Vad är det som gör en bok till en klassiker? Det är egentligen en omöjlig fråga att besvara innan det har gått tillräckligt lång tid. En bok blir en klassiker med tiden, ingen bok är en klassiker när den första gången publiceras, hur bra den än är. Faktum är att det snarare är precis tvärtom. Varje år kommer fantastiska böcker som ändå kommer att vara i stort sett bortglömda om femtio år.

Om man ska jämföra dagens bokutgivning med hur det var för, säg, trettio år sedan, så är den stora skillnaden att världen blivit större. Det finns numera en större geografisk spännvidd. Tur är väl det. Vi har lite för länge levt i förvissningen om att den stora litteraturen skrivs av västerländska män.

Även om man går med på resonemanget att världen blivit större kan man nog konstatera att japansk litteratur ännu räknas som aningen exotisk i en svensk läsares ögon. Där finns Nobelpristagare (Kawabata, 1968, och Oe, 1994) och där finns några författarskap som fortsätter att trotsa och inge respekt (Mishima och Abe). Men i stort sett så förknippar vi lättast japansk litteratur med en diktform: haikun.

Vår tids mest omskrivne japanske författare är Haruki Murakami. Det första som slår mig när jag läser honom är att han tycks äga en magisk kastrull i vilken han blandar helt efter eget huvud. Däri puttrar hårdkokt amerikansk prosa och kantig fransk surrealism, där kan man finna spårämnen av jazz och klassisk musik, science fiction och magisk realism. Inte så konstigt då att det som serveras på tallriken ser ut och smakar lite olika varje gång.

Trots denna mix av influenser har han skapat sig en rakt igenom personlig stil som gör hans böcker snabbt igenkännliga. Hans senaste roman var 1Q84, en science fiction-trilogi som drog längre åt spänningshållet än man tidigare sett hos honom. Det var som om han lät intrigen löpa amok och nästan sprang efter och antecknade vad som försiggick.

När jag för något år sedan åt middag med honom i Stockholm sa han att det kanske blir fler delar än tre – och så ryckte han på axlarna som om det inte riktigt var han själv som hade sista ordet om den saken.

Med sin nya roman, Den färglöse herr Tazaki (i översättning av Eiko och Yukiko Duke), har Murakami snarare tagit en titt i backspegeln. Här följer han det spår som snitslades ut av genombrottsromanen Norwegian Wood; ett mer lyriskt och realistiskt tonfall, inte utan vemod och en viss civilisationskritik (sekterism är till exempel ett återkommande tema i hans författarskap).

Så varför ska man läsa Murakami? För att göra världen större? Inte direkt. På den där middagen visade det sig att han visste mer om svensk jazz än jag. Han hade sökt igenom alla butiker med begagnade vinylskivor och hittat riktiga guldkorn, pratade uppsluppet om Alice Babs, Monica Zetterlund och Lars Gulin. Varför gjorde han det? Skälet är att dessa artister helt enkelt beskriver något på ett sätt som berör honom som människa.

Det är också av det skälet som jag gärna läser Haruki Murakami. Sedan får vi se om tiden gör den här boken – eller någon av hans andra romaner – till en klassiker. Det skulle inte förvåna mig, så mycket kan jag ändå tillåta mig att spekulera.

Håkan Bravinger