndlig impuls.
”Vi pratade om explosionen i Greenwich Park”, fortsatte damen med sin långsamma, smekande röst, ”och han påstod att vi kan vänta oss alla möjliga fasor snart. Det förefaller som om vi borde rysa vid blotta tanken på vad som kommer att hända, om man inte skoningslöst sätter stopp för de där människorna världen över. Jag hade inte en tanke på att saken kunde vara så allvarlig.”
Mr Vladimir låtsades som om han inte hörde på. Han böjde sig fram mot soffan och inledde ett lågmält och vänskapligt samtal med värdinnan, men hörde ändå polisintendentens nästa replik:
”Ja, jag tvivlar inte på att mr Vladimir har sina mycket bestämda aningar om den historiens verkliga betydelse.”
Mr Vladimir undrade i sitt stilla sinne vad den där förbannade polisen egentligen var ute efter. Eftersom han härstammade från människor som i generationer toppridits av en godtycklig envåldsmakts redskap, var han rädd för polisen både som individ och som medborgare i sitt land. Det var en nedärvd rädsla, bortom allt omdöme, förnuft och erfarenhet. Den var medfödd hos honom, som hos alla i hans land. Men denna känsla, närmast jämförlig med den irrationella avsky en del av oss hyser för katter, förhindrade inte att han samtidigt hyste ett ofantligt förakt för den brittiska polisen. Så han sade det han hade att säga till den framstående damen och vände sig sedan en aning i stolen.
”För att vi har mer erfarenhet av de där figurerna än ni, menar ni?” sade han. ”Ja, det är sannerligen riktigt. Vi drabbas både hårt och vidrigt av deras aktiviteter, medan ni …” Där tvekade mr Vladimir ett ögonblick och log litet förvirrat. ”Medan ni gärna och villigt tolererar dem mitt ibland er”, avslutade han sedan, med ett leende som avslöjade en smilgrop i vardera kinden. Och sedan tillade han, i allvarligare ton: ”Kanske kan man rentav säga: därför att ni gör detta.”
Polisintendenten sänkte bara blicken, och samtalet upphörde. Nästan direkt efteråt tog mr Vladimir avsked av sin värdinna. Och så snart han lämnat henne reste sig polisintendenten, han också.
”Och jag som trodde att du tänkte stanna och följa Annie hem”, sade Michaelis beskyddarinna.
”Jag upptäckte att jag har en sak till att göra i kväll.”
”I samband med …?”
”Ja … på sätt och vis.”
”Vad rör den sig egentligen om, den här förfärliga historien?”
”Det är svårt att säga, men det skulle inte förvåna mig om det hela utvecklades till en cause célèbre”, svarade polisintendenten.
Sedan skyndade han ut ur salongen. Mr Vladimir var kvar ute i hallen, och höll just på att svepa en stor sidenhalsduk om halsen. Bakom honom väntade en betjänt med hans överrock. En annan betjänt stod beredd att öppna dörren för honom. Också polisintendenten fick hjälp med rocken och med dörren. Han gick nedför yttertrappan och stannade sedan, som om han funderade på vart han skulle ta vägen. När mr Vladimir upptäckte den saken – dörren hölls fortfarande öppen – dröjde han sig kvar i hallen, tog fram en cigarr och bad om eld. Han fick det begärda av en äldre man, som inte var iförd livré. Men tändstickan slocknade. Då stängde betjänten dörren igen och mr Vladimir tände sakta och omsorgsfullt sin stora havanna. Men när han till slut lämnade huset fann han till sin vämjelse att ”den där förbannade polisen” fortfarande stod kvar därute.
”Väntar han kanske på mig?” tänkte mr Vladimir och såg sig om efter en droska. Men ingen syntes till. Ett par ekipage stod och väntade vid trottoarkanten, med fridfullt lysande vagnslyktor och hästar som stod så stilla som om de varit huggna i sten. Kuskarna satt lika stilla i sina stora pälskappor, så stilla att inte ens de vita snärtarna på deras piskor rörde sig. Mr Vladimir började gå trottoaren fram, och den ”förbannade polisen” slöt upp bredvid honom. Han sade inte ett ord. Efter fyra steg började mr Vladimir känna sig både rasande och osäker samtidigt. Så här kunde det inte fortsätta!
”Vidrigt väder i kväll”, morrade han ilsket.
”Milt”, svarade polisintendenten med likgiltig röst. Han gick tyst några steg och sade sedan i nonchalant ton: ”Vi har lagt vantarna på en viss Verloc.”
Mr Vladimir varken snubblade eller raglade till utan fortsatte lugnt att gå. Men han kunde inte hejda det lilla: ”Vad säger ni?” som for upp genom hans strupe. Polisintendenten upprepade inte sin replik. I stället sade han, i samma lugna ton: ”Ni känner honom redan.”
Mr Vladimir stannade, och frågade med guttural röst:
”Vad får er att påstå något sådant?”
”Det är inte jag som påstår det. Det är Verloc.”
”Måste vara en lögnaktig hund av värsta slaget”, sade mr Vladimir med ett återfall i orientalisk fraseologi. Men inom sig kände han en ren bävan inför detta vittnesbörd om den brittiska polisens mirakulösa skicklighet. Vittnesbördet om hur fel han haft kom så plötsligt att han kände sig direkt illamående. Han kastade ifrån sig cigarren och fortsatte.
”Det allra bästa med denna historia är”, fortsatte polisintendenten lugnt, ”att den ger en sådan strålande utgångspunkt för en kampanj som blir allt nödvändigare – nämligen att rensa vårt land från alla dessa politiska spioner och agenter för främmande makter och den sortens … ja, hundar … i största allmänhet. Jag har alltid uppfattat dem som ett i hög grad störande element, rentav en fara för säkerheten här. Men vi kan ju inte gärna röka ut dem en och en. Enda sättet är att göra det riktigt vidrigt obehagligt för deras uppdragsgivare att hålla sig med den sortens agenter. För eländet börjar ta sig direkt oanständiga former. Farliga också, för oss här ilandet.”
Mr Vladimir stannade till på nytt.
”Rättegången mot denne Verloc kommer att ge allmänheten klart besked om både farorna och oanständigheten.”
”Ingen människa tror väl på vad en sådan lögnhals står och säger”, förklarade mr Vladimir föraktfullt.
”Rikedomen på exakta detaljer kommer säkert att övertyga alla och envar”, förklarade polisintendenten välvilligt.
”Så ni tänker på fullt allvar gå så långt?”
”Mannen är redan överbevisad, så vi har inget val.”
”Men allt ni kan åstadkomma därmed blir ju att ni direkt uppmuntrar dessa revolutionära skurkar”, protesterade mr Vladimir. ”Varför vill ni absolut ställa till med en skandal? Av moraliska skäl?”
Mr Vladimirs ängslan var stor och uppenbar nu. Medan polisintendenten för sin del var säker på att det tydligen låg en hel del sanning i Verlocs påståenden. Han svarade:
”Saken har en praktisk sida också. Vi har arbete nog med att övervaka den äkta varan. Och ni lär väl knappast kunna påstå att vår polis är ineffektiv. Men vi har sannerligen ingen lust att behöva besvära oss med falska revolutionärer också, vilka täckmantlar de än använder.”
Mr Vladimirs replik kom i högdragen ton:
”Den uppfattningen kan jag tyvärr inte dela med er. Den är alltför självisk. Ingen lär väl kunna tvivla på mina känslor för mitt fosterland; men samtidigt anser jag att vi också bör vara goda européer, och det gäller både för myndigheter och individer.”
”Visst”, svarade polisintendenten lugnt. ”Felet är bara att ni ser på Europa från dess ändra ända. Men”, fortsatte han med välvilligare tonfall, ”ingen utländsk makt lär väl kunna klaga över effektiviteten hos vår polis. Se på denna senaste skändlighet, till exempel. En humbug från början till slut och alltså särskilt svår att klarlägga. Men på mindre än tolv timmar har vi fått fram identiteten hos den man som bokstavligt talat sprängde sig själv i stycken, vi har funnit mannen som organiserade attentatsförsöket och vi har fått en klar bild av upphovsmannen till alltsammans. Och vi skulle utan svårighet ha kunnat nå ännu längre, om vi inte hejdat oss vid gränsen för vårt eget territorium.”
”Så detta märkliga brott planerades alltså i utlandet?” sade mr Vladimir snabbt. ”Ni tillstår att det planerades utomlands?”
”Teoretiskt sett, ja. Rent teoretiskt på utländskt territorium, men inte utomlands”, svarade polisintendenten med en anspelning på den diplomatiska regel som säger att ett lands ambassad skall betraktas som en del av dess eget territorium. ”Men det är ju bara en bisak. Att jag tog upp saken med er beror bara på att det är er regering som alltid klagar värst på vår polis. Men ni märker alltså att vi inte är så dåliga? Det var därför jag gärna ville informera er om hur väl vi har lyckats.”
”Jag är verkligen tacksam”, muttrade mr Vladimir.
”Vi känner till varenda anarkist vi har här i landet”, fortsatte polisintendenten, som om han ville citera överkommissarie Heat. ”Så allt som återstår för att få allt under kontroll är bara att röja undan den agent provocateur jag talade om.”
En droska kom rullande och mr Vladimir hejdade den.
”Var ni inte på väg till er klubb?” undrade polisintendenten och såg mot en byggnad med ädla proportioner ett stycke längre fram, där ljuset från en stor hall föll ut genom de breda glasdörrarna och fick den imponerande yttertrappan att bada i ljus.
Men mr Vladimir satte sig utan ett ord i droskan, som rullade bort.
Polisintendenten gick inte heller in i den ädla byggnad som inhyste Explorers’ Club. Men han tänkte medan han gick förbi den att dess hedersmedlem mr Vladimir sannolikt inte skulle visa sig där så värst ofta i fortsättningen. Han såg på klockan. Den var bara halv elva. Det hade varit en händelserik afton.