Kapitel 11

Mellan liv och död med Roxette

(Brenda & Lionel)

”FÖR MIG ÄR ROXETTE MAGI. Det är som om allt jag har i livet är byggt kring dem. Jag har mött personen som betyder allt för mig – min fru Brenda – genom Roxette. Jag har träffat alla mina bästa vänner genom Roxette. Och mina bästa minnen kretsar kring sådant som har med Roxette att göra. Roxette är mitt livs soundtrack.”

Brenda Donatti nickar instämmande när hon hör sin man Lionel ”Leo” Zaragocin från Buenos Aires beskriva sin relation till Roxette. De båda är på många sätt ganska typiska Roxettefans: födda 1977 båda två, tolv år när Roxette slår igenom med ”The look” 1989 och femton när bandet kommer till Argentina för första gången på sin Join the joyride-världsturné våren 1992. Det som gör dem lite udda är att båda dyrkar Roxette lika mycket. För många Roxettefans med ”icke-frälsta” partners är möjligheten att kunna dela kärleken till Roxette en lyx att avundas.

De föds och växer upp i Rosario, ca 20 mil nordväst om Buenos Aires – hamnstaden som bland annat är känd eller ökänd för att vara Che Guevaras födelsestad – och träffas i den lokala Roxettefanklubben 1994. I likhet med hundratusentals unga argentinare har de drabbats hårt av den grasserande Roxettefebern under 1989–91.

De missar Joyride-turnén våren 1992 eftersom föräldrarna tycker att de båda 15-åringarna är för unga för att resa till Buenos Aires och se ett rockband på en fotbollsarena med 55 000 skrikande fans. Så de ser konserten på tv istället, fäller en tår och svär över sina föräldrar.

När Roxette tre år senare kommer tillbaka till Argentina finns det inte längre något som stoppar dem. Leo är ordförande i den lokala Roxettefanklubben ”The Big L” och hyr en buss för de 51 fans som ska uppleva konserten tillsammans med 17 000 andra på Ferro Carril Oeste-stadion i Buenos Aires den 8 april 1995. Brenda är också med, men hon och Leo är bara kompisar. För de allra flesta i bussen är det första gången de ska få uppleva sitt favoritband och man kör mitt i natten för att komma fram så tidigt som möjligt på morgonen. Stämningen är närmast elektrisk av förväntan under timmarna det tar att köra de 38 milen till Buenos Aires. Klockan sex på morgonen är de framme vid stadion, där det redan finns en kö på 100 fans som har tillbringat natten där.

De ägnar förmiddagen åt att sjunga Roxettelåtar, snacka med fans från andra delar av Argentina och läsa vad det står om Roxette i dagstidningarna. Vid lunchtid börjar ett ihållande spöregn som fortsätter fram till 20-tiden på kvällen. Förbipasserande bilister vevar ner rutorna och ropar till dem att ta sitt förnuft tillfånga och gå hem. Men de bryr sig inte om regnet. Bara inte konserten blir inställd så får det regna hur mycket det vill. Nyheterna på radio rapporterar om att en annan stor utomhuskonsert i stan precis har blivit inställd på grund av regnet. Nervositeten sprider sig i kön. Men inget händer. Roxettekonserten ser ut att vara på.

Så plötsligt öppnas dörrarna och det börjar röra sig längst fram i kön. Det blir en vild jakt efter platserna närmast scenen. När de har kommit förbi biljettkontrollen springer de som galningar in mot scenen på planen. Leo har aldrig sprungit så snabbt i sitt liv. De hamnar i mitten av planen, alldeles för långt från scenen för ett rutinerat Roxettefan, men ändå magiskt bra. Snart kommer Roxette att stå på scenen och spela live – och de är där. De kommer att få se och höra sitt absoluta favoritband. Det går knappt att ta in.

Regnet har vräkt ner i nästan åtta timmar när det plötsligt upphör, bara några ögonblick innan signaturmelodin till tv-serien Mission Impossible fyller stadion och ett jublande skri av förväntan hörs från publiken. Leo och Brenda skriker rakt ut av upphetsning. Roxette rusar ut och drar igång gitarriffet som kickar igång ”Sleeping in my car”, som följs upp med ”Fireworks” – båda från senaste albumet Crash! Boom! Bang!.

Tredje låten är ”Almost unreal” – och då kommer tårarna för Leo. När det majestätiska titelspåret till Crash! Boom! Bang!-albumet kommer får han gåshud av Maries sång. Han skriker ”Marie, I love you” och hoppas att hon ska höra. ”Dangerous”, ”Fading like a flower”, ”Spending my time”, ”The look”, ”Love is all” – det är som om varje ögonblick under de 24 låtarna etsar sig fast för evigt. När avslutningslåten ”Go to sleep” har klingat ut är det dags att ringla ut till bussen och åka hem. De är fortfarande blöta av regnet, huttrande i kvällskylan, hungriga och trötta – men uppfyllda av något som aldrig ska lämna deras själar.

Hemma i Rosario läser de tidningarna och upptäcker där att mängder med argentinska fans har blivit fotograferade med Per och Marie efter konserten. De har tydligen väntat utanför arenan och hotellet och träffat dem där. Eller också har de följt efter dem på restauranger och barer ute på stan och fått en bild och en autograf där. Och det har inte gänget från Rosario haft en tanke på. De sliter sitt hår. Vilka amatörer de är som bara satte sig i bussen och åkte hem direkt! Men det misstaget ska inte göras om.

Det ska dock dröja sex år innan de får chansen att se Roxette på scen igen – och den här gången måste de ta sig till Europa för att se dem. Roxette har inte turnerat i samband med albumet Have a nice day 1999, men till Room service två år senare är det dags för en Europaturné på 26 konserter i tio länder. Brenda och Leo bestämmer sig omedelbart för att se Roxette på hemmaplan i Sverige.

Att komma till Roxettes hemland har varit en dröm och ett mål i flera år. När de 1999 flyttar till Buenos Aires anmäler de sig omedelbart till en kurs i svenska på svensk-argentinska institutet ISA. De har försökt hitta något liknande även hemma i Rosario, men där är utbudet magrare. Lätt desperat har Brenda försökt sig på privatlektioner hos en argentinsk man som har bott en tid i Sverige, men resultatet tar henne inte särskilt mycket närmare en djupare förståelse av Maries och Pers svenska sångtexter. Men när hon klarar sig igenom ”Hej, jag heter Brenda och är från Argentina – jag älskar Roxette och Sverige” känns det i alla fall som ett steg på vägen.

De tömmer sparkontot och lämnar tillsammans med tre kompisar den 32-gradiga argentinska sommarvärmen i jeans och t-shirts. När de sent på kvällen den 13 november kommer fram till Karlstad är det bara fyra plusgrader. De lämpar av bagaget på sitt vandrarhem utanför stan, tar en varm dusch, värmer upp sig med lite kaffe och med en karta i sina blåfrusna händer beger de sig mitt i natten iväg i riktning mot Löfbergs Lila-arenan för att säkra de bästa platserna till konserten dagen därpå.

De kommer ut på en större trafikled och följer den i några timmar utan att se minsta tecken på liv, än mindre någon Roxettearena. Efter ett ändlöst traskande i mörkret kommer plötsligt en polisbil, som stannar till när den passerar de fem vilsegångna fotgängarna. Poliserna undrar vad de gör ute på vägen mitt i natten. ”Vi ska till Löfbergs Lila-arenan, vi har kommit från Argentina för att se Roxette och brukar alltid köa för att få de bästa platserna.” Poliserna skakar på huvudet och påpekar att klockan är fyra på morgonen, att det är beckmörkt, tre minusgrader och att man i Sverige brukar komma ungefär en timme innan konserten börjar. Sedan erbjuds de tokiga argentinarna skjuts till arenan. De kommer inte oväntat dit först av alla och den råa kylan biter sig in i märg och ben.

Vid sjutiden på morgonen kommer en svensk tjej förbi med en termos rykande varmt kaffe och lite bröd. ”Hej, jag tänkte att ni behövde något att värma upp er med”, säger hon till de fem stelfrusna fansen. När de undrar hur hon kunde veta att de var där berättar hon att lokalradion precis haft ett inslag om poliserna som plockade upp Roxettefans som kommit hela vägen från Argentina för att ställa sig i kö mitt i natten. Nyheten sprider sig snabbt och en timme senare är de omgivna av tv-team, radio- och pressjournalister som vill intervjua dem. Nu är det Buenos Aires största Roxettefans tur att känna sig som rockstjärnor. Inte minst när de dagen efter konserten slår upp Värmlands Folkblad och ser att både de själva och Roxette är på bild på framsidan – men att deras bild är större. Plötsligt har Brenda, Leo och de andra argentinarna blivit Sverigekändisar. Folk hejar på dem på gatorna och ropar ”Heja Argentina!”, ”Maradona!” eller ”Roxette!” till dem.

Förväntningarna på konserten är förstås skyhöga efter allt resande, alla umbäranden och allt ståhej. Men kommer bandet att infria eller ännu hellre överträffa de förväntningar som byggts upp sedan Leo och Brenda såg dem senaste i Buenos Aires 1995? Svaret är ”si”. Medan de svenska kvällstidningarna gäspar och skriver att Roxette är slut är de argentinska fansen totalt uppslukade av vad de ser. För dem är Roxette hösten 2001 en total uppvisning i popglamour, där Marie rör sig som en sexig kattkvinna på scen medan bandet pumpar ut en blandning av hits och de starkaste korten från nya plattan.

För Leo kommer konsertens klimax när Marie gör en av sina få Roxettelåtar – den 60-talsinspirerade ”Waiting for the rain” från Have a nice day. Det är något som berör honom så starkt med just den här sången. Ljuset, sättet Marie rör sig på scen, melodin, trycket och nyanserna i bandets sätt att spela, ”nanana”-körerna, kläderna, desperationen i Maries röst, Jonas Isacssons bitande gitarrsolo – allt är ren perfektion, det är precis så här han vill ha sitt favoritband.

Kontrasten till Aftonbladets recension kunde inte vara större. Under rubriken ”Sagan Roxette är härmed slut” beskriver musikjournalisten Per Bjurman ett band som nått vägs ände med sin 80-talspop, och att sagan om Roxette varit vacker med all sin framgång men att såväl fansen som bandet nu måste inse att den obönhörligen är slut. För att hamra in poängen ordentligt ställer han dessutom frågan om det inte ska bli skönt att bara njuta av tillvaron i en värld utan Roxette.

Om Bjurman hade ställt den frågan till Brenda och Leo hade han förmodligen fått en glasartad blick tillbaka. Roxette slut? På vilket sätt då? Men vad de svenska tidningarna skriver om bandet är just nu mindre intressant. Brenda och Leo följer turnén till Globen i Stockholm och Scandinavium i Göteborg, uppfyllda av lyckokänslor över att få uppleva Roxette på svensk mark och kanske få träffa Marie och Per. Det lyckas dock inte, men innan turnéavslutningen i Göteborg kommer de så nära det går och får en pratstund med Åsa Gessle och Mikael Bolyos. Sedan åker de ner till Hotell Tylösand för att studera ”Gessle-hotellet” på nära håll. Reskassan börjar tryta så de har inte råd att bo där, men de går runt och suger in alla intryck, fullständigt uppfyllda av alla popbilder på väggarna, av Roxette- och Gyllene Tider-museet nere i nattklubben Leif’s Lounge och känslan av att varje liten bit är impregnerad av den pophistoria de har kommit att göra till sin. Brenda och Leo återvänder till Argentina med en stor bit Sverige som för evigt tagit plats i deras hjärtan och lovar varandra att återkomma en dag. Det ska dröja nio år.

Den avmätta recensionen i Aftonbladet visar sig tyvärr vara något av en profetia. Roxette står mycket riktigt på randen till en avgrund som ser ut att sätta stopp för bandet en gång för alla. När Brenda och Leo knappt ett år efter Sverigebesöket nås av beskedet om Marie Fredrikssons hjärntumör är de nyförlovade och lyckliga, men nu vänds all glädje till förtvivlan. I mer än tio år har Roxette varit den gemensamma nämnaren i deras liv. Tanken på att det energiknippe de såg på scen för mindre än ett år sedan kanske aldrig mer ska stå på en scen eller sjunga en ton är bedövande. De går till kyrkan och ber till Gud om att Marie ska bli frisk igen. De skriver på det samlade fanbrev till Marie som det australiska Roxettefanset Marie Davies har tagit initiativ till. De spelar Roxette- och Marielåtar, minns, gråter och ber.

Trots att Roxette från och med hösten 2002 sätts i pausläge avtar inte Leos och Brendas passion för bandet. Den tycks snarare öka för varje år som går. När de gifter sig hösten 2007 förvandlas hela bröllopet till en stor Roxettehyllning. De spelar in en video som är en exakt pastisch på Anton Corbijns video till ”Stars”. Sedan sätter de ihop en cd med sina favoritlåtar som alla bröllopsgäster får som minne. Till cd:n har de även gjort affischer med sig själva i rollen som Marie och Per. När gästerna kommer in i festsalen möts de av två stora banderoller – en med en bild på Marie och Per och en där Brenda och Leo poserar som Roxette. På en stor duk intill visas Roxettevideor nonstop.

Som om inte det vore nog kommer några av deras vänner med en överraskning till brudparet. Vännerna har varit över i Sverige och sett Pers En händig man-turné på sommaren och i samband med det har de lyckats få bland andra Per, Åsa och Clarence att önska Brenda och Leo lycka till med bröllopet. Filmen med alla hälsningar gör inte oväntat succé.

Men bröllopslyckan blir kortvarig och kommer snart att följas av ett utdraget sjukdomsdrama som så när kostar Brenda livet. Även Leo är illa däran. Bara 28 år gammal diagnosticerades han redan 2005 med sköldkörtelcancer och har opererats fyra gånger för att ta bort tumörer. Ändå är det som om hans problem hamnar i skuggan av den besynnerliga sjukdom som drabbar Brenda våren 2008.

Det börjar med hög feber och ryggont. Läkarna tror att det är urinvägsinfektion och lägger in henne på sjukhuset för undersökning. Men det visar sig vara fel diagnos, och trots otaliga tester blir läkarna inte kloka på vad hon lider av. Samtidigt blir Brenda snabbt sämre och hon flyttas snart till intensiven. Läkarna fortsätter med olika tester, samtidigt som tillståndet för Brenda blir alltmer kritiskt. Det är som om system efter system bara stängs av i hennes kropp. Efter bara en dag på intensiven hamnar hon i koma.

Läkarna fortsätter sina tester, medan tillståndet för Brenda försämras ytterligare. Brist på blodproteinet albumin gör att kroppen svullnar upp så mycket att hon snart inte kan andas längre. Hon läggs i respirator, men när även levern slutar att fungera tvingas läkarna dessutom att sätta in dialysbehandling.

Leo är förtvivlad. Brenda är på väg att tyna bort – och ingen har en aning om vad det beror på. Han har två timmars besökstid varje dag, klockan 12 och 19. Upp till 20 olika läkare är inblandade i Brendas fall. En av dem tar Leo åt sidan och säger: ”Ibland dör människor utan att vi vet varför. Det sker kanske i två procent av alla fall. Tyvärr ser det ut som om Brenda tillhör de två procenten.”

Men Leo vägrar att ge upp. Han tar med sig sin cd-spelare och ett par hörlurar, sätter på dem på Brenda och spelar tre låtar för henne: Marie Fredrikssons ”Där du andas” samt ”The look” och ”One wish” med Roxette, den sistnämnda eftersom han bara har en enda önskan i livet: att Brenda ska vakna upp ur koman. ”Det är inte lönt att spela musik, hon kan ändå inte höra något”, säger läkarna till honom. Men Leo tror inte på det. Han är inte ens säker på om han vågar tro på mirakel. Men han vet att både han och Brenda tror på kraften i Roxettes musik. På väggen intill hennes säng sätter han upp en stor affisch där Per och Marie blickar ner över Brenda som ligger till synes livlös i sängen.

Första gången han sätter på henne lurarna och börja spela låtarna märks inte ett livstecken. Men när han tittar på hjärtmonitorn intill sängen ser han att hjärtat börjar slå lite snabbare när han sätter på musiken. Leo lyssnar på texten till ”Där du andas” och lär sig mödosamt vad de svenska orden betyder.

Där du andas

där du älskar

där vill jag leva

min stund på jorden

Där vi sjunger

ska alla himlens änglar

få lust till samma sång

Ljudet av oss

klingar så rent

Blir till en bild

av kärlekens väg

och hoppet och tron

att ingenting är försent

När allt ser som mörkast ut skriver Leo till Maries man Mikael Bolyos på Facebook. Han känner att han måste berätta om situationen och kanske få någon kommentar. Det hade betytt så mycket. Vad som helst som kan få honom att må lite bättre, att tänka lite ljusare, att känna hopp om att allt en dag ska vara som vanligt igen.

Snart kommer det ett uppmuntrande svar från Mikael med hälsningar från Marie. Vad det betyder för Leo kan han knappast uttrycka. Att få så fina ord från några man älskar. Han skriver ut svaret och sätter upp det bredvid Roxettepostern på väggen intill Brendas säng. Sedan lutar han sig över Brenda och viskar i hennes öra: ”Se vad de har gått igenom och hur de fortfarande kämpar. Om de har klarat det, så kan vi också göra det.”

En dag när Leo kommer till sin besökstid och som vanligt spelar sina tre Marie- och Roxettelåtar för henne, märker han att hjärtmonitorn ger häftiga utslag. Han kallar på läkarna, som sätter igång intensivbehandling. Det visar sig att både Brenda och en manlig patient i sängen bredvid har fått hjärtattacker samtidigt. Leo väntar utanför tillsammans med anhöriga till den manliga patienten. När läkarna kommer ut visar det sig att de kunnat rädda Brenda till livet, medan mannen i sängen intill har dött.

Men läkarna vet fortfarande inte vilken sjukdom Brenda lider av, och hon kommer att få två hjärtattacker till – och överleva dem. Varje dag sitter Leo vid hennes sida, stryker hennes hår, smeker hennes kind, ständigt upprepande sina böner till Gud om att Brenda ska vakna, och med ”Där du andas”, ”The look” och ”One wish” på repeat.

If you had one wish

what would it be?

Leo vet bara alltför väl vad hans enda önskan är. Och en dag när han kommer för att hälsa på Brenda möts han av en läkare som leende berättar att han har en överraskning. Leo rusar in i rummet och ser Brenda med öppna ögon för första gången på en och en halv månad. Hon kan inte prata och är fortfarande ansluten till respiratorn, men hon har vaknat ur koman och är kontaktbar igen. Kroppen är helt orörlig, men hon kan vicka lite på huvudet och blinka med ögonen. Leo berättar hur mycket han älskar henne, att Gud har hjälpt dem och att allt kommer att bli bra igen. Brenda blinkar tillbaka.

För Brenda är uppvaknandet ren förvirring. Hon ser suddigt, hör allt ljud som om hon befinner sig under vatten, kan inte röra sig och upplever världen upp och ner. Det tar flera dagar innan hon får fram några ord. Till slut kommer det några stavelser. Hon undrar om hon befinner sig i Rosario eller Buenos Aires, vad det är som har hänt, vilken dag det är, vilken månad och vilket år det är och hur länge hon har varit på sjukhuset. Allt är som i en dimma.

Efterhand kommer minnet tillbaka. Hon berättar för Leo att hon hörde både musiken och Leos och alla närståendes böner under tiden hon låg i koma. Men hon förstod inte vad som hände. Det var som om hon befann sig i en mardröm, där ljudet av Roxette och Maries sång på svenska blev oaser som skapade tillfälligt lugn och fick henne att må bra. Och hon kunde inte kommunicera det hon kände, vare sig när hon blev rädd eller mådde bra. Hon var fånge i sin egen kropp. Och så fort musiken tystnade började allt snurra och hon var tillbaka i mardrömmen igen.

Leo spelar än en gång ”Där du andas” för henne och Brenda spricker ut i ett brett leende när sången strömmar ut i rummet. Hon ser Roxettepostern på väggen och det utskrivna svaret från Mikael Bolyos. Hon kan inte fatta att det verkligen är han som har skrivit det och tårarna rinner ner för kinderna när Leo läser vad det står. Brendas syster sitter bredvid och letar efter något som kan motivera Brenda att bli frisk. Det enda hon kommer på är ett rent påhitt. Hon säger att Roxette ska komma till Argentina nästa år, så nu gäller det att bli frisk. Det glittrar till i Brendas ögon.

Men än är faran långtifrån över. Någon dag senare börjar Brenda tappa synen. När Leo kommer in får han inte längre kontakt med henne, trots att hon rent faktiskt är vaken och närvarande. Leo undrar om hon ser honom. Hon tittar rakt på honom, men skakar ändå på huvudet. Efter en skiktröntgen av hjärnan konstaterar läkarna att en vattensamling i hjärnan har gjort henne tillfälligt blind. Brenda opereras och läkarna lovar att synen ska återkomma efterhand.

Nu börjar även Leo bli desperat. Brenda kan fortfarande inte röra sig, inte prata, inte se – och trots alla tester vet inte läkarna vad det är de har att kämpa mot. Det är inte förrän en hematolog studerar Brendas fall som lösningen kommer. Han misstänker att det handlar om den mycket sällsynta Castlemans sjukdom, som är svårdiagnosticerad eftersom den har likheter med flera andra sjukdomar. Men trots att läkarna bara har identifierat sju av tio säkra tecken på att det verkligen rör sig om Castlemans sätter man in medicinering. Ingen vågar vänta längre.

Det visar sig vara effektivt och under en fyraveckorsperiod vänder Brendas hälsotillstånd för första gången på flera månader och hon börjar långsamt återfå krafterna igen. Brenda får nu ett eget rum som snart blir känt som Roxetterummet på sjukhuset. Det finns fyra bilder i rummet: en på Roxette, en på Marie, en på Brendas syskonbarn och en på jungfru Maria. I takt med att hon tillfrisknar kommenterar läkarna hennes favoritgrupp och frågar hur det är med sångerskan nuförtiden, hon som fick en hjärntumör. När de har gått lutar sig Leo fram och viskar än en gång sitt mantra till Brenda: ”Tänk på allt som Marie gick igenom – och hon mår bra nu. Vi kan också klara det. Om hon och Micke gjorde det, så kan vi också.”

Nu börjar en långsam rehabilitering, där Brenda steg för steg återvänder till livet. När de nås av beskedet om att Marie och Per har återförenats på scen i Amsterdam och ska göra comeback under Night of the proms-turnén, skriver de en exalterad kommentar på fansajten The Daily Roxette: THX GOD THX GOD THX GOD!!! WE LOVE YOU MARIE, WE LOVE YOU PER!!! WE LOVE ROXETTE!!! ROXETTE ARE BACK!!! We can’t stop to crying!! Bren & Leo.

För Leo och Brenda är saken klar. De måste över till Europa och se Roxette under Night of the proms-turnén. De köper både flyg- och konsertbiljetter, men Brenda är fortfarande inte helt återställd och läggs in på sjukhus igen bara två månader innan turnépremiären hösten 2009. Resan får ställas in och Brenda är bedrövad. Men Leo tröstar henne. ”Om vi inte kan resa den här gången så beror det på att Gud har större planer för oss”, säger han. Några månader senare kommer beskedet alla fans har väntat på. Roxette ska göra en mer fullskalig comeback sommaren 2010. Den här gången mår hon bra igen och nu kan inget stoppa dem. För första gången på nio år ska de få återse bandet vars musik betyder mer för dem än något annat, bandet som har hjälpt dem att klara balansgången mellan liv och död.

De tömmer sitt konto med två års besparingar – bara flygbiljetten till Sverige tur och retur kostar lika mycket som fyra normala månadslöner i Argentina. De kommer till Sverige i början av augusti och står längst fram när Roxette går ut på scenen vid turnépremiären i Sundsvall. Benen viker sig nästan på dem när de ser Marie gå ut på scenen och hör hennes ”Yeah! Yeah! Yeah!” i öppningslåten ”Dressed for success”. För Leo kommer alla känslorna på en och samma gång. Han tittar omväxlande på Brenda och Marie medan tårarna rinner i en okontrollerad blandning av lycka, stolthet och tacksamhet. Han tänker på hur avlägset detta tedde sig när Marie blev sjuk. Och när Brenda försvann in i koma. Och nu är han där med de två kvinnor som betyder mest för honom. Budskapet är solklart: allt är möjligt. Sedan vecklar de ut en banderoll med bild på Marie och Per och texten ”Thank you God for the miracle”.

De ser alla konserter i Skandinavien: Sundsvall och Halmstad i Sverige, Skanderborg i Danmark och Stavanger i Norge. När de kommer till Halmstad tar de sig ut till Hotel Tylösand för att vara med på den stora Roxettefesten som fansen har arrangerat och för att kanske få se Marie eller Per. Plötsligt kommer Marie gående. Brenda och Leo går fram och presenterar sig. Brenda berättar att hon också har varit väldigt sjuk. När Marie förstår vilka de är tar hon Brendas händer och säger: ”Vi är två starka kvinnor – och vi är här nu. Vi måste tacka Gud varje dag”. Sedan kramar de om varandra medan tårarna faller på båda två. Lionel får nytta av sina svenskstudier när han pratar med Marie. Hans första ord till henne blir ”jag älskar dig och jag älskar Sverige”.

När Roxette offentliggör att de under 2011 ska ut på sin första världsturné sedan 1995 och dessutom kommer till Sydamerika uppstår rena festyran bland fansen. Men när Leo och Brenda går in till sina respektive chefer och ansöker om att få ta ut sin semester i början av april möts de av frågande uppsyner. ”Varför i herrans namn ska ni ta ut hela semestern i början på hösten?” ”Roxette kommer hit”, säger de.

Varken Brenda eller Leo är särskilt högavlönade, och det har grävt djupa hål i plånboken att följa sina hjältar. Båda jobbar som sekreterare – Brenda på ett kemiföretag, Leo på ett läkemedelsbolag – och större delen av lönen går åt till Roxetterelaterade saker. Leo samlar på allt från gamla kassetter till vinylsinglar och turnéprogram, som han regelbundet spenderar mycket pengar på genom att lägga bud på eBay. Plus att de alltid köper en massa presenter till bandet – chokladkartonger, vin, skivor, roliga souvenirer, t-shirts etc. – som de försöker överlämna genom att hänga utanför sceningången på konsertarenorna, vid hotellentrén eller genom att se till att ”hamna” på samma barer eller restauranger som bandet eller crewet går på.

Bästa sättet att hålla sig nära bandet är att åka med samma flyg och bo på samma hotell. Och Roxettes hotell är inte billiga. Men det spelar ingen roll. Om Roxette kommer till Sydamerika ska de vara med så mycket det går, kosta vad det vill.

De ser sex konserter i Uruguay, Chile, Argentina och Brasilien. Den dryga två timmar långa konserten är med Lady Gagamått mätt en ganska enkel produktion utan spektakulära inslag, där wow-effekten främst består av ett samspelt band som drar upp hit efter hit i en till synes aldrig sinande ström. Intrycket är överväldigande. Leo och Brenda var tagna av att se återkomsten i Sverige 2010, men när bandet kommer till Sydamerika och möter det enorma publiktrycket och gensvaret där känns det som om allt lyfter ytterligare. Från en värld utan Roxette har de plötsligt hamnat i en värld där Roxette inte bara är tillbaka, de blir dessutom bättre och bättre.

Den turné som startar i ryska Kazan i slutet av februari 2011 tycks rulla på utan slut. Enligt principen ”För mycket av det goda kan vara underbart” norpar de namnet från Bob Dylans till synes eviga turné – Never ending tour – och hinner knappt återvända till Europa förrän en ny Sydamerikaturné för våren 2012 offentliggörs. Leo och Brenda jublar igen, men nu är deras ekonomi mer utmattad än någonsin. När Roxette efter bara ett år återvänder till Argentina i slutet av april 2012 har de precis gjort sista inbetalningen på skulderna de drog på sig för att kunna hänga med turnén 2011.

Men pengar är pengar och att uppleva Roxette är något annat. Leo och Brenda ser än en gång sex konserter – samtliga fem i Argentina och en i Chile – och står givetvis längst fram på samtliga. Nu är det inget snack längre. Neverending tour är den bästa de har sett med Roxette – till och med minnet av den magiska Room service-turnén i Sverige förbleknar. Magi, mod, passion, tacksamhet – Brenda och Leo letar efter orden när de ska förklara vad det är som gör att Roxette våren 2012 når sin absoluta topp för dem.

Konserterna i Argentina blir extra känslosamma eftersom Christoffer Lundquist alltid spelar en liten snutt från varje land de besöker som introduktion till avslutningsnumret ”Joyride”. I Argentina har han fått tips om ”De música ligera” av gruppen Soda Stereo, vars gitarrist Gustavo Cerati ligger i koma efter en stroke i maj 2010. Låten har blivit något av en hymn bland Argentinas rockfans och när Christoffer fyller arenan med den kända melodislingan uppstår först några sekunders häpen tystnad – och sedan utbryter en allsång som nästan når orkanstyrka. För Leo och Brenda är det ytterligare ett av dessa gripande ögonblick som gör att Roxette intar en särställning i dessa hjärtan. ”Det var så otroligt mycket kärlek från 8 300 personer som sjunger låten samtidigt – och kanske når något av all den kärleken fram till Gustavo”, säger Leo efteråt.

De flesta Roxettefans är samlare av det mesta som har med Roxette att göra och Leo och Brenda är självklart inga undantag. För Leo började samlandet redan 1992, men under tiden före internet innebar samlandet ett mödosamt detektivarbete. När han och Brenda flyttade till Buenos Aires 1999 hade han 60 cd- och 30 vinylskivor. Tack vare auktionssajter som eBay och svenska Tradera har det blivit lättare – och mer kostsamt – att skaffa sig det man vill ha. Idag har paret en Roxettesamling på 600 cd-skivor och 200 vinylplattor. Samlingen består av allt som har med Per Gessle och Marie Fredriksson att göra: singlar, album och ep-skivor med Roxette, soloplattor, Gyllene Tider, Strul – och så promotionplattor, kassetter, vhs-filmer, dvd:er plus en mängd dubbletter av samma album i olika pressningar från olika länder.

Leo och Brenda känner dock ingen som samlar lika målmedvetet som deras kompis German Divonis – eller ”Benke”, som han kallar sig efter Obi-Wan ”Ben” Kenobi i Star Wars-filmerna. Benke och Leo har känt varandra sedan 1995, då Leo höll i den lokala Roxette-fanklubben hemma i Rosario. En dag när klubben har fest och alla röjer loss till Roxettemusik på maxvolym i trädgården, ser de plötsligt en vilt dansande kille stå på ett tak några hus bort och vifta med en ”Joyride”-flagga. Det är Benke.

I likhet med många andra sydamerikanska fans går Benkes relation till Roxette tillbaka till sent 80-tal och tidigt 90-tal. Det är videon till ”The look” som får honom på kroken. Han hade aldrig hört eller sett något som träffade honom så hårt tidigare. Looken, melodin, texten – han fastnar direkt.

Det visar sig snabbt att Benke inte bara är ett lika extremt Roxettefan som Brenda och Leo, han är dessutom en samlare av sällan skådat mått. Leo och Benke kan tillbringa timmar med att prata om udda Roxetteprylar, priser, serienummer och vad som just nu står högst på deras ”vill ha”-lista. Allt han köper tar plats i ”Benkeland”, hans Roxetterum hemma i lägenheten i Rosario.

Benke är gift med Laura och har dottern Sofia som är född den 5 augusti, samma dag som Gabriel Gessle. Han är bankman med bostadslån som specialitet. Men över allt annat i tillvaron svävar Roxette. Han ser dem som en stor inspirerande kraft i sitt och många andra argentinares liv. En dag när han pysslar med samlingen i Benkeland drar han upp en av sina mest omhuldade rariteter: en bild med sig själv och Per Gessle, tagen under ett Sverigebesök. Han visar den för Laura och påpekar lite drömmande att det är ganska exakt ett år sedan bilden togs. Men Laura är måttligt imponerad av hans något selektiva minne. ”Ja – och dessutom är det vår bröllopsdag idag”, säger hon.

Under Roxettes turné våren 2012 är Laura höggravid med parets andra barn, som faktiskt är beräknat att födas samma dag som Roxette spelar i Rosario. Men detta stoppar inga konsertplaner och både Benke, Laura och lilla Sofia är självfallet på plats. Barnet föds dock inte till ”The big L” eller någon av de andra Roxettehitsen, vilket annars hade varit ett perfekt scenario för ett seriöst fan.

För Brenda och Leo blir turnén 2012 som ett långt lyckorus, ett hejdlöst frossande i Roxette, en julafton som aldrig tycks ta slut. När de tar farväl av bandet i Santiago är det tillbaka till vardagen igen. Fast riktigt vanlig vardag blir det aldrig för ett fan. ”Jag brukar gå omkring på stan med Roxette i hörlurarna och då är det lite som om man har tagit sig in i ’It’s possible’-videon där man ser Roxettereferenser överallt. När livet är som bäst är man en del av ett ständigt närvarande Roxetteland som man aldrig vill lämna”, säger Leo.

De har hört Marie säga att hon ska ge ut ett nytt soloalbum på svenska, och om hon ska turnera kring det kommer Brenda och Leo att åka över till Sverige igen, även om Lionel knappt klarar av att lyssna på ”Där du andas” längre. Det påminner för mycket om veckorna då han inte visste om hans älskade Brenda någonsin skulle vakna upp igen. Sången rör vid något djupt där inne och det känns i hela kroppen, som ingen annan musik i världen.