Kapitel 10

Den globala greatest hits-festen

HELGEN DEN 18–20 JUNI 2010 gör Roxette comeback på svensk mark. Tillfället kunde inte vara mycket festligare. Hela Stockholm är i bröllopsyra inför kronprinsessan Victorias giftermål med prins Daniel, två av Roxettes fåtaliga fans med apanage. Vid Riksdagens festkonsert på Konserthuset i Stockholm på fredagskvällen har Roxette tagit med sig orkesterarrangemanget från Night of the proms och framfört ”The look” tillsammans med en symfoniorkester, inför stående ovationer från all världens kungligheter.

Fast det är bara välkomstdrinken till partyt. Söndagen den 20 juni är bara några timmar gammal när Roxette äntrar scenen som kvällens huvudattraktion under bröllopspartyt på Kungliga slottet i Stockholm. De inleder med Victorias och Daniels favoritlåt, ”Om du bara vill” från Pers soloplatta Mazarin. Sedan får de upp trycket bland kungligheterna på dansgolvet med en svärm Roxettedängor som ”The look”, ”Listen to your heart”, ”Joyride” och ”Dressed for success”. Vid det laget har partyt redan nått kokpunkten och längs med väggarna står det ena exklusiva paret högklackade skor efter det andra – på dansgolvet är det barfota som gäller. Gästerna släpper givetvis inte hem dem efter det och Roxette klappas in för extranumret ”It must have been love”. Sedan fortsätter partyt hela natten. När klockan är sex på morgonen är det bara fyra gäster kvar som står och blickar ut över ett somrigt Stockholm, men till sist släntrar även prins Carl Philip, Åsa och Per Gessle samt Magnus Börjeson hem.

Ännu större saker är dock på gång. Under våren har bandet spelat in en lång rad nya låtar till sitt kommande album. Och ännu viktigare, i augusti och september ska Roxette göra fullskalig comeback på scen med fem arenakonserter i Sverige, Danmark, Norge och Ryssland plus en smygpremiär på Hotel Tylösand. Redan under Night of the proms har Marie gjort klart att hon både vill och kan ge sig ut och spela igen. Tärningen är kastad och nu gäller det att leverera.

Maries problem med närminnet, som gör det svårt för henne att memorera nya texter, har varit ett återkommande frågetecken i Roxettelägret. Inspelningarna av det nya albumet under våren har varit ett tidskrävande pussel med sångpålägg som varat i timmar. Än en gång har Christoffer Lundquist i egenskap av inspelningstekniker hanterat situationen med en ängels tålamod och lotsat Marie vidare fras efter fras, ibland stavelse för stavelse – medan Per ofta har drabbats av rastlöshet och gett sig ut på promenader för att skingra tankarna.

Ända sedan det bestämdes att Roxette skulle ta steget ut och genomföra arenakonserter har det surrat av möjligheter, hot och vägval i hans huvud. Plötsligt har Roxette en chans till spel i den högre ligan igen, men det hänger på en skör tråd. Den fråga som gnager oavbrutet är hur långt det kan bära. Om Marie klarar sommarens fem spelningar finns det egentligen inga begränsningar. Och då ligger världen plötsligt öppen igen. Hans naturliga instinkt är att tänka så långt det går – att maximera en situation har varit Per Gessles mästargren ända sedan Gyllene Tider skickade ut sina första demokassetter 1978. Men nu mer än någonsin gäller det att fatta rätt beslut och inte gapa efter för mycket.

En fråga är till exempel hur många av de gamla låtarna Marie kommer ihåg. Per har hjälp av en textmonitor, men Marie hinner inte med att läsa och sjunga samtidigt så hon har ingen nytta av en sådan. Kommer hon att kunna ha 20 texter i huvudet under närmare 100 minuter på scen? En annan fråga är också hur man ska hantera det faktum att Marie inte längre är den snabbrörliga rockdiva som totalt dominerade i Roxette på scen. Snarare har rollerna omfördelats; Christoffer har hittat sin roll som vilt svingande gitarrhjälte och även Per och Magnus är energiknippen som springer runt och röjer loss på scen. Men hur kommer det att upplevas med ett band som öser på för fullt medan Marie som centralfigur tar det relativt lugnt? Kanske ska bandet tona ner sig en aning?

Och hur ska man få in Marie på ett naturligt sätt utan att hon behöver springa ut och in på scen för att ta igen sig? En tidig idé är att bandet ska byggas upp som det klassiska Rumours-Fleetwood Mac, med Marie i rollen som Christine McVie för att omväxlande kunna sitta ner och spela piano, sjunga, köra eller stå upp och fronta, allt för att spara på hennes krafter. Men idén skrotas och istället läggs en paus in för henne i mitten av setet. Där gör istället Per två av sina sololåtar, ”Stupid” och ”Do you wanna be my baby?”.

Bandet repeterar på Hotel Tylösand i Halmstad och närmare ett femtiotal låtar testas, innan listan till slut bantas ner till runt 20. En viss nervositet råder i Roxettelägret och det tas inga risker med repertoarvalet; det är de största hitsen och röjigaste upptempolåtarna från Party crasher-turnén som gäller. ”Silver blue” är det enda uddaspåret på setlistan. Som B-sida till ”The look”-singeln 1989 och nyinspelat albumspår på Tourism 1992 har den vunnit Roxettefansens nätomröstning om bortglömda låtar de gärna vill höra på scen.

Inför smygpremiären på Leif’s Lounge onsdagen den 4 augusti surrar än en gång fans från olika delar av världen omkring på Hotel Tylösand. Roxettes stundande comeback har givetvis varit föremål för intensiv diskussion på fansajterna, och bland dem som har tagit sig till smygpremiären råder en förtätad stämning av förväntan. År av drömmar och förhoppningar kommer snart att förverkligas och jublet är gränslöst när det äntligen är dags.

Men på scen ser det inledningsvis lite avvaktande ut. Turnéledaren Bo Johansson leder in Marie på scen och de första låtarna känns lite försiktiga, som om bandet håller igen och inte riktigt vågar röja för mycket av rädsla för att hon ska bli distraherad. Men det visar sig snart att Marie klarar mer än vad någon vågat tro. Texterna sitter hyggligt och när minnet sviker hjälper en rusig publik mer än gärna till med allsång. Och trots att hon inte rör sig på samma sätt längre är en överraskande stor del av hennes naturliga scenkarisma och pondus intakt. Snart infinner sig känslan av säkerhet och självförtroende i hela bandet, och smygspelningen i Tylösand blir inte bara ett kort genrep inför den riktiga premiären i Sundsvall tre dagar senare, den dras ut till en lång och passionerad allsångsfest som varar i 21 låtar.

Dessutom visar det sig att Marie Fredriksson inte alls behöver ha någon vilopaus. Redan efter premiären i Sundsvall skrotas Pers två solonummer i mitten av setet och från och med nu är hon – vars krafter alla tidigare har oroat sig så mycket över – den enda som inte får en paus. Under de kommande två årens drygt 150 konserter kommer Marie Fredriksson att vara den enda i Roxette som står på scen oavbrutet i nära två timmar.

Recensionerna från de första spelningarna pendlar mellan positivt, ljummet och så fientligt att comebacken kunde ha fått ett abrupt slut om bandet hade tagit dem på allvar. Lokala Sundsvallstidningen Dagbladet ger högsta betyg och skriver att konserten överträffar de högt ställda förväntningarna medan Dagens Nyheter intar den traditionella Stockholmsmedia-positionen och skriver att både Gessle och Fredriksson visserligen sjunger bra, men att Roxette trots sina försök att uppdatera ljudbilden sitter fast med ett sent 80- och tidigt 90-talssound som inte ens var samtida när det begav sig. Bandets musik avfärdas som ”after beach-rock”.

Ändå är denna avmätta näsknäpp bara en viskning mot den fullständigt hjärtlösa sågning som Berlingske i Köpenhamn levererar efter konserten i Skanderborg. I en text kryddad med svordomar skrivs det att Marie Fredriksson sjöng ”åt helvete till”, konserten kallas ”en tragedi” och mot slutet frågar sig skribenten ilsket ”hur fan Roxette kan tillåta sig att behandla sin sångskatt på det viset”. Avståndet mellan delar av media och Roxettes globala kärntrupp av fans kan knappast vara större. En av de många långväga resenärerna som har kommit till Skandinavien är Danyela Etchart, som har rest i 24 timmar från Porto Alegre i Brasilien till Sundsvall. ”Marie Fredriksson är en ängel som välsignar oss med sin röst”, säger hon när lokaltidningen undrar vad hon gör där.

Oavsett vad tidningarna tycker är Roxettes comebackkonserter en succé. Drygt 95 000 personer ser de sex konserterna i Sundsvall, Skanderborg, Stavanger, Halmstad, Moskva och Sankt Petersburg. I Halmstad förstärks partykänslan ytterligare när Gyllene Tider kommer upp och spelar tre bejublade klassiker – ”Juni, juli, augusti”, ”Sommartider” och ”När alla vännerna gått hem” – inför hemmapubliken.

De två konserterna i Ryssland visar också att det kanske finns ett större internationellt sug efter Roxette än man anat. Trots att gruppen har varit borta från scenen i åtta år säljer de utan större problem 11 000 biljetter i Moskva – mer än de gjorde under Room service-turnén nio år tidigare och dubbelt så mycket som både Ozzy Osbourne och Sting, som ger konserter dagen före och efter Roxette. Dessutom pekar formkurvan rakt uppåt. Under turnéfinalen inför 12 000 extatiska fans i Sankt Petersburg den 12 september är det som om Marie Fredriksson plötsligt hoppar upp ytterligare ett hack. Ingen kan sätta fingret på exakt vad det är, men hon tänder på alla cylindrar och lyfter både sig själv, bandet och publiken till en ny och intensivare nivå.

Ingen vill sluta nu. Utgångsläget inför 2010 var att testa hur och om Roxette funkade i lite olika situationer: arenor, festivaler, utomhus och inomhus. Svaret har blivit ja och därmed finns det inte längre några frågetecken kvar, snarare är känslan att det som redan är bra bara kan bli bättre. Bokningsbolaget Live Nations Europachef Thomas Johansson får grönt ljus och 2011 viks för Roxettes återkomst på världsarenan, gruppens första världsturné på 16 år.

Samtidigt som Roxette gör klart sitt nya album under hösten sätter Thomas Johansson igång med bokningarna. Tanken är att börja i Ryssland och sedan fortsätta i Roxettes klassiska jaktmarker: Sydamerika, Sydafrika och därefter en sommarsväng i Europa. I början av november offentliggörs turnén och nästan varje dag duggar det sedan in nya bokningar. I slutet av månaden är biljettförsäljningen till 42 konserter i 29 länder igång med premiär på TatNeft Arena i ryska Kazan.

Biljettförsäljningen går över förväntan och tanken är att elda på intresset ytterligare genom att ge ut Roxettes första album med nya låtar sedan Room service tio år tidigare. Det nya albumet får titeln Charm school efter en efterhängsen upptempolåt som är tänkt att bli första singel, men som man trots upprepade försök i studion aldrig får till på rätt sätt och därför ställer åt sidan. Istället plockas en annan upptempostänkare, ”She’s got nothing on (but the radio)”, ut som singel.

De flesta av plattans tolv låtar är skrivna under 2009–2010, men sin vana trogen har Per också sökt inspiration genom att leta sig bakåt i sin egen produktion. Den här gången hamnar han i 1984, och bland demokassetterna till det som skulle bli Gyllene Tiders andra engelska platta hittar han ”In my own way” och refrängen till avslutande ”Sitting on top of the world”. Tanken med att gå tillbaka och blanda upp gamla oanvända idéer med nya är att försöka skapa möten mellan den unge och den mogne låtskrivaren Per Gessle, möten som kan tillföra låtskrivarprocessen ny och oväntad energi.

Efterhand som albumet tar form står det klart att balladen ”No one makes it on her own” kommer att bli ett av de centrala spåren på Charm school.

Have you ever had the feeling

you take it all for granted

you wake up every morning

and expect to rise

Per har skrivit den som en allmän relationstext, men när Marie sjunger de inledande raderna får allting plötsligt en djupare innebörd och istället tonar ett mäktigt och närmast gospelliknande bokslut över de senaste åtta årens prövningar fram:

Have you ever felt a presence

(or is it all in the past, dear?)

So mesmerizing

it chills you to the bone

Have you ever been in love

and overcome that first fear

Well, then you know

No one makes it on her own

Charm school kommer ut i mitten av februari 2011, bara några veckor före turnéstarten i Kazan den 28 februari. I Stockholmspressen är mottagandet som vanligt övervägande negativt, men för bandets fans i Buenos Aires, Moskva, Porto Alegre, Sydney, Kapstaden och resten av världen är den lilla cd:n med det collagespräckliga omslaget signalen till att festen kan börja.

Även singeln ”She’s got nothing on (but the radio)” markerar att något är på gång. Den blir den mest spelade nykomlingen i brittisk radio, och i Tyskland är det första gången sedan ”How do you do!” 1992 som Roxette går in bland de tio bästa på singellistan.

Av de 22 låtar som utgör Roxettes scenshow kommer tre – ”Only when I dream”, ”She’s got nothing on (but the radio)” och ”Way out” – från Charm school. Resten är liksom året innan en närmast ändlös rad av klassiska Roxette-hits och älskade albumspår som ”Watercolours in the rain”, ”Things will never be the same” och ”Perfect day”. Nya albumet är mest en markering som visar att gruppen fortfarande vill någonting kreativt. Men livespelningar är en annan sak. Dels är det svårt för Marie att memorera hela texten till en ny låt, dels vet alla att ingen kommer för att höra Sveriges återuppståndna popfenomen tröska sig igenom en ny platta. Lösningen blir den bästa för alla inblandade: lite av det nya för att visa att man inte bara lever på gamla meriter – men framförallt tänker Roxette bjuda fansen på en global greatest hits-fest som sent ska glömmas.

Turnéstarten i Ryssland är mer än godkänd och med en publik på runt 10 000 per konsert känns det som om Roxettes popularitet i gamla sovjetrepubliker som Vitryssland, Ukraina och de baltiska länderna bara har ökat under de senaste tio åren. Turnén kommer att knyta ännu starkare band till fansen, som nu får komma närmare bandet än någonsin tidigare. Redan vid konserten i Moskva i september 2010 hade Clarence, Christoffer, Magnus och Pelle tackat ja till en inbjudan från de ryska fansen att gå ut och dricka några öl dagen innan konserten. Bilder och rapporter från kvällen sprider sig blixtsnabbt via sociala medier till andra fans, och under världsturnén arrangeras det nu Roxettekvällar där fansen får tillfälle att möta bandet i nästan varje stad. Samtidigt ger det musikerna ett tillfälle att komma ut från hotellet och se lite av omgivningarna. Med 25 grader kallt i Kazan är det inte troligt att de hade gått mycket mer än ett varv runt hotellkvarteret, men med de ryska fansens hjälp får de nu lite sightseeing och pubbesök i städer som Samara, Novosibirsk och Jekaterinburg.

Trots det varma mottagandet från de ryska fansen börjar snart nästa anhalt hägra: Roxettes comeback till det Sydamerika där de har upplevt sina i särklass febrigaste ögonblick under 90-talets första hälft. Veteranerna som minns hur det var – Per, Marie, Clarence och Pelle – har otaliga gånger försökt berätta om de sydamerikanska fansens gränslösa passion, poliseskorterna, hotellbelägringarna och det galna trycket på arenorna, men redan när de kom tillbaka efter första svängen i Sydamerika våren 1992 upptäckte de att man egentligen måste ha varit med för att förstå. Kanske har det hela mest tonat fram som rövarhistorier, för trots att de relativa gröngölingarna Christoffer, Magnus och Helena har hört de galna historierna om Sydamerika blir de ändå överraskade av intensiteten i den Roxettedyrkan som råder där.

Det är 19 år sedan Roxette senast spelade i Uruguays huvudstad Montevideo när gitarrackorden till ”Dressed for success” den 2 april ljuder ut över sportarenan El Velódromo och 10 000 nya och gamla fans skriker ut sin upphetsning. Men kokpunkten nås redan vid nästa stopp. Roxette har sålt ut två kvällar på Luna Park i Buenos Aires och när de kommer ut i ankomsthallen på flygplatsen Jorge Newbery är det fullt av fans som i ett totalt lyckorus hyllar sina extremt efterlängtade hjältar. Det skriks, jublas, gråts och smartmobilfilmas. ”Welcome, Marie!” ”Roxette!” ”Peeeer!”. Många har med sig skivor och souvenirer för att få en autograf. Känslan är inte att det är en nostalgiakt som är på besök, tvärtom: Roxette tas emot som om de fortfarande är ett av världens största band. Och det är inte bara kärntruppen av 30-plussare som är där. En ny generation Roxettefans i övre tonåren och 20-årsåldern tycks ha växt fram närmast av sig själv. Bandets minibuss rullar iväg mot hotellet med ”I love you Marie”, ”I love you Per” och ”Roxeeeeette” haglande efter sig. Alla i bandet tittar på varandra och ler. Roxette är tillbaka på hemmaplan igen.

Sport- och konsertarenan Luna Park är klassisk mark i Argentina. Här möttes det blivande presidentparet Eva ”Evita” Duarte och Juan Perón under en välgörenhetsgala 1944. Här hade Maradona sin bröllopsfest 1989. När Roxette den 4 april 2011 gör sig redo att gå upp på scenen efter 16 års frånvaro är stämningen i det fullsatta 30-talspalatset extatisk av förväntan. Kombinationen av värmen och det kompakta trycket upp mot kravallstaketet från 8 500 personer gör att flera fans redan under inledningen med ”Dressed for success”, ”Sleeping in my car” och ”The big L” måste dras över kravallstaketet och bäras ut av vakterna för att kvickna till.

När bandet går in på scenen är det som om de bärs fram av jublet från en publik som skriker rakt ut av upphetsning. Och någonstans där, mitt i ruset av allsången, jublet, svetten och de febriga blickarna från alla dessa fans som har väntat så länge på att Marie och Roxette ska komma tillbaka, som har bett till Gud om att hon ska bli frisk, som har fortsatt att lyssna på låtarna och hållit bandet levande dag ut och dag in även när ingen ljusning syntes och som nu breder ut sig som ett stort böljande människohav framför henne, så är det som om något klickar till i Marie Fredriksson.

Det är som om ljudet, värmen och intensiteten från tusen och åter tusen fans ger kontakt med något i hennes undermedvetna som tar henne tillbaka till de gamla Sydamerikatripperna, till böljande folkhav på fotbollsarenor och talkörer som vrålar ”Mah-rie, Mah-rie, Mah-rie” från läktare och ståplats, ekon från ett tidigare och enklare liv, långt innan den där förbannade dagen då hon plötsligt bara sjönk ihop i sitt badrum. Allt detta omvandlas till en våg av energi och styrka genom kroppen och får henne att känna ”just det ... det var ju så här det var”.

På ett sätt känns det som om det är nu allt börjar på riktigt. Publiken på Luna Park verkar ge henne kraften tillbaka, som om känslan på scenen bokstavligt talat öppnar luckor i hennes medvetande som hon tidigare inte riktigt haft kontakt med. Plötsligt rör hon sig mer avspänt, utstrålar mer glädje och sjunger på ett sätt som visserligen verkar sitta i ryggmärgen, men som hon ändå behövde ett fullsatt och vilt skrikande Luna Park för att komma i kontakt med. Det har varit en lång väg tillbaka för Marie Fredriksson, men på Luna Park i Buenos Aires den 4 april 2011 tar hon ännu ett stort kliv framåt, och efter det är det återuppståndna Roxette för alltid uppe på en ny och högre nivå. Det är inte bara det att hon och bandet har kommit tillbaka, det är som om de har kommit hem igen.

Det är också nu ”Spending my time” får sitt nuvarande arrangemang. Publiken i Luna Park kidnappar låten i första refrängen och tar över låten med en allsång som varar över andra versen innan bandet tar sig in i låten igen i andra refrängen. Och från och med nu är första refrängen på ”Spending my time” alltid publikens allsångsfest.

När Roxette efter tio succéspelningar lämnar Sydamerika för sju utsålda konserter i Sydafrika kommer goda nyheter från det internationella radiosyndikatet Radio Express, som sammanställer de mest spelade låtarna på radiostationer över hela världen. ”She’s got nothing on (but the radio)” har klättrat stadigt under våren och når i maj en smått sensationell fjärdeplats. Även Charm school säljer hyggligt och når förbi halvmiljonstrecket. Samtidigt fortsätter nya datum att läggas till den turné som inspirerad av Bob Dylans evighetsturné har döpts till Neverending tour. Hösten 2011 är nu helt uppbokad med arenaspelningar i Europa, och alla är inställda på att låta Roxette rulla vidare över världen under 2012.

Precis som under Joyride-turnén vill Per utnyttja tillfället att fånga turnékänslan med ett Tourism-liknande album, där liveinspelningar varvas med låtar som spelats in under soundcheck, på hotellrum och i studio. ”Turn of the tide”, som ursprungligen skrivits till Have a nice day-inspelningarna 1998, plockas upp och spelas in medan bandet är i Sun City i Sydafrika. ”Stars” görs i den nuvarande scenversionen under soundcheck i Dubai. En liveinspelning av ”She’s got nothing on (but the radio)” från Rio får också godkänt. Samtidigt fortsätter Per att skriva nytt material som ”Angel passing” och ”It’s possible” under resan.

Ryktet om Roxettes återkomst har spridit sig i branschen. Alla verkar lika överraskade över att en så stor del av bandets publik fortfarande tycks finnas kvar där ute. När Thomas Johansson sommaren 2011 kommer in på Live Nation-kontoret i Los Angeles är entrén tapetserad med affischer på de största globala turnéer bolaget har. Där hänger bilder på Lady GaGa, Madonna – och Roxette. Plötsligt har svenskarna seglat upp som några av de bäst säljande artisterna i världen.

Men när Thomas Johansson ska försöka boka in dem i Australien är intresset ljumt. Han försöker med tre av sina gamla kontakter, men alla avböjer artigt: ingen tror att Roxette år 2012 kan dra folk i Australien efter så många års frånvaro. När även Live Nation i Australien avböjer att arrangera Roxettekonserter bestämmer sig Johansson för att arrangera en konsert på egen risk.

För att ha minsta chans att lyckas gäller det att få ut budskapet till alla som kan tänkas vara intresserade av att köpa biljetter. Och frågan är hur man bäst når dem? Han ringer till Roger Davies, den australiensiska managern som i början av 80-talet flyttade till Los Angeles och bland annat byggde upp Tina Turners sensationella comeback, och frågar om råd: vad ska man göra för att få maximalt genomslag i Australien, vilken arena ska man boka, vilka radiostationer är det som gäller, vilka tv-program och vilka tidningar ska man gå ut i för att få maximalt genomslag? Sedan bokar han in Roxette för en konsert i Sydney Entertainment Centre den 17 februari 2012.

När biljetterna släpps den 11 augusti är det med spänd förväntan alla följer försäljningen. Finns det över huvud taget några som är intresserade av Roxette där ute? Sekunderna tickar iväg medan beställningarna duggar allt tätare. 100 biljetter, 200 biljetter, 650 biljetter – och plötsligt öser de in. På fem minuter har 1 000 biljetter sålts och inom en timme är alla 12 990 biljetterna slut. Fler konserter bokas in. Även de blir utsålda. Till slut är man uppe i tio konserter med 118 000 sålda biljetter i Brisbane, Sydney, Melbourne, Adelaide och Perth – varav 33 000 biljetter enbart i Sydney. Ingen tror att det är sant. Roxette? De som gjorde ”The look” och ”It must have been love” för tusen år sedan? Är inte de glömda för länge sedan?

Men Roxette är inte glömda, och förklaringen finns i den katalog av sånger som har etsat sig fast i hjärtat hos miljoner människor över hela världen. Paradoxalt nog har Roxette, som återkommande avfärdats för att sällan eller aldrig ligga rätt i tiden, metodiskt byggt upp en av popvärldens mest gedigna kataloger med sånger som i själva verket tycks stå över både tid och rum. Det är kraften i sångerna i kombination med det mirakulösa faktum att Marie Fredriksson åter kan stå på scenen som får mer än 800 000 Roxettefans att strömma till under de 79 konserter bandet ger 2011.

Och det är inte bara de Roxettefans som frälstes 1989–92 som vallfärdar till arenorna. Gruppen har även lyckats med konststycket att attrahera en ny generation av fans under ett 00-tal när musikbranschen har stöpts om och Roxette i stort sett varit frånvarande i det allmänna medvetandet. Ju längre turnén rullar på under hösten 2011, desto tydligare framgår det också att Roxette inte bara är efterlängtade där de traditionellt varit som mest populära. Tyskland har till exempel alltid varit ett starkare fäste för Roxette än England, något som säkerligen också haft viss inverkan på den svaga hippfaktorn i media; när det gäller popmusik är det coolare att vara större i Camden Town än i Bremen. Men även när det gäller den engelska publiken tycks Roxette ha vilat sig i form, och den utsålda konserten inför 12 000 engelska Roxettefans på Wembley Arena i London den 15 november blir en triumfartad återkomst till popmusikens hemland. Också här kryddas Roxettes kärnpublik av sena 70-talister med 19-åringar i nyinköpta Joyride-tröjor, som om det gamla mainstreamfenomenet har lyckats slå klorna även i delar av indiegenerationen. Den brittiska publiken är nästan lika febrigt svältfödd och längtande efter Roxettes efterhängsna melodier som den latinamerikanska, och konserten hinner knappt komma igång förrän Wembley Arena dånar av allsång, från inledande ”Dressed for success” till finalen med ”Church of your heart” 20 låtar senare.

Bokningarna fortsätter att trilla in och Roxettes Neverending tour gör nu tveklöst skäl för namnet. Tio konserter i Australien ger sex till i Nya Zeeland, Indonesien, Singapore, Kina och Taiwan. Både i Sydamerika och i Sydafrika finns det ett starkt tryck på att bandet ska komma tillbaka redan under våren 2012. Även i Europa är suget efter fler Roxetteframträdanden stort. Och för första gången på 20 år står dessutom USA och Kanada med på turnékartan. Det går inte att sluta nu. Allt annat ställs åt sidan för ett närmast fulltecknat Roxette-år även 2012. Finalen spikas till Mexico City den 19 september 2012.

I skarven mellan spelningarna i Kina och ännu en vända i Sydamerika har Roxette dessutom hunnit få ut sitt nionde studioalbum, Travelling, med 15 låtar som spelats in under comebackturnén. Förstasingeln ”It’s possible” plockas upp i repertoaren inför Sydamerikatrippen och på scen blir låten snabbt ännu ett jublande positivt slagrop med övertoner som kanske är större än vad upphovsmannen tänkte från början. Andrasingeln blir tuggummipoparen ”Touched by the hand of God”, en låt som skrotades som titelspår till Charm school, även den med en text som förstärker vad många känner inför omständigheterna kring bandets comeback.

How on earth could it be?

I’m touched by the hand of God

Really hard to believe

hey, I’m touched by the hand of God

När Roxette i april 2012 för andra gången på ett år återkommer till Sydamerika med ännu ett nytt album i bagaget är upphetsningen och feststämningen där att jämföra med en julklappsutdelning eller ett barnkalas som aldrig vill ta slut. Att Roxette över huvud taget kom tillbaka på turné igen var svårt att fatta – att de dessutom skulle återvända till Sydamerika efter bara ett år vågade ingen drömma om.

För Marie har resan hittills fungerat som en enda lång healingprocess, där bekräftelsen från gråtande och lyckorusiga fans varje kväll blir en påminnelse om att hon har kommit helskinnad ur den mörka tid när hon varje dag väste ”jag ska fan i mig inte dö”. För Per, som sedan slutet av 80-talet med närmast manisk energi jobbat för att göra Roxette så stort det bara går, men som efter Maries sjukdomsbesked gradvis tappat hoppet om en återförening, väcker turnén liv i stoltheten över att vara en del av Roxette och att ha skrivit sånger som berör så många människor i olika delar av världen.

Även bandet får mer än sin del av den närmast gränslösa kärleken och uppmärksamheten. En av de första kvällarna i Argentina stannar en bil till på gatan utanför hotell Park Hyatt i Buenos Aires. Bakom ratten sitter ett leende Roxettefan som med nervevade fönsterrutor spelar öppningsspåret ”Green” från Christoffers soloplatta på hög volym. En lätt överrumplad och smickrad Christoffer stannar till och signerar skivan. Att turnera med Roxette är en smått surrealistisk lyckoupplevelse, tycker han. ”Man får betalt för att åka runt i världen och vara en glädjespridare. Hur ofta får man chansen till det? Det gäller att ta för sig, njuta och dela med sig så mycket det går”.

Christoffer har skapat ett nytt stående konsertinslag i samband med att Per introducerar bandet innan ”Joyride”, som är sista ordinarie låt i setet. I varje stad spelar han något som är typiskt för landet eller regionen. På Luna Park i Buenos Aires träffar han extra mycket rätt när han väljer ”De música ligera” med den argentinska rockgruppen Soda Stereo, sedan någon berättat att gruppens gitarrist Gustavo Cerati ligger i koma efter att ha drabbats av en stroke på scen i maj 2010. När ackorden till ”De música ligera” strömmar ut över Luna Park är reaktionen först avvaktande. Vad är det han spelar? Kan det verkligen vara ... och sedan trillar polletten ner. På en sekund bryter en närmast extatisk allsång ut i ett jublande och hoppande Luna Park, som om Christoffers gitarrackord och ljudet från åtta tusen passionerade röster skulle kunna väcka den insomnade gitarrhjälten. När låten sedan övergår i ”Joyride”, och Luna Park fylls av stora ballonger som studsar runt i publikhavet, vet glädjen inga gränser.

De båda Roxetteveteranerna Clarence Öfwerman och Pelle Alsing är visserligen luttrade eftersom de varit med i Sydamerika både under storhetstidens två turnéer och comebacken våren 2011. Men att byta den relativa anonymiteten i Sverige mot talkörer som entusiastiskt ropar ”Klaarens, Klaarens” eller ”Pell!” så fort fansen får syn på dem på flygplatser, utanför hotell, vid sceningångar eller på konserter, känns ändå lätt surrealistiskt. För den i sammanhanget relativt färske Magnus Börjeson är fansens passion svår att ta in även denna andra sväng i Sydamerika. ”Man förstår inte hur stora Roxette är ute i världen förrän man kommer till andra sidan jordklotet och 50 personer i Rosario i Argentina står och ropar ’Magnus! Magnus!’ De ropar på mig, en basist som har kommit in på sluttampen”, säger han. Även nya körsångerskan Dea Norberg blir en celebritet i sammanhanget. Roxette modell 2012 är som en stor virtuell familj som åker runt i världen, i ständig kontakt med fansen via Pers outtröttliga facebookande och twittrande, där konsertsnuttar, backstagesnack, internskämt och nyheter läggs ut i en aldrig sinande ström.

Att även turnéledaren Bo ”BoJo” Johansson hamnar på omslaget till Travelling är typiskt för känslan av resande storfamilj. BoJo förses visserligen med en piratlapp för ena ögat, inspirerat av en bild som ett av Roxettes mest hängivna brasilianska fans, Danyela Etchart, har gjort och visat för Per. BoJo har rest runt som säkerhetsansvarig för Roxette i mer än två decennier och alla fans vet att hans ord är lag om man ska ha en chans att komma i närheten av Marie eller Per. Den klassiska beskrivningen ”Under den hårda ytan klappar ett hjärta av guld” passar perfekt på den kärvt brummande BoJo.

Men vägen är full av mer informella möten. När Marie kommer ut från en damtoalett på en vägkrog mellan Mar del Plata och Buenos Aires har hon tårar i ögonen av skratt. En äldre argentinsk kvinna har kommit fram till henne på damtoaletten och sagt ”åh, så fantastiskt att du är här” – sedan har hon kramat om henne och börjat sjunga på Abbas ”Chiquitita”.

I Neuquén samlas Roxette i hotellbaren för att fördriva tiden en spelledig kväll. Stället är fullsatt, men alla verkar upptagna med sitt – ingen reagerar nämnvärt på att de svenska stjärnorna är där, inte förrän Marie reser sig och lämnar stället för att gå upp på sitt rum tillsammans med Micke. Då uppstår plötsligt viss oro när halva restaurangen reser sig upp och följer efter henne med autografblock och skivor i händerna, som om de hela tiden hade varit statister i en film och bara väntat på signalen att agera.

Och på hotellrestaurangen i Mar del Plata står några fans och väntar tålmodigt i kulisserna medan Per och Marie äter. Till slut vågar de sig fram, frågar om de kan få några skivor signerade och sträcker fram ett gäng ovanliga singlar som till exempel Maries skivdebut ”Ki-i-ai-oo” med Strul från 1981, duetten ”Om du har lust” med Per och Marie från Pers första soloalbum 1983 samt ”Blå december” från Pers andra solo-lp Scener året därpå. Marie och Per ler medan de signerar de lite bortglömda och numera ganska svårfunna dyrgriparna. Tanken på att dessa singlar en dag skulle leta sig fram till en samlare i Argentina var ganska avlägsen när låtarna skrevs i Halmstad drygt 30 år tidigare.

Efter en ny sväng i Sydafrika och Europa är det i augusti dags att ge sig över till Nordamerika för Roxettes första turné där på 20 år. De tolv konserterna i Kanada, USA och Mexiko innebär också att Neverending tour äntligen når sin final i Mexico City den 19 september. Två år tidigare har den stora frågan varit om Marie Fredriksson ska orka med alla påfrestningar som turnélivet innebär. När några veckor återstår är svaret att i ett för övrigt ganska slitet gäng har Marie istället för att krokna snarast blivit starkare efterhand som tiden har gått. Fortfarande är hon den enda i Roxette som står på scen från början till slut utan avbrott.

Konserten inför nära 3 000 personer på fullsatta Beacon Theatre på Broadway i New York blir en triumfartad återkomst. Roxette har inte spelat i New York sedan den 5 mars 1992 och även den gången på den intima och legendariska 20-talsbiografen. Fans har kommit från stora delar av USA för att fira Roxettes comeback i New York och USA. Många av dem värmer upp med förfesten ”The Big A”, som organiseras av ett gäng amerikanska fans nere vid Boat Basin Café intill Hudsonfloden några timmar före konserten. Här kan man bland annat vinna en attraktiv ”Meet & Greet”-biljett och få chansen att träffa Roxette en stund innan konserten. Redan dagen innan har två av de mest hängivna initiativtagarna, Lana Sachse från Texas och Jennifer Malcome från Illinois, åkt ut till flygplatsen La Guardia i stadsdelen Queens och tagit emot Roxette när de kommer in från Montreal. Med sig har de en banderoll där det står ”Roxette – välkomna äntligen till USA!!!”

Beacon Theatre ger också Roxette ett hett mottagande och bandet jobbar hårt för att stegra stämningen. Men precis när trycket i lokalen har piskats upp till max, händer det som alla i Roxettelägret har oroat sig för ända sedan turnén startade. Mitt i det medley som bildas när ”How do you do” övergår till ”Dangerous” och en stor del av publiken på balkongerna står upp och dansar, snubblar Marie på något, tappar balansen och faller handlöst till golvet. Det går en blixtsnabb chockvåg genom både bandet och publiken. Men Dea Norberg och BoJo är snabbt på plats och hjälper Marie upp. Efter några sekunder är hon igång igen, skrattar avväpnande i mikrofonen och fortsätter som om inget har hänt. Sedan går hon fram till Per och väser ett ”helvete”. Men hon gör det med ett leende och incidenten verkar inte bekomma henne alls, snarare får hon bara publiken ännu mer med sig, och efter att gradvis ha skruvat upp konserten till kokpunkten tar Marie Fredriksson och de övriga i Roxette emot långa stående ovationer i New York.

Två dagar senare, vid en av turnéns minsta konserter inför 1 000 personer på House of Blues i Boston, är det Per Gessles tur att visa tecken på turnétrötthet. Halvvägs genom setet plockas alltid tempot ner med en akustisk avdelning som inleds med att Marie gör ”Perfect day” med Christoffer på lap steel-gitarr och följs av att Per kommer in med akustisk gitarr, varpå han och Marie gör den sorgset vackra balladen ”Things will never be the same” från Joyride. Marie inleder som vanligt låten, men när Per börjar sjunga får han en mindre blackout och istället för ”Hold me now, girl/I don’t know when, when we will ever meet again” kommer det en textrad som han verkar hitta på just då. Gitarrackorden stämmer inte heller. Marie fortsätter rutinerat att sjunga nästa vers och efter någon minut kvicknar Per till och så tar de låten i mål. ”För lite vatten, för lite sömn, för lite kolhydrater”, brummar BoJo efteråt när Per undrar vad som hände.

Turnén rullar vidare genom Kanada och Kalifornien, men den 19 september 2012 är Roxettes Neverending tour äntligen framme vid sin final på Auditorio Nacional i Mexico City. Tre och ett halvt år efter Marie Fredrikssons och Per Gessles återförening på Melkweg i Amsterdam tar Roxettes monumentala återkomst åtminstone en tillfällig paus. I tre och ett halvt år har gruppen åter dominerat deras liv, väckt nytt liv i en värld full av slumrande fans och spridit närmast religiösa glädjescener var de än har visat sig. Det som började med att de försiktigt kände sig fram eskalerade på ett närmast overkligt sätt, och sammanlagt har 1,5 miljoner människor i 46 länder upplevt Roxette live under 150 konserter 2010, 2011 och 2012. Det är den i särklass största turné som några svenska artister har gjort.

Och det är inte över än. Efter pausen 2013 kommer Roxette än en gång att ge sig ut på vägarna under våren 2014. Efter en karriär på nära 30 år är det fortfarande många resmål som det är hög tid att besöka: Vietnam, Island, en återkomst till Japan, den gamla svenskstaden Minneapolis där den internationella Roxettesagan en gång tog sin början, och så vidare.

För Marie är turnerandet visserligen krävande, men stunderna då hon står på scen ger å andra sidan så mycket kraft tillbaka. Till skillnad från förr tittar hon inte särskilt långt fram i tiden längre. Hon tar en dag i taget och njuter av stunden. Och dessutom kommer framtida Roxettespelningar inte att ske i form av en ny lång och sammanhängande maratonturné, snarare då i mindre och mer koncentrerade portioner med lite paus och återhämtning däremellan. ”Man är ju inte 50 längre”, som Per Gessle säger.