Överkommissarie Heat gick sin väg, och mr Verloc började oroligt vanka omkring i förmaket. Då och då kastade han en blick på sin fru, ut genom den öppna dörren. ”Nu vet hon tydligen alltsammans”, tänkte han för sig själv, och kände en stor medkänsla inför hennes sorg och en viss lättnad för egen del. För även om mr Verlocs själ kanske saknade storhet, var han dock fullt i stånd till ömmare känslor. Och tanken på att själv behöva berätta om vad som hänt för henne hade ridit honom som en mara. Nu hade överkommissarie Heat befriat honom från den uppgiften. Vilket kändes skönt i och för sig. Men fortfarande återstod dock att möta henne ansikte mot ansikte i hennes sorg.
Mr Verloc hade aldrig räknat med att Stevie skulle dö – döden är ju en katastrof som aldrig kan bortförklaras med sofistikerade resonemang eller flödande vältalighet. Han hade aldrig tänkt sig att resultatet av hans plan skulle bli att Stevie fick ett så brått och våldsamt slut. Han hade aldrig tänkt sig att Stevie skulle komma till skada över huvud taget. Den döde Stevie var ett långt svårare bekymmer för honom än vad pojken någonsin hade varit i livet. Mr Verloc hade räknat med en lycklig utgång för företaget, och de beräkningarna hade inte grundats på Stevies intelligens, denna intelligens som ibland kan spela människan de märkligaste spratt, utan fastmera på pojkens blinda lydnad och lika blinda hängivenhet. Mr Verloc ägde visserligen ingen större psykologisk ådra, men han hade i alla fall lodat djupen i Stevies fanatism tämligen väl. Följaktligen hade han ansett sig lugnt kunna räkna med att Stevie skulle gå fram till observatoriets murar och sedan lugnt gå därifrån igen precis som han blivit tillsagd, och därvid följa just den väg som mr Verloc visat honom flera gånger tidigare och återförena sig med sin svåger, den kloke och snälle mr Verloc, utanför parken. Femton minuter borde ju ha varit mer än nog för också den fullblodigaste idiot att ställa ifrån sig helvetesmaskinen och gå sin väg. Och Professorn hade garanterat en tid på över femton minuter. Men sedan hade Stevie alltså snubblat mindre än fem minuter efter att han lämnats på egen hand. Och därmed hade mr Verloc skakats i sina själsliga grundvalar. För han hade förutsett absolut allt utom just den saken. Han hade förutsett att Stevie skulle kunna bli förvirrad och gå vilse – att man skulle få söka efter honom – kanske finna honom på någon polisstation eller i någon arbetsinrättning. Han hade förutsett att Stevie skulle kunna bli arresterad, och hade inte fruktat den eventualiteten heller, eftersom han hyste full tilltro till Stevies lojalitet; han hade ju själv under många och långa promenader gnuggat i pojken hur viktigt det var att man iakttog en absolut tystnad. Som en vandrande filosof hade mr Verloc, där de promenerade fram längs Londons gator, med subtila och raffinerade resonemang påverkat och förändrat Stevies uppfattning om polisen. Och aldrig hade väl en visman haft en uppmärksammare och mer beundrande lärjunge. Stevies underkastelse och dyrkan hade varit så uppenbara att mr Verloc till slut börjat känna ett slags tillgivenhet för pojken.
Och hur som helst hade han aldrig ett ögonblick räknat med att polisen så snabbt skulle kunna avslöja att han var inblandad i attentatet, eftersom han aldrig haft en tanke på att hustrun skulle komma på en sådan sak som att sy fast en lapp med pojkens adress vid hans överrock. Man kan ju inte tänka på allt. Så det var det hon hade menat, när hon sade att han inte behövde bli orolig om han tappade bort Stevie under en promenad. Hon hade försäkrat honom att pojken säkert skulle dyka upp igen. Ja, nog hade han dykt upp alltid!
”Kan man tänka sig”, mumlade mr Verloc i sin förundran. Varför hade hon gjort något sådant? För att bespara honom besväret att behöva hålla ett vakande öga på Stevie? Säkert hade hon menat väl. Men hon kunde väl ha talat om för honom vad hon gjort!
Mr Verloc gick ut i butiken och in bakom disken. Det var ingalunda hans avsikt att överösa sin maka med bittra förebråelser. Mr Verloc kände ingen bitterhet. Händelsernas oväntade gång hade omvänt honom till en rent fatalistisk livssyn. Det fanns ju ändå inga möjligheter att ändra på någonting längre.
”Det var aldrig min mening att pojken skulle råka illa ut på något sätt”, sade han.
Mrs Verloc ryste till när hon hörde sin makes röst. Hon avtäckte inte sitt anlete. Framlidne baron Stott-Wartenheims gamle favoritagent betraktade henne en stund med sin tunga, envisa, tämligen tomma blick. Den sönderrivna kvällstidningen låg vid hennes fötter. Den kunde väl knappast ha sagt henne så värst mycket. Mr Verloc kände ett starkt behov av att tala med sin fru.
”Denne förbannade Heat, alltså”, sade han. ”Nu har han gjort dig upprörd ända in i märgen. Det är ju rent monstruöst att bara vräka ur sig alltsammans på det där viset, inför en känslig kvinna. Själv höll jag på att bli tokig av allt grubblet över hur jag skulle tala om det för dig. Satt där i timmar i lilla salongen på Cheshire Cheese och försökte komma på hur jag skulle göra. Du måste förstå att det aldrig var min mening att pojken skulle komma till skada.”
Mr Verloc, låtsasanarkisten, talade sanning. Det var tanken på hustrun som givit honom den allra värsta chocken när helvetesmaskinen exploderade i förtid. Han tillade:
”Det kändes sannerligen inte särskilt muntert att sitta där och tänka på hur jag skulle tala om det för dig.”
Hustrun ryste till på nytt, och rörelsen påverkade den känslige mr Verloc negativt. Och eftersom hon envisades med att sitta där med ansiktet dolt i händerna, kom han fram till att det nog var klokast att lämna henne i fred ett tag. Detta finkänsliga beslut ledde till att mr Verloc drog sig tillbaka till förmaket igen. Gaslågorna därinne spann fortfarande som förnöjda katter. Som den omtänksamma maka hon var hade mrs Verloc lämnat kvar det kalla köttet på bordet tillsammans med köttkniven och en gaffel och ett halvt bröd, som kvällsvard åt maken. Nu upptäckte han för första gången det framdukade, skar sig ett stycke bröd och litet kött och började äta.
Att han förmådde äta i en stund som denna berodde inte på känslolöshet. Mr Verloc hade inte ätit någon frukost denna dag. Han hade gått hemifrån på fastande mage. Eftersom han förvisso inte var någon energisk man hade det beslut han fattat skapat en nervös upphetsning som i första hand satt i strupen. Han skulle inte ha kunnat få ner någon fast föda hur han än försökt. Och Michaelis stuga var lika torftigt försedd med föda som en fängelsecell. Den villkorligt frigivne aposteln levde på litet mjölk och gamla brödkanter. Dessutom hade han redan gått upp i övervåningen igen efter sin frugala måltid när mr Verloc kom. Helt uppslukad av det litterära skapandets vedermödor och glädje hade han inte ens besvarat mr Verlocs rop uppför trappan:
”Jag tar hem den unge mannen på ett par dagar.”
Och mr Verloc hade inte heller väntat på något svar, utan genast lämnat stugan igen, följd av den lydige Stevie.
Nu när allt var över och hans öde inte längre vilade i hans egna händer, kände sig mr Verloc fruktansvärt tom rent kroppsligt. Så han skar skivor av köttet, skar upp brödet och tärde sin kvällsvard stående vid bordet, varvid han då och då kastade en blick ut mot frun. Hon satt fortfarande i samma ställning, vilket oroade honom allt mera. Till slut gick han på nytt ut i butiken och gick ända fram till henne. Denna sorg med fördolt ansikte gjorde mr Verloc osäker. Visst hade han räknat med att hustrun skulle bli våldsamt upprörd, men nu måste hon ju i alla fall ta sig samman. För han behövde allt det bistånd och den lojalitet hon kunde ge i denna nya situation, som han med sin nya fatalism redan accepterat.
”Det som hänt kan ju ändå inte göras ogjort”, sade han i dystert medlidsam ton. ”Och det är hög tid att vi tänker på morgondagen, Winnie. Du måste försöka samla dig och bli lugn igen, så att du kan tänka klart sedan polisen har fört mig härifrån.”
Han tystnade. Mrs Verlocs barm hävdes i en konvulsivisk rörelse. Rörelsen kändes föga trösterik för mr Verloc, som ansåg att den nya situation som uppstått krävde att de båda mest berörda parterna mötte den med lugn och besinning och diverse andra egenskaper som inte är förenliga med en lidelsefull sorg. Mr Verloc var en human människa; han hade hela tiden varit redo att låta sin fru ge fritt lopp för sina känslor för sin bror. Problemet var bara att han inte förstod vare sig dessa känslors natur eller deras hela vidd. Vilket må förlåtas honom, eftersom han skulle ha behövt vara en helt annan människa för att förstå en sådan sak. Nu var han både överraskad och besviken, känslor som avslöjades av en viss ny skärpa i hans tonfall.
”Du kunde ju åtminstone se på mig”, påpekade han efter en stunds tyst väntan.
Svaret kom liksom frampressat mellan de händer som dolde mrs Verlocs ansikte, dovt, nästan ömkligt.
”Jag vill aldrig se dig mer så länge jag lever.”
”Vad säger du?” Mr Verloc hakade häpet upp sig på replikens yttre, rent bokstavliga betydelse. Svaret var ju helt oresonligt, ett smärteskri bara ur ett plågat bröst. Han gav henne sin äktenskapliga förlåtelse för detta. Mr Verlocs tänkande saknade alla större djup. Eftersom han själv led av den helt felaktiga inställningen att en individs värde helt kunde mätas i hans nytta (för mr Verloc), var han helt ur stånd att förstå vad Stevie betytt för mrs Verloc. Underligt att hon skall ta det så förbannat hårt, tänkte han för sig själv. Alltsammans var den där förbannade Heats fel. Var det nödvändigt att göra henne så upprörd? Men nu gällde det att för hennes egen skull se till att hon inte hängav sig åt sorgen så till den grad att hon blev alldeles utom sig.
”Men snälla du, du kan ju inte bara sitta där på det viset”, sade han med väl låtsad stränghet, som dock inrymde en del fullt äkta irritation samtidigt – för de hade ju viktiga praktiska saker att tala om och kunde inte gärna sitta så här hela natten. ”Det kan ju komma någon vilket ögonblick som helst”, tillade han och väntade ånyo på svar. Men ingen reaktion förmärktes, och där i tystnaden drabbades mr Verloc av en viss insikt om dödens slutgiltighet. Så han bytte tonfall. ”Det där kan ju ändå inte ge dig pojken tillbaka”, sade han i mild ton, fullt beredd att ta henne i sina armar och trycka henne till sitt bröst, där otåligheten och medlidandet nu härskade sida vid sida. Men inte ens denna fruktansvärda truism kunde åstadkomma mer än ännu en kort rysning hos mrs Verloc. Den ende som påverkades av den var mr Verloc själv. Han påverkades i sin enfald att söka mana henne till måtta i sorgen genom att hänvisa till sin egen person.
”Var litet förnuftig nu, Winnie. Tänk på hur det skulle ha känts om det hade varit mig du förlorat i stället?”
Han hade nästan räknat med en välsignad gråt. Men hon lät sig inte påverkas. Hon sjönk bara tillbaka litet och stelnade i en fullständig, outgrundlig stillhet. Mr Verlocs hjärta började slå snabbare, i en viss förbittring och något som påminde om oro. Han lade handen på hennes axel och sade:
”Uppför dig inte som en idiot, Winnie.”
Hor reagerade inte. Och man kan ju inte föra ett meningsfullt samtal med en kvinna om man inte kan se hennes ansikte. Så mr Verloc grep tag om sin frus handleder. Men hennes händer verkade fastlimmade vid ansiktet. När han ryckte till vajade hon framåt och var nära att falla av stolen. Hennes hjälplösa slapphet överraskade honom, och han försökte sätta ner henne på stolen igen; men i samma ögonblick stelnade hon till i hela kroppen, slet sig loss ur hans grepp och sprang ut ur butiken, tvärs genom förmaket och in i köket. Alltsammans hände mycket snabbt. Men den glimt han fick av hennes ansikte och ögon avslöjade att hon inte ens såg på honom.
Det hela verkade mest som en kamp om besittningsrätten till stolen, för i nästa ögonblick intog mr Verloc sin frus plats på den. Och han dolde visserligen inte sitt ansikte i händerna, men såg i gengäld både tankfull och allvarlig ut. Naturligtvis kunde han inte undvika att hamna i fängelse på ett tag. Det ville han inte heller. Fängelset skyddade lika säkert mot vissa olaga hämndeaktioner som graven själv, med den skillnaden att i fängelset har man fortfarande hopp. Så det han nu såg fram mot var en tids fängelsevistelse, så kort som möjligt, och sedan den emigration till något annat land som han redan funderat på i händelse av ett misslyckande. För övrigt var ju detta ett misslyckande, om också inte just den sortens misslyckande han hade fruktat för tidigare. Tvärtom hade ju framgången varit så snubblande nära att han säkert skulle ha kunnat sätta en hälsosam skräck i mr Vladimir med detta bevis på en nästan övernaturlig effektivitet.
Det var åtminstone vad han själv tänkte just nu. Hans anseende på ambassaden skulle ha stigit något rent enormt om bara … om bara inte hans fru fått den olycksaliga idén att sy fast den där adresslappen på Stevies överrock. Mr Verloc var ju inte tappad bakom en vagn, och hade snabbt förstått vilket enormt inflytande han hade över Stevie, även om han aldrig hade fattat orsaken – den lära om hans överlägsna vishet och snällhet som de båda kvinnorna ängsligt inpräntat i pojken. Följaktligen hade han hela tiden räknat med Stevies instinktiva lojalitet och absoluta tystnad. Den enda eventualitet han inte förutsett hade varit honom motbjudande både som humant tänkande individ och som öm make. Men däremot hade den ju ur alla andra synpunkter varit tämligen fördelaktig. Ingenting är tystare än döden. Medan mr Verloc omtumlat och förskräckt satt och överlade med sig själv på Cheshire Cheese hade han erkänt den saken för sig själv, eftersom han var av den sorten som inte låter känslorna stå i vägen för sitt omdöme. Tanken på Stevies våldsamma död var visserligen obehaglig, men samtidigt hade ju hans död garanterat framgången – ty det mr Vladimir begärt hade ju inte varit att observatoriets murar absolut måste falla, utan en rent moralisk verkan i samma riktning. Något som mr Verloc alltså åstadkommit, med massor av ospard möda. Men när det hela högst oväntat avslöjades hade mr Verloc, som kämpat en mardrömslik kamp for att bevara sin ställning, accepterat slaget i sant fatalistisk anda. Det var ju egentligen ingens fel att det gått som det gått. En liten obetydlig småsak hade stjälpt alltsammans. Som när man halkar på ett bananskal i mörkret och bryter benet.
Mr Verloc suckade. Han kände inget agg mot sin fru. ”Hon blir tvungen att ta hand om butiken medan jag sitter inne”, tänkte han. Och tanken på hur svårt hon säkert skulle sakna Stevie i början ingav honom rentav en viss oro för hennes hälsa och livsandar. Hur skulle hon stå ut med ensamheten – alldeles ensam i hela huset? Det dög ju inte att hon bröt samman medan han satt inne. För hur skulle det då gå med butiken? Butiken var en tillgång. Fatalisten mr Verloc accepterade visserligen att han nu var förbrukad som hemlig agent, men däremot uppskattade han inte tanken på att bli helt ruinerad. Till stor del faktiskt med tanke på hustrun.
Det skrämde honom att veta att hon befann sig därute i köket, tyst och utom synhåll för honom. Om bara hennes mor hade bott kvar här åtminstone. Men den där dumma gamla gumman – vreden formligen steg inom honom. Han måste få ett samtal med sin fru. I varje fall måste han få tala om för henne att en människa faktiskt kan bli desperat i vissa situationer. Men han skyndade inte brådstörtat in i köket för att ge henne den upplysningen. Det slog honom också att detta inte var någon lämplig kväll för affärer. Så han reste sig för att gå och stänga butiksdörren och släcka gasen i butiken.
Efter att på detta sätt ha skaffat garantier för att han skulle få lugn och tystnad kring hemmets härd, gick mr Verloc in i förmaket och kastade en blick in i köket. Mrs Verloc hade satt sig på samma stol där stackars Stevie alltid brukat sitta på kvällarna med papper och penna för att dra dessa myller av cirklar, som förde tankarna till kaos och evigheten. Hon stödde armarna i kors över bordet och vilade huvudet mot armarna. Mr Verloc studerade en kort stund hennes rygg och håruppsättning och drog sig sedan undan från köksdörren igen. Mrs Verlocs filosofiska, nästan föraktfulla brist på nyfikenhet, själva grundvalen till att de kommit så bra överens i hemmet, gjorde det ännu svårare att få kontakt med henne nu när denna tragiska händelse inträffat. Mr Verloc var akut medveten om denna svårighet. Han började gå runt förmaksbordet som ett djur i bur.
Nyfikenheten är ju en av självavslöjandets många former, så en systematiskt onyfiken person blir alltid något av en gåta. Varje gång mr Verloc passerade dörren kastade han en osäker blick på sin fru. Vilket inte bör fattas så att han var rädd för henne. Mr Verloc var säker på att denna kvinna älskade honom. Men däremot hade han aldrig fått vänja sig vid att ge henne förtroenden. Och det förtroende han måste få ge henne nu var av allra första ordningen. Hur skulle väl han med sin brist på övning i den saken kunna förklara för henne något som han själv bara skymtade suddigt och oklart – nämligen att själva ödet kan konspirera mot en människa, att en tanke, en föreställning, ibland kan växa i en människas själ ända tills den får en oberoende yttre existens, en självständig kraft och styrka, rentav en övertygande, övertalande röst? Hur skulle han kunna få henne att förstå att en människa kan hetsas och jagas av ett fetlagt, intelligent, slätrakat ansikte ända tills de vansinnigaste utvägar att vinna befrielse kan uppfattas som de största av visheter?
Blotta tanken på förstesekreteraren vid en viss stormaktsambassad fick mr Verloc att hejda sig i dörröppningen och med bister min och knutna nävar säga till sin hustru:
”Du har ingen aning om vilket odjur jag haft att göra med.”
Sedan genomförde han ytterligare en rundvandring kring bordet, och när han nått dörren igen stannade han och blängde in i köket från två trappstegs överhöjd.
”Ett vidrigt, hånfullt, farligt odjur, med mindre förnuft än …! Efter alla dessa år! En man som jag! Jag som satt mitt eget huvud på spel i deras tjänst. Du visste ingenting. Fick inte veta något. För vad skulle det ha tjänat till att avslöja för dig att jag under alla de sju år vi varit gifta ständigt löpt risken att få en kniv i kroppen? Jag är inte den som oroar en älskande kvinna i onödan. Bättre då att du ingenting visste.”
Därmed gjorde han rasande en ny runda i förmaket.
”En giftorm i människohamn”, utbrast han när han kom till dörren igen. ”Driva mig till det yttersta bara för ett dåligt skämt. För nog märktes det att han tyckte att det var ett förbannat gott skämt. Mot en man som jag! Hör på nu! Åtskilliga av världens stora och mäktiga kan tacka mig för att de fortfarande går omkring på sina båda ben. Sådan är den man du är gift med, flickan min!”
Han upptäckte att hustrun hade satt sig upp. Hennes armar vilade fortfarande mot bordet. Mr Verloc studerade hennes rygg som om den kunde ge honom besked om hans ords verkan.
”Det finns inte en attentatsplan de senaste elva åren där inte jag haft mitt finger med i spelet, med fara för eget liv. Jag har skickat ut tjogtals med revolutionärer med bomber i sina satans fickor, så att de kunde åka fast vid gränsen. Gamle baronen, han visste minsann vad jag var värd för hans land. Och så kommer plötsligt detta vidriga svin – ett okunnigt, övermaga svin.”
Mr Verloc gick långsamt de två trappstegen ner, tog ett glas ur skänken och gick bort till vasken, utan att se på sin fru.
”Gamle baronen skulle aldrig ha kommit på en så vansinnig idé som att kalla mig till sig klockan elva på morgonen. Det finns ett par tre individer här i staden som gärna skulle ha slagit ner mig förr eller senare om de hade sett mig gå in där. Det var bara ett idiotiskt och mordiskt knep för att blottställa mig till ingen nytta, en man – som jag.”
Han vred på kranen och hällde i snabb följd upp tre glas vatten, som han tömde det ena efter det andra, kanske för att stävja sin brinnande indignation. Mr Vladimirs beteende var som en flammande fackla som satte hela hans inre i lågor. Denna oerhörda illojalitet! Denne man, som omsorgsfullt undvek att besvära sig med det hårda slit för brödfödan som var vanliga, hederliga människors lott, hade verkligen arbetat både hängivet och outtröttligt med den hemliga verksamhet han gjort till sin. Det fanns en rik fond av lojalitet hos mr Verloc. Han hade varit lojal mot sina uppdragsgivare, lojal mot den bestående samhällsordningen – och mot de han tyckte om också. Den saken framgick när han efter att ha ställt ifrån sig glaset i diskhon vände sig om och sade:
”Om det inte varit för din skull, skulle jag ha grabbat tag i den där fege busen och dängt hans skalle mot eldstaden. Det skulle ha varit en lätt sak att ta hand om den där slätrakade, skärsnytade …”
Han brydde sig inte om att fullborda meningen, som om det varit helt obehövligt. För första gången i sitt liv invigde han denna kvinna utan nyfikenhet i sitt hemliga liv. Själva det enastående i detta, kraften och styrkan hos de personliga känslor som väcktes under denna bekännelse, kom mr Verloc att helt glömma Stevies öde. Pojkens stackars stammande liv av rädsla och blossande indignation, och hans våldsamma slut, hade hamnat helt utanför mr Verlocs andliga synfält. Därför blev han också så överraskad nar han såg upp och mötte hustruns stirrande blick. Blicken var inte vilt stirrande, och inte heller ointresserad, men var ändå föga tillfredsställande, eftersom det verkade som om all hennes uppmärksamhet var koncentrerad på en punkt någonstans bakom mr Verloc. Intrycket var så starkt att han kastade en blick över axeln. Men där fanns ingenting alls, bara den vitrappade väggen. Och Winnie Verlocs utmärkte make märkte förvisso inte skriften på väggen. Han vände sig mot hustrun igen och fortsatte med iver och övertygelse:
”Jag skulle ha tagit ett strypgrepp om den där feta halsen. Så sant som jag står här säger jag dig att om det inte hade varit för tanken på dig, så skulle jag ha halvvägs klämt livet ur det svinet innan jag släppt honom igen. Och du skall inte tro att han skulle ha kallat på polis – han heller. Han skulle aldrig ha vågat. Och du förstår varför, eller hur?”
Han gav henne en sammansvuren blinkning.
”Nej”, svarade mrs Verloc tonlöst och utan att se på honom. ”Vad är det du står och pratar om?”
Tröttheten gjorde mr Verlocs besvikelse ännu större. Han hade haft en händelserik dag, som prövat hans nerver till det yttersta. En hel månad av ständig oro, avslutad med en oväntad katastrof, hade fött en stark längtan efter vila i mr Verlocs stormpiskade själ. Hans bana som hemlig agent hade avslutats på ett sätt som ingen kunde ha förutsett; men nu skulle han kanske i gengäld åtminstone kunna få sova lugnt en natt. Det räckte emellertid med en blick på mrs Verloc för att få honom att tvivla på den saken. Hon tog tydligen detta mycket hårt – faktiskt var hon ju alldeles olik sig. Men han gjorde ytterligare ett försök.
”Du måste försöka ta dig samman, flickan min”, sade han i vänlig ton. ”Det som hänt kan ju ändå inte göras ogjort.”
Mrs Verloc ryckte till litet, men inte en muskel rördes i det vita ansiktet. Utan att se på henne fortsatte mr Verloc i dyster ton:
”Gå och lägg dig nu. Vad du behöver är att få gråta ut ordentligt.”
Det enda som stödde den åsikten var att den förefaller allmänt stadfäst hos människosläktet. Den allmänna meningen är ju rörande enig om att kvinnans alla känslor alltid slutar med en rotblöta, som om de inte vore mer substantiella än de ångor som svävar under himlafästet. Och man torde väl kunna anta att om Stevie hade dött i sin säng, inför systerns förtvivlade blickar, i hennes beskyddande armar, så skulle mrs Verlocs sorg sannolikt ha tagit sig utlopp i en flod av bittra men rena tårar. För som alla andra människor hade också mrs Verloc förlänats de fonder av omedveten resignation, som tarvas för att en människa skall kunna stå ut med ödets normala manifestationer. Utan ”att grubbla för mycket över det”, var hon normalt medveten om att ”det inte var nyttigt att hänge sig för mycket åt det”. Men själva de beklagliga omständigheter kring Stevies död, som för mr Verloc framstod som rena biomständigheter, som bara en aspekt på en långt väldigare katastrof, torkade hennes tårar vid själva källan. Det var samma verkan som om ett vitglödgat järn hade förts framför hennes ögon. Och samtidigt hade hennes hjärta hårdnat och kylts ner till en isklump, som höll hennes inre i ständiga rysningar, och frusit ner hennes ansikte i en stel och kontemplativ förlamning riktad mot en vitrappad vägg som saknade all skrift. Berövat sitt filosofiska lugn var mrs Verlocs temperament moderligt och benäget för våldsamheter, och nu ältades hela tiden en bestämd serie tankar i detta orörliga huvud. Kanske rentav känslor snarare än tankar uttryckta i ord. Mrs Verloc var en fåordig kvinna, både inför andra och inför sig själv. Nu återupplevde hon med en förrådd kvinnas hela raseri och bitterhet sin levnads lopp, i visioner som i huvudsak koncentrerades kring Stevies problematiska existens alltifrån hans spädaste barndom. Detta hennes liv hade varit helt inriktat på en enda sak och inspirerats av en ädel känsla, liksom hos de sällsynta människor som satt sina spår i hela mänsklighetens tänkande och känslor. Men mrs Verlocs visioner saknade all storhet och ädelhet. Hon såg sig själv stoppa om pojken i skenet från ett enda ljus i den folktomma översta våningen i en krog – en byggnad där mörkret däruppe starkt kontrasterade mot alla de ljus och glittrande fönster nere vid gatans nivå, som kom byggnaden att likna ett sagans palats. Och denna falska och skenfagra strålglans var den enda glans som fanns i mrs Verlocs minnesbilder. Hon mindes hur hon borstat hans hår och knutit hans blusförkläde – medan hon själv fortfarande gick i ett sådant hon också; mindes hur en liten förskräckt varelse tröstats av en annan nästan lika liten men mindre förskräckt varelse; hon mindes slag som hindrats att nå sitt mål (och då ofta drabbat hennes eget huvud), och en dörr som någon desperat hållit stängd för en rasande vuxen man (men bara en kort stund); mindes en eldgaffel som slungades en gång (inte särskilt långt), så att den gångens speciella oväder hejdades och efterträddes av den skrämmande tystnad som följer på en åskknall. Och alla dessa våldsminnen kom och gick ackompanjerade av skrik och rop från en man som sårats i sin faderliga stolthet och som skrek att han måste vara förbannad av djävulen eftersom hans barn var ”en dräglande idiot och en djävulsunge av honkön”. Det var det fadern kallat dem för många år sedan.
Mrs Verloc hörde de där orden som spöken från det förgångna, och sedan sänkte sig den dystra skuggan av huset i Belgravia över hennes medvetande. Det var ett plågsamt minne, en pinande vision av oräkneliga frukostbrickor burna upp- och nedför oräkneliga trappor, av ett evigt köpslående om småslantar, ett ändlöst slit med att sopa, damma, skura från källare till vind; medan hennes halvinvalid till mor stapplade fram på svullna ben och lagade maten i ett smutsigt kök och stackars Stevie, lyckligt omedveten om att det var honom de slet och strävade för, putsade gästernas stövlar i diskrummet. Men i den delen av hennes visioner fanns också ett stänk varm londonsommar och en ung man i söndagskostym, med halmhatt på det mörka huvudet och majskolvspipa i munnen. Han var glad och tyckte om henne och framstod som ett fascinerande sällskap under resan längs livets glittrande flod; men tyvärr var hans båt för liten. Den rymde precis en flicka vid åran också, men inte några passagerare. Följaktligen fick han svinna bort från tröskeln till huset i Belgravia, medan Winnie vände bort huvudet och dolde sina tårar. Han hörde inte till de inneboende. Men det gjorde mr Verloc, en lättjefull man med sena vanor, sömnigt skämtande när han låg i sängen på morgnarna, men med förälskade blickar ur de tunga ögonen och alltid med pengar på fickan. Den livets flod han hade att erbjuda glittrade aldrig. Den rann genom hemliga platser. Men hans pråm var rymlig, och i sin tystlåtna storsinthet accepterade han som en självklarhet att också ta passagerare.
Mrs Verloc mindes sju års trygghet för Stevie, som hon å sin sida samvetsgrant betalat; mindes en trygghet som övergått i förtroende, i ett slags hemkänsla, djup och stagnerad som en stilla damm, vars väl bevakade yta knappast ens krusades ens när kamrat Ossipon kom förbi, den robuste anarkisten med de skamlöst talande ögonen, vars blick talade ett språk så tydligt att det måste förstås av varje kvinna som inte var helt imbecill.
Bara några sekunder hade hunnit förflyta sedan det sista ordet yttrades i köket, och mrs Verloc återupplevde redan en episod som bara var fjorton dagar gammal. Med extremt vidgade pupiller stirrade hon på visionen av maken och stackars Stevie där de gick Brett Street fram bredvid varandra. Det var den sista scenen i en tillvaro som skapats av mrs Verlocs anda och kärlek; ett liv fjärran från allt behag och all charm, utan skönhet och nästan oanständigt, men beundransvärt i sin enkla känsla och envisa ihärdighet. Och denna sista vision ägde en sådan skulptural utformning, en sådan närhet i bilden, en sådan trohet i alla detaljer, att den avtvingade mrs Verloc ett svagt, plågat mummel, en låg replik som avspeglade den högsta illusionen i hennes liv, ett förskräckt mummel som dog på hennes bleknade läppar.
”De skulle kunna vara far och son.”
Mr Verloc hejdade sig och vände sitt plågade ansikte mot henne. ”Nå? Vad sade du?” frågade han. När han inte fick något svar började han gå runt igen. Och sedan gjorde han en hotande gest med sin kraftiga, köttiga, knutna näve, och utbrast:
”Jo tack! De på ambassaden! De är just en snygg samling! Innan ens en vecka har gått skall jag minsann se till att en del av dem önskar sig tjugo fot under jorden. Nå? Vad säger du om det?”
Fortfarande med höjt huvud kastade han en blick åt sidan. Mrs Verloc såg på den vitrappade väggen. En tom vägg – alldeles tom. En tomhet som man kunde rusa fram mot och stöta sitt huvud mot. Men mrs Verloc satt kvar, orörlig. Hon satt alldeles stilla, precis som halva vårt klots befolkning skulle stillna i häpnad och förtvivlan, om den försyn vi så självklart litar på skulle visa sig illasinnad nog att plötsligt plocka bort solen från sommarens himmel.
”Ambassaden”, sade mr Verloc igen, efter en inledande grimas som blottade hans tänder på vargavis. ”Den som ändå fick fria händer där med en påk i en halvtimme. Jag skulle fortsätta att slå tills det inte fanns någonting alls kvar att slå på i hela bunten där. Men var inte orolig, än kan jag nog visa dem vad som händer om man försöker kasta ut en man av min kaliber att gå under på gatorna. Än kan jag använda min tunga. Så snart skall hela världen få veta vad jag har gjort för dem. Jag är inte rädd. Jag struntar i allt. Nu skall allt komma fram. Absolut allting. Detta skall de dyrt få umgälla!”
Mr Verloc törstade efter hämnd. Och han hade valt ett utmärkt sätt att hämnas. Det stod helt i samklang med mr Verlocs naturliga fallenhet. Därtill kom den stora fördelen att den metod han valt verkligen gick att genomföra och stämde väl överens med det som genom åren varit hans levebröd, nämligen just att förråda sina medmänniskors hemligheter och lagstridiga handlingar. För honom var anarkister och diplomater samma skrot och korn. Mr Verloc var inte den som kände respekt för namn och bildning. Hans förakt var likformigt fördelat över hela hans verksamhetsområde. Men i sin egenskap av medlem av det revolutionära proletariatet – vilket han obestridligen var – bevarade han ömt en viss hätskhet mot överklassen.
”Nu kan ingenting på jorden hejda mig längre”, tillade han och fixerade sin fru, som fixerade en tom vägg.
Tystnaden i köket bara fortsatte och mr Verloc kände sig besviken. Han hade väntat sig att hustrun skulle säga något. Men mrs Verlocs läppar var lika förstelnade som resten av hennes ansikte. Och detta gjorde mr Verloc besviken. Men å andra sidan måste han ju erkänna att situationen egentligen inte krävde några uttalanden från hennes sida. Hon hade alltid varit en fåordig människa. Av skäl som återgick till själva grunden i mr Verlocs psykologi var han benägen att lita helt på envar kvinna som givit sig åt honom. Följaktligen litade han på sin fru. De levde i en perfekt men inte exakt harmoni. Harmonin dem emellan var ett slags tyst överenskommelse, som väl stämde överens både med mrs Verlocs brist på nyfikenhet och mr Verlocs tankevanor, som karakteriserades av indolens och hemlighetsmakeri. Följaktligen var de båda två högst obenägna att gå till grunden med vare sig fakta eller motiv.
Men denna tillbakadragenhet, som på sätt och vis kunde ses som ett vittnesbörd om deras djupgående förtroende för varandra, förde samtidigt in ett visst element av suddighet i deras samliv. Inget system för de äktenskapliga förbindelserna kan ju någonsin bli helt perfekt. Nu utgick mr Verloc visserligen från att hans fru säkert förstått honom, men han skulle ändå ha varit glad om hon velat ge uttryck för sina tankar just då. Det skulle ha varit en viss tröst för honom.
Skälen till att denna tröst förvägrades honom var åtskilliga till antalet. Dels fanns det ett rent fysiskt hinder – mrs Verloc hade inte tillräcklig kontroll över sin egen röst. Hon fann inget mellanläge ge mellan vilda skrik och tystnad, och alltså föredrog hon instinktivt tystnaden. Winnie Verloc var till hela sitt kynne en tyst varelse. Därtill kom så den rent förlamande ohyggligheten i den tanke som nu hetsade henne. Hennes kinder var vita, hennes läppar askgrå, hennes orörlighet häpnadsväckande. Hon såg inte på mr Verloc, men tänkte hela tiden: ”Där är mannen som tog min pojke ifrån mig för att mörda honom. Han tog pojken från hans hem och mördade honom. Han tog ifrån mig pojken för att mörda honom!”
Hela hennes varelse skakades av denna fruktansvärda, galna tanke. Den fanns i hennes ådror, i skelettet, i hårrötterna. Psykiskt upplevde hon den våldsamma sorgens alla bibliska attribut, betäckt ansikte, sönderslitna kläder; och ljudet av klagan och gråt fyllde hennes huvud. Men fysiskt satt hon där med hårt hopbitna tänder, och de torra ögonen kändes heta av raseri, för hon var ingen ödmjuk och undergiven varelse. Det beskydd hon städse ägnat sin bror hade haft sina rötter i ett temperament med stor förmåga till både hetsighet och indignation. Hon hade måst älska honom med en stridande kärlek. Hon hade kämpat för honom – också mot sig själv. Följaktligen inrymde hans död också nederlagets bitterhet, ångesten i en sviken lidelse. Döden hade ju inte kommit på vanligt sätt. Vartill kom att det inte varit döden som tagit Stevie från henne. Den som tagit pojken ifrån henne var mr Verloc. Hon hade sett honom göra det. Hon hade sett honom gå, hade utan att höja en hand sett honom gå sin väg med pojken. Och hon hade låtit honom gå, som … som en dåre … en blind dåre. Och sedan han mördat pojken hade han kommit tillbaka till henne igen. Hade kommit hem bara, precis som vilken man som helst som kommer hem till sin fru …
Mellan sammanbitna tänder mumlade hon till väggen:
”Och jag som trodde att han blivit förkyld.”
Mr Verloc hörde hennes replik och uppskattade den.
”Äsch, det var ingenting farligt”, sade han dystert. ”Jag var upprörd bara. Upprörd å dina vägnar.”
Mrs Verloc vred långsamt på huvudet och flyttade över sin stirrande blick från väggen till sin makes person. Mr Verloc stod med fingertopparna i munnen och såg ner i golvet.
”Kan inte hjälpas”, mumlade han och lät handen sjunka igen. ”Du måste ta dig samman. För du kommer att behöva all din tankeförmåga nu. Det var ju faktiskt du som satte polisen på oss. Men strunt i det, jag lovar att inte ta upp den saken mera”, fortsatte mr Verloc storsint. ”Du kunde ju inte veta vad som skulle hända.”
”Jag, jag kunde ju inte det”, andades mrs Verloc fram. Det var som om orden kom från en död. Mr Verloc återgick till sin föredragning.
”Så jag klandrar dig inte. Men jag skall minsann sätta skräck i dem. Sedan jag väl hamnat inom lås och bom kan jag tala tryggt, förstår du. Du måste räkna med att du blir tvungen att klara dig utan mig i ett par år”, fortsatte han i uppriktigt bekymrad ton. ”Men det blir ju i alla fall lättare för dig än för mig. Du har åtminstone något att göra under tiden, medan jag … Jo, Winnie, du måste alltså se till att du håller butiken i gång de här två åren. Du kan tillräckligt för att klara den saken. Ett gott huvud har du också. Jag meddelar dig när det är tid att sälja den. Men du blir tvungen att vara försiktig. Kamraterna kommer säkert att hålla ett öga på dig hela tiden. Så du måste vara listig som synden och tyst som griften. Ingen får veta något om att du tänker sälja. För jag har då ingen lust att få en påk i huvudet eller en dolk i ryggen i samma ögonblick jag kommer ut.”
Sålunda talade mr Verloc och benade uppfinningsrikt och förtänksamt upp framtidens problem. Han talade med allvarlig röst, för detta var en allvarlig situation. Allt som han velat undvika hade hänt. Framtiden hade blivit mycket oviss. Kanske hade själva hans omdöme övergående fördunklats av den rädsla han känt inför mr Vladimirs hotfulla dårskaper. Men det torde väl vara helt ursäktligt om en man som fyllt sina fyrtio blir ganska upprörd om han ställs inför risken att förlora sin anställning, framför allt om mannen i fråga är hemlig agent för en politisk polis, trygg i vetskapen om sitt eget stora värde och högt uppsatta personers uppskattning. Så visst var han ursäktad.
Och nu hade allting alltså ändat i katastrof. Mr Verloc höll huvudet kallt, men var inte särskilt munter till mods. Om en hemlig agent av ren hämndlystnad kastar sina egna hemligheter för alla vindar och börjar redovisa sitt fögderi inför offentligheten, då måste han förvisso räkna med att utsättas för både desperata och blodtörstiga motåtgärder. Mr Verloc försökte alltså få sin hustru att klart inse dessa faror, utan att dock överdriva dem i onödan. Han upprepade att han inte hade en tanke på att låta revolutionärerna ta livet av honom.
Sedan såg han henne rätt i ögonen. Hennes utvidgade pupiller besvarade hans blick och ledde in den i sina outgrundliga djup.
”Därtill tycker jag alldeles för mycket om dig”, sade han med ett litet nervöst skratt.
En svag rodnad färgade mrs Verlocs spöklika, orörliga ansikte. Synerna ur det förflutna hade lämnat henne nu, och hon hade inte bara hört utan också förstått sin makes yttranden. Och eftersom hans prat stod i så skriande kontrast till hennes eget psykiska tillstånd hade hans ord ingivit henne direkta kvävningskänslor. Mrs Verlocs psykiska tillstånd var visserligen enkelt och entydigt; men just nu var det inte helt friskt. Just nu styrdes hennes förnuft alltför mycket av en fix idé. Varje skrymsle i hennes hjärna var uppfyllt av den enda tanken att denne man, som hon i sju års tid levat tillsammans med utan större motvilja, sedan hade tagit ifrån henne den ”stackars pojken” för att gå bort och mörda honom – denne man som hon vant sig vid till kropp och själ; denne man som hon litat så blint på hade tagit ifrån henne pojken och dödat honom! Förvisso var detta, till sin form, till sin substans, till sina verkningar – som var allomfattande och förändrade till och med de döda tingens aspekter – en tanke att sitta stilla och förundras över i långliga tider. Och mrs Verloc satt stilla. Och genom denna tanke (men inte genom köket) vankade mr Verlocs skepnad fram och tillbaka, i hatt och överrock, och trampade med sina kängor på hennes hjärna. Förmodligen pratade han väl också; men hans röst fördunklades den mesta tiden av mrs Verlocs tanke.
Då och då bröt emellertid rösten igenom. Understundom kunde flera inbördes sammanhängande ord tränga fram. De var oftast tämligen hoppfulla. Varje sådan gång förlorade mrs Verlocs utvidgade pupiller sin fjärranblick och följde hennes makes rörelser med svart försiktighet och ogenomtränglig uppmärksamhet. Mr Verloc var ju väl insatt i allt som hade med hans hemliga värv att göra, och ansåg att hans planer och kombinationer hade goda möjligheter att gå i lås. Han räknade med att det borde bli ganska lätt för honom att undkomma de uppretade revolutionärernas knivar. Han hade alltför ofta (av yrkesskäl) överdrivit kraften i deras raseri och längden hos deras långa arm, för att alls ha några illusioner kvar om verkligheten bakom alltsammans. Ty den som vill överdriva på rätt sätt måste börja med att ta noggranna mått. Och han visste också hur många ädla dåd och hur många skändligheter som hinner glömmas helt på två år – två långa år. Så hans första verkligt uppriktiga tal till hustrun bars upp av en klar optimism. Dessutom fann han det klokt att låta så säker och övertygad han alls förmådde. Eftersom det skulle hjälpa den lilla kvinnan att repa mod. Och när han frigavs igen, vilket naturligtvis som allt annat i hans liv skulle ske i hemlighet, skulle de genast försvinna tillsammans utan onödigt dröjsmål. Och om hon undrade hur de skulle kunna dölja sina spår, så kunde hon lugnt överlåta den saken åt honom. Han visste hur den saken skulle skötas så att inte ens djävulen själv …
Han slog ut med handen. Han verkade nästan skrytsam. Men i själva verket ville han bara intala henne mod. Avsikten var alltså god, men tyvärr hade mr Verloc inte publiken på sin sida.
Mrs Verloc plågades av det självsäkra tonfallet och lät det mesta av ordströmmen gå sig förbi – för vad hade hon för glädje av ord nu? Hur skulle ord alls kunna påverka den fixa idé som uppfyllde henne, på vare sig gott eller ont? Hennes svarta blick följde mannen som skröt med hur fint han skulle klara sig – mannen som dragit iväg med stackars Stevie för att döda honom någonstans. Mrs Verloc mindes inte längre precis var, men hennes hjärta började slå allt hårdare.
Mr Verloc övergick till att i mjuka och äktamakelika tonfall ge uttryck för sin fasta övertygelse om att de säkert hade en hel del sköna och stillsamma år framför sig. Men han gick inte in på den ekonomiska sidan. Ett stillsamt liv måste det bli, så att säga i ett litet bo i skuggan, dolda bland människor vilkas kött är hö; anspråkslöst som violens. Mr Verloc använde uttrycket: ”Ligga lågt ett tag.” Och givetvis långt borta från England. Det stod inte helt klart om det var Spanien eller Sydamerika som mr Verloc tänkte på; men tydligt var att han räknade med att de skulle slå sig ner i utlandet.
De där sista orden fick mrs Verloc att reagera. Karin pratade ju om att flytta till utlandet. Intrycket stod helt isolerat från resten av hans tal; och så stark är vanans makt att mrs Verloc genast och automatiskt frågade sig: ”Men Stevie då?”
Det var ett slags glömska; men i samma ögonblick mindes hon att det inte längre fanns någon orsak att oroa sig på den punkten. Att hon aldrig skulle behöva oroa sig på den punkten längre. Den stackars pojken hade förts bort och mördats. Den stackars pojken var död.
Detta omtumlande ögonblick av glömska stimulerade mrs Verlocs tankeförmåga. Hon började skymta vissa följder och konsekvenser som skulle ha förvånat mr Verloc. Det fanns ju ingenting som tvingade henne att stanna här längre, här i detta hus, i detta kök, med denne man – inte nu när pojken var borta för alltid. Inga skäl att göra det, rentav. Mrs Verloc for upp som driven av en stålfjäder. Men i nästa ögonblick slogs hon av tanken på att hon ju inte hade någon orsak att stanna här i denna värld över huvud taget. Och den tanken fick henne att hejda sig. Mr Verloc såg på henne med en makes omtänksamma blick.
”Så ja, nu börjar du visst bli dig själv igen”, sade han litet tveksamt. För det var någonting i själva det svarta i hans hustrus ögon som oroade honom. Det var i just det ögonblicket mrs Verloc började uppleva sig själv som fri från alla jordiska band. Hon var helt fri nu. Hennes kontrakt med tillvaron, representerad av mannen som stod där borta, hade löpt ut. Hon var en fri kvinna. Om mr Verloc alls kunnat ana vad som rörde sig inom henne skulle han ha blivit ytterst chockerad. Mr Verloc hade alltid varit mäkta generös i hjärteangelägenheter, men ändå alltid varit övertygad om att han blev älskad för sin egen skull. På den punkten var han helt orubblig, eftersom den innebar att han därmed bringade sin moral och sin fåfänga i en behaglig samklang. Och naturligtvis var han helt övertygad om att denna kvinna, som han rentav hade gift sig med, måste älska honom högt och rent. Han hade vuxit sig allt äldre och fetare och ovigare i övertygelsen om att han ägde all den charm som krävs för att man skall bli älskad för sin egen skull. Så när mrs Verloc utan ett ord började gå mot dörren blev han besviken.
”Vart tänker du ta vägen?” frågade han i ganska skarp ton. ”Går du upp?”
Mrs Verloc vände sig om i dörren. En viss försiktighet, skapad av hennes ytterligare rädsla för att den där mannen skulle komma fram till henne och röra vid henne, fick henne att från två trappstegs höjd svara honom med en lätt nick. Samtidigt rörde sig läpparna på ett sätt som den optimistiske mr Verloc tolkade som ett osäkert leende.
”Förståndigt av dig”, sade han uppmuntrande. ”Litet lugn och vila är vad du behöver. Gå du upp bara. Jag kommer snart efter.”
Mrs Verloc, den fria kvinnan som inte hade en aning om vart hon var på väg, fortsatte uppåt.
Mr Verloc såg efter henne där hon försvann uppför trappan. Han kände sig litet besviken. Något inom honom skulle ha föredragit att hon sökt tröst hos honom i stället. Men han var en generös och släpphänt man. Och Winnie var ju alltid så tyst och reserverad. För övrigt var inte heller mr Verloc själv särskilt intresserad av ömma ord och smekningar. Men detta var ju ingen vanlig kväll. Detta var en sådan stund då man gärna vill bli stärkt och styrkt av öppna bevis på tillgivenhet och sympati. Mr Verloc suckade och släckte gaslågan i köket. Hans medkänsla med sin fru var både stark och äkta. Han fick nästan tårar i ögonen där han stod i förmaket och tänkte på den ensamhet som snart väntade henne. I denna sinnesstämning saknade han också Stevie en hel del. Han tänkte dystert på hur pojken slutat. Om han ändå inte hade gått och sprängt sig själv i luften på ett så idiotiskt sätt!
Den känsla av osläcklig hunger, som också äventyrare av hårdare virke än mr Verloc kan drabbas av efter ett riskfyllt företag, föll nu över honom på nytt. I samma ögonblick upptäckte han rostbiffen, som låg där på bordet som ett slags begravningsmåltid efter stackars Stevie. Mr Verloc började äta på nytt. Han åt glupskt, vilt och hämningslöst, skar tjocka skivor med den vassa kniven och svalde dem utan att äta något bröd till. Medan han åt slog det honom plötsligt att han inte hörde sin hustru röra sig däruppe i sovrummet. Tanken på att hon kanske bara satt där på sängen i mörkret hejdade inte bara hans glupande aptit, utan berövade honom också lusten att redan nu följa efter henne upp. Han lade ifrån sig kniven och lyssnade uppmärksamt uppåt.
Han kände en stor lättnad när han äntligen hörde henne. Plötsligt gick hon tvärs över rummet och öppnade fönstret. Efter en stunds tystnad däruppe – han föreställde sig att hon stod och tittade ut genom fönstret – hörde han hur rutan långsamt sköts ner igen. Sedan tog hon några steg och satte sig ner. Vartenda ljud i detta hus var gammalt och välkänt för den hemkäre mr Verloc. Nästa gång han hörde sin frus steg däruppe visste han lika säkert som om han sett henne göra det att hon måste ha tagit på sig promenadskorna. Han skruvade litet på sig inför detta illavarslande symptom, lämnade bordet och ställde sig med ryggen mot den öppna spisen, med huvudet på sned, och nafsade förbryllat på sina egna fingertoppar. Hela tiden följde han med ljudens hjälp hennes rörelser. Hon gick häftigt fram och tillbaka däruppe, hejdade sig då och då, ibland vid byrån och ibland vid klädskåpet. En fruktansvärd trötthet, följden av en lång dag av chocker och överraskningar, sänkte sig över mr Verloc och berövade honom all energi.
Först när han hörde sin fru på väg utför trappan tittade han upp. Det var som han hade anat – hon var klädd för att gå ut.
Mrs Verloc var en fri kvinna nu. När hon öppnade sovrumsfönstret hade hon tvekat mellan att ropa ”Hjälp! Mördare!” och att kasta sig ut. För hon visste inte riktigt hur hon skulle använda sin frihet. Det var som om hennes personlighet slitits i två stycken, som hade ytterligt svårt att anpassa sig till varandra. Gatan låg där tyst och övergiven och stötte bort henne, genom att den tog parti för mannen som var så säker på att han skulle klara sig. Hon vågade inte ropa, för sannolikt skulle väl ingen dyka upp. Det var uppenbart att ingen skulle göra det. Och självbevarelsedriften ryggade tillbaka inför tanken på att kasta sig ner i det där djupa, moddiga diket. Så mrs Verloc stängde fönstret igen och klädde på sig för att ta en annan väg till gatan. Hon var en fri kvinna. Hon klädde sig noga, fäste till och med en svart slöja på hatten. När hon dök upp i ljuset från förmaket kunde mr Verloc konstatera att hon till och med hade sin lilla handväska dinglande från vänster handled … På väg till sin mor, naturligtvis.
Tanken att kvinnor ändå var rätt tröttsamma varelser flaxade fram genom hans uttröttade hjärna. Men han var en alltför generös natur för att alls vilja ge husrum åt en sådan idé. Trots att han sårats så grymt i sin fåfänga bevarade han sin storsinthet, och tillät sig inte ens tillfredsställelsen av ett bittert leende eller en föraktfull gest. Med sant själslig storhet kastade han bara en blick på väggklockan av trä och sade, fullständigt lugnt men med en viss kraft i stämman:
”Hon är fem i halv nio redan, Winnie. Det är meningslöst att fara dit så sent. Du skulle aldrig hinna tillbaka i kväll.”
Mrs Verloc hade hejdat sig inför hans framsträckta hand. Han tillade med tung röst: ”Din mor har säkert gått och lagt sig innan du hinner dit. Sådana här nyheter kan gärna vänta.”
Mrs Verloc hade inte haft en tanke på att söka upp sin mor. Hon ryggade tillbaka inför blotta tanken, och när hon märkte att det stod en stol bakom henne reagerade hon på beröringen med den och satte sig. I själva verket hade hennes enda avsikt varit att gå ut genom butiksdörren för att aldrig återvända. Det var så hon kände det, som hon i tankarna uttryckte på ett något grumligare sätt, färgat av hennes ursprung och ställning här i livet: ”Då går jag hellre på gatan intill min levnads slut”, tänkte hon. Men denna kvinna, vars psyke drabbats av en chock så stor att historiens våldsammaste jordbävning bara skulle ha varit ett blekt återsken av den på det fysiska planet, var helt utlämnad åt rena bagateller, åt tillfälliga beröringar. Så hon satte sig. Med hatt och slöja på såg hon ut som en besökare, som tittat in till mr Verloc ett ögonblick. Denna snabba lydnad kändes uppmuntrande för mr Verloc, men samtidigt irriterades han något litet av hennes min av att det bara var tillfälligt hon gjorde honom till viljes.
”Winnie”, sade han myndigt, ”du måste förstå att i kväll är din plats här i ditt hem och ingen annanstans. För bövelen! det var ju faktiskt du som släppte den satans polisen på mig. Jag klandrar dig inte, märk väl – men det är ändå du som bär skulden. Så det är allt säkrast att du tar av dig den där sakramenskade hatten. Jag kan ju bara inte låta dig gå ut, flicka lilla”, tillade han med mildare röst.
Hans förklaring borrade sig med morbid klarhet in i mrs Verlocs medvetande. Mannen som mitt för ögonen på henne hade gått sin väg med Stevie för att mörda honom på ett ställe vars namn hon glömt för ögonblicket tänkte inte låta henne lämna huset. Så klart! Nu när han mördat Stevie skulle han naturligtvis aldrig låta henne gå härifrån. Nu tänkte han hålla henne kvar här för alltid. Och mrs Verlocs glappande tankeförmåga började genast arbeta utifrån detta resonemang, som ägde vansinneslogikens hela styrka. Hon kunde ju skynda förbi honom, snabbt öppna dörren och springa ut. Men i så fall skulle han springa efter henne, gripa tag i hennes kropp och släpa in henne i butiken igen. Hon kunde ju förstås klösas, sparka och bitas – och sticka ner honom, rentav; men därtill behövde hon en kniv. Mrs Verloc satt där i sin svarta slöja, i sitt eget hem, som en mystisk, maskerad besökare med outgrundliga avsikter.
Mr Verlocs storsinthet var inte mer än mänsklig. Vid det här laget var den mycket hårt frestad.
”Du kan väl åtminstone svara? Du kan verkligen konsten att irritera en stackars karl. Jodå, jag kan ditt dövstumstrick vid det här laget! Du har använt det förr. Men i kväll hjälper det bara inte, förstår du. Och nu tar du först och främst av dig det där eländet. Så man åtminstone vet om man talar med en levande kvinna eller med en skyltdocka.”
Han gick fram mot henne, sträckte fram ena handen och slet av henne slöjan. Därmed demaskerades ett fortfarande lika outgrundligt ansikte, och hans nervösa irritation skingrades inför detta anlete som en glasbubbla kastad mot en klippa. ”Så där ja”, sade han för att dölja den osäkerhet han plötsligt kände, och återgick till sin plats vid spiselkransen. Det föll honom aldrig in att hans hustru kunde vilja lämna honom. Men han skämdes litet över sitt beteende, för han var ju en snäll och generös människa. Men vad skulle han ta sig till? Vid det laget var allt redan sagt. Han bröt ut i en ny forsande ström av ord:
”Vid alla himlar! Så som jag jagade kring efter någon som kunde göra det. Jag tog ju rentav risken att själv blottställa mig, så letade jag efter någon som kunde göra det där förbannade jobbet. Och jag säger dig än en gång att det bara inte gick att finna någon som var tokig nog eller hungrig nog att göra det. Vem tar du mig för – en mördare, kanske? Pojken är borta nu. Tror du jag ville att han skulle spränga sig i luften? Han är död. Fri från alla bekymmer. För oss har bekymren bara börjat, skall du veta, och det just därför att han absolut skulle spränga sig själv i luften. Jag klandrar dig inte. Men du måste väl ändå försöka fatta att det var en ren olyckshändelse, precis som om han hade blivit överkörd av en buss när han gick över en gata.”
Hans generositet var inte gränslös, och detta just därför att han var en mänsklig varelse – och inte det odjur som mrs Verloc såg honom som. Han tystnade litet, och den rörelse med munnen som förde upp mustascherna och lät de vita tänderna skymta till fick honom att se ut som ett fundersamt och inte särskilt farligt rovdjur – ett ovigt djur med blankt huvud, dystrare dock än en säl, och med beslöjad röst.
”Och om rätt skall vara rätt, så är detta lika mycket ditt fel som mitt. Just det! Bläng du på mig så mycket du vill bara. Jag vet ju vad du är i stånd till i den vägen. Men må jag falla död ner om jag någonsin ens hade en tanke på att jag skulle kunna använda pojken. Det var du som hela tiden förde honom i min väg, där jag gick och grubblade mig halvt fördärvad av oro över hur jag skulle kunna klara oss ur alla svårigheter. Hur i helvete bar du dig egentligen åt? Man skulle ju kunnat tro att du gjorde det fullt medvetet. Och så förbanne mig om jag inte misstänker att det var så. Man vet ju aldrig hur mycket du hade luskat ut i hemlighet med det där infernaliska jag-struntar-i-allt-sättet du har att liksom inte se någonting alls och aldrig säga ett ord …”
Den beslöjade hemrösten upphörde för ett tag med sitt ordflöde. Mrs Verloc svarade inte. Inför den tystnad som följde skämdes han över vad han sagt. Men som så ofta händer med normalt fredliga män i husliga skärmytslingar fick skamkänslan honom bara att fortsätta.
”Du har då sannerligen ett rent djävligt sätt att knipa käft ibland”, fortsatte han utan att höja rösten. ”Det är ju så man skulle kunna bli galen ibland. Du kan tacka din skapare att jag inte är lika lättpåverkad som många andra skulle vara av ditt sätt att tjura och spela dövstum. Visst tycker jag om dig. Men akta dig för att gå för långt. Detta är inte rätta ögonblicket för sådant. I stället borde vi komma överens om hur vi skall klara ut det här. Och du måste väl ändå fatta att jag inte kan låta dig ge dig iväg i kväll, och rusa raka vägen till din mor med en eller annan helgalen historia om mig. Det tillåter jag bara inte. För en sak är klar – om du försöker ha det till att jag tog livet av pojken, så var det du som dödade honom precis lika mycket som jag.”
Dessa ord var vad öppenhet och djupt kända känslor angår det ärligaste som någonsin sagts i detta hem, som levat på inkomsterna på en hemlig verksamhet, utdrygade med det man fick in på att sälja mer eller mindre hemlighetsfulla artiklar, de ynkliga hjälpmedel som en medelmåttig mänsklighet uppfunnit för att skydda ett ofullkomligt samhälle mot farorna för kroppslig och andlig förskämning, båda hemliga de också. Dessa ord uttalades därför att mr Verloc till slut blivit helt utom sig, men den tystlåtna välanständigheten i detta hem, som retts innanför en butik vid en sjabbig gata dit solens strålar aldrig nådde, förblev till synes helt oberörd. Mrs Verloc lyssnade med tillbörlig hövlighet till vad han hade att säga, och sedan reste hon sig från stolen i hatten och kappan, som en besökare som just skall gå. Hon började gå fram mot sin make, med ena armen framsträckt som om hon ville ta ett tyst farväl. Den nästan avslitna nätslöjan dinglade ner från hattens vänstra sida och var det enda som störde den prydligt formella bilden. Men när hon kom till brasmattan fanns mr Verloc inte längre där. Han hade förflyttat sig i riktning mot soffan, utan att ens höja blicken för att söka utröna verkningarna av sin tirad. Han var trött, och hans äktenskapliga patos hade resignerat. Men han kände sig sårad i den ömma punkt som representerades av hans hemliga svaghet. Om hon tänkte fortsätta att tjura och vidhålla denna hemska, uppladdade tystnad – ja, så fick hon väl göra det då. För hon var en mästare i den konsten. Mr Verloc kastade sig tungt ner på soffan, och struntade som vanligt i hur det gick med hatten. Men den föreföll van att ta vara på sig själv och sökte sig genast en trygg plats under bordet.
Han var trött. De allra sista partiklarna av hans nervstyrka hade förbrukats genom undren och plågorna hos denna dag med katastrofala misslyckanden, som därtill följt på en påfrestande månad av planer och sömnlöshet. Han var trött. Man är ju ändå inte gjord av sten. Åt helvete med alltsammans! Mr Verloc lade sig till vila, karakteristiskt nog med ytterplaggen på. Den ena sidan av hans öppna överrock vilade delvis mot golvet, där mr Verloc låg och vältrade på rygg. Men han längtade efter en skönare vila – efter sömnen – efter några timmars barmhärtig glömska. Det skulle komma så småningom. Nu vilade han så länge. Och tänkte: ”Om hon ändå kunde sluta med de där satans dumheterna. Det är ju direkt påfrestande!”
Mrs Verlocs känsla av att hon återfått sin frihet måste ändå ha haft sina brister. För i stället för att gå ut genom dörren lutade hon sig med axlarna mot spiselhyllan, som en vandrare som stöder sig mot ett staket. Den svarta slöjan som hängde som en trasa mot hennes kind gav henne ett drag av något vilt och okonventionellt, som förstärktes av den intensiva svarta blicken, som absorberade ljuset i rummet utan att återkasta någonting alls av det. Denna kvinna, som varit i stånd till en köpslagan som, om mr Verloc ens kunnat föreställa sig den, skulle ha verkat direkt förintande på alla hans föreställningar om kärleken, stod där nu helt obeslutsam, som om hon var pinsamt medveten om att det fortfarande saknades någonting från hennes sida innan transaktionen formellt kunde avslutas.
Borta på soffan lade mr Verloc axlarna tillrätta så att han skulle få det så bekvämt som möjligt, och suckade ur sitt hjärtas innersta djup fram en önskan som förvisso måste ses som något av det frommaste man alls kunde vänta sig från hans håll.
”Jag önskar sannerligen”, morrade han lågt, ”att jag aldrig behövt skåda vare sig Greenwich Park eller något som har med det att göra.”
Hans beslöjade röst fyllde hela det lilla rummet med sitt låga tonfall, så väl anpassat till denna fromma önskans blygsamma natur. Dessa ljudvågor av precis lagom längd, som spreds i enlighet med kända akustiska lagar, flödade fram kring rummets alla döda föremål och böljade in mot mrs Verlocs huvud som om det varit ett stenhuvud. Och hur otroligt det än må verka tycktes mrs Verlocs ögon nu bli ännu större. Det mr Verloc önskade ur djupet av sitt hjärta flödade i sin audiella form rätt in i ett tomrum i hustruns minne. Greenwich Park. En park! Det var ju där han mördade pojken! En park – avslitna trädgrenar, sönderslitna blad, grus, fragment av hennes brors kött och ben, som alltsammans for i vädret i en enda röra som vid ett fyrverkeri. Nu mindes hon det hon hört för en stund sedan, mindes det rent visuellt. De hade måst samla ihop honom med en spade. Darrande i hela kroppen såg hon framför sig detta samma redskap, med den hemska börda det skovlat upp från marken. Mrs Verloc blundade desperat för att söka mörklägga den inre synen av söndersprängda lemmar som föll till marken som ett regn, medan Stevies avklippta huvud till slut hängde i luften alldeles ensamt och långsamt bleknade bort som den sista stjärnan i ett fyrverkeri. Sedan öppnade hon ögonen igen.
Nu var hennes ansikte inte längre som hugget i sten. Vem som helst skulle ha märkt den lätta förändring i hennes anletsdrag, i hennes blick, som på ett så frapperande sätt förändrade hela hennes ansikte. Det rörde sig om ett uttryck som sällan kan studeras av kompetenta iakttagare i den atmosfär av lugn trygghet som krävs för en grundligare analys, men vars betydelse ändå är uppenbar och klar. Mrs Verloc tvekade inte längre om hur denna affär skulle sluta; hennes hjärna var inte längre urkopplad, utan fungerade under kontroll av hennes medvetna vilja. Vem som helst skulle ha märkt detta, men mr Verloc märkte det inte. Han hade sjunkit in i den patetiska optimism som skapas av en alltför stor trötthet. Nu ville han inte ha mera bråk – och minst av allt med sin egen fru. Hon hade inte haft något att invända när han försvarade sig. Hon älskade honom för hans egen skull. Hennes nuvarande tystnad måste tolkas helt positivt. Detta var rätta ögonblicket att återknyta det goda förhållandet till henne. Tystnaden hade varat länge nog nu. Han bröt den med ett lågt:
”Ja”, svarade den fria kvinnan mrs Verloc lydigt. Nu hade hon full kontroll över alla sina själsförmögenheter igen, och också över sin röst – själv upplevde hon hur hon behärskade varenda fiber i sin kropp på ett nästan övernaturligt säkert sätt. Nu lydde den henne blint, för nu var den inre diskussionen slut. Nu såg hon klart. Och hon hade blivit listig. Hon hade sina medvetna skäl att svara honom så snabbt. Hon ville helt enkelt inte att mannen där skulle ändra ställning, eftersom det passade hennes planer så utmärkt att han låg kvar på soffan. Och hon lyckades. Mannen rörde sig inte ens. Men också sedan hon svarat honom stod hon fortfarande nonchalant lutad mot spiselkransen, som en vilande vandrare. Hon hade inte bråttom. Hennes panna var utan en rynka. Mr Verlocs huvud och axlar doldes för hennes blick av soffans höga sidostycke. Alltså såg hon hela tiden på hans fötter.
Hon stod kvar så, alldeles stilla men plötsligt helt samlad, ända tills mr Verloc flyttade litet på sig för att bereda också henne en plats i soffan och med en viss äktenskaplig myndighet i stämman sade:
”Kom hit.” Hans tonfall var ganska egendomligt. Det kunde ha uppfattats som brutalt, men mrs Verloc visste av lång erfarenhet att det var avsett att verka amoröst.
Hon började genast gå fram mot honom, som om hon fortfarande varit en trogen hustru, bunden vid sin make med ett obrytbart kontrakt. Hennes högra hand gled lätt fram över bordsytan, och när hon fortsatte mot soffan hade köttkniven försvunnit utan att ge ett ljud ifrån sig. Allt mr Verloc hörde var en knarrande golvbräda, och han fortsatte att vila stilla. Han väntade lugnt. Mrs Verloc kom allt närmare. Och som om Stevies hemlösa själ flugit raka vägen för att söka skydd hos sin syster, vårdarinna och beskyddarinna’, stegrades hennes likhet med brodern för varje steg hon tog; snart började rentav hennes underläpp hänga ner exakt så som hans hade gjort, och hon skelade en aning. Men mr Verloc märkte ingenting av detta. Han låg där på rygg med blicken riktad uppåt. Men plötsligt upptäckte han en skugga som föll delvis i taket och delvis mot väggens övre del, skuggan av en arm som höll en köttkniv i sin knutna hand. Den rörde sig upp och ner. Rörelsen var lugn, nästan lättjefull. Tillräckligt lugn för att mr Verloc skulle kunna se att det var skuggan av en hand som höll en kniv.
Rörelsen var tillräckligt lugn för att han skulle förstå hela innebörden av detta, och känna hur dödsskräcken snörde samman hans strupe. Hustrun hade blivit tokig – mordgalen! Den var tillräckligt lugn för att den första, förlamande verkan av denna upptäckt skulle hinna försvinna och efterträdas av en vild beslutsamhet att ta upp kampen mot den beväpnade galningen och avväpna henne. Den var tillräckligt lugn för att mr Verloc skulle hinna göra upp en försvarsplan, som innebar att han skulle kasta sig upp, ta skydd bakom bordet och slå ner den galna kvinnan med en stol. Men den var inte tillräckligt lugn för att mr Verloc skulle hinna röra vare sig hand eller fot. Innan han hunnit så långt satt kniven redan i hans bröst. Den mötte inget motstånd på vägen. Slumpen kan föra en kniv exakt. I detta snabba hugg, som sattes in över soffans sida, hade mrs Verloc lagt hela sitt arv från otaliga generationer av enkla och fattiga förfäder, hela den enkla vildheten från grottmänniskornas era och det besinningslösa, desperata raseriet från krogslagsmålens tid. Mr Verloc, den falske anarkisten, gled en aning över åt sidan av själva kraften i hugget och dog utan att röra en lem, bara med ett frammumlat, protesterande ”nej”.
Mrs Verloc släppte kniven, och den fantastiska likheten med den döde brodern bleknade bort och försvann. Hon drog ett djupt andetag, hennes första lugna andetag sedan överkommissarie Heat hade visat henne trasan ur Stevies överrock. Hon lade armarna i kors och stödde dem mot soffan. Inte för att njuta av synen av sin makes lik, utan därför att hela rummet plötsligt börjat bölja och svänga runt för henne, uppförde sig som ett hav i storm. Hon kände sig yr i hela kroppen, men samtidigt lugn. För hon var ju en fri kvinna nu, fullkomligt fri och utan någonting att ta sig före, nu när Stevie inte längre behövde all hennes hängivenhet. Mrs Verloc, som alltid tänkte i bilder, besvärades inte längre av några inre syner, eftersom hon inte tänkte alls. Hon fortsatte att luta sig mot soffan, alldeles orörlig. Plötsligt var hon helt fri och helt utan ansvar, nästan som en död. Hon rörde sig inte, tänkte inte. Det gjorde inte heller mr Verlocs jordiska hölje där det vilade på soffan. Bortsett från att mrs Verloc fortfarande andades var de två nu i perfekt harmoni med varandra, den samklang av välbetänkt reservation utan överflödiga ord och med få gester, som varit själva grundvalen för deras respektabla hemliv. För det hade varit respektabelt, byggt på en välbetänkt tystlåtenhet som perfekt hade skylt över alla de problem som kan uppstå i en familj som lever på arvoden för hemliga tjänster och försäljning av icke helt rumsrena varor. Och in i det sista hade denna familj bevarat sin känsla för det passande och slutet hade kommit utan opassande skrikande och andra olämpliga överdrifter i uppförandet. Och sedan slaget nu utdelats fortlevde samma välanständighet som stillhet och tystnad.
Allt var stilla i förmaket ända tills mrs Verloc långsamt lyfte på huvudet och gav klockan en misstrogen blick. För hon hade blivit medveten om ett tickande ljud. Det blev allt tydligare, och ändå hade klockan på väggen alltid varit tyst, med ett helt ohörbart tickande. Så vad menade den med att plötsligt börja ticka så här högt? Visarna pekade på tio i tio. Men mrs Verloc var inte intresserad av vad klockan var, och tickandet fortsatte. Så hon bestämde sig för att det inte kunde vara klockan, och hennes blick började treva sig fram över väggarna, vacklade, och blev allt mattare, medan hon ansträngde sig för att lokalisera ljudet. Tick, tick, tick.
Hon lyssnade en stund och sänkte sedan blicken ner mot sin makes kropp. Den viloställning den intog var så gammal och van, att hon kunde göra det utan att behöva känna sig ställd inför något nytt fenomen i livet i detta hem. Mr Verloc tog sig en tupplur som vanligt. Han såg ut att ha det bekvämt.
Likets läge på soffan innebar att hon inte kunde se dess ansikte. Men när hennes vackra men loja ögon sände sina blickar vidare neråt på jakt efter ljudet, fick de plötsligt ett kontemplativt uttryck i och med att de där blickarna fastnade vid ett platt föremål av ben som stack ut ett stycke utanför soffkarmen. Det var handtaget på en vanlig köttkniv, utan andra egendomligheter än att kniven i fråga satt instucken i rät vinkel mot mr Verlocs väst och att det droppade från den. Den ena mörka droppen efter den andra föll ner på golvet, med ett tickande ljud som blev allt snabbare och snabbare, som från en klocka som plötsligt börjat skena. Så småningom kom dropparna så tätt att det tickande ljudet övergick i ett sipprande sådant. Ett drag av oro började breda ut sig i mrs Verlocs ansikte inför denna omvandling. Det var redan en liten rännil, mörk, snabb, tunn … Blod!
Denna oförutsedda omständighet fick mrs Verloc att snabbt fara upp ur den lättjefulla och oansvariga ställning hon intog.
Hon grep plötsligt tag i sina kjolar och rusade med ett svagt skrik bort mot dörren, som om rännilen hade varit det första tecknet till en allt förödande översvämning. När bordet ställde sig i vägen knuffade hon undan det med båda händerna som om det varit levande, med sådan kraft att det hasade iväg ett gott stycke på alla fyra, med ett högt, skrapande ljud, samtidigt som det stora fatet med köttet slog i golvet och gick sönder.
Men i nästa ögonblick var allt tyst igen. Mrs Verloc hejdade sig igen när hon kommit till dörren. En rund hatt, som tidigare hade legat dold under bordet med kullen neråt, guppade fortfarande litet fram och åter i det drag som uppstått genom hennes snabba flykt till dörren.