DET ÄR SENT PÅ KVÄLLEN onsdagen den 6 maj 2009. I dunklet bakom scenen på rockklubben Melkweg i Amsterdam står en sammanbiten Marie Fredriksson. Adrenalinet pumpar hårt i den tunna kroppen. Snart är det dags. Ute på scen står Per Gessle med det band han har satt ihop till sin första Europaturné under eget namn, den första turné där han varvar låtar från solokarriären med Roxetteklassiker.
Amsterdampubliken är i extas över att än en gång få höra låtar som ”Dressed for success” och ”Listen to your heart”, även om det ”bara” är i Pers tappning. Närmare det riktiga Roxette än så här är det inte många som har trott att man kan komma. Men det är förväntan i luften. Fansajten The Daily Roxette har några dagar tidigare läckt att Roxette ska återförenas och att Marie förmodligen kommer att dyka upp i Amsterdam. Det är högtryck både på scen och i publiken. Efter att ha avslutat det ordinarie setet med Roxettehitsen ”Church of your heart”, ”Dangerous” och ”Joyride” har Per och hans band kommit ut för några extranummer.
23 år har gått sedan Marie och Per bestämde sig för att det trots allt var värt ett försök att komma utanför Sveriges gränser och att de hade störst chanser om de slog ihop sina talanger. Nästan sju år har gått sedan chockbeskedet om Maries livshotande hjärntumör placerade Roxette i ett viloläge som nu tycks vara permanent.
Det är svårt att se där i dunklet bakom scenen. Sladdar och trappsteg lurar överallt. En av sviterna från operationen är att hon har nedsatt syn på sitt högra öga. En annan är att hon lätt blir desorienterad. Dessutom är rörligheten i högra benet en fråga om dagsform. Ta det lugnt. Inte snubbla. Känslan av att inte ha full kontroll ökar anspänningen och stressfaktorn ytterligare. Och om det är något hon vill stryka från sitt liv så är det stressframkallande situationer. Men samtidigt, om det är något hon behöver så är det att göra det hon alltid har älskat: att stå på scen och sjunga inför en publik som reagerar på det hon gör. Därför står hon här i mörkret och spänner hela kroppen.
De sista ackorden till ”Are you an old hippie, sir?” från Pers rosade och lite pojkrumspoppiga album Son of a plumber klingar ut. Sedan är det dags. Hon hör knappt Per introducera henne, men jublet som växer lavinartat säger det mesta. Inte börja gråta, inte börja gråta, tänker hon. Till vänster om henne står Per med en akustisk gitarr. Han slår an ett ackord. Hon lyfter mikrofonen mot munnen och sjunger, lätt ostadig av rörelse, öppningsfrasen ”Lay a whisper ... on my pillow” från ”It must have been love”. Längre än så kommer hon inte innan ett lyckovrål hörs från publiken. Det är som om flera år av uppdämda känslor och förhoppningar får sitt utlopp. Ögon tåras i publiken. Ögon tåras på scen. Det ofattbara händer. Roxette är tillbaka.