Kapitel 9
Smygcomeback inför 600 000 personer
TURNÉSTARTEN TILL PARTY CRASHER-TURNÉN SÄTTS till den 16 april på Tavastia Club i Helsingfors med ursprunglig final på Melkweg i Amsterdam den 6 maj. Men genom att lägga till tre spelningar i Sverige – Sporthallen i Halmstad den 8 maj och Cirkus i Stockholm den 9–10 maj – så går Party crasher-turnén till slut ihop sig och Per slipper nesan av att ha åkt ut på en förlustturné.
Återstår att trumma ihop bandet, som innehåller större delen av En händig man-gänget: Clarence Öfwerman, Christoffer Lundquist, Magnus Börjeson och Helena Josefsson. Jens Jansson, som har tillfört ett lättare och luftigare trumsound sedan Mazarin 2003, tillfrågas även nu om han vill haka på som trummis. Men han har redan tackat ja till att åka ut med A Camp och budet går istället till Roxetteveteranen Pelle Alsing. Per, som de senaste åren har varit inställd på att komma bort från det tidiga 90-talets tunga och bastanta Roxettesound, är inledningsvis tveksam till Pelle som trummis. Men när bandet träffas och testar några låtar står det snart klart att helheten stämmer.
En månad före turnépremiären börjar repetitionerna i Stockholm. Den viktigaste frågan är hur låtarna ska presenteras nu när delar av Roxettekatalogen för första gången ska göras utan Marie.
Med tanke på att turnén görs kring Pers senaste album Party crasher, som har varit en medveten återgång till maskinbaserad musik, borde turnén kanske ha haft sin utgångspunkt i detta. Istället bestämmer man sig för att göra precis tvärtom. Party crasher-turnén ska bli låtskrivaren Per Gessles tolkning av låtarna, snarare än Roxettes välproducerade skivversion. Istället för att strikt följa inspelningarnas detaljrika arrangemang ska maskinerna skjutas åt sidan och låtarna istället spelas med okomplicerad garagerockattityd: rakt upp och ner, ungefär som när Per själv spelar upp dem med sin gitarr för första gången. Fast ändå med stadigheten och trycket kvar från de tidigare Roxetteupplagorna.
Skillnaden är kanske inte gigantisk, men ändå klart märkbar. Den nya inriktningen fungerar som en frigörelse från kravet på att leva upp till gamla meriter. Genom att gå till låtarnas kärna skapas plötsligt en ny energi i hela bandet och efterhand som repetitionerna fortskrider uppdateras det klassiska Roxettesoundet med en vägg av gitarrbaserad powerpop. Christoffers uppmuntrande och lite slängiga ”vafan, gör det själv”-attityd inspirerar bandmedlemmarna att ge Roxettes väldefinierade sound en injektion av Son of a plumbers lössläppta popkänsla. Detta får även Per att definitivt skrota det dåliga självförtroendet och ta mer plats som gitarrist även på scen.
Repertoarens tyngdpunkt ligger följdriktigt på de energiska och lite Gyllene Tider-aktiga gitarrdängor som Per har skrivit för sina soloprojekt eller försökt smyga in i Roxette genom åren: ”7Twenty7”, ”Stupid”, ”She doesn’t live here anymore”, ”Do you wanna be my baby?” och ”Opportunity nox”. Resultatet blir en dragning åt den 60-talspop med trestämmiga körer och ett enkelt gitarrbaserat sound som hela bandet älskar. Även gamla Roxetteklassiker som ”The look”, ”Joyride” och ”Dressed for success” får det gitarrdrivna och lite garagerockiga soundet. Allting toppas med en cover av ”(I’m not your) Steppin’ stone”, popklassikern som både Paul Revere & The Raiders och The Monkees spelade in 1966.
Turnéförberedelserna innebär samtidigt början på en ny och tätare kontakt med fansen. Per har haft en videokamera med sig under turnéer och skivinspelningar ända sedan Roxettes barndom med ”Pearls of passion”-inspelningen 1986. Hittills har materialet stannat som privatfilmer, men med de många sociala mediernas framväxt i slutet av 00-talet finns det plötsligt möjlighet att öppna nya kommunikationskanaler direkt till fansen. Han öppnar Twitterkontot PartyPleaser och filmar dagligen snuttar från repetitionerna som sedan läggs ut på YouTube. Det är början på en helt ny era för Roxettes fans. Från och med nu kommer de att få tillgång till bandets innersta rum på ett sätt som de bara kunnat drömma om tidigare.
Repetitionerna går okej, men inte fantastiskt, och inför turnépremiären är framförallt Clarence lite kluven. Han inser att det behövs en nytändning, men är lite osäker på om det musikaliska vägvalet verkligen är det rätta. De har gett materialet en vitamininjektion, men det är ingen given seger. De två inledande spelningarna i Helsingfors och Oslo känns också lite darriga, kanske främst för att bandet inte känner att Per är hundraprocentigt närvarande på scen.
Men vid den tredje spelningen, på Pumpehuset i Köpenhamn, hamnar bitarna på rätt plats, och på scenen närmast exploderar bandet i en lång böljande våg av spelglädje, svett och energi. Det är som om bandet har kommit fram till en vändpunkt där inte bara Per Gessle håller på att omdefiniera sig själv som scenartist – någonstans här läggs även grunden för det nya Roxette som hägrar i framtiden.
Nu gäller det bara att få maximal effekt när bomben om gruppens återkomst ska släppas. Den 5 maj kommer det att hållas en presskonferens i Antwerpen där nyheten om Roxettes deltagande i Night of the proms ska presenteras, och både Per och Marie kommer självklart att vara huvudpersoner där. Den 6 maj kommer Party crasher-turnén att ha nått Amsterdam för en spelning på rockklubben Melkweg. Det är ett gyllene tillfälle för Roxette att återförenas på scen.
Redan dagarna innan har det börjat läcka ut rykten om att Marie kommer att dyka upp som gästartist i Amsterdam. Per har redan nämnt i intervjuer att han räknar med att Marie ska komma upp på scen någon gång under turnéns lopp, och ju närmare Amsterdam man kommer, desto mer sprids det uppgifter om att ”något speciellt” kommer att hända under konserten på Melkweg. De internationella Roxettefansen följer ryktesspridningen med närmast andlös spänning. Kan det verkligen stämma?
På presskonferensen i Antwerpen intar Marie och Per podiet och lämnar beskedet som så många har väntat på under större delen av 00-talet: Marie är frisk igen och Roxette kommer att göra sin första turné på åtta år, denna gång backade av både ett rockband, en 70 man stark symfoniorkester och en stor kör. Över en halv miljon personer kommer att ha möjlighet att uppleva återkomsten.
Bland Roxettefansen i Amsterdam surrar det nu av upphetsning inför den sedan länge utsålda konserten på Melkweg. Christoffer missar delvis den något nervösa uppladdningen inför återföreningsdramat, eftersom han är magsjuk och har försatts i karantän för att inte smitta någon. Därför åker han i egen bil från hotellet till Melkweg, där han sitter isolerad i en egen loge och läser Harry Potter före spelningen, endast avbruten av Clarence som då och då öppnar dörren och vinkar in.
När Marie på kvällen dyker upp bakom scenen på Melkweg ger hon inte intryck av att vara i särskilt bra fysiskt skick. Hon verkar bräcklig och desorienterad – det ser ut som om hon kan ramla omkull när som helst. I 18 låtar sitter hon i logen och väntar medan Per och bandet kör i princip hela sin repertoar. Till slut är det dags. Under ”Are you an old hippie, sir?” kommer turnéledaren Bo ”BoJo” Johansson ner och hämtar upp henne på scen. Inne i den fullsatta klubben har fansens förväntan på vad som ska hända trissats upp alltmer. Hon har hört det växande jublet och intalat sig själv att inte bli överväldigad av känslor när hon går ut på scen. Hon har så lätt att bli rörd nuförtiden.
Så kommer ögonblicket alla väntar på: Per Gessle presenterar Marie Fredriksson, som till ett fullständigt öronbedövande jubel ledsagas upp på scen av BoJo. Och för varje steg är det som om den där bräckliga känslan försvinner. Istället lyser det av självförtroende och jävlar anamma ur ögonen, som om hon genomsyras av känslan att vara tillbaka på exakt rätt ställe i livet: på en scen, framför en extatisk publik, tillsammans med ett hett band. Och hon har visserligen varit nervös, men faktum är att hon har varit samlad hela tiden. Dels för att scenen har varit hennes naturliga miljö så länge, dels för att Marie Fredriksson till sin natur är tuffare än man kan tro; hon ser kanske ömtålig ut, men det finns en kraft och en viljestyrka som få anar inuti den tunna kroppen.
När Per presenterar henne tänker hon återigen att hon inte får börja gråta, men det är svårt att stå emot impulsen när hon möter jublet från alla fans. Det är som att bli översköljd av kärlek, som om alla i lokalen har trott på henne, trott på att hon ska klara av sjukdomen och komma tillbaka. Och nu är hon där.
Hon går fram och kramar om Per, sin Roxettepartner, han som hon började denna makalösa resa över världen med för 23 år sedan. Sedan får hon en mikrofon i handen, Per hänger på sig sin akustiska gitarr och slår an ett C-ackord, varpå Marie lyfter mikrofonen mot munnen och lätt ostadig av rörelse sjunger öppningsfrasen ”Lay a whisper ...” från ”It must have been love”. Längre än så kommer hon inte innan ett lyckovrål hörs från publiken och allsången går igång:
...on my pillow,
leave the winter on the ground,
I wake up lonely,
there’s air of silence
Touch me now,
I close my eyes and dream away
It must have been love, but it’s over now
it must have been good, but I lost it somehow
it must have been love, but it’s over now
from the moment we touched, ’til the time had run out
Det ofattbara händer mitt framför ögonen på alla som är där. Roxette är tillbaka. Flera år av uppdämda känslor och förhoppningar får sitt utlopp. Det är tårfyllda ögon både i publiken och på scen. Bandmedlemmarna gråter, vid scenkanten står Marie Dimberg och Åsa Gessle och gråter. Och bland fansen i publiken som i sju år har hoppats på ett mirakel formligen sprutar tårar av glädje. ”Thank you, God!” ropar en man. Det är Marcílio Manfré, en 31-årig kriminalutredare som har rest från Belo Horizonte i Brasilien för att se Per Gessle och som nu hamnat mitt i Roxettes återkomst.
Basisten Magnus Börjeson, som inte har någon historia med Roxette och bara har träffat Marie några gånger, är lite oförberedd på det plötsliga känslosvallet. Men så sjunker det in att Roxette på ett eller annat sätt varit med om att definiera alla närvarandes liv. Under de år han har arbetat med Pers soloprojekt har Roxette alltmer känts som ett passerat kapitel, ett stycke historia som aldrig mer kommer tillbaka. Men nu börjar vidden av Roxettes starka genomslag och till synes konstanta närvaro i människors liv bli uppenbar. Redan när Party crasher-turnén började var folk rörda, eftersom så många fans hade väntat så länge bara på att få höra sina favoritlåtar live igen. Och nu när Marie dessutom kommer upp på scenen och återförenas med Per, brister alla fördämningar. ”Jag måste ta in det här”, tänker han för sig själv.
De glider över i nästa låt, genombrottshiten ”The look”. Det är svårt för alla att ta in känslorna, inte minst för Marie och Per. De har gjort den här resan tillsammans, och att få sjunga de här låtarna igen och se alla lyckliga ansikten bland publiken blir som en flashback tillbaka till en tid som har känts overkligt avlägsen de senaste åren.
Starkast känns det troligen för Marie. Sjukdomen har förstört så mycket, mer än någon som inte har varit med om något liknande kan förstå. Det har naggat rejält på självförtroendet och under många svarta stunder har hon tvivlat på att hon någonsin ska kunna stå på scenen igen. Men nu står hon här. Nu kommer äntligen andra chansen.
Några dagar senare, söndagen den 10 maj, är det turnéavslutning på Cirkus i Stockholm. Även här kommer Marie upp och gör ”It must have been love” och ”The look” inför stående ovationer av en minst lika extatisk och tårögd publik som i Amsterdam, där bland andra kronprinsessan Victoria, hennes nuvarande man prins Daniel och filmregissören Jonas Åkerlund tillhör dem som jublar. Roxette är återförenat även på hemmaplan.
Med Party crasher-turnén avslutad börjar förberedelserna inför Night of the proms-premiären i oktober. Clarence Öfwerman och Christoffer Lundquist har hållit på med den kittlande uppgiften att skriva arrangemang för en symfoniorkester med 70 klassiskt skolade musiker, som tillsammans med en kör kommer att ge Roxette ett livesound man aldrig tidigare haft. På gott och ont, har delar av Roxettelägret tyckt förut. Såväl Clarence som Christoffer var tveksamma inför Night of the proms 2002, eftersom båda var övertygade om att arrangemanget hade en töntstämpel. Upplägget med klassisk musik som möter rock kändes lite småmossigt till att börja med och inte blir det bättre av att artisterna som förekommer i programmet i de flesta fall har passerat sitt bäst före-datum. Ett medverkande i Night of the proms skulle i belackarnas ögon bli spiken i kistan för Roxettes karriär, det slutgiltiga beviset för att gruppen är slut som kreativ kraft.
Men 2009 ser alla annorlunda på saken. Nu är Night of the proms en dörr som öppnas, en oväntad möjlighet för Roxette att återuppta sin karriär och gå vidare in i det okända. De tar inga större risker med repertoarvalet. Av de fem låtarna är fyra USA-ettor: ”The look”, ”Listen to your heart”, ”It must have been love” och ”Joyride” – medan ”Wish I could fly” har varit en stor hit i övriga delar av världen. Maries sviktande närminne gör det svårt för henne att lära sig nya texter, men de gamla hitsen sitter allt från hyfsat till perfekt beroende på dagsform. Utgångsläget i förhandlingarna har varit att arrangörerna ”bara” vill ha Marie och Per, eftersom alla musiker som kan behövas redan finns på plats. Men Roxette står på sig och vill att bandet med Clarence, Christoffer, Jonas Isacsson och Pelle Alsing ska med också. De får igenom sina krav.
Tanken på att spela in ett nytt album med Roxette har snurrat i huvudet på Per ett tag. Startsignalen kommer när Marie i början av sommaren ringer och uppmanar honom att sätta igång. Night of the proms-turnén kan bli ett gyllene tillfälle att testa hur det skulle funka. Under en stor del av turnén kommer Per, Marie, Clarence, Christoffer och Pelle att vara parkerade på samma ort i flera dagar. Att spela in demos är ett perfekt tillfälle att få något gjort och hålla hotelldöden på avstånd, utan att man behöver känna någon prestationsångest. Inspirerad av tanken sätter Per för första gången på närmare ett decennium igång med att skriva låtar till ett nytt Roxettealbum.
När de anländer till Antwerpen för att påbörja repetitionerna tillsammans med kören och orkestern vet ingen riktigt vad de har att vänta. Det är bara Christoffer som har erfarenhet av att spela med symfoniorkester, sedan Brainpool sommaren 2004 uruppfört sin rockopera Junk tillsammans med Malmö Symfoniorkester. När Roxette repeterar med symfoniorkestern fascineras en något förstummad Per Gessle av skillnaden mellan rockmusiker som repar in ny musik genom att lita på känsla och gott minne, och de klassiskt skolade musikerna som följer noterna och dirigenten och utan minsta tvekan sätter varje arrangemang exakt.
Speciellt balladerna – ”It must have been love”, ”Listen to your heart” och ”Wish I could fly” – låter majestätiskt när symfoniorkestern sveper in i ljudbilden. Produktionen är rent allmänt mycket större än väntat och det låter överväldigande på ett positivt sätt. Arrangörerna har först utgått från att Marie ska vara den mest aktiva på scenen, men tänker om när de får klart för sig att hon inte är lika rörlig som tidigare. Hennes entré blir inte mindre effektfull för det: sittande på en pall ska hon istället hissas upp genom en öppning i scengolvet.
Fredagen den 23 oktober är det premiär i Antwerpen och närmare 18 000 i publiken väntar förväntansfullt på huvudnumret, som inte gör sitt första framträdande förrän en bra bit in i showen, efter bland annat den holländska musikerlegenden Toots Thielemans och brittiska syntpopduon Orchestral Manoeuvers in the Dark. Men när konferencieren presenterar att man ska bege sig upp till Skandinavien och att orkestern ska tolka ett stycke ur Hugo Alfvéns ”Svensk rapsodi nr 1” anar publiken att det närmar sig.
Efter en stund går den sprittande ”Midsommarvaka” elegant över i det suggestiva stråkintrot till ”Wish I could fly” samtidigt som Roxette intar sina positioner på scen. Jublet stiger när det karaktäristiska gitarriffet och den välbekanta rösten fyller ett utsålt Sportpaleis. När Marie Fredriksson långsamt glider upp genom scengolvet och sittandes på sin pall wailar de inledande tonerna till ”Wish I could fly” reser sig 18 000 personer upp och skriker, busvisslar och applåderar av respekt, kärlek och lycka. Den svenska hitmaskinen är tillbaka.
Men Roxette har otur. Dagarna innan premiären för deras stora comeback drabbas Marie av en förkylning som hon inte riktigt tar hand om. Skälet är kanske att hon alltid har lyckats leverera, i princip oavsett omständigheterna. Under det tidiga 90-talet var hon stålkvinnan som kunde sitta kvar längst i baren för att dagen efter resa sig ur askan som Fågel Fenix och till synes oberörd trollbinda tiotusentals människor under mer än två timmars högenergisk rockshow på scen. Hon hanterar förkylningen med ungefär samma vänsterhandstänkande som förr. Det blir några öl i baren snarare än te och honung på hotellrummet.
Fysiken är dock inte längre densamma. Det som förr gick per automatik funkar inte på samma sätt längre. Premiären går utmärkt, men under andra konserten har förkylningen blivit värre och nu sviker rösten henne. Hon når inte upp till de höga tonerna och tappar bort sig i melodin. Att rösten inte håller gör henne dessutom så stressad att hon glömmer texterna. Det blir krigsråd i Roxettelägret och nu måste det tas ett beslut ingen gillar, men som verkar vara det enda möjliga: Marie får köra playback så länge hon har besvär av förkylningen. Under repetitionerna har det gjorts inspelningar av samtliga låtar som Roxette ska framföra, så hon kan därför mima till ett förinspelat sångpålägg. Det är antingen det alternativet eller ställa in. Och med nära en halv miljon sålda biljetter är det sistnämnda uteslutet.
Marie är nervös. Att sjunga playback har aldrig varit hennes grej; de få gånger hon har gjort det har det varit ett nödvändigt ont vid tv-framträdanden och självklart aldrig något som har gjorts på scen. Att nu tvingas göra det precis i början av Roxettes så hett efterlängtade och med spänning emotsedda comeback är definitivt en stressfaktor för mycket.
Hon blir distraherad på scen, glömmer agerandet, gör enkla misstag som att ta bort micken från munnen när sången kommer och vice versa. Även om detta är missar som kanske bara de mest uppmärksamma noterar är det den sämsta tänkbara inledningen på Roxettes återkomst. Resultatet blir förstås att nervositeten och pressen ökar hos samtliga inblandade. Framförallt är det en tuff situation för Marie, men även för kontrollmänniskan Per Gessle är det jobbiga dagar.
Efter några playbackkonserter är dock Maries röst tillbaka i hyfsat skick igen. Några timmar innan den femte konserten går Per till Maries loge och frågar om det inte är dags att börja sjunga live igen. Men Marie tvekar och vill hellre ta det säkra före det osäkra. En halvtimme före konserten ändrar hon sig. ”Vi kör live”, säger hon. Och från och med nu sitter allt som det ska. Kväll efter kväll jobbar Marie Fredriksson sig tillbaka in i matchen igen inför fullsatta hus och stående ovationer.
När alla börjar bli varma i kläderna är det dags att tänka lite på demoinspelningarna till den nya plattan. Per har ett gäng låtar klara i enkel demoform med sång och akustisk gitarr, ofta bara i halvfärdiga versioner med en vers och en refräng. Frågan är förstås hur Roxette ska låta nu, tio år efter Room service. En sak är klar: den här gången är alla överens om att lägga alla ”modernitetsambitioner” på hyllan och göra ett klassiskt Roxettealbum snarare än att eftersträva ett nutida ”hit-sound”. Tanken är att de ska gå tillbaka till sin egen storhetstid, till Look sharp!-eran i slutet av 80-talet. Det betyder inte att det ska låta som Roxette gjorde på 80-talet, snarare att man strävar efter en attityd med lite mer renodlade arrangemang, färre instrument och ett varmare sound, inte så överlastat med detaljer som puttrar på i alla kanaler. Storsäljande 90-talsalbum som Joyride och Crash! Boom! Bang! bedöms nu som ”överproducerade” i försnacket.
Med detta som riktmärke riggar Christoffer Lundquist upp sin inspelningsutrustning i hotellrummet på Radisson Blu Astrid i Antwerpen och snart är kärntruppen åter samlad för att göra musik tillsammans. Sakta men säkert växer stommen till Roxettes comebackalbum Charm school fram, mindre än ett år efter att Per och Clarence såg Marie framträda under Stjärnklart.
Night of the proms rullar vidare från Belgien till Arnhem och Rotterdam i Holland, innan det är dags för den tyska delen av turnén. I slutet av november angörs Hamburg och efter 19 konserter i Tyskland når man till slut finalen i Westfalenhalle i Dortmund söndagen den 20 december. Då har Roxette gett 42 konserter inför mer än 600 000 personer och med råge fått bekräftat att upplägget håller. Frågan alla ställde sig ett halvår tidigare – kommer Marie att klara det? – har besvarats med ett ”ja, tills vidare”.
Alla – inte minst Marie – är överens om att gå vidare och fortsätta comebacken under 2010. Nu handlar det om att ta sig an hemmapubliken i Skandinavien. Men då har man ingen Night of the proms-produktion att luta sig mot. Då handlar det om att genomföra hela konserter på egen hand. Att gå från fem till 20 låtar, stå på scen en och en halv timme och bevisa för världen att Roxette är tillbaka på riktigt. En kittlande utmaning som är alltför frestande att motstå för alla inblandade. Än en gång är det en fråga som tornar upp sig över alla andra: kommer Marie att fixa det? Och återigen finns det bara ett sätt att ta reda på svaret.