”Jag började känna mig uppblåst, sen började jag tänka på sex. Samtidigt hade jag huvudvärk och kände mig arg och frustrerad och sexuellt upphetsad.”
Så beskriver en man sitt eget känslotillstånd strax innan han begick sin första våldtäkt. Men vem var han och varför blev han en serievåldtäktsman? Jag försöker och vill förstå trots att jag vet att ingen, inte ens mannen som våldtog, fullt ut kommer att förstå varför han gjorde det.
I medierna började rapporteringen om mannens brott. ”Finnspångsmannen” försatte en hel stad i skräck. Det skedde fyra överfallsvåldtäkter inom loppet av en månad och man hade ingen aning om vem förövaren kunde vara.
I Expressen den 6 oktober 2003 publicerades en intervju med det första offret. Natten den 13 september blir den artonåriga flickan förföljd av en främmande man. När hon viker av på en gångväg hör hon tunga steg bakom sig. Först tror hon att det är någon kamrat som råkar ha samma väg hem och vill göra sällskap. Men i samma ögonblick hon tänker så är det någon som lägger armen om hennes hals och över hennes mun. Plötsligt ligger hon på marken med mannen över sig. Flickan gör våldsamt motstånd, försöker dra upp knäna mot hakan så att han inte ska få av henne byxorna. Hon försöker stoppa fingrarna i hans ögon, samtidigt försöker hon prata med honom. Det lyckas inte. Han tycks vara innesluten i en egen värld och det går inte att tränga igenom den. När mannen plötsligt hör att några andra personer närmar sig reser han sig upp och flyr därifrån.
Drygt en och en halv timme senare våldtar han nästa kvinna på ungefär samma sätt. Han kastar sin jacka över huvudet på henne, sedan släpar han upp henne i skogen invid vägen och våldtar henne. Även hon gör motstånd, men det hjälper inte. Mannens styrka och beslutsamhet går inte att rå på.
Två veckor senare begår han nästa våldtäkt. Halv tre på natten överfaller han en kvinna som är på väg hem. Han springer ifatt henne bakifrån, tar tag i henne och släpar henne uppför en slänt och in i ett skogsområde. Där våldtar han kvinnan upprepade gånger.
Natten efter den tredje våldtäkten överfaller han ytterligare en kvinna, ungefär på samma sätt som tidigare. Brutalt och beslutsamt trycker han ner henne mot marken och genomför våldtäkter i flera omgångar.
Skräcken sprider sig i den lilla staden. Unga flickor och kvinnor slutar att gå ensamma på natten. Föräldrar skjutsar och hämtar sina ungdomar. Dna-analyserna konstaterar att det rör sig om samma förövare. På bred front börjar polisen topsa, det vill säga kolla dna på alla män som ungefär skulle kunna passa in på de vittnesmål kvinnorna givit.
Så en dag ringer det på dörren hemma hos Nenad, en flykting från före detta Jugoslavien. Det är polisen som frågar om de får ta ett dna-prov på honom. Nenad kommer sig inte för att vägra, men inser att han kommer att bli avslöjad. Han anhålls och häktas. Efter sex förhör erkänner han. Finnspång andas ut.
Under rättegången begär tingsrätten en rättspsykiatrisk utredning. I utlåtandet konstaterar man att Nenad begått gärningarna under påverkan av allvarlig psykisk störning. Man anser att han lider av ”posttraumatisk stressyndrom, kronisk maladaptiv stressreaktion med både emotionella störningar och stört beteende, sexuell störning samt marginell mental retardation”. Utredarna menar förmodligen att Nenad har varit med om mycket skrämmande händelser som han inte förmått bearbeta. ”Kronisk maladaptiv stressreaktion” betyder att krisreaktionen efter de skrämmande händelserna har blivit utdragen i tid och påverkar negativt hans förmåga att hantera sina känslor och sitt beteende. Med tanke på brottet är det självklart att han får diagnosen ”sexuell störning”. ”Marginell mental retardation” betyder att han anses ha ett lindrigt förståndshandikapp. Utredarna menar att det finns medicinska förutsättningar att döma honom till rättspsykiatrisk vård istället för fängelse.
Vem är Nenad och hur har han levt sitt liv? Han är yngst av sex syskon och familjen tillhör den muslimska minoriteten i Montenegro. Muslimerna var diskriminerade och hatade av den serbiska majoriteten.
Nenad växte upp i en familj där pappan var alkoholiserad och oberäknelig. Han fick mycket stryk och upplevde inte att han fick något stöd från sin mamma. Även skolgången präglades av bestraffningsvåld och oberäknelighet. Våldet var alltid närvarande i Nenads liv. I skolan kunde alkoholpåverkade lärare hota eleverna med pistol. Nenad fick sömn- och koncentrationssvårigheter, vilket innebar att han fick svårt att ta till sig kunskap.
Efter skolgången flyttade han till sin syster i Kosovo där han fick jobb som byggnadsarbetare. När kriget utbröt blev Nenad rädd för att bli inkallad till krigstjänstgöring. Systerns hem besöktes ofta av den serbiska milisen, och vid deras besök gömde sig Nenad i en jordkällare under huset. Han var skräckslagen och kunde höra kvinnoskrik, och antog att systern blev våldtagen av milismännen. Han såg hur man drog upp våldtagna och dödade kvinnor ur brunnar. Nästan ett år levde han i rädsla, ofta gömd under systerns hus. När han återvände till föräldrahemmet i Montenegro greps han och tvingades in i den serbiska armen som stridsvagnsförare. Efter att ha fallit från en stridsvagn och legat avsvimmad, drabbades han av en ständigt återkommande huvudvärk som aldrig gav med sig.
Efter militärtjänstgöringen lyckades han ta sig till Sverige med hjälp av människosmugglare.
Tre av Nenads syskon hade redan kommit till Sverige när han placerades på flyktingförläggningen i Gimo. Så småningom bosatte han sig hos en av sina bröder i Finnspång. Han kunde ingen svenska och levde ett mycket isolerat liv. Nenad fick jobb som tidningsbud och sökte uppehållstillstånd, men fick avslag.
När tingsrätten tar del av den rättspsykiatriska utredningen begär man in ett yttrande från Rättsliga rådet vid Socialstyrelsen. Där går man åter igenom alla handlingar och Nenad blir intervjuad igen och hans testresultat analyseras. Socialstyrelsens utredning utmynnar i en annan slutsats. Nu menar man att Nenad inte begått våldtäkterna under påverkan av allvarlig psykisk störning och att det därför saknas förutsättningar för rättspsykiatrisk vård. Den psykiska störning som rättspsykiatrin konstaterat anser Rättsliga rådet inte vara ett övertygande stöd för att Nenads förmåga att kontrollera sina handlingar skulle vara nedsatt.
Nenad döms till sju års fängelse och utvisning. Efter domen placeras han liksom alla brottslingar som begått grova sexualbrott på Kumlaanstalten för utredning. Där görs en psykologbedömning och man bestämmer om den dömde ska få normalpermissioner eller om villkoren ska vara strängare än normalt. Utifrån säkerhetsbedömningen bestäms vilket fängelse den dömde ska placeras på. Nenads villkor blir strängare än normalt. Han beviljas inte några permissioner och ska placeras på ett fängelse med högsta säkerhet.
När Nenad kom till Norrtäljefängelset var han inte van att prata om sig själv. Han var blyg, tystlåten och kunde nästan ingen svenska. Han blev städare och började en kurs i svenska för invandrare. Efter något år förstod han svenska så bra att han kunde börja i terapi i kombination med de behandlingsprogram som fängelset har att erbjuda.
Strax innan han frigavs och utvisades till sitt hemland intervjuade jag honom.
Det började med mycket mardrömmar från kriget och från min uppväxt. Det blandade sig. Jag hade ingen att prata med så det var bara att svälja det inom mig. Jag var mycket tyst. Jag pratade över huvud taget inte med någon, kände mig utanför och jag hade mycket huvudvärk. Ibland kom jag för tidigt till jobbet, ibland för sent. Jag hade inget begrepp om tiden. Ibland var klockan tolv när jag kom till jobbet fastän jag skulle börja halv tre på morgonen. Det hände många gånger.
När han beskriver hur han mådde innan han begick våldtäkterna får man en bild av en olycklig och desorienterad människa med ständig huvudvärk, som vandrar runt i mörkret med en bunt tidningar som ska delas ut till okända människor. En vecka innan den första våldtäkten uppsöker han en läkare på vårdcentralen. Nenad berättar om sin huvudvärk och att han inte mår bra, och blir ordinerad Alvedon.
Han börjar inse att han inte klarar sig i Sverige och ångrar att han över huvud taget kommit hit. Han hade önskat en framtid här, men förstår att han inte har någon. ”Istället för att gå ett steg framåt hade jag gått flera steg tillbaka”, säger han.
”Jag kände mig full inom mig. Det ville bara explodera på något sätt. Det är svårt att förklara. Jag hade mycket huvudvärk. Jag brukade sova på knä och på huvudet.”
Natten då han begick de två första våldtäkterna hade han tappat greppet om tiden. När han kom till arbetet upptäckte han att klockan var tolv på natten, han var två och en halv timme för tidig. Han började promenera runt och i det tillståndet överföll han den första kvinnan.
Hans skildring av våldtäkten skiljer sig från offrets berättelse. Han vill inte inse att han använde så mycket våld som hon uppgav. Dessutom förnekar han att han fullbordat våldtäkten. Den tekniska undersökningen visade dock på motsatsen. Hans dna påträffades även i det första offret. Nenad berättar:
Sen hoppade jag på en kvinna. Jag tog henne och la henne på marken. Jag slog henne inte. Jag ville få makt. Jag ville ha sex, ingenting annat. Hon började prata med mig, men jag förstod inte vad hon sa. Sen kom det folk och jag blev rädd och sprang, men vet inte vart. Med den första kvinnan genomförde jag inget samlag. Sen mötte jag en annan kvinna. Henne våldtog jag.
”Jag slog henne inte” och ”med den första kvinnan genomförde jag inget samlag”. I domen står det: ”När målsägaren gjorde motstånd har Nenad tagit flera strypgrepp om målsägarens hals, hållit för hennes mun och dragit in henne i ett närliggande buskage och där slängt omkull henne på marken.”
Varför förnekar han att han genomfört samlag med den första kvinnan, när han erkände att han gjort det med de övriga? Kan det vara så att han i sitt upphetsade och förvirrade tillstånd inte själv uppfattade att han penetrerat och fått utlösning? Något annat svar är svårt att finna. Från hans perspektiv finns det inget att vinna på att förneka en våldtäkt och erkänna de övriga. Det kom folk, han blev rädd och sprang. Att han vidhållit sin uppfattning under hela fängelsestraffet stärker min uppfattning att han, i det extremt stressade tillståndet, blockerat bort minnet av att den första våldtäkten var fullbordad.
Efteråt tänkte jag att jag varit arg och att det var något fel, men jag kunde inte förklara för mig själv. Jag gick hem och tog Alvedon och la mig och sov. Jag hade så mycket huvudvärk och sov tills på morgonen. Då kom jag ihåg vad jag hade gjort på natten. Jag skämdes och tänkte att det var hemskt det jag gjort.
I intervjun söker jag en förklaring till varför han våldtog igen fastän han skämdes och tyckte att det han hade gjort var hemskt. Han kan inte ge någon bra förklaring och förstår inte själv. Han hade tänkt på att ta livet av sig, men var för feg, säger han. Många gånger hade han tänkt så. Kanske är våldtäkten en oformulerad känsla som förvandlas till handling innan den blir en tanke. Kanske är det på grund av att känslan inte formuleras som förövaren kan begå övergreppen. Jag har träffat flera serievåldtäktsmän och alla har de haft svårt att säga vad de tänkt precis innan de överfallit offret. Känslan kan de beskriva, känslan av misslyckande i kombination med att vara fylld av en primitiv sexuell och aggressiv kraft. Men tankarna är svårare att beskriva. Skammen och i många fall bortförklaringarna tycks komma efter övergreppen.
Kan man förstå våldtäkterna utifrån det vi vet om Nenads liv? Han hade som barn blivit kränkt av sina föräldrar och av lärarna i skolan och levde i vanmakt och skräck när han gömde sig för att inte bli inkallad till kriget. Han blev kränkt av de serbiska armésoldaterna som betraktade honom som mindre värd på grund av att han var muslim. Han kände sig vilsen och misslyckad när han kom till Sverige och levde innesluten i en bubbla, utan att kunna förmedla sig med omgivningen. Han kunde inte uttrycka känslor, Nenad började tänka på självmord och i det tillståndet sökte han upp en läkare. Men eftersom han inte kunde förklara hur dåligt han mådde förmådde han bara säga att han hade huvudvärk. Efter läkarbesöket var det något som brast inom honom. Han tycks ha förlorat hoppet om att få hjälp. Varför det blev våldtäkter och inte självmord går inte att svara på. Varför ockuperades hans könsdrift av känslor som inte hör ihop med normal sexualitet? Aggressiviteten, raseriet över att han misslyckats i livet hör inte hemma där. Hela sin misslyckade livssituation tog han ut på kvinnorna han våldtog. Kanske ville han åka fast och bli inlåst. Kanske ville han kränka andra för att känna sig mindre ensam. Kanske finns det en annan förklaring.
I fängelset tycker han själv att han förändras. Innan han kom dit var han inte alls van att prata om sig själv och om sina känslor. Nu börjar han samtala med terapeuten och med sin kontaktman. Han deltar i olika behandlingsprogram i grupp. Många av dem som kommer till fängelsets sexualbrottsavdelning tror inte att samtal kan vara till någon hjälp. Sådana erfarenheter har de aldrig tidigare haft. Att uttrycka känslor, speciellt om det handlar om att vara ledsen och sårad, är samma sak som att visa sig svag.
När jag kom till fängelset trodde jag att alla skulle hata mig och att ingen skulle prata med mig; att jag inte skulle få någon hjälp över huvud taget. Jag har inte varit van att prata om mig själv med någon. Det som var svårast att prata om var våldtäkterna och det sexuella. Jag har aldrig pratat med någon om sånt innan jag kom hit. Jag känner mig hemsk när jag pratar om det jag gjort. Jag har också pratat om min uppväxt och om hela mitt liv. I fängelset har jag blivit bättre behandlad än av mina föräldrar. Jag har vuxit här. De har förstått mig när jag pratat.
Efter strafftiden i fängelset reste han tillbaka till sitt hemland. Där fortsatte han att ha telefonkontakt med sin kontaktperson på fängelset och fick arbete som byggnadsarbetare. När han träffade en kvinna som han ville leva med berättade han för henne att han suttit i fängelse för våldtäkt. Hon fick hans tillåtelse att ta kontakt med fängelset för att ställa frågor om hur han har förhållit sig till behandlingen. Senare får jag veta att de har gift sig.