Kapitel 7

Mardrömmen

STRAX EFTER ROOM SERVICE-TURNÉN KOMMER Marie Fredriksson hem till Per Gessle för att diskutera Roxettes kommande aktiviteter, höstturnén Night of the proms och de två samlingsskivorna. Men det är inte Maries huvudärende. Hon är där för att berätta för Per att hon vill ta en paus från Roxette för att istället koncentrera sig på sitt första engelska soloalbum med Mikael Bolyos som producent och låtskrivarpartner.

Marie och Micke har samarbetat sedan de träffades tio år tidigare och att de två vill jobba mer tillsammans är ingen nyhet. Hittills har alla Maries soloprojekt varit på svenska. Men nu ska hon göra en platta på engelska för en internationell publik. Hur man än ser på den här saken kommer det att bli konkurrens med Roxette. Det kan till och med bli ett hot mot Roxette – inte minst eftersom många som bara känner till bandet lite ytligt tror att Marie är Roxette.

För Per har det funnits en ständig oro över att något ska hota deras gemensamma världspopbygge, en oro som funnits där ända sedan tanken på Roxette på allvar dök upp hösten 1985. Först handlade det om ifall Marie över huvud taget skulle vilja genomföra projektet Roxette med honom. Sedan om hur de efter sitt plötsliga genombrott skulle maximera eller åtminstone förvalta framgången på bästa sätt. Och hur skulle de under ett 90-tal med fallande skivförsäljning – om än från extremt höga nivåer – kunna återta sina positioner i världstoppen?

Framgången skapade aldrig något lugn för Per Gessle, det blev bara nya och mer komplexa problem att ta ställning till. Han har försökt se och om möjligt förebygga hoten så tidigt som möjligt. Att Marie och Micke skulle vilja jobba mer tillsammans sedan de blivit blixtförälskade behövde man inte vara synsk för att räkna ut – redan året därpå spelade de in och turnerade kring Maries fjärde soloalbum Den ständiga resan, hennes ”uppgörelse” med de evighetslånga promotionresorna och den årslånga Joyride-turnén som höll på att köra henne in i väggen.

Sedan dess har Pers och Maries roller förtydligats på ett sätt som skapat alltmer friktion. Per har drivit på Roxettes utveckling, medan Marie har försökt hitta ett läge där hon gjort vad som förväntats av henne, samtidigt som hon försökt få så mycket tid över som möjligt för familj och egna musikaliska projekt. Även om hon på senare tid har börjat skriva alltmer för Roxette väljs hennes låtar ofta bort med motiveringen att de inte låter tillräckligt mycket som Roxette, och hon har aldrig insisterat på att de ska med. Men nu har de nått ett läge där ingen är särskilt nöjd med situationen.

Eftersom Per ända sedan mitten av 80-talet har ägnat större delen av sin vakna tid åt att fundera på nästa drag för Roxette så har projektet alltid varit lite mer av hans baby än någon annans. Och snart är det ingens. Vad händer om Marie får större internationell framgång på egen hand än vad Roxette har haft med sina senaste album? Tänk om hon efter ett tags paus känner att hon inte behöver honom längre? Vart ska han ta vägen då? Hans internationella soloalbum The world according to Gessle floppade rejält 1997, Gyllene Tider kan inte göra comebacker hur ofta som helst och ett svenskt soloalbum har han inte gjort sedan Scener försvann ut till vänster 1985.

Han borde ha svårt att andas. Men till sin egen förvåning känner han ett stort lugn och något som närmast liknar lyckokänslor. Han är också trött. Trött på att ständigt tänka framåt. Trött på att dra lasset. Trött på alla kompromisser. Trött på att fundera på internationella poptrender och hur de kan tänkas påverka Roxette. Trött på att känna sig som sin egen chef och anställd på samma gång. Han anar att Marie är trött på honom och trött på Roxette. Och han känner likadant. Men han slapp säga det själv. Låt dem gå skilda vägar ett tag, sedan får man se vad som händer; det är ofrånkomligt och förmodligen lika bra. Någonstans finns nervositeten inför framtiden där, men för första gången på flera år känner han sig fri.

Även för Marie kommer beslutet som en befrielse. När Room service-turnén når sin final i Göteborg den 17 november 2001 har det gått nästan exakt tio år sedan Marie och Micke träffades i Sydney. Roxette har dominerat deras liv tillsammans med turnéer, skiv- och videoinspelningar och promotion, medan Maries soloalbum har blivit den kreativa plattform där de har kunnat samarbeta musikaliskt. De senaste åren har de skrivit och spelat in alltmer musik i hemmastudion Vinden i Djursholm. Nu är det dags att förverkliga en idé de har pratat om ett tag, ett soloalbum med engelska texter och musik av både Marie och Micke.

Utgångspunkten för albumet är ”The good life”, Tony Bennetts melankoliska hit från 1963, med en kärnfull och träffande text om att se igenom livets ytliga förföriskheter för att hitta kärnan och kärleken – allt det som är det goda livet på riktigt. De har fått upp ögonen för låten sedan Per skickat dem samlingsskivan Music to watch girls by, laddad med coola evergreens. De lyssnar mycket på ”The good life” och blir så förälskade i låten att den blir arbetsnamnet på deras första internationella samarbetsprojekt. Det är som om texten pekar ut riktningen både för dem själva och för albumet de tänker göra.

It’s the good life to be free

and explore the unknown

”The good life” är också den första låt de spelar in till det nya projektet när de fredagen den 6 september 2002 kör igång i Polarstudion i Stockholm. Roxette är fortfarande i full sving med olika projekt – Night of the proms-turnén väntar om några veckor och de har precis spelat in videon till nya singeln ”A thing about you” från kommande samlingsalbumet The ballad hits. Men nu har Marie och Micke i alla fall tryckt på startknappen till sitt egna projekt, och så fort Roxettes åtaganden under hösten är över kan de ägna sig helhjärtat åt det. När de tar paus över helgen är de båda överlyckliga och nöjda med resultatet. Mikael häller upp ett glas vin, lyssnar en gång till i lurarna och får rysningar av resultatet.

All the good life

full of fun, seems to be the idea

mmm, the good life

lets you hide all the sadness you feel

Det här kommer att bli så bra, så grymt bra. Helgen går och inspelningarna fortsätter i början av veckan hemma i studio Vinden. På onsdagsmorgonen den 11 september börjar de dagen med en timslång joggingrunda, som avslutas med att Marie utmanar honom på upploppet. Mikael orkar inte ta upp kampen, han är alldeles för slut.

Efter joggingrundan ska de fortsätta med inspelningsarbetet, samtidigt som Marie ska packa för att flyga till Antwerpen och presskonferensen inför Night of the proms dagen därpå. Men när de har duschat och ska gå upp till studion klagar Marie på att hon känner sig yr. Mikael tror att det kan vara inledningen till en migränattack och säger att hon kan vila en stund och komma upp när hon känner sig bättre. Micke går upp i studion och jobbar med gitarristen Staffan Astner, som är bokad till studion.

Nere i badrummet märker Marie efter en stund att synen börjar försvinna på höger öga. Hon tänker att hon nog behöver vila en stund. Sedan minns hon inget mer. En timme senare går Mikael ner för att kolla en tonart med henne och se hur hon mår. Hon ligger inte i sovrummet och vilar, så han går runt och letar. Synen som möter honom i badrummet är chockerande. Där ligger Marie medvetslös på golvet som är fullt av blod, skakande av kramper i hela kroppen. Hon vaknar till lite av Mickes förfärade utrop: ”Men Marie!” Den första tanken är att hon har fått ett epileptiskt anfall, svimmat och slagit sig i fallet. Han kastar sig på telefonen och ringer efter ambulans. Det goda livet har precis ersatts av en lång mardröm

När Marie har tagits in för undersökning på Karolinska Sjukhuset i Stockholm ringer Mikael till Marie Dimberg och berättar att Marie har svimmat i badrummet. Marie Dimbergs första tanke är att Marie kanske är gravid och att det är därför hon har svimmat. Frågan är bara hur illa hon har slagit sig. Hon ringer till Per i Halmstad. En taxi står beredd att köra honom till Kastrup för att flyga till Antwerpen och presskonferensen där Roxette dagen därpå ska presenteras som årets stjärnor under Night of the proms-turnén. Men finns det en minsta chans att de kan genomföra presskonferensen nu när Marie är på sjukhus? Ska han ringa arrangörerna och blåsa av allting direkt?

Han klamrar sig fast vid halmstrået att det kanske inte är så farligt och bestämmer sig för att sätta sig i bilen och åka söderut. Förhoppningsvis kommer det nya och mer positiva besked som klargör läget under de två timmar det tar att köra till Köpenhamn. Men det gör det inte. Vid Kastrup är läget precis lika ovisst som när han lämnade Halmstad. Det finns bara en sak att göra. Efter mycket vankande fram och tillbaka utanför flygplatsen i telefon med Marie Dimberg och Jan Beime, nestorn i Roxettes managerteam, fattas beslutet att ställa in presskonferensen och åka tillbaka till Halmstad igen. Innan de kan gå vidare med något måste de ha fått klara besked om vad som hänt Marie.

Samtidigt har Mikael fått ett första besked från läkarna. De har kanske hittat förklaringen och i så fall är den isande skräckinjagande. De tror att Marie har en hjärntumör. Om det verkligen är så eller hur allvarlig den i så fall är kan de inte säga än. De måste göra fler undersökningar innan de kan bekräfta något.

Mikael kan knappt ta in vad som händer. För bara en stund sedan var de i full gång med sitt ”Good life”-projekt och livet lekte. De hade allt. Barnen, framtiden, musiken, sitt goda liv tillsammans – och någon timme senare är det som om allting har slagits i spillror. Hjärntumör. Han ringer än en gång till Marie Dimberg och berättar vad läkarna har sagt. ”Nu är helvetet löst – de tror att hon har en hjärntumör”, säger han. Det blir tyst i luren. Marie Dimberg vet inte vad hon ska tro. Kan det verkligen vara så illa? Är det Mikael som överreagerar? Han ber henne att hålla det hela för sig själv, men det går inte. Per och Jan Beime måste få besked om vad som händer.

Så fort Mikael har lagt på ger sig Marie iväg till en födelsedagsfest för Mauro Scocco och EMI-producenten Kjell Andersson och kan knappt prata. Hon drar sig åt sidan och ringer först till Per och sedan till Jan Beime, men det kommer folk förbi hela tiden så det är inte lätt att få fram vad som har hänt utan att någon hör. Per sitter i taxin på väg hem till Halmstad när Marie ringer och berättar om Mikaels skräckbesked från läkarna. Även för Per kommer beskedet förstås som en blixt från klar himmel. Inget har tytt på att Marie har varit sjuk. Och nu tror de att hon har en hjärntumör. Vad betyder det i så fall? Hur illa är det?

Just då är det ingen som vet – och det återstår många evighetslånga timmar innan de får nytt besked. Marie Dimberg ringer flera gånger till Mikael för att få veta mer, men de lyckas aldrig få kontakt. Samtidigt måste Roxette gå ut med ett pressmeddelande och förklara varför man ställer in presskonferensen om Night of the proms. På morgonen den 12 september skickar de ut ett kort meddelande om att Marie har blivit yr efter en joggingrunda, svimmat i duschen och fått en kraftig hjärnskakning.

Timmarna sniglar sig fram. Det dröjer till långt in på eftermiddagen på torsdagen den 12 september innan Mikael hör av sig igen. Då har bekräftelsen från läkaren på Karolinska kommit. Det är en hjärntumör. Men de kan ännu inte säga hur allvarlig den är.

Redan på onsdagskvällen har kvällstidningarna fått vittring på att Marie körts till sjukhus och börjar nu jaga alla Marie Fredrikssons närstående för kommentarer. Marie Dimberg blir fullständigt nerringd, och journalister belägrar portarna till Pers och Åsas lägenhet, Maries och Mikaels hus och Marie Dimbergs lägenhet.

De mest aggressiva reportrarna kräver Marie Dimberg på en bekräftelse om Maries sjukdom med motiveringen att Marie Fredriksson är en officiell person och att allmänintresset är så stort. ”Vi vet att hon har en hjärntumör”, säger en av de mest påstridiga reportrarna självsäkert, vilket bekräftar misstankarna om att Karolinska läcker information. Det dröjer inte länge innan tidningarna verkar kunna få tillgång till information om Maries sjukdomstillstånd i samma stund som hennes närmaste informeras, så efter några dagar känns det nödvändigt att gå ut med en officiell bekräftelse. Men för att begränsa tidningsskriverierna och spekulationerna något bestämmer man sig för att skicka ut pressreleasen om Marie Fredrikssons hjärntumör söndagen den 15 september – samma dag som det hålls riksdagsval i Sverige. På det sättet bör det åtminstone bli svårt för tidningarna att toppa löpsedlarna med beskedet.

Några dagar senare besöker en allmänläkare Marie och Mikael i hemmet för att titta på de skallskador Marie fick när hon svimmade och föll i badrummet. När Marie lämnar rummet tar läkaren Mikael åt sidan och berättar att den form av tumör som Marie har drabbats av är så elakartad att man normalt bara överlever ett år. Mikael känner hela rummet gunga till. Han är på väg att svimma. Det här är mer information än han har bett om.

Chockad bär han med sig budskapet och inser att han inte har någon att prata med. Han vill inte berätta det för Marie. Inte för barnen. Och absolut inte för någon annan heller. Kvällstidningarna belägrar villan i Djursholm, och från Karolinska sjukhuset fortsätter det att läcka uppgifter. De är fångar i sitt eget hem och Micke bär dessutom på en förfärlig hemlighet som han inte kan dela med någon – definitivt inte med Marie.

Han kan inte föreställa sig ett liv utan henne och går till en psykolog för att reda ut tankarna. Om de eventuellt bara har ett år kvar tillsammans, vad ska man då göra för att bäst ta hand om den tiden? Ska de förverkliga sina sista gemensamma drömmar i livet? Ska de åka bort någonstans och ge barnen ett sista fint minne av sin mamma? Eller ska man stanna i Sverige, i närheten av Karolinska, som trots allt har så bra sjukvård?

Psykologen menar att det viktigaste är att de är tillsammans, inte var de befinner sig. Mikael bestämmer sig för att det nog är bäst att de stannar kvar hemma och försöker fortsätta att leva så normalt det går, för att barnen ska känna sig så trygga som möjligt under den svåra tid som väntar och för närheten till Karolinska, familj och vänner. Och inte minst, för att kunna fortsätta spela in plattan de precis har påbörjat när Marie har opererats och hämtat sig någorlunda. Men han berättar inget om dödsdomen. Inte för någon. Det är bara han som vet att ”The good life”-projektet kommer att bli Marie Fredrikssons sista.

Beskedet om Maries sjukdom har sänt chockvågor bland Roxettefans över hela världen. Redan dagarna efter att Marie kollapsade hemma i badrummet strömmar brev, blommor och presenter in från hela världen. Den digitala gästboken ”e-Wishes” startas av österrikiska Roxettefanset Judith Seuma och får snabbt ihop 1 500 hälsningar. Dessa samlas ihop till en bok som skickas till Marie. I Australien drar Marie Davis igång en webbbaserad bönekedja där Roxettefans från hela världen ber till Gud att Marie ska bli frisk. De världsomspännande reaktionerna på sjukdomen blir en påminnelse för alla om hur många människor Roxette har berört med sin musik.

Få anar ändå riktigt hur illa det är. I Belgien kastar arrangörerna till Night of the proms i sista stund om programmet och Roxette byts ut mot två andra attraktioner: Simple Minds och Boy George, samtidigt som man skriver att Roxette förhoppningsvis kan delta i turnén redan 2004. Även Per Gessle skriver i ett pressmeddelande att Roxette förhoppningsvis ska kunna stå på scen igen i en ”nära framtid”.

Inledningsvis ser det också ut som om det hela kanske inte är så farligt. Den 30 september opereras Maries tumör bort. Före operationen har Maries hjärnkirurg förvarnat om att en del av synen på höger öga kommer att försvinna som en följd av ingreppet. När hon vaknar upp efter operationen är synen mycket riktigt begränsad på höger öga, men efter bara en månads vila är hon tillbaka i Polarstudion igen – denna gång för att lägga på körsång på Roxettes kommande singel ”Opportunity nox”. Per har skrivit ytterligare en låt, ”I like it like that”, men Marie orkar bara med en låt och ”I like it like that” ska istället dyka upp i Pers egen version på soloalbumet Son of a plumber tre år senare.

I slutet av januari 2003 gör Marie sitt första offentliga framträdande sedan sjukdomsbeskedet. Roxette har tilldelats den svenska kulturmedaljen Litteris et Artibus, som delas ut av kung Carl XVI Gustaf vid en ceremoni på Stockholms slott. Några månader senare gör hon ett inhopp som sångerska på ”På promenad genom stan”, en av de låtar Per Gessle håller på och spelar in till ett nytt soloalbum på svenska. Och hon syns som konsertbesökare, i maj på Paul McCartneys konsert i Stockholm och i juli på Per Gessles sommarturné. Hennes normalt korta hår är nu helrakat, men i övrigt ser hon långt ifrån döende ut. Tidsramen för det skräckscenario som Mikael Bolyos har fått verkar i alla fall inte stämma.

Men kampen mot hjärntumören är långtifrån över och ett nytt ingrepp måste göras. Marie och Micke fortsätter att spela in, både hemma och i Polarstudion, men tanken på den kommande operationen skrämmer henne. Hon känner sig sjuk och rädd för det som väntar. Vad kommer att hända när hon vaknar upp igen?

Så fort Marie berättade att hon ville ha en paus från Roxette för att göra ett engelskt soloalbum började tankarna hos Per snurra om nästa steg för honom själv. Det lutar snabbt åt ett soloalbum på svenska, något han faktiskt haft i tankarna ett tag. Bortsett från ett antal nya Gyllene Tider-låtar i mitten av 90-talet har han inte gjort något på svenska på evigheter. Dessutom har han redan skrivit ett knippe svenska låtar som ”Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)”, ”För bra för att vara sant”, ”Vilket håll du än går” och ”På promenad genom stan” – låtar som han har spelat in i enkla demoversioner och skickat till Clarence Öfwerman och Christoffer Lundquist för att höra vad de tycker. Båda noterar att det finns en mer personlig ton i materialet än normalt – det är en annan sida av Per Gessle som tittar fram där.

När Marie sedan blir sjuk och Night of the proms-turnén ställs in har Per plötsligt tid att påbörja arbetet med det som ska bli hans största svenska framgång, Mazarin. Det blir också en omläggning i sättet att tänka och göra musik, en kursändring som kommer att påverka allt han gör från och med nu. Den viktigaste förändringen är kanske att inspelningarna på Clarence Öfwermans förslag förläggs till Christoffer Lundquists studio Aerosol Grey Machine, på en ensligt belägen gård i närheten av skånska Vallarum.

Christoffer och hans fru Ylva köpte gården 1997 för de pengar som blivit över efter åren i Brainpool. Ursprungligen letade de bland gårdar i närheten av Lund, men det visade sig vara alltför dyrt så sökandet gick längre och längre ut på Österlen. Till slut hittar de en pytteliten bondgård bestående av ett litet boningshus med stall i slutet av en grusväg, en timmes bilresa från Lund. När de kommer dit för att titta på det ser Christoffer en möjlighet, medan Ylva börjar gråta. Men de köper det och renoverar det mesta själva, och snart har stallet blivit en studio vars främsta ambition är att återskapa den organiska känslan, värmen och spontana musikaliteten i det sena 60-talets och tidiga 70-talets bästa inspelningar. Med mottot ”The Beatles ’Revolver’ är alla gitarrljuds moder” börjar Christoffer fylla studion med gamla rörförstärkare, Hammond- och Lowreyorglar, mellotroner, spinetter, steelgitarrer och allt annat som kan återskapa rockhistoriens klassiska ljud. En ekokammare modellerad efter det legendariska soulbolaget Motowns Hitsville-studio i Detroit står snart klar. En annan ekokammare byggs efter Gold Star-studion i Los Angeles, där Beach Boys Pet sounds-album spelades in. Vintage är bara förnamnet.

Per är först tveksam till den lantliga miljön, den enkla inackorderingen och det tveksamma restaurangutbudet i närheten. Det ligger onekligen en bit från den femstjärniga hotellstandard han har vant sig vid. Men i och med Maries sjukdom har också han kommit fram till en vägdelare: han är på jakt efter något nytt och inser att han behöver utmana sig själv för att komma åt det. Inspelningarna innebär en ny kreativ kick, ungefär som när Clarence Öfwerman och Anders Herrlin nära 15 år tidigare hittade det sound som skulle dyrka upp världen åt Roxette. Men den här gången är det Christoffer Lundquist som är katalysatorn. Hans ”gör det själv”-attityd representerar raka motsatsen till den perfektionism som har kännetecknat Roxettes sätt att göra musik. Som talangfull multiinstrumentalist är han inte rädd för att ge sig på vilket instrument som helst, och hans favoritmusik är ofta från den i rockmusikens historia kanske flummigaste och mest fritänkande perioden 1966–73. Det värsta han vet är 00-talets sterila popfabriksproduktioner med sin maskinella exakthet och den autotuning som får även hopplösa sångare att sjunga rent med datorns hjälp. Lek mer, bejaka spontaniteten, lev med missarna och bort med all perfektionistisk ångest, blir de nya slagorden.

Den omedelbara skillnaden blir att studiogänget trimmas ner till ett minimum, där kärnan består av Per, Clarence och Christoffer som turas om att spela det som behövs. De enda musiker som tas in utifrån är Brainpooltrummisen Jens Jansson och sångerskan Helena Josefsson. Det betyder också att Per nu får ta betydligt större plats som musiker än under Roxettes glansdagar, ivrigt påhejad av Christoffer som aldrig har förstått varför det sällan fanns någon plats för Per som musiker i ”gamla” Roxette – han sjöng och körade, men hans gitarrspel fanns sällan eller aldrig med på plattorna och live mixades hans gitarr så lågt att den knappt hördes. Skälet är enligt Christoffers analys att Roxette hade glidit in i ett duktighetstänk som gränsade till det absurda och där även Per ansåg att han inte var bra nog för att spela på skivorna eller ta för mycket plats på scen. Men Christoffer hör något annat. Han menar att det strömmar varm och personlig musik ur Per så fort han sätter sig ner vid ett piano eller en akustisk gitarr – att inte utnyttja det vore vansinne.

För Per blir Mazarin och inspelningarna i AGM-studion en vattendelare som kommer att påverka hela hans sätt att tänka och göra musik framöver. Han hänger till och med på sig en bas och spelar på ”Födelsedag”, något som hade varit otänkbart tidigare. Även för Clarence är det en nytändning att parkera sig i den skånska obygden och tänka om när det gäller sättet att göra musik. Att spela in, bo och leva tillsammans i den avskilda miljön trimmar ihop de tre på ett sätt som ger hörbara resultat. Efter att ha käkat och delat på några flaskor vin tar Per över som DJ och spelar upp favoritlåtar på sin iPod – Fleetwood Macalbumet Rumors är till exempel en återkommande förebild under inspelningarna – vilket i sin tur leder till att nya idéer uppstår som övergår i fortsatta inspelningar till långt in på natten. De har kul och det hörs. Skillnaden mot den något tröttare stämning som kännetecknade Roxettes Room service-inspelningar några år tidigare är påtaglig.

När singeln ”Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)” kommer ut i maj blir den en omedelbar radiohit av sådana proportioner att ingen, allra minst Per Gessle, förstår vad som håller på att hända. Det är ju ett anspråkslöst alternativprojekt de har hållit på med, inte en aggressiv listklättrare. Men när Mazarin några veckor senare möts av genomgående lysande recensioner och snabbt accelererande försäljningssiffror, står det snart klart att de personligt hållna sångerna och den varma atmosfären i inspelningarna har träffat helt rätt. Det är så här svenska folket vill ha sin internationella pophjälte på svenska: lågmäld, känslig, innerlig och småstadsaktig. Till releasefesten på Hotel Tylösand samlar Per ihop musikerna som har medverkat på plattan, plus Anders Herrlin på bas och Jonas Isacsson på gitarr. Det är fullpackat på Leif’s Lounge, en stor del av de 600 som klämmer in sig i bastuvärmen är utländska fans och efter att ha spelat tolv låtar inför en extatisk publik inser Per att han vill göra en turné.

Även om beslutet att turnera kommer extremt sent jämfört med normal framförhållning på minst ett halvår, så visar det sig vara helt rätt. De femton konserterna från slutet av juli till mitten av augusti lockar 160 000 besökare, Mazarin säljer närmare 400 000 ex och alla som haft dubier om hans status som svensk soloartist – inte minst han själv – har fått klart besked. Det är som om solen inte vill sluta skina på Per Gessle sommaren 2003.

För Marie Fredriksson fortsätter däremot den mödosamma kampen mot sjukdomen. Efter det andra ingreppet har hon inledningsvis svårt att prata, men musiken blir ändå en hjälp. Hon börjar nynna sina favoritlåtar för sig själv, den ena melodin efter den andra. Det är underbart. Nynnandet hjälper henne genom den första svåra perioden och blir ett kvitto på att musiken fortfarande är med henne. Det känns bra i hela kroppen och stärker hennes fighter-anda. Hon ska fan inte dö – hon har inte tid med det.

Så snart Marie kan fortsätter de arbetet med plattan, som nu har fått arbetsnamnet The change efter en gripande låt Marie har skrivit om livet efter att sjukdomen slog till. Inspelningarna blir ett sätt att flytta fokus från mediciner, apotek, cellgifter, operationer och överhängande dödshot. Men allt tar nu mycket längre tid än tidigare. Ett annat resultat av det senaste ingreppet är nämligen att Maries närminne i praktiken har försvunnit, vilket gör det närmast omöjligt för henne att komma ihåg nya textrader. De gamla texterna sitter där, men att lära sig nya visar sig bli ett mycket mödosamt och tidskrävande arbete. Där hon förut har tittat igenom en text och sedan sjungit låten rakt upp och ner, tvingas man nu byta till en inspelningsmetod där Marie sjunger en rad i taget. Mer än så klarar hon inte av att memorera.

Långsamt, långsamt läggs så ett pussel av ord som formas till färdiga låtar i studion. De klarar sig igenom detta frustrerande sätt att arbeta med vilja och tålamod, och med stor hjälp av Polarstudions tekniker Lennart Östlunds avspända agerande. Han agerar som om Marie aldrig har blivit sjuk, som om inget är annorlunda. Det är rätt sätt att ta henne på, det ger självförtroende och eldar på järnviljan. En närmast ilsken attityd driver henne framåt, mot att besegra sjukdomen, bli frisk och komma tillbaka till livet. Mikael tänker att det nog är tur att Marie inte riktigt förstår hur illa det är. Men inspelningarna sniglar sig fram och han undrar om de verkligen ska hinna färdigställa låtar till ett helt album.

Samtidigt har Marie gått upp kraftigt i vikt som en följd av att hon äter kortisonpreparatet Betapred, vilket är ännu ett slag för en person som varit smal hela sitt liv – framförallt när hon inser att folk inte längre känner igen henne, en av Sveriges mest kända personer. Hon vill inte ha en kortisonsvullen bild på omslaget, istället bestämmer hon sig för att rita ett självporträtt till omslaget. Hon har ritat till och från hela sitt liv och nu får hon lust att plocka upp det igen. Marie skaffar kolkritor och ritblock och upptäcker snart att hon mår lika bra av att rita som av att nynna och sjunga. Kol är dramatiskt och häftigt, det blir ett starkt uttryck som hon gillar, så fysiskt och omedelbart, att sudda, skugga och skapa med fingrar, kritor och papper. Det är till och med skönt att låta musiken vila lite och helhjärtat ägna sig åt tecknandet – det är en frihet att få vara helt ensam och bli lämnad ifred med sitt skapande. Tecknandet blir ett sätt att bearbeta de senaste årens upplevelser utan att behöva sätta ord eller toner på dem. Kombinationen av teckning och musik ger henne det lugn och självförtroende hon behöver. Det känns som ett betydligt skönare sätt att aktivera hjärnan på än de traditionella och ganska stressande rehabiliteringsövningarna, där hon ska sitta framför en bildskärm och på kortast möjliga tid peka rätt bland olikfärgade ballonger.

När hon är klar med omslagsbilderna till The change har hon tolkat två sidor av sig själv, både som frisk och som sjuk. I början av hösten 2004 är tolv sånger klara, varav titelspåret ”The change” finns i två versioner som inleder och avslutar albumet: först en rockversion med Mikael Bolyos distade elpiano och Staffan Astners vinande elgitarrer, sedan en avslutande version med Marie ensam mot ett ödesmättat stråkarrangemang. Hon har fått en andlig upplevelse när hon skriver låten – från och med nu kommer hon ofta att tacka Gud för att hon lever. De inledande textraderna sammanfattar två år av smärta och skräck med ett uttryck som är så starkt och träffande att det ska ta flera år innan Mikael klarar av att lyssna på låten igen.

Suddenly the change was here

cold as ice and full of fear

there was nothing I could do

I saw slow motion pictures of me and you

När albumet ges ut i oktober 2004 inser alla att det inte kan bli fråga om särskilt mycket promotion för The change, vare sig i Sverige eller internationellt. Bara tanken på att svara på en massa frågor från journalister – företrädesvis på engelska – gör Marie stressad, vilket får henne att tappa orden och skruvar upp stresskänslan ytterligare. Istället ställer hon upp på att göra tv-programmet ”En andra chans”, en TV4-dokumentär om tiden efter sjukdomsbeskedet, där hon vid flera tillfällen blir så rörd att hon måste torka tårarna medan hon berättar om vad det har inneburit för henne och familjen.

Men när allt är klart uppstår ett känslomässigt vakuum. Albumet har varit deras främsta mål och arbetet med det har hjälpt dem att skjuta bort tankarna, men nu sitter de kvar med den förbannade sjukdomen som ingen vet var de har. I snart två år har Mikael Bolyos gått med vetskapen om att det snart kan vara slut. Ända sedan han fick beskedet att Maries form av tumör förmodligen bara gav henne ett år till att leva har han varit övertygad om att ”The good life”-projektet blir det sista de två kommer att göra tillsammans. När han ett år efter det andra ingreppet kallas till hjärnkirurgen på Karolinska visar det sig att läget för Marie fortfarande är mycket allvarligt. I princip kvarstår dödsdomen, den har bara flyttats fram ett år. Beskedet fortsätter att ligga som en kolsvart slagskugga över tillvaron, men det faktum att läkarna haft fel hittills är åtminstone lite hoppingivande. Kanske har de fel igen. Fast Micke berättar fortfarande inte för någon om vad läkaren säger, allra minst för Marie. När The change ges ut har Marie klarat sig i två år. Men vad betyder det? Är hon på väg att bli frisk eller kvarstår hotet? Ingen vet, men från och med nu kommer i alla fall inga fler dödsdomar från läkarhåll.

The change möts av blandad kritik där vissa hyllar albumet för dess starka texter och musikaliska uttryck, medan andra ställer sig tveksamma till den bluesrockiga tonen i musiken. Med 65 000 sålda ex ligger albumet inte bara långt från Roxettes försäljningssiffror, utan även från Maries tidigare solosuccéer på svenska. Men för Marie spelar det just nu mindre roll, för henne representerar The change hennes största seger hittills, både som människa och som artist.

Samtidigt fortsätter solen envist att skina på Per Gessle, som under 2004 har gjort det omöjliga: han har toppat succén från Mazarin-projektet året innan.

Våren och sommaren 2004 hemsöks nämligen Sverige av en sällsynt farsot: en tredje Gyllene Tider-feber sveper över landet med en kraft som ingen kunnat föreställa sig. Bandet har bestämt sig för att åka ut på turné igen. Återstår bara en krok att haka upp återföreningen på, ett jubileum av något slag. Det är 26 år sedan bandet bildades och 24 år sedan debutalbumet kom. Men det är 25 år sedan de gav ut genombrottssingeln ”Flickorna på TV2” – den första upplagan visserligen släppt som baksida till den snabbt bortglömda ”Himmel no 7”, men ändå. Det får duga. Under det gemensamma slagropet GT25 släpps i början av året ett samlingsalbum med alla Gyllene Tider-hits samtidigt med biljetterna till en sommarturné med samma namn. Men Per tänker inte nöja sig med att enbart blicka tillbaka; ända sedan Mazarin-turnén tog slut har han skrivit låtar med sikte på ett nytt Gyllene Tider-album.

Medan Per Gessle, Mats ”MP” Persson, Anders Herrlin, Göran Fritzon och Micke ”Syd” Andersson samlas i AGM-studion för att under Christoffer Lundquists överinseende spela in det första nya Gyllene Tider-albumet på 21 år håller GT25 på att bli sommarens hetaste konsertbiljett i Sverige. När biljetterna släpps i mars säljs 100 000 biljetter på en förmiddag, efter en vecka närmar sig siffran en kvarts miljon – och i Göteborg får spelningen på Slottsskogsvallen flyttas till jättearenan Ullevi. Även den konserten – 59 000 biljetter – säljer slut på två timmar. När Gyllenes succésommar är över i mitten av augusti har deras comebackalbum Finn 5 fel sålt 150 000 ex och nära en halv miljon svenskar har sett bandet på scen. Det gör deras turné till den näst största i Europa den sommaren – det lite yrvakna Halmstadbandet lockar fler konsertbesökare än Red Hot Chili Peppers, Madonna och Metallica.

Per vet bättre än någon annan att två sådana somrar inte går att toppa och bestämmer sig för att inte ens försöka. Men han tänker inte rulla tummarna. Mats ”MP” Perssons sista gitarrackord på Gyllene-turnén hinner knappt klinga ut förrän Per har bokat studiotid hos Christoffer. Han har en ny idé: ett engelskt soloalbum under ett annat artistnamn. Lite bränd av den först hajpade, sedan ignorerade och därefter floppande storreleasen The world according to Gessle tänker han ta bakvägen tillbaka på den internationella scenen. Det är inte ”Per Gessle of Roxette” som ska göra comeback. Han ska uppfinna ett nytt alter ego: Son of a plumber, en popagent med rätt att göra vad han vill och låta hur han vill. Under arbetet med att föra över närmare 14 000 låtar från sin skivsamling till sin iPod har han grävt ner sig i favoriterna från 60- och 70-talen. Detta har inspirerat honom att skriva en svärm nya låtar eller halvfärdiga melodisnuttar med lite retrokänsla, kanske bäst sammanfattade av låttiteln ”I never quite got over the fact that The Beatles broke up”. I samband med överförandet ändrar han samtliga engelska titlar till svenskt skrivsätt, så att ”I Want To Hold Your Hand” blir ”I want to hold your hand”. Det är ett mödosamt arbete som ger perfektionisten Gessle musarm i över ett år.

Hösten 2004 samlas Per, Clarence och Christoffer än en gång i Vallarum för en lång och lekfull session som ska vara ända till sommaren därpå. Den här gången är allt om möjligt ännu mer tillåtet än tidigare. Låtarna får spreta åt vilka håll de vill, Beatles vita dubbelalbum från 1968 sätts upp som förebild, och när Per intalar sig själv att han håller på att spela in Son of a Plumbers debut snarare än ett nytt album med Per Gessle uppstår en inspirerande känsla av kreativ frihet. Allt är möjligt, det finns inget att bevisa, inget att leva upp till. Isolerad med sina kumpaner i popverkstan bland hagarna långt ute på den skånska vischan taggar den målsökande hitlistemissilen Per Gessle ner och bestämmer sig för att hans tidigare prioritet – dominans på topplistorna – inte längre är lika viktig som att helt förutsättningslöst göra musik för sakens egen skull. När de är klara har de spelat in material till ett dubbelalbum där även rörläggare Kurt Gessle hyllas med en låt: ”Kurt – The fastest plumber in the west”.

Men trots att Per Gessle den här gången har ansträngt sig till det yttersta för att gå emot alla instinkter att skriva radiovänliga hits och tillåta sig själv att skapa ett ”alternativalbum” som inte behöver prestera något, har de gamla reflexerna ändå slagit till. När dubbeln ges ut hösten 2005 blir det platinaskiva direkt och den går direkt in på försäljningslistans förstaplats, före Madonnas discoalbum Confessions on a dance floor. Lättillgängliga låtar som ”Jo-Anna says” och ”Hey mr DJ” plockas ut som singlar och båda snurrar flitigt i den svenska radion över vintern. Hur gärna han än vill tycks begreppet ”icke-kommersiell” inte vara kompatibelt med Per Gessle.

Marie har fortsatt med tecknandet sedan The change kom ut, och så småningom dyker idén om en utställning upp. Hösten 2005 är det tre år sedan hjärntumören upptäcktes, behandlingarna är avslutade och för hennes del är sjukdomen nu historia. Hon har massor att ta igen. Av ett fyrtiotal kolteckningar väljer Marie ut knappt hälften, som ställs ut på Galleri Doktor Glas i Kungsträdgården i oktober. Hon kallar utställningen ”After the change”. De 17 teckningarna säljs snabbt och efterfrågan på mer är så stor att hon bestämmer sig för att rama in de resterande teckningarna också. Snart är även de slutsålda.

Samtidigt med det nya ”karriärsteget” dyker plötsligt Roxette upp i bilden igen. På något sätt har hon skjutit tillbaka minnet av succéerna, stjärnstatusen, konserterna, resorna och hysterin för att orka med medicineringen och kampen mot sjukdomen. Roxettebubblan känns som ett helt annat liv, inkapslat någonstans långt inne i medvetandet. Men nu börjar hon se ett ljus och känna en tro på att hon faktiskt har gått igenom den värsta perioden. Hon känner stolthet, glädje och lust att gå vidare. När Per ringer och frågar om hon skulle vilja följa med och hämta ut ett pris på en gala i London, tackar hon ja. 15 år efter Pretty woman-premiären har nämligen ”It must have been love” spelats mer än fyra miljoner gånger i amerikansk radio – ett trick som snart ”Listen to your heart” ska upprepa.

Utmärkelserna blir en påminnelse om Roxettes position i den absoluta rockeliten. Bland låtar som har nått upp till två miljoner radiospelningar finns till exempel Cream-klassikern ”White room”, ”Sorry seems to be the hardest word” av Elton John och Bee Gee’s discodänga ”Stayin’ alive”. Bland dem som har passerat tremiljonersgränsen finns Beatles ”Here, there and everywhere” och på fyramiljonersnivån hittar man ”You really got me” med The Kinks, ”Jumpin’ Jack Flash” med Rolling Stones och Eric Claptons ”Tears in heaven”. Åtta miljoner radiospelningar är högsta nivån och dit har bara ett mindre antal monsterhits som ”Yesterday” med The Beatles, ”Never my love” med The Association och ”Every breath you take” med The Police klarat sig.

Allt ska firas vid en ceremoni arrangerad av den amerikanska upphovsrättsorganisationen BMI på Dorchester Hotel i London. När Marie under stående ovationer går upp på podiet tillsammans med Per är det första gången Roxette visar sig offentligt sedan de belönades med kungamedaljen nära tre år tidigare. Det är en skön egokittling att bestiga den röda mattan och påminnas om att de båda faktiskt förvaltar ett varumärke som nämns i samma andetag som rockmusikens största ikoner.

Stärkta av den nya optimism de känner inför framtiden bestämmer de sig för att spela in två nya Roxettelåtar till den jubileumsbox som är tänkt att komma ut till hösten 2006. Det är ju 20 år sedan Roxette spelade in ”Neverending love” och ”Pearls of passion”, och boxen ska innehålla mängder med godis på fyra cd och en dvd: alla hitsen, en del outgivna låtar, demos, samtliga videor plus framträdandet vid MTV Unplugged från 1993.

Men Per vill inte bara blicka bakåt. Under våren 2006 skriver han två nya låtar – ”Reveal” och ”One wish” – som ska komplettera samlingsboxen och visa att Roxette långtifrån är historia. Marie är taggad. I december 2005 har hon stått på scen för första gången efter sjukdomen. Tillsammans med Micke gör hon Aretha Franklins soulballad ”I never loved a man (the way I love you)”, med ett band som leds av gitarristen Mats Ronander under stödgalan Kick aids out på Café Opera i Stockholm. Och under vintern och våren har hon och Micke spelat in ett nytt album tillsammans, denna gång på svenska. Min bäste vän innehåller några av Maries favoritlåtar från 60- och 70-talen, sånger hon har vuxit upp med och spelat sönder på allt knastrigare lp-skivor, men återupptäckt under sjukdomstiden. Första singeln – Maries version av John Holms ”Sommaräng” – har precis kommit ut och spelas flitigt i radion när det är dags för nästa utmaning: Roxettes återförening i AGM-studion i Skåne.

Det är en solig och skön sommardag när Marie Dimberg och Marie Fredriksson torsdagen den 1 juni kör igenom det böljande skånska landskapet på väg från Malmö till Vallarum. De stannar till på vägen och äter skånsk äggakaka på ett gästgiveri innan de fortsätter mot Christoffers idylliskt belägna gård. I AGM-studion väntar Per, Clarence och Christoffer på att spela in de första Roxettelåtarna på fyra år. Här har de tre tillbringat en stor del av de senaste fyra åren med att spela in Per Gessle-album som tillsammans sålt en bra bit över en halv miljon exemplar. Samtidigt har det inte gått att komma från känslan av att soloprojekten har varit roliga och spännande stickspår medan man väntar på svar om framtiden; högt över allt annat har ”moderskeppet” Roxette svävat som ett ständigt närvarande frågetecken. Ska de någonsin kunna göra något tillsammans igen? Nu är svaret nära. När Marie kommer till studion denna soliga försommardag är grunderna till ”Reveal” och ”One wish” klara. Per, Clarence och Christoffer är lika förväntansfulla som Marie. Hon är överlycklig över att träffa de tre vännerna och sugen på att göra musik med dem igen.

Per har stora förhoppningar på ”Reveal”, som i hans huvud har potential att bli en ny stor Roxetteballad. De börjar med den. En blandning av förväntan och nervositet finns i rummet. Kan den gamla Roxettemagin poppa upp igen efter allt som hänt? Kanske det långa uppehållet och miljöombytet till studion i Skåne hjälper till att tända gnistan?

Marie tar på sig hörlurarna och ställer sig vid mikrofonen med texten framför sig. Hon tittar igenom första versen.

Everything here, close to me

is just the way I want it to be

It’s all about faith, it’s all about trust

all about luck, all about lust

My wish comes true

My wish comes true

Bakgrunden går igång, men när hon ska börja sjunga låser det sig. Hon får inte fram texten. De provar igen. Samma sak. Hon läser texten rad för rad och försöker memorera den. Men nu ökar stressen och det blir bara svårare. Varken Per, Clarence eller Christoffer är riktigt förberedda på svårigheterna och har nog utgått från – eller hoppats på – att allting ska vara ungefär som förut. Det är det inte. Marie hinner inte med att läsa texten och sjunga den samtidigt. Och eftersom närminnet närmast är utraderat kan hon inte memorera texten heller.

Everything here, close to me

is just the way I want it to be

Marie känner frustrationen växa. Det här är raka motsatsen till vad texten handlar om, det är inte så här Marie Fredriksson vill göra comeback i Roxette. Hon vill gå in i studion med ett grepp om låten och sätta en sensationell tagning på några minuter, precis som hon alltid gjort i sina bästa stunder. Men hon har inte sin bästa stund just nu. Berövad vitala delar av sitt minne men med rösten i behåll är hon så frustrerande nära att kunna prestera det hon vill. Men just nu är hon maktlös. Orden fastnar inte i minnet som förr. Och ju längre tiden går utan att de får till en tagning, desto mer ökar stressen och känslan av otillräcklighet, vilket i sin tur ökar blockeringen ytterligare.

I studion glider den förväntansfulla stämningen över i lätt nervositet. Men producentparet Clarence och Christoffer är lugnet själva. Christoffer, som också är inspelningstekniker, är den som har tätast kontakt med Marie under de timmar sångpålägget varar. Han imponeras av hennes enorma viljestyrka och ser det som en ynnest att få lotsa Marie tillbaka till Roxettevärlden. Christoffers mamma har råkat ut för en hjärnskada och han har med egna ögon upplevt vilka möjligheter som finns i rehabiliteringen och hjärnans förmåga att reparera sig själv. Under de tolv år som har gått sedan Brainpool åkte ut som förband till Roxette under Crash! Boom! Bang!-turnén har han insett att Marie har vuxit från att ”bara” vara en omsusad rockstjärna till att bli något av en hoppets ängel för tusentals människor över hela världen.

Om det enda som krävs av honom är att han ska sitta ner med hoppets ängel och spela in henne, så gör han gärna det eftersom hon kämpar mot omständigheter som gör allt så oändligt mycket svårare. De försöker med de inledande textraderna om och om igen.

Per stressas också av situationen, men visar inget. Han börjar anklaga sig själv. Var det korkat att dra ner Marie på grabbarnas hemmaplan? Hamnade hon utanför? Är det hans fel att hon kör fast? Det hade nog varit bättre att göra alltihop uppe i Stockholm, någonstans där hon är hemtam och känner sig bekväm. De hade en chans att öppna Roxettedörren igen och nu håller den på att stängas mitt framför ögonen på dem. Vad dessa känslor rör upp i en människa som i hela sitt liv har försökt styra och kontrollera tillvaron så mycket han kan, är svårt att beskriva. Just nu sitter Per Gessle maktlös och upplever det som han börjar ana kan vara Roxettes sista suck. Och det finns inget han kan göra, mer än att erbjuda sitt stöd och försöka låta bli att visa hur uppriven och nervös han känner sig, så att han inte stressar upp Marie ytterligare.

Could have been night, could have been day

floating in space I was drifting away

You’re making me warm, You’re making me high

I feel like laughing where I used to cry

My wish comes true

My dream comes true

Texten verkar aldrig ta slut. De får klippa sig fram strof för strof och sedan ord för ord. Det är påfrestande och besvärligt för Marie, men till slut har de tillräckligt med tagningar för att lämna ”Reveal” och gå över till ”One wish”, som är något lättare eftersom hon delar sångverserna med Per.

Till slut bryter hon ihop och börjar gråta hejdlöst av ilska, sorg och besvikelse över hela situationen. Allt känns som ett stort misslyckande. Per, Clarence och Christoffer har trott på henne hela tiden, men när Roxette återförenas för två jubileumslåtar är det hon som inte räcker till. Alla försöker trösta så gott det går, men det finns inte så mycket de kan säga. De vill inte pressa Marie mer, avbryter inspelningarna och försöker pussla ihop två låtar med de enskilda fraser som har gjorts. När Marie Fredriksson och Marie Dimberg på fredagseftermiddagen ger sig av är stämningen tung i studion. Ingen säger det, men tanken finns där: kanske har sagan om Roxette efter 20 år nått sitt bittra slut.