Kapitel 4

Olé, olé, olé, olé – Roxeeeette, Roxeeeette!

ROXETTE HAR FARTVINDEN I RYGGEN när nyårsbubblet har lagt sig och det har blivit januari 1990. ”Dangerous” har i december rusat uppför Hot 100-listan och ser i mitten av januari ut att bli deras tredje USA-etta. Listexperten Herbie Herbert har följt låtens avancemang på Billboardlistan och förutspår att ”Dangerous” minst kommer att bli topp 5 och att de enda låtarna som kan hota den från att nå förstaplatsen är ”All or nothing” med Milli Vanilli, ”Here we are” med Gloria Estefan eller ”Opposites attract” med Paula Abdul. Han får helt rätt. ”Dangerous” är så nära att bli etta, men snubblar på mållinjen och stannar som tvåa. Paula Abdul blockerar förstaplatsen med ”Opposites attract” och underifrån kommer Janet Jackson med ”Escapade” och tar förstaplatsen veckan därpå.

Roxette har valt att själva driva sin karriär utan en enskild manager. Istället jobbar de med en grupp samarbetspartners som både Per och Marie har mångåriga relationer till. Det är Jan Beime på Desert Music, med huvudansvar för den ekonomiska sidan. Beime har skött Pers ekonomi sedan Gyllene Tiders storhetsdagar och har många av Sveriges främsta artister bland uppdragsgivarna. Andra viktiga spelare är Marie Dimberg, Kjell Andersson och Rolf Nygren på skivbolaget EMI. Och slutligen är det Thomas Johansson och Leif ”Blixten” Henriksson, som driver turnébolaget EMA-Telstar. Som spindlar i Roxettes växande nätverk sitter Per och Marie. De fattar besluten gemensamt, men Per har snabbt tagit rollen som den mest drivande i det närmast oavbrutna kommunicerandet med allt fler parter över hela världen.

Under hösten har det käbblats fram och tillbaka om vilket som är det strategiskt bästa valet när det gäller nästa singel. Om man släpper en femte singel från Look sharp! så kan det hjälpa till att sälja fler Roxette-album, medan ”It must have been love” kommer att gynna ett soundtrack där Roxette bara har en liten del. Goda råd och synpunkter visslar fram och tillbaka över Atlanten via fax och telefonsamtal. Ett förslag är att släppa ”Dance away” som femte singel och prioritera ner det som fortfarande kallas ”jullåten” till filmen.

Bakom detta ligger också en viss besvikelse och förvåning över att Look sharp! trots fyra massiva hitsinglar ännu inte har nått miljongränsen för platinaskiva i USA. Problemet bedöms vara EMI:S svaga distribution, som anses vara långt mindre effektiv än de andra stora bolagens. Lika skickliga som Jack Satter och hans team har varit i konsten att hålla Roxette spinnande nonstop i amerikansk radio, lika valhänta verkar amerikanska EMI vara i konsten att sälja album i massupplagor. Herbie Herbert är övertygad om att Roxette hade sålt minst det dubbla antalet på något av de andra större skivbolagen. När han jämför skivförsäljningen med andra artister som har haft liknande framgångar i radio och på MTV visar det sig att Babyface har sålt två miljoner album, Paula Abdul fem miljoner, Milli Vanilli sex miljoner och New Kids On The Block hisnande åtta miljoner, att jämföra med Roxettes knappa en miljon. Och en grupp som Bad English har redan lyckats få sitt album att rusa över platinagränsen med bara en hit, powerballaden ”When I see you smile”, som bara några månader tidigare har tagit över förstaplatsen på den amerikanska singellistan efter ”Listen to your heart”.

Amerikanska EMI är inte direkt svarslösa – de skyller en del av den relativt svaga albumförsäljningen på att Roxette inte har kommit loss med att turnera i USA. Det är lite av en öm punkt för svenskarna. Alla är överens om att en USA-turné är nödvändig för att radiosuccén Roxette ska etablera sig som ett ”riktigt band”, men det finns många om och men att ta ställning till: de vill inte spela på för små klubbar, inte komma dit som förband och inte spendera för mycket tid på att tröska runt i USA när resten av världen också ropar efter dem. Såväl Herbie Herbert som EMI-kontoren i USA och Kanada trycker på för att bandet ska komma över. En snabbundersökning där amerikanska radiolyssnare har fått rösta om vilka av följande fem artister de helst vill se live placerar Phil Collins i topp med 57 %, Paula Abdul som tvåa med 52 % och Roxette som trea med 47 %, följda av pomprockarna Styx med 38 % och mjukmetallbandet Cinderella med 6 %. En rad förslag på turnéer är uppe på kartan och olika konstellationer med tänkbara förband som Martika, Starship, Robert Palmer, Escape Club, World Party eller Susanna Hoffs från The Bangles läggs fram som möjligheter, liksom en gemensam turné med Fleetwood Mac.

Men inga planer realiseras. Roxette skjuter hela tiden Nordamerikaturnén framför sig, trots ständiga påstötningar om hur avgörande det kan vara för deras karriär att komma över på världens viktigaste marknad och spela live. Herbie Herbert driver på för att åtminstone få över Roxette på en mindre aptitretarturné sensommaren 1990, men månaderna går utan att beslut fattas, och en blick i kalendern visar snart att inte ens det är möjligt eftersom inspelningarna av uppföljaren till Look sharp! kommer att kräva all tid. USA-turnén skjuts upp till sommaren 1991 trots ett missnöjt mummel från olika håll i det amerikanska Roxettelägret.

Samtidigt har Roxette bestämt sig för att satsa på ”It must have been love” som nästa singel. Under resans gång har $3,000 bytt namn till Pretty Woman och tagit form som en romantisk komedi där den okända Julia Roberts har visat sig vara ett stjärnskott. Fyra superhits på ett år har dessutom gjort Roxettes bidrag än mer intressant. Regissören Garry Marshall har placerat den melankoliska balladen i ett av filmens mest känslosamma ögonblick, när Vivian och Edward mot slutet av filmen måste skiljas åt efter några dagars blixtförälskelse. Medan Vivian körs hem till sin enkla lya i lyxhotellets limo rullar ”It must have been love” igång. Med växelklipp mellan de lika sorgset fundersamma Vivian i limon och Edward i sitt penthouse på Beverly Wilshire Hotel griper Marie Fredrikssons hjärtskärande sång om olycklig kärlek tag i miljoner biobesökare världen över:

It must have been love

but it’s over now

it must have been good

but I lost it somehow

It must have been love

but it’s over now

from the moment we touched

’til the time had run out

Än en gång har Roxette gudarna med sig. När filmen har premiär i mars 1990 visar det sig att Pretty Woman är en kassasuccé utan motstycke, en omedelbar filmklassiker som kommer att förvandla nödlösningen ”It must have been love” till Roxettes största låt efter ”Listen to your heart”. På några veckor rusar Pretty Woman förbi Teenage Mutant Ninja Turtles som USA:S mest publikdragande film. Mer än 42 miljoner amerikaner ser vad som ska bli årets mest populära romantiska komedi i USA och den tredje mest populära filmen alla kategorier i hela världen. Soundtracket från filmen innehåller förutom ”It must have been love” låtar som ”Fame” med David Bowie, ”King of wishful thinking” med Go West, ”Wild women do” med Natalie Cole och ”Real wild child” med Iggy Pop. Även albumet med filmmusiken blir en superhit som når ut till nio miljoner skivköpare.

Samtidigt som Roxettes största framgång exploderar på bio, i radio och på skivlistor bråkas det internt om vem som bäst kan hjälpa Roxette med att förhandla fram avtalen i USA. Herbie Herbert och Thomas Johansson har tidigt rekommenderat att de ska anlita Paul Schindler, en välrenommerad advokat som är specialist på nöjesindustrin. Schindler är delägare i Grubman, Indursky & Schindler, en firma med Madonna, Michael Jackson, MTV och andra tungviktare på listan över klienter. När Schindler tar emot Per och Marie på det mondäna advokatkontoret på Madison Avenue i New York är det framförallt en kommentar som dröjer sig kvar: ”I’m gonna make you stinking rich”. Detta låter i och för sig löftesrikt, men Per och Marie har vid det här laget utvecklat något mellan en halv paranoia och en stark magkänsla som säger dem att de inte automatiskt ska följa alltför många av EMA-Telstars eller EMI:S rekommendationer, eftersom de inte vill hamna i deras händer helt och hållet. Därför väljer de istället Robert Thorne som juridisk rådgivare och förhandlare. Thorne har jobbat med filmregissören Lasse Hallström, som har en koppling till Jan Beime, och det känns som ett säkrare alternativ samtidigt som de markerar sitt oberoende.

Robert Thorne har med viss fjärrstyrning från Jan Beime i Örebro förhandlat fram ett musikförlagsavtal med EMI Music Publishing i USA. För att vara gröngölingar på den amerikanska musikmarknaden visar sig svenskarna vara ovanligt kyliga och slipade. Strategin har varit att inte begära stora förskott, utan istället öka royaltyprocenten för att tjäna mer i det långa loppet. Dessutom lyckas man kringgå försöket att betrakta Roxette som debutanter, vilket enligt amerikanska regler bara berättigar till 75 % ersättning på maximalt tio låtar för varje såld cd, vinylskiva eller kassett. Men Roxette-teamet pekar på att gruppen har ett svenskt skivkontrakt och att sådana regler inte gäller i Sverige. Dessutom har Roxette redan gett ut två album i Sverige, så några debutanter är de inte. Resultatet blir 100 % ersättning för samtliga 13 låtar på Look sharp!, ett avtal som svenskarna är mycket nöjda med.

Men när Paul Schindler får nys om det avtal Thorne har träffat med Disney för ”It must have been love” på soundtracket till Pretty Woman kan han inte låta bli att blanda sig i leken. Roxette har efter Thornes förhandling gått med på 12 % royalty på varje såld cd av soundtracket och 35 000 dollar i förskott. Schindler bedömer det som långt under acceptabel nivå och pekar på att andra artister har förhandlat fram betydligt bättre villkor för sin medverkan på samma soundtrack: Robert Palmer har fått 13 % i royalty och 100 000 dollar i förskott för ”Life in detail” medan David Bowie har fått 15 % i royalty och 100 000 dollar i förskott för remixen av den femton år gamla ”Fame” till ”Fame 90”. Och ändå är det Roxettes låt som har tyngst roll i filmen. Schindler menar att förskottet skulle ha varit minst 100 000 dollar, förmodligen ännu mer – han har nyligen fått igenom 200 000 dollar och 18 % royalty för en John Mellencamp-låt till en annan Disneyfilm.

Synpunkterna rinner dock ut i sanden och Roxette fortsätter med Thorne, oavsett kritiken. För våren 1990 känns skivbolagstjafs, royaltysiffror och advokatbråk ändå bara som små fläckar på den sol som ständigt verkar lysa över Roxette. ”It must have been love” ges ut på singel samma vecka som filmen har premiär och får omedelbart fäste på Billboardlistan i USA. Både Per och Marie har gillat låten ända sedan de spelade in den som jullåt 1987, men det är inte förrän de ser Pretty Woman som de förstår dess riktiga slagkraft. Än en gång får Per den där närmast overkliga känslan av att vara upphovsman till en låt vars text får en ny och mycket djupare innebörd av Maries mästerliga framförande, nu dessutom förstärkt av filmens suggestiva sammanhang.

Medan ”It must have been love” snabbt klättrar uppför Hot 100-listan utspelar sig en bisarr men lite komisk historia bakom kulisserna. Och den här gången är det svenskarna som håller i taktpinnen. När låten den 13 juni 1990 går upp på förstaplatsen som Roxettes tredje USA-etta smäller champagnekorkarna lite överallt i världen. En av dem som är allra lyckligast är Martin Bandier, vice VD på Roxettes amerikanska musikförlag EMI Music Publishing, eftersom en förstaplacering för ”It must have been love” med stor säkerhet kommer att ge honom titeln som ”Årets musikförläggare” i USA. Därför kommer det som en kalldusch när han blir upplyst om att låten är tre år gammal och därmed inte omfattas av Roxettes amerikanska musikförlagsavtal.

Men Bandier tänker inte låta sig stoppas av detta. Han vill att EMI Music Publishing ska vinna titeln som årets musikförläggare, även om han måste betala en slant för att få den. Det slutar med att han skriver på ett kontrakt där Per Gessle som upphovsman får 100 % av royaltyn för de amerikanska radiospelningarna till ”It must have been love”, mot att EMI Music Publishing får rätten att administrera låten i USA. Eftersom förlaget har kostnader för att sköta förlagsjobbet med låten innebär avtalet att EMI Music Publishing förlorar pengar på det. Men bolaget vinner mycket riktigt titeln som ”Årets musikförlag”. Och Per Gessle får ett oväntat stort tillskott av royalty för det som under de kommande åren ska bli en av de mest spelade låtarna i amerikansk radio.

När ”It must have been love” blir etta på Billboardlistan pågår arbetet med en uppföljare till Look sharp! för fullt i EMI-studion i Skärmarbrink. Från USA har det kommit förslag på att inspelningarna ska göras där, helst med någon av de hetaste producenterna. Men Roxette har fått upp självförtroendet och ser det nu som en tillgång snarare än en belastning att befinna sig lite vid sidan av och odla sin egen personlighet. De lyssnar intresserat på de goda råden och bestämmer sig sedan för att strunta i dem.

De nya låtarna har fått skrivas på de få lediga stunder som har funnits. Allt resande kring Look sharp! har tagit oändlig tid; varje ny framgång har resulterat i nya tv-framträdanden och radiointervjuer i USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland, Tyskland, Italien, England, Frankrike, Belgien och så vidare. Roxette har jobbat efter principen att säga ja till så mycket som det går, vilket betyder att ungefär nio månader har försvunnit till promotionarbete. Marie Dimberg på EMI är med som skivbolagsrepresentant, kommunikatör och praktisk allt-i-allo. Fast bara på deltid. Trots gruppens allt snabbare acceleration upp till positionen som ett av världens mest uppmärksammade, säljande och därmed tidskrävande popband kommer ”Dimmans” arbetsbeskrivning aldrig att förändras. Roxette ska inte särbehandlas med en heltidstjänst.

Och även om begreppet ”internationell promotion” vid en första anblick kan låta som en kittlande möjlighet, visar det sig snabbt vara ett lagom glamoröst jobb. Livet som popstjärna handlar bland annat om att vara med i det tyska tv-programmet Formula Eins, bara för att upptäcka att de har byggt om studion till en bondgård där en get står och skiter medan Roxette mimar till ”The look”. Och i USA handlar det om att ta sig runt till så många radiostationer som möjligt och förstärka lojaliteten hos alla de radio-DJ:S som har varit med om att göra Roxette till några av de mest spelade artisterna i amerikansk radio.

Det finns en ödmjukhet och en arbetsvillighet som gör att Marie och Per till en början ställer upp på det mesta utan att knota alltför mycket. Marie tröttnar lite snabbare på att prata om sig själv och Roxette än vad Per gör – cirka 1300 intervjuer har det blivit under de första åtta månaderna efter genombrottet. Men när nivån sjunker ner till playbackframträdanden på köpcentra, diskotek och radiostationsfester inser båda att de måste styra upp situationen lite. Snart kommer det protestbrev från Roxette-teamet i Sverige till Herbie Herbert i USA. Roxette måste behandlas som stjärnor, eller åtminstone som arbetande artister och musiker. Jack Satter och hans hästjobb med att elda på de amerikanska radiostationernas entusiasm över Roxette i all ära, men inga fler pajiga playbackframträdanden på diskotek. Riktiga band gör inte sånt.

För Marie övergår den inledande entusiasmen snart i en känsla av att promotion till stor del är ett enda långt blaj med playback och andra meningslösheter som egentligen inte har något med musik att göra. Per har lite större tålamod med den här sidan av popbranschen, men är samtidigt orolig över att Roxette ska få fel image som en av 80-talets många kortlivade danspopakter, en fejkad skivbolagskonstruktion som flimrar till en stund i MTV och sedan försvinner ut i glömskan.

Det är en bild som inte ska få en chans att sätta sig. Både Marie och Per längtar efter att få visa såväl fans som media vad Roxette går för på scen. Därför är planen att uppföljaren till Look sharp! ska sammanfalla med deras första världsturné. Alla som ser dem live ska få klart för sig att Roxette är artister, musiker och låtskrivare i första hand, inte bara en cool låt på radion, en kul video på MTV eller en låt i en Hollywoodfilm.

Det förutsätter givetvis att det nya albumet blir så bra att turnén blir en succé. Det måste bli minst lika bra som Look sharp!, helst bättre – något som hade kunnat skapa en känsla av press och låsning när det gäller låtskrivandet. Men det oväntade världsgenombrottet har inte gett någon skrivkramp, tvärtom: Per har blivit närmast hög av framgångarna och inspirationen ligger i turboväxel. Han litar på sin magkänsla och förmågan att på ett personligt och originellt sätt omsätta alla musikaliska intryck han har samlat på sig genom åren till nya oemotståndliga singelhits eller fantastiska albumspår. Roxette har inte kommit till världstoppen för att snabbt försvinna ut till vänster. Det är nu framgångarna ska bekräftas och cementeras. Han skriver avspänt, bekräftelsen från hela världen fungerar som en motor snarare än en hämsko. Medan ”It must have been love” klättrar mot världstoppen skriver han på samma dag två av Roxettes största hits: den allsångsvänliga upptemporockaren ”Joyride” och powerballaden ”Spending my time”. Den senare innehåller några textrader av den där typen han själv älskar i poplåtar:

I try to call

but I don’t know what to tell you

I leave a kiss

on your answering machine

”Joyride” tar sin början i en lapp som Pers sambo Åsa har lämnat på pianot hemma i lägenheten i Halmstad: ”Hej, din tok – jag älskar dig”. Budskapet omvandlas snabbt till ”Hello, you fool – I love you” och triggar igång en poplåt där allt det färgglada psykedeliavimsandet från Beatles Sgt. Pepper- och Magical Mystery Tour-period plöjs ner. Låten heter först ”Joyrider”, men döps snart om till ”Joyride” – vilket också blir albumets arbetstitel. En programförklaring så god som någon när Roxette nu ska lägga världen för sina fötter och visa att framgångarna inte har varit någon tillfällighet.

Dessutom har Per skrivit en text, ”Watercolours in the rain”, som han gett till Marie att tonsätta. Hon svarar med en bländande vacker melodi, någonstans mellan den melankoliska ton man förknippar med hennes solomaterial och en känsla av Led Zeppelin på sitt mest nedtonade folkrockhumör. Låten får också ett avskalat arrangemang med tolvsträngad akustisk gitarr och ett stråkparti som matchar dess lite ödsliga stämning perfekt.

Seems I’ve been running

all my life

all my life

all my life

like watercolours in the rain

Skaparglädjen är lika stor som känslan av att det nu nästan är självklart att Roxette ska ha en låt högt på listorna runt om i världen. När Thomas Johansson från EMA-Telstar kommer över till EMI-studion med champagne för att fira att ”It must have been love” har blivit Roxettes tredje USA-etta börjar Clarence Öfwerman och Anders Herrlin snart att trumma otåligt med fingrarna vid mixerbordet. De håller på med produktionen av den nya dramatiska rockballaden ”Queen of rain” och tycker att det där champagneköret mest står i vägen för jobbet med nästa förstaplatskandidat. På något år har stämningen gått från ”vi är svenskar, vi kan aldrig bli något riktigt stort ute i världen” till en känsla av att ”allt är möjligt, listorna tillhör oss”.

Produktiviteten och kreativiteten håller i sig hela vägen. Framåt hösten 1990 står man med ett fullproppat album – 12 låtar i vinylversionen och hela 15 låtar på cd, den definitiva uppföljaren till Look sharp!. Det är till och med så att inspirationen både har räckt till och blivit över. Framtida singlar som ”Vulnerable” och ”The sweet hello, the sad goodbye” missar precis ”Joyride”-tåget, medan ”Queen of rain” länge anses vara ett av albumets viktigaste spår och viks som avslutningslåt. Men strax innan inspelningarna är klara skriver Per ytterligare en skimrande sorgsen ballad – ”Perfect day” – som i sista stund petar bort ”Queen of rain” som albumets avslutare. Skälet är att ”Perfect day” med sin melankoliska dragspelsslinga känns som den perfekta avslutningslåten på den kommande världsturnén – och när det visar sig att körsångerskan Vicki Benckert spelar dragspel är saken avgjord. Ironiskt nog är det som om Per mitt i den färgsprakande popcirkusen och glädjetåget över världen har hittat en outtömlig källa av melodier och texter som sätter fingret på känslor av övergivenhet och ensamhet.

There’s no escape for the broken-hearted

there’s no return once you’ve lost your way

I say a prayer now our love’s departed

that you’ll come back to stay

and bring the perfect day

Per är först osäker på om ”Joyride” ska inleda albumet eftersom det är han som sjunger. Visserligen blev ”The look” deras genombrottslåt, men han är fortfarande tveksam till sig själv som huvudsångare. Men Marie och Clarence insisterar. För dem är ”Joyride” den solklara öppningslåten och första singeln på nya plattan, trots tuff konkurrens från pampiga ballader som ”Fading like a flower” och ”Spending my time”. Att ”Joyride” ska bli förstasingel är utom diskussion i alla länder utom USA, där man känner att ”Fading like a flower” har större chanser att placera sig högt. Men Per och Marie står på sig. De menar att Roxette står för så mycket mer än typiska FM-rocklåtar som till exempel ”Listen to your heart” och ”Fading like a flower”. ”Joyride” är en positiv upptempolåt som sammanfattar vad de vill att albumet ska stå för. Dessutom är det en ovanlig poplåt som kan överraska lika mycket som ”The look” gjorde två år tidigare, argumenterar de.

När albumet är klart får Per och Clarence än en gång tillfälle att gravera in ett hemligt budskap på en vinylskiva. Det är Leif ”Blixten” Henriksson på EMA-Telstar som bara har en invändning när han hör titelspåret till Roxettes nya album – var den där visslingen verkligen nödvändig? Kommentaren väcker stor munterhet i Roxettelägret och när Joyride kommer ut på våren 1991 står det ”Was it really necessary to whistle?” ingraverat i vinylen längst in där innerspåret möter skivetiketten.

Svaret på frågan kommer när ”Joyride” under mars och april exploderar på världens topplistor. I USA är det Roxettes snabbast klättrande singel hittills. Det ser ut som om ”Joyride” ska bli precis den succé Roxette har jobbat så hårt för att den ska bli. ”This is a total home run”, rapporterar en lyrisk Herbie Herbert till Sverige. Alla branschmänniskor som hör Joyride-albumet spelas gör tummen upp, dunkar Marie och Per i ryggen och säger saker som ”you’ve done it again”. De har redan bevisat för världen att de är en hitmaskin, nu återstår det att visa att de är en liveattraktion att räkna med också. Titelspårets raketklättring på listorna och känslan av att Roxette med Joyride har gjort sitt bästa album är den perfekta dörröppnaren inför den världsturné som ska starta i USA.

För den 7 juni 1991 ska det äntligen ske. Då ska Roxette kicka igång Join the joyride-turnén i den amerikanska delstaten Oregons huvudstad Salem, innan det bär vidare mot Seattle, Vancouver och totalt 46 planerade konserter i USA och Kanada. Två månader är vikta i Nordamerika innan Europadelen av turnén inleds i Helsingfors den 4 september. Som förband i USA nämns melodiösa rockduon The Rembrandts, som Herbie Herbert under våren vill skriva kontrakt med snarast möjligt eftersom det ryktas om att även Don Henley fiskar efter dem som förband till sin soloturné.

Då kommer plötsligt ett kortfattat fax från Sverige. Så sent som i början av april bestämmer sig Roxette för att skjuta upp den nordamerikanska turnén till våren 1992. Skälet uppges vara att man som en följd av framgångarna med Joyride vill ägna mer tid åt promotion i andra delar av världen. Och eftersom releasen av Joyride har blivit några veckor försenad på grund av Kuwaitkriget är man rädd för att då inte ha tid nog att förbereda liveshowen tillräckligt.

Beskedet kommer som en kalldusch för Roxettes nordamerikanska skivbolag och protesterna från högsta ort låter inte vänta på sig. Såväl kanadensiska Capitols radiochef Rob Brooks som EMI Americas VD Sal Licata är bestörta. Brooks försöker omedelbart få svenskarna att ändra sig. Kanada är ett starkt fäste för Roxette. Joyride har blivit platinaskiva på bara någon vecka och alla har med stor förväntan sett fram emot att få se bandet live där. Brooks menar att man från Capitols sida i flera månader har förberett kanadensisk media och skivhandel på att Roxette äntligen är på ingång – och understrukit varför de har valt just USA och Kanada som start på sin första världsturné. Den uppskjutna turnén fruktar han kan uppfattas som att Kanada behandlas styvmoderligt av bandet, vilket kan leda till en rekyl som slår tillbaka mot Roxette.

Svenskarna försöker stryka alla medhårs och lockar med att det faktiskt kan vara ett smart drag att vänta. Roxette har två favorittippade ballader på tur som singlar – ”Fading like a flower” och ”Spending my time”. Om de under hösten blir lika stora hits som man har anledning att tro kan albumet sälja mer och turnén bli ännu större och häftigare. Och man försöker ingjuta lite optimism genom att utlova ett grymt samspelt Roxette när de väl kommer. ”I can assure that when they get there, they will bring a show that will keep Canada rockin’ and the Joyride going for the whole of 1992!” skriver Marie Dimberg i ett något fåfängt försök att muntra upp den upprörda kanadensiska radiochefen. Men argumenten biter inte. ”Det här kan vara det största misstaget i deras karriär”, skriver en uppgiven Rob Brooks till Sal Licata.

Även Tom Ross på turnébolaget Creative Artists Agency, som har ägnat mer än ett halvår åt att pussla ihop spelningarna, varnar Sal Licata för Roxettes beslut att flytta turnén från sommaren till februari–mars. Han menar att sommarturnén med sin blandning av utomhus- och inomhuskonserter är perfekt för Roxette och att den kan få försäljningen av Joyride-albumet att explodera. ”Roxette har allt utom trovärdighet som liveband och det hade den här turnén fixat”, skriver han. Om Roxette väntar till i början av 1992 kommer de dessutom att få konkurrens av turnerande stjärnor som U2, Bruce Springsteen, Van Halen, Guns N’ Roses och många fler.

Men Roxette har bestämt sig: USA och Kanada får vänta. Det är ännu en självständighetsmarkering från gruppen. Visst, den amerikanska nöjesbranschen styr världen – men den är inte allt som räknas. De tänker fortsätta att gå sin egen väg och lita till sina instinkter. Och än så länge ser allt fortsatt ut att gå svenskarnas väg. Onsdagen den 1 maj går ”Joyride” upp som Roxettes fjärde förstaplacering på Billboards Hot 100-lista.

Fyra ettor på Billboards Hot 100-lista placerar Roxette i ett celebert sällskap där The Beatles inte oväntat är svårslagna med sina 20 förstaplaceringar på sex år, från ”I want to hold your hand” 1964 till ”The long and winding road” 1970. The King of Rock’n’Roll – Elvis Presley – ligger inte långt efter med 18 ettor från ”Heartbreak Hotel” 1955 till ”Suspicious minds” 1969. Madonna har haft nio USA-ettor, från ”Like a virgin” 1984 till ”Justify my love” 1990 medan Rolling Stones har skrapat ihop åtta ettor under en period på 13 år, från ”(I can’t get no) Satisfaction” 1965 till ”Miss you” 1978.

Bland dem som haft fyra ettor finns Beach Boys, fast det har tagit dem 24 år att skrapa ihop förstaplaceringarna – från ”I get around” 1964 till ”Kokomo” 1988. Då har det gått snabbare för Blondie som liksom Roxette har fått ihop fyra ettor på bara två år, från ”Heart of glass” 1979 till ”Rapture” 1981. Bland branschmänniskorna i USA smäller Roxettes osannolika framfart på Billboardlistan ungefär lika högt som ett knippe osguld. Herbie Herbert har till exempel jobbat fram Journey till att bli en av USA:S största rockgrupper, men trots 17 Top 40-hits har gruppen som bäst ”bara” fått till en tvåa med ”Open Arms” 1982. Roxettes hitserie med fyra ettor, en tvåa och en 14:e plats på sex försök gör honom extatisk. Hur ska man kunna toppa det?

Joyride-albumet säljer enormt över hela världen och kommer till slut att nå upp i elva miljoner exemplar. Även andrasingeln ”Fading like a flower” toppar under sommaren 1991 listorna i många länder och ser länge ut att kunna bli etta även i USA, men i mitten av augusti stannar den på andraplatsen efter Bryan Adams ”(Everything I do) I do it for you”. Medvinden för Roxette är närmast osannolik. Hemma i Sverige är den nationella stoltheten över Roxette gränslös. Varje ny internationell framgång har resulterat i rubriker och tv-inslag. ”Joyride” blir kulmen på framgångsvågen och albumet säljer till slut i svindlande 750 000 ex, vilket betyder att Roxette i princip är så stora som man kan bli i Sverige.

Efter två mångmiljonsäljande album och sju världshits på raken – ”The look”, ”Dressed for success”, ”Listen to your heart”, ”Dangerous”, ”It must have been love”, ”Joyride” och ”Fading like a flower” – är det ett band med starkt självförtroende som den 4 september ställer upp sig bakom ridån och väntar på att få dra igång den nästan årslånga Join the joyride-turnén på Jäähalli i Helsingfors. När ljuset släcks fylls ishallen av dova syntklanger innan turnéledaren Dave Edwards pigga uppmaning ”C’mon, join the joyride” och gitarriffet till ”The look” får jublet att öka. Sedan hörs äntligen Marie Fredrikssons röst: ”You know I’m hotblooded, baby ...”, ljuset tonar upp silhuetterna av Marie och Per och allt brakar igång. Roxettes globala joyride har startat.

Åtta personer står på scen. Förutom Marie Fredriksson och Per Gessle är bandet i stort sett detsamma som under Look sharp Live!-turnén två år tidigare: Clarence Öfwerman (klaviatur), Jonas Isacsson (gitarr), Anders Herrlin (bas), Pelle Alsing (trummor), Staffan Öfwerman (kör och klaviatur) och Vicki Benckert (kör, akustisk gitarr och dragspel). Alla är lika begeistrade över den upplevelse som ligger framför dem. Med normalt mer småskaliga svenska mått framstår turnén som osannolikt stor. Joyride-turnén kommer under 1991 och 1992 att ta Roxette till deras karriärs högsta toppar med 108 konserter inför en publik på svindlande 1,7 miljoner jublande fans.

Men det är också nu som de första stora motgångarna kommer. Under hösten har till exempel problemet med den relativt svaga försäljningen av Joyride fortsatt i USA. Trots att albumet har genererat en etta och en tvåa på Billboards singellista med ”Joyride” och ”Fading like a flower” säljer Roxette fler skivor i Tyskland än i USA – så mycket att Joyride kommer att bli ett av de mest sålda albumen i Tyskland genom tiderna, vid sidan av mångmiljonsäljare som The wall med Pink Floyd och Bad med Michael Jackson. Och i de båda grannländerna Kanada och Mexiko har det sålts fem gånger så många Roxetteplattor per capita som i USA.

Å ena sidan är det en lycka att Roxette är så stora i olika delar av världen, men å andra sidan är man rädd att tappa greppet om den inflytelserika amerikanska musikmarknaden. Det är en ständig huvudvärk att EMI inte lyckas förverkliga Roxettes potential i USA och mitt under den framgångsrika turnén kommer det långa rapporter med detaljerade radiospelnings- och listanalyser från en alltmer bekymrad Herbie Herbert. Planen är ju att Joyride-albumet minst ska ligga bland de 20 mest sålda albumen och att tredje singeln ”Spending my time” helst ska ha nått upp till topp 5-skiktet till jul, så att det blir drag i biljettförsäljningen till Join the joyride-turnén.

Men situationen i USA ska snart förvärras radikalt. Rykten har florerat att EMI:S VD Sal Licata sitter löst och att det kan väntas ommöbleringar där. Bakgrunden är att EMI-koncernen har köpt skivbolagen SBK och Chrysalis, och nu vill man slå ihop verksamheterna för att åstadkomma vad som i styrelserummen kallas för ”synergieffekter”. VD för SBK är den färgstarke men kontroversielle skivbolagsmogulen Charles Koppelman, som i kraft av kometliknande framgångar med artister som Vanilla Ice och Wilson Phillips har lyckats få EMI att betala fantasisummor för sitt snabbt upphaussade bolag. Under hösten har en sammanslagning av EMI, Chrysalis och SBK diskuterats – och Charles Koppelman framstår alltmer som vinnare i maktkampen om chefsposten på det gemensamma bolaget.

Koppelman är alltså en person man måste lyssna på – och mitt under turnén hör han plötsligt av sig med synpunkter på Roxettes kommande singelval. ”Church of your heart” är utvald som fjärde singel från Joyride och en video ska spelas in i samband med att Roxette filmar tre av konserterna i Sydney. Då hostar Koppelman till i New York. Han är tveksam till att Per sjunger låten ensam och undrar om de inte kan göra om den så att Marie tar en vers också. Reaktionen från Per är diplomatisk och artigt förhalande. Tonarten är för låg för att den ska passa Marie, men visst kan man väl fundera på att skriva en alternativ melodi till henne ... om det är nödvändigt – fast å andra sidan har de väldigt ont om tid att göra detta, eftersom de är på turné och dessutom ska spela in en livevideo om några dagar. Det hela rinner ut i sanden. Koppelman släpper greppet om ”Church of your heart”. Han har större fiskar att grilla.

Medan Roxette efter 56 konserter i Europa tar sig över till andra sidan jordklotet för att frälsa Australien med Join the joyride-turnén har EMI:S internationella chef Jim Fifield utsett Koppelman till chef för det sammanslagna amerikanska EMI-kontoret. Det har ryktats om att något är på väg att hända, men ingen är förberedd på den totala utrensning som följer. I Melbourne möts de av den smått chockerande nyheten att Sal Licata har fått sparken som VD tillsammans med 140 andra personer på skivbolaget – vilket bland annat innebär att hela det team som har jobbat med Roxette försvinner över en dag. Bland dem som får gå finns deras mest lojala och effektiva bundsförvant, radiospecialisten Jack Satter.

Att allt detta händer samtidigt som ”Spending my time” har börjat sin klättring på USA-listan är extra olyckligt. I Roxettelägret har man stora förväntningar på den mäktiga balladen och smått astronomiska 220 000 dollar har plöjts ner enbart i videon till låten. Regissören Wayne Isham är en tungviktare som bland annat har MTV-superhits som ”Livin’ on a prayer” med Bon Jovi, ”Pour some sugar on me” med Def Leppard och ”Enter Sandman” med Metallica på sitt cv. En sorgsen melodi, en gripande text om tomheten efter att en kärleksrelation tagit slut och Marie Fredrikssons känslostarka framförande är pusselbitar som gör att ”Spending my time” väntas bli en ny stor hit. Kanske kan det till och med hålla hela vägen fram till förstaplatsen.

Så blir det inte. Tumultet på EMI och det faktum att Jack Satter och hans team inte längre finns på plats för att elda på ”Spending my time”, gör att låten samma vecka stannar upp på en blygsam 35:e plats på Billboards Hot 100-lista. Så fort Per har landat i Sydney kontaktar han Charles Koppelman i New York och beskriver oron över att ”Spending my time” står och stampar, att Jack Satter inte längre är kvar på bolaget och att Roxette riskerar att hamna i kläm på grund av bolagsfusionen. Han påpekar lite syrligt att de om några månader ska inleda sin första USA-turné och att det faktum att Joyride har sålt fyra miljoner album enbart i Europa eller att de just nu spelar utsålda konserter för närmare en halv miljon människor inte verkar hjälpa dem så mycket i USA.

Koppelman försöker lugna Roxettegänget med att peka på att ”Spending my time” avancerar på andra listor än Billboard, en viktig radiostation i New York har lagt till låten på sin spellista, och sedan Koppelman personligen ringt och haft ett allvarligt samtal med MTV har de inte bara återinsatt ”Spending my time” på spellistan, de har dessutom ökat visningsfrekvensen rejält. Koppelman avslutar med att utlova en bred julkampanj med press, promotionaktiviteter och reklam som han själv organiserar. Roxette behöver inte oroa sig – deras USA-besök ska bli en succé. Han är en amerikansk säljare i elitdivisionen.

Under tiden fortsätter Join the joyride-turnén att göra sitt jobb, och i Australien precis som i Europa bekräftas Roxettes status som ett övertygande liveband. De har på förvånansvärt kort tid byggt upp en diger katalog av melodiösa och refrängstarka hits som publiken älskar och har lärt sig utantill. Det är som om bandet redan med sin första världsturné är ute på en ”greatest hits”-tripp med allsång och feststämning redan från första låten. Finalen på Australiensvängen är i Sydney, och Roxette firar det med att under tre av fyra kvällar spela in en konsertvideo som ska dokumentera bandets triumftåg. Videon regisseras av Wayne Isham, och med en budget på närmare 900 000 dollar måste en kvarts miljon videokassetter säljas bara för att den ska täcka sina kostnader. Men då får Roxette å andra sidan två nya videor som bonus: fjärde singeln ”Church of your heart” som filmas med Per i den lilla romantiska stenkyrkan St Peter’s Anglican Church i Watsons Bay, och den planerade femte singeln ”(Do you get) Excited?” med Marie i en australiensisk öken.

Framförallt bekräftar turnén Marie Fredrikssons roll som gruppens superstjärna. På scen är Marie Fredriksson Roxette, och när hon sjunger förpassas resten av bandet obönhörligen in i en roll som statister. Hennes kärlek till scenen och liveögonblicket är omisskännlig och besvaras tusenfalt av publiken, som följer minsta steg av den hårdblekta rockdivans framfart där hon svischar fram i sin kroppsnära latexdräkt med Per Gessle, Anders Herrlin och Jonas Isacsson som rundningsmärken.

Men så fort extranumret ”Perfect day” har ringt ut, publiken myllrat hemåt, Per och Åsa har dragit sig tillbaka till sitt och det börjar bli glest på efterfesten i hotellbaren, förvandlas den svenska rockprimadonnan till en alltmer förtvivlat ensam Gun-Marie, 33 år – älskad av hundratusentals fans men själv utan kärlek i sikte. Trösten finns i baren, men den varar inte för evigt. Och den som försöker hänga med i tempot av öl och shots märker alltför sent att denna späda kvinna verkar tåla hur mycket alkohol som helst. Att utmana Marie Fredriksson vid en bardisk är ingen bra idé – det får en och annan mer storvuxen man bittert erfara. Men efter varje party kommer dalar som bara känns djupare och svartare för varje dag som går. Tanken på att nästa dag behöva gå upp på scen och vara en karismatisk rockgudinna för tiotusentals personer börjar kännas förlamande. Vad har hon gett sig in på? Per och Åsa har alltid varandra, men hur ska hon klara trycket, förväntningarna och ensamheten under denna världsomspännande evighetsresa till nästa höst?

Ett nytt svenskt soloalbum har varit på tal ett tag och under resans gång skriver Marie av sig sina tankar; text efter text med ödsliga höstkänslor som tillsammans med melodisnuttar hon sjunger in på en kassettbandspelare utgör stommen till det album hon tänker börja spela in under turnépausen i december och januari. Skrivandet blir en säkerhetsventil som hjälper henne att hålla depressionen någorlunda i schack.

När jag tänker på

den ständiga resan genom livet

när det alltid känns som höst

då vänder sig vinden sakta mot norr

och blommorna dör

Det faller regn i mina drömmar

Jag måste resa igen och leta efter tröst

jag måste leta igen efter ömhetens röst

jag måste resa igen till nästa höst

den ständiga resan till nästa höst

Just när allt ser som mörkast ut för privatpersonen Marie Fredriksson håller ödet på att lägga ut nya kort på bordet. Efter turnéfinalen i Sydney fredagen den 13 december tar turnén paus över helgerna innan det är dags för Nord- och Sydamerika under våren. Per och Åsa ger sig av, men Marie och några till i bandet dröjer sig kvar i Sydney. Och under helgen dyker Stockholmsmusikern Mikael Bolyos upp. Han är på jorden runt-resa och har egentligen tänkt kolla Roxettes sista konsert, men inser att han har fått fel datum och precis har missat den. Istället hänger han några dagar med resterna av Roxettegänget. Marie och Mikael hinner knappt träffa varandra förrän de blir blixtförälskade. Allt sker nästan komiskt snabbt. De träffas på söndagseftermiddagen, är ett par redan på kvällen och på onsdagen förlovar de sig. Dagen därpå åker Marie hem till Stockholm för att spela in Den ständiga resan, medan Mikael åker vidare till Nya Zeeland. De kommande veckorna pratar de ihop en telefonräkning på 90 000 kronor.

Trots Koppelmans försäkringar blir det ingen julkampanj kring ”Joyride” och över jul- och nyårshelgerna fortsätter ”Spending my time” sin kräftgång i USA. Övergiven av ett skivbolag i upplösning stannar låten på blygsamma 32:a plats innan den börjar dala. Till att börja med är det svårt att överblicka vad som sker och vilka konsekvenser det ska få, men känslan är att det inte finns några större Roxettefans bland den nya personal som anställts på EMI. Till och med på MTV, som hittills har backat Roxette med powerplay på nästan varje ny video, visar man tecken på övermättnad. Det är som om den skyddande hand som har lotsat Roxette fram till alla exempellösa framgångar i USA håller på att lyftas från gruppen.

Ett försök att bättra på relationerna med Roxette kommer när Koppelman vill att bandet i slutet av januari 1992 ska uppträda på musikmässan Midem i Cannes, där de ska presenteras som EMI:S största internationella stjärnor. Men en fullskalig Roxettespelning går inte, eftersom all deras utrustning befinner sig på en båt från Australien till USA. Och Marie och Per är inte särskilt pigga på Koppelmans förslag att de ska göra två låtar akustiskt. Ett ”trubadur-gig” med akustisk gitarr känns inte som rätt sätt att presentera en välsmord rockmaskin som Roxette.

Men Koppelman är en mästare på övertalning. Det är klart att de ska komma. Han tänker visa ”Fading like a flower” och ”Joyride” från Sydneykonserten med fet ljudanläggning och storbildsskärm. Sedan kan Marie och Per göra två låtar själva och visa upp en annan sida av bandet. På det sättet kommer publiken att få se två helt olika sidor av Roxette – som båda är lika bra. Han får som han vill och Roxette imponerar i Midem. Livevideon från Sydney både låter och ser väldigt övertygande ut. När sista ackordet i ”Joyride” har klingat ut puffar Koppelman på cigarren och pratar sig varm för de svenska supertalangerna med sina ”ten monster hits”. Sedan intar Marie och Per scenen för att framföra ”Things will never be the same” och ”It must have been love”. En nöjd Koppelman har satt lite guldkant på det krisande EMI-bolaget och skriver som tack ut en check med turnéstöd på 100 000 dollar till Roxettes USA-sväng.

Strax innan den nordamerikanska turnén äntligen ska starta i Vancouver i mitten av februari sammanstrålar de två Roxetteparen Marie och Mikael och Per och Åsa för första gången för en veckas semester och uppladdning på rockcelebritetshotellet Sunset Marquis i Los Angeles. Åsa och Per träffades i Halmstad hösten 1984, i början av Pers motiga period i skarven mellan Gyllene Tider och Roxette. Åsa jobbade som fotomodell och på resebyrå, men efter världsgenombrottet med ”The look” blir hon anställd av Roxette-organisationen för att assistera Per – både för att det behövs och för att de ska kunna ha en chans att vara tillsammans. I turnésällskapets listor står Åsa lite torrt listad som ”vän och personlig assistent till Mr Gessle” medan Mikael får nöja sig med ”vän” kort och gott. I verkligheten är Marie och Mikael i princip oskiljaktiga. Sedan han dök upp i bilden har tanken på turnén i ett slag förvandlats från att vara ”den ständiga resan” till att bli något som faktiskt liknar en ”joyride” även för henne.

Per och Marie befinner sig på lite olika plan just nu. Blixtförälskelsen och Den ständiga resan-projektet har gett Marie lite paus från Roxettecirkusen, medan Per inte har kunnat släppa tankarna på problemen i USA. När turnén efter en framgångsrik sväng i Kanada når USA bekräftas Roxettes motsägelsefulla status där. Å ena sidan var det här hela deras internationella karriär började, och det är här de har haft exempellösa framgångar i radio och på MTV. Å andra sidan är det här Join the joyride-turnén är som minst. I Europa, Australien och Kanada spelar de på arenor för 10 000 personer och uppåt. I USA är de nere på klubbnivå, fyra av konserterna ställs in och som minst spelar de för 900 personer på Riviera Theatre i Chicago. Roxettes första USA-turné blir inte den upphaussade triumf de hoppats på.

Tre år efter genombrottet och med en obruten rad hitlåtar är det som om den breda amerikanska publiken fortfarande inte har fattat vilka Roxette är, eller att bandet som ligger bakom ”It must have been love” också är detsamma som gör ”The look”, ”Listen to your heart” och ”Joyride”. Låtarna går på radio hela tiden, men att det är Roxette som ligger bakom dem känner bara ett fåtal till. Att Roxette är ett svenskt band som leds av frontfigurerna Marie Fredriksson och Per Gessle vet bara de riktiga fansen. I USA är Roxette ett band utan ansikte, och finns det ett ansikte så är det i nio fall av tio Marie Fredrikssons. Det är hon som är Roxette.

Som en av de senaste årens hetaste sångerskor har det därför regnat ner mängder med erbjudanden om samarbeten över Marie. Peter Cetera från miljonsäljande gruppen Chicago, som har toppat listorna med solohits som ”Glory of love” och ”The next time I fall”, vill göra en duett med henne. Richard Marx, som även han har haft en etta på Hot 100-listan med genombrottslåten ”Right here waiting” sommaren 1989, stöter också på om samarbete flera gånger. Till och med från operastjärnan Placido Domingo kommer en förfrågan: kan Marie Fredriksson tänka sig att göra en duett med honom inför os i Barcelona sommaren 1992? Men Marie är inte intresserad. Hon vill inte ha mer superstjärnestatus i sitt liv just nu – ett beslut som får delar av omgivningen att blekna över alla missade chanser. Thomas Johansson på EMA-Telstar undrar om hon verkligen förstår vilket tillfälle det är att få sjunga med Placido Domingo i ett os-sammanhang. Men Marie är glasklar över sitt beslut. Hon behöver mindre uppmärksamhet kring sin person, inte mer.

För Per Gessle är problemet snarast det motsatta. Han ägnar just nu större delen av sina tankar åt frågan hur Roxette på bästa sätt ska kunna maximera sina framgångar. Han vill ha mer strålkastare, inte mindre. ”Joyride” är deras hittills största framgång och har sålt i mångmiljonupplagor över hela världen, men risken är att uppföljaren kommer att dröja för länge. Ett ord som ”momentum” förekommer ofta i diskussionen, vilket skapar en kluven känsla av möjlighet och stress. Roxette har ett gyllene tillfälle nu när man är ute på världsturné och har strålkastarna riktade mot sig. Det får inte gå flera år innan det kommer en uppföljare till ”Joyride”. Samtidigt är bandet ute på turné ett år och har inte tid att jobba koncentrerat på ett nytt ”riktigt” album.

Under inspelningen av livevideon i Sydney har regissören Wayne Isham föreslagit att de ska ge ut en specialplatta från turnén samtidigt som videon kommer ut. Helst något som går emot det alla förväntar sig av Roxette, något som överraskar och ger dem en egen profil, kanske något helakustiskt och nertonat. Per är skeptisk till en renodlad ”unplugged”-platta, men gillar idén att göra något annorlunda, att ge ut ett paket med både en video och en platta från turnén. När tankarna når bandets kreativa bollplank Kjell Andersson på EMI i Stockholm, för han fram idén att Roxette skulle kunna göra en turnéplatta av ungefär samma typ som Jackson Brownes Running on empty från 1977. Idén är inte att spela in ett renodlat livealbum, utan att vissa av inspelningarna ska vara gjorda längs vägen, i hotellrum eller studior. Det kan hålla kreativiteten uppe under vårturnén, bli ett intressant musikaliskt dokument från olika håll i världen och samtidigt minska det nästan tre år långa glappet som enligt planen annars kommer att uppstå mellan Joyride och Roxettes nästa studioalbum. Och genom att hålla även studioinspelningarna livebetonade är tanken också att man ska göra en tvärvändning bort från det minutiösa och tidskrävande datorprogrammerande som har präglat både Look sharp! och Joyride. Ett steg i en ny och mer organisk riktning alltså.

Konsertvideon får arbetsnamnet Live-ism medan albumet döps till Tourism och tar formen av ett sidospår, en ”icke-uppföljare” som fångar stämningen under turnén med inspelningar från soundcheckar, hotellrum, studior i olika länder och med en och annan liveinspelning som krydda. Ett vykort från turnén snarare än en ny Joyride fullpackad med potentiella hits. Men trots sin anspråkslösa grundidé kommer Tourism-projektet snart att uppta större delen av Per Gessles tankar och energi. Ordet ”anspråkslös” finns nämligen inte i hans ordförråd, allra minst våren 1992.

Storleken på konsertlokalerna i Nordamerika visar tydligt att Roxette är betydligt hetare i Kanada än i USA. Men USA-turnén är inte utan dramatik. En kväll kommer en kvinnlig polis in i backstageområdet och arresterar turnéledaren Dave Edwards. Hon fängslar honom med handbojor och säger att han har rätt att vara tyst. Sedan sätter hon antenner på hans huvud, hänger på honom ett hulahula-halsband och placerar en flärpa i hans mun. Därefter börjar hon strippa. Det är turnésällskapets present på Daves 41-årsdag.

Roxette åker hem till Sverige för några veckors turnépaus ungefär samtidigt som den fjärde singeln från Joyride, ”Church of your heart”, stannar på plats 36 på Billboardlistan som Roxettes sista Topp 40-placering där. Det står lite och väger om man ska försöka med en singel till och Per försöker slå ett slag för ”The big L”, som han tror kan stå ut mer i radio än ”Church of your heart”. Men det blir inga fler singlar från Joyride i USA. Det blir inga fler spektakulära hits över huvud taget i landet där allt flammade upp. Våren 1992 är det svenska rockfenomenet i stort sett över i USA, nästan lika snabbt och svårförklarligt som när allt började drygt 30 månader tidigare.

Problemen i USA känns dock marginella just nu. Känslan i bandet är fortfarande att man rider på toppen av en framgångsvåg, där det största problemet är att få tiden att räcka till. Turnépausen tillbringas i studio med att spela in nya låtar till Tourism-projektet, som ska ges ut i slutet av sommaren. Det är bråttom med att få allt klart. Sydamerikaturnén väntar runt hörnet och en stor del av sommaren är uppbokad med spelningar i Europa.

Trots tidspressen kommer de snart att få annat att tänka på. Roxette är på väg mot sitt livs hetaste mottagande som rockstjärnor. Alla är lika oförberedda på den hysteri som väntar i Sydamerika. Turnén är bara hälften så stor som i Nordamerika: 11 konserter mot 28 i USA, Kanada och Mexiko. Men intresset är ofantligt mycket större. När Roxette i mitten av april landar i Uruguays huvudstad Montevideo börjar en månads idoldyrkan så intensiv och febrig att ingen i turnésällskapet någonsin ska glömma den.

Det verkar vara något med deras musik som går hem särskilt bra i Sydamerika. Skrikande, sjungande och gråtande Roxettefans i en mängd ingen har sett maken till tidigare möter upp överallt. De tre första konserterna spelar de inför en publik på 103 000 personer – ungefär 20 gånger snittet i USA. På national-arenan Estadio Centenario i Montevideo väntar 23 0 00 extatiska fans på att piska upp stämningen, några dagar senare spelar de för 40 000 på Estadio Defensores del Chaco i Paraguays huvudstad Asunción – och därefter lika många på Estadio San Carlos de Apoquindo i Chiles huvudstad Santiago.

Och konserterna är bara en del av den allmänna hysterin. Det är horder av journalister och fans på flygplatserna, poliseskort till hotellen och fullständig ockupation av fans utanför hotellen. När de åker till eller från arenorna förföljs de av tonåringar som hänger ut genom bilfönster med kameror i högsta hugg, i hopp om att få en bild. Överlastade motorcyklar med videofilmande fans, polissirener, vakter – ingen har förberett dem på detta.

I Santiago sniglar sig poliseskorten fram mellan de 40 000 personer som myllrar ut från konserten, kör därefter fel och kommer in i en återvändsgränd som snabbt blockeras av bilar. Medan poliserna tvingas gå ut och flytta på bilarna för att de ska kunna ta sig därifrån omringas Roxette av lyckorusiga fans som sjunger ”Listen to your heart”. I Asunción får de veta att skolbarnen har pluggat engelska genom att läsa Roxettes texter. För ett gäng behärskade nordbor är det som att komma till en plats helt utan hämningar. Myten om den latinska passionen visar sig inte bara var sann, den framstår närmast som en underdrift.

Och då är allt som händer runt omkring bara en uppvärmning inför konserterna med sina rusiga folkhav, talkörerna med ”Olé, olé, olé, olé – Roxeeeette, Roxeeeette!” som ekar inne i jättegrytorna, allsången som går igång redan när Mission Impossible-temat tonar ut, ridån faller och ”Hotblooded” hamrar igång, trängseln och kalabaliken längst fram, strömmen av helt eller halvt avsvimmade fans som lyfts över kravallstaketen för att få hjälp – ingen har haft det klart för sig, men våren 1992 är Roxette världens största band i Sydamerika.

Allt är galet där, men i Argentina når febern sin absoluta topp. Med 400 000 ex är Joyride den mest sålda engelskspråkiga skivan genom tiderna i landet – före Beatles, Stones, Michael Jackson, Bruce Springsteen och så vidare. På flygplatsen i Buenos Aires kommer till och med personalen – flygvärdinnor, stewarder och piloter – springande efter bandet och vill ha autografer. Roxette lyckas ta sig in i American Express-loungen medan alla flockas utanför och flygvärdinnorna försöker sträcka sig in och ta bilder. Efter poliseskort in till stan med sirentjutande ambulanser som vägröjare spelar Roxette två kvällar inför sammanlagt 110 000 personer i Buenos Aires. En av landets två tv-kanaler direktsänder från Vélez Sarsfield-stadion och den andra kanalen kontrar med att visa den halvårsgamla konserten från Zürich – under två timmar denna kväll är Roxette det enda man kan se på tv i Argentina.

Utanför hotell Alvear Palace trängs 1 500 fans som sjunger, väntar och skriker av upphetsning så fort någon misstänkt svensk visar sig. Belägringen varar i fyra dagar, och i ett försök att lämna hotellet för att gå ut och äta en bit mat med Mikael tar Marie på en utstyrsel med peruk, hatt och solglasögon. Men det blir ingen Oscarsnominering för den maskeringen – eftersom Mikael inte har förklätt sig alls skulle hon i princip lika gärna ha kunnat gå ut i scenkläderna. Snart har de en svans av beundrare som misstänker vem den udda gumman med det mörka håret, hatten och solglasögonen är. Alla i sällskapet påverkas av uppmärksamheten, men för Mikael som precis har kommit in i världskändisvärlden är upplevelserna en smärre chock. Det är kittlande, smickrande – men också klaustrofobiskt. Den lilla han upplevde av uppmärksamhet och autografjagande i Australien kändes bara kul, liksom det faktum att ett svenskt band kunde vara så stora stjärnor i Kanada och USA. Men febertoppen i Sydamerika får honom att tänka efter. Hur stora är Roxette egentligen? Och kommer Marie och han aldrig att kunna ha ett vanligt liv?

Mitt i Buenos Aires-cirkusen lyckas Per samla bandet för inspelning av två låtar till Tourism-projektet. I rum 603 på hotell Alvear Palace spelar Roxette in nya låten ”Here comes the weekend” och en akustisk version av ”So far away” från debutalbumet Pearls of passion. Sedan lämnar de Argentina för Brasilien och några minst lika kokande konserter, där den konstanta allsångsfesten inför 18 000 personer på en inomhusarena med kapacitet för 16 000 i Porto Alegre blir ännu ett oförglömligt minne. Hela baksidan av scenen får lyftas bort för att alla i den överfulla arenan ska kunna se. Vilodagarna ägnas åt Tourism-in-spelningar. I Rio spelar de in ”Fingertips” i en studio, och i São Paolo får en nattklubb agera studio för ”Never is a long time”.

Per har hela tiden pratat om Tourism-inspelningarna som ett sätt att ”fånga den unika energi som uppstår under en turné”, vilket är bra införsäljningscopy men inte riktigt rimmar med verkligheten – åtminstone inte när han ska försöka få Clarence Öfwerman, Pelle Alsing och Marie Fredriksson att med ett leende lämna solstolarna vid poolbaren för att tillbringa den lediga dagen i en mörk och halvsunkig nattklubb. Men en av Pers stora talanger är förmågan att entusiasmera omgivningen, så Tourism-projektet genomförs trots de snäva tidsmarginalerna.

Efter finalen i São Paolo lämnar de ett Sydamerika som fortfarande ekar av ”Olé, olé, olé – Roxette, Roxette!” Under elva konserter har de spelat inför 315 000 människor som har avgudat varje ton, följt varje steg och gråtit hejdlöst när de har gett sig av. Men hemma i Sverige är det som om Roxettehysterin har nått en mättnadsfas, i kombination med att framgångar i Sydamerika inte alls verkar räknas på samma sätt som framgångar i USA, åtminstone inte i svenska medier. Det är nästan ingen som vet att de har varit där, än mindre vilken hysteri de har framkallat. Alla i bandet känner samma sak: hur ska man ens kunna börja förklara?