Kapitel 5

We’re moving so fast, I try to hang on

SENSOMMAREN 1992 ÄR JOIN THE JOYRIDE-turnén över efter nästan ett år. 108 gånger har de visat 1,7 miljoner människor i Europa, Australien och Nord- och Sydamerika att Roxette är ett liveband med total närvaro på scen. Kväll efter kväll har de knutit livslånga känsloband med fans i städer som London, Berlin, Sydney, Toronto och Buenos Aires. Men det är ingen längre semester som väntar. Nya albumet Tourism ska precis ges ut, nya låtar ska skrivas till nästa Roxetteplatta och inspelningarna är redan planerade att starta ett halvår senare. Tempot ska hållas uppe. ”Momentum” är fortfarande ett nyckelord i Roxettes inre kretsar. Då berättar Marie att hon är gravid.

Problemet är att Per också är gravid. Han bär på Roxettes femte album – och värkarna har redan satt igång. Hur kan något vara viktigare än det? För varje år har Roxette blivit mer av Per Gessles baby. Flera gånger har en tårfylld Marie förklarat hur frustrerande det är att känna sig som passagerare i sitt eget band. Samtidigt inser båda att det hela är en följd av deras olika personligheter, där det faller sig naturligt för Per att ständigt ligga flera steg före i tankarna. Skillnaden är att han aldrig blir nöjd, aldrig lutar sig tillbaka och känner sig framme. Varje ny seger innebär också en ny utmaning. De har förverkligat drömmar av ett slag som ingen av dem vågade tro på för sex år sedan. Men vad händer nu? Hur ska de behålla sina positioner? Hur ska Roxette fortsätta att vara ett världsnamn i en tid när det ständigt dyker upp nya trender, nya stjärnor och nya spelregler? Och hur ska de hantera pressen och förväntningarna från skivbolaget? Det är countrystjärnan Garth Brooks och Roxette som har sålt mest skivor i världen för EMI de senaste åren.

En av strategierna är att försöka skaka av sig stämpeln som powerballad-band och ta sig in i 90-talet med lite mer av det gitarrdrag de har på scen – och som via grungevågen med band som Nirvana, Pearl Jam och Soundgarden har sopat bort det typiska 80-talssound Roxette slog igenom med. I princip stänger han aldrig av Roxettedelen av hjärnan, han tänker som en entreprenör, brinnande av lust att maximera sin vision och sina idéer om Roxettes framtid.

Marie kan inte riktigt förstå hur man kan gå in för något på det sättet. Och när det gäller att skriva låtar till Roxette inser hon också att hennes långsamma tempo och olust inför att skriva engelska texter innebär att hon inte har en chans att mäta sig med Pers ohämmade kreativitet. Dessutom har hon börjat vänja sig vid att hennes låtar blir bortröstade med argumentet att det låter ”för mycket Marie solo och för lite Roxette”. Därför är den svenska solokarriären fortfarande hennes främsta kreativa kanal när det gäller låtskrivande. Och Marie är efterlängtad på svenska. När hennes fjärde svenska soloalbum Den ständiga resan kommer ut på hösten 1992 går det snabbt upp till förstaplatsen på försäljningslistorna i både Sverige och Norge med draghjälp av singeln ”Så länge det lyser mittemot”. Efter en årslång världsturné och gravid i fjärde månaden lyckas hon mirakulöst nog uppbåda tillräckligt med energi för att genomföra en drygt månadslång Sverigeturné med 20 spelningar från Luleå i norr till Lund i söder.

Under graviditeten skriver hon musiken till två låtar till det nya Roxette-albumet, ”See me” och ”Go to sleep”, som Per skriver texter till och där den sistnämnda väljs ut som avslutningsspår. Under tiden har Per skrivit och spelat in demos till ett tjugotal låtar, varav 14 hamnar på plattan. Det är en ojämn kamp som hon sedan länge har insett inte är lönt att ta upp – men ett gnagande missnöje med situationen dröjer sig ändå kvar. För Per är det hela en kluven känsla. Han vill ha kontroll, samtidigt som han både vill ha och behöver Maries engagemang. Och i en situation där Marie har öppnat dörren till en värld utanför Roxette kommer det att bli allt svårare att få både och.

Resultatet blir en serie kompromisser som under de följande åren kommer att ställa ganska tuffa krav på den nyblivna småbarnsfamiljen Fredriksson/Bolyos, samtidigt som Per känner sig alltmer ensam med att dra Roxette-tåget framåt. När Marie våren 1993 föder dottern Josefin är utgångsläget att Roxette ska rulla på med vissa anpassningar. Inspelningarna till det nya albumet är redan i full gång i London och Stockholm. Marie är höggravid under Londoninspelningarna och har stannat hemma, men i Stockholm har hon gjort ungefär hälften av albumets sångpålägg under sin graviditet. Alla lyssnar extra noga. Märks det på rösten att hon väntar barn? Ja, frågan är om inte rösten ligger lite lägre i registret? Eller är det bara en naturlig utveckling som beror på att hon har blivit några år äldre? Bra låter det hursomhelst.

Roxette har nu anpassat sig till livet som internationella rockstjärnor i elitdivisionen, där man inte längre jagas nämnvärt av studioklockans – och därmed också studiokostnadernas – tickande. Gyllene Tiders upptäckare och producent Kjell Andersson på svenska EMI är van vid betydligt mindre vidlyftiga sammanhang, och när han hälsar på Clarence och Per i London pillar de i lugn och ro med moogljud och mellotronsamplingar i Mayfair Studios. ”Sitter ni här och leker symfonirock på öppen budget?” är hans sardoniska kommentar.

Under tiden som gått sedan Join the joyride-turnén har Tourism-albumet och singlar som ”How do you do!”, en gitarrockig uppdatering av ”Fingertips” från Tourism och en ny filmlåt – ”Almost unreal” – hållit Roxette hyfsat närvarande i radio och på försäljningslistor. Men det magiska flytet från 1989–91 är inte där. ”Almost unreal” skrivs till exempel för Disneyfilmen Hocus pocus med Bette Midler, men i sista stund blir det ändrade planer och låten erbjuds istället till Super Mario Bros, dataspelsfilmen som förväntas bli en superhit med den tunge brittiske skådespelaren Bob Hoskins i en av huvudrollerna. Men filmen sågas, spelar bara in halva produktionskostnaden och blir en av 1993 års större floppar. För ”Almost unreal” går det något bättre, men med en floppande film som sänke går det trögt på de flesta håll – utom i England, där den överraskande blir sjua på singellistan.

Men nu är siktet riktat framåt. När Josefin är fem månader fortsätter inspelningarna i exklusiva Digital Studios på Capri, där Roxette kan bo och göra musik i egen takt – tanken är att kombinera en barnvänlig och samtidigt kreativt inspirerande miljö med utsikt över den blåglittrande Neapelbukten. Och planerna sträcker sig betydligt längre än så. Roxettes femte album ska komma ut på våren 1994 – och därefter är tanken att en ny maratonturné än en gång ska ta gruppen över hela världen fram till sommaren 1995.

Innan dess är det dock dags för bröllop. Nio år efter att de träffades har Per och Åsa bestämt sig för att gifta sig. Det blir ett glamouröst rockstjärnebröllop i Västra Strö kyrka med efterföljande fest för ett hundratal gäster på slottet Trolleholm i Skåne.

Vid middagen håller prästen ett långt tal till brudparet, men precis när han är framme vid skålen vänder han sig mot de utländska gästerna och börjar repetera hela talet på engelska. Några av de mest törstiga runt bordet sitter med glasen i hand och väntar otåligt på att han ska bli klar. Efter en mindre evighet har prästen tragglat sig igenom även den engelska versionen. Han utropar en skål och ett fyrfaldigt svenskt leve för brudparet. När hurraropen precis har klingat ut reser sig popveteranerna Björn Skifs och Claes af Geijerstam upp, vänder sig mot de engelska gästerna och säger: ”And now in English – Hooray! Hooray! Hooray! Hooray!”.

I princip hela 1993 har gått åt till inspelningen och när albumet mot slutet av hösten är färdigmixat har det fått titeln Crash! Boom! Bang! efter en strof i ”Jailhouse rock” med Elvis Presley. Titelspåret för därmed tankarna till en ettrig gitarrdänga – men i själva verket är det en fem minuter lång ballad med ett majestätiskt stråkarrangemang och en melodi vars melankoliska uppgivenhet är skräddarsydd för Marie Fredriksson.

And everytime I seem to fall in love

I find the roses dying on the floor

That’s the call, that’s the game

and the pain stays the same

Med 15 låtar och över en timmes speltid är Crash! Boom! Bang! sex minuter längre än Joyride, vilket på den gamla vinyltiden hade inneburit att den hade varit en dubbel-lp. Tre av låtarna är över fem minuter långa och tempot är överlag återhållet. När det veckan innan jul är dags för uppspelning av hela plattan på EMI-kontoret märker den extra sensitive låtskrivaren att entusiasmen inte riktigt är på topp och att blickarna framåt avslutningsspåret ”Go to sleep” börjar flacka rejält. En av idéerna med albumets upplägg har varit att någonstans i mitten pausa det ganska gitarrdominerade soundet med de två lugnare låtarna ”The first girl on the moon” och ”Place your love” – ungefär som när bandet tonar ner allting och gör ett akustiskt avsnitt mitt i en konsert, för att sedan gasa på igen.

Som albumets mastermind och obotlige entusiast har Per varit övertygad om att de har gjort ett mästerverk med fyra–fem superstarka singelkandidater, men på EMI blir reaktionen att de inte hör någon singel alls. Och plötsligt börjar Per också tvivla. Vad fan menar EMI-folket med att det saknas en singel? Har de gått vilse under den årslånga produktionen av Joyrides rättmätiga uppföljare? Är plattan för seg?

Irriterad går han hem, hänger på sig sin Rickenbacker-gitarr och börjar dänga fram ackorden till en upptempolåt, något som kan skära som en laserstråle genom radion och få slut på snacket om att det saknas en singel. Några timmar senare är ”Sleeping in my car” klar – en rak och okomplicerad gitarrdänga som snarare för tankarna till Gyllene Tiders mer garagerockiga sidor än till Roxettes alltmer majestätiska produktioner. Men det är precis det han vill åt. När Roxette startade var det under förutsättning att gruppen mejslade ut sin egen stil, vilket i klartext betydde att låtarna aldrig fick dra åt Gyllene Tiders 60-talsaktiga gitarrpop. Detta röda Gyllene Tider-skynke har poppat upp då och då genom åren och är en liten men återkommande källa till irritation i Roxettelägret, inte minst för Per som har en svaghet för enkel och gitarrdriven powerpop eller garagerock. Han ser inget problem med att Roxette hanterar den traditionen också och det finns inget som irriterar honom mer än när Marie eller Clarence avfärdar en bra gitarrdänga som ”för mycket Gyllene Tider”.

”Sleeping in my car” visar upp en sida av Per Gessles låtskrivande som i stort sett har legat vilande sedan Gyllene Tider upplöstes. Men just nu känner han starkt för att överraska folk med en ny vinkel på hur Roxette kan låta, framförallt alla som rackar ner på bandet. Och det börjar bli allt fler, inte minst i medierna. De enorma framgångarna fick inledningsvis de flesta svenska medier att placera Roxette på en piedestal, men i likhet med Abba under 70-talet har de ingen större fanbas bland de hippaste opinionsbildarna. Tvärtom åker de allt oftare på gliringar om att vara alltför mainstream eller för att sitta fast på ett 80-talståg som har gått. Begreppet ”powerballad” har blivit ett skällsord och snacket om Roxette som ett powerballad-band har börjat gå honom på nerverna. ”Sleeping in my car” ska visa var skåpet också kan stå. Han passar på att testa med en ommöblering av bandet också; Mats ”Myrdal” Persson går in som trummis medan Pelle Sirén och Per ansvarar för gitarrmanglet.

Egentligen är det för sent att utöka albumet med fler låtar och Clarence är tveksam till om låten över huvud taget hör hemma på plattan. Men Per har tänt till och vill inte bara ha in den på albumet, ”Sleeping in my car” blir dessutom första singeln. I februari flyger han, Marie och bandet till London för att spela in videon i shoppingcentret Tescos råkalla betonggarage. Det är en ny och kortsnaggad Marie Fredriksson som visar upp sig tillsammans med en desto långhårigare Per Gessle.

När albumet kommer ut våren 1994 bekräftar det Roxettes status som en av världens pålitligaste hitmaskiner. Av de 15 låtarna ges fem ut som singlar – ”Sleeping in my car”, ”Crash! Boom! Bang!”, ”Fireworks”, ”Run to you” och ”Vulnerable” – som samtliga tar sig högt upp på listor över hela världen. Och en sjätte låt, ”I’m Sorry”, toppar singellistan i Brasilien. Albumet säljer bra, men kommer att landa på mer ”normala” nivåer runt fem miljoner ex jämfört med de elva miljoner som Joyride har sålt.

Marie som nu är mamma till en ettåring försöker av förklarliga skäl hålla nere promotionresandet till ett minimum, medan Per vill göra allt för att maximera uppmärksamheten. Den irriterade stämningen är ändå inget mot den som uppstår när en journalist strax före pingst ringer upp Per och ställer frågor om Maries och Mikaels bröllop. Per och Åsa är inte bjudna och har bara dagarna innan fått reda på att det ska bli av. Marie har bestämt sig för att hålla allt hemligt och privat; bara familj och de närmaste vännerna är bjudna – ingen från Roxette.

Per kan förstå att Marie vill ha ett nedtonat bröllop utan mediehysteri, men är störd av att inte ha fått veta vad som är på gång. Det känns som ett PR-mässigt tjänstefel där det framstår som om Marie och Per inte pratar med varandra. Vilket snart kommer att vara sant. Veckan efter bröllopet ger sig Marie, Per och Marie Dimberg ut på en 14 dagar lång promotiontripp för Crash! Boom! Bang!. De ska till England, Frankrike och Japan för att möta press, prata upp det nya albumet och visa att solen lyser i Roxettelandet. Men när kamerorna och mikrofonerna har stängts av sjunker stämningen. Det är surt mellan de båda, surare än det någonsin har varit. Det är surt för att Per ställer för mycket krav, för att Marie alltid säger nej, för att Per inte har någon förståelse för hur det är att ha barn och för att Marie aldrig prioriterar Roxette längre eller ens verkar tycka att det är kul. År av uppdämd irritation får sitt utlopp. Men i jämförelse med konflikterna i många andra band är sommarkrisen i Roxette 1994 bara ett mindre hack i kurvan och de försonas snart igen. Vilket är nödvändigt. En ny världsturné väntar och de två stjärnorna kan inte åka ut som ovänner.

Innan dess är det dags att förbereda återkomsten på den amerikanska marknaden. Det är viktigt att åter få Roxette på rätt köl i USA. Tourism har blivit en mer än godkänd framgång över hela världen – sex miljoner album har sålts trots upplägget som anspråkslöst vykort från turnén. I USA har det dock gått betydligt sämre än för de två föregångarna, vilket bekräftar den troligen ganska befogade känslan i Roxettelägret att ingen av deras amerikanska samarbetspartner riktigt gillade eller trodde på idén med en turnéplatta. Charles Koppelman reagerade inledningsvis positivt på idén, men ju närmare realiserandet man kom desto mer svävande blev reaktionerna från USA. Även Herbie Herbert var negativ till upplägget med ett hopplock av live- och studioinspelningar och tyckte dessutom att Roxette med Tourisms mastiga en timme och tio minuters speltid riskerade att trycka ut för mycket material på för kort tid. Han menade att det redan fanns tecken på en övermättnad som gjorde att man borde tänka ”mindre och vassare” istället. Men Herbies maxim ”how can we miss you if you won’t go away” står mot det svenska Roxettelägrets mantra om att det fanns ett momentum som inte fick missas. Och momentum vinner alltid.

Dessutom tyckte många som var tongivande i det amerikanska lägret att ”How do you do!” var en betydligt svagare singel än Roxettes tidigare superhits. ”Queen of rain” var länge Herbies favorit, balladen som ursprungligen var tänkt att avsluta Joyride-albumet, men som hade ställts över och istället hamnat på Tourism. Han försöker lobba in den med alla medel, men när ”Queen of rain” till slut ska ges ut som andra singel har amerikanska EMI tappat en stor del av geisten för svenskarna. På ett marknadsmöte frågar en av höjdarna på bolaget sina kollegor: ”Är det någon av er som skulle ha signat Roxette om de kom till bolaget idag?” – med ett ansiktsuttryck som visar att han inte hade gjort det. Samma person säger sig också vara skeptisk till hela Tourism-projektet.

Intresset är så lågt att det inte ens blir en andra singel från Tourism, och därför kommer Roxettes potentiella superhit ”Queen of rain” aldrig ens ut på singel i USA. Herbie Herbert försöker rapportera de dåliga nyheterna så skonsamt det går, men konstaterar också att ”som jag behandlas av det amerikanska skivbolaget skulle man aldrig kunna tro att Roxette är det band som säljer mest i världen för EMI”.

Problemet är att EMI är ett bolag i konstant kris. EMI:S köp av skivbolagen SBK och Chrysalis har inte gett förväntat resultat. Sammanslagningen skulle effektivisera och spara pengar, men resultatet blir det motsatta och i början av 90-talet sjunker intäkterna drastiskt. Våren 1994 är amerikanska EMI ett bolag på jakt efter snabba och säkra cash snarare än grundligt byggande av långa karriärer. I det läget kommer Roxette som en räddare i nöden med sitt nya album.

Amerikanska EMI och McDonald’s har dragit igång en kampanj, där samlingsskivor med EMI-artister som Tina Turner, Elton John och Garth Brooks under en månad ska säljas på hamburgerkedjan. En del av intäkterna ska gå till Ronald McDonald’s välgörenhetsarbete, men för skivbolaget lockar framförallt tanken på att man därigenom kan nå en publik som annars inte kommer in i skivaffärer – och att varje platta ska ge folk så mycket mersmak att de köper de ordinarie albumen. Dessutom blir det förhållandevis lättförtjänta och snabba pengar in i EMI-kassan på låtar som redan har varit ute och vänt flera gånger. Tina Turners samlingsplatta är till exempel laddad med etablerade hits som ”What’s love got to do with it” från 1984, ”Typical male” från 1986 och ”The best” från 1989.

Nu vill den amerikanske EMI-chefen Charles Koppelman överraskande nog ha med Roxette och Crash! Boom! Bang! i upplägget också, vilket är ett besynnerligt drag med tanke på att Roxette är i full färd med att lansera ny musik på en marknad där man har gått från att vara stjärnskott till att riskera en plats på läktaren. Samlingsplattorna är begränsade till tio låtar och eftersom Roxettes nya album innehåller femton låtar är Koppelmans idé att göra en specialupplaga med bara tio låtar som under titeln Favorites from Crash! Boom! Bang!” ska säljas exklusivt på McDonald’s en månad innan den ordinarie albumreleasen i skivhandeln.

Per och Marie är motvilliga till idén, men Koppelman lägger ett tungt tryck på svenska EMI. Han vill åtminstone få tillfälle att prata med Per Gessle och personligen förklara hur genial tanken är. Per försöker värja sig, eftersom han känner till Koppelmans verbala förmåga. Men till slut går det inte att komma undan längre. En dag på våren 1994 ringer Koppelman från New York till Per i Stockholm. Han behöver inte lång tid på sig för att övertyga Per om planens förträfflighet. På McDonald’s når man människor som är potentiella Roxettefans men som kanske aldrig sätter sin fot i en skivaffär – det är den amerikanska medelpubliken och Roxettes melodiösa rockmusik är som gjord för dem – EMI-kampanjen på McDonald’s bygger varumärket Roxette samtidigt som man får fart på backkatalogen och så vidare. Det blir som Per misstänkte – samtalet resulterar i ett uppgivet ”OK” från Roxette.

Det visar sig vara ett misstag. Favorites from Crash! Boom! Bang! säljs visserligen i över en miljon ex på McDonald’s, men när det ordinarie albumet en månad senare kommer ut i skivbutikerna är det svårsålt. De stora skivaffärerna betraktar albumet som kört och kampanjen som provocerande. Roxette tappar därigenom det viktiga stödet från skivaffärerna på samma sätt som Madonna och R.E.M. troligen hade gjort om de under 1994 hade valt att lansera sina nya album i en hamburgerkedja.

Istället för att återföra den svenska guldduon till toppen blir Crash! Boom! Bang! istället spiken i kistan för Roxettes karriär i USA. Från och med nu är landet där allting började hända stendött. Crash! Boom! Bang! är det sista av deras album som ges ut där, och när bandet den 7 september kickstartar sin andra världsturné i Helsingfors finns USA inte längre med på kartan.

Men förlusten av USA känns inte alltför betungande. Roxette kommer under Crash! Boom! Bang!-turnén att bygga upp nya starka fästen i Afrika och Asien, utöver de redan etablerade jaktmarkerna i Europa, Australien och Sydamerika. Efter att ha betat av Finland, Sverige, Norge, Holland, Tyskland, Tjeckien, England, Irland, Skottland, Belgien, Schweiz, Österrike och Spanien åker bandet i början av januari ner till Sydafrika, där de aldrig tidigare har varit. Responsen är överväldigande och de fyra konserterna i Durban, Port Elizabeth, Kapstaden och Johannesburg drar en publik på totalt 123 000 personer.

Jämfört med Join the joyride-turnén har Staffan Öfwerman på klaviatur och Vicki Benckert på kör utgått. Roxette modell 1994–95 har istället tagit fasta på sitt nya gitarrockiga sound och förstärkt med gitarristen Micke Nord och slagverkaren Mats ”Myrdal” Persson, som båda dessutom körar. På flera av låtarna kör Roxette med två trummisar. Det är en tung rockmaskin med starkt självförtroende som rullar över världen. När ledmotivet till Mission Impossible klingar ut, ridån faller och bandet drar igång ”Sleeping in my car” står det också klart att de leds av en rockprimadonna i absolut toppform. På scen lyser och strålar Marie Fredriksson genom hela turnén; snyggare, säkrare och bättre än någonsin.

Efter Sydafrika väntar tio utsålda konserter i Australien och sedan en sväng i Asien, där Roxette aldrig tidigare har spelat. De kommer bland annat till Indonesiens huvudstad Jakarta, Singapore, Hong Kong, Bangkok i Thailand, Manilla på Filippinerna och Taipei i Taiwan. Därefter är det dags för turnéns stora PR-triumf: Roxette ska som andra pop/rock-band efter Wham! spela i det fortfarande så slutna Kina.

I april 1985 lyckades Whams manager Simon Napier-Bell övertyga de kinesiska myndigheterna om att låta Wham! uppträda i Peking under sin världsturné. De kom dit och gjorde succé med hits som ”Careless whisper”, ”Wake me up before you go-go” och ”Everything she wants”, men sedan stängdes dörren igen.

Den inhemska kinesiska pop- och rockscenen lever under viss press från myndigheterna och spirar som undergroundfenomen. Men en lättnad har skett sedan början av 90-talet, och medan kinesiska pop- och rockartister med opassande budskap tidigare har förbjudits att uppträda är den officiella inställningen nu att bara ignorera dem. Samma attityd möter de internationella artister som vill uppträda i Kina. Superstjärnor som Rolling Stones, Madonna och Michael Jackson försöker förgäves övertyga de kommunistiska makthavarna om att deras musik inte kommer att korrumpera landets ungdom, men det är tvärstopp.

Knappt sex år efter massakern på Himmelska Fridens torg i Peking är myndigheterna fortfarande nervösa för större folksamlingar som kan riskera att bli svårkontrollerade. Men Roxette har hjälp av svenska ambassadens kulturråd Nils Olof Ericsson, som är väletablerad i Kina. Han har bott där i flera år, talar flytande kinesiska och presenterar förslaget om ett Roxettebesök som ett led i kulturutbytet mellan Sverige och Kina. Och denna gång säger de kinesiska myndigheterna lite överraskande ja. Roxettes musik bedöms som tillräckligt okontroversiell för att man ska våga testa. Det enda censuren finner opassande med Roxette är textraden ”making love to you” i ”Sleeping in my car” – den vill man inte höra när bandet står på scen i Kina.

När Roxette söndagen den 19 februari 1995 spelar inför 11 000 svältfödda kinesiska fans på det sedan länge utsålda Workers Indoor Arena, skriver de ett stycke musikhistoria. Polisen agerar strikt och lite nervöst. Mellan scenen och publiken är det ett nio meter långt tomrum som polisen först har tänkt bevaka med maskingevär, men Roxette lyckas förhandla fram att bevakningen ska vara vapenfri.

Inför konserten är osäkerheten stor över hur mycket av musiken som publiken egentligen känner till. Marie frågar Nils Olof Ericsson om det är lönt att be publiken sjunga med – kommer någon att kunna texterna? Hans tips är att de ska köra på som vanligt, vilket visar sig vara ett bra råd. Det blir omedelbart allsång och de flesta trotsar polisens uppmaningar om att alla ska sitta kvar på sina platser. Nästan hela publiken står upp, och trots att polisen tänder ljuset i taket och försöker få folk att släcka sina cigarettändare under ballader som ”Spending my time” och ”Listen to your heart” är det omöjligt att lägga sordin på stämningen.

Efter konserten delas svenska medier i två läger: några tycker att besöket är bra för att det kan bidra till ökad kulturell öppenhet i Kina, medan andra ser det som ett stöd till kommunistregimens förtryck. För Roxette har möjligheten att spela i Kina enbart betraktats som något positivt, ett unikt tillfälle att var med och öppna något som tidigare varit stängt. Konserten blir också en känslomässigt stark upplevelse med de nollställda polisernas ansiktsuttryck i stark kontrast mot den lyckorusiga allsången under ”It must have been love” och den vajande banderollen med budskapet ”One world, one unity”. Det går inte att ta miste på hur mycket de kinesiska fansen har längtat efter detta ögonblick. Och att det sker till deras musik har både Marie Fredriksson och Per Gessle svårt att ta in. Det är ett Roxette som rörda till tårar samlas i logen för att smälta intrycken efter konserten.

När Crash! Boom! Bang!-turnén avslutas den 2 maj har de dessutom hunnit med sju konserter i Japan och en ny galen febertopp i Sydamerika, där passionen, inlevelsen och kärleken till Roxette fortfarande är större än någon annanstans, innan det är dags att runda av med två konserter på Olympiahallen i Moskva. Även Ryssland är en relativt ny marknad för internationella rockartister. Sex år efter att det gamla Sovjetkommunistiska systemet kollapsade är Roxette ett av de första rockbanden som spelar på den stora arenan i Moskva.

När de kommer hem har de spelat 82 konserter inför en publik på knappa miljonen människor, samtidigt som Crash! Boom! Bang!-albumet har sålt fem miljoner exemplar. Det är ett Roxette på toppen av sin förmåga som den 2 maj 1995 vinkar farväl till publiken i Moskva. Det ska dröja sex år innan de står på scen i Europa igen.