Kapitel 6

Tillbaka till framtiden

NÄR ROXETTE 1 JANUARI 1998 återförenas för att spela in uppföljaren till Crash! Boom! Bang! har det gått mer än två och ett halvt år sedan de tackade för sig och tog paus efter den senaste världsturnén. Men varken Marie eller Per har varit direkt sysslolösa under tiden. Även om Roxette är tänkt att gå på sparlåga ett tag har det funnits en hel del att pyssla med.

Per inledde ”ledigheten” med att gå in i ett närmast hyperaktivt skede direkt efter turnéfinalen i Moskva i början av maj 1995. Musikaliskt har han fått en kick av 90-talets lite oväntade pånyttfödelse som det nya färgsprakande 60-talet. Hela britpoprörelsen i England med band som Oasis och Blur, den nya vågen av amerikansk slammerpop från Weezer och Matthew Sweet, den där förföriska kombinationen av efterhängsna melodier och egensinnig attityd – allt kopplar tillbaka till det sena 70-talets new wave-energi och går rakt ner i hans egen fan-historia. Det är extremt inspirerande. Han vill skriva låtar och dra Roxette i en ny och lite piggare riktning.

En annan viktig pusselbit som påverkar Pers skapande under mitten av 90-talet är Brainpool, Lundabandet som har fått skivkontrakt via Pers musikförlag Jimmy Fun. Per tänder till på bandets expressfartspop där omedelbara treackordslåtar blandar melodiös 60-talspop med ettrig 70-talspunk på ett sätt som ändå låter omisskännligt 90-tal, ungefär som att höra ett ungt Gyllene Tider på speed. Han sätter dem som förband till den europeiska delen av Crash! Boom! Bang!-turnén och tar rollen som diskret gudfar för bandet.

”Sleeping in my car” blev katalysatorn för allt det som har legat i luften, och nu strömmar det plötsligt gitarrdistade rock-dängor ur honom, som om någon har satt på en ständigt strilande treackordskran. ”Det är över nu” och ”Faller ner på knä” kanaliseras till Gyllene Tiders comeback, och ”June afternoon” och ”She doesn’t live here anymore” till Roxettes samlingsplatta. ”Always breaking my heart” har blivit över från Crash! Boom! Bang!-inspelningarna men får nytt liv när han ger den till Belinda Carlisle, som är på väg till Stockholm för att spela in låten till soloalbumet A woman and a man.

Bara två veckor efter hemkomsten från världsturnén ges samlingsskivan Halmstads pärlor med Gyllene Tider ut. En ”smyg-spelning” inför kompisar, utvalda fans och media på den knök-fulla klubben Penny Lane leder till sådana ovationer att man bestämmer sig för en stor comebackkonsert inför 15 000 personer på Stora Torget i Halmstad. Med comebacksinglarna ”Det är över nu” och ”Kung av sand” spinnande i radion är det nyvaknade Gyllene Tider plötsligt sommarens samtalsämne i Sverige.

Samtidigt står det klart att Per tillsammans med affärsmannen Björn Nordstrand tar över det klassiska strandhotellet Hotel Tylösand, vilket blir starten på en omvandling av det något sömniga etablissemanget till ett mer tidsenligt nöjespalats med flera restauranger, livescener och ett spa. Snart kommer Hotel Tylösand även att förvandlas till ett gigantiskt konstgalleri med en av världens största samlingar av Anton Corbijn-bilder plus ett popmuseum där Pers samling av Roxette- och Gyllene Tider-kuriosa sätter prägeln på nattklubben Leif’s Lounge.

Sommaren 1995 verkar allting hända slag i slag för Per Gessle. Några dagar efter att det blivit offentligt att han blivit hotellägare landar solostjärnan Belinda Carlisle från The Go-Go’s i Stockholm för att spela in ”Always breaking my heart”. De båda har sammanförts i London av EMI:S Englandschef Jean-François Cecillon, som är ett stort Roxettefan och tycker att Per borde skriva låtar till och producera Belinda. I tron att det är modern danspop den amerikanska popdrottningen är ute efter skriver Per ett gäng låtar i den andan, men lite oväntat faller hon istället för den överblivna gitarrdängan.

Knappt har Belinda lämnat Polarstudion förrän Roxette återförenas för att spela in fyra nya låtar till sitt första samlingsalbum Don’t bore us – get to the chorus!, vars titel har sitt upphov i en kommentar Herbie Herbert fällde i samband med gruppens genombrott i USA. En av låtarna – ”You don’t understand me” – har skrivits i ett samarbete mellan Per och Desmond Child, i likhet med Per en etablerad hitmakare som har haft fingrarna med i låtar som ”Livin’ on a prayer” och ”You give love a bad name” med Bon Jovi och ”Dude (looks like a lady)” med Aerosmith.

Desmond Child kommer till Halmstad och paret Gessle/Child barrikaderar sig i vindsvåningen på Torsgatan. Men ett plus ett blir inte tre och det gnistrar aldrig till mellan de båda låtskrivarmaskinerna. Desmond Child är van vid samarbeten, men för Per är fenomenet att skriva ihop mest hämmande. Visserligen har han gjort det framgångsrikt några gånger med gamla Gyllene Tider-kollegan Mats Persson – vilket har resulterat i Roxetteklassiker som ”Listen to your heart”, ”Spending my time”, ”Queen of rain”, ”(Do you get) Excited?” och ”Perfect day” – men då har låtskrivarprocessen utgjorts av separat ihopfogade idéer, inte ett gemensamt flöde. I den kreativa zonen är han en ensamvarg som jobbar bäst i sin egen värld. Resultatet av det gemensamma låtskrivandet, ”You don’t understand me”, bär därför mest Desmond Childs prägel medan Pers bidrag enbart blir bryggan till refrängen:

You’re the one

yeah, I’ve put all my trust in your hands

C’mon and look in my eyes

here I am

here I am

Under samma period är Per dessutom högst involverad i ytterligare ett projekt, som uppstått ur en idé om att ”på riktigt” skapa det fiktiva bandet The Lonely Boys till rock- och sportjournalisten Mats Olssons bok om ett svenskt popband på 60-talet. Olssons tanke har ursprungligen varit blygsam: man kanske skulle kunna få med någon demo till en outgiven låt av Nisse Hellberg i Wilmer X som en kul grej i samband med att boken ges ut. Men det hela sväller till ett mycket större projekt: Per och Nisse Hellberg i Wilmer X ska suggerera sig in i rollerna som bokens huvudpersoner och spela in en hel cd som om det var det fiktiva bandet The Lonely Boys debut-lp på 60-talet. Låtmässigt delar de upp plattan mellan sig och levererar sju låtar var som skulle kunna vara gjorda av The Lonely Boys någonstans i ett modsigt 1965–66. Per får snabbt ur sig en svärm 60-talsinfluerade poplåtar som ”Lonely boys”, ”Keep the radio on” och ”I wanna be with you”.

Samtidigt fortsätter aktiviteterna med Roxettes samlingsplatta med videoinspelningar till tre av låtarna – ”You don’t understand me”, ”June afternoon” och ”She doesn’t live here anymore” plus en del promotionresor när plattan ges ut på hösten 1995. Därefter fortsätter Roxettepausen med ... ännu mer Roxettejobb. Det är en flera år gammal idé som det nu finns tid att genomföra – ett Roxettealbum på spanska. Idén är på ett sätt ganska självklar eftersom det är i de spansktalande länderna en stor del av deras mest hängivna fans finns. Samtidigt hämmas projektet lite av det faktum att både Maries och Pers spanskkunskaper stannar någonstans vid skolboksfraser som ”Buenos dias” (god dag) och ”El perro esta bajo la mesa” (hunden ligger under bordet).

Lösningen blir att plocka ihop Roxettes största ballader. Det finns två skäl till det. Varken Marie eller Per har möjlighet att hacka sig igenom det snabba ordsvallet i en spansk version av upptempolåtar som ”The look” eller ”The big L” och dessutom lär just deras känslostarka ballader fungera bäst i spansk tappning. Men när samlingen Baladas en espanol kommer ut strax före jul 1996 börjar det harklas lite bland de spansktalande fansen. Vissa tycker att en del översättningar inte alls når upp till originalens nivå – det muttras till och med om kalkonnivå i de värsta fallen. Per och Marie skruvar lite obekvämt på sig eftersom de har svårt att bedöma översättningarnas kvalitet, men albumet säljer trots invändningarna en miljon ex i Spanien och Latinamerika.

Men arbetet med Baladas en espanol har trots allt varit något av en parentes. Större delen av 1996 har gått åt till olika soloprojekt för både Per och Marie. På hösten kommer Maries femte soloalbum, I en tid som vår, som bland annat innehåller en av hennes största solohits, balladen ”Tro”. Strax därefter får hon och Mikael sitt andra barn, sonen Oscar. Nu vill Marie koppla av och njuta av så mycket tid med familjen som det är möjligt. 1997 får bli ett Roxettefritt år.

Per har å sin sida varvat upp och hamnat i ett tillstånd av närmast konstant energiurladdning. Gyllene Tider-succén med samlingsplattan Halmstads pärlor, de nyskrivna singlarna och spelningen på Stora Torget under 1995 har startat en popkarusell som snart tappar alla proportioner. Det som börjar som en kul engångsspelning i Halmstad växer sommaren därpå till den storskaliga comebackturnén Återtåget. Sponsrade av SJ åker Gyllene Tider Sverige runt i tåg med Wilmer X och Pugh Rogefeldt, och med The Latin Kings som förband. Återtåget blir inte bara årets hetaste konsertbiljett – med en publik på 323 000 personer under 24 konserter är det den största turnén som någonsin genomförts i Skandinavien. När konserten på Sjöhistoriska museet säljer slut och flyttas till Stockholms stadion slår de publikrekordet där med 32 114 åskådare. Överallt där Halmstadbandet dyker upp ryker publikrekorden.

Återtåget eldas på ytterligare av en Gyllene Tider-ep med fyra nya låtar som kommer i början av sommaren och bland annat resulterar i ett av Gyllene Tiders största, mest efterhängsna och – beroende på vem man frågar – enerverande häftplåster, ”Gå & fiska!”. Ep:n ges samtidigt ut med en nyutgåva av Halmstads pärlor, vilket får Gyllene Tider-samlingen att bli Sveriges mest sålda album två år i rad och dra iväg i för svenska förhållanden smått astronomiska 600 000 ex.

Alla dessa kanaler för att få utlopp för kreativiteten räcker ändå inte. Högen med oinspelade låtar växer ständigt, och när det står klart att Marie vill låta Roxette vila under 1997 bestämmer sig Per för att spela in ett soloalbum för den internationella marknaden. Tanken är att fylla ett helt album med gitarrbaserad slammerpop som träffar precis rätt i tiden, toppar 1997 års försäljningslistor och pekar ut riktningen för ett pånyttfött Roxettes vidare äventyr. Han har en skog av låtar i ungefär samma stil: ”Stupid”, ”Do you wanna be my baby”, ”Saturday”, ”Reporter”, ”T-T-T-Take it!”, ”Jupiter calling”, ”Blue umbrella”, ”Detective Jones” och så vidare. Med Gyllene Tider och Brain-pool som kompband ska han göra den definitiva powerpop-plattan, uppblandad med några ballader som egentligen har skrivits för det inställda Roxettealbumet och som Marie då skulle ha sjungit: ”Lay down your arms”, ”I’ll be alright” och ”Wish you the best”.

Trots stora förväntningar och mycket löftesrikt svammel om att Per Gessle och hans soloplatta är en ”priority act” från internationellt EMI-håll får egot en liten smäll när albumet The world according to Gessle kommer ut och floppar sommaren 1997. Vad det beror på finns det många teorier om. Per själv är irriterad över att internationella EMI trots stora utfästelser i praktiken visat ett så bristande engagemang att plattan i praktiken sjunker innan den hinner få en chans att lyfta. En annan teori är att hans eget varumärke är för okänt jämfört med Roxette, en tredje att Roxettes publik inte är lika intresserad av slammerpop som Per Gessle är. Och så vidare. Ingen av teorierna får honom på bättre humör. Inte ens andrasingeln ”Kix” med sitt monotona syntdriv och en uppseendeväckande video av Jonas Åkerlund lyckas få saker i rullning. För en vinnarskalle som Per Gessle finns det inget mer frustrerande än lägga en massa energi på låtskrivande och produktion bara för att se allt rinna ut i sanden. Det är tolv år sedan det hände senast, med Scener, soloalbumet han gav ut året innan Roxette bildades och framgångsspiralen drog igång. Och han hatar det.

Men det finns snart annat att fokusera på. I augusti 1997 blir även Åsa och Per föräldrar när sonen Gabriel föds. Och det är hög tid att skissa upp Roxettes återkomst som superstjärnor. Inspelningarna är planerade att starta tidigt 1998 och nya starka låtar måste fram. Även Clarence och hans sambo Marika Erlandsson har fått barn, vilket innebär att det nu finns fyra små barn att ta hänsyn till samtidigt som man måste kunna koncentrera sig på att göra en ny platta. Lösningen blir en ny session på varmare breddgrader än Stockholm. I Marbella på spanska sydkusten finns El Cortijo, en slottsliknande studio där alla kan bo under inspelningstiden.

Pers bejakande av poppigt gitarrslammer har lett honom till nya samarbetspartnern Michael Ilbert, som bland annat har producerat rockgrupper som Sator, Wilmer X och Brainpool. Han fick 1995 uppdraget att ta Gyllene Tider in i 90-talet, bjöds därefter in som tekniker på de fyra nya Roxettelåtarna till Don’t bore us – get to the chorus och blev därefter delproducent för The world according to Gessle tillsammans med Clarence Öfwerman. Nu vill Per att Ilbert ska vara medproducent även för den nya Roxetteplattan.

Samtidigt stuvas bandet om också. Anders Herrlin ersätts som basist av Christoffer Lundquist från Brainpool och Pelle Alsing av trummisen Christer Jansson, medan ”dubbelgitarristerna” Micke Nord och Jonas Isacsson är kvar från turnén. Christoffer Lundquist har kommit med i bandet efter att ha imponerat på Per genom sina arrangemang av körer och allmänna kreativitet både under Brainpools inspelningar och vid deras första direkta samarbete med Pers soloalbum. Fem år efter att Crash! Boom! Bang!-inspelningarna började är ett delvis återfött Roxette redo att uppdatera sitt sound.

Problemet är att floppen med The world according to Gessle gör att den nya plattans tänkta inriktning på slängig gitarrpop delvis måste tänkas om. Ambitionen blir istället att Roxette på sitt kommande album ska låta ”modernt”, men exakt vad det innebär är det ingen som riktigt vet. Det nya albumet ska helst lösa ett antal knutar. De vill behålla – och helst stärka – greppet om den världspublik Roxette har byggt upp med Look sharp! och Joyride. De vill uppdatera sitt sound utan att tappa kärnan i det som gjort gruppen så älskad. Och helst vill de också rycka undan mattan för popsnobbarnas alltmer slentrianmässiga påståenden om att Roxette är en 80-talsakt som tiden sprungit förbi.

De kommer till El Cortijo i januari 1998 och börjar jobba med fyra låtar, av vilka balladen ”Wish I could fly” snabbt sticker ut som hitkandidat. Återstår att ge den en produktion som känns Roxette, men i uppdaterad form. Mantrat för Per har alltid varit att popmusikens bästa tid är nu och att Roxette måste reflektera det för att behålla sin plats som världsnamn. Och trots alla framgångar är positionen som Sveriges ledande popfenomen långtifrån självklar för Roxette.

Under de senaste fem åren har svensk popkultur tagit ett gigantiskt kliv framåt – inte minst tack vare producenten och låtskrivaren Denniz Pop och hans musikproduktionsbolag Cheiron, som haft en lång rad internationella pophits med Ace of Base, Robyn, Dr Alban, Leila K, Meja, Rednex och E-Type. De snabbt växande framgångarna för det nya svenska popsoundet förstärks ytterligare när andra hitsäkra låtskrivare som Martin Sandberg döps om till Max Martin och knyts till Cheiron.

Snart skickas amerikanska och brittiska framtidshopp som Backstreet Boys, 5ive, ’N Sync och Britney Spears till Stockholm och kommer tillbaka med superhits som ”Quit playing games (with my heart)”, ”Everybody (Backstreet’s back)”, ”Slam dunk (da funk)”, ”I want you back” och ”... Baby one more time” från hitstudion på Fridhemsplan. Det börjar pratas om ”det svenska musikundret”, och om Roxette nämns i det sammanhanget är det bara på grund av de gamla framgångarna, inte för att gruppen räknas som en del av framtiden. Detta irriterar ihjäl Per Gessle. Ett nytt Roxettealbum ska visa alla – branschen, konkurrenterna och media – var skåpet ska stå.

Frågan är bara vad som gäller 1998 – och vad som kommer att gälla 1999? Svaret blir inte oväntat en blick tillbaka. När Roxette slår igenom med Look sharp! 1988 är det inte med ett nytt och banbrytande sound, det är med ett smart hoppusslande av ljudbilder som i princip varit den hippa normen i fem år. Med ”Wish I could fly” tittar man också bakåt för att hitta det redan etablerat moderna och tar utgångspunkt i en av 1991 års mer trendsättande låtar, ”Unfinished sympathy” med Massive Attack.

När Massive Attack debuterar med albumet Blue lines tidigt 1991 står de och Roxette ganska fast förankrade på varsin sida om en osynlig gräns i pop- och rocklandskapet. Roxette är precis på väg att lansera Joyride, uppföljaren som ska bekräfta deras breda världsgenombrott. Massive Attack är å andra sidan det nya supercoola stjärnskottet från Bristol som från sin bakgrund i den brittiska klubbkulturen bärs fram på en våg av extatiska mediehyllningar för att de är med och definierar genren triphop och därmed en del av det tidiga 90-talets sound.

Roxette är däremot knappast mediernas älsklingar. Efter att i åratal ha översvämmat MTV-spellistor, försäljningslistor och radiokanaler med hit efter hit är de för stora och breda för det. En formulering ur recensionen i The Independent efter Roxettes konsert på Wembley Arena hösten 1994 säger det mesta: skribenten tycker att svenskarna spelar ett ”slött karaokeskräp som förtjänar en smäll på käften”. Att Roxette skulle ha något pop-kulturellt värde är det få inom den hippare delen av medievärlden som tycker.

Det är dags att röra om lite i den grytan nu, och därför får det nya albumet en tidstypisk 90-talsproduktion som skiljer sig ganska radikalt från Crash! Boom! Bang!. ”Wish I could fly” ges en suggestiv inramning med ett ödsligt och effektivt stråkarrangemang som förstärker låtens nattliga atmosfär. ”Stars” laddas med smattrande eurodiscotrummor och syntsvärmar med sikte på Ibizas dansgolv, men tvärvänder i refrängen som oväntat tas över av en näpen barnkör. ”Salvation” tar rollen som albumets stora ballad, men alla bombastiska powerballadtendenser rensas obönhörligen bort tills bara ett minimalt skal återstår.

You crashed by the gate

captured my fate

salvation

my eyes couldn’t see

I hardly breathed

my heart was asleep

salvation

Ändå står det snart klart att det kommer att bli svårt att hålla ihop albumet till en tydlig helhet. Två låtar med uppenbara 60-talspopinfluenser drar till exempel albumet åt ett eget håll. Marie har skrivit sin första helt egna Roxettelåt, ”Waiting for the rain”, som fångar upp en svartvit Petula Clark-känsla med staccatopiano, ”ba-ba-ba”-körer och blås. Per har gått ännu längre tillbaka. Han har snöat in på amerikanska The Paris Sisters hit från 1961, ”I love how you love me”, och inspirerad av den skrivit balladen ”Anyone” som han helst vill göra i ett medley tillsammans med ”I love how you love me”. Men ingen annan i studion är lika tänd på medleyidén som Per, och ”Anyone” hamnar i ett eget litet 60-talsbälte med ”Waiting for the rain”.

Dessutom är projektet inte helt lättstyrt, eftersom det nu har kommit in nya tyckare som inte alla drar åt samma håll och där åsikter måste jämkas. Michael Ilbert driver till exempel på för att sätta sitt avtryck på produktionen, men han och Marie kommer snart på kollisionskurs med varandra och irritationen växer.

Det är ingen idealisk grogrund för en storstilad comeback. Därtill är albumets mastermind, Per Gessle, själv lite svajig med hur mycket nytänkande det måste vara. När Clarence Öfwerman redan på demostadiet avfärdar en av låtkandidaterna, ”The centre of the heart”, med den bitska kommentaren ”det låter som ett tyskt Rutles-Roxette som har lyssnat för mycket på ”The look”, tänder Per till. Han håller med om att låten låter typiskt Roxette, men att det inte är fel. ”Vem ska låta som Roxette om inte vi? Vem ska skriva denna typ av poplåtar om inte vi?” svarar han ilsket.

Och frågan om vad som egentligen är en typisk Roxettelåt spetsas till lite extra av att Marie under pausen har varit förhållandevis produktiv. ”Bad moon” är till exempel ännu en helt egen låt där texten berör känslor kring hennes mamma Inez sjukdom och bortgång under året. Det här aktualiserar den känsliga frågan om Roxettes låtmässiga inriktning och vem som avgör när låtar drar för mycket åt ”Gyllene Tider” eller ”Marie solo”.

Per tycker inte att ”Bad moon” är tillräckligt ”roxettig”, medan det ständiga bollplanket Kjell Andersson på EMI absolut inte håller med. Han tycker att Per ska bejaka Maries utveckling som låtskrivare och menar att Roxette har allt att vinna på det. Men listan på låtkandidater är ständigt växande och varken ”Bad moon” eller ”Myth”, med musik av Marie och text av Per, kommer med. Roxettes låtar är Per Gessles baby och han vakar över dem som en hök, samtidigt som Marie inte orkar ta strid utan accepterar situationen. Resultatet är att Maries låtar i princip aldrig tar sig in i Roxettesammanhang, inte ens i mer undanskymda sammanhang som bonusspår på cd-singlarna.

Inspelningar och mixningar pågår under nästan hela 1998 och när plattan är klar har den fått titeln Have a nice day. När albumet kommer ut i februari 1999 förväntar sig Roxettes fans som vanligt att det ska följas av en lång turné, helst en världsturné. Men det blir inget. Förutom promotion med tv- och singback-framträdanden i Europa och Argentina och Brasilien håller Roxette låg profil 1999. Och den här gången driver inte Per på för att de ska ut och erövra världen, tvärtom.

Skälet är att han har hamnat i en personlig kris med ganska djupa rötter. Han är inte nöjd med sitt utseende. Missnöjet med att ständigt känna sig lite för överviktig går tillbaka ända till barndomen, men nu har det eskalerat till en nivå där han definitivt har tröttnat på att känna sig obekväm med sig själv och på att inte längre leva upp till de krav han själv ställer på en internationell popstjärna. Därför syns Per Gessle knappt i några av de fyra videor som spelas in till de tre första singlarna ”Wish I could fly”, ”Anyone” och ”Stars”.

Det blir en vändpunkt som innebär början till ett nytt och smalare liv för Per Gessle, ett liv där han metodiskt går in för att gå ner i vikt och hålla den nere. Beslutet att göra något åt det hela hjälper honom ur depressionen och vid inspelningen av videon till fjärdesingeln ”Salvation” i Neapel tar han åter lite större plats i bild.

Planen för Roxette är att ganska omgående gå igång med inspelningarna av en uppföljare till Have a nice day. Tanken är att denna ska komma redan under hösten 2000 – och därefter är det dags för en ny stor turné. Fansens besvikelse över den uteblivna turnén efter Have a nice day ska kompenseras med att man får två nya Roxettealbum på raken plus en turné bara något år senare.

Inspelningarna av Roxettes sjunde album förläggs denna gång till Stockholm för att livet ska kunna rulla på som normalt samtidigt som man jobbar på. Efter den segslitna inspelningen av Have a nice day har hjärntrusten nu trimmats ner till Clarence som producent tillsammans med Per och Marie – och med Christoffer Lundquist som inhoppande idéspruta och sidekick sedan han fortsatt att imponera under Have a nice day-inspelningarna. Clarence och Christoffer har bland annat funnit varandra i en gemensam böjelse för 70-talets symfonirock-kolosser Yes, vilka knappast går som powerplay varken hos Per eller Marie. Steg för steg bygger de upp en relation som nytt radarpar för Roxette, bland annat genom att arrangera Pers åtta minuter långa komposition ”View from a bridge” – beställd som avslutningsstycke vid invigningen av Öresundsbron sommaren 2000.

Inspelningarna av det nya albumet drar igång i början av 2000, men tempot är lågt och snart står det klart att plattan inte kommer att kunna komma ut förrän våren 2001. Ett skäl är att Marie ska ge ut samlingsplattan Äntligen och göra en sommarturné kring den. När Äntligen kommer ut på våren 2000 går den snabbt upp på den svenska försäljningslistans förstaplats och ligger där i sex veckor innan Britney Spears går förbi henne med sitt andra album Oops! ... I did it again. Men två veckor senare kommer Marie tillbaka och petar ner det amerikanska stjärnskottet från tronen. ”Oops!... I did it again”, är Maries lakoniska kommentar. Med idag smått ofattbara 350 000 ex blir Äntligen ett av årets bäst säljande album i Sverige.

Ett annat skäl till att Roxettes nya platta kommer att försenas är att tanken på att försöka dyrka upp den tillknäppta amerikanska marknaden har dykt upp igen. Sedan avtalet med EMI/Capitol i USA har löpt ut står Roxette utan amerikanskt skivkontrakt och Have a nice day – som på kort tid har sålt respektabla två miljoner exemplar i övriga världen – har inte ens kommit ut i USA.

Visa av erfarenheterna från EMI:S oinspirerade lansering av The world according to Gessle har Roxette diskuterat för- respektive nackdelarna med att välja ett stort eller litet skivbolag för återtåget i USA. Diskussionen har resulterat i en konsensus om att Roxette förmodligen har mer att vinna på att gå med ett litet och hungrigt skivbolag istället för med något av de etablerade storbolagen, vilket annars hade varit det naturliga valet för en grupp av Roxettes kaliber. Tanken är att de kan få prioritet och hitta personer som verkligen vill jobba med dem på ett mindre bolag. Risken att de ska sorteras in som mindre intressanta föredettingar bedöms som överhängande om de vänder sig till någon av jättarna. Valet faller därför på det förhållandevis lilla skivbolaget Edel, som hösten 2000 ger ut samlingsalbumet Don’t bore us – get to the chorus i en modifierad version med ”Wish I could fly” och ”Stars” med från Have a nice day.

För att kicka igång den amerikanska karriären igen åker Roxette i samband med det över till USA på en tre veckor lång turné som egentligen mer är en promotionrunda för att visa den amerikanska radion att bandet fortfarande lever och har hälsan, trots fem års tystnad där. Men såväl turnén som valet av Edel som amerikanskt skivbolag blir en missräkning. Istället för ett piggt indiebolag som med smarta drag och snabbt fotarbete matchar fram Roxette till nya höjder visar sig Edel vara för litet och oorganiserat. Resultatet blir att bandet under tre veckor kuskar runt till tolv städer utan att egentligen synas. Och där man syns finns det inte mycket kvar av den forna stjärnglansen.

I New York spelar man för några hundra personer på skivaffären Virgin. Och på en lätt mögeldoftande biograf i Nashville uppträder Per och Marie kompade av Christoffer inför en publik bestående av två vinnare i en radiotävling och resten av musikerna i Roxette. Men det riktiga bottennappet kommer på en grillbar i Omaha, där publiken består av 20 personer som sitter helt oberörda medan Roxette radar upp sina hits. Det är inte förrän de börjar spela ”It must have been love” som det blir en reaktion. Då släntrar några par upp och börjar dansa tryckare.

Det är ungefär så långt från USA-ettor och limousiner man kan komma. Don’t bore us – get to the chorus gör heller inget avtryck på Billboards albumlista och en tid senare går Edel i konkurs. Det är oerhört irriterande, framförallt för vinnarskallen Per Gessle. Men faktum kvarstår, Roxette är tillbaka på ruta ett i USA. Landet som en gång öppnade dörren till världen har slutit sig som en mussla – trots att Roxettes stora hits närmast oavbrutet fortsätter att spelas i radion.

Bandet återvänder något stukat till Sverige och fortsätter inspelningarna av nya albumet i Polarstudion. Men det vill aldrig riktigt tända till. Roxette på hemmaplan i Stockholm år 2000 är en betydligt segare enhet jämfört med när Look sharp! och Joyride spelades in. Det är som om mycket av den gnista, energi och passion som tidigare fick kreativiteten och inlevelsen att gå i spinn nu lyser med sin frånvaro. Istället präglas arbetet mer av rutin och nio till fem-känsla. Roxette har blivit ett jobb som man alltmer motvilligt går till.

Marie har än en gång varit produktiv och skrivit ett antal låtar till Roxette, men Per har som vanligt ett betydligt större berg med demos. Det blir inget större tjafs om det, men hon sitter inte längre med i studion i samma utsträckning som förr, utan överlåter alltmer av det som inte direkt berör henne till Per och Clarence. Hon är tvåbarnsmamma och hellre hemma med Josefin och Oscar om hon inte absolut behövs. Dessutom jobbar Marie och Micke med egna projekt i sin hemmastudio, och en alltmer frustrerad Per upplever det som att hon har tappat lusten för Roxette. När Marie kommer för att göra sångpålägget till ”Milk and toast and honey” står taxin kvar och väntar utanför Polarstudion. När pålägget är klart hoppar hon in i taxin och åker hem igen. En taxi som väntar när man ska skapa ett mästerverk – för Per känns det som det slutliga beviset på att luften har gått ur projektet Roxette.

Men även ett Roxette på halvfart har tillräckligt med talang, rutin och kreativitet för att hålla hög internationell nivå och under senhösten 2000 växer ett allt starkare gäng efterhängsna poplåtar fram: ”Real sugar”, balladen ”Milk and toast and honey” och Maries melankoliskt skimrande ”Little girl”.

Once upon a time

there was a little voice

singing loud and clear

in my heart the only one

Once upon a time

there were so many dreams

Once they were mine

oh little girl, they’re with

oh, they’re with you now

”The centre of the heart” ställdes åt sidan efter att ha testats under Have a nice day-inspelningarna, men har nu fått en betydligt rappare och mer lekfull produktion som får den att dansa fram på lättare fötter. Resultatet blir att den väljs ut som första singel, lanserad för första gången när Roxette går in med ett gästframträdande under den svenska finalen av Melodifestivalen i februari 2001.

Albumet har döpts till Room service, vilket får regissören Jonas Åkerlund att tända till och ta med Marie och Per till Kalifornien för omslagsfotografering och videoinspelning. På det kitschigt excentriska hotellet Madonna Inn i kuststaden San Luis Obispo norr om Los Angeles hittar han den rätta miljön. De närmast surrealistiskt färgknalliga rummen blir den perfekta fonden för videon till ”The centre of the heart” och omslagsbilder till album och singlar.

Och trots att omständigheterna kring Room service inte är de bästa levererar Roxette ett nytt miljonsäljande album med ännu ett par envisa radiohits, som till exempel ”Milk and toast and honey” och ”The centre of the heart”. På våren börjar ryktena om en turné surra alltmer och i maj kommer bekräftelsen: det blir en Europaturné under september, oktober och november. Sex och ett halvt år efter Crash! Boom! Bang!-turnén ger sig Roxette ut på vägarna igen.

Hemma i Sverige har recensionerna av Roxettes två senaste album överlag pendlat mellan ljummet och negativt. Att ”Roxette är slut” är nu ett närmast slentrianmässigt påstående som håller på att bli en sanning i spalterna. Men biljettrycket i Europa talar ett annat språk och visar att de svenska superstjärnorna definitivt har attraktionskraften kvar. De 26 konserterna fyller stora ishallar och arenor i Tyskland, Tjeckien, Belgien, Spanien, Österrike, Schweiz, Ryssland, Estland, Finland och Sverige på ett sätt som få, om ens några, andra svenska popakter skulle kunna göra.

Tanken är att även Sydafrika ska omfattas av turnén, men i likhet med utgivningen av Joyride-albumet, som sammanföll med Kuwaitkrigets utbrott tio år tidigare, blandar sig världshändelserna än en gång in på brutalast möjliga sätt. I chocken efter terrorattentaten i USA den 11 september är det ett tag osäkert om turnén ska bli av, men man beslutar sig snart för att genomföra den. Däremot ställs de tre planerade konserterna i Sydafrika in. Ingen har lust att göra några långflygningar efter skräckhändelserna i New York och Washington.

Det är ett välbekant men ändå något uppdaterat Roxette som den 28 september möter publiken under Room service-turnéns premiär på Olympiahalle i München: skillnaden jämfört med Crash! Boom! Bang!-turnén är att Christoffer Lundquist har ersatt Anders Herrlin på bas och att Micke Nord försvunnit ur laguppställningen. Därigenom är man åter nere på två gitarrister, där Jonas Isacsson som vanligt drar det tyngsta lasset medan Per nu får elda på lite mer som kompgitarrist. Jonas Åkerlund kopplas in som övergripande scenograf och skapar en spektakulär helhet där Roxette får konkurrera om uppmärksamheten på scen med filmer på storbildsskärmar.

Efter att ha betat av Europa, där trycket på konserterna som vanligt har varit enormt med allsång och svältfödda fans i extas längst fram, kommer Roxette i mitten av november hem till Sverige för utsålda avslutningskonserter i Karlstad, Stockholm och Göteborg. Där väntar nya praktsågningar i kvällstidningarna. Efter Karlstad dundrar Aftonbladet på med rubriken ”Sagan Roxette är härmed slut – det fungerar inte att bygga runt 80-talsnostalgin längre”, medan Expressen delar ut en geting med motiveringen att det ”inte håller” och att ”det är tveksamt om de har någon framtid”.

Bandet har försökt hitta en balansgång mellan gammalt och nytt. De är väl medvetna om den ganska stora sannolikheten att de kommer att bli avskrivna som gårdagens nyheter, samtidigt som det är ett faktum att tiotusentals fans har väntat i åratal, rest långt och förväntar sig att få höra deras största låtar. Av de totalt 21 låtarna i setet är därför nio från Roxettes tre senaste album från 1995 och framåt, medan resterande tolv utgörs av den klassiska hitparaden från slutet av 80-talet och början av 90-talet. En hyfsad mix av gammalt och nytt kan man tycka, men det hjälper inte. Roxette har ingen backning alls av medierna på hemmaplan och omdömet blir att gruppen bara levererar gammal skåpmat. Ditresta fans från Sydamerika och Europa som får recensionerna översatta skakar på huvudet och undrar om de har varit på samma konsert.

När Room service-turnén avslutas surrar det av rykten bland fansen om en förlängning av turnén över sommaren 2002, men i början av året kommer istället det något oväntade beskedet att Roxette under hösten 2002 ska vara huvudattraktion under årets upplaga av Night of the proms. Denna konsertturné är ett väletablerat fenomen i Belgien, Holland och Tyskland, ett ambulerande rock-möter-klassisk musik-koncept där artister som Joe Cocker, 10CC, UB40 och Howard Jones fungerat som dragplåster.

På plussidan kan räknas att Night of the proms kommer att ge Roxette chansen att spela några av sina största hits tillsammans med en symfoniorkester, vilket troligen aldrig hade hänt annars. Det stora minuset är att hela paketet har en föredetting-stämpel över sig. Night of the proms tycks mest handla om artister som har passerat sitt bäst före-datum och att tacka ja till erbjudandet skulle bara ge Roxettes kritiker vatten på sin kvarn. Men smickrade av att vara huvudattraktion och frestade av ett generöst tilltaget gage lägger de eventuella invändningar åt sidan.

I februari 2002 offentliggörs det att Roxette blir årets stora stjärnor under Night of the proms. Två nya samlingsplattor är planerade att sammanfalla med turnén – en med ballader och en med upptempolåtar. Båda ska kompletteras med ett par nyskrivna låtar, vilket kommer att hålla Per sysselsatt med låtskrivande och innebära att Roxette måste pussla in lite inspelningar i sensommarschemat innan Night of the proms-turnén drar igång.

Våren 2002 verkar allt vara under kontroll i Roxettelägret. Men skenet bedrar: vad som inte sagts är att Marie Fredriksson och Per Gessle kommit överens om att låta Roxette ta paus på obestämd tid. Det lilla hobbyprojektet har dominerat deras liv i 16 år, och nu känner båda att de inte längre har lust att fortsätta. Roxette har gjort sitt, åtminstone för överskådlig framtid.