Kapitel 12

Från Warszawa till Sveriges riksdag

(Eliza)

ELIZA ROSZKOWSKA-ÖBERG ÄR MED ALL säkerhet den enda riksdagsledamoten som i kammaren har citerat popgruppen Gyllene Tiders ”Skicka ett vykort, älskling”, vilket hon gjorde i en debatt om det svenska postväsendets framtid. För de allra flesta passerade det förmodligen mest som en lustig sidopoäng. Men skämtet har större tyngd än man anar. Utan Roxette skulle Eliza förmodligen aldrig hamnat i Sverige, än mindre i riksdagens talarstol.

Hon föds 1978 i Piaseczno två mil söder om Warszawa, i ett Polen som sedan 1939 har härjats i omgångar, först av Nazi-Tysklands och Sovjetunionens förödande ockupation, därefter följt av en drygt fyra decennier lång kommunistdiktatur som skapat brist på det mesta. Hon växer upp i en värld där det är normalt att köa i flera timmar och ha särskilda kuponger för att få köpa vardagsvaror som kött, toalettpapper eller en bit choklad. Ännu som vuxen förknippar hon doften av en apelsin eller banan med jul, fest och tindrande ögon. Det är då tomten kommer med en docka och en frukt.

Eliza fyller elva år 1989, samma år som hela det Sovjetkontrollerade östblocket krackelerar. Som en följd av sina liberaliseringstankar med slagorden glasnost och perestrojka i spetsen uttalar det sovjetiska kommunistpartiets generalsekreterare Michail Gorbatjov i juli 1989 att Polen är fritt att självt bestämma sin politik. Ett halvår senare stryks det Sovjetpåklistrade ordet ”Folk” i Folkrepubliken Polen och i det första fria presidentvalet 1990 väljs den tidigare fängslade fackföreningsledaren Lech Wałęsa till president.

Hon minns det som att dörren öppnas till en ny och färgstarkare värld. Plötsligt finns det mesta att köpa. Och inte bara i butikerna – många är så otåliga med att stilla efterfrågan att de åker över till Tyskland och köper konsumentvaror som sedan säljs på gatan i Polen. Hennes kompis har satellit-tv och på födelsedagsfesten tittar de på MTV. Plötsligt kommer ”Joyride” med Roxette, ett band hon aldrig hört tidigare men som får henne att sitta som förhäxad framför tv:n där Marie Fredriksson och Per Gessle svischar fram i öknen på en herrelös Ferrari Dino. Hon har aldrig sett eller hört något liknande. Allt är häftigt. Ljudet av gitarrerna. Visslingen. Pers mörka hår i fartvinden mot Maries blonda stubb. Gitarrerna de sitter och dänger med på motorhuven. Hon vet inte exakt vad det är som har träffat henne så starkt, men hon älskar det.

Hennes elva år äldre storebror Irek har gett henne en liten Walkmanbandspelare med hörlurar. Nästa dag går hon direkt till affären och köper Joyride på kassett. ”Church of your heart”, ”Spending my time”, ”Fading like a flower” – hon älskar plattan från första stund. Det är som om alla pusselbitar stämmer för just henne, som om det är precis den här typen av musik hon själv skulle ha skrivit om hon bara hade kunnat.

Men vad är det de sjunger egentligen? I skolan är ryska fortfarande det viktigaste språket efter polska, precis som det varit ända sedan Stalinepoken. Elizas föräldrar har betalat privatlektioner i engelska, så hon kan mer än många av hennes jämnåriga. Eliza är ambitiös i skolan, vissa skulle förmodligen kalla henne ”plugghäst”, och gör tidigt upp noggranna översättningsmallar där hon skriver in de engelska texterna på Joyride med den polska versionen intill. Men hur mycket hon än slår i ordboken så hittar hon inte ordet ”joyride” någonstans. Och vad betyder ”hotblooded”? Även deras namn ställer till bekymmer, framförallt Gun-Marie Fredriksson. Hur kan några föräldrar döpa en flicka till ”Pistol-Marie”?

Sommaren 1991 campar familjen vid Östersjökusten. Eliza har med sig Joyride och sin kassettbandspelare. Om och om igen spelar hon titelspåret och visar föräldrarna den engelska texten för att de ska se hur snabbt Per Gessle sjunger. ”She’s a flower, I can paint her, she’s a child of the sun, we’re a part of this together, could never turn around and run – så snabbt vill jag också kunna sjunga på engelska”, säger hon. Andra kvällar tillbringas med högläsning av Elizas polska översättningar av texterna till Joyride.

Några veckor senare gör Irek en ny stor insats när han ger Eliza en cd-spelare. Nu tar hon alla sina sparpengar och köper ”Joyride” på cd. Den är fruktansvärt dyr – men det gör inget, den går ju trots allt att få tag på och hon är överlycklig över att äga den. Samtidigt börjar ett metodiskt arbete med att skrapa ihop pengar till Look sharp!-cd:n, ”It must have been love”-singeln och allt annat ett nyblivet Roxettefan måste ha.

I en tid före internet är det poptidningarna som regerar för alla som vill titta på bilder och läsa om sina idoler. I Polen heter tidningarna Bravo och Popcorn. Under 1991 och 1992 är Roxette som hetast och i nästan varje nytt nummer är det intervjuer eller någon affisch. Eliza gör fotoalbum med alla pressklipp om Roxette, plastar in poptidningarna så att de håller sig fina och täcker sitt rum med Roxetteaffischer. Hon skapar en parallell värld där Roxette upptar nästan hela hennes vakna tid. Hon känner igen sig så starkt i många av Pers låtar, som om låtarna kom inifrån henne själv och inte från en annan person. Hon vet att Roxette har fångat det som ska bli hennes livs soundtrack, men när folk frågar vad det är som gör att hon gillar just dem har hon svårt att beskriva känslan. Från och med nu kommer det att spelas musik av Roxette eller Per eller Marie i huvudet hela tiden.

Roxettes första världsturné Join the joyride sveper över Europa hösten 1991 och sommaren 1992. De kommer aldrig närmare än till Prag och Berlin, men att Eliza skulle få åka dit är uteslutet. Hon är för ung, anser hennes något överbeskyddande föräldrar. Dessutom skulle hon knappt ha haft råd. Istället får hon nöja sig med Tourism, uppföljaren till Joyride som är inspelad under turnén. Hon ligger i sängen på flickrummet, läser om turnén i Bravo och ser bilder på deras scenkläder medan hon lyssnar på liveversioner av ”Things will never be the same” och ”Silver blue”, och drömmer om hur det skulle vara att uppleva Roxette på riktigt, live under en konsert.

Hösten 1994 sveper bandet än en gång genom Europa, nu under sin andra världsturné Crash! Boom! Bang!. Hon tjatar på sina föräldrar, men kommer inte iväg den här gången heller. En stor del av 90-talet tillbringas istället på flickrummet med läxor och dagdrömmar om Roxette. Eliza har växt upp med inställningen att man måste plugga hårt och skaffa sig en bra utbildning för att klara sig. Efterhand lägger sig Roxette-febern och bland de andra 16-åriga tjejkompisarna dyker det snart upp nya och coolare pophjältar. De börjar till och med tycka att det är lite töntigt med Roxette, det var ju något man lyssnade på när man var tolv år. Men för Eliza går känslorna mycket djupare än så. Det spelar ingen roll vad de andra säger, hon får energi och mår bättre av både musiken och den positiva känslan i texterna när hon känner sig deppig. ”Spending my time” är den ultimata depplåten. Under ett konstprojekt i skolan väljer hon att göra en bok som bara består av texten till ”Spending my time”. Läraren fastnar för den sorgsna tonen i texten och ber Eliza läsa upp den för klassen. Hon är lika stolt för sin egen skull som för Roxettes.

När Eliza har gått ut gymnasiet återstår frågan vad hon vill göra med resten av sitt liv. Hon har inte en aning. Det enda hon vet är att hon inte vill bli politiker. Hon gillar varken historia, samhällskunskap eller att prata politik. Plus att politiker är något alla bara gnäller på, personer man tydligen aldrig kan lita på. Hon börjar plugga ekonomi och datavetenskap på en högskola i Warszawa, men bestämmer sig också för att komplettera engelskan och tyskan med en kurs i svenska. Hon intalar sig själv att det kan vara ett smart karriärdrag eftersom man kan få jobb på ett svenskt bolag som har verksamhet i Polen. Men innerst inne vet hon att det handlar om att få uppleva känslan av att obehindrat kunna följa med i texterna på Pers och Maries svenska skivor.

Dessvärre är det lättare sagt än gjort. Det finns en språkskola i Warszawa som har kurser i svenska, men läraren hinner knappt komma in och säga ”hej” förrän skolans rektor meddelar att kursen är nerlagd på grund av för få deltagare. Eliza och de andra två eleverna anlitar då läraren för privatundervisning. Som ett led i svenskutbildningen föreslår Eliza att de ska lyssna på svensk musik. Hon har redan tragglat sig igenom alla Gyllene Tiders och Marie Fredrikssons texter och översatt dem till engelska. Men vissa av Gyllenes texter är svåra. ”Sätter på TV2” och ”tänk att få sätta på flickorna på TV2” – vare sig med ordböcker eller översättning på nätet går det att bli klok på vilken typ av påsättning det handlar om.

De testar Gyllene Tider, men läraren tycker att låtarna är för snabba för att nybörjare ska kunna uppfatta texterna, så istället väljer de några av Marie Fredrikssons lugnare ballader.

De andra två deltagarna på svenskkursen jobbar på ett svenskt byggföretag som har dotterbolag i Polen. De bestämmer sig för att ha kvällskurserna i en lokal på företaget och Eliza går ofta dit efter studierna på högskolan och förbereder sig för svenskstudierna. Där träffar hon Oskar Öberg, en svensk projektledare som har flyttat ner från huvudkontoret i Stockholm till Warszawa. Snart är de ett par och flyttar ihop i en liten lägenhet. Men innan dess lägger Eliza Roxette-korten på bordet. Hon berättar att hon är ett fan, att Roxette fyller en stor del av hennes liv, och hon berättar det för att hon vill att han ska veta vad han ger sig in på. Han säger ”jaja, visst, det är okej”, men anar nog inte riktigt den djupare innebörden i begreppet ”fan”. Den kommer att gå upp för honom efterhand.

Med internets framväxt i slutet av 90-talet har det blivit lättare att få kontakt med andra Roxettefans. Eliza och några andra polska Roxettefans startar ett Roxetteforum på nätet. Sedan arrangerar de regelbundna träffar där de spelar in egna varianter på Roxettevideor och frossar i Roxettenörderi på ett sätt som är obeskrivligt skönt för en som har tillbringat flera år med att i ensamhet ägna sig åt ett band som ingen annan verkar gilla lika mycket. Fansen är själsfränder med samma koll, samma referenser och samma kärlek. Oskar gillar Gyllene Tider och tycker väl att Roxette är okej, men exakt vad det är som binder Eliza så starkt till allt som har med Per Gessle och Marie Fredriksson att göra kommer han nog aldrig riktigt att förstå.

Hela 90-talet har gått utan att Eliza har fått se Roxette på scen. Men nu börjar det hända saker. Sommaren 2000 åker hon och Oskar till Sverige och ser Marie Fredriksson i Leksand under hennes soloturné. Hon får träffa Marie före konserten och ger henne en sammetsros, som Marie säger är hennes favoritblomma. Året därpå ger Roxette ut albumet Room service och meddelar att de ska ut på Europaturné. Nu är det dags. Men redan våren 2001 medverkar Roxette som gästartister vid den polska Grammisgalan Fryderyki i Warszawa. Det är en sluten tillställning för musikbransch, kändisar och journalister, men Eliza vill ändå ta en promenad till konsertlokalen för att känna närheten till Marie och Per där inne.

Hon laddar videon för att spela in programmet när det direkt-sänds och så går hon och Oskar en promenad för att se om man kanske, kanske kan få en skymt av Roxette. När de kommer fram visar det sig att det har kommit några återbud i publiken och eftersom arrangörerna inte ville ha tomma platser i tv-sändningen erbjuds Eliza och Oskar att få köpa varsin biljett. De rusar hem, byter om till festkläder och rusar tillbaka. De hamnar på olika platser och Eliza får sitta mitt bland de nominerade artisterna, dit tv-kameran oavbrutet söker sig. Från en vanlig hemmakväll vid tv:n har de plötsligt hamnat mitt i hetluften – och mot slutet av galan kommer dessutom Roxette ut på scen och gör den aktuella singeln ”The centre of the heart”. Visserligen playback, men ändå. Per har röd skjorta på sig. Marie jeansjacka. Närmare än så här har hon aldrig varit. Hur gick det här till?

När Roxette hösten 2001 ger sig ut på sin Room service-turné runtom i Europa trummas det snart ihop ett gäng på 20 polska fans som åker till den närmaste anhalten Prag. Veckorna innan går åt till förberedelser, som att fixa 20 svarta t-shirts som Eliza har strukit fast texten ”Roxfans” på. Deras besök i den tjeckiska huvudstaden ska inte gå obemärkt förbi. De bildar en egen liten polsk Roxettearmé som folk inte kan låta bli att lägga märke till i gatuvimlet. Det känns helt underbart.

De köar sig till bästa platserna längst framme vid scenen på Paegasarenan. Minuterna innan konserten börjar kan hon knappt fatta att Roxette snart kommer att gå ut på scen, att Marie kommer att stå någon meter från henne och sjunga, att Per kommer att stå där med gitarren och poserna hon måste ha sett tusentals gånger på tv, video och bild. Nu är det på riktigt. Och hon är där. Så långt fram man kan komma. De andra polska fansen känner samma sak. De bara tittar på varandra med en blick som säger ”säg att det är på riktigt, säg att vi är här”.

Så släcks ljuset och medan ett förväntansfullt publikvrål fyller arenan projiceras den välbekanta stjärnan och Roxettelogotypen på scenens fond samtidigt som en superlåg baston masserar hela kroppen. Eliza och hennes kompisar håller varandra i händerna medan syntbasen får hjärnan att vibrera. För många av dem är det här den första stora konserten de är på. Plötsligt springer bandet ut och kickar igång allting med ”Crush on you”. Gitarrriffet, trumbeatet och syntarna i introt – och så Per belyst underifrån som om han hade huvudrollen i en skräckfilm, medan han spottar fram de inledande textraderna ”I’m a zombie in the moonlight, I’m sleepin’ when it’s daylight, I really should be alright, but I’m feelin’ kinda uptight” med Marie dansande runt på scen i en Matrix-liknande look med lång skinnjacka. Det är överväldigande, magiskt och så mycket kraftfullare än hon har kunnat föreställa sig. Hon ryser i hela kroppen, men hinner knappt hämta sig från de första intrycken förrän de svischar rakt in i ”Dressed for success”, en låt Eliza måste ha sett tusen gånger på sin videoupptagning av Roxettes Zürich-konsert 1991.

När de kommer fram till partiet där alla klappar händerna imiterar hon spontant Maries handklapp från Zürich-videon. Och när hon ser sig omkring och upptäcker att i princip hela publiken gör samma sak brister hon ut i gråt. Känslan av gemenskap med alla andra som älskar Roxette och av att ha ägnat så många timmar av sitt liv åt att drömma om något som händer just nu. Lyckan över att vara där.

Samtidigt är det en gemenskap som bygger på djungelns lag. På alla livevideor ser det ut som om fansen är en stor lycklig familj som sjunger med och klappar händerna. Nu upptäcker hon hur tufft det är att stå längst fram. Hundratals andra vill ha hennes plats och därför finns det hela tiden en stark rörelse bakifrån och från sidorna för att trycka bort henne från A-läget framför scenen.

Men inget tryck i världen kan få henne att lämna den platsen. Hon står så nära att hon får klappa både Pers och Maries händer. Eliza är helt borta en lång stund efteråt och gråter flera gånger under konserten. När sista extranumret ”Queen of rain” har klingat ut och allt är över vacklar hon ut, helt uppfylld av den häftiga fysiska känslan, av att ha känt det tunga och påträngande ljudet av ett liveband och att ha varit så nära Marie och Per att hon har kunnat se svettblänket i deras ansikten.

Dagen efter åker Eliza till Roxettes hotell. Hon är nervös. Det blir kanske inget. Det kanske är för mycket trängsel. De kanske är typiska superstjärnor som bara glider förbi fansen. Det är ganska många som står där och väntar, men just därför har de organiserat sig så att de ska komma fram i turordning och inte skrämma bort Marie och Per. Om det blir kaos och alla tränger på samtidigt vet de att mötet med fansen ställs in. Och det vill ingen. För en bild med Marie eller Per eller en autograf – eller helst både och – är nästan värt lika mycket som att få uppleva en bra konsert. Hon undrar om de förstår hur mycket det betyder och hur mycket det uppskattas när de tar sig tid för fansen. Men hon hade inte behövt oroa sig. Marie och Per tar sig tid och signerar allt, varje bild och skiva som fansen har tagit med.

I början av 2000-talet kommer det en recession på byggmarknaden i Polen och Oskar börjar prata om att flytta tillbaka till huvudkontoret i Sverige. Eliza är färdig med sina studier i ekonomi och datavetenskap och har absolut inget emot flytten. Tvärtom, Sverige är detsamma som Roxette och ju närmare man kommer, desto bättre. Det blir lättare att komma iväg på konserter, se dem på tv, höra dem på radio, läsa om dem i tidningarna, se bilder på dem.

De köper en sommarstuga i Österåker några mil utanför Stockholm och flyttar dit 2002. De kortvariga svenskkurserna i Polen har inte hjälpt särskilt mycket, så Oskar och hon pratar alltid engelska med varandra. Men nu ska det bli ändring. Bland det första hon gör är att anmäla sig till SFI, svenska för invandrare. Nu ska hon lära sig svenska.

Plugghästen i henne slår till, och genom att ägna i princip hela dygnet åt att lära sig svenska läser hon in kursen på mindre än halva tiden. Hon föreslår att Oskar och hon ska börja prata svenska också, men nu har han vant sig vid att prata engelska med henne och vill fortsätta med det. En gång när de är ute med ett sällskap på krogen frågar hon Oskar något på svenska och när han svarar på engelska lutar sig Elizas bordsgranne mot henne och frågar diskret vilket land Oskar kommer från.

I september 2002 har hon precis gjort sitt examensprov i svenska för invandrare. I bilen på väg hem hör hon att Marie Fredriksson har svimmat i badrummet och ligger på sjukhus. Sedan kommer chockbeskedet att Marie har fått en hjärntumör och ska opereras. Det är svårt att ta in. Hon känner ju inte Marie, men blir ändå helt överväldigad av sorg vid tanken på att allt som har betytt så mycket nu kanske kan ta slut för alltid. Det känns som om det gäller ett syskon. Det är ofattbart. Marie som är så full av liv – hur kan hon vara sjuk? Efter ett par dagar åker Eliza till Karolinska och lämnar en bukett sammetsrosor i receptionen med en hälsning och sitt telefonnummer, mest för att visa att hon inte är en anonym stalker. Dagen efter ringer en kvällstidningsjournalist som har sett att hon har lämnat blommor och plötsligt hamnar Eliza själv i tidningen som exempel på ett av Maries många oroliga fans.

Bara någon månad efter sjukdomsbeskedet kommer Roxettesingeln ”A thing about you”. Den mjuka popballaden är så vacker, men Eliza vill bara gråta när hon hör Marie smyga in bredvid Per i textraden ”but lately that’s been very hard to do”. Hon tänker bara på att Marie var sjuk när hon sjöng in låten – men utan att veta om det. Och på de lite androgyna bilderna som bara några veckor innan hade tagits på Marie och Per. Hon i vit skjorta, svart väst och vit slips – han i rosa skjorta och svart slips. De hade nästan aldrig sett bättre ut. Vem kunde ana vad som väntade? Det är så sorgligt att hon saknar ord.

Samtidigt som detta sker är det riksdagsval i Sverige. Socialdemokraterna under ledning av statsminister Göran Persson sitter kvar med stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Hon har följt valet med visst intresse. Som en del i förståelsen för svensk demokrati och den politiska kulturen i landet har SFI-utbildningen även innehållit en grundkurs i hur Sverige fungerar demokratiskt, vad de olika partierna står för, vilka som är partiledare etc. Dessutom görs ett test där varje elev själv får se var de står i olika frågor. Eliza gör testet och konstaterar att hon på punkt efter punkt delar åsikt med moderaterna. Uppväxten i det kommunistiska Polen har satt sina spår. Hennes erfarenhet av fraserna om att alla ska vara jämlika och ha det lika bra är i praktiken att alla ska ha lika lite. Hon tänker ofta på sin mamma som behövde stå i kö flera timmar varje dag för att köpa mat till familjen.

I Elizas värld ska politikerna detaljreglera mindre och låta människorna styra mer genom sina val på en fri marknad. Hon uppfattar att socialdemokraterna vill gå åt det motsatta hållet och det är med tilltagande irritation hon hör statsminister Persson sitta i tv och beskriva sin vision för det socialdemokratiska Sverige. Här har hon lämnat sin familj, sina vänner och sitt land för en ny och bättre framtid – och så ska den där pösiga socialistgubben sitta och bestämma åt henne.

Egentligen är hon inte särskilt politiskt intresserad, och under uppväxten pratades det inte särskilt mycket politik heller. Under kommunistperioden passade man sig noga för att öppet kritisera systemet, av rädsla för att få problem med myndigheterna. Storebror ser dig. Men i efterhand har hon förstått att även föräldrarnas grundvärderingar ligger nära de svenska moderaternas. För att åtminstone göra något söker hon upp den lokala moderatföreningen och donerar några hundralappar som stöd till deras arbete. Hon menar att det behövs några smarta människor som gör något så att man slipper Persson i nästa val. Då erbjuds hon att bli medlem i partiet.

Första reaktionen är avvärjande. Hon kan knappt språket, vet inte mycket om svensk politik, och skulle inte klara en argumentation särskilt bra. Det gör inget, menar Österåkersmoderaterna, hon kan hjälpa till praktiskt. All hjälp är jättebra. Okej. Snart är hon med och hjälper till med att klistra kuvert och dela ut flygblad. Inför EU-valet 2004 står hon för första gången som en mer officiell representant för partiet när hon med moderatbanderollen på sig delar ut valsedlar i vallokalen. Men hon känner fortfarande att hon är såpass ny i Sverige att hon inte riktigt kan prata med folk och är hela tiden livrädd för att någon ska ställa en fråga som hon inte ska förstå eller kunna svara på.

Efterhand släpper nervositeten och istället upptäcker hon att politiken inte bara är ett bra sätt att lära känna folk – att diskutera politik är också en bra språkkurs. Snart erbjuds hon en plats i Österåkers kommuns socialnämnd. Det är en tuff utmaning för en relativt nybliven svensk medborgare som precis håller på att försöka bemästra språket. Hon fasar för hur hon ska kunna begripa ”byråkratisvenskan” och turerna i alla sammanträden. Men Eliza har landat bra i Sverige, hon har fått ett spännande jobb som projektledare på ett IT-konsultbolag och känner att hon vill ge något tillbaka till samhället. Hon ställer upp.

I socialnämnden kastas hon rakt in i vardagspolitikens svåraste och ibland mest akuta utmaningar. Det kan handla om att ingripa i familjer med missbruk eller misshandel. Det kan vara frågor om barn ska omhändertas eller inte. Gör man rätt eller fel? Varje beslut påverkar flera människors liv. Flera nätter ligger hon sömnlös och funderar på tänkbara följder av olika beslut.

Partiet erbjuder sina medlemmar olika vidareutbildningar och Eliza aktiverar sig så mycket hon hinner. Hennes ambition noteras och snart antas hon till en tvåårig utbildning som är speciellt framtagen för att få fler moderata kvinnor att bli politiska toppkrafter. Inför valet 2006 uppmanas hon till och med att kandidera till en plats i riksdagen, något som först känns helt verklighetsfrämmande men som hon till slut bestämmer sig för att göra i trygg förvissning om att hon aldrig kommer att komma in. Hon hamnar långt ner på listan och tänker inte så mycket mer på det. Tvärtom delar hon kampanjarbetet som består av att dela ut flygblad, knacka dörr och prata med folk med att ägna sig åt en minst lika angelägen fråga: vilka Roxette- och Gyllene Tider-låtar vill hon höra på sin bröllopsfest?

Hon och Oskar ska gifta sig och en stor del av festbudgeten ska gå till ett riktigt bra partyband som kan spela både Roxette -och Gyllene Tider-låtar. För det är inte så att politiken har fått hennes intresse för allt som har med Roxette att göra att svalna. Tvärtom, i mörkret som följer på Maries insjuknande blir Pers soloplatta Mazarin ett ljus som försommaren 2003 skapar en underbart skön stämning och får livet att kännas lättare igen. Det är som om Per har fått till sin bästa stund någonsin nu när Roxettes framtid är hotad. Normalt sett brukar hon ha lätt att plocka ut sina favoriter på varje album, men här är alla låtarna lika bra i ett enda långt harmoniskt flöde.

När Per plötsligt bestämmer sig för att göra en sommarturné är semesterplaneringen avklarad för Elizas del. Det är detta hon har väntat på sedan hon flyttade till Sverige, möjligheten att ohämmat kunna frossa i en konsertupplevelse med Marie, Per eller om möjligt Roxette. Vid Mazarin-turnéns slut har hon stått allra längst fram vid 14 av de 15 konserterna som arrangeras i Sverige, ofta i sällskap med ett gäng polska Roxettefans som också passar på tillfället att se Per på scen.

Vid det laget har hon blivit en rutinerad arenabesökare som vet exakt vad som krävs för att man ska kunna skaffa sig en av de åtråvärda platserna längst framme vid scenen. Det börjar redan flera veckor innan turnéstart med löpträning för att få upp flåset, varvat med korta ryck för att komma först i sprinterdelen från biljettklippningen fram till scenkanten. Sedan gäller det att äta rätt också: bottna med mycket pasta som ger kolhydrater dagen innan. Inte för tung mat på konsertdagen, man måste kunna röra sig snabbt. Inte dricka för mycket heller: Coca-Cola eller Red Bull är bäst, energigivande drycker i koncentrerade doser. Aldrig väska med, den blir genomsökt och man tappar dyrbara sekunder. Inga jackor som måste lämnas in, bara sådant man kan ha på sig. Bekväma byxor, liten kamera, extra minneskort, sport-bh så att man kan studsa upp och ner och klappa händerna, håret i hästsvans så att det inte flyger in i ansiktet när man springer in på arenan.

Köandet är ett måste för den som vill komma längst fram. När det är fint väder är det väldigt trevligt att sitta där med de andra fansen. Någon går och handlar mat och så sitter man där och fikar och berättar historier. Men ibland när den svenska sommaren visar sig från sin minst charmiga sida, när det regnar och blåser och är 12–13 grader och man sitter på blött gräs eller våt asfalt timme ut och timme in – då sätts tålamodet och uthålligheten på prov. Men hon behöver inte fråga sig varför hon gör det, för hon vet svaret. Det finns inga genvägar för den som vill uppleva kvällen och extasen längst fram. Då måste man sitta av timmarna av väntan under dagen.

När Mazarin ges ut visar det sig att Per har hittat en ny sångerska som får en oväntat stor roll på skivan. Bland Roxettefansen ifrågasätts det på sina håll om Helena Josefsson försöker ta Maries roll och det mumlas bitvis ganska bitskt i leden. Men Eliza ser aldrig Helena som konkurrent eller ersättare för Marie och försöker så gott det går gjuta lite olja på de ibland upprörda vågorna i Roxetteforumen. ”Vänta bara, det här är en annan grej, det är bara tillfälligt, Marie kommer snart tillbaka.”

När Gyllene Tider sommaren därpå bestämmer sig för att fira sitt 25-årsjubileum med en stor återföreningsturné står hon åter längst fram under tio av de 21 konserterna, bland annat på rekordspelningen inför 58 977 personer på Ullevi i Göteborg. Egentligen har hon inte tänkt se konserten i Halmstad, men vid lunchtid samma dag som spelningen ska vara erbjuds både hon och Oskar varsin biljett. Men då måste de sticka från Stockholm omedelbart. Hon kastar sig på telefonen till Oskar och efter snabba förhandlingar med sina respektive arbetsgivare sitter de en stund senare i bilen på väg ner mot Halmstad.

Vid valet 2006 visar det sig att även svenska folket har tröttnat på regeringen Persson och den borgerliga alliansen vinner en övertygande seger. Strax efter valet sitter Eliza i bilen med Oskar när mobilen ringer. Han pratar också i sin mobil så hon hör knappt vad de säger. Och när hon hör så är det svårt att tro att det är sant. De ringer för att gratulera. Hon har kommit in i Sveriges riksdag. Eliza Roszkowska-Öberg från Piaseczno, som kom till Sverige för bara fyra år sedan, blev svensk medborgare för något år sedan och aldrig för sitt liv kunde tro att den där platsen långt ner på listan var något annat än en kul grej som inte skulle räcka någonstans, ska bli svensk riksdagsledamot. Förklaringen är dels att Moderaterna har gjort ett ovanligt starkt val, dels att hennes valkrets är full av tunga moderater som ska bli statsråd, vilket gör att de inte tar plats i riksdagen. Listan som Eliza är med på toppas av blivande statsministern Fredrik Reinfeldt och flera andra toppnamn finns också med där. Riksdagen. Det tar lång tid innan beskedet går in.

Några dagar senare får hon en rundvisning på sin nya arbetsplats. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare”, heter det. Här ska hon representera Moderaterna. Kammaren, sammanträdesrummen, atmosfären i maktens korridorer – ansvaret känns tungt på axlarna när hon går runt i de pampiga och anrika lokalerna.

Men det är ett fan som tar plats i riksdagen; en av de första sakerna hon tänker på när hon första gången kommer in i Första Kammarsalen är att takets glasmålningar påminner om den gamla fina lampan och det färgstarka takfönstret i inledningen till ”Vulnerable”-videon med Roxette. Varje tisdag när den moderata riksdagsgruppen har sina möten kommer Eliza att titta uppåt och nynna ”It seems to me that we are both the same, playing the same game, but as darkness falls this true love falls apart, into a riddle of her heart” för sig själv.

Hon tar plats i trafikutskottet med IT-politik, elektronisk kommunikation, trafiksäkerhet och förbättrad miljö inom transportsektorn som främsta frågor. Men under hennes första sommaruppehåll i riksdagen är det åter dags att byta roll, hänga av sig den strikta politikerdräkten och ta på de mer kö- och löpvänliga kläder som garanterar en plats längst fram. Per Gessle har gett ut sitt andra svenska soloalbum sedan Marie blev sjuk och vid nio konserter under En händig man-turnén sommaren 2007 syns en ovanligt entusiastisk ledamot av riksdagens trafikutskott sjunga med i varje låt längst fram vid kravallstaketet.

Hon följer även Pers Party crasher-turné så mycket det går våren 2009 och är förstås på plats vid Roxettes återförening i Sundsvall 2010. Men när Roxette sommaren därpå spelar i Warszawa och Göteborg står hon lite mer vid sidan av. Långt fram, men på kanten där det inte är lika trångt. Och det är inte beroende på sviktande intresse, utan på att hon är höggravid. Redan långt innan de börjat prata om att skaffa barn har Oskar fått med Eliza på en överenskommelse om att Per och Marie är uteslutna som namn. Men han glömde att kolla upp vad nästa generation Gessle heter. Därför får Elizas och Oskars lilla pojke namnet Gabriel. Och de absolut första ljuden han hör i sitt liv kommer från Per Gessles Mazarin-skiva.

Med Gabriels ankomst ryker hennes stolthet, Roxetterummet. Det är där hon har förvarat alla troféer och affischer. Men det ska bli barnkammare, och med gnisslande tänder noterar Oskar att hela huset börjar förvandlas till ett utspätt Roxetterum. Och till det nyrenoverade badrummet har hon beställt exakt samma kakel som finns i Hotel Tylösands spa.

Efter mer än 20 år som uppslukat fan får Eliza fortfarande inte nog av Roxette. Det är bara praktikaliteter – som familj och arbete – som kommer emellan. Om Roxette skulle spela varje helg i Stockholm skulle hon gå och se varje spelning. Och aldrig tröttna.

När biljetterna till Gyllene Tiders sommarturné släpps i januari 2013 är hon gravid igen och med tanke på att hon kommer att vara tvåbarnsmamma till sommaren nöjer hon sig med att köpa biljetter till nio av de 18 konserterna. Fast hon håller det öppet: det kan bli fler om barnen som då kommer att vara tre månader respektive två år gamla verkar klara av turnélivet bra. I slutet av april föder hon dottern Karolina, uppkallad efter ”När Karolina kom” från Pers soloalbum En händig man.

För Oskar är den typen av intresse fullständigt obegripligt. Därför försöker hon få med honom på åtminstone en konsert per turné, för att han ska ha lite mer koll på vad hon pratar om och kanske förstå vad det handlar om. Han har lärt sig att acceptera den hon är, men han kan inte säga att han förstår hur hon tänker, hur det funkar för ett riktigt fan.

Men förstår hon det själv? Både ja och nej. Hon vill inte kalla det besatthet, det låter för negativt, som om man inte har koll på situationen. Och hon tycker att hon har koll. För henne ligger skillnaden i lojaliteten, att man inte sviker. Det är en sak att gilla ett band när alla andra gör det, men ett riktigt fan är troget även i dåliga tider, när populariteten minskar. Det är en livslång relation, säger hon och pekar på en vägg med signerade foton på sig och Marie och Per från år 2000 och framåt.

Ändå är det bara en del av hennes Roxetteprylar som finns i Sverige. Allt det gamla från 90-talet, alla poptidningarna och bilderna med Roxette, är fortfarande kvar i hennes föräldrars hus i Polen. Man vill ju inte ha alla grejer på samma ställe om det skulle börja brinna.